Nonicoclolasos

Archive for the ‘elitism’ Category

Osäkra experter

En vanlig skillnad mellan politiker och forskare är att de förra tenderar att uttrycka sig tvärsäkert medan de senare ofta uttrycker sig försiktigt och villkorat. (Bertrand Russell påpekade att detta kan vara ett problem.) Nå, studien ”Believe Me, I Have No Idea What I’m Talking About: The Effects of Source Certainty on Consumer Involvement and Persuasion”, publicerad i Journal of Consumer Research, finner följande:

In three experiments, consumers receive persuasive messages from sources of varying expertise and certainty. Across studies, low expertise sources violate expectancies, stimulate involvement, and promote persuasion when they express certainty, whereas high expertise sources violate expectancies, stimulate involvement, and promote persuasion when they express uncertainty. Thus, nonexpert (expert) sources can gain interest and influence by expressing certainty (uncertainty).

Jag är dock osäker på om man kan lita på detta resultat: det framförs med sådan säkerhet.

Se även inlägget ”Vetenskap och att tänka själv”.

Written by Niclas Berggren

16 juni 2011 at 5:39

Betalning efter kompetens?

Dan Ariely berättar om ett möte med en låssmed som berättade följande:

He was tipped better when he was an apprentice and it took him longer to pick a lock, even though he would oftentimes break the lock! Now that it takes him only a moment, his customers complain that he is overcharging and they don’t tip him. What this tells is that consumers don’t value goods and services solely by their utility, benefit from the service, but also a sense of fairness relating to how much effort was exerted.

Detta är förstås en möjlig tolkning. Jag kan även tänka mig att en annan typ av rättviseaspekt ligger till grund för beteendet: viljan att frivilligt omfördela. Om man får hjälp av en person som verkar ung och oerfaren kan man känna sympati och vilja förbättra dennes materiella situation (helt oavsett hur mycket personen ansträngde sig i utförandet av den aktuella uppgiften). En äldre, erfaren person kan däremot tänkas ha sparat pengar under åren och ha en relativt hög lön, varför behovet av att frivilligt omfördela kan upplevas mindre i det fallet.

I vilket fall kom jag att tänka på balett när jag läste om denna låssmed. Det har slagit mig att dans ser någorlunda lätt ut när riktigt duktiga dansare utför den. Det är nästan först när man ser mindre duktiga dansare (t.ex. unga och oerfarna) som man inser hur mycket dramatisk och teknisk skicklighet samt träning som ligger bakom en bra balettinsats. Visst ser det lätt och okomplicerat ut när Jonathan Cope och Yoshida Mayako dansar i Nötknäpparen:

Nu vet jag inte om unga, oerfarna balettdansare får mer betalt i olika sammanhang än mer erfarna och skickliga — det tror jag trots allt inte — men jag tror att många inte inser vilken fantastisk prestation som ligger bakom dans av det slag som visas i klippet. Samma okunskap återfinns säkert på många andra områden, däribland på låssmedernas.

Written by Niclas Berggren

26 december 2010 at 4:35

Ökad ojämlikhet bland artister

William Easterly rapporterar att de 1 procent mest framgångsrika rockartisterna får en allt större andel av rockartistinkomsterna: upp från 26 procent 1982 till 56 procent 2003. Hans tes är att detta i huvudsak beror på teknologisk utveckling: musik har blivit allt mer lättillgänglig och människor i allmänhet har bra musikanläggningar pga. fallande priser.

Jag tror det ligger en hel del i detta. För egen del köper jag inte gärna musik med andra artister än de bästa; dessutom går jag relativt sällan på liveföreställningar i Stockholm, eftersom jag har märkt att jag lätt blir missnöjd med de sångare som framträder här. Har man vant sig vid Joan Sutherland på sin musikanläggning därhemma blir, tyvärr, Kungliga Operans sångare ofta något av en besvikelse.

En ytterligare fråga är om den ökade ojämlikheten bland artister är upprörande. Det tycker inte jag, i sig, men en möjlig negativ effekt skulle kunna bli att försämra genomsnittskvaliteten på sikt, om en artistkarriär blir mer ekonomiskt riskabel. Om bara de allra bästa tjänar riktigt bra kanske det kan avskräcka många riskaverta talanger, som har potential att bli toppartister.

Written by Niclas Berggren

29 november 2010 at 4:43

Publicerat i ekonomi, elitism, idoler, musik, opera

Kommunist som ung

Ekonomipristagaren James Buchanan är uttalat liberal och har bl.a. varit ordförande i Mont Pelerin Society. Intressant nog hade han en annorlunda politisk syn som ung, starkt påverkad av en favorisering i den amerikanska flottan av soldater som kom från de fina universiteten på östkusten:

It was overtly discriminatory towards those of us who were not members of the establishment. That made me into a flaming communist. I would have signed up immediately to the Communist Party had a recruiter come along. I had already had strong left-wing socialist leanings, but now it was stronger than ever. I think I felt this stronger than anybody else. Even today, there is a residue there. I don’t ever get rid of that… Anyway, no recruiter came along, and I didn’t sign my name on any communist manifest. But I would have!*

Jag anar att denna reaktion i viss mån förklarar varför Buchanan inte vill betraktas som konservativ utan som liberal. Liberalen torde i mångt och mycket dela socialistens aversion mot diskriminering, hierarkier och rangordning, särskilt när det är staten som ligger bakom.

*Ur Horn, Karen Ilse (2009). Roads to Wisdom: Conversations with Ten Nobel Laureates in Economics. Cheltenham: Edward Elgar: 95.

Written by Niclas Berggren

10 februari 2010 at 6:40

Ska irrationella väljare styras?

I förra veckan deltog professor Gilles Saint-Paul i den konferens med Mont Pelerin Society som anordnades i Stockholm. Han presenterade uppsatsen ”The Welfare State and the Rise of Paternalism”, i vilken han kommer fram till detta:

saintpaulThis article has discussed how the welfare state favours increasingly paternalistic policies, as society’s conception of the individual moves away from that of unitary, rational people, and considers them instead as made of multiple selves plagued by behavioural issues. One mechanism is that individual responsibility loses legitimacy and efficiency in a post-utilitarian society, leading to a substitution of coercive prevention measure for incentive schemes.

Paternalism när det gäller ekonomiska val är en sak. På konferensen kom Saint-Paul in på paternalism när det gäller politiska val, en tanke jag fann högintressant. Idén är att om man förespråkar ”ekonomisk paternalism” därför att ekonomiska aktörer kan förväntas bete sig irrationellt, och om sådan paternalism införs av politiska beslutsfattare, då kan en majoritet av väljarna tänkas rösta mot politiker som förespråkar ekonomisk paternalism. De vill vara fria att fatta sina egna konsumtionsbeslut, måhända under den felaktiga utgångspunkten att de är synnerligen rationella beslutsfattare. Den fråga Saint-Paul ställde var: Är det inte följdriktigt att den som i en sådan situation förespråkar ekonomisk paternalism även förespråkar ”politisk paternalism”? Precis som konsumenter har irrationella drag, har väljare det. Varför inte styra politiska val, om nu ekonomiska val ska styras, givet irrationalitet i båda kontexterna?

När det gäller ekonomiska val skiljs numera ofta på hård och mjuk (ofta kallad libertariansk eller liberal) paternalism. Medan den förra är tvingande, är den senare sådan att den framhäver vissa val som lämpligare än andra, t.ex. genom att ett default-val gäller. När det gäller politiska val skulle motsvarigheterna vara expertdiktatur – dvs. den rationelle experten vet vilket val som ska göras och gör det åt väljarna – samt ”libertariansk diktatur”. Det senare innebär att den rationelle experten identifierar det parti som en rationell väljare skulle välja och gör det till default-val. Kanske registreras det optimala partiet för alla väljare, men man kan gå till vallokalen om man vill ändra det. Eller så kan man tänka sig, om man vill ha en ännu mjukare politisk paternalism, att det parti som den rationelle experten har identifierat som optimalt får lägga sina valsedlar längst fram i vallokalen, medan andra partiers valsedlar döljs lite grann (ungefär som en libertariansk-paternalistisk caféägare kan dölja de olämpliga, feta bakelserna bakom nyttiga morötter på sin cafédisk).

Om den ekonomiske paternalisten inte vill bli en politisk paternalist, vilka är hans skäl? Varför är det rätt att styra irrationella människor på ett område men inte på ett annat? Varför ska irrationella väljare kunna blockera åtgärder som hjälper irrationella konsumenter att förbättra sitt beslutsfattande? Det kanske finns skäl att förespråka ekonomisk paternalism utan att förespråka politisk paternalism, men i så fall bör dessa skäl preciseras.

Se även Daniel Waldenströms kommentar samt de tidigare inläggen ”Den nya paternalismen problematiserad”, ”Är de som vill styra och ställa verkligen att lita på?” , ”Paternalism eller marknad?”, ”Det paternalistiska felslutet””Kan libertariansk paternalism öka friheten?” och ”Paternalism kan minska välfärden”. Gilles Saint-Paul utkommer snart med boken The Post-Utilitarian Society (Princeton University Press), där han utvecklar sin analys. Media: SvD.

Written by Niclas Berggren

24 augusti 2009 at 8:17

Ronaldo är värd varje krona

ronaldoReal Madrid vill köpa över Cristiano Ronaldo för motsvarande en miljard kronor. SvD:s Ola Billger kommenterar:

Självfallet är ingen människa värd så mycket pengar.

Vafalls? Finns det ett objektivt kriterium enligt vilket en fotbollsspelare maximalt kan vara värd X kr? Vad ligger då X på? Under en miljard, tydligen, men ligger det på 500 000 eller två miljoner eller vad? Hur har det fastställts?

Själv unnar jag framgångsrika idrottsutövare varje krona. (Eller euro.)

Media: SvD, DN, AB, Sydsv

Written by Niclas Berggren

11 juni 2009 at 17:50

Ska man bry sig om experter?

russellJa, det anser jag och det anser Bertrand Russell. I ”On the Value of Scepticism” förklarar han sin syn:

(1) that when the experts are agreed, the opposite opinion cannot be held to be certain;
(2) that when they are not agreed, no opinion can be regarded as certain by a non-expert; and
(3) that when they all hold that no sufficient grounds for a positive opinion exist, the ordinary man would do well to suspend his judgment.

Men hur många håller med? Tyvärr tror sig ”vanligt folk” på många områden veta väldigt mycket mer än de vet.

Se även det tidigare inlägget ”Vetenskap och att tänka själv”.

Written by Niclas Berggren

3 april 2009 at 13:57

Ranelid verifierar Nozick

Björn Ranelid beklagar sig i Expressen:

Jag står för mitt ord och påstår att jag är värd högre lön för mitt arbete än till exempel fotbollsspelaren Fredrik Ljungberg.

Ranelid ger genom sitt beklagande stöd åt Robert Nozicks teori om varför intellektuella tenderar att ogilla kapitalismen:

Why then do contemporary intellectuals feel entitled to the highest rewards their society has to offer and resentful when they do not receive this? Intellectuals feel they are the most valuable people, the ones with the highest merit, and that society should reward people in accordance with their value and merit. But a capitalist society does not satisfy the principle of distribution ”to each according to his merit or value.” Apart from the gifts, inheritances, and gambling winnings that occur in a free society, the market distributes to those who satisfy the perceived market-expressed demands of others, and how much it so distributes depends on how much is demanded and how great the alternative supply is. Unsuccessful businessmen and workers do not have the same animus against the capitalist system as do the wordsmith intellectuals. Only the sense of unrecognized superiority, of entitlement betrayed, produces that animus.

Written by Niclas Berggren

29 oktober 2008 at 8:29

Den fräna klimatdebatten

Elisabeth Höglund, klimatdebattör

Elisabeth Höglund, klimatdebattör

En debatt har blossat upp i klimatfrågan mellan, av alla människor, meteorologen Pär Holmgren och reportern Elisabeth Höglund. Jag tillbringade själv lördagsnatten (fram till 02.30) i en frän diskussion i just denna fråga. Den väcker känslor.

Men låt oss påminna oss Bertrand Russells kloka ord från ”On the Value of Scepticism”:

When there are rational grounds for an opinion, people are content to set them forth and wait for them to operate. In such cases, people do not hold their opinions with passion; they hold them calmly, and set forth their reasons quietly. The opinions that are held with passion are always those for which no good ground exists; indeed the passion is the measure of the holder’s lack of rational conviction. Opinions in politics and religion are almost always held passionately.

Målsättningen bör vara att närma oss klimatfrågan, som alla andra frågor, på ett rationellt sätt och att inte tysta, förtiga, förlöjliga eller reagera alltför affektivt. För min del innebär det:

  • att acceptera majoritetsuppfattningen bland klimatexperter, att global uppvärmning är att vänta och att den till icke negligerbar del orsakas av koldioxidutsläpp;
  • att ha en viss grad av osäkerhet i denna acceptans, eftersom det finns en minoritet av experter som inte håller med IPCC (och graden av osäkerhet bör vara en funktion av hur stor denna minoritet är);
  • att inte acceptera policyslutsatser som inte bygger på noggrann kostnads-intäktsanalys — i linje med resonemang av miljöekonomer som Richard Tol och William Nordhaus; och
  • att inte lyssna så mycket på amatörer och allmänna tyckare.

Written by Niclas Berggren

21 augusti 2008 at 8:38

Expert som vet sina gränser

Jag läste nu på morgonen en intervju med Michel Foucault.* Han fick en fråga, varpå följande yttrades:

M.F. On this question I have absolutely nothing to say. ‘No comment.’

J.O’H. Does this mean that you think the question is unanswerable, or bogus, or does it simply not interest you?

M.F. No, none of these. I just don’t believe in talking about things that go beyond my expertise. It’s not my problem, and I don’t like talking about things that are not really the object of my work. On this question I have only an opinion; since it is only an opinion, it is without interest.

J.O’H. But opinions can be interesting, don’t you agree?

M.F. Sure, I could offer my opinion, but this would only make sense if everybody and anybody’s opinions were also being consulted. I don’t want to make use of a position of authority while I’m being interviewed to traffic in opinions.”

Jag imponerades mycket av denna återhållsamhet och demonstration av vishet — att vara medveten om sin egen begränsning och att låta denna medvetenhet styra ens yttranden.

______________________________

*Intervjun utfördes av James O’Higgins, och citatet är från s. 142 i Foucault, Michel (1994). Ethics: Subjectivity and Truth. New York: The New Press.

Written by Niclas Berggren

8 juni 2008 at 8:17

Styr eliter eller folket?

Ekonomisk politik ändras väldigt lite när diktaturer blir demokratier.* Hur kan det förklaras? Enligt Daron Acemoglu och James Robinson är en möjlig förklaring att eliter lyckas upprätthålla makt, även när de rent legalt inte har samma maktställning längre.** Demokratiska ledare kan helt enkelt finna det i sitt intresse att gynna eliter istället för medborgarna, och vad väljarna röstar på i val spelar mycket liten roll för vad som beslutas i de lagstiftande församlingarna.

En annan förklaring ges av Ludwig von Mises, som tvärtom menar att såväl diktatorer som demokratiska ledare måste tillfredsställa befolkningen om de ska kunna sitta kvar vid makten. Det är inte eliter utan demos som styr, oavsett politiskt system. Bryan Caplan och Edward Stringham belyser den teorin ytterligare i en kritik av public choice-teorin, som likt Acemoglu och Robinson brukar se politiken som starkt influerad av intressegrupper.

Vilken teori stämmer bäst överens med verkligheten? Är det eliter eller folket som egentligen styr i demokratier och diktaturer? You tell me.

___________________
*Mulligan, Casey B., Gil, Ricard och Sala-i-Martin, Xavier (2004). ”Do Democracies Have Different Public Policies Than Nondemocracies?Journal of Economic Perspectives, 18(1): 51—74.
**Acemoglu, Daron och Robinson, James A. (2008). ”Persistence of Power, Elites, and Institutions.American Economic Review, 98(1): 267—293.

Written by Niclas Berggren

2 juni 2008 at 14:35

Ifrågasätt stora tänkare

Jag har tidigare konstaterat att enkla människor har sin charm. Likaså har avancerade människor sina brister, vilket kan vara särskilt viktigt att påpeka, då dessa alltsomoftast har en uppblåst självbild och dessutom inflytande. Witold Gombrowicz tar i Dagboken 1—3 (s. 291) ned dem på jorden:

Kulturens historia visar ett enfalden är förnuftets tvillingsyster, den växer ymnigast, inte i den jungfruliga okunskapens mull utan på den åker som doktorerna och professorerna plöjer i sitt anletes svett. De stora absurditeterna uttänks inte av dem vilkas förnuft kretsar kring vardagliga spörsmål. Det är inte förvånande att det är just de intensivaste tänkarna som har producerat de största dumheterna …”

Det gäller alltså att ha distans också till ”stora tänkare” och att ha ett skeptiskt sinnelag. Måhända utmärks en riktigt avancerad människa bl.a. av en insikt om sina egna och andras tillkortakommanden och av en förmåga att inte ta livet (inklusive sig själv) på fullt allvar. Gombrowicz igen:

För egen del kan jag inte tänka mig att Sokrates, Spinoza eller Kant var i grunden och uteslutande allvarsamma personer. Jag vill påstå att ett överdrivet allvar är betingat av en överdriven brist på allvar.”

Written by Niclas Berggren

31 maj 2008 at 10:16

Mer elitism i Sverige

Nyligen kritiserade Madeleine Onne kvaliteten på Kungliga Svenska Balettskolans avgångselever. Alltför många som inte är tillräckligt bra har tagits in och förespeglats att de kommer att kunna bli balettdansare. Vad detta illustrerar är att alla elever inte är lika bra på allting. Vi måste våga erkänna att talang varierar, inte bara på dansens eller sportens område, där det idag finns elitutbildningar, utan också på teoretiska områden. Därför finner jag elitskolor i matematik vara en utmärkt idé. Ytterligare ett bra beslut av nuvarande regering.

Socialdemokraterna säger dock nej, ty deras credo tycks vara att alla är lika bra på allting. Då behövs inga specialsatsningar. Men detta är ett önsketänkande som drabbar dem med potential att utveckla en stor talang. (Det märkliga är dock att elitsatsningar accepteras på det idrottsliga området!)

Socialdemokraterna skulle behöva ta till sig lite tankar från Adam Smith och David Ricardo. Från Smith: insikten att arbetsdelning och arbetsspecialisering ger större färdigheter och en bättre välståndsutveckling. Från Ricardo: insikten att alla är relativt bra på något, och att om man satsar på det man är relativt bra på vinner både man själv och andra på det.

Written by Niclas Berggren

24 maj 2008 at 11:39

Semikolon som signal

Kurt Vonnegut om användande av semikolon:

If you really want to hurt your parents, and you don’t have the nerve to be a homosexual, the least you can do is go into the arts. But do not use semicolons. They are transvestite hermaphrodites, standing for absolutely nothing. All they do is show you’ve been to college.”

Men är det verkligen fel att vilja signalera att man är välutbildad? (Tänk dock på att du framstår som en kretin om du använder semikolon felaktigt.)

Uppdatering: Semikolonets vara eller inte vara diskuteras för fullt i Frankrike för närvarande.

Written by Niclas Berggren

7 april 2008 at 7:33

Publicerat i elitism, språk, utbildning

Musiksmaken är subjektiv

charlotte3

Förvisso är jag elitist, men enbart i kunskapsfrågor, inte i smakfrågor. Därför finner jag det otidsenligt med en jury i Melodifestivalen. Med det sagt tycker jag ändå att Charlotte Perrelli är en värdig vinnare.

Jag vill dock tipsa om något jag anser ännu bättre, nämligen Dmitrij Sjostakovitjs 11:e symfoni. Lyssna här på ett utdrag ur den kraftfulla fjärde satsen (utan att hänga upp dig på den skräckinjagande dirigenten):

Written by Niclas Berggren

16 mars 2008 at 15:32

Publicerat i elitism, kultur, kunskap, musik, tv

Vetenskap och att tänka själv

Martin Gustafsson skriver tänkvärt i SvD om nutidens starka tro på vetenskapen och hur denna tro tycks stå i konflikt med upplysningstidens ideal om att tänka själv och ifrågasätta:

Men idag, efter två århundraden av närmast ofattbara vetenskapliga framsteg, är det inte längre prästernas och adelsmännens idéer som folk tror på – åtminstone inte i stora delar av Europa. Vi har fått en ny auktoritet: den vetenskapliga experten. Min ­poäng är inte att beklaga detta, utan att påpeka att en spänning därmed har uppstått mellan syftet att få folk att tänka själva och viljan att informera dem om vetenskapens metoder och resultat. Ty sådan vetenskapsinformation kommer, tack vare vetenskapernas utveckling och specialisering, att vara något som ytterst få är kapabla att förhålla sig självständiga till. Man har helt enkelt att acceptera det experten säger, i tron på hans auktoritet – men därmed tycks just den strävan efter myndighet som Kant ser som det väsentliga i upplysningen gå förlorad!

Jag håller med om att även vetenskapens rön och resultat ska ifrågasättas – och så sker förstås i en mening konstant i den vetenskapliga processen. Detta är en intern process av ifrågasättande. Men Gustafsson avser nog snarare att vetenskapens primat och tolkningsförträde vid varje given tidpunkt ska (kunna) ifrågasättas externt, av personer utanför vetenskapssamhället. Jag håller till viss del med, men inte helt.

Visst ska man inte ta vetenskapens läror för sanna på ett helt okritiskt sätt. (Det finns t.ex. vetenskapsmän som har använt vetenskapen för att driva moraliskt tvivelaktiga linjer genom historiens gång, liksom det finns vetenskapsmän som ex post har visats ha haft fel.) Men samtidigt kan man inte säga att var och en har förmåga till kunskap om det vetenskapen uttalar sig om. Vetenskapen bygger på ackumulation av kunskap och den vetenskapliga processens metod, vilket bör inge respekt. Problemet med dem som ifrågasätter vetenskap är att de ofta är nutcases, t.ex. av religiös art, som hävdar att jorden är 5000 år gammal e.d. I valet mellan vetenskapligt framtagen kunskap och ”uppenbarelser” blir valet lätt. Och jag tycker inte att det är fel med ett raljerande tonläge mot slagrutetroende, parapsykologer, freudianer och kreationister.

Personligen utgår jag åtminstone ex ante från från att vetenskapens företrädare har förmåga att generera kunskap bättre än andra, i linje med Bryan Caplans milt elitistiska syn:

Yes, I’m an elitist: When laymen and experts disagree, my presumption is that the laymen are wrong and the experts are right. Whether the subject is economics, toxicology, or global warming, that’s my starting point (though not always my ending point).

Och ska man lyssna till några dissidenter föreslår jag de vetenskapsmän som är i minoritet inom sina egna fält. Medelsvensson och ovan nämnda fantasiläror ignoreras med fördel. 

(Tack till min kollega Mikael Stenkula, för tips om SvD-artikeln.)

Written by Niclas Berggren

11 december 2007 at 18:51

Publicerat i elitism, vetenskap, vidskepelse

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 141 andra följare

%d bloggers like this: