Nonicoclolasos

I Storbritannien har domare länge haft hästhårsperuk och svarta dräkter. Men nu stundar nya tider! En modern domardräkt börjar användas till hösten i civil- och familjerättsliga mål — se bild på the Lord Chief Justice, Lord Phillips of Worth Matravers. Det jag möjligen ogillar med den aktuella dräkten är att den i vissa avseenden påminner om en prästrock.

Kan inte Grundlagsutredningen föreslå särskilda dräkter också för svenska domare, i alla fall för justitie- och regeringsråd? (Jag undrar om sådana användes förr i tiden.) Det vore stiligt och respektingivande — men också symboliskt riktigt om förslaget, vilket jag hoppas, kombineras med förslag om förstärkt lagprövning.

Jag klär mig ganska enkelt och avslappnat för det mesta, så jag fick lite att tänka på när jag idag läste goda och underhållande råd om klädstil och utseende. T.ex. detta:

Det är ett brott mot protokollet att ha på sig samma kläder för många dagar i rad. Vad som utgör för många dagar kan variera från arbetsplats till arbetsplats, en reklambyrå tenderar att vara strängare än en filosofiinstitution.”

Hela artikeln (på två sidor) kan läsas här och här.

Min gode vän Karl skrev en gång:

Bögar som odlar skägg hatar sig själva.”

Idén är att skägg är ett attribut som hjälper den man som bär det att framstå som mer manlig. Att detta anses önskvärt har att göra med att manlighet premieras och att mindre manliga drag hos en man föraktas, såväl av andra män som av mannen själv. Det ligger nog en del i detta, men även heterosexuella män kan väl vilja förstärka sina manliga drag genom ansiktsbehåring? Ty har inte alla män vissa “feminina” sidor? (Har man dålig skäggväxt kan man testa denna finska produkt.)

Moderåd från ung expertis:

Om man tar sig ner till fötterna finns det vissa som frågar efter sandaler? Jag svarar:
- Hell no! Barfota eller flipflop gäller på stranden tillsammans med en waxad bringa.”

Man vet ju att de som tatuerar sig är tuffa killar. Som i omklädningsrummet på badet igår kväll, där en kille med tatueringar bytte om bredvid mig och talade i sin mobil samtidigt. Han frågade om “den där killen” hade varit hemma hos dem igen och sa att om han kom förbi en gång till skulle han slå ner honom. Tuff kille, det där.

Och se bara på Beckham:

En rektor förvägrar en pojke tillträde till skolbespisningen pga. hängbyxor. Upprörande! Hängbyxor som är så fina, i alla fall på sötisar.

Som regelbundna läsare av denna blogg har kunnat konstatera är det manlig skönhet som fascinerar mig. Nu undrar Blogge Bloggelito om jag inte finner någon kvinna attraktiv.* Jodå, låt mig ange två, båda intressant nog med judisk bakgrund.

Som nummer ett vill jag lyfta fram Natalie Portman (נטלי פורטמן‎ på hebreiska). Hon porträtterades nyligen i New York Times och kallas The Screen Goddess.

Som nummer två anger jag matlagningsexperten Nigella Lawson, som har kallats The Domestic Goddess.

Men som alltid är fallet när gudar och gudinnor är inblandade väljer jag att hålla mig på säkert avstånd och nöjer mig med att observera. Men gudinnorna, till skillnad från gudarna, fångar inte riktigt mitt intresse, trots allt. Frågan är hur regelmässiga beundrare av kvinnlig skönhet, såsom strejta män och lesbiska, ser på Natalie och Nigella. Do you like?

Se även Aqurettes svar.

____________________________

*Mer exakt undrar han vilken kvinna jag skulle välja att ha sex med, om jag kunde välja fritt, men jag väljer att tolka frågan lite mildare.

Vilka linjer! Vilken kroppskontroll! Vilken suverän estetik! En dansare i Houston Ballet (som jag beskådade i söndags) visar ett utdrag ur ur William Forsythes neoklassiska balett The Vertiginous Thrill of Exactitude.

Se ett tidigare inlägg på samma tema.

Just nu befinner jag mig i Houston, Texas, där jag kan beskåda denna skyline:

När ska Stockholm börja närma sig en riktig storstads utseende?

Uppdatering: Centern föreslår faktiskt ett höghusbygge!

Det är att beklaga att byggnader av det här slaget, som nu planeras att byggas i Seattle, inte står att finna i Stockholm. (Malmö verkar mer storslaget i sitt tänkande.)

På Kungliga Operan finns mycket skickliga och vackra dansare. På denna bild av Mats Bäcker från The Grey Area, med koreografi av David Dawson, ses Nikolaus Fotiadis och Nicole Rhodes. Vilka linjer! (Klicka här för större bild.)

Ett reklamfoto som skakar om; av Steven Meisel; för Dsquared2.

Franz Kline, Painting Number 2 (1954):

Texas är nu den delstat i USA där vindkraft används mest. Som oljeproducenten Boone Pickens uttrycker det:

I have the same feelings about wind as I had about the best oil field I ever found.”

Som framgår av bilden ovan är vindkraft det estetiskt mest tilltalande sättet att alstra energi.

När jag imorse läste DI Weekend noterade jag bilder på bilhandskar (se till höger på sidan). Jag hade ingen aning om att denna produkt fanns kvar på marknaden, men upptäckten gjorde mig glad, främst av estetiska skäl. Jag finner bilhandskar tjusiga. (Påminner de inte om golfhandskar?) Däremot är frågan om de fyller någon praktisk funktion. Gör de det bekvämare att greppa ratten? Gör de det enklare att undvika att slinta när man vrider på ratten? Gör de den starkt blåsande luftkonditioneringen mer uthärdlig? Och fyller perforeringarna någon särskild funktion? I så fall, varför är andra sorters handskar i regel inte perforerade?

Jag rekommenderar även handskar vid annan typ av förflyttning än bilkörning. De är utmärkta vid cykling, då de dämpar risken för skrapsår vid fall. Och de är utmärkta vid nyttjande av kollektivtrafik, där de hjälper en att undvika att få otäcka bakterier och virus på händerna.

Jag vill slå ett slag för ett ryggsäcksfritt samhälle, i alla fall i stadsmiljö. Mina skäl är två.

1. Ryggsäckar är estetiskt undermåliga i sig och gör dessutom att deras bärare ser missbildade ut (som om en defekt växte på ryggen).
2. Ryggsäckar stöter i alltför hög grad till människor som rör sig runt deras bärare och orsakar därigenom ett stort mått av disharmoni.

Som tröst kan innehavarna av ryggsäckar – avskyr ni förresten också den estetiskt undermåliga förkortningen ryggor? – beakta att det finns utsökta väskor av annat slag, t.ex. denna keepall i epiläder:

Visst fanns det en hel del tjusigt när D&G presenterade nya alster på New York Fashion Week – rutigt kan vara riktigt fint. Men alla dessa pälsmössor? Jag som trodde att klimatet var på väg att bli varmare.

Vissa människor bedömer konst utifrån väldigt tillrättalagda, rosaskrimrande och feel good-aktiga kriterier. Man vill förstå, man vill identifiera sig med, man vill må bra, man vill ha ett lyckligt slut. Denna typ av människor vill ha vackra tavlor på väggarna, med konkreta, sköna, begripliga motiv. En hare som springer på snön. Ett skepp som segler på ett blåskimrande hav. En kvinna som äter ett äpple.

Yuck!

Jag älskar det motsatta: det brutala, det mörka, det förvridna, det obegripliga, det abstrakta. Ett exempel därpå ges av den mexikanska filmen Sin Destino, som jag just har sett. Den handlar om 15-årige Francisco i Ciudad de México och hans infernoliknande liv med droger och prostitution.

Regissören säger att den är anti-life och anti-happiness samt att den handlar om suffering. Den skakar om, den gör att man känner sig levande, den går på djupet utan att vara explicit och övertydlig. Ett starkt inslag är en återkommande melodislinga från Tristan und Isolde. Också detta konstverk handlar om död.

Uppdatering: Se också detta inlägg om filmen.

Oscar Wilde:

It is better to be beautiful than to be good. But it is better to be good than to be ugly.”

Nya skådespelarstjärnan Zac Efron visar upp en tilltalande klädstil:

En skola har fått för sig att ge elever med hängbyxor en reprimand. Upprörande! Ett typiskt exempel på när vuxna inte hänger med i utvecklingen av estetik och normer. Personer med trist och konservativ smak (och det handlar om smak, inget annat) försöker kväsa det nydanande (såväl i Stockholm som i Dallas).

Men äntligen lite vett och sans från en myndighet.

Uppdatering: Kolla in fotografen. Oh mama!

På bilden återfinns den blonde idrottsmannen Johan Wissman.

Och här återfinns ljushåriga i Europa:

Waltraud Meier är mästerlig som Isolde. Vilken blick! Vilken tunga! Vilken stämma! Och denna intensiva avslutning av ett extraordinärt musikdrama sedan. Man blir omskakad i sitt inre. Man sugs in. Resistance is futile.

Gustav von Aschenbach i Brittens opera Death in Venice:

The power of beauty sets me free.”

(På bilden: boxaren Amir Khan.)

Den underbara, den insiktsfulla, den politiskt inkorrekta Camille Paglia:

Early on, I was in love with beauty. I don’t feel less because I’m in the presence of a beautiful person. I don’t go, ‘Oh, I’ll never be that beautiful!’ What a ridiculous attitude to take – the Naomi Wolf attitude. When men look at sports, when they look at football, they don’t go, ‘Oh, I’ll never be that fast, I’ll never be that strong!’ When people look at Michelangelo’s David, do they commit suicide? No. See what I mean? When you see a strong person, a fast person, you go, ‘Wow! That is fabulous.’ When you see a beautiful person: ‘How beautiful.’ … We should not have to apologize for reveling in beauty. Beauty is an eternal human value.”

En kollega till mig väljer ut nya viner utifrån tre kriterier:

1. minimipris 80 kr,
2. flaskans form och
3. etikettens utformning.

När jag läser om vinexperters bristande kompetens undrar jag om inte hans metod är den bästa. När jag tillämpade den hittade jag t.ex. ett av mina favoritviner, Ravenswood Zinfandel.

In the Middle, Somewhat Elevated är en neoklassisk balett av William Forsythe som jag finner oerhört fascinerande. (Bara namnet gör mig exalterad.) Den representerar en transformation av den klassiska baletten till en ny, abstrakt konstform med ett direkt och universellt tilltal och har beskrivits så här:

Ballet in one act with choreography and design by Forsythe and music by Thom Willems. Premiered 30 May 1987 by Paris Opera, Paris, with Guillem and Hilaire. It is a virtuoso piece of plotless dance in which classical lines are flamboyantly distorted and classical decorum yields to a mood of aggressive cool.”

Se ett smakprov med just Sylvie Guillem och Laurent Hilaire. Vilken uppvisning i briljans och attityd!

Jag är oerhört förtjust i vindkraftverk. Inte för att de är bra för miljön (den är jag ganska ointresserad av) eller för att de ger energi (till sådant vill jag ha kärnkraftverk) – utan för att de är så estetiskt tilltalande.

Så fasansfullt!

Jag anser att romantisk kärlek är kraftigt övervärderad i vår kultur. Jag har själv förkastat den och är istället inriktad på vänskap. Tre inspirationskällor:

1. Ledmotivet “förkastelse av kärlek” från Nibelungens Ring.
2. Andrew Sullivans essä “If Love Were All” i boken Love Undetectable. Ett favoritcitat som beskriver karaktären på hans vänskap med Patrick: “That love was no less love for being in the mode of friendship.”
3. Edmund Whites beskrivning i boken The Farewell Symphony av filosofen Michel Foucaults syn på vänskapens roll:

Inspired by the ancient Greeks, whom he [Foucault] was studying, he’d developed a cult of friendship. He thought that we had nothing else to value now; the death of God had resulted in the birth of friendship. If we could no longer enjoy an afterlife earned by our good deeds, we could at least leave behind a sense of our achievement, measured aesthetically, and the most beautiful art we could practice would be the art of self-realization through friendship.”

Det har blivit fult att uppskatta mänsklig skönhet i vår viktimologiska kultur - eller åtminstone att uttrycka sådan uppskattning (”du får inte säga att x är vacker ty då blir y, som är mindre vacker, bedrövad”). Illa, ty vad ger större livsglädje än att observera och diskutera skönhet?

Tur att man kan hämta inspiration hos Lord Henry Wotton:

And beauty is a form of genius - is higher, indeed, than genius, as it needs no explanation. It is of the great facts of the world, like sunlight, or spring-time, or the reflection in dark waters of that silver shell we call the moon. It cannot be questioned. It has its divine right of sovereignty. It makes princes of those who have it. You smile? Ah! when you have lost it you won’t smile. People say sometimes that beauty is only superficial. That may be so, but at least it is not so superficial as thought is. To me, beauty is the wonder of wonders. It is only shallow people who do not judge by appearances. The true mystery of the world is the visible, not the invisible.”

Intellekt är så överskattat!

Jag har kommit att förstå mitt gillande av abstrakt konst, som varken kan eller bör tolkas, som ett resultat av min autonomism. Jag vill vara fri från alla band på alla områden i livet - och konkret konst förmedlar en tolkning, ett budskap, en kontext, som supervenes on min upplevelse. Jag vill att min upplevelse ska vara fri eller, kanske snarare, ren. Då är verk som inte har ett budskap optimala. De bjuder på en känsla genom en rörelse, en färg, en form, en linje. Det är större än tillrättalagda, inbyggda och (per automatik) påträngande tolkningar. A pure approach to art, det är vad jag förespråkar. Abstrakta baletter och Mark Rothkos tavlor är paradexempel.

Som Rothko uttryckte det: “Silence is so accurate.”

(Ser jag en tavla med en avmålad hare på får jag lust att vomera.)