Nonicoclolasos

Det första genmodifierade mänskliga embryot har sett dagens ljus, med potentiellt viktiga, positiva konsekvenser:

The technology could potentially be used to correct genes which cause diseases such as cystic fibrosis, haemophilia and even cancer. In theory, any gene that has been identified could be added to embryos.”

Utmärkt! Men som så ofta försöker kristna, utifrån sin destruktiva moral, blockera forskning av detta slag, eftersom de ser embryot som ett “okränkbart” liv. Att man kan minska mänskligt lidande genom att använda embryon som i vilket fall inte skulle leva vidare bryr de sig icke om.

Professor Steven Pinkers superba artikel “The Stupidity of Dignity” rekommenderas. Däri granskas hur the President’s Council on Bioethics har tagits över av katolska filosofer och hur de använder begreppet “värdighet” för att blockera forskning och utveckling som kan minska mänskligt lidande. Den nuvarande påven använde sig för övrigt just av det:

I ett samhälle som ser sex som en drog måste både kärlekens idé och den enskilda människans värdighet försvaras.”

Detta begrepp får berättigad och stark kritik av Pinker (han kallar det “a mess”), och hans slutsats om den kristna moralen sätter fingret på det väsentliga:

Worst of all, theocon bioethics flaunts a callousness toward the billions of non-geriatric people, born and unborn, whose lives or health could be saved by biomedical advances. Even if progress were delayed a mere decade by moratoria, red tape, and funding taboos (to say nothing of the threat of criminal prosecution), millions of people with degenerative diseases and failing organs would needlessly suffer and die. And that would be the biggest affront to human dignity of all.”

Man kan bara glädja sig åt att prelaterna inte har kunna ta över Statens medicinsk-etiska råd. Sverige har sina fördelar.

I Doktor Glas formulerar Hjalmar Söderberg åtskilliga filosofiska uppfattningar som, vad jag förstår, var chockerande då boken kom ut 1905. En del av dessa uppfattningar är nog fortfarande kontroversiella, men jag finner många av dem uppfriskande och tilltalande.

Här följer ett mycket intressant utdrag där doktorn resonerar, helt korrekt, anser jag, kring moralens karaktär:

Käre vän, moralen befinner sig, det vet du likaväl som jag, i flytande tillstånd. Den har undergått märkbara förändringar till och med på de ilsnabba ögonblick som vi två ha levat i världen. Moralen, det är den berömda kritcirkeln kring hönan: den binder den som tror på den. Moralen det är andras åsikter om det rätta. Men här var det ju fråga om min! Det är sant, i en mängd fall, kanske i de allra flesta och oftast förekommande, stämmer min åsikt om det rätta någorlunda överens med de andras, med ‘moralen’; och i en mängd andra fall finner jag divergensen mellan mitt jag och moralen icke vara värd de risker som en avvikelse kan draga med sig, och underordnar mig därför. På så sätt blir moralen för mig medvetet vad den i praktiken är för alla och envar, ehuru icke alla veta av det: - icke en fast och över allting bindande lag, men en i vardagslag brukbar modus vivendi i det ständiga krigstillståndet mellan jaget och världen. Jag vet och erkänner, att den gängse moralen så väl som den borgerliga lagen i sina stora allmänna grunddrag uttrycker en rättsuppfattning, som är frukten av oöverskådliga tiders från släkte till släkte ärvda, långsamt ökade och ändrade erfarenhet om de nödvändigaste villkoren för människors sammanlevnad med varandra. Jag vet, att i stort sett dessa lagar någorlunda allmänt måste respekteras, om livet alls skall kunna levas här på jorden av varelser sådana som vi, varelser, otänkbara inom varje annan ram än samhällsorganisationens och uppfödda med alla dess växlande rätter, bibliotek och museer, polis och vattenledning, ljus på gatorna, natthämtning, vaktparad, predikningar, operabalett och så vidare. Men jag vet också, att de människor som det har varit något bevänt med aldrig ha tagit dessa lagar pedantiskt. Moralen hör till husgerådet, inte till gudarna. Den skall begagnas; den skall inte härska. Och den skall begagnas med urskillning, ‘med ett litet saltkorn’. Det är klokt att ta seden dit man kommer; det är enfaldigt att göra det med övertygelse. Jag är en resande i världen; jag ser på människornas seder och tar upp vad jag har bruk för. Och moral kommer av ‘mores’, seder; den vilar helt och hållet på seden, bruket; den har ingen annan grund.”

En kolumnist i SvD hävdar idag följande:

Människan har ett val, även under de svåraste förhållanden, och den som frånkänner människor förmåga till ansvar tar också ifrån dem något av deras mänsklighet. Inte konstigt då att det talas om Anders Eklund och Josef Fritzl som monster. Vi borde hellre betrakta dem som människor, som har valt sina handlingar. Även om det är en plågsam tanke.”

Det finns bara ett litet problem med resonemanget. Människan har inte ett val — något som t.ex. Schopenhauer, Russell, Bergström och Dawkins har påpekat. Och har människan inte ett val så har människan heller inget ansvar.

Men resonemanget rymmer inte bara felaktigheter. Det är helt riktigt att man inte ska betrakta Eklund och Fritzl som monster (à la Göran Skytte). Tvärtom kan deras handlingar principiellt förstås vetenskapligt: handlingarna är ett resultat av arv och miljö i kombination och kunde inte inte ha hänt, givet faktiskt arv och faktisk miljö. De betedde sig såsom deras impulser bjöd dem. Våra impulser är sedan sådana att vi finner handlingarna extremt upprörande, och därför vill vi straffa “de onda”.

Så ska man inte straffa? Jo, det ska man, vilket Dawkins utvecklar på länken ovan, men inte därför att mördarna är onda, därför att de har förtjänat det eller för att de är ansvariga för sina handlingar. Utan därför att det blir ett bättre, lyckligare och mer välmående samhälle om personer som upprör oss hålls borta från andra, om de genom behandling kan fås att bete sig “bättre” framöver och om andra avskräcks genom deras straff.

Man kan alltså se på frågan om ansvar på två nivåer. I egentlig mening har ingen ansvar, men som SvD-kolumnisten kan vi betrakta dem som ansvariga. Det är en fiktion, men en nyttig sådan.

Professor Steven Pinker:

It is true that science in the narrow sense cannot show what is right or wrong. But neither can appeals to God. It’s not just that the traditional Judeo-Christian God endorsed genocide, slavery, rape, and the death penalty for trivial insults. It’s that morality cannot be grounded in divine decree, not even in principle. Why did God deem some acts moral and others immoral? If he had no reason but divine whim, why should we take his commandments seriously? If he did have reasons, then why not appeal to those reasons directly?

Exakt. Att framhålla Jahve som moralisk förebild är stötande.

ICA funderar på att sluta sälja cigaretter. Gör slag i saken, säger jag. Som läsare av denna blogg vet tar jag avstånd från många former av statlig paternalism, men det är viktigt att klargöra att motstånd mot förbud av fenomen x inte med automatik innebär att man tycker att fenomen x är bra. Som Richard Thaler och Cass Sunstein klargör i en ny bok kan man, som kontrast till statlig interventionism, tänka sig en rad situationer där människors val kan (och bör) påverkas medvetet av andra människor i situationer av frivillig interaktion. Näringsidkare kan t.ex. tänkas försöka påverka kunders livsstil genom att inte föra visa varor i sitt sortiment. Detta är principiellt förenligt med privat äganderätt och ett fritt samhälle, som jag förstår begreppen.

Frågan blir då vad som ska anses vara “bra” försök att påverka andras val. Som jag ser det kan inte den frågan besvaras objektivt, utan det handlar om subjektiva värderingar (precis som frågan om vilka ordningsregler som är bra). Jag råkar ogilla cigaretter och finner det bra om de frivilligt görs mindre tillgängliga. Andra kanske råkar ogillar icke rättvisemärkta varor och finner det bra om de frivilligt görs mindre tillgängliga. Det har de rätt att anse att verka för, men jag har också rätt att bojkotta den typen av affär. Det är så en experimentell marknadsekonomi fungerar.

Avslutningsvis kan jag nämna att det har blossat upp en debatt om det begrepp Thaler och Sunstein använder för frivilliga försök att försöka påverka andra människors val, libertarian paternalism. Se en kritik av professor Daniel Klein (med svar från Sunstein och svar från Klein), en annan kritik av professor Gregory Mitchell (med svar från Sunstein och Thaler) samt en kommentar av professor Gary Becker. Själv ogillar jag just begreppet libertariansk paternalism (och föredrar föreslagna alternativ, t.ex. mjuk paternalism eller frivillig paternalism), men jag har inget principiellt emot fenomenet.

Witold Gombrowicz, mer insiktsfull än de flesta, avslöjar vad värnplikt handlar om:

En tjugoårig pojke som inte har gjort sig skyldig till något brott sätts i ett koncentrationsläger som är värre än ett fängelse. … Ett eller ett par av de vackraste åren måste de skänka Fanjunkaren. Med lite tur kommer de ur det hela utan värre skavanker (ersättning utgår inte för eventuella skador). Det oundvikliga i detta stålbad förpestar deras ungdomstid redan långt före det ödesdigra datumet. … Vad skulle hända om det stiftades en lag som sade att var och en som fyllt låt oss säga fyrtio måste sitta i fängelse i ett år? En proteststorm som omedelbart skulle leda till revolution. Och ‘colimba’? Tja, folk har vant sig vid det genom århundradena. Och förresten, den åldern… En ålder som är full av fysisk förmåga men ännu barnslig, som gör allt lättare, öppnar möjligheter… många liv samlas i en enda officersnäve, som i handen på en halvgud!”

Se även vad professor Poutvaara och professor Wagener har att säga om saken.

Jag tycker att människor beter sig konstigt när döden kommer på tal. Man planerar begravningar, man vill ha gravstenar, man vill bli omnämnd i tidningen — som om något av detta spelar roll när man är död. Jag avvisar allt detta för egen del. Min gissning är att många fasar inför att bli bortglömda, för då känns livet nu meningslöst. Därför vill man iscensätta allt det teatraliska. Jag håller inte med. Livets grad av mening beror inte på att man blir ihågkommen utan på att man, medan man lever, upplever lycka.

Men ceremonier och teater kanske spelar roll för de efterlevande? Ja, kanske det, men de borde också se lite mer avslappnat på det hela. Vad spelar det t.ex. för roll hur en kista behandlas när den är gravsatt? Den kommer ändå att ruttna bort, liksom dess innehåll. Att tala om “oetisk” behandling av kistor finner jag bisarrt. Det konstiga är att folk alls vill ha kistor och begravningar.

Alf Svensson har talat. Denna gång om pensionärerna, som han vill ska få sänkt skatt.

En av regeringens paradfrågor är att göra det mer lönsamt att arbeta. Genom ett särskilt jobbskatteavdrag har inkomstskatten för en vanlig löntagare sänkts med ungefär 1000 kronor i månaden. Det upplägget får nu underkänt av Alf Svensson, som anser att även de gamla ‘naturligtvis’ borde ha fått sänkt skatt.”

Alf Svensson är förstås inte okunnig om att jobbavdraget omfattar pensionärerna — och att det är högre för dem! Inte heller är han omedveten om att den högre sysselsättningen, som utgör grunden för vad som kan betalas till pensionärerna, leder till att den genomsnittliga pensionen ökar med 4000 kr i år och 6000 kr nästa år. Ändå väljer han en populistisk retorik. Och hans motivering lyder:

Men man ska inte göra det här för att vinna valet, utan utifrån människovärde, säger Alf Svensson.”

När politik börjar styras av notoriskt luddiga begrepp som “människovärde” blir jag orolig. Jag föredrar Anders Borgs pragmatiska och forskningsbaserade konsekvensanalys. Jobbavdraget är bra för att det stimulerar till arbete (inte minst för låginkomsttagare), vilket i sin tur bidrar till högre pensioner. Är inte det “människovärdigt”?

Upprördheten är stor över den man som har mördat lilla Engla och ytterligare en kvinna. Med rätta! Men lite upprördhet bör sparas för den som uppskattningsvis har låtit döda 33 miljoner människor. Nej, jag syftar inte på Stalin, som kan anses ha orsakat 20 miljoner människors död. Jag talar om Jahve, bibelns gud. En mycket grym figur — se denna dokumentation.

Nu tror jag givetvis inte att Jahve existerar annat än i sagornas värld, men trots allt finns det människor som tror att han finns. Inte nog med det, de dyrkar honom och framhåller honom som en moralisk förebild!

Dr Benjamin Hippen förklarar varför Iran är ett föredöme:

[O]nly one country in the world does not suffer from an organ shortage: Iran. Although Iran clearly does not serve as a model for solving most of the world’s problems, its method for solving its organ shortage is well worth examining. Organ donation is ubiquitous throughout the world, but Iran is the only country that legally permits kidney vending, the sale of one individual’s kidney to another suffering from kidney failure.”

Även om den iranska modellen för njurförsäljningar har sina brister (t.ex. risk för att “sämre” njurar erhålls och risk för att donatorernas hälsa förämras), är det allmänna intrycket att den är en framgång. Problemet i Sverige är att många, av för mig obegriplig anledning, är principiellt avvisande till ett system med njurförsäljning. Det skulle kunna minska mycket mänskligt lidande och dessutom minska behandlingskostnaderna i sjukvården betydligt.

Ekonomipristagaren Gary Becker delar min förundran och har med en kollega beräknat att ett jämviktspris för en njure ligger på runt 90 000 kr. Och anmäl dig till donationsregistret bums!

Uppdatering: Marginella förslag till förbättringar kommer nu från både vänster och höger.

Johan Norberg skrev följande i Dagens Industri i tisdags:

För socialdemokratin handlar det också om profitintresse, men inte om statens, utan det egna. Uppgörelsen innebär nämligen att partiets A-lotterier fredas. I skydd av monopolet kan denna skandalöst privilgierade institution pumpa in runt hundra miljoner i socialdemokratiska partiet och SSU varje år — nästan 40 procent av den totala partibudgeten senast Dagens Nyheter räknade.”

Mycket riktigt. Dagens Nyheter visar hur spelmonopolet har inneburit att några få aktörer har fått mycket lukrativa tillstånd — och att socialdemokraterna har gynnats enormt. Allra värst är det på internetspelsidan:

Även på nätet har A-lotterierna en nyckelposition i försvaret av spelmonopolet. A-lotteriernas nätbolag heter Spero, och ägs gemensamt med IOGT-NTO och åländska PAF. Spero är, tillsammans med Svenska Spel och ATG, de enda som fått statens tillstånd att bedriva spel på nätet.” [Fetstil tillagd.]

Denna ordning är djupt stötande och i sig orsak att kraftfullt verka för ett avskaffande av monopolsystemet. Nu tycks inte det kunna ske i en handvändning, eftersom såväl finansministern som sosseriet värnar om sina spelintäkter. Tills vidare: köp inga av A-lotteriernas produkter. Och kritisera dina vänner och bekanta om de köper.

Jag har tidigare skrivit om vikten av att släppa den kristna etiksynen i frågor om liv och död — se här, här, här, här, här och här.

Ett aktuellt fall med en svårt hjärtsjuk pojke illustrerar att detta i hög grad gäller i livets början:

Eva och Per Selander ifrågasatte läkarvetenskapens iver att alltid rädda liv trots att det innebär svårt lidande.”

Som Peter Singer påpekar i Rethinking Life and Death: The Collapse of Our Traditional Ethics är den kristna etiken fokuserad på livets kvantitet, inte livets kvalitet. Människor ska leva, oavsett livskvalitet, och oavsett egna (eller, i fallet med foster, föräldrarnas) preferenser. En grym syn.

Regeringen ska låta utreda sexköpslagen — men ett avskaffande är från början märkligt nog uteslutet! Jag misstänker att Beatrice Ask, och andra förbudsförsvarare, inte har läst professor Martha Nussbaums utmärkta analys av prostitution:

In general we should be worried about poverty and lack of education. We should be worried that women have too few decent employment options and too little health and safety regulation in those that they do have. And we should be worried if men force women to do things sexually that they do not want to do. All these things are worth worrying about, and it is these things that sensible nations do worry about. But the idea that we ought to penalize women with few choices by removing one of the ones they do have is grotesque.”

Dvs. Nussbaum förnekar inte att det finns många kvinnor som lever ett tufft liv, vilket också gäller många prostituerade, och att det finns inslag i deras tillvaro som behöver uppmärksammas och förbättras. Men att logiskt separera detta från prostitutionshandlingen som sådan tycks de flesta oförmögna till. Denna handling borde vara helt laglig.

Bonustips: Martha Nussbaum går i “The Professor of Parody” till hårt angrepp mot den feministiska teoretikern Judith Butler.

Uppdatering: Se även Jakob Heidbrinks resonemang i frågan.

Ska man respektera religiösa företrädare som moraliska vägledare? Nej, tvärtom är de särskilt olämpade för detta, och Bertrand Russell förklarar varför.

Han menar att en handlings moraliska karaktär avgörs av vilka konsekvenser den ger upphov till, inte av om den tillhör en grupp av handlingar som etiketteras “syndiga” eller “dygdiga” utan hänsyn till konsekvenser. Om denna etikettering äger rum på basis av ett traditionellt tabu eller en påstått övernaturlig uppenbarelse kallar han synsättet för vidskeplig moral. Han varnar rätteligen för den:

The main argument against superstitious ethics is that they come down to us from less civilized times and embody a harshness from which we should try to escape. Affection towards intimate and kindly feeling toward the world at large are the sentiments most likely to lead to right conduct. Traditional precepts have quite other sources. Why is birth control wicked? Because the Lord struck Onan dead. Why is homosexuality wicked? Because the Lord destroyed Sodom and Gomorrah. Why is adultery wicked? Because of the Seventh Commandment. I am not saying that there may not be better reasons for some at least of these prohibitions. What I am saying is that the traditional reasons are invalid and should be forgotten.”*

Därför bör präster och andra religiösa företrädare inte tillfrågas i etiska spörsmål, varken privat eller offentligt, vilket inbegriper statliga, etiska kommittéer.

Läs gärna mer om Sodom och Gomorra och om de tio budorden, förresten.

__________________________________

*Russell, Bertrand (1954/1992). “Superstitious Ethics.” I Human Society in Ethics and Politics. London: Routledge: 142—143.

Direkt från de öländska vidderna: Barbro Green! Mer om hennes kompis i Mellanöstern finns att läsa här.

Professor Torben Spaak vid Uppsala universitet är en jurist/rättsfilosof i min smak. I en färsk artikel* diskuterar han bl.a. det viktiga begreppet moralisk antirealism. Begreppet implicerar, som namnet antyder, avvisandet av moralisk realism, dvs. uppfattningen att “moraliska fakta är begreppsligt (eller metafysiskt) oberoende av människors moraliska uppfattningar”. Enkelt uttryckt avvisas, i den antirealistiska hållningen, existensen av en objektiv moral. Två argument anförs till stöd för detta synsätt:

Jag menar nu att moralisk antirealism är en rimlig teori. För det första utgör förekomsten av utbredd moralisk oenighet visst stöd för uppfattningen att det inte finns några moraliska fakta som är begreppsligt oberoende av människors moraliska uppfattningar. … Som John Mackie påpekar kan man inte rimligen anse att moralisk oenighet beror på spekulativa slutledningar eller på hypoteser som baseras på otillräcklig eller bristfällig evidens. Mackies uppfattning är i stället att ‘[d]isagreement about moral codes seems to reflect people’s adherence to and participation in different ways of life’. Jag delar denna uppfattning. För det andra kan man tycka att vi borde ha kunnat komma överens om något slags metod för lösande av moralisk oenighet, om det nu hade funnits moraliska fakta som varit oberoende av människors moraliska uppfattningar. Men hittills har vi inte lyckats komma överens om någon sådan metod.” [Fetstil tillagd.]

Jag kan bara instämma. Och det tycks mig som om det vanligast förekommande argumentet till stöd för den moraliska realismen är att man vill att det ska finnas en objektiv moral. Ett mindre bra argument.

___________________________________

*Spaak, Torben (2007). “Relativism i juridiken.” Tidsskrift for Rettsvitenskap, 120(1): 361—387.

Det ges tydligen utbildning numera i hur man raggar. Någon sådan verkar inte John Maynard Keynes, en av 1900-talets mest framstående nationalekonomer, ha behövt. Han var, åtminstone i sin ungdom, uppenbarligen framgångsrik på den s.k. köttmarknaden, vilket han dokumenterade i två dagböcker:

In earlier days, though, from 1901 to 1915 when he was mostly a 20-something, he cruised constantly and kept two sex diaries of his success. … Keynes obsessively counted and tabulated almost everything; it was a life-long habit. As a child, he counted the number of front steps of every house on his street. Later he kept a running record (not surprisingly) of his expenses and his golf scores. He also counted and tabulated his sex life. .. The first diary is easy: Keynes lists his sexual partners, either by their initials (GLS for Lytton Strachey, DG for Duncan Grant) or their nicknames (’Tressider,’ for J. T. Sheppard, the King’s College Provost). … You might say that Keynes was at least as invested in the sex market as the stock market.”

De kristna moralisterna darrar nog av upprördhet. Kanske även av Keynes moralsyn. Och då har vi inte ens kommit in på hans omstridda nationalekonomiska teser!

Per Bauhn går i en artikel i Axess till storms mot radikaler som “reser ragg närhelst de anar närvaron av normer som premierar vissa beteenden framför andra”. Han menar bl.a. att förspråkande av det normlösa samhället följer av moralisk relativism eller subjektivism, som beskrivs på följande vis:

Moraliska värderingar reduceras till uttryck för talarens känslor eller hans kulturella bakgrund. Omfattar man denna position, så får man nöja sig med det sociologiska eller antropologiska konstaterandet att det finns skillnader mellan olika gruppers värdesystem, men man kan inte säga att det ena värdesystemet förtjänar mer respekt än det andra. I stället blir det naturligt att betrakta varje försök från samhällets sida att hävda gemensamma värden som simpelt maktspråk. Men hur gör man när man ställs inför religiösa fundamentalister som anser att den som karikerar profeten Muhammed ska dö, eller som förbjuder sina döttrar att ha svenska pojkvänner? Hur konfronterar man sådana grupper, när man vant sig vid att behandla moral som en fråga om känslor och när man tror att krav på anpassning är förtryck? “

Hans text stör mig lite, trots att jag håller med om att det är fel att förkasta alla normer, och det av två skäl:

1. Bauhn gör inte en viktig distinktion mellan förkastandet av alla normer och förkastandet av vissa normer. Ett samhälle helt utan normer är, som Brauhn, med referens till Hobbes, påpekar, inte särskilt trevligt. Men ett samhälle med strikta och helt rigida normer kan vara obehagligt det också. Den position jag anser att man bör förespråka är en noggrann prövning av normer och en utmaning av dem man finner inte bidrar till mänskligt välmående. Bara för att man avvisar total normlöshet innebär inte det att alla existerande normer ska accepteras.
2. Moralisk relativism eller subjektivism (om vi nu förenklat ska bunta ihop dessa begrepp) implicerar inte normlöshet eller tolerans av allt. Här har Bauhn (och, för den delen, en del förespråkare av total normlöshet) helt enkelt fel. Det kan nämligen vara en del av ens subjektiva värderingar att staten ska upprätthålla en viss norm, eller, för den delen, att den ska upprätthållas som del av ett informellt normsystem, i båda fallen med sanktioner för normöverträdare. Denna poäng betonas av såväl Chris Gowans som Torben Spaak*. Dessutom överskattar Bauhn alternativet. Vad tillför det att säga “norm x är objektivt bra” jämfört med att säga att “norm x är bra enligt min moraliska utgångspunkt” när den man talar till inte erkänner talaren som giltig uttolkare av moral?

Så normer bör ständigt ifrågasättas och utvärderas i förhållande till hur väl de bidrar till mänskligt välmående; vissa normer är bra och bör inte förkastas; och moralisk relativism eller subjektivism implicerar inte normlöshet.

___________________________________

*Spaak, Torben (2007). “Relativism i juridiken.” Tidsskrift for Rettsvitenskap, 120(1): 361—387.

Professor Göran Lantz konstaterar klokt:

Idag är äktenskapet långt mer än barn­alstring. Homosexuella par, som redan idag kan ingå partnerskap under i stort sett samma regler som gäller för äktenskap, borde då också kunna få ingå äktenskap oberoende av ‘hur det alltid har varit’.”

Faktum är att det går att hämta stöd hos F. A. Hayek för denna syn. Hayek betonade att han inte var konservativ och att han var öppen för utmaningar av traditioner på marginalen. Han värdesatte förvisso spontana, framvuxna ordningar, som han kallade cosmos, och var i grunden skeptisk till konstruerade, artificiella ordningar, som han kallade taxis. Men han erkände också att de förra kan behöva korrigeras ibland och att det, i en evolutionär process, är viktigt att traditionella regler utmanas och, stundtals, ersätts.

Jonathan Rauch utvecklar denna argumentation och citerar Hayek:

It may be due simply to the recognition that some past development was based on error or that it produced consequences later recognized as unjust. But the most frequent cause is probably that the development of the law has lain in the hands of members of a particular class whose traditional views made them regard as just what could not meet the more general requirements of justice. … Such occasions when it is recognized that some hereto accepted rules are unjust in the light of more general principles of justice may well require the revision not only of single rules but of whole sections of the established system of case law.”*

__________________________________

*Hayek, F. A. (1973). Law, Legislation, and Liberty: Rules and Order. London: Routledge: 89.

Jag är ingen beundrare av Ayn Rand. Men en sak jag har fastnat för är hennes kritik, framförd i ett tal av John Galt i romanen Atlas Shrugged, av den extremt stötande och bisarra kristna idén om arvssynd.*

Innan jag presenterar kritiken är det på sin plats att klargöra vad som menas med arvssynd. Så här säger Catechism of the Catholic Church:

Following St. Paul, the Church has always taught that the overwhelming misery which oppresses men and their inclination towards evil and death cannot be understood apart from their connection with Adam’s sin and the fact that he has transmitted to us a sin with which we are all born afflicted, a sin which is the ‘death of the soul’. Because of this certainty of faith, the Church baptizes for the remission of sins even tiny infants who have not committed personal sin.

Men Ayn Rand ger alltså svar på tal. Ett utdrag:

The name of this monstrous absurdity is Original Sin. A sin without volition is a slap at morality and an insolent contradiction in terms: that which is outside the possibility of choice is outside the province of morality. If man is evil by birth, he has no will, no power to change it; if he has no will, he can be neither good nor evil; a robot is amoral. To hold, as man’s sin, a fact not open to his choice is a mockery of morality. To hold man’s nature as his sin is a mockery of nature. To punish him for a crime he committed before he was born is a mockery of justice. To hold him guilty in a matter where no innocence exists is a mockery of reason. To destroy morality, nature, justice and reason by means of a single concept is a feat of evil hardly to be matched. Yet that is the root of your code. … They call it a morality of mercy and a doctrine of love for man.”

De kallar den det, ja. Men vi vet bättre — och förkastar denna religion.

______________________________

*Jag har tidigare skrivit om begreppet synd mer allmänt samt om en av Rands talanger.

Edward O. Wilson slår i “The Biological Basis of Morality” ett slag för en empirisk förståelse av moral. Han ser inte moralen som transcendental, dvs. mystiskt bestämd utanför människorna, utan som en evolutionärt framväxt uppsättning inställningar som formas i mänskligt samspel.

Han beskriver dessa två alternativa synsätt så här:

The argument from transcendentalism takes the following general form: The order of nature contains supreme principles, either divine or intrinsic, and we will be wise to learn about them and find the means to conform to them. The general empiricist principle takes this form: Strong innate feeling and historical experience cause certain actions to be preferred; we have experienced them, and have weighed their consequences, and agree to conform with codes that express them. Let us take an oath upon the codes, invest our personal honor in them, and suffer punishment for their violation.” [Fetstil tillagd.]

Läs mer om hur han slår transcendentalister som Kant och Nozick på fingrarna. Det är dags för alla som uttalar sig om etikens grunder och karaktär att ta naturvetenskaplig forskning på allvar. Något som ytterligare inskärps av Marc Hausers forskning.

Det hävdas alltsomoftast att religion behövs för moralens skull. Att det inte stämmer är allmänt känt — i själva verket är religiös etik ofta destruktiv och omoralisk. Att religiösa företrädare dessutom personligen beter sig destruktivt och omoraliskt understryker poängen. Som exempel kan nämnas det stora antal incidenter där ungdomspastorer har begått sexuella övergrepp av olika slag.

Och de omfattande övergreppen av katolska präster, vilka har sopats under mattan i många år av deras överordnade, är en sann indikation på att religion på intet sätt garanterar en god moralisk praktik. Påven säger nu följande:

Jag skäms mycket och ska göra allt för att hindra att det upprepas.”

Det var ju bra och det kan man ju hoppas. (Denna kampanj, där kyrkan söker “riktiga män”, är säkert effektiv.) En utmärkt sak i sammanhanget är att påven noga skiljer på homosexualitet, som han också normalt annars bekämpar med näbbar och klor, och sexuella övergrepp.*

___________________

*Om vikten av att skilja på dessa ting, se professor Gregory Hereks klargörande text “Facts about Homosexuality and Child Molestation“.

Påven är på besök i USA. Faktum är att i några av de frågor som skiljer påven och president Bush åt, är jag mer överens med den förre:

While the pope and Bush differ on such major issues on the Iraq war, capital punishment and the U.S. embargo against Cuba, they do find common ground in opposing abortion, gay marriage and stem cell research.”

Men framförallt är det förstås trevligt att de kan enas i några frågor (kvinnofientlighet, stigmatisering av homosexuella och motverkande av medicinskt framåtskridande för att minska lidande). En annan viktig fråga rör rockmusik. Hur Bush ser på denna syndiga musikform vet jag inte, men påven har en sund inställning. Som kardinal varnade han, i The Spirit of the Liturgy, för rock & roll och beskrev den som

the expression of elemental passions.”

Och sådana måste givetvis motverkas. Leve Benedikt XVI!*

_______________________

*Detta är den form av hans namn Katolska kyrkan i Sverige nyttjar.

Jeff Williamson är en ung man vars föräldrar skickade honom till en kristen terapeut som skulle “bota” hans homosexualitet. Hans berättelse är intressant:

Jeff är uppenbarligen en stark och intelligent kille, som kunde stå emot de destruktiva försöken att “bota” honom. Andra har det tuffare. Jag känner flera som har hemska erfarenheter, och i regel pga. kristna föräldrar.

Peter Santesson-Wilson diskuterar huruvida man ska bry sig om de få kristna som finns kvar i vårt sekulariserade samhälle. Fenomen som dessa, när kristna aktivt bidrar till att försöka förhindra kärlek och intimitet mellan personer av samma kön och faktiskt till att förstöra unga människors liv, stimulerar mig att inte bara vara ateist utan också anti-teist.

Läs gärna Johan Hiltons undercover-reportage från ett möte med den svenska versionen av den s.k. ex-gay- rörelsen samt ett tidigare inlägg om att byta sexuell läggning genom terapi.

I och med mordet på 10-åriga Engla aktualiseras några tankar jag har haft tidigare, bl.a. i samband med prinsessan Dianas död och tsunamikatastrofen. Jag är helt enkelt oförstående inför vissa aspekter av människors sätt att känna och visa sorg i samband med hemska händelser. Mer konkret:

• Sorg i grupp: Människor verkar ha behov av kollektiva sorgemanifestationer. Det har inte jag. I den mån jag känner sorg vill jag hålla den för mig själv. Jag skulle finna det särskilt obehagligt att mötas i en kyrka för att uttrycka sorg med andra.
  
• Offentlig sorg: Människor verkar ha behov av att visa sin sorg i och genom media, liksom att ta del av andras sorg på det sättet. Det har inte jag, tvärtom finner jag i regel sådant osmakligt.
• Sorg för okända: Människor verkar känna sorg också för personer de inte kände eller hade träffat, om bara media har skrivit mycket om dem. (Men viss anknytning tycks krävas, t.ex. gemensam nationalitet.) Jag kan ibland känna antydan till sorg i sådana fall, men i huvudsak för personer jag har haft någon typ av uppskattning av, t.ex. en viss politiker eller artist.
• Präster som tröstare: Som gubben i lådan dyker alltid präster upp som några allmänna tröstare vid hemska händelser. Jag skulle aldrig ty mig till en präst i fall av sorg; tvärtom finner jag prästers försök att framstå som särskilt lämpade tröstare stötande.

Sverige ska finansiera en gästprofessur i “mänskliga rättigheter” i Kina. Hur ska man se på det?

Som jag har påpekat tidigare anser jag att det inte finns några “mänskliga rättigheter”, i den mening som oftast avses när begreppet används.* Dvs. jag anser att rättigheter etableras av människor i samspel, i form av konventioner (t.ex. avtal, traditioner och lagar), och de existerar inte oberoende av, eller utanför, detta samspel. Retoriken på området grunder sig, tycks det mig, alltså i en fiktion: att kineser (liksom alla andra människor) redan har “mänskliga rättigheter” som nu bara ska respekteras av den kinesiska statens maktutövare. Men de har förstås inga sådana rättigheter, eftersom rättigheter i den meningen inte finns.

Detta är emellertid i huvudsak ett terminologisk påpekande – i substantiell mening stödjer jag införandet och upprätthållandet av vissa rättigheter** (därför att jag är övertygad om att mänskligt välmående gynnas därav, inte därför att de är exogent fastställda).

Är det då problematiskt att retoriken bygger på begreppet “mänskliga rättigheter”? Inte nödvändigtvis. Fiktioner fyller ofta en funktion – i alla fall så länge fiktionen inte genomskådas. Då kan storslagna (men felaktiga) begrepp kanske lättare komma att anammas, jämfört med om mindre storslagna (men korrekta) begrepp nyttjas. Men om kineserna, liksom jag, genomskådar fiktionen och stör sig på dess användande kan begreppet komma att visa sig kontraproduktivt.

______________________________

*Se t.ex. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.
**I synnerhet rättigheter som skyddar negativ frihet.

Hur ska man betrakta socialministerns nya arbetsgrupp, som under Anders Miltons ledning bl.a. ska försöka minska antalet oönskade graviditeter? Positivt, tycker jag. Inte för att det är fel för kvinnor att genomgå abort om de inte vill ha barn – tvärtom! – utan för att det är mindre kostsamt (i vid mening) att uppnå målet om barnfrihet på andra sätt än genom abort. Ty:

1. Det är lättare för kvinnan, såväl emotionellt som fysiskt, att använda preventivmedel än att genomgå en abort.
2. Sjukvårdens knappa resurser kan användas till annat om aborter inte genomförs (men givetvis ska de användas även till aborter då efterfrågan finns).
3. Risken för att få könssjukdomar minskar (i alla fall om kondom nyttjas).

Åtminstone tre åtgärder verkar rimliga: fler ungdomskliniker, bättre och utökad sex- och samlevnadsundervisning i skolan och mer lättillgängliga preventivmedel. Men är kd beredda att stödja sådana reformer? Det återstår att se. De har tyvärr ofta en tendens att vara utopister snarare än realister.

Claes Borgström vill skärpa straffet för sexköp. Det ska dömas till fängelse. Ty:

Övergreppet mot en kvinna man köper sex av är ett betydligt allvarligare brott än att till exempel snatta i en affär. Prostitution är också en förutsättning för människohandel.”

Och den moderata justitieministern hänger på (även om hon betonar att snatteri också är en allvarlig förseelse – alltid något). När jag läste detta frågade jag mig: Vågar ingen säga emot? Vågar någon stå upp för frihet och självbestämmande?

Jodå. Blogge Bloggelito säger emot, och det rejält. Hans analys av “normofilerna” är obligatorisk läsning. Komplettera sedan med att läsa de kloka juristerna Mårten Schultz och Jakob Heidbrink i samma ämne. Det borde stämma till eftertanke.

Är det etiskt riktigt att erbjuda gravida test för att se om fostret har Downs syndrom? Självklart, säger jag; nej, säger katolikerna. Effekten av att erbjuda testet är tydlig:

I Danmark erbjuds kub till alla gravida kvinnor sedan några år. Där har antalet barn som föds med Downs syndrom halverats.”

Jag ser detta som positivt, då det ger full valfrihet till föräldrarna. Ingen behöver ta testet och ingen behöver genomgå abort, även om testet indikerar Downs syndrom. Men de föräldrar som vill ta testet och genomgå abort får det. Varför ska inte de få bestämma? Kristen etik styrs av en idé om livskvantitet, inte av en omsorg om livskvalitet, och är stötande. Se vidare Peter Singers resonemang om abort på foster med skador.

Uppdatering: Notera språkbruket i Dagens ledare: testet “riskerar att minimera antalet barn med Downs syndrom.” [Fetstil tillagd.] Det vissa ser som en risk ser andra som en möjlighet.

I Fassbinders film Querelle, som jag såg idag, dansar barägarinnan Lysiane med sin älskare Robert, varpå en gäst frågar Lysianes man Nono om han inte bryr sig. Nono svarar:

—You think I should be jealous?
—It would be normal.
—Maybe, but what’s normal? We got a deal. Lysiane does what she feels like and leaves me free to do what I want. Understand? That’s important for me.”

Jag tycker om synen att normalitet inte är något orubbligt, något objektivt, något som måste följas. Den relevanta frågan är alltid: Vad är normalt? Det som är normalt för dig är kanske inte normalt för mig.

Jämför med diskussionen om vad som är naturligt.

James Buchanan i Why I, Too, Am Not a Conservative (Edward Elgar, 2006, s 22):

If the idealistic vision of politics is accepted, if the activity does, indeed, consist in the continuing search for some ‘good’ that exists independently from individual value creation, there could be little justificatory argument for democratic structures. In this setting there is a necessary bias toward allowing ‘experts’ to lead the search. There is little room for democracy in this basically Platonic vision. If, however, transcendent values do not exist, and persons must create their own values, how can those of some persons be deemed more important than those of others?”

Det jag finner särskilt intressant är Buchanans syn att vi skapar våra egna värderingar och att detta faktum utgör ett normativt argument för politisk jämlikhet. Två reflexioner:

1. Jag är i grunden sympatiskt inställd till synen att värderingar inte kommer “utanifrån” utan från människors insida och att det inte finns någon “objektiv” moral mot vilken vi kan utvärdera våra egna hållningar. Men jag skulle i allmänhet tveka inför att säga att vi skapar eller väljer våra värderingar. Vi kan inte undgå att reagera emotionellt som vi gör, med grund i arv och miljö, inför olika fenomen. Vi skapar eller väljer inte våra egna känslor, vilka utgör grund för våra värderingar.
2. Om man påstår att värderingar är externa/objektivt fastställda/transcendenta kan man tänka sig att detta också innefattar det Buchanan varnar för, en syn där en upplyst moralelit måste få bestämma vilka politiska beslut som fattas. Jag tror att det finns en sådan risk: Tror man att det finns en normativ “sanning” och att påvar, kalifer eller dalai lamor har sett denna “sanning”, varför ska någon annan än dessa eller deras underlydande få bestämma?

Människan står sig själv närmast men är inte totalt egoistisk. Så skulle jag sammanfatta Adam Smiths syn, såsom den kommer till utryck i The Theory of Moral Sentiments.

Om att stå sig själv närmast (III.1.45):

In the same manner, to the selfish and original passions of human nature, the loss or gain of a very small interest of our own, appears to be of vastly more importance, excites a much more passionate joy or sorrow, a much more ardent desire or aversion, than the greatest concern of another with whom we have no particular connexion.”

Och om att människan har visst intresse för andras välmående (I.1.1):

How selfish soever man may be supposed, there are evidently some principles in his nature, which interest him in the fortune of others, and render their happiness necessary to him, though he derives nothing from it except the pleasure of seeing it.”

Hade vi t.ex. brytt oss om tsunamioffren om de inte i så hög grad hade varit från Sverige? Men att vi brydde oss, det står helt klart.

21 miljoner kr.

I alla fall är det vad nationalekonomerna Lars Hultkrantz och Mikael Svensson uppskattar värdet på ett statistiskt liv till.* Ett exempel förklarar detta begrepp. Om varje person i en befolkning på 100 000 är villig att betala 210 kr för en åtgärd som kommer att minska risken för dödsfall med 0,00001, t.ex. satsning på en maskin på ett sjukhus eller på räcken längs en motorväg, är den sammanlagda betalningsviljan 21 000 000 kr för en riskreduktion som i statistisk mening kommer att rädda ett liv. Detta ska inte tolkas som värdet på en faktisk person (för vilken dödlighetsrisken ändras från ett till noll) utan är tänkt att användas för att ange värdet på små minskningar i risken för dödsfall. Att satsa 100 miljoner kr per räddat statistiskt liv vore alltså ett slöseri med knappa resurser. Ett liv är i den meningen inte, som vissa ibland hävdar, “ovärderligt” eller värt “oändligt mycket”.

_______________________

*Hultkrantz, Lars och Svensson, Mikael (2008). “Värdet av liv.” Ekonomisk Debatt 36(2): 5–16.

Det finns många högtravande teorier om moral. Men i själva verket är moral, dvs. uppfattningar om rätt och fel, bara uttryck för känslor. Jag betecknar x som omoraliskt därför att jag känner ett slags emotionell olust inför x eller inför konsekvenserna av x. Bertrand Russell skriver om detta i “Science and Ethics”* (s 229):

But when we try to be definite as to what we mean when we say that this or that is ‘the Good,’ we find ourselves involved in very great difficulties. Bentham’s creed that pleasure is the Good roused furious opposition, and was said to be a pig’s philosophy. Neither he nor his opponents could advance any argument. In a scientific question, evidence can be adduced on both sides, and in the end, one side is seen to have the better case – or, if this does not happen, the question is left undecided. But in a question as to whether this or that is the ultimate Good, there is no evidence either way; each disputant can only appeal to his own emotions, and employ such rhetorical devices as shall rouse similar emotions in others.”

________________________

*Essän ingår i boken Religion and Science (Oxford University Press, 1961).

Den nye världsrekordhållaren i simning, Alain Bernard, simmade under EM i en dräkt av typen Speedo LZR Racer, vilket har kritiserats av vissa. De menar att dräkten ger honom en fördel jämfört med dem som simmar i traditionella badbyxor, som Alain bär på bilden till vänster. Själv tycker jag att det är självklart att simmare ska få använda simdräkter om de vill. (Av rent estetiska skäl hoppas jag dock att många simmare väljer badbyxor.)

För övrigt ser jag ingen principiell skillnad mellan att använda bättre skor som löpare, att använda en bättre simdräkt som simmare och att använda dopningspreparat (i alla fall sådana som inte medför hälsofara). Läs mer om min syn på dopning här.

En arbetsgrupp inom kd vill reformera boendebeskattningen ytterligare, bl.a. på följande sätt:

Den införda räntebeläggningen på uppskov bör avskaffas, särskilt gäller det räntebeläggning på uppskov beviljade före reformens ikraftträdande.”

Det som inte framgår, i allt tal om etik, är hur en sådan reform skulle finansieras. En sak som jag finner tilltalande med den reform som nu har genomförts är att den finansieras inom bostadssektorn, dvs. andra, mer skadliga skatter behöver inte höjas för att ersätta den tidigare fastighetsskatten. Angående den genomförda reformens finansiering, se följande tabell i regeringens lagrådsremiss (s 115):

Kd tycks nu föreslå en ofinansierad sänkning av fastighetsbeskattningen, vilket jag motsätter mig. Vill man tas på allvar tycker jag att man måste precisera hur den dryga miljard som förslaget ovan innebär i minskade skatteintäkter ska tas in på annat sätt. Ett tänkbart förslag vore att höjda den kommunala fastighetsavgiften med ca 10 procent. Eller föreslår kd ett sänkt skattetryck? Det har jag i och för sig inget emot, men då finns det betydligt mer angelägna skatter att sänka än boendeskatter (vilket också moderaterna tycks anse).

Uppdatering: DN påpekar också det problematiska med ständigt nya och disparata utspel från Allianspartierna.

I stort finner jag Ann Heberleins tes rätt och riktig:

Att känna skuld bevisar att man har en moralisk identitet, att man vet vad som är fel och rätt. Klander – liksom beröm – är avgörande i utvecklingen till en ansvarstagande människa.”

Detta knyter an till den syn Steven Shavell, professor i rättsekonomi vid Harvard University, torgför.* Del ur abstract:

It is evident that both law and morality serve to channel our behavior. Law accomplishes this primarily through the threat of sanctions if we disobey legal rules. Morality too involves incentives: bad acts may result in guilt and disapprobation, and good acts may result in virtuous feelings and praise. These two very different avenues of effect on our actions are examined in this article from an instrumental perspective.”

Dvs. socialt önskvärt beteende kan stimuleras både genom lagstiftning och genom moral. I den mån människor beter sig samarbetsvilligt och icke-opportunistisk på basis av “egen moralisk övertygelse” kan det reducera behovet av lagstiftning.

Men även om skuldkänslor kan fylla en positiv funktion vill jag ändå vill problematisera Heberleins tes på två punkter.

1. Skuldkänslor kan också vara negativa, om de grundas i en tvivelaktig moralsyn. Barn kan t.ex. uppfostras att känna skuld över saker de inte alls borde känna skuld över. Uppfostring innebär i sig ett ansvar, och föräldrar som inducerar skuldkänslor i barn på tvivelaktig grund borde själva känna skuld för att de hämmar barns välmående.
2. Hennes tes bör förstås som en instrumentell tes, där ord används som om de betyder vad folk tror att de betyder. Det går t.ex. inte att veta “vad som är fel och rätt” i någon objektiv mening, eftersom all moral är subjektiv. När en pappa säger “Fy! Så får du inte göra!” till sitt barn säger han egentligen bara att han själv ogillar det barnet gör. Vidare: Ingen har egentligen ansvar för sina handlingar, eftersom vi inte har fri vilja**, och därför bör ingen egentligen känna skuld för något. Men vi talar och tänker som om vi hade fri vilja, troligen för att det ger goda sociala konsekvenser. Det är ett spel vi deltar i, och som del i ett sådant är Heberleins tes troligen användbar.

___________________________

*Shavell, S. (2002). ”Law versus Morality as Regulators of Conduct”, American Law and Economics Review, 4(2): 227–257. Artikeln återfinns i svensk översättning i Marknad och moral – en antologi.
**Se tidigare inlägg om den fria viljan här, här, här och här.

Fallet Chantale Sébire illustrerar det inhumana i att förbjuda aktiv dödshjälp. Fortfarande sitter lagstiftning och människors tänkande fast i en förlegad kristen etik, som säger att livet är “okränkbart” och “heligt”. För mig är livet inget självändamål. Som Phaedra sjunger i Brittens kantat med samma namn:

Oenone, I want to die. Death will give me freedom; oh it’s nothing not to live; death to the unhappy’s no catastrophe!”

Se även vad Peter Singer har att säga om saken.

Science fiction-författaren Arthur C. Clarke är död. (Jag skriver dock inte “R.I.P.”) Science fiction är en litterär genre som aldrig har tilltalat mig det minsta. Det gör däremot Clarkes personliga insikter. Av ett antal citat av honom gillar jag detta bäst:

The greatest tragedy in mankind’s entire history may be the hijacking of morality by religion.”

Se mer om kristendomens bristfälliga etik här.

Många människor verkar bry sig om utrotningshotade djur. Det gör inte jag, i den meningen att jag inte bryr mig om ifall en viss djurart dör ut. Vad finns det för skäl att bry sig om det? Djurarter kommer och djurarter går. Men de som bryr sig verkar motivera det på ett av två sätt.

Man kan å ena sidan tänka sig att man bryr sig om alla, eller i alla fall vissa, djurarter därför att deras existens ger glädje till människor. Att t.ex. svenskar tycker om att veta att snöleoparder fortfarande existerar anses motivera skyddsåtgärder för dessa djur. Detta synsätt har jag principiell förståelse för, men jag anser det svagt för att motivera kollektiva insatser. Om människor som känner sådan glädje vill satsa resurser för att rädda djurarter får de gärna göra det för mig, men jag vill inte göra det.*

Man kan å andra sidan anse att varje djurarts existens har ett absolut egenvärde, helt oavsett vad människor har för glädje därav. Den senare synen återges i The Economist:

Richard Damania, an economist with the World Bank, says that the reason for saving the snow leopard, say, has nothing to do with market values but reflects intrinsic values, in a si