Nonicoclolasos

Jag har ofta förundrats över hur viktig musik verkar vara för många människor. De lyssnar närhelst de får tillfälle och verkar genuint intresserade av melodier, texter och artister. Raymond Geuss skriver om filosofen Richard (“Dick”) Rorty:

We could also find no common ground in aesthetics because of my own obsession with the philosophy of music. Dick seemed not only, as I have mentioned, to be deeply unmusical, like Freud, but he sometimes seemed even slightly irritated by the very existence of music and certainly by the thought that someone could take it sufficiently seriously to try to think about it in a sustained and systematic way.”

Jag befinner mig någonstans mitt emellan musikälskarna och Rorty. Dvs. jag uppskattar musik då och då, men jag känner inget behov av att lyssna hela tiden (fem gånger i veckan räcker bra). Och jag undrar ibland om min uppskattning av musik inte är mer intellektuell än emotionell.

I Doktor Glas formulerar Hjalmar Söderberg åtskilliga filosofiska uppfattningar som, vad jag förstår, var chockerande då boken kom ut 1905. En del av dessa uppfattningar är nog fortfarande kontroversiella, men jag finner många av dem uppfriskande och tilltalande.

Här följer ett mycket intressant utdrag där doktorn resonerar, helt korrekt, anser jag, kring moralens karaktär:

Käre vän, moralen befinner sig, det vet du likaväl som jag, i flytande tillstånd. Den har undergått märkbara förändringar till och med på de ilsnabba ögonblick som vi två ha levat i världen. Moralen, det är den berömda kritcirkeln kring hönan: den binder den som tror på den. Moralen det är andras åsikter om det rätta. Men här var det ju fråga om min! Det är sant, i en mängd fall, kanske i de allra flesta och oftast förekommande, stämmer min åsikt om det rätta någorlunda överens med de andras, med ‘moralen’; och i en mängd andra fall finner jag divergensen mellan mitt jag och moralen icke vara värd de risker som en avvikelse kan draga med sig, och underordnar mig därför. På så sätt blir moralen för mig medvetet vad den i praktiken är för alla och envar, ehuru icke alla veta av det: - icke en fast och över allting bindande lag, men en i vardagslag brukbar modus vivendi i det ständiga krigstillståndet mellan jaget och världen. Jag vet och erkänner, att den gängse moralen så väl som den borgerliga lagen i sina stora allmänna grunddrag uttrycker en rättsuppfattning, som är frukten av oöverskådliga tiders från släkte till släkte ärvda, långsamt ökade och ändrade erfarenhet om de nödvändigaste villkoren för människors sammanlevnad med varandra. Jag vet, att i stort sett dessa lagar någorlunda allmänt måste respekteras, om livet alls skall kunna levas här på jorden av varelser sådana som vi, varelser, otänkbara inom varje annan ram än samhällsorganisationens och uppfödda med alla dess växlande rätter, bibliotek och museer, polis och vattenledning, ljus på gatorna, natthämtning, vaktparad, predikningar, operabalett och så vidare. Men jag vet också, att de människor som det har varit något bevänt med aldrig ha tagit dessa lagar pedantiskt. Moralen hör till husgerådet, inte till gudarna. Den skall begagnas; den skall inte härska. Och den skall begagnas med urskillning, ‘med ett litet saltkorn’. Det är klokt att ta seden dit man kommer; det är enfaldigt att göra det med övertygelse. Jag är en resande i världen; jag ser på människornas seder och tar upp vad jag har bruk för. Och moral kommer av ‘mores’, seder; den vilar helt och hållet på seden, bruket; den har ingen annan grund.”

En kolumnist i SvD hävdar idag följande:

Människan har ett val, även under de svåraste förhållanden, och den som frånkänner människor förmåga till ansvar tar också ifrån dem något av deras mänsklighet. Inte konstigt då att det talas om Anders Eklund och Josef Fritzl som monster. Vi borde hellre betrakta dem som människor, som har valt sina handlingar. Även om det är en plågsam tanke.”

Det finns bara ett litet problem med resonemanget. Människan har inte ett val — något som t.ex. Schopenhauer, Russell, Bergström och Dawkins har påpekat. Och har människan inte ett val så har människan heller inget ansvar.

Men resonemanget rymmer inte bara felaktigheter. Det är helt riktigt att man inte ska betrakta Eklund och Fritzl som monster (à la Göran Skytte). Tvärtom kan deras handlingar principiellt förstås vetenskapligt: handlingarna är ett resultat av arv och miljö i kombination och kunde inte inte ha hänt, givet faktiskt arv och faktisk miljö. De betedde sig såsom deras impulser bjöd dem. Våra impulser är sedan sådana att vi finner handlingarna extremt upprörande, och därför vill vi straffa “de onda”.

Så ska man inte straffa? Jo, det ska man, vilket Dawkins utvecklar på länken ovan, men inte därför att mördarna är onda, därför att de har förtjänat det eller för att de är ansvariga för sina handlingar. Utan därför att det blir ett bättre, lyckligare och mer välmående samhälle om personer som upprör oss hålls borta från andra, om de genom behandling kan fås att bete sig “bättre” framöver och om andra avskräcks genom deras straff.

Man kan alltså se på frågan om ansvar på två nivåer. I egentlig mening har ingen ansvar, men som SvD-kolumnisten kan vi betrakta dem som ansvariga. Det är en fiktion, men en nyttig sådan.

Samuel Baulder:

Alla djur, utom människan, vet mycket väl att livets huvudsakliga mening är att njuta av det.”

Evenemangstips! Professor Peter Singer kommer till Stockholm torsdagen den 29 maj. Han ska tala över ämnet “Ethical Aspects of the Difference between Secular and Religious Approaches”. Som de flesta nog känner till är Peter Singer inte bara känd som moralfilosof utan också som ateist.

Läs mer om hans besök här. Jag planerar att närvara.

Se även Peter Singers hemsida och en intervju, utförd av Henrik Ahlenius.

22 000 har dött i Burma av cyklonen.

Nu har Christopher Hitchens bok om religion, God Is Not Great: How Religion Poisions Everything, utkommit på svenska med titeln Du store Gud? Hur religionen förgiftar allt. Han menar inte bara att religionen är falsk utan också att den är skadlig. Köp, läs och lär här.

I detta tv-inslag diskuterar han sin bok:

Professor Torben Spaak vid Uppsala universitet är en jurist/rättsfilosof i min smak. I en färsk artikel* diskuterar han bl.a. det viktiga begreppet moralisk antirealism. Begreppet implicerar, som namnet antyder, avvisandet av moralisk realism, dvs. uppfattningen att “moraliska fakta är begreppsligt (eller metafysiskt) oberoende av människors moraliska uppfattningar”. Enkelt uttryckt avvisas, i den antirealistiska hållningen, existensen av en objektiv moral. Två argument anförs till stöd för detta synsätt:

Jag menar nu att moralisk antirealism är en rimlig teori. För det första utgör förekomsten av utbredd moralisk oenighet visst stöd för uppfattningen att det inte finns några moraliska fakta som är begreppsligt oberoende av människors moraliska uppfattningar. … Som John Mackie påpekar kan man inte rimligen anse att moralisk oenighet beror på spekulativa slutledningar eller på hypoteser som baseras på otillräcklig eller bristfällig evidens. Mackies uppfattning är i stället att ‘[d]isagreement about moral codes seems to reflect people’s adherence to and participation in different ways of life’. Jag delar denna uppfattning. För det andra kan man tycka att vi borde ha kunnat komma överens om något slags metod för lösande av moralisk oenighet, om det nu hade funnits moraliska fakta som varit oberoende av människors moraliska uppfattningar. Men hittills har vi inte lyckats komma överens om någon sådan metod.” [Fetstil tillagd.]

Jag kan bara instämma. Och det tycks mig som om det vanligast förekommande argumentet till stöd för den moraliska realismen är att man vill att det ska finnas en objektiv moral. Ett mindre bra argument.

___________________________________

*Spaak, Torben (2007). “Relativism i juridiken.” Tidsskrift for Rettsvitenskap, 120(1): 361—387.

Varför inte säga det rent ut: Det finns ingen sanning, det finns bara åsikter.”

Visst kan man se på världen på väldigt olika sätt i den akademiska världen. Ofta föraktas och förtalas forskare i andra ämnen än det egna. Så verkar det ha varit redan på Strindbergs tid — eller vad sägs om detta härliga käbbel i Ett drömspel?

DEKANUS FÖR FILOSOFISKA FAKULTETEN
Sanningen är aldrig farlig.

DEKANUS FÖR MEDICINSKA FAKULTETEN
Vad är sanning?

DEKANUS FÖR JURIDISKA FAKULTETEN
Det som kan bevisas med två vittnen.

DEKANUS FÖR TEOLOGISKA FAKULTETEN
Med två falska vittnen kan allting bevisas - för en lagvrängare.

DEKANUS FÖR FILOSOFISKA FAKULTETEN
Sanning är vishet, och visheten, vetandet är filosofien själv … Filosofien är vetenskapernas vetenskap, vetandets vetande, och alla andra vetenskaper äro filosofiens tjänare.

DEKANUS FÖR MEDICINSKA FAKULTETEN
Den enda vetenskapen är naturvetenskapen, filosofien är ingen vetenskap. Det är bara tomma spekulationer.

DEKANUS FÖR TEOLOGISKA FAKULTETEN
Bravo!

DEKANUS FÖR FILOSOFISKA FAKULTETEN
[till Teol.] Du säger bravo! Vad är du för slag? Du är allt vetandes arvfiende, du är motsatsen mot vetenskap, du är okunnigheten och mörkret …

DEKANUS FÖR MEDICINSKA FAKULTETEN
Bravo!

DEKANUS FÖR TEOLOGISKA FAKULTETEN
[till Medic.] Du säger bravo, du, som inte ser längre än näsan räcker i förstoringsglaset, du som bara tror på dina bedrägliga sinnen, på ditt öga till exempel, som kan vara långsynt, kortsynt, blint, skumögt, vindögt, enögt, färgblint, rödblint, grönblint …

DEKANUS FÖR MEDICINSKA FAKULTETEN
Dumbom!

DEKANUS FÖR TEOLOGISKA FAKULTETEN
Åsna!”

För övrigt anser jag att de teologiska fakulteterna bör läggas ned. Och att Lordkanslern, som försökte medla i bråket ovan, har en skojig uppfattning om att ha åsikter. Han skulle nog inte ha tyckt vidare bra om att blogga…

LORDKANSLERN
Åsikter! Jag har inga åsikter. Jag är bara tillsatt av regeringen att se efter det ni inte bryter armar och ben av varandra i konsistorium … medan ni uppfostrar ungdomen. Åsikter? Nej, jag aktar mig, jag, för åsikter. Jag hade en gång några stycken, men de blevo genast vederlagda; åsikter bli genast vederlagda - av motståndaren förstås!”

Per Bauhn går i en artikel i Axess till storms mot radikaler som “reser ragg närhelst de anar närvaron av normer som premierar vissa beteenden framför andra”. Han menar bl.a. att förspråkande av det normlösa samhället följer av moralisk relativism eller subjektivism, som beskrivs på följande vis:

Moraliska värderingar reduceras till uttryck för talarens känslor eller hans kulturella bakgrund. Omfattar man denna position, så får man nöja sig med det sociologiska eller antropologiska konstaterandet att det finns skillnader mellan olika gruppers värdesystem, men man kan inte säga att det ena värdesystemet förtjänar mer respekt än det andra. I stället blir det naturligt att betrakta varje försök från samhällets sida att hävda gemensamma värden som simpelt maktspråk. Men hur gör man när man ställs inför religiösa fundamentalister som anser att den som karikerar profeten Muhammed ska dö, eller som förbjuder sina döttrar att ha svenska pojkvänner? Hur konfronterar man sådana grupper, när man vant sig vid att behandla moral som en fråga om känslor och när man tror att krav på anpassning är förtryck? “

Hans text stör mig lite, trots att jag håller med om att det är fel att förkasta alla normer, och det av två skäl:

1. Bauhn gör inte en viktig distinktion mellan förkastandet av alla normer och förkastandet av vissa normer. Ett samhälle helt utan normer är, som Brauhn, med referens till Hobbes, påpekar, inte särskilt trevligt. Men ett samhälle med strikta och helt rigida normer kan vara obehagligt det också. Den position jag anser att man bör förespråka är en noggrann prövning av normer och en utmaning av dem man finner inte bidrar till mänskligt välmående. Bara för att man avvisar total normlöshet innebär inte det att alla existerande normer ska accepteras.
2. Moralisk relativism eller subjektivism (om vi nu förenklat ska bunta ihop dessa begrepp) implicerar inte normlöshet eller tolerans av allt. Här har Bauhn (och, för den delen, en del förespråkare av total normlöshet) helt enkelt fel. Det kan nämligen vara en del av ens subjektiva värderingar att staten ska upprätthålla en viss norm, eller, för den delen, att den ska upprätthållas som del av ett informellt normsystem, i båda fallen med sanktioner för normöverträdare. Denna poäng betonas av såväl Chris Gowans som Torben Spaak*. Dessutom överskattar Bauhn alternativet. Vad tillför det att säga “norm x är objektivt bra” jämfört med att säga att “norm x är bra enligt min moraliska utgångspunkt” när den man talar till inte erkänner talaren som giltig uttolkare av moral?

Så normer bör ständigt ifrågasättas och utvärderas i förhållande till hur väl de bidrar till mänskligt välmående; vissa normer är bra och bör inte förkastas; och moralisk relativism eller subjektivism implicerar inte normlöshet.

___________________________________

*Spaak, Torben (2007). “Relativism i juridiken.” Tidsskrift for Rettsvitenskap, 120(1): 361—387.

Professor Göran Lantz konstaterar klokt:

Idag är äktenskapet långt mer än barn­alstring. Homosexuella par, som redan idag kan ingå partnerskap under i stort sett samma regler som gäller för äktenskap, borde då också kunna få ingå äktenskap oberoende av ‘hur det alltid har varit’.”

Faktum är att det går att hämta stöd hos F. A. Hayek för denna syn. Hayek betonade att han inte var konservativ och att han var öppen för utmaningar av traditioner på marginalen. Han värdesatte förvisso spontana, framvuxna ordningar, som han kallade cosmos, och var i grunden skeptisk till konstruerade, artificiella ordningar, som han kallade taxis. Men han erkände också att de förra kan behöva korrigeras ibland och att det, i en evolutionär process, är viktigt att traditionella regler utmanas och, stundtals, ersätts.

Jonathan Rauch utvecklar denna argumentation och citerar Hayek:

It may be due simply to the recognition that some past development was based on error or that it produced consequences later recognized as unjust. But the most frequent cause is probably that the development of the law has lain in the hands of members of a particular class whose traditional views made them regard as just what could not meet the more general requirements of justice. … Such occasions when it is recognized that some hereto accepted rules are unjust in the light of more general principles of justice may well require the revision not only of single rules but of whole sections of the established system of case law.”*

__________________________________

*Hayek, F. A. (1973). Law, Legislation, and Liberty: Rules and Order. London: Routledge: 89.

Sverige ska finansiera en gästprofessur i “mänskliga rättigheter” i Kina. Hur ska man se på det?

Som jag har påpekat tidigare anser jag att det inte finns några “mänskliga rättigheter”, i den mening som oftast avses när begreppet används.* Dvs. jag anser att rättigheter etableras av människor i samspel, i form av konventioner (t.ex. avtal, traditioner och lagar), och de existerar inte oberoende av, eller utanför, detta samspel. Retoriken på området grunder sig, tycks det mig, alltså i en fiktion: att kineser (liksom alla andra människor) redan har “mänskliga rättigheter” som nu bara ska respekteras av den kinesiska statens maktutövare. Men de har förstås inga sådana rättigheter, eftersom rättigheter i den meningen inte finns.

Detta är emellertid i huvudsak ett terminologisk påpekande – i substantiell mening stödjer jag införandet och upprätthållandet av vissa rättigheter** (därför att jag är övertygad om att mänskligt välmående gynnas därav, inte därför att de är exogent fastställda).

Är det då problematiskt att retoriken bygger på begreppet “mänskliga rättigheter”? Inte nödvändigtvis. Fiktioner fyller ofta en funktion – i alla fall så länge fiktionen inte genomskådas. Då kan storslagna (men felaktiga) begrepp kanske lättare komma att anammas, jämfört med om mindre storslagna (men korrekta) begrepp nyttjas. Men om kineserna, liksom jag, genomskådar fiktionen och stör sig på dess användande kan begreppet komma att visa sig kontraproduktivt.

______________________________

*Se t.ex. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.
**I synnerhet rättigheter som skyddar negativ frihet.

Apropå detta med Glassbilen och kyrkklockor skriver Arthur Schopenhauer följande om oljud i Parerga und Paralipomena (1851), vol. 2, kap. 30, § 378:

The superabundant display of vitality, which takes the form of knocking, hammering, and tumbling things about, has proved a daily torment to me all my life long. There are people, it is true – no, a great many people – who smile at such things, because they are not sensitive to noise; but they are just the very people who are not sensitive to argument, or thought, or poetry, or art, in a word, to any kind of intellectual influence. The reason of it is that the tissue of their brains is of a very rough and coarse quality. On the other hand, noise is a torture to intellectual people.”

Medan jag i godan ro ser på Så ska det låta, dyker helt plötsligt för mig okänd information upp i rutan. Ayn Rand har varit med och komponerat den härliga gamla slagdängan “Only You”! Bildbevis:

Det är Linda Bengtzing och Brolle Jr. som framför den stora filosofens musikaliska mästerverk.

Människan står sig själv närmast men är inte totalt egoistisk. Så skulle jag sammanfatta Adam Smiths syn, såsom den kommer till utryck i The Theory of Moral Sentiments.

Om att stå sig själv närmast (III.1.45):

In the same manner, to the selfish and original passions of human nature, the loss or gain of a very small interest of our own, appears to be of vastly more importance, excites a much more passionate joy or sorrow, a much more ardent desire or aversion, than the greatest concern of another with whom we have no particular connexion.”

Och om att människan har visst intresse för andras välmående (I.1.1):

How selfish soever man may be supposed, there are evidently some principles in his nature, which interest him in the fortune of others, and render their happiness necessary to him, though he derives nothing from it except the pleasure of seeing it.”

Hade vi t.ex. brytt oss om tsunamioffren om de inte i så hög grad hade varit från Sverige? Men att vi brydde oss, det står helt klart.

I stort finner jag Ann Heberleins tes rätt och riktig:

Att känna skuld bevisar att man har en moralisk identitet, att man vet vad som är fel och rätt. Klander – liksom beröm – är avgörande i utvecklingen till en ansvarstagande människa.”

Detta knyter an till den syn Steven Shavell, professor i rättsekonomi vid Harvard University, torgför.* Del ur abstract:

It is evident that both law and morality serve to channel our behavior. Law accomplishes this primarily through the threat of sanctions if we disobey legal rules. Morality too involves incentives: bad acts may result in guilt and disapprobation, and good acts may result in virtuous feelings and praise. These two very different avenues of effect on our actions are examined in this article from an instrumental perspective.”

Dvs. socialt önskvärt beteende kan stimuleras både genom lagstiftning och genom moral. I den mån människor beter sig samarbetsvilligt och icke-opportunistisk på basis av “egen moralisk övertygelse” kan det reducera behovet av lagstiftning.

Men även om skuldkänslor kan fylla en positiv funktion vill jag ändå vill problematisera Heberleins tes på två punkter.

1. Skuldkänslor kan också vara negativa, om de grundas i en tvivelaktig moralsyn. Barn kan t.ex. uppfostras att känna skuld över saker de inte alls borde känna skuld över. Uppfostring innebär i sig ett ansvar, och föräldrar som inducerar skuldkänslor i barn på tvivelaktig grund borde själva känna skuld för att de hämmar barns välmående.
2. Hennes tes bör förstås som en instrumentell tes, där ord används som om de betyder vad folk tror att de betyder. Det går t.ex. inte att veta “vad som är fel och rätt” i någon objektiv mening, eftersom all moral är subjektiv. När en pappa säger “Fy! Så får du inte göra!” till sitt barn säger han egentligen bara att han själv ogillar det barnet gör. Vidare: Ingen har egentligen ansvar för sina handlingar, eftersom vi inte har fri vilja**, och därför bör ingen egentligen känna skuld för något. Men vi talar och tänker som om vi hade fri vilja, troligen för att det ger goda sociala konsekvenser. Det är ett spel vi deltar i, och som del i ett sådant är Heberleins tes troligen användbar.

___________________________

*Shavell, S. (2002). ”Law versus Morality as Regulators of Conduct”, American Law and Economics Review, 4(2): 227–257. Artikeln återfinns i svensk översättning i Marknad och moral – en antologi.
**Se tidigare inlägg om den fria viljan här, här, här och här.

Sambandet mellan lag och moral är komplicerat och omstritt.* Vissa, som kristdemokraterna Henrik G. Ehrenberg och Dag Kihlström, menar att lagen ibland bör uttrycka vissa moraliska uppfattningar av rent symboliska skäl – lagen sägs ha en “normerande” roll. Jag ställer mig mycket tveksam till denna syn.

Jakob Heidbrink, juris doktor i Jönköping, för ett mer ingående resonemang om saken och skriver:

Lagar skall vara allvarligt menade och stiftas i medvetenhet om att de utgör en reglering av statens våldsmonopol. Lagar måste, för att vara verksamma, kunna tillämpas. För att kunna tillämpas i ett demokratiskt samhälle måste lagarna vara tydligt utformade och rättssäkra. På alltför många områden där samhällsdebatten blir upprörd - och det gäller för närvarande framför allt sexualbrotten och diskriminering - eftersätts dessa krav. Vi riskerar respekten för lagstiftningen och faktiskt också funktionsdugligheten i det juridiska systemet om vi fortsätter att stifta tämligen innehållslösa lagar som inte kan tillämpas på något juridiskt förnuftigt sätt.”

_____________________________

*Två lästips:
Hart, H.L.A. (1958). “Positivism and the Separation of Law and Morals.” Harvard Law Review 71(4): 593–629.
Kramer, Matthew H. (1999). In Defense of Legal Positivism: Law Without Trimmings. Oxford: Oxford University Press.

Ikväll, onsdagen den 5 mars kl 19, drabbar Humanisternas ordförande Christer Sturmark samman med Livets Ords Ulf Ekman i en debatt om ateism och kristen tro. Man kan se debatten live eller senare på Livets Ords hemsida samt i Svt. Läs mer om detaljerna här.

Den dominerande teorin om universums tillkomst är numera inflationsteorin, som innefattar Big Bang, ett expanderande universum och en accelererande expansionstakt. Men Fokus rapporterar om två professorer i teoretisk fysik vid Princeton University, Paul Steinhardt och Neil Turok, som lanserar en alternativ teori om ett cykliskt universum i boken Endless Universe – Beyond the Big Bang. Från bokbeskrivningen:

According to this theory, the Big Bang was not the beginning of time but the bridge to a past filled with endlessly repeating cycles of evolution, each accompanied by the creation of new matter and the formation of new galaxies, stars, and planets.”

En intressant implikation av denna teori är att tillvaron faktiskt inte har någon början: den har i en fundamental mening alltid funnits. Det kosmologiska gudsargumentet (som för övrigt är ett typexempel på att postulera säker kunskap när ingen kunskap finns) faller därför t.ex. platt till marken.

Det dröjer sig kvar ett tänkande i etiska frågor som jag starkt ogillar, nämligen att naturlighet är ett nödvändigt villkor för att ett fenomen ska vara moralisk godtagbart. “Nej, det där är onaturligt” anförs ibland, och implikationen är att det som kommenteras är moraliskt tveksamt.

Men som Eugene Volokh klargör är detta ett icke övertygande argument. Först och främst är det oklart vad som avses med “onaturligt”. Avses “finns inte i naturen”? Avses “är ett resultat av medveten design”? Avses “görs inte av de flesta människor i ett naturtillstånd”? Avses “görs inte av de flesta människor idag”? Avses “bidrar inte till fortplantning”? Eller avses något annat?

Även om begreppet definieras är frågan varför det har normativ tyngd. Är implicerar inte bör. Den som anför argumentet måste förklara hur det “onaturliga” motverkar något exogent specificerat mål. Men om så sker är frågan vad begreppet “onaturligt” tillför, ty för en konsekvensetiker är det faktum att ett positivt värderat mål motverkas i sig ett tillräckligt skäl för att anse något icke önskvärt (såvida inte något annat positivt mål gynnas ännu mer därigenom).

När ny reproduktionsteknik, som konstgjord befruktning, diskuteras dyker alltsomoftast påståenden om “onaturligt” upp. Dagen beskriver hur två personer av samma kön i framtiden sannolikt kommer att kunna skaffa barn med varandra. Är det “onaturligt”? På vilket sätt då? Och även om det är onaturligt i någon specificerad mening, varför ska vi anse detta ord ha normativ tyngd? Det enda som spelar roll, anser jag, är en bedömning av samlad lycka. Om tekniken möjliggör för fler att få barn förefaller detta, a priori, en god sak, givet att barn bidrar till lycka och givet att det är bättre för ett barn att finnas till än att inte finnas till alls.

Vissa hävdar att religion är nödvändig eftersom människor annars inte upplever att det finns moraliska regler som de behöver följa. Utan religion följer moralisk anarki, tycks tanken vara. Andra menar att människor upplever att det finns moraliska regler och att dessa förklaras bäst av existensen av en gud.

Harvard-forskaren Marc Hauser analyserar tvärtom frågan om moralens uppkomst på ett vetenskapligt sätt. Han menar att alla människor har en moralisk grammatik, ungefär som alla har en språkfunktion i hjärnan, och att denna är evolutionärt utvecklad. Hans forskargrupp har bl.a. funnit följande:

For example, in a large sample of moral dilemmas that involve questions concerning the permissibility of harming other individuals, we have found no significant differences in the pattern of moral judgments between people who are religious and people who are atheists.”

Se Marc Hausers bok Moral Minds: How Nature Designed Our Universal Sense of Right and Wrong.

Bland svenska statsvetare tycks det finnas förespråkare av medborgarlön.* Bland nationalekonomer har däremot idén i huvudsak förbigåtts med tystnad. Andreas Bergh är ett undantag, och han spekulerar om att tystnaden kan bero på att “dårfinkar” associeras med förslag på detta område. Nu tar en annan nationalekonom, Mattias Lundbäck, bladet från munnen och erkänner ett visst intresse för medborgarlön, som vanligt med insiktsfull utgångspunkt i olika effektivitetsaspekter.

Jag vill dock särskilt lyfta fram ett tänkande hos James Buchanan. Han förespråkar en generalitetsprincip för politiken, med vilket avses att alla politiska beslut måste behandla alla medborgare lika.** Utgångspunkten är en viss förståelse av hur den politiska processen fungerar. Om det anses vara ett problem att olika särintressen regelmässigt får genomslag för just sina krav i politiken, inte sällan på andras bekostnad, kan det ses som tilltalande att konstitutionellt begränsa möjligheten till olikabehandling.

Buchanan menar att en implikation av en generalitetsprincip är proportionella skatter och ett demograntsystem på bidragsområdet (dvs. ett system med en årlig klumpsummeöverföring, lika stor i kronor för alla). Kombinationen innebär ett mått av omfördelning, eftersom personer med högre inkomster betalar mer i skatt i kronor än personer med lägre inkomster och eftersom bidraget är lika stort för alla.

Även en klassisk liberal som Buchanan förespråkar alltså ett slags medborgarlön. Det är dags att sluta behandla förslaget som ett “dårfinksförslag”. (Därmed inte sagt att jag förespråkar det.***)

____________________________

*T.ex. Per Jansson och Simon Birnbaum.

**Se Buchanan, James M. och Congleton, Roger D. (1998). Politics by Principle, Not Interest: Towards Nondiscriminatory Democracy. Cambridge: Cambridge University Press.

***Jag har själv bl.a. pekat på att det kan bli kostsamt om nivån är för hög: se Berggren, Niclas (2000). “Implementing Generality while Reducing the Risk for Fiscal Explosion.” Constitutional Political Economy 11(4): 353–369.

Arthur Schopenhauer deltog 1839 i en uppsatstävling om den fria viljan anordnad av Det Kongelige Norske Videnskabers Selskab. I sitt bidrag “On the Freedom of the Will” förnekar Schopenhauer existensen av fri vilja:

I can do what I will: I can, if I will, give everything I have to the poor and thus become poor myself — if I will! But I cannot will this, because the opposing motives have much too much power over me for me to be able to. On the other hand, if I had a different character, even to the extent that I were a saint, then I would be able to will it. But then I could not keep from willing it, and hence I would have to do so. … [A]s little as a ball on a billiard table can move before receiving an impact, so little can a man get up from his chair before being drawn or driven by a motive. But then his getting up is as necessary and inevitable as the rolling of a ball after the impact. And to expect that anyone will do something to which absolutely no interest impels them is the same as to expect that a piece of wood shall move toward me without being pulled by a string.”

Se ett tidigare inlägg om den fria viljan.

Jag förundras över en tendens hos många människor att postulera säker kunskap när ingen kunskap finns. Ett exempel ges av frågan om “liv efter döden”, där vissa har fått för sig att mycket specifika teorier måste vara sanna utan att någon av dem kan visas vara sann.

En besvärande omständighet, förutom frånvaron av bevis, är att dessa exakta uppfattningar i regel är oförenliga med varandra. Vissa hävdar med emfas att man återföds i någon form. Andra hävdar att man upphör att existera men att man väcks till liv vid ett senare datum. Ytterligare andra påstår att man kommer till en skärseld. Andra att man direkt kommer till himmel eller helvete.*

I själva verket tyder all vår kunskap om hur levande organismer fungerar på att all mental existens upphör vid dödens inträde. Den naturliga utgångspunkten är att så länge det inte läggs fram bevis, är det klokt att avstå från att förfäkta en bestämd uppfattning av magisk art och att utgå från en naturalistisk förståelse.** Så länge inget annat kan bevisas är utgångspunkten att när man dör upphör man att existera, och det som återstår, i form av en kropp, förruttnar sakta men säkert.

Som David Hume uttrycker det i “On the Immortality of the Soul”:

The weakness of the body and that of the mind in infancy are exactly proportioned; their vigour in manhood, their sympathetic disorder in sickness, their common gradual decay in old age. The step further seems unavoidable; their common dissolution in death.”

Bertrand Russell håller med (i “Soul and Body” i Religion and Science, s 143):

But in the present state of psychology and physiology, belief in immortality can, at any rate, claim no support from science, and such arguments as are possible on the subject point to the probable extinction of personality at death.”

Ett rationellt förhållningssätt är alltså minst sagt svårförenligt med tvärsäkra påståenden om att det finns “liv efter döden”.

_______________________

*Doktriner av detta slag kan förklaras som påhitt av religiösa företrädare för att vinna makt. Om de lyckas få folk att tro att saker och ting kommer att hända efter döden beroende på agerandet här och nu, kan de föreslå olika sätt på vilka engagemang i deras religiösa organisationer förbättrar utfallet efter döden. Denna typ av analys utvecklas t.ex. i Ekelund, R., Hébert, R. och Tollison, R. (1992). “The Economics of Sin and Redemption: Purgatory as a Market-Pull Innovation?” Journal of Economic Behavior & Organization 19(1): 1–15.

**Det går också att vetenskapligt fastslå inte bara hur det finns ett utbud av teorier om liv efter döden (se föregående not) utan också hur det finns en efterfrågan. Svaren torde finnas i psykologin. Å ena sidan tycks många ha svårt att acceptera sig själva som tidsbegränsade och som en oviktig del av historiens förlopp. “Om jag inte lever vidare är jag ju inte så viktig som jag anser att jag borde vara”. Å andra sidan längtar nog många efter en problemfri tillvaro och tänker sig själva i en sådan efter döden. Det gör livet mer uthärdligt här. Stämningen fångas väl av texten till Elvis låt “If I Can Dream”.

Witold Gombrowicz:

Men människa skapas ju utifrån och är därmed till sitt väsen ickeautentisk – hon är aldrig sig själv, eftersom hon definieras genom den form som uppstår mellan människor. Hennes ‘jag’ är avgränsat av denna ‘mellanmänsklighet’. En evig skådespelare, men en naturlig sådan, eftersom det konstlade är medfött hos henne, det utgör ett drag i hennes mänsklighet – att vara människa betyder att spela människa – att vara människa är att ‘bete sig’ som en människa utan att vara det på djupet – att vara människa är att deklamera mänsklighet.”

Tror du, till skillnad från mig och Lars Bergström, på existensen av fri vilja? Anser du den nödvändig för moral? I så fall kanske du stäms till eftertanke av denna analys av en av mina intellektuella idoler, Lord Russell, formulerad i Religion and Science (Oxford University Press, 1961), s 164:

Believers in free will always, in another mental compartment, believe simultaneously that volitions have causes. They think, for example, that virtue can be inculcated by a good upbringing, and that religious education is very useful to morals. They believe that sermons do good, and that moral exhortation may be beneficial. Now it is obvious that, if virtuous volitions are uncaused, we cannot do anything whatever to promote them. To the extent to which a man believes that it is in his power, or in any man’s power, to promote desirable behaviour in others, to that extent he believes in psychological causation and not in free will. In practice, the whole of our dealings with each other are based upon the assumption that men’s action results from antecedent circumstances. Political propaganda, the criminal law, the writing of books urging this or that line of action, would all lose their raison d’être if they had no effect upon what people do. The implications of the free-will doctrine are not realized by those who hold it.”

Ta gärna del av denna snarlika analys.

Det finns en del att lära om vikten av klarhet i tanken i Alice’s Adventures in Wonderland:

“Then you should say what you mean,” the March Hare went on.
“I do,” Alice hastily replied; “at least at least I mean what I say that’s the same thing, you know.”
“Not the same thing a bit!” said the Hatter. “Why, you might just as well say that ‘I see what I eat’ is the same thing as ‘I eat what I see’!”
“You might just as well say,” added the March Hare, “that ‘I like what I get’ is the same thing as ‘I get what I like’!”

Bertrand Russell kommenterar boken:

It raises metaphysical points, very interesting logical points, that are good for the older ponderer, but for the young produce only confusion.”

(Tack till David N. för tipset.)

Uppdatering: Peter Santesson-Wilson ger en utmärkt illustration av poängen ovan då han skriver:

 Alla dyslektiker stavar illa, men om alla som stavar illa befordras till dyslektiker saknar ordet mening.”

Dagen påstår att Antony Flew, tidigare känd som ateist, på ålderns höst har upptäckt “en allsmäktig Gud”. Detta är en sanning med modifikation. Två saker behöver klargöras.

För det första ger Flew inte uttryck för en tro på “en allsmäktig Gud” utan mer för en tro på att det finns något slags skapare eller yttersta orsak, dvs. deism.

För det andra är Flew uppenbarligen inte bara gammal vid det här laget utan också, tycks det, allmänt förvirrad. Det framkommer med tydlighet i denna artikel från New York Times, som (kanske inte helt förvånande) går på djupet på ett annat sätt än Dagen:

But as I discovered, a conversation with him confuses more than it clarifies. With his powers in decline, Antony Flew, a man who devoted his life to rational argument, has become a mere symbol, a trophy in a battle fought by people whose agendas he does not fully understand.”

Ännu mer djuplodande information ges av Richard Carrier.

Ergo är jag inte helt övertygad om att Flews övergång till deismen är någon större prestigeförlust för den ateistiska sidan; att den inte är någon prestigevinst för de kristna, därom känner jag däremot inget tvivel.

Slutligen: Dagen påstår att Flew har “tappat tron” på ateismen. Därmed har man missförstått den ateism Flew stod för och som inte innefattar tro på något utan avsaknad av tro på gudars existens. Det är en såväl logisk som substantiell skillnad på att tro att gudar inte existerar och att inte tro att gudar existerar.

Jag har tidigare klargjort min syn, att kristen etik har en grundläggande defekt i det att den dogmatiskt utgår från en manual som skrevs av gamla män för flera tusen år sedan. Vilka skäl finns att tro att de insåg vilka etiskt relevanta bedömningar som moderna människor bör göra? Det gäller inte minst inom den medicinska etiken, där ny teknik skapar nya situationer att bedöma. Där duger det inte att envist utgå från mantran som att livet börjar vid befruktningen och är okränkbart.

Nu anklagas kristna läkare för att ha motarbetat användning av den nya preimplantatoriska genetiska diagnostiken, PDG, för att förhindra att ett barn med en dödlig sjukdom dör. Tanken i det aktuella fallet är att ta fram flera embryon och välja ut ett med samma vävnadstyp som det sjuka barnet har. När det på det sättet utvalda barnet sedan föds kan det fungera som donator av friska blodstamceller som skulle kunna rädda det äldre, redan existerande syskonet.

Grunden för denna enligt min uppfattning oetiska kristna synen är den dogmatiska uppfattningen att embryon är okränkbara liv och att ingen människa ska komma till för att fylla en funktion för andra. (Som om inte alla barn tillkommer för att fylla en funktion för föräldrarna!) Att genom provrörsbefruktning ta fram flera embryon och sortera bort sådana med icke-önskade egenskaper anses inte acceptabelt. Trots att ett sådant förfarande kan minska förekomsten av plågsamma sjukdomar och rädda liv. Här tydliggörs att det inte är mänskligt välmående utan “heliga” principer som kommer först.

Jag är inte det minsta rädd för döden. I alla fall inte för min egen död. Jag delar här Epikuros synsätt, som presenteras i boken Facing Death: Epicurus and His Critics. “Death is nothing to us”, ansåg epikuranerna (ett tema som för övrigt återfinns på ett starkt sätt i Brittens kantat Phaedra). När vi dör upphör vi att existera och kan inte vara ledsna eller ha ont. Därför är döden inget att rädas.

Edmund White skriver en del om Michel Foucault i My Lives. Ett par saker jag gillar med den senares sätt att leva är hans tilltagande betoning av vänskap som central för ett lyckligt liv samt hans ovilja att diskutera sin professionella verksamhet utanför arbetstid. Då ville han istället omge sig med en skara unga, smala skönheter och bjuda dem på exklusiv (och av cateringfirma lagad) mat. Han blev riktigt ond på en ung man som började tala filosofi med honom i samband med en sådan tillställning! (Kvinnor ingick inte i hans värld, och det gör de nästan inte i min heller, utanför familjen.)

Här kan han förresten ses diskutera begreppet “den mänskliga naturen” med Noam Chomsky:

Jag tycker om Foucaults ifrågasättande attityd: vad är “den mänskliga naturen”, närmare bestämt? Chomsky verkar inte kunna besvara den frågan. 

(Tack till Patrik för tipset om videon. Man undrar: vilken av de intellektuella giganterna M. Foucault och Ali G. föredrar Chomsky att samtala med?)

Kdu:s ordförande Ella Bohlin skriver:

Människovärdet måste gälla som övergripande princip på alla politikområden. Människolivet är okränkbart och alla människors har ett lika värde.”

Jag är ytterst osäker på vad hon menar.

• Vad är “människovärdet”? Att lika ska behandlas lika? Eller att alla, oavsett grad av olikhet, ska behandlas lika? Och avser i så fall “behandlas lika” lag eller moral? (Att hävda att en värdering “måste” gälla är för övrigt också märkligt.)
• Vad innebär det att människolivet “är okränkbart”? Notera att det står “är” okränkbart, inte att det “bör vara” okränkbart, som vore detta ett faktum, inte en värdering. Innebär det att ingen människa kan kränkas, enligt Ella Bohlin? Eller att ingen människa kan dödas? Vilka konkreta fakta beskriver hennes uttalande? Eller avser det, trots det i så fall synnerligen vilseledande språkbruket, ingen beskrivning av fakta utan blott en värdering? I så fall, vad innebär uttalandet? Att ingen människa någonsin bör kränkas? Att ingen människa (hur nu det definieras!) någonsin bör dödas?
• Vad betyder det att alla människor har “ett lika värde”? Jag misstänker att detta är synonymt med att hävda principen “människovärdet”, diskuterad ovan, men jag är osäker.

Om dessa fluffiga begrepp betyder något konkret blir frågan: varför inte använda ett konkret och begripligt språk istället? Men jag anar att fluffigheten inte så lätt låter sig konkretiseras. Det dunkelt sagda är nog, som vanligt, det dunkelt tänkta.

Den vanligaste meningen i svenska språket är visst “jag vet inte”. Apropå detta kom jag att tänka på följande uttalande av Bertrand Russell (från “Christian Ethics” i Marriage and Morals):

The fundamental cause of trouble in the world today is that the stupid are cocksure while the intelligent are full of doubt.”

Bertrand Russell slår ett slag för skepticism (som allmän filosofisk hållning) men varnar för den extrema variant som den antika skepticismens grundare stod för:

A story is told of Pyrrho, the founder of Pyrrhonism (which was the old name for scepticism). He maintained that we never know enough to be sure that one course of action is wiser than another. In his youth, when he was taking his constitutional one afternoon, he saw his teacher in philosophy (from whom he had imbibed his principles) with his head stuck in a ditch, unable to get out. After contemplating him for some time, he walked on, maintaining that there was no sufficient ground for thinking he would do any good by pulling the man out. Others, less sceptical, effected a rescue, and blamed Pyrrho for his heartlessness. But his teacher, true to his principles, praised him for his consistency.”

David Hume:

The great end of all human industry is the attainment of happiness. For this were arts invented, sciences cultivated, laws ordained, and societies modeled, by the most profound wisdom of patriots and legislators.”

Om våra moraliska uppfattningar grundar sig i intuitioner som har vuxit fram evolutionärt blir frågan om dessa inte kan ifrågasättas rationellt. Jo, det kan de, menar R. M. Hare i sin strålande bok Moral Thinking: Its Levels, Method and Point. Detta klargörs av Peter Singer, som i sin genomgång av Hares bidrag till filosofin lyfter fram ett av de starkaste bidragen i boken: indelningen av moraliskt tänkande i två nivåer (s 315). I normalfallet kan vi följa våra moraliska intuitioner, men i ovanliga och svåra fall kan vi inte förlita oss på intuitionerna, som har vuxit fram för att vägleda oss i det vardagliga, ordinära livet. Då krävs kritiskt tänkande, som hjälper oss att inse att handlingar som strider mot våra intuitioner kan vara moraliskt riktiga. Hare själv menar att utilitarismen ger moralisk vägledning i sådana fall, men man behöver inte vara utilitarist för att anamma synen att det finns två nivåer av moraliskt tänkande.

Detta är en viktig komplettering till insikten att moral kan förstås naturalistiskt. Förvisso har våra moraliska intiutioner utvecklats i sociala samspel av olika slag, men det är inte säkert att dessa samspel är giltiga eller intressanta i dagens samhälle. Moral för ett tidigt jägar-samlarsamhälle skiljer sig, och bör framförallt i viktiga avseenden skilja sig, från moral i ett modernt samhälle (det Hayek kallade the Great Society) – moralen kan vara atavistisk (vilket Hayek påpekade i uppsatsen “The Atavism of Social Justice”).

Jag för ett resonemang om detta på s 80–83 i “Does Ethical Subjectivism Pose a Challenge to Classical Liberalism?” och påpekar att man i vissa fall rationellt kan utvärdera och åsidosätta sina känslobaserade intuitioner. Kanske för att man har en känslobaserad intuition att vilja göra det. Ständigt dessa känslor! (För att parafrasera Ture Sventon.)

Är allt tillåtet om det inte finns någon gud? Ivan Karamazov framförde en snarlik hypotes i Dostojevskijs Bröderna Karamzov. Men som Peter Singer och Marc Hauser påpekar i “Godless Morality” tycks det finnas universella moraliska intuitioner som inte har med religion att göra. Däremot är de förenliga med en naturalistisk förståelse av moralens ursprung:

These studies provide empirical support for the idea that, like other psychological faculties of the mind, including language and mathematics, we are endowed with a moral faculty that guides our intuitive judgments of right and wrong. These intuitions reflect the outcome of millions of years in which our ancestors have lived as social mammals, and are part of our common inheritance.”

Det finns också en bok som på ett bra sätt tar itu med missuppfattningen att moral förutsätter religion: Value and Virtue in a Godless Universe av filosofen Erik Wielenberg (Cambridge University Press, 2005). Bokbeskrivning:

Suppose there is no God. This might imply that human life is meaningless, that there are no moral obligations and hence people can do whatever they want, and that the notions of virtue and vice and good and evil have no place. Erik J. Wielenberg believes this view to be mistaken and in this book he explains why. He argues that even if God does not exist, human life can have meaning, we do have moral obligations, and virtue is possible. Naturally, the author sees virtue in a Godless universe as different from virtue in a Christian universe, and he develops naturalistic accounts of humility, charity, and hope. The moral landscape in a Godless universe is different from the moral landscape in a Christian universe, but it does indeed exist. Value and Virtue in a Godless Universe is a tour of some of the central landmarks of this under-explored territory.”

David Hume är en av historiens största tänkare. Jag läste just ett tankeväckande resonemang av honom där han påpekar att kärlek som grund för en relation är bräcklig; däremot är vänskap, som är en lugn och förnuftig grund för umgänge, en mer stabil utgångspunkt:

For instance, love is a restless and impatient passion, full of caprices and variations: arising in a moment from a feature, from an air, from nothing, and suddenly extinguishing after the same manner. … But friendship is a calm and sedate affection, conducted by reason and cemented by habit; springing from long acquaintance and mutual obligations; without jealousies or fears, and without those feverish fits of heat and cold, which cause such an agreeable torment in the amorous passion. So sober an affection, therefore, as friendship, rather thrives under constraint, and never rises to such a height, as when any strong interest or necessity binds two persons together, and gives them some common object of pursuit. … The happiest marriages, to be sure, are found where love, by long acquaintance, is consolidated into friendship. Whoever dreams of raptures and extasies beyond the honey-month, is a fool.”

En tidigare påve, Pius XII, sade följande i ett radiotal 1940:

Århundradets synd är förlusten av känslan av synd.”

Detta uttalande är avslöjande. Katolska kyrkan vill att människor ska känna skuld över saker som det inte finns någon rationell orsak att känna skuld över, för att kunna styra och domdera och upprätthålla sin egen makt.

Hela begreppet synd bygger i själva verket på vidskepelse. Självklart kan och ska en modern, upplyst människa inte erkänna begreppet.

Det utgår från den bisarra idén att Jahve skapade två människor, Adam och Eva, som valde att bryta mot hans regler (vilket han, som allvetande, kände till innan han skapade dem och för vilket han själv följaktligen, som allsmäktig, borde klandras; men här uppstår direkt en logisk spänning, ty hur kan någon som är allgod klandras?). Detta kallas synd.

Men inte nog med det. Katolska kyrkan lär att arvssynd existerar, dvs. alla människor föds syndiga på grund av vad Adam och Eva gjorde. (Hur en allgod gud kan straffa alla människor på grund av vad två stycken gjorde är mystiskt. Likaså är det som sagt mystiskt att han ens klandrar Adam och Eva, eftersom han är orsaken till dem och eftersom han kände till deras val på förhand.) Därför behöver alla döpas och bli frälsta, för vilket Katolska kyrkan finns. Se där, vilken smart affärsidé! Man berättar en (motsägelsefull) saga (ty givetvis existerade inte Adam och Eva) som rymmer ett problem – och man erbjuder en exklusiv lösning! Om någon väljer att säga nej till detta erbjudande hamnar denne för evigt i helvetet. “An offer you cannot refuse,” tycks tanken vara.

Tydligen går människor på denna fasansfulla och groteska saga. Hur kan annars denna otäcka organisation finnas kvar än idag? Dess grundtankar – vari ingår begreppet synd – är förkastliga.

Ett mer utvecklat argument återfinns här.

Ofta oroar man sig för saker och ting. I sådana situationer har jag funnit det lugnande att lyssna till Timbuktu:

Det kommer ordna sig, det gör det alltid
Jo, det löser sig, så brukar allt bli
det kommer fixa sig till slut
det är inget tvivel om, fast nu känns skiten sur
och flera mil ifrån, det ordnar sig.”

Se honom framföra sången här:

Bertrand Russell säger följande i Portraits from Memory and Other Essays:

I think the essence of wisdom is emancipation, as far as possible, from the tyranny of the here and the now.”

Människor som sitter fast i sitt “här och nu” är i regel outhärdligt trista och ostimulerande. Att kunna röra sig utanför sitt vardagsliv, att vara en del av en levande intellektuell kontext, att kunna ifrågasätta sig själv, allt detta gör en människa intressant.

Men uttalandet kan också relateras till synen på konst. Många blir ängsliga inför konst som inte uppenbart porträtterar något. De flesta tycks vilja ha konkretion – så att de förstår konstens “här och nu”. Att själv få tolka, eller att inte ens ha som ambition att tolka, utgör en för stor utmaning för många.

John Stuart Mill sa:

I have learned to seek my happiness by limiting my desires, rather than in attempting to satisfy them.”

Om man, som jag, eftersträvar lycka och tolkar lycka som preferenstillfredsställelse kan man alltså antingen bli lycklig genom att givna preferenser tillfredsställs eller genom att preferenserna justeras i mindre expansiv riktning. Det senare perspektivet tycks frånvarande både hos nationalekonomer (där preferenser nästan alltid ses som givna) och liberaler (som nästan aldrig vill påverka andras preferenser rörande det egna livets utforming och som dessutom i regel inte ser några problem med att vilja ha mer hela tiden).

Men man kan försöka påverka sina egna preferenser, i linje med Mills ambition.

Martha Nussbaum skriver om filosofen Bernard Williams:

Over the years I began to notice that he was never angry (whereas I am angry more or less all the time). Contempt, world-weariness, cynicism, even an irritability linked to the world-weariness, but never just anger, the sense that wrong has been done and that one had better go out and right it. I think his non-angry attitude to tragedy was of a piece with his critique of the Enlightenment: doing good for a bad world did not energize him, because his attitude to the world was at some deep level without hope. The world was a mess, and there was no saving or even improving it. It was childish, naïve, to suggest that improvement was possible. (His liberal politics were difficult to reconcile with this view, and this perhaps explains his increasing withdrawal from politics and even political thinking in later life.) Nietzsche called this attitude amor fati and connected this embracing of necessity with a kind of cheerfulness, the cheerfulness that comes when we abandon the hope of real change.”

Jag känner igen mig: jag blir nästan aldrig arg jag heller; och jag ser allt som händer som det enda som kunde hända, vilket gör att man lika väl kan (försöka att) ta det med ro.

Katoliken Erwin Bischofberger argumenterar mot att KUB-test, som indikerar om foster har Downs syndrom, ska erbjudas gravida mödrar. Föga förvånande, eftersom Katolska kyrkan står för den dogmatiska och obehagliga synen att ett befruktat människoägg har “fullt människovärde”. Det spelar ingen roll om det rör sig om ett foster utan självmedvetande eller vad föräldrarna tycker. Till varje pris ska fostret födas, oavsett handikapp och skador. Det är livskvantitet, inte livskvalitet, som räknas. Så uppfriskande att förkasta detta förlegade synsätt och istället ta del av Peter Singers argumentation i frågan.

(Katolska kyrkan godtar dock abort under vissa omständigheter, om moderns liv är i fara. I och för sig bra, men hycklande. Ibland duger tydligen den utilitaristiska kalkylen. När människors moraliska intuitioner står i alltför stark strid med dogmerna, kanske?)

Jag är eudaimonist. Som Roland Zagreus uttrycker det i Albert Camus roman A Happy Death:

Don’t take anything seriously except happiness.”