Nonicoclolasos

Archive for the ‘filosofi’ Category

Är experter i filosofi att lita på?

I ”Persistent Bias in Expert Judgments about Free Will and Moral Responsibility: A Test of the Expertise Defense”, accepterad för publicering i Consciousness and Cognition, testas om experters moraliska intuitioner på ett viktigt filosofiskt område är att lita på:

Many philosophers appeal to intuitions to support some philosophical views. However, there is reason to be concerned about this practice as scientific evidence has documented systematic bias in philosophically relevant intuitions as a function of seemingly irrelevant features (e.g., personality). One popular defense used to insulate philosophers from these concerns holds that philosophical expertise eliminates the influence of these extraneous factors. Here, we test this assumption. We present data suggesting that verifiable philosophical expertise in the free will debate—as measured by a reliable and validated test of expert knowledge—does not eliminate the influence of one important extraneous feature (i.e., the heritable personality trait extraversion) on judgments concerning freedom and moral responsibility. These results suggest that, in at least some important cases, the expertise defense fails.

Även experters filosofiska uppfattningar verkar alltså kunna bestämmas av icke-intellektuella faktorer, som personlighet. Detta är i linje med tidigare forskning, som antyder att filosofiska experter är lika människor i allmänhet i tänkande och beteende: se t.ex. härhär och här. Ändå är vi många som hänvisar till stora filosofer allt som oftast.

Written by Niclas Berggren

2 juli 2011 at 5:20

Einsteins pipa

Albert Einstein om fri vilja:

Honestly, I cannot understand what people mean when they talk about the freedom of the human will. I have a feeling, for instance, that I will something or other; but what relation this has with freedom I cannot understand at all. I feel that I will to light my pipe and I do it; but how can I connect this up with the idea of freedom? What is behind the act of willing to light the pipe? Another act of willing? Schopenhauer once said: Der Mensch kann was er will; er kann aber nicht wollen was er will (Man can do what he will but he cannot will what he wills).

Källa: s. 201 i denna bok. Se även inläggen ”Schopenhauer om fri vilja” och ”Väljer man sin vilja?”.

Written by Niclas Berggren

23 juni 2011 at 15:21

Publicerat i determinism, filosofi, genier

Motsäger försiktighetsprincipen sig själv?

Den s.k. försiktighetsprincipen kan formuleras på följande vis:

[I]f an action or policy has a suspected risk of causing harm to the public or to the environment, in the absence of scientific consensus that the action or policy is harmful, the burden of proof that it is not harmful falls on those taking the action.

Denna princip används ofta för att argumentera för politiska beslut som, även om de inte bygger på solid vetenskaplig grund och även om de är dokumenterat kostsamma, anses kunna reducera allvarliga risker. Det finns mycket skrivet om denna princip. Jonathan Adler formulerar t.ex. en kritik i ”The Problems with Precauction: A Principle without Principle”, publicerad i The American; Christian Munthe formulerar en vidareutveckling och ett försvar i boken The Price of Precaution and the Ethics of Risk.

Det jag vill lyfta fram här är dock en invändning av Ilya Somin:

Incorporating the precautionary principle into public policy is itself “an activity [that] raises threats of harm to human health or the environment.” Adherence to the principle might prevent or retard the adoption of new technologies and policies that could save many lives. For example, application of the precautionary principle to prevent the use of genetically modified foods may cause mass starvation in Africa. The precautionary principle could also prevent or slow down policies that increase economic growth, which might also cost many lives. … Since it is the “proponent of an activity” that “should bear the burden of proof” under the precautionary principle, the principle counsels against its own adoption unless and until its advocates can prove that it won’t cause “harm to human health or the environment” in any of the above ways. Moreover, they must effectively address even those possible “threats” that “are not fully established scientifically.” Advocates of the principle haven’t even come close to meeting that burden of proof.

Detta ter sig i mina ögon som en stark invändning, åtminstone mot konventionella formuleringar av principen.

Written by Niclas Berggren

18 juni 2011 at 5:23

Publicerat i etik, filosofi, moral, risk, sannolikhet

Du är medioker

Årets Edge-fråga är:

What scientific concept would improve everybody’s cognitive toolkit?

PZ Myers besvarar den på följande sätt:

I’m going to recommend the mediocrity principle. … The mediocrity principle simply states that you aren’t special. The universe does not revolve around you, this planet isn’t privileged in any unique way, your country is not the perfect product of divine destiny, your existence isn’t the product of directed, intentional fate, and that tuna sandwich you had for lunch was not plotting to give you indigestion. Most of what happens in the world is just a consequence of natural, universal laws — laws that apply everywhere and to everything, with no special exemptions or amplifications for your benefit — given variety by the input of chance. Everything that you as a human being consider cosmically important is an accident.

Är det bara jag som associerar detta tänkande till Nietzsche?

Written by Niclas Berggren

10 juni 2011 at 5:58

Publicerat i filosofi, natur, vetenskap

Kärlek och förnuft

Jag förkastar den romantiska kärleken (men inte andra typer av kärlek) på förnuftsmässiga grunder. Motsägs det av argumentationen i ”In Defense of the No-Reasons View of Love”?

I argue that although we can try to explain why we love, we can never justify our love. Love is neither based on reasons, nor responsive to reasons, nor can it be assessed for normative reasons. Love can be odd, unfortunate, fortuitous, or even sadly lacking, but it can never be fitting or unfitting. We may have reasons to act on our love, but we cannot justify our loving feelings. Shakespeare’s Bottom is right: ”Reason and love keep little company together now-a-days.” Indeed, they keep none and they never kept any: there are no justifying reasons for love.

Nej, jag tror faktiskt att jag instämmer. Upplever man kärlek så gör man; upplever man inte kärlek gör man det inte; och det finns ingen anledning att berömma eller klandra vare sig det ena eller andra. Mitt eget resonemang är ett personlig konsekvensresonemang: jag bedömer att det för mig leder till ett lyckligare liv att säga att jag förkastar den romantiska kärleken och att i övrigt bete mig på ett sätt som minimerar sannolikheten för att den romantiska kärleken drabbar mig. Om den däremot drabbar mig, så gör den det, och det är inget normativt felaktigt i sig.

Written by Niclas Berggren

6 juni 2011 at 5:23

Är inget liv bra?

David Benatar hävdar följande i ”No Life Is Good”, publicerad i The Philosophers’ Magazine:

In contrast to the widespread idea that some people have good lives and others bad, I think that while some lives are better than others, no lives are good enough to count as (non-comparatively) good.

Vad är grunden för detta kontroversiella påstående? Jo:

  1. ”[T]here is excellent empirical evidence for the conclusion that people’s judgements cannot be trusted as a reliable indicator of how good their lives really are.”
  2. ”[W]hatever view one might have about what makes a life good or bad, human lives fall short on the good things but abound in the bad.”

Vilken blir slutsatsen? Ska suicid förespråkas? Nej, inte som allmän hållning, enligt Benatar. Däremot detta:

What does follow, I think, from the conclusion that life is not good, is that we should not create more of it. When we bring new people into existence we start more lives that are not good – and we necessarily do this without the permission of those who will live those lives. We have no duty to create new people and failing to create people can do no harm to those we fail to create. Not having children might make our own lives less good, but starting lives that are not good, merely for our own gratification, is unduly selfish.

Tänkvärt — och en intressant kontrast mot budskapet i den uppmärksammade och, med Benatars sätt att se på saken, mycket korrekt betitlade boken Selfish Reasons to Have More Kids.

Se även ”Bättre att inte existera”, ”Bör nya människor skapas?”, ”Är det moraliskt godtagbart att skaffa barn?”, ”Ja till livet eller ja till döden?” och ”Friheten att skaffa barn”.

Written by Niclas Berggren

3 juni 2011 at 5:49

Publicerat i barn, etik, filosofi, lycka, moral

Kritik mot sociala välfärdsfunktioner

Jag hittade häromdagen en av de första uppsatser jag skrev som doktorand, för snart 20 år sedan. Den handlar om sociala välfärdsfunktioner och heter ”A Critical Assessment of the Social Welfare Function”. Inte minst lyfter jag fram ekonomipristagaren James Buchanans kritik mot användande av denna teoretiska konstruktion. Jag roas lite av mitt dåvarande sätt att skriva, och jag håller inte med mig själv i allt jag skriver, men det finns en kärna i uppsatsen som jag fortfarande sympatiserar med. Jag har heller aldrig använt mig av en social välfärdsfunktion i min forskning. Läs gärna och se vad du tycker om argumentationen.

Jag bjuder här på ett stycke ur uppsatsen:

Written by Niclas Berggren

31 maj 2011 at 5:01

Filosofi i en opera

Jag lyssnade igår på Benjamin Brittens kammaropera The Rape of Lucretia, med libretto av Ronald Duncan. Jag upptäckte då denna fras av filosofisk karaktär:

It is better to desire and not have than not to desire at all.

Detta håller jag inte med om. (Dock anbefaller jag operan!)

Written by Niclas Berggren

26 maj 2011 at 15:24

Publicerat i filosofi, opera, preferens

Skepticism mot logik och matematik

Oj, oj, ibland skakas man om av något man läser. Jag har alltid fascinerats av skepticism, men en så radikal argumentation som i A Priori Skepticism”, accepterad för publicering i Philosophical and Phenomenological Research, har jag inte tidigare stött på. Däri argumenteras, som titeln antyder, för att skepticism också omfattar kunskap om vissa a priori-sanningar, t.ex. dessa:

(1.1) The sum of two and three is five.
(1.2) Whatever is square is rectangular.
(1.3) Whatever is red is colored.
(1.4) No surface can be uniformly red and uniformly blue at the same time.
(1.5) If ‘if p then q’ is true and ‘p’ is true, then ‘q’ is true.
(1.6) No statement can be both true and false at the same time and in the same respect.
(1.7) If A is taller than B, and B is taller than C, then A is taller than C.
(1.8) Everything is identical to itself.
(1.9) If the conclusion of an inductive argument is contingent, it is possible for the premises of that argument to be true and its conclusion to be false.

Hur kan man ens tänka sig att det inte går att ha kunskap om att dessa satser är sanna? Argumentationen kan uttryckas på följande sätt, där ”PAN” avser ”putatively a priori necessities” (av det slag som exemplifieras ovan) och där ”DW” är en person som, av skäl som Descartes och Wittgenstein har formulerat,* helt och ständigt har fel:

(7.1) For any PAN, if I know that the PAN is true, then I know that I am not a DW.
(7.2) I don’t know that I am not a DW.
(7.3) Therefore, for any PAN, I don’t know that the PAN is true.

If (7.3) is true, I cannot know (7.1) or (7.2) to be true, since they are PANs. Therefore, if the argument is sound, it cannot be known to be sound. The skeptical predicament is only worsened when we consider that the proposition that the argument from (7.1) to (7.3) is valid is itself a PAN. Since a priori skeptical hypotheses, as I conceive of them, can be used to challenge our ability to know that an argument is valid—including valid arguments that call into question our ability to know that an argument is valid—the soundness of the argument doubly implies the unknowability of its soundness.

Jag vet inte vad jag vet. Men som den fiktionalist jag är spelar det nog ingen roll.

___________________

*Om Descartes:

Although it can be difficult to see how a genuinely impossible skeptical hypothesis could ever pose a serious skeptical threat, Descartes nonetheless believed that it was possible. For example, in the first Meditation he considers the possibility that an all-powerful being might be deceiving him about basic a priori matters:

What is more, since I sometimes believe that others go astray in cases where they think they have the most perfect knowledge, may I not similarly go wrong every time I add two and three or count the sides of a square, or in some even simpler matter, if that is imaginable?

In the Third Meditation Descartes reflects upon the possibility that “some God could have given me a nature such that I was deceived even in matters which seemed most evident”:

I cannot but admit that it would be easy for him, if he so desired, to bring it about that I go wrong even in those matters which I think I see clearly with my mind’s eye.

Written by Niclas Berggren

25 maj 2011 at 5:04

Publicerat i filosofi, kunskap, logik, matematik

Höga priser i nödsituationer

I ”The Ethics of Price Gouging”, publicerad i Business Ethics Quarterly, argumenteras mot uppfattningen att det bör förbjudas och att det är omoraliskt att höja priser i nödsituationer:

In this paper, I have presented a qualified defense of price gouging. I have done so by arguing for three claims. First, I argued that even if price gouging is immoral, it ought not to be prohibited by law. Existing laws against price gouging either fail to provide clear guidance to sellers or fail to take account of all the morally significant reasons which could underlie a price increase, and it is difficult to see how laws could be reformed to avoid this dilemma. Furthermore, any legal prohibition of price gouging will create disincentives for individuals to engage in economic activity which helps those made vulnerable by emergencies. Because laws which prohibit price gouging thus harm vulnerable buyers and are unfair or unclear to sellers, they are immoral and should be repealed. Second, I argued that price gouging is, at least oftentimes, morally permissible. Price gouging is not inherently coercive, and if it is exploitative at all it is so in a way which makes it difficult to see why it is wrong (or, at least, more wrong than the actions of those who do nothing to help victims of emergencies). Moreover, price gouging can serve morally admirable goals by promoting an efficient allocation of scarce and needed resources, and by creating economic signals which will lead to increases in the supply of needed goods available to desperate populations. When it does so, I have claimed that we have good reason to think of price gouging as morally permissible. Finally, I argued that even though those who engage in price gouging might do so from morally despicable motives or characters, we cannot assume that all of them do so, since there are morally virtuous (or at least morally acceptable) motives which might drive individuals to engage in the practice as well.

Det jag särskilt finner tilltalande i denna argumentation är kopplingen till Hayeks analys av prissystemets informationsspridande funktion (t.ex. i ”The Use of Knowledge in Society”, publicerad i American Economic Review). Dvs. att hindra priset att stiga vid plötsliga efterfrågeöverskott förstör ett signalsystem som kan lindra en problematisk bristsituation:

The lesson we can draw from Hayek’s insight is that markets are dynamic, and that our moral intuitions often fail to consider this dynamism. When we think about price gouging we often imagine a small, fixed supply of resources being distributed among a group of people. If a high price is charged, the rich will get the goods, and the rest won’t. … But here, as with many other cases involving markets, our intuitive moral response is driven too much by what we can visualize, and not enough by what is harder to see. It is easy for us to visualize the zero-sum relation between the individuals fighting over a small immediate supply of ice. It is more difficult for us to see the way in which the market forces at work in that scenario operate to increase supply and to spur the discovery and improvisation of substitutes, such that what is zero-sum in the microcosm is positive-sum in the macrocosm.

En klok insikt, tycker jag.

Written by Niclas Berggren

20 maj 2011 at 5:07

Publicerat i ekonomi, etik, filosofi, kriser, moral, pris

Omfördelning av betyg

Robin Hanson ställer en fråga till dem som förespråkar omfördelning av inkomster:

Most people believe that redistributing money within a nation is good, but that redistributing GPA within a school is bad, and if asked why these should be treated differently, have little to say.

Man kan tänka sig att ett motiv till omfördelning är uppfattningen att ingen egentligen förtjänar mer än någon annan, eftersom man inte själv väljer vare sig sin intelligens eller sin vilja att anstränga sig. Men detta motiv torde i minst lika hög grad gälla för betyg som för inkomst. Omfördelar man betyg skulle man troligen dessutom omfördela inkomst i det följande yrkeslivet. En intressant fråga är hur positiva och negativa effekter av dessa två typer av omfördelning skiljer sig åt. Kan t.ex. omfördelning av betyg leda till mindre behov av tillväxtdämpande höga marginalskatter på höga inkomster?

Nå, i vilket fall påpekar en skribent för The Economist en intressant sak i en kommentar:

[W]e do in fact heavily redistribute grade-point averages, for many of the same reasons we redistribute income. This situation strikes me as more or less fine. In the very worst schools in America, some students have 3.0 GPAs, even though the students who earn a 3.0 GPA in those schools would be hard pressed to maintain a 1.0 GPA in America’s best schools. Work for which students receive B’s in poor schools would earn failing grades in top schools. Classes in many subjects even within highly competitive universities are explicitly graded on a curve, particularly some hard-science classes. All of this represents a profound top-down effort to ration educational-credit goods according to a predetermined ideal distribution.

Denna aspekt på olika betygsystem hade jag tidigare inte tänkt på. Ett relativt betygsystem förefaller alltså omfördela betyg på ett helt annat sätt än ett absolut betygssystem, som vi numera har i Sverige. Det kan t.o.m. tänkas vara så, att dagens betygsystem omfördelar betyg från de mindre duktiga till de duktiga eleverna (eller från elever från låginkomsthem till elever från höginkomsthem). Kan detta få egalitarianer att vilja återgå till ett relativt system?

Written by Niclas Berggren

18 maj 2011 at 5:24

Väljer man?

I en grundläggande filosofisk fråga säger Markel följande till Arvid i Hjalmar Söderbergs roman Den allvarsamma leken:

Men det kommer inte an på vad du vill; det kommer an på vad som sker! Man väljer inte! Man väljer lika litet sitt öde som man väljer sina föräldrar eller sig själv: sin kroppsstyrka eller sin karaktär eller färgen på sina ögon eller vindlingarna i sin hjärna. Det förstår var och en. Men man väljer lika litet sin hustru eller sin älskarinna eller sina barn. Man får dem, och man har dem, och det händer att man mister dem. Men man väljer inte!

Written by Niclas Berggren

12 maj 2011 at 15:27

De lyckliga djuren

Nietzsche skriver i ”On the Utility and Liability of History for Life” om människans sätt att, konstruktivt och destruktivt, förhålla sig till historien. En sak jag fastnade för i hans framställning rör djuren:

Observe the herd as it grazes past you: it cannot distinguish yesterday from today, leaps about, eats, sleeps, digests, leaps some more, and carries on like this from morning to night and from day to day, tethered by the short leash of its pleasures and displeasures to the stake of the moment, and thus it is neither melancholy nor bored. It is hard on the human being to observe this, because he boasts about the superiority of his humanity over animals and yet looks enviously upon their happiness — for the one and only thing that he desires is to live like an animal, neither bored nor in pain, and yet he desires this in vain, because he does not desire it in the same way as does the animal. The human being might ask the animal: ”Why do you just look at me like that instead of telling me about your happiness?” The animal wanted to answer, ”Because I always immediately forget what I wanted to say” — but it had already forgotten this answer and hence said nothing, so that the human being was left to wonder.

Jämför med Walt Whitmans och John Stuart Mills syn på djur kontra människa. Vad vill vi helst vara? Jag lutar åt djur — det tilltalande i att leva i nuet utan grubbel och bekymmer! — men det lär bli svårt att fixa till.

Not: Givetvis är människan också ett djur, så när jag skriver ”djur” menar jag ”icke-mänskliga djur”.

Written by Niclas Berggren

11 maj 2011 at 5:33

Publicerat i djur, filosofi, historia, lycka

Moral som känslor

Charles Leslie Stevenson var en av 1900-talets stora moralfilosofer: en av emotivismens företrädare och en föregångare till dess moderna variant, expressivismen. Nå, här vill jag lyfta fram Stevensons syn på vetenskap och moral. Sam Harris hävdar i The Moral Landscape: How Science Can Determine Human Values att man med vetenskap kan fastslå vilken den korrekta moralen är. Vad hade Stevenson att säga om sådana tankegångar? Två citat är upplysande:

If the men come to agree in belief about all the factual matters they have considered, and if they continue to have divergent aims in spite of this … they will still have an ethical issue that is unresolved. But if they come to agree [in attitude], they will have brought their ethical issue to an end; and this will be so even though various beliefs … still remain debatable. Both men may conclude that these remaining beliefs, no matter how they are later settled, will have no decisive effect on their attitudes.

(S)cientific methods cannot guarantee the definite role in the so-called normative sciences that they may have in the natural sciences. Apart from a heuristic assumption to the contrary, it is possible that the growth of scientific knowledge may leave many disputes about values permanently unsolved. … For the same reason I conclude that normative ethics is not a branch of any science. It deliberately deals with a type of disagreement that science deliberately avoids. … Insofar as normative ethics draws from the sciences, in order to change attitudes via changing people’s beliefs, it draws from all the sciences; but a moralist’s peculiar aim—that of redirecting attitudes—is a type of activity, rather than knowledge, and falls within no science. Science may study that activity and may help indirectly to forward it; but it is not identical with that activity.

Detta synes mig vara helt och hållet korrekt — ergo har Harris fel. Däremot kan förstås vetenskapen bidra med att hjälpa oss förstå hur världen är konstituterad, vilket kan påverka ställningstaganden i olika frågor. Se även vad Bertrand Russell, Isaiah Berlin och A.J. Ayer hade att säga i denna fråga

Written by Niclas Berggren

8 maj 2011 at 5:51

Publicerat i etik, filosofi, känslor, moral, vetenskap

Den förnuftiga människan

Aristoteles:

It is absurd to hold that a man ought to be ashamed of being unable to defend himself with his limbs but not of being unable to defend himself with speech and reason, when the use of reason is more distinctive of a human being than the use of his limbs.

Written by Niclas Berggren

5 maj 2011 at 15:27

Publicerat i filosofi, rationalitet

Sann och falsk tro

Bertrand Russell om möjligheten att tro på något enbart av praktiska skäl, för att detta något är nyttigt:

Jag håller med Russell: det är svårt att tänka sig att någon genuint kan tro på x enbart därför att x anses medföra goda konsekvenser. Vi tror istället på det vi bedömer som sant — vilket vi i sin tur inte kan råda över. Som Thomas Jefferson uttryckte det:

[T]he opinions and beliefs of men . . . follow involuntarily the evidence proposed to their minds.

Däremot kan man tänka sig att man utvärderar någon annans tro på något enligt ett konsekvenskriterium. Man kan t.ex. tycka att det är bra om andra tror att något är sant trots att man själv anser det falskt, därför att denna tro ger upphov till bra konsekvenser. Själv har jag i grunden svårt för att anse det, kanske därför att jag misstänker att sådan falsk tro till slut kommer att leda till sämre konsekvenser än om utgångspunkten är sanning.

Se gärna min lilla essä i denna fråga ”A note on the concept of belief”.

Written by Niclas Berggren

28 april 2011 at 14:55

Ska stater ses som klubbar?

I den intensiva debatt om hur en liberal bör se på invandring som nyligen ägde rum på denna blogg, framförde Tino Sanandaji uppfattningen, att staten i centrala avseenden bör ses som en klubb: precis som en klubb bör ha rätt att exkludera personer den inte vill se som medlemmar, bör staten ha en sådan rätt. Christopher Heath Wellman formulerar, i ”Immigration and Freedom of Association”, publicerad i Ethics, en snarlik uppfattning på följande sätt:

[J]ust as an individual has a right to determine whom (if anyone) he or she would like to marry, a group of fellow-citizens has a right to determine whom (if anyone) it would like to invite into its political community. And just as an individual’s freedom of association entitles one to remain single, a state’s freedom of association entitles it to exclude all foreigners from its political community.

Den intressanta frågan är enligt min uppfattning inte om stater bör eller inte bör ha rätt att bestämma sin invandringspolitik — det är ett faktum att de har en sådan rätt — utan den intressanta frågan är hur stater bör använda sin rätt att bestämma sin invandringspolitik. Wellman har inga problem att acceptera en mycket restriktiv invandringspolitik; jag har däremot problem med det, utan att förneka att stater har en faktisk rätt att införa en sådan politik. (Man kan erkänna att en stat har faktisk rätt att göra x utan att vilja att denna stat faktiskt gör x. Som exempel kan dödsstraff och 95-procentiga marginalskatter nämnas.)

Frågan är hur jag kan vilja att stater ska låta vem som så önskar bli medborgare när jag samtidigt inte vill att klubbar inom stater ska låta vem som så önskar bli medlem. Mitt svar består av tre (relaterade) punkter, och jag inspirerades inte minst till dem av Sarah Fines svar till Wellman, ”Freedom of Association Is Not the Answer”, också det publicerat i Ethics.

  1. En viktig skillnad mellan staten och en klubb inom staten är att den senare går att lämna utan problem. Vill man inte vara medlem i golfklubben meddelar man den det och är ipso facto inte längre medlem, varefter livet går vidare. I en värld av stater kan krävs två villkor för att ett utträde, varefter livet går vidare, ska kunna äga rum: dels en faktisk rätt att avsäga sig ett medborgarskap och lämna ett land, dels en faktisk rätt att få tillträde till ett nytt land och en möjlighet att där erhålla ett medborgarskap. I en värld där stater är mycket restriktiva med att släppa ut och in nya medborgare bryter analogin mellan stat och klubb samman, genom att det i fallet med stater, genom deras mycket restriktiva invandringspolitik. saknas en faktisk möjlighet till exit. I en värld med fri rörlighet, å andra sidan, kan människor, precis som de kan lämna en klubb inom en stat, lämna en stat. Men också här ser man skillnaden mellan klubbar och stater. Att lämna en klubb innebär inte att man måste gå med i en ny klubb, men att lämna en stat innebär att man måste gå med i en ny stat. Just det talar för att en mycket restriktiv invandringspolitik har helt andra, och betydligt värre, konsekvenser för människors välfärd än en mycket restriktiv medlemspolicy i klubbar. När det gäller stater krävs right of entry för att right of exit praktiskt ska kunna utövas. Jag ser det som en grundläggande liberal princip att man ska kunna lämna ett sammanhang man inte önskar tillhöra: det kan man med restriktiva regler för medlemskap i klubbar men inte med restriktiva regler för medlemskap i stater.
  2. Nyss nämnda princip gäller särskilt, men förstås inte bara, i fall av allvarliga förtryck och lidanden — för dem som i sina hemländer inte lever vad Fine kallar ”a minimally decent life”. Här ser vi återigen en skillnad mellan en stat och en klubb: att inom en stat inte få tillhöra en viss klubb påverkar i regel inte möjligheten att undkomma ett miserabelt liv, men att inte få tillhöra en annan stat än den i vilken man lider och plågas påverkar i allra högsta grad möjligheten att undkomma ett sådant liv. (Skulle konsekvensen av klubbars exkludering vara lika grav skulle också deras exkludering på samma sätt kunna ifrågasättas.) Vissa hävdar att stater bör utöva sin rätt att exkludera om exkluderingen räddar de befintliga medborgarna från negativa externa effekter, hur små de än må vara. Argumentet här säger att externa effekter förvisso är relevanta, men att externa effekter också drabbar dem som exkluderas och att de i fallet med stater (till skillnad från fallet med klubbar) kan förväntas vara betydligt högre per capita för många grupper av potentiella nya medborgare än för befintliga medborgare, om de potentiella medborgarna välkomnas. Om man för ett moraliskt resonemang är frågan varför bara externa effekter av handlingar på vissa människors välfärd ska beaktas. (Man skulle kanske kunna se denna punkt som en omtolkning av det Lockeanska förbehållet.)
  3. Detta påpekande förstärker de två föregående punkterna: Potentiella invandrare till andra länder kan inte skapa en ny stat, men det går lätt att skapa en ny klubb inom en stat.

Sammantaget anser jag att dessa punkter gör det svårt att hävda att man, om man försvarar klubbars mycket restriktiva medlemspolicy inom stater, därför bör försvara en mycket restriktiv invandringspolitik för stater. Det finns avgörande skillnader mellan klubbar och stater. Låt mig avslutningsvis varmt rekommendera läsning av Wellman och Fine!

Written by Niclas Berggren

24 april 2011 at 5:46

Kan ett lägre valdeltagande vara bättre än ett högt?

Svenska statsvetare verkar anse det vara ytterst önskvärt med ett så högt valdeltagande som möjligt. Ilya Somin påpekar följande:

It might be disastrous if everyone chose not to vote or if only a tiny, unrepresentative minority goes to the polls. But society is not necessarily worse off if turnout falls to, say, 40% rather than 50%. If the smaller electorate is better-informed than the larger one, we might even be better off.

Han gör det i en kommentar till Jason Brennans nya bok The Ethics of Voting, som av Princeton University Press beskrivs så här:

Bad choices at the polls can result in unjust laws, needless wars, and calamitous economic policies. Brennan shows why voters have duties to make informed decisions in the voting booth, to base their decisions on sound evidence for what will create the best possible policies, and to promote the common good rather than their own self-interest. They must vote well—or not vote at all. Brennan explains why voting is not necessarily the best way for citizens to exercise their civic duty, and why some citizens need to stay away from the polls to protect the democratic process from their uninformed, irrational, or immoral votes.

Detta tänkande är i linje med nationalekonomerna Bryan Caplans och Greg Mankiws tänkande — och, i viss mån, med mitt eget. Jag har för övrigt skrivit om en artikel av Jason Brennan på detta tema tidigare. En kritisk fråga som Ilya Somin tar upp är om någon kan anses besitta den kunskap och rationalitet som krävs för en välinformerad röst. Ingen kan nog greppa allt i politikens värld. Nå, den fråga jag får lust att ställa till dem som vurmar för ett så högt valdeltagande som möjligt är om de inte håller med om att kvaliteten på röstandet spelar roll, utöver kvantiteten.

Written by Niclas Berggren

22 april 2011 at 5:39

Publicerat i etik, filosofi, kunskap, politik, val

Krav för genuinitet

Arthur Schopenhauer:

A man can be himself only so long as he is alone.

Emellertid kan det, enligt Schopenhauer, vara tråkigt att vara ensam.

Written by Niclas Berggren

18 april 2011 at 15:18

Publicerat i ensamhet, filosofi

Feltänkt om abort

Två filosofer skriver på DN Debatt:

Den första tesen är att även personer med liberala värderingar har skäl att ifrågasätta abortlagen. Bara för att vi erkänner kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp behöver man som liberal inte betrakta abort som en rättighet överordnad andra. Abortproblematiken är en målkonflikt mellan samtida och framtida individers intresse att få sina legitima önskemål tillgodosedda. Låt oss illustrera denna tes i en jämförelse med klimatdiskussionen. På samma sätt som nu levande generationers intressen är viktiga och bör ges hänsyn, råder det bred enighet om att kommande generationers intressen också har någon vikt. Bara det faktum att våra barnbarns barn ännu inte är födda visar inte att vi har rätt att helt bortse från deras intressen i klimatfrågor. Den nu levande generationen har ansvar för kommande generationer och måste ibland göra uppoffringar för att gynna framtida individer. Slutsatsen blir därför att om framtida, potentiellt existerande individer tillskrivs moralisk vikt i klimatdiskussioner bör de även tillskrivas vikt i abortdiskussioner. Gör vi avvägningar mellan nuvarande och framtida generationer för klimatets skull bör vi göra en avvägning mellan den gravida kvinnans intressen och fostrets. Kvinnans intressen blir då inte alltid, under alla omständigheter, överordnade fostrets.

Detta synes mig feltänkt: att vi tillmäter potentiella individers intressen vikt i klimatfrågan implicerar inte att vi bör tillmäta potentiella individers intressen vikt i abortfrågan. Skälet är att i klimatfrågan handlar det om att tillmäta potentiella individer intresse därför att potentiella individer faktiskt kommer att existera i framtiden, oavsett hur många eller vilka individer det rör sig om. Detta handlar alltså inte om att tillmäta potentiella individer intresse qua potentiella individer utan om att tillmäta potentiella individer intresse därför att de kommer att utgöra en grupp faktiskt existerande individer (vars antal och sammansättning är irrelevant).* Abortfrågan däremot handlar om potentiella individer som fortfarande är potentiella individer och som aldrig blir faktiska individer om de aborteras. Sådana individer bör inte tillmätas intresse därför att det inte kan vara en förlust för en potentiell individ att inte bli en faktiskt individ (däremot finns det de som menar att det kan det vara en förlust för en potentiell individ att bli en faktisk individ, vilket om något talar för abort). Grunden för mitt resonemang, och varför jag ogillar filosofernas, är alltså att jag inte tillmäter potentiella individer ett intresse per se utan enbart ett intresse i den mån de faktiskt blir faktiska individer.

______________

*Notera att jag här använder begreppet ”faktiska individer” som Peter Singer använder begreppet ”personer”, dvs. i betydelsen rationella och självmedvetna människor, vilket utesluter foster.
Se även inläggen ”Är det moraliskt godtagbart att skaffa barn?””Bör nya människor skapas?” och ”Bättre att inte existera”.

Written by Niclas Berggren

17 april 2011 at 7:41

Publicerat i abort, död, debatt, etik, filosofi, klimat, moral

Försvar av moralisk relativism

Professorn i filosofi Jesse Prinz försvarar i ”Morality Is a Culturally Conditioned Response” moralisk relativism. Bl.a. bemöter han några vanliga invändningar:

Allegation: Relativism entails that anything goes.
Response: Relativists concede that if you were to inculcate any given set of values, those values would be true for those who possessed them. But we have little incentive to inculcate values arbitrarily. If we trained our children to be ruthless killers, they might kill us or get killed. Values that are completely self-destructive can’t last.

Allegation: Relativism entails that we have no way to criticize Hitler.
Response: First of all, Hitler’s actions were partially based on false beliefs, rather than values (‘scientific’ racism, moral absolutism, the likelihood of world domination). Second, the problem with Hitler was not that his values were false, but that they were pernicious. Relativism does not entail that we should tolerate murderous tyranny. When someone threatens us or our way of life, we are strongly motivated to protect ourselves.

Allegation: Relativism entails that moral debates are senseless, since everyone is right.
Response: This is a major misconception. Many people have overlapping moral values, and one can settle debates by appeal to moral common ground. We can also have substantive debates about how to apply and extend our basic values. Some debates are senseless, however. Committed liberals and conservatives rarely persuade each other, but public debates over policy can rally the base and sway the undecided.

Allegation: Relativism doesn’t allow moral progress.
Response: In one sense this is correct; moral values do not become more true. But they can become better by other criteria. For example, some sets of values are more consistent and more conducive to social stability. If moral relativism is true, morality can be regarded as a tool, and we can think about what we’d like that tool to do for us and revise morality accordingly.

One might summarize these points by saying that relativism does not undermine the capacity to criticize others or to improve one’s own values. Relativism does tell us, however, that we are mistaken when we think we are in possession of the one true morality.

Jag finner denna argumentation helt korrekt, och den stämmer även väl överens med Axel Hägerströms sätt att resonera om och utifrån sin värdenihilism. Att förkasta ”objektiv moral” innebär inte att man inte är moraliskt engagerad.

Se även inlägget ”Känslor som grund för estetik”.

Written by Niclas Berggren

15 april 2011 at 5:23

Publicerat i etik, filosofi, moral

Två typer av konversation

Uskali Mäki och Deirdre McCloskey har under många år varit involverade i en offentlig debatt om nationalekonomins metodologi; se t.ex. Mäkis ”Diagnosing McCloskey” i Journal of Economic Literature och McCloskeys svar. Nå, här vill jag inte fokusera på den debatten i sak utan på ett försök till utvärdering av den av Mäki, ”Performance Against Dialogue, or Answering and Really Answering: A Participant Observer’s Reflections on the McCloskey Conversation”, publicerad i Journal of Economic Issues. Närmare bestämt fann jag intressant hans kontrastering av två typer av konversation: conversation as dialogue och conversation as performance.

En konversation som dialog innefattar minst två personer som är experter på ett visst område och som deltar aktivt i ett respektfullt meningsutbyte vari framförda argument tas på allvar och där såväl påståenden som svar är detaljerade och generösa. En konversation som föreställning innefattar minst två personer som är experter på ett visst område och som deltar i ett meningsutbyte inför en publik av icke-experter. Man kan tänka sig att det som sägs i båda typerna av konversationer är detsamma, men det finns, menar Mäki, en risk för att den senare typen av konversation blir ytlig, polariserad, retorisk — därför att en eller flera av experterna inte är ute efter att analysera en fråga, ärligt och uppriktigt, utan efter att påverka de mindre insatta genom påståenden som inte formar en del av den typ av respektfulla och djupa konversation som präglar dialogen.  Det finns en risk för att debattörerna svarar varandra istället för att verkligen svara varandra:

Answering is a matter of evading, ignoring, or missing an argument or suggestion made by another participant. … Whenever evasive or apparent answering dominates the type of response in a conversation, the conversation often also takes on the form of performance, provided there is a certain kind of non-expert, third-party audience present. … Really answering is a matter of engaging in a detailed argument with an understanding of the points made by other participants or with a genuine and sincere attempt to acquire such an understanding. It is a matter of ”testing one’s notions of mutual criticism, listening, really listening, to other remarks” [McCloskey 1994, 100] and then answering, really answering. Really answering is characteristic of a genuine dialogue, of open-ended mutual scrutiny of the concepts and conceptions held by the participants. Such dialogue leads to a learning from one another and from the confrontation itself. We may conjecture that if the participants of a conversation are experts and there is no third-party, non-expert audience whose persuasion would be highly valued by any of the participants, then the conversation tends to take on the form of a dialogue.

Mäki menar att McCloskey har svarat honom — och att hon inte verkligen har svarat honom. Istället försöker hon övertyga de läsande icke-experterna med svepande omdömen och oprecisa uttalanden. Nå, Mäki är part i målet och hans uppfattning kan förvisso diskuteras, men jag tycker hans sätt att karakterisera sätt att konversera är fruktbart. Hur ofta ägnar vi oss inte åt föreställning istället för dialog? Dags för självkritik? Varierar graden av föreställning mellan olika samhällsområden? I politikens värld förefaller föreställning snarare än dialog vara standard. I vetenskapens värld hoppas jag att förhållandet är det omvända, men jag är inte säker på det. En undran jag har är om bloggar uppmuntrar mer till föreställning än till dialog. Jag har en känsla av att bloggande i inte obetydlig utsträckning handlar om att signalera vem man är snarare än att, mer nobelt, sprida och söka förståelse och sanning.

Addendum: Jag tackar Fredrik Hansen för att ha uppmärksammat mig på Mäkis spännande arbete.

Written by Niclas Berggren

12 april 2011 at 5:45

Dags att sluta med ateism?

Sam Harris är inte förtjust i att kalla sig eller i att kallas ateist (trots att han är det). Han citerar Wittgenstein:

Imagine a language in which, instead of saying ”I found nobody in the room” one said, ”I found Mr. Nobody in the room.” Imagine the philosophical problems that would arise out of such a convention. (The Blue Book, p. 69).

Han ger sedan denna egna kommentar:

“Atheism” is another version of Wittgenstein’s Mr. Nobody. When in the presence of Christianity, it’s Mr. Sorry-but-I-won’t-be-in-church-on-Sunday. There are an uncountable number of erroneous and unfounded doctrines that we all reject. Why must we name their absence from our lives?

Dvs. genom att använda ordet ateist erkänner man behovet av att positionera sig mot ett fenomen man inte tror existerar, och varför behöver man göra det? Lars Norén verkar tänka på liknande sätt. Själv ser jag nog ändå behovet av begreppet ateism, fastän jag önskar att så inte vore fallet. Eftersom teismen är en uttalad uppfattning som tränger sig på uppkommer ett behov av att markera avstånd. När den slutar tränga sig på välkomnar jag Harris synsätt.

Se även inlägget ”Ger ingenting något?”.

Written by Niclas Berggren

11 april 2011 at 15:05

Publicerat i ateism, filosofi, religion

Attack på kristendomen

Mårten Schultz skriver:

Vi växer upp med tanken att skulden ligger på den som gjort sig skyldig till en otillåten eller otillbörlig handling och inte på någon annan. Tanken återkommer under hela våra liv. Vi föds inte med skuld om våra föräldrar gjort något fel tidigare. Tidigt i skolan får vi med oss att kollektiva bestraffningar är djupt orättvisa. Vi tar avstånd från blodsskuld och svepande gruppansvar. Denna individualiserade syn på ansvar och skuld präglar oss moraliskt och utgör fundamentet för vår rättsliga reglering.

Fastän ämnet för artikeln är ett annat utgör detta de facto en skarp attack på kristendomens kärna: dess lära om arvsynd. Så här säger Catechism of the Catholic Church:

Following St. Paul, the Church has always taught that the overwhelming misery which oppresses men and their inclination towards evil and death cannot be understood apart from their connection with Adam’s sin and the fact that he has transmitted to us a sin with which we are all born afflicted, a sin which is the ‘death of the soul’. Because of this certainty of faith, the Church baptizes for the remission of sins even tiny infants who have not committed personal sin.

Dvs. denna kyrka lär att alla människor föds syndiga, trots att de inte har gjort något fel själva, och att detta gör dem förtjänta av evigt straff. Schultz skriver att ”[v]i tar avstånd från blodsskuld och svepande gruppansvar”. Det gör vi verkligen — och därför tar vi avstånd från kristendomen.

Written by Niclas Berggren

8 april 2011 at 15:00

Om det blir straffbart att inte gripa in

Mårten Schultz tar en närmare titt på den kritik som har framförts mot förslaget om en s.k. civilkuragelag, att det ska bli straffbart att underlåta att gripa in i ett läge där man kan göra gott utan större kostnad för en själv. Jag finner särskilt ett filosofiskt resonemang intressant:

Kritikerna mot civilkuragelagstanken, ofta från liberalt håll, säger så här: Det finns en grundläggande skillnad mellan att förbjuda aktiva handlingar – som att dränka någon  – och att förbjuda frånvaron av handlingar – som att inte ingripa när någon drunknar. När det gäller aktiva handlingar är det moraliskt motiverat att kriminalisera sådana om de skadar någon. … Faktum är att det inte går att ens formulera ett orsaksbegrepp som gör skillnad mellan det aktiva och det passiva. En underlåtenhet kan mycket väl vara en orsak till en skada, såväl juridiskt som filosofiskt. Även frånvaron av en handling kan skada någon. … En underlåtenhet är frånvaron av ett påbjudet handlande. Det finns anledning att påminna om att underlåtenhet bara är ett ord, en etikett, som vi sätter på frånvaron av ett handlande som är klandervärt – ur moralisk eller juridisk synvinkel. Det som vi benämner som en underlåtenhet kan i princip alltid omformuleras som en klandervärd handling. Underlåtenhetsformuleringen: ”Mamman underlät att ge sin dotter tillräckligt med mat och denna underlåtenhet orsakade att barnet svalt ihjäl” kan lätt ersättas med en formulering i aktiva termer som tar sikte på samma händelse: ”Mammans slarv med att tillse att dottern fick tillräckligt med mat orsakade att barnet svalt ihjäl”.

Jag är här inte ute efter att diskutera den liberala kritiken eller Mårten Schultz motargumentation. Det jag vill fråga är: Om underlåtenhet är att betrakta som en handling för vilken man kan klandras, vad blir implikationen för välfärdspolitik och -beteende? Som Peter Singer påpekar kan vi rädda liv genom att överföra resurser till fattiga runt om i världen. Är det inte så att Schultz resonemang implicerar att det är lika klandervärt att inte ge en gåva som räddar liv som att själv döda någon? Och att den som underlåter att ge en sådan gåva bör dömas lika hårt i domstol som en som aktivt dödar? Stämmer denna min tolkning av hans syn och, om den gör det, gör denna implikation hans synsätt frånstötande? (Jag har tidigare intresserat mig för en snarlik fråga: Föreligger en moraliskt relevant skillnad mellan att döda och att låta dö?)

Written by Niclas Berggren

26 mars 2011 at 5:01

Publicerat i etik, filosofi, moral, välfärd

Varför är vi oeniga?

Varför är människor oeniga i olika politiska frågor? Som jag ser det kan oenigheten röra både värderingar och fakta, vilket gör att man kan tänka sig följande kombinationer:

Min egen syn — inspirerad av Ayer, Wendell HolmesCamus och Hägerström —  är att om oenigheten rör värderingar finns inte förnuftsmässig möjlighet till enighet: de gustibus non est disputandum. Om oenigheten istället rör fakta finns däremot förnuftsmässig möjlighet till enighet: med vetenskaplig metod som accepterat ramverk går det i regel att identifiera korrekta respektive felaktiga sakuppfattningar. Därmed inte sagt att enighet kommer att uppnås: vetenskapen är ibland internt splittrad eller i sin linda på ett visst fält, och människor kan ha olika skäl att förkasta vetenskapligt framtagen kunskap (t.ex. för att gynna egenintresset eller för att värna alternativa ”kunskapskällor”, som religion).*

Jag kom att tänka på frågan om oenighet när jag läste några av kommentarerna till mitt inlägg ”Rättigheter till varje pris?”, särskilt de från Olof Johansson-Stenman och Mounir. Den intressanta fråga som där ställdes är hur personer som är (relativt) eniga om värderingar kan hamna i olika politiska uppfattningar. Svaret måste bli att det föreligger oenighet om fakta. Det positiva med det är att det borde finnas utrymme för ett samtal där fakta stöts och blöts och där något slags konvergens i politiska uppfattningar torde kunna skönjas.

Men kanske är det inte riktigt så enkelt, trots allt. Matt Zwolinksi skriver insiktsfullt:

Moreover, even if people point to empirical facts to explain their disagreements, this does not mean that empirical facts are the most important cause of those disagreements.  Our interpretation of the (vast and complexly related) empirical evidence might be motivated by our underlying value commitments.  More strongly, our appeal to factual evidence might at least sometimes be an entirely post hoc rationalization of our underlying value commitments.

Kanske är utgångspunkten något slags ”ideologi” som inte så lätt låter sig påverkas (se inläggen ”Nyliberal psykologi”, ”Bestäms politiska uppfattningar av ideologi?”, ”Ideologiernas genetiska grund” och ”Vad kännetecknar politiskt konservativa?”) och som också påverkar vårt sätt att uppfatta och tolka kunskap. Då blir uppdelningen i värderingar och fakta inte så enkel i praktiken, och det kan bli svårt att klargöra den exakta grunden för oenighet i politiska frågor. Även personer som bekänner sig till samma värderingar och som säger sig vara öppna för vetenskapligt grundad kunskap och en vilja att ompröva sin förståelse av fakta kan förbli oeniga.

*Om att acceptera vetenskap även i de fall man själv inte förstår, se mitt inlägg ”Vetenskap och att tänka själv”. Angående en ovilja att lita på etablerad kunskap, se ”Tror folk på experter?”.

Written by Niclas Berggren

16 mars 2011 at 13:51

Rättigheter till varje pris?

En gång i tiden var jag tilltalad av rättighetsetik: tanken att det finns objektiva rättigheter som ingen, inte heller stater, har moralisk rätt att kränka. Jag hade läst Nozick. Detta politisk-filosofiska system föreföll stabilt och solitt. Men ganska snart kom jag att ställa mig frågor, som den nationalekonom jag är, av det slag som Jason Brennan tar upp:

Imagine that a bunch of economists provide compelling evidence that life in a strictly libertarian polity would be a disaster. Imagine that they show conclusively that if people everywhere were to live in a Nozickian minimal state or a Rothbardian anarcho-capitalist civil society, with everyone strictly observing property right rules, that 10% of people would starve, 80% would be near subsistence, and only 10% would prosper. However, imagine that they also show that in a liberal social democracy with significant redistribution or social insurance, most people would prosper, just as many people living in such welfare states are doing pretty well right now.

If economists and other social scientists were to provide compelling empirical evidence that you are wrong about how economies work, and that libertarian society would be a humanitarian disaster, what would you advocate and why? In particular, would you think it would be morally right for states to provide social insurance? How much and why?

Jag insåg att mina moraliska intuitioner inte var förenliga med rättighetsetik, med uppfattningen att rättigheter alltid har företräde, oavsett deras konsekvenser. Om det stora flertalet skulle få sämre liv, enligt vanliga kriterier som välstånd och lycka, av en minimal stat vore det, kom jag att tänka, moraliskt förkastligt att förespråka en sådan stat. Och jag slutade att tilltalas av rättighetsetik. (Däremot har jag mycket gemensamt i policyfrågor med många rättighetsetiker, men på annan filosofisk grund.)

Written by Niclas Berggren

12 mars 2011 at 7:51

Publicerat i etik, filosofi, liberalism, moral, politik

Estetikens domän

Wittgenstein:

I mean, is Aesthetics a science telling us what is beautiful? I suppose it should also say what sort of coffee tastes well.

Och det kan inte estetiken qua vetenskap göra.

Written by Niclas Berggren

9 mars 2011 at 15:47

Publicerat i estetik, filosofi, vetenskap

Samhälle kontra individ

Jag tyckte om detta citat ur Isaiah Berlins självbiografi:

‘Human life is a great social duty,’ [said Louis Blanc], ‘man must constantly sacrifice himself for society.’
‘Why?’ I asked suddenly.
‘How do you mean “Why?” — but surely the whole purpose and mission of man is the well-being of society?’ [said Blanc]
‘But it will never be attained if everybody makes sacrifices and nobody enjoys himself.’

Det är så lätt att glömma bort och köra över individen när de stora systemvisionerna formuleras.

Se även inlägget ”Två typer av vetenskapsmän”.

Written by Niclas Berggren

3 mars 2011 at 15:11

Vad är en människa?

Wittgenstein ställer en viktig fråga:

If I boil you at 200 degrees C, and am left with only ashes and vapour, is that what you REALLY ARE?

Mitt svar: nej (eftersom ”du” inte existerar efter dödens inträde). Ditt?

Written by Niclas Berggren

1 mars 2011 at 15:02

Publicerat i biologi, filosofi, medvetande

Är habegäret en kapitalistisk skapelse?

Jag tittade häromdagen på filosofen G. A. Cohens angrepp på kapitalismen. Det finns mycket att säga om det; låt mig här begränsa mig till att ta upp Cohens påstående att kapitalismen skapar olyckliga människor därför att dess essens handlar om att kapitalister ständigt måste pådyvla människor produkter de inte vill ha för att erhålla det enda de bryr sig om, vinst. Först vill jag ge Cohen ett erkännande: jag tror också att det finns mycket olycka i världen och att den i inte oväsentlig grad har att göra med frustrerade preferenser. Människor vill ständigt ha saker de inte har, och när de får dem vill de ha nya saker de inte har. Detta är en Schopenhauersk insikt. Det jag inte håller med Cohen om är att denna problematik orsakas av kapitalismen: om något ser jag orsakssambandet som det omvända. Denna tolkning innebär att typen av ekonomiskt system inte påverkar graden av habegär eller statusjakt: dessa tar sig bara olika former i olika system. Jag får visst stöd för denna tolkning av den nya studien ”The Soviet Communist Party and the Other Spirit of Capitalism”, publicerad i Sociological Theory, som finner följande:

Based on qualitative analysis of the Soviet press and official state documents, this article argues that the Communist Party was, counterintuitively, an agent of capitalist dispositions in the Soviet Union during 1970s–1980s. Understanding the spirit of capitalism not simply as an ascetic ethos but in broader terms of the cult of individualism, I demonstrate that the Soviet party-state promoted ideas and values of individuality, self-expression, and pleasure seeking in the areas of work and consumption.

Dvs. även i det kommunistiska Sovjetunionen präglades tillvaron av konsumism och en önskan om att förbättra sin materiella situation. Möjligheterna var sämre till det, men strävan och försöken fanns ändå där och, rimligen, också olycka över frustrerade preferenser. Detta trots att kapitalister med vinstintresse inte fanns på plats. Tänka sig.

Nå, även om min syn är korrekt, i så måtto att människans habegär förekommer hos de flesta människor oberoende av ekonomiskt system, kan man konstatera att en livsstil som faktiskt tar avstånd från habegär, statusjakt och konsumism är möjlig inom ramen för kapitalismen. Det finns möjlighet att individuellt eller i grupp sluta sträva efter nya upplevelser och försök att imponera på andra genom statusmarkeringar. Det är lätt att skylla på ”systemet”, men ”systemet” tvingar ingen att köpa nya produkter hela tiden. Som John Stuart Mill uttryckte det:

I have learned to seek my happiness by limiting my desires, rather than in attempting to satisfy them.

Det är t.ex. så jag själv resonerar när det gäller frågan om jag ska börja dricka kaffe. Lösningen ligger inte i att kasta kapitalismen överbord utan att vi var och en frågar oss vad källan till olycka är och hur vi, genom egna beslut, kan minska den. Kommunismen kommer inte med automatik att rädda oss. Tvärtom har jag en bestämd känsla av att den ökar graden av frustrerade preferenser. Att följa Mill är möjligt inom ramen för kapitalismen. Den intressanta frågan om vad som händer med kapitalismen om många följer honom är en annan, och kanske mindre intressant, fråga.

Tips: Mounir Karadja. Se även inläggen ”Hur stort hus vill du ha?””Att få det bättre än andra””Ska sport och smink beskattas?”, ”Är rika socialister inkonsekventa?”, ”Två typer av egenkärlek”, ”Ett samhälle utan social rörlighet” och ”Status, nyrika och korsetter”.

Written by Niclas Berggren

15 februari 2011 at 6:17

Egoistisk kärlek

I morgon är det Alla hjärtans dag eller Valentine’s Day. Så passande då att ta del av Ayn Rands analys (i Playboy!) av kärlekens väsen:

When you are in love, it means that the person you love is of great personal, selfish importance to you and to your life. If you were selfless, it would have to mean that you derive no personal pleasure or happiness from the company and the existence of the person you love, and that you are motivated only by self-sacrificial pity for that person’s need of you. I don’t have to point out to you that no one would be flattered by, nor would accept, a concept of that kind. Love is not self-sacrifice, but the most profound assertion of your own needs and values. It is for your own happiness that you need the person you love, and that is the greatest compliment, the greatest tribute you can pay to that person.

Det är inte så vanligt att se på kärleken på detta sätt, även om det inte är helt förvånande för en person som har författat en bok med titeln The Virtue of Selfishness. Läs lite mer om Rands syn på kärlek här (och lite mer om min syn på kärlek här).

Written by Niclas Berggren

13 februari 2011 at 14:55

Publicerat i egoism, filosofi, kärlek

Nyliberal psykologi

Ett växande forskningsfält lokaliserar grunden för politiska uppfattningar i psykologi. Vi tycker nog inte bara som vi gör på basis av förutsättningslös, förnuftsmässig analys. I en ny studie, ”Understanding Libertarian Morality: The Psychological Roots of an Individualist Ideology”, undersöks vad som utmärker och förklarar libertarianers (eller ”nyliberalers”, som den svenska termen måhända lyder) politiska hållning. Forskarna presenterar följande tre prediktioner, som de också finner stöd för empiriskt:

1) Libertarians will value liberty more strongly and consistently than liberals or conservatives, at the expense of other moral concerns.
2) Libertarians will rely upon reason more – and emotion less – than will either liberals or conservatives.
3) Libertarians will be more individualistic and independent compared to both liberals and conservatives.

Jag tror personligen, baserat på introspektion och personliga erfarenheter, att det ligger mycket i dessa resultat, även om metoden, med enkätsvar och ett troligen icke-representativt urval, har sina begränsningar. Frihet, förnuft, känslokyla, individualism: det känner jag igen mig i! Jag skulle vara intresserad av att utröna, i en förfinad studie, hur olika typer av libertarianer skiljer sig åt. Man kan t.ex. skilja på rättighetsetiskt och konsekvensetiskt grundade libertarianer, och i det senare fallet är nog frihet ofta inte det yttersta målet utan snarare det medel som bäst anses leda till önskvärda konsekvenser (t.ex. lycka). Min gissning är att sådana libertarianer trots allt värderar frihet något svagare än rättighetsetikerna, att de använder förnuftet mer (men jag gissar att rättighetsetikerna säger att de använder det mer) och att de är något mer empatiska och kollektivistiska. Jämfört med socialliberaler, socialdemokrater, kommunister, konservativa och annat löst folk är de dock, skulle jag tro, på alla tre punkter ovan annorlunda. Sådan här forskning gillar jag!

Written by Niclas Berggren

11 februari 2011 at 4:59

Filosof om heminredning

Wittgenstein:

All I want to say today is: there is NO way of keeping a CARPET clean. I REFUSE to ever live in a room which has one.

Written by Niclas Berggren

7 februari 2011 at 15:31

Publicerat i filosofi, humor, inredning

Kommunismen i teori och praktik

Wittgenstein:

Now, I am a communist AT HEART. I am opposed to it in theory but I support it in practice.

Detta skrev han 1934 (se även vad han skrev 1935). Det vanliga är väl annars att man får ta del av motsatt hållning: att kommunismen är tilltalande i teorin men icke-funktionell — i alla fall numera, när kommunismen har visat vad den går för. (Själv avvisar jag kommunismen såväl på teoretiska som på praktiska grunder.)

Se även vad Schumpeter och Keynes hade att säga om Marx tankar.

Written by Niclas Berggren

29 januari 2011 at 15:40

Publicerat i filosofi, kommunism

Antifrustrationism

I bokkapitlet ”A Pareto Principle for Possible People” presenterar filosofen Christoph Fehige idel spännande tankar. Han argumenterar bl.a. för detta synsätt:

We don’t do any good by creating satsfied extra preferences. What matters about preferences is not that they have a satisfied existence, but that they don’t have a frustrated existence. Let us call this result antifrustrationism. Today’s point of departure was the fundamental creed of preference-based ethics: it is pro tanto good that, if somebody wants something, he gets it. It follows from antifrustrationism that the creed should indeed say no more than what, according to classical logic, it does say; viz., no more than that it is good that it is not the case that, though a wants that p, p does not hold. Less clumsily: it is good that a has no frustrated preference for p.

Dvs. det är lika bra att inte ha en preferens och att ha en tillfredsställd preferens; däremot är det bättre att ha en tillfredsställd än en otillfredsställd preferens (och bättre att inte ha någon preferens än att ha en otillfredsställd preferens). Jag har själv tyckt så en längre tid; bl.a. har detta synsätt fått mig att inte försöka få en preferens för kaffe. En implikation:

Maximizers of preference satisfaction should instead call themselves minimizers of preference frustration.

Inte nog med det. Det går också att visa att antifrustrationismen implicerar följande:

(i) Nothing can be better than an empty world (a world without preferences, that is).
(ii) Our world is worse than an empty world.
(iii) It is ceteris paribus wrong to create a being that will have at least one unfulfilled preference.

Food for thought, skulle man kunna säga, i synnerhet som dessa implikationer nog går på tvärs med de flestas intuitioner.

Written by Niclas Berggren

28 januari 2011 at 4:39

Publicerat i etik, filosofi, preferens

Varför jämlikhet?

Daniel Hausman ställer, i ”Equality versus Priority: A Badly Misleading Distinction”, bl.a. dessa frågor till jämlikhetsivrare:

Consider two individuals, A and B, with no connection to one another, living splendid lives on remote islands or distant galaxies. Why should the fact that A is better off than B constitute any reason why A’s well-being should command greater priority than B’s? The problem with the prioritarian [förbättrandet av de sämst ställdas situation] and the ”egalitarian” [utjämningen av en fördelning] accounts justifications for egalitarian policies is that neither ”egalitarianism” nor ”prioritarianism” is ”deep” enough to provide any satisfactory account of what is disturbing about inequalities. To explain what is wrong with inequalities by saying that equality is intrinsically valuable or that one should give special weight to the interests of the worse off invites virtually the same question that one was supposed to answer: Why should inequalities matter? Why should improving the well-being of the worse off matter more than improving the well-being of the better off?

Mycket relevanta frågor. Vill någon egalitarian ge sig på att besvara dem? Hausman utvecklar själv ett svar med utgångspunkt i jämlikhet i moralisk status, vilken han anser gälla:

A concern with equality of moral status supports relatively egalitarian policies, and in particular, it supports a practical prioritarianism. If those who are worse off are impoverished, scorned, or excluded, then their moral status is degraded. But a concern for equality of moral status does not support complete equalizing and does not always support weighting the interests of someone who is worse off more than the interests of someone who is better off. Wide disparities and absolute miseries threaten equality of moral status, but narrow disparities, when even the worst off are in happy circumstances, do not.

Denna syn kan man förstås kritisera, t.ex. på följande sätt: i) Människor har inte samma moraliska status; ii) Människor har samma moraliska status men sådan moralisk status implicerar inte jämlikhet i utfall; iii) Det är oklart vad moralisk status är — begreppet är luddigt; existerar ens moralisk status? — och vilka dess praktiska implikationer är; iv) Utgångspunkten i moralisk status tar inte jämlikhet på riktigt allvar: precis som utilitarister inte värderar jämlikhet i utfall i sig gör inte heller de som utgår från jämlikhet i moralisk status det.

Frågan om egalitarianismens grundläggande filosofiska motivering tycks mig inte tillfredsställande utredd (om den nu är utredningsbar): i vilket fall tycker jag att synsättets förespråkare behöver bli bättre på att framföra sina grundläggande utgångspunkter.

Se även inläggen ”En enkel undran om rättvisa””Phelps tolkar Rawls””Är rika socialister inkonsekventa?””Olyckliga egalitarianer” och ”Vad är ett rättvist samhälle?”.

Written by Niclas Berggren

26 januari 2011 at 4:05

Är döden dålig?

Jag tror bestämt att jag är innocuousist! En sådan anser att det inte är dåligt att dö för den som dör. Så här formuleras argumentet för detta synsätt i ”Less Good but not Bad: In Defense of Epicureanism about Death”:

1. The sole bearers of intrinsic prudential value are mental states. (mental statism)
2. Death is an experiential blank.
3. Hence, the state of being dead is not intrinsically prudentially bad.
4. An event is extrinsically bad if and only if it leads to intrinsically bad states of affairs. (causal hypothesis)
5. Hence, death is not extrinsically prudentially bad.
6. Therefore, death is not prudentially bad for the one who dies. (innocuousism)

Detta synsätt är inspirerat av Epikuros och försvaras mot tänkbara motargument (särskilt att döden omöjliggör framtida goda upplevelser och därför är dålig) i uppsatsen. Argumentet tycks mig helt korrekt.

Written by Niclas Berggren

24 januari 2011 at 4:40

Publicerat i död, filosofi

Subjektivistisk folkestetik

I fråga om synen på moralens karaktär finns det realister, som ser den som objektiv, och subjektivister. Finns samma uppdelning på estetikens område? Finns det de som är estetiska realister, som anser att estetiska omdömen (t.ex. ”Mona Lisa är bra konst”) kan vara sanna eller falska, och de som är estetiska subjektivister? Ja, men bland ”vanligt folk” dominerar de senare, enligt den nya studien ”Can Folk Aesthetics Ground Aesthetic Realism?”:

In this paper, we discuss an argument that supports Aesthetic Realism by claiming, first, that common sense is realist about aesthetic judgments, because it considers that aesthetic judgments can be right or wrong, and second, that because Aesthetic Realism conserves ”folk aesthetics”, it is the best aesthetic theory available. We empirically evaluate this argument by probing whether ordinary people with no training whatsoever in the subtle debates of aesthetic philosophy consider their aesthetic judgments as right or wrong. Having shown that the results do not support the main premise of the argument, we discuss the consequences for Aesthetic Realism …

Detta resultat underminerar alltså det argument som säger att eftersom människor är estetiska realister så är den estetiska realismen troligen sann. I vilket fall finns det givetvis också filosofisk argumentation för ett mer direkt avvisande av estetisk realism.

Written by Niclas Berggren

22 januari 2011 at 4:32

Publicerat i estetik, filosofi

Det börjar inte med teori

Wittgenstein:

Goethe: ‘In the beginning was the deed’. A new motto for me! The deed, the ACTS, come first, and then later some THEORY.

Ett upprop mot överintellektualisering?

Written by Niclas Berggren

20 januari 2011 at 15:21

Publicerat i filosofi

Lycka som policymål

Scott Sumner om lyckoforskningen:

The claim is that there is a sort of natural “set-point” for happiness, and that after winning a lottery one is happy for a short time, and then you revert right back to your natural happiness level.  I find that plausible.  They also claim that if someone loses a limb, then they are unhappy for a short period and then revert back to normal.  I find that implausible, but if the evidence says it is the case then I guess I need to accept that.

Sumner menar att om detta resultat stämmer är lycka inte en bra policyvariabel, eftersom människor, oavsett vad som händer, efter ett tag återgår till sin ”naturliga” lyckonivå. Man vänjer sig efter ett tag vid såväl goda som dåliga förändringar i de objektiva omständigheterna i livet. Kritiken påminner mig om en del marxisters ovilja att acceptera lycka som policyvariabel: det kan hända att människor finner sig i en ekonomiskt exploaterande situation, med mycket ojämlikhet, och att de är lika lyckliga däri som i en situation med total jämlikhet, men det, menar dessa marxister, utgör inget skäl att inte försöka eliminera exploatering och ojämlikhet, som är objektivt förkastliga företeelser helt oavsett hur människors lycka påverkas av dem. Sumner menar att man istället ska utgå från nytta, som han definierar som ”det människor maximerar”. Som han uttrycker det:

Think of ”happiness” as ”personality,” and think of ”utility” as ”living conditions.”

Sumner talar om rensning av landminor som ett exempel: Även om människor efter att förlora ben efter ett tag blir lika lyckliga som tidigare ser han inte det som skäl för att avstå från att rensa bort minor. Jag förstår Sumners poäng men ser tre problem med resonemanget: i) Tänk om människor strävar efter att maximera lycka? Faller då inte resonemanget? ii) Hur ska ”living conditions” utvärderas? Hur vet vi vilka som är värda att förbättra och på vilket sätt? Krävs inte något ytterligare kriterium, såsom lycka, för att avgöra det? iii) Om man utgår från ”revealed preference” för att avgöra ”vad människor maximerarar”, uppstår inte problem i den mån människor har en tendens att bete sig irrationellt?

En vidare fråga är förstås om Sumners tolkning av forskningsläget stämmer. Kan inte en individs lyckonivå förändras även på längre sikt? Nå, även om den kan det finns förvisso andra utmaningar för dem som förespråkar lycka som policymål, formulerade av Bruno Frey och Alois Stutzer.

Written by Niclas Berggren

18 januari 2011 at 4:41

Publicerat i etik, filosofi, lycka, nytta

Skepsis mot barn

Vilken filosof gav uttryck för denna syn på barnafödande?

Marguerite knows that I do not want children, not at all. I have no desire to bring someone else into a new life of misery.

Nej, det var inte Schopenhauer; inte heller BenatarFehige eller Shiffrin — utan Wittgenstein! I totally agree, of course.

Written by Niclas Berggren

14 januari 2011 at 14:29

Publicerat i barn, etik, filosofi, lidande

Vilka anser att moralen är relativ?

Joshua Knobe rapporterar om forskningsresultat som tyder på att de som tror på objektiv moral skiljer sig från dem som tror på relativ moral:

People are more inclined to be relativists when they score highly in openness to experience, when they have an especially good ability to consider multiple possibilities, when they have matured past childhood (but not when they get to be middle-aged).

Detta resultat underminerar uppfattningen att ”människor i allmänhet” tror på existensen av objektiv moral. Vissa har en sådan tro; andra har det inte; och det finns kognitiva och psykologiska — snarare än strikt filosofiska — skillnader mellan grupperna som tycks kunna bidra till att förklara de olika synsätten. Knobes egen forskning visar dessutom att människor har en tendens att bli mer relativistiska när de beaktar konflikter om moral som innefattar personer från annorlunda kulturer (eller planeter):

[W]hen participants are asked to consider individuals who come at the issue from wildly different perspectives, they end up concluding that these individuals could have opposite opinions without either of them being in any way wrong. This result seems strongly to suggest that people can be drawn under certain circumstances to a form of moral relativism.

Intressant hur experimentell forskning gör insteg, inte bara i nationalekonomin utan också i filosofin.

Written by Niclas Berggren

5 januari 2011 at 4:22

En icke-naiv världsbild

Jag tycker om budskapet i denna text, som utgör del av avslutningen av uppsatsen ”Philosophical Implications of Inflationary Cosmology” (preliminär gratisversion här), skriven av en filosof och två fysiker och publicerad i British Journal for the Philosophy of Science:

Inte minst religiösa världsbilder brukar bygga på föreställningen att människan och hennes tillvaro är så speciell. De verkar bygga på skakig grund.

Written by Niclas Berggren

4 januari 2011 at 14:02

Publicerat i filosofi, fysik, religion

Ska man argumentera?

På nätet utmanas man ständigt av argumentativa individer. Inte minst om man har en blogg, men även om man deltar i olika diskussionsfora. Jag hade en period mellan 1995 och 2000 ungefär, då jag ägnade enormt mycket tid åt nätdebatter, inte minst på olika BBS:er (som var populära på den tiden). Nuförtiden prioriterar jag annat för det mesta. När ska man välja att argumentera med andra? Arthur Schopenhauer ger som vanligt goda råd. Från ”Psychological Observations”:

As a sharpening of wits, controversy is often, indeed, of mutual advantage, in order to correct one’s thoughts and awaken new views. But in learning and in mental power both disputants must be tolerably equal. If one of them lacks learning, he will fail to understand the other, as he is not on the same level with his antagonist. If he lacks mental power, he will be embittered, and led into dishonest tricks, and end by being rude.

The only safe rule, therefore, is that which Aristotle mentions in the last chapter of his Topica: not to dispute with the first person you meet, but only with those of your acquaintance of whom you know that they possess sufficient intelligence and self-respect not to advance absurdities; to appeal to reason and not to authority, and to listen to reason and yield to it; and, finally, to cherish truth, to be willing to accept reason even from an opponent, and to be just enough to bear being proved to be in the wrong, should truth lie with him. From this it follows that scarcely one man in a hundred is worth your disputing with him. You may let the remainder say what they please, for every one is at liberty to be a fool — desipere est jus gentium. Remember what Voltaire says: La paix vaut encore mieux que la vérité. Remember also an Arabian proverb which tells us that on the tree of silence there hangs its fruit, which is peace.

Jag avvaktar med debatterande tills jag stöter på personer som uppfyller de aristoteliska kvalitetskraven. Sådana personer är å andra sidan enormt värdefulla — de hjälper en, genom kritisk konversation, att se om det man håller för sant och värdefullt verkligen är det.

Written by Niclas Berggren

18 december 2010 at 4:03

Publicerat i debatt, filosofi, vishet

Kan och bör staten vara neutral?

Liberaler säger sig ofta förespråka en neutral stat. Konservativa kritiker går ibland till motangrepp genom att hävda att neutralitet är en illusion: staten kan aldrig vara helt neutral. Den konservativa kritiken bygger dock på en missuppfattning, som — det medges — möjligen beror på ett missvisande sätt att uttrycka sig från liberalt håll. Liberaler i allmänhet menar inte att staten ska vara neutral i alla avseenden – en sådan hållning skulle de facto innebära en motsägelse (i det att den implicerar anarki samtidigt som den anger hur den icke-existerande staten ska agera). De former av icke-neutralitet som anses oacceptabla kallas diskriminering; de är emellertid inte de enda formerna av icke-neutralitet. Jag försöker klargöra detta lite mer exakt i den korta texten ”A Clarification of Government Neutrality and Discrimination”:

In other words, non-neutrality does not necessarily imply that there is discrimination (although discrimination implies that there is non-neutrality). Rather, discrimination is defined as non-neutrality without a factual basis or invalid non-neutrality. Note first that ‘without a factual basis’ and ‘invalid’ are normative assessments which, as such, cannot be subjected to truth claims.

Jag menar alltså att det objektivt går att fastslå när icke-neutralitet föreligger men inte när diskriminering föreligger, eftersom definitionen av diskriminering innefattar en värdering. När två personer är oeniga om i vilken grad lagstiftning ska vara icke-neutral beror det alltså på olika värderingar om vilken typ av icke-neutralitet som är acceptabel och vilken typ av icke-neutralitet som är oacceptabel. Liberalen är den som anser att staten ska vara neutral relativt ofta; den konservative är den som anser att staten ska vara neutral relativt sällan. Proklamationer av typen ”Din hållning är förkastlig då den implicerar att staten är icke-neutral” torde inte leda till större samsyn.

Den djupare frågan om vad som bestämmer människors värderingar om när neutralitet är bra eller dåligt är spännande, men svaret på den känner jag inte närmare till.

Not: Jag talar här om diskriminering som ett normativt, icke-legalt begrepp. Det finns förstås en definition av diskriminering i olika typer av lagstiftning, vilken torde möjliggöra, åtminstone i princip, ett objektivt fastslående av huruvida diskriminering föreligger i ett visst fall.

Written by Niclas Berggren

16 december 2010 at 5:29

Varför tycker du att incest är fel?

Beakta följande exempel:

Julie and Mark are brother and sister. They are traveling together in France on summer vacation from college. One night they are staying alone in a cabin near the beach. They decide that it would be interesting and fun if they tried making love. At very least it would be a new experience for each of them. Julie was already taking birth control pills, but Mark uses a condom too, just to be safe. They both enjoy making love, but they decide not to do it again. They keep that night as a special secret, which makes them feel even closer to each other. What do you think about that, was it OK for them to make love?

Hur besvarar du frågan?

Om du besvarade den med ”nej” blir en intressant följdfråga: varför? Exemplet kommer från studien ”The Emotional Dog and Its Rational Tail: A Social Intuitionist Approach to Moral Judgment”, publicerad i Psychological Review, i vilken följande intressanta kommentar ges:

Most people who hear the above story immediately say that it was wrong for the siblings to make love, and they then set about searching for reasons (Haidt, Bjorklund, & Murphy, 2000). They point out the dangers of inbreeding, only to remember that Julie and Mark used two forms of birth control. They argue that Julie and Mark will be hurt, perhaps emotionally, even though the story makes it clear that no harm befell them. Eventually, many people say something like “I don’t know, I can’t explain it, I just know it’s wrong.” But what model of moral judgment allows a person to know that something was wrong, without knowing why?

De fortsätter med att argumentera för att moraliska hållningar har sin grund i moraliska intuitioner, inte förnuftsmässiga ställningstaganden, och att vi i efterhand tenderar att försöka rationalisera våra emotionella reaktioner med resonemang som ter sig intellektuellt försvarbara. Reaktionerna kan ha utvecklats evolutionärt, för att de har varit gynnsamma för geners överlevnad. Det gör dem dock inte nödvändigtvis bra för oss här och nu — vilket professor Volokh påpekar med sedvanlig pregnans.

Se även inläggen ”Bråk i familjen” och ”Tabu mot incest”.

Written by Niclas Berggren

15 december 2010 at 5:25

Publicerat i etik, filosofi, moral, sex

Fokus på det viktiga

Arthur Schopenhauer i ”Psychological Observations”:

We must always try to preserve large views. If we are arrested by details we shall get confused, and see things awry. The success or the failure of the moment, and the impression that they make, should count for nothing.

Åh, så lätt det är att fastna i det som just nu ter sig viktigt.

Written by Niclas Berggren

11 december 2010 at 16:37

Publicerat i filosofi

Djup insikt

Igitur:

Omegapunkten talar, men talar i tystnad.

Written by Niclas Berggren

10 december 2010 at 14:01

Publicerat i estetik, filosofi, genier, idoler, poesi

Ett universum utan början?

Den kosmologiska forskningen verkar inte stå stilla. Nu stärkts beläggen för att universum inte uppkom i och med Big Bang. BBC rapporterar:

This ”conformal cyclic cosmology” (CCC) that Professor Penrose advocates allows that the laws of nature may evolve with time, but precludes the need to institute a theoretical beginning to the Universe. Professor Penrose, of Oxford University, and his collegue Vahe Gurzadyan of Yerevan State University in Armenia, have now found what they believe is evidence of events that predate the Big Bang, and that support CCC. … Shaun Cole of the University of Durham’s computational cosmology group, called the research ”impressive”. ”It’s a revolutionary theory and here there appears to be some data that supports it,” he told BBC News. ”In the standard Big Bang model, there’s nothing cyclic; it has a beginning and it has no end. The philosophical question that’s sensible to ask is ‘what came before the Big Bang?'; and what they’re striving for here is to do away with that ‘there’s nothing before’ answer by making it cyclical.”

Det ska bli ytterst intressant att följa denna forskning framöver, inte minst av följande skäl: Om universum inte har en början faller det kosmologiska ”gudsbeviset” platt till marken.

Se även ”Har universum skapats av en gud?”, ”Universums tillkomst”, ”Bevisar Big Bang att Gud finns?”, ”Vetenskapligt bevis för Guds existens?”, ”Började universum existera?”, ”En första orsak?” och ”Nya insikter om universum”.

Written by Niclas Berggren

1 december 2010 at 4:49

Publicerat i filosofi, fysik, vetenskap

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 141 andra följare

%d bloggers like this: