Nonicoclolasos

Archive for the ‘förbud’ Category

Rationella rökare?

Det finns en teori i nationalekonomin där beroende är rationellt — se mina tidigare inlägg om rationell rökning, rationellt spelande och rationellt knarkande. En av teorins upphovsmän menar att teorin stämmer överens med empiriska fakta till 75 procent. Nå, en ny studie, ”Smoking Behaviour and Life Satisfaction: Evidence from the UK Smoking Ban”, finner följande:

We use three waves of the British Household Panel Survey to examine whether changes in smoking behaviour are correlated with life satisfaction and whether the recent ban on smoking in public places in England, Wales and Northern Ireland has affected this relationship. We find that smokers who reduced their daily consumption of cigarettes after the ban report significantly lower levels of life satisfaction compared to those who did not change their smoking habits, with heavy smokers particularly affected. No such finding is reported for previous years.

Det verkar alltså som att rökförbudet har fått fler rökare att sluta röka och att detta har medfört lägre lycka. Detta skulle, å ena sidan, kunna tolkas som ett stöd för den rationella teorin: människor är faktiskt i hög grad nöjda med att röka, trots dess inslag av beroende. Å andra sidan kan man ställa sig frågande till rationaliteten hos dem som väljer att sluta med en aktivitet som gör dem lyckliga. Trots allt tvingar rökförbudet ingen att sluta röka.

Written by Niclas Berggren

2 februari 2011 at 4:04

Ockerlånens positiva effekter

Det pågår en diskussion om kortfristiga lån med höga räntor, inte sällan i Sverige förmedlade via sms. Ofta fokuseras på de negativa följderna av sådana lån: att de kan orsaka svårhanterlig skuldsättning för mindre ekonomiskt rationella individer. Det må så vara, men det är viktigt att inte glömma bort denna typ av kreditgivnings förmåga att också bistå människor som av någon anledning har likviditetsproblem. Vad vi skulle vilja veta är om nettoeffekten för olika typer av utfall är positiv eller negativ. Studien ”Expanding Credit Access: Using Randomized Supply Decisions to Estimate the Impacts”, publicerad i The Review of Financial Studies (preliminär gratisversion här), undersöker den saken:

We address the identification problem by engineering exogenous variation in the approval of consumer loans. A lender randomly encouraged loan officers to reconsider marginal applications for market-rate, four-month term loans that they normally would have rejected. Loan officers reconsidered in real-time, and unbeknownst to the applicants. Half of the reconsidered applicants were approved. We then tracked the behavior and outcomes of the treatment (reconsidered) and control (still rejected) groups over the next 6 to 27 months using administrative data and detailed household surveys.

Our results corroborate the presence of binding liquidity constraints and suggest that expanding credit supply improves welfare. There are three key sets of findings. First, control applicants who were randomly denied by our cooperating lender did not simply obtain credit elsewhere; conversely, treatment applicants who were randomly assigned a second look increased their total borrowing, and changed their lender type composition, in the 6-12 months following the experiment. Second, we find that treated applicants benefited from the expanded access. We use household surveys to measure a range of tangible and subjective outcomes 6-12 months following the experiment, and find significant and positive effects on job retention, income, food consumption quality and quantity, and household decision-making control and mental outlook. We find negative effects on other aspects of mental health (principally stress). But on net the impacts are significant and positive. We do not find any evidence that the positive 6 to 12 month impacts are transitory and driven by borrowers who have yet to realize the full costs of borrowing. Over 15 to 27 month horizons we find that the treatment increased the likelihood of having an external credit score, and had no effect on the score itself. Third, our evidence suggests that the marginal loans were profitable. … Most importantly, we do not find any evidence that the net effects of expanded access to expensive consumer credit are negative. The default policy prescription in South Africa and much of the rest of the world (including parts of the U.S.) is to restrict access based on the presumption that vulnerable consumers overborrow in these markets. Our evidence casts doubt on this presumption: consumers who borrowed at 200% in our experiment benefited from doing so, at least relative to their outside options.

Givetvis kan man fundera på hur regelverket ytterligare kan förbättras, för att öka sannolikheten att kortfristiga lån med hög ränta primärt nyttjas av personer vars ekonomi på det hela taget gynnas. Men att förbjuda lån av detta slag (t.ex. sms-lån) torde, mot bakgrund av ovan presenterade studie, riskera att verka i välfärdssänkande riktning.

Written by Niclas Berggren

30 januari 2011 at 4:23

Publicerat i ekonomi, förbud, forskning, lån

Blir föräldrar oliberala?

Apropå folkomröstningen i Californien om legalisering av marijuana, som slutade med ett nej, kan man fråga sig hur det kommer sig att många människor intar oliberala hållningar i en rad sociala frågor. Megan McArdle framför en tes:

[I]n my experience, as the kids approach the teenage years, a lot of parents do suddenly realize they aren’t that interested in legal marijuana any more, and also, that totally unjust 21-year-old drinking age is probably a very good idea.

Jag har hört en liknande tes framföras om inställningen till invandring: har man barn lägger man större vikt vid risken för ökad kriminalitet, som av många uppfattas vara förknippad med invandring, varför man intar en negativ hållning till invandring. Man kan tänka sig samma grund för förbudsbejakanden när det gäller sådant som prostitution, pornografi och homosexualitet. Stämmer denna tes? Är föräldrar liberalismens fiender? Är liberalismen, eller uppfattas den vara, en ideologi för vuxna? Bryan Caplan finner att tesen har stöd i data, men att andra faktorer, som kön, kyrkobesöksfrekvens och utbildning är minst lika viktiga förklaringsfaktorer. Män som inte går i kyrkan, som inte har barn och som har hög utbildning är mest liberala. (I am one of them!)

Tips: Marginal Revolution.

Written by Niclas Berggren

11 november 2010 at 4:53

Kontraproduktivt slöjförbud

Jag har tidigare lyft fram den poetiska nationalekonomen Jean-Paul Carvalho. Nu är det befogat att göra det igen, då han analyserar bärandet av slöja, liksom förbud mot sådant bärande på offentlig plats, i den nya uppsatsen ”Veiling”:

Veiling among Muslim women is modelled as a form of cultural resistance which inhibits the transmission of secular values. Individuals care about opinions of their community members and use veiling to influence these opinions. Our theory predicts that veiling is highest when individuals from highly religious communities interact in highly secular environments. This accounts for puzzling features of the new veiling movement since the 1970s. Though veiling helps retain religious values, we show that bans on veiling aimed at assimilation can be counterproductive. By inducing religious types to segregate in local communities, bans on veiling can lead to increased religiosity.

Jag ser denna möjliga effekt — att ett slöjförbud i själva verket leder till ökad religiositet och ökad sammanhållning i den religiösa gemenskapen — som plausibel och som en orsak för personer som ogillar konservativa religioner att motsätta sig förbud mot bärande av slöja på offentlig plats. Ett sådant förbud kommer inte åt det grundläggande problemet och kan alltså förvärra det. (Även om ett slöjförbud skulle minska konservativ religiositet, är ett slöjförbud i mitt liberala tycke förkastligt, men om det dessutom ökar sådan religiositet är det ännu värre.) Som Mårten Schultz påpekar finns andra legala metoder för att komma åt förtryck av kvinnor i konservativt religiösa sammanhang.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

26 juli 2010 at 6:30

Hämnden är ljuv

Ja, så kan det gå. Det är dags att förbjuda tjurfäktning. Francis Bacon fångar dess kärna.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

23 maj 2010 at 17:30

Publicerat i djur, etik, förbud, hämnd, lidande, tortyr

Allians för söndagsstängt

När fackföreningar och kyrkor driver kampanj tillsammans kan man vara rätt säker på att det är något läskigt på gång. Mycket riktigt:

Gör söndagen till vilodag i EU. Det budskapet kommer från ett flertal europeiska kyrkor, organisationer och politiker. För att få igenom idén har en namninsamling startats med målet att föra upp frågan till EU-kommissionen.

Det finns en del invändningar.

Written by Niclas Berggren

22 april 2010 at 17:47

Publicerat i förbud, handel, kristendom

Har rökförbud effekt?

Ja, rökförbud har definitivt haft effekt på den mängd rök människor utsätts för på offentlig plats i Canada. Detta enligt den nya studien ”Public-Place Smoking Laws and Exposure to Environmental Tobacco Smoke (ETS) in Public Places”:

In fixed-effects models we find that these laws had no effects on smoking but induced extremely large and statistically significant reductions in exposure to ETS in bars and restaurants for both non-smokers and smokers. … Interestingly, we also estimate that public-place smoking laws significantly increased non-smokers’ exposure to ETS at building entrances, suggesting that the laws displace some smokers from inside venues to just outside those places. We did not find that the laws had significant effects at affecting exposure in several other venues, however, including in cars, in other people’s homes, at bus stops and shelters, and at parks.

De senare resultaten antyder att om man vill minska omfattningen av den rök människor utsätts för på ”alla” platser, bör rökförbud kompletteras med höga tobaksskatter.

Written by Niclas Berggren

10 april 2010 at 13:31

Pervers effekt av rökförbud

Det finns goda argument för rökförbud, men en ofta förbisedd effekt har identifierats i den nya studien ”The Effect of Bans and Taxes on Passive Smoking”, publicerad i American Economic Journal: Applied Economics (preliminär gratisversion här):

Smoking bans perversely increase nonsmokers’ exposure by displacing smokers to private places where they contaminate nonsmokers.

Detta drabbar i synnerhet barn, när rökande föräldrar i ökad grad röker i hemmet. Inspirerade av bl.a. ekonomipristagaren Gary Beckers forskning finner forskarna att högre punktskatter däremot har en tydligt dämpande effekt på omfattningen av passiv rökning. (Den senare åtgärden är jag förtjust i, då jag ofta besväras av rökare på trottoarer, där de, utdrivna ur inomhuslokaler, står eller går och röker en masse.) Rent allmänt ser jag det som viktigt att fundera på policyalternativ: förbud har ibland sin plats, men pga. oavsedda konsekvenser måste alternativ (eller komplement) kontinuerligt övervägas.

Written by Niclas Berggren

1 mars 2010 at 11:35

Direktbegraving, ja tack

Direktbegravning blir allt vanligare, men naturligtvis ska en präst, med mumbo-jumbo-ordet ”människovärde”, försöka stoppa utvecklingen:

Sedan 2006 har antalet direktbegravningar i Göteborgsområdet ökat med drygt 20 procent.
– De läggs i en kista, den enklaste varianten och så körs de rakt in i krematoriet och ut i minneslunden. Inte ens en urna är det utan alltså raka vägen. Det är inte människovärdigt, säger Peter Bratthammar.

Jag tycker tvärtom att det låter som en utmärkt ordning, i synnerhet om de anhöriga föredrar den. Den som är död är död och bryr sig ändå inte. Direktbegravning får mig att tänka på kung Fahd och professor Veblen.

Written by Niclas Berggren

23 januari 2010 at 14:39

Film om social kontroll

Den tyska filmen Det vita bandet handlar om människorna i en liten by för knappt 100 år sedan. Byn präglas av rigida hierarkier, social kontroll och en nästan pervers straffmentalitet. På toppen står en exploaterande baron, en fascistisk präst (som påminner starkt om biskopen i Fanny och Alexander) samt en elak läkare. Från tidiga år tuktas barnen att lyda. Minsta avsteg straffas hårt, såväl psykiskt som fysiskt. Religionen är en central del i detta: indoktrinering om synd och skam är en integrerad del av uppfostran, även i skolan, där konfirmationsundervisning bedrivs. Denna tortyrkammare lyckas inte med sina uttalade föresatser: att få fram oklanderliga nya medborgare. Barnen skadas, förvrids och blir kopior av sina föräldrar. Förtryckets komplicerade psykologi och dynamik illustreras väl. Istället för kärlek och värme skapas grymhet.

Filmen påminde mig åter om hur oerhört glad jag är över att leva i det moderna samhället, präglat av respekt för barn, av social frihet, individualism och autonomi samt av valmöjligheter i fråga om alla typer av relationer, intressen och yrkesval. Den påminde mig därvidlag också om varför jag starkt ogillar konservatismen som ideologi, med dess betoning just av hierarki, ordning och kollektivets primat, gärna med vidskeplig grund (religion, fördomar, tabun), om så anses krävas. Mot allt detta står den liberala idén om atomistisk sammanhållning och den av nationalekonomer ofta framhållna idén om frivillig interaktion människor emellan.

Här finns en trailer. Filmen visas just nu på biografen Zita i Stockholm. A must-see.

Se även inläggen ”Frihet kontra familj och småstad”, ”Trånga små själar” och ”Kom inte för nära”.

Ska böneutrop tillåtas?

Moskén i Fittja har ansökt om tillstånd för böneutrop:

I dag sker böneuppropen inför varje bön i moskén. Men nu vill alltså föreningen att utropen ska ske från minareten.

Min uppfattning är enkel: om ringning i kyrkklockor tillåts, ska böneutrop från minareter tillåtas.

Se även inläggen ”Glassbilen och kyrkklockor”, ”Smarta tål inte oljud”, ”Oljud i det offentliga rummet” och ”Ett parti för mig?”.

Written by Niclas Berggren

16 december 2009 at 13:26

Mot moralisk styrning

Ska staten genom lagstiftning försöka få människor att bete sig moraliskt? Närmare bestämt, ska staten reglera beteenden som inte innefattar skada för andra men som strider mot någon moralisk kodex eller som anses försämra för individen själv? Professor Mario Rizzo anför i ”The Problem of Moral Dirigisme” ett nytt argument mot sådana försök, som handlar om att lagstiftare inte har relevant kunskap om hur enskilda individer med olika förutsättningar, erfarenheter och uppfattningar ska kunna leva moraliskt:

The Article models moral agents as ideal-typical utilitarians, Kantians, or natural law adherents. We show that within each of these systems the determination of the morality of an act depends on the ”particular circumstances of time and place.” Because the State’s access to knowledge of the personal and local circumstances of the actor is inferior to the knowledge available to the actor himself, the State does not possess a necessary instrument for the compulsion of morality. It does not have adequate concrete knowledge to know what is good. We conclude that the State cannot make people moral, because even when all members of society accept the same moral framework, it does not and usually cannot have the specific knowledge needed to determine the concrete manifestations of morality.

Antag att alla är utilitarister och att staten, på basis av experimentell forskning, får för sig att människor sparar för lite för sin ålderdom. På den grunden kan staten agera för att få människor att spara mer – genom tvångssparande, genom default-val eller genom subventioner. Rizzos analysram ger oss anledning att ifrågasätta att staten kan veta att den aggregerade nyttan ökar genom sådana åtgärder. Många kanske vill slösa. Andra kanske sparar för mycket. Nyttan kanske ökar av möjligheten att begå misstag och lära sig därav. Varje individ har en egen uppfattning, som inte är tillgänglig för centrala beslutsfattare. Detta argument försvagar grunden för moralisk dirigism.

Written by Niclas Berggren

26 september 2009 at 11:56

Ett samhälle utan social rörlighet

Robert Frank och andra är starkt kritiska mot den statustävlan som pågår människor emellan. Många försöker ta sig upp i samhället genom att jobba lite mer än andra och genom att köpa lite finare saker än andra. Till slut blir nästan alla mindre lyckliga av denna jakt efter en bättre relativ position.

tocquevilleDe Tocqueville klargör att man kan tänka sig ett samhälle utan socioekonomisk rörlighet i vilket statusjakt och strävan efter att få det bättre än andra är mycket svårare att realisera. Will Wilkinson skriver:

When classes are stable over generations, and there is little mobility up or down, conventions that govern class relations become settled, making it easy to know how to behave toward those above and below one’s station. Moreover, when classes are fixed and mobility is limited, there is little anxiety about improving one’s position, since there’s so little prospect for doing so.

Som ett extremfall kan kanske det indiska kastväsendet anföras. Man föds in i en klass och kan inte ta sig ur den, hur mycket man anstränger sig. Jämför detta med ett modernt marknadssamhälle, som USA eller Sverige, i vilket man kan röra sig från en inkomstklass till en annan utan alltför stora problem.

Vilket samhälle är att föredra? Nästan alla i väst svarar nog det senare, troligen även de ekonomer som ser statusjakt som ett stort problem. Det antyder att man i målfunktionen inte bara bör inkludera frånvaro av statusjakt, eftersom sådan frånvaro medför en alternativkostnad. Det torde gälla även mer modesta försök att hindra statusjakt. Om t.ex. entreprenörer motiveras av relativ position, kan kraftigt progressiv beskattning, som syftar till att minska en sådan motivation, leda till en försämrad absolut ekonomisk utveckling.

Se även inläggen ”Ska sport och smink beskattas?””Statustävlan kan gynna miljön” och ”Två typer av egenkärlek”.

Written by Niclas Berggren

4 september 2009 at 12:05

Hädelselag i Sverige?

tuve skånbergEn ny lag mot religionskritik har införts på Irland. Nu visar det sig att den ledande kristne aktivisten och kristdemokratiske politikern Tuve Skånberg står fast vid sin tidigare hållning, att en hädelselag bör införas i Sverige. Riktigt lika långt som Irland vill han dock inte gå. Han inspireras istället av vårt västra grannland:

Den norska blasfemiparagrafen stipulerar att den som “på ett kränkande och sårande sätt visar ringaktning för någon trosbekännelse” kan dömas till upp till sex månaders fängelse.

Vad skulle straffas med upp till sex månaders fängelse, anser Tuve? T.ex. detta:

Därför bör det inte vara tillåtet med organiserade försök att mota tillbaka en specifik religion, exempelvis genom att samla in namnunderskrifter mot ett moskébygge i en stadsdel.

Hotet mot friheten kommer inte alltid från vänster, det är ett som är säkert.

Se även kritik mot den irländska lagen av Christian Bjørnskov och Eugene Volokh samt John Stuarts Mills argumentation för yttrandefrihet i On Liberty, kapitel II. Media: Dagen, SvD.

Written by Niclas Berggren

20 augusti 2009 at 10:14

Försvar av dåliga arbetsvillkor

sweatshopHur ska vi se på det faktum att många fattiga i världen arbetar under dåliga villkor, med långa arbetsdagar, låg lön, farlig arbetsmiljö och få möjligheter att påverka sin situation? Tveklöst vill de flesta att de ska få det bättre i alla dessa avseenden, men frågan är om denna typ av jobb ska motarbetas genom politiska åtgärder. I artikeln ”Sweatshops, Choice and Exploitation”, publicerad i Business Ethics Quarterly (preliminär gratisversion här), granskar filosofen Matt Zwolinski detta närmare. Hans huvudargument är att arbete under dåliga villkor är ett val med moralisk signifikans, både som utövande av autonomi och som uttryck för preferenser, vilket ger följande slutsats:

[T]here is a strong moral reason for third parties such as consumers and host and home country governments to refrain from acting in ways which are likely to deprive sweatshop workers of their jobs, and that both the policies traditionally promoted by anti-sweatshop activists (e.g. increasing the legal regulation of sweatshops, legally prohibiting the sale of sweatshop-produced goods, or subjecting such goods to economic boycott), and some more recent proposals by anti-sweatshop academics (i.e. voluntary selfregulation via industry-wide standards or universal moral norms) are subject to criticism on these grounds.

I underbyggandet av denna slutsats tillbakavisar han möjliga motargument, som att arbetarna inte frivilligt godtar sina arbetsvillkor och att de exploateras. Jag är inte säker på vad jag tycker om det filosofiska argumentet i uppsatsen — detta med villkor för att val ska anses frivilliga är ett knivigt område — men det jag finner relevant är att om arbetarnas intressen sätts i första rummet kan åtgärder som underminerar denna typ av jobb leda till att deras situation försämras. Goda avsikter kan leda fel. Paul Krugman uttrycker det så här:

Bad jobs at bad wages are better than no jobs at all.

Alternativet är att se jobb med dåliga arbetsvillkor som de bäst möjliga i nuläget och att förlita sig på att ekonomisk utveckling ger möjlighet till förbättrade villkor, såsom har skett i andra länder.

Se även de tidigare inläggen ”Ska man bojkotta barnarbete?”, ”Den tveksamma rättvisemärkningen” och ”Kontraproduktiva bojkotter av barnarbete”.

Written by Niclas Berggren

5 augusti 2009 at 12:16

Bör utpressning legaliseras?

Det finns en typ av utpressning, som på engelska heter blackmail, och som kännetecknas av följande två egenskaper:

(a) a declaration of INTENTION to act (or refrain from acting) in a legally permissible (and non-obligatory) way which the target of blackmail would (it is thought) find unwelcome; accompanied by (b) an offer not to carry out the intention on condition of receiving legally permissible compensation.*

Denna definition är hämtad från en artikel av professor Saul Smilansky om denna typ av utpressning i Encyclopedia of Ethics. Typexemplet är en man som hotar att avslöja en annan mans kärleksaffär om han inte får en viss summa pengar. Den intressanta fråga som ställs i artikeln är: Varför är denna typ av utpressning, som består av delar som i sig är legalt acceptabla, i regel olaglig?

Det enda rättfärdigande som Smilansky menar håller är ett konsekvensetisk resonemang: att just denna typ av handling skulle skapa så mycket oro hos individer att den av det skälet bör vara förbjuden. Notera att många liknande handlingar inte är förbjudna, som när fackföreningsmedlemmar hotar att sluta arbeta om de inte får högre lön eller när en granne säger till en annan att han sätter uppe ett högt staket om han inte får viss ersättning. Det är just när privatlivet är involverat som många verkar vilja ha förbud. Är ett förbud egentligen motiverat med personlig oro som  grund? Eller finns andra sätt att rättfärdiga förbud? Om inte kanske det är dags att överväga en legalisering?

_________________

*Den typ av utpressning, som på engelska heter extortion, innefattar en handling som i sig är olaglig, t.ex. hot om våld. Det är inte den typen vi diskuterar här.

Written by Niclas Berggren

4 augusti 2009 at 18:59

Stopp för söndagsöppet?

siewertSiewert Öholm vill, enligt en intervju i DN igår (ej på nätet), återgå till en tidigare ordning:

Han vill ha söndagsstängt som i andra länder.
—Att stänga affärerna på söndagar skulle dra ner på tempot. Giriga fastighetsägare bygger nu det ena köpcentrat efter det andra och ska ha avkastning alla dygnets timmar. Det räcker om det är öppet i kiosken och på macken.

Kan Siewerts vurmande för söndagsstängt måhända ha att göra med att han, som den kristne aktivist han numera är, räds konkurrens? Studien ”The Church versus the Mall: What Happens When Religion Faces Increased Secular Competition?”, publicerad i Quarterly Journal of Economics, visar nämligen följande:

In this paper we identify a policy-driven change in the opportunity cost of religious participation based on state laws that prohibit retail activity on Sunday, known as “blue laws.” Many states have repealed these laws in recent years, raising the opportunity cost of religious participation. We use a variety of data sets to show that when a state repeals its blue laws religious attendance falls and that church donations and spending fall as well. These results do not seem to be driven by declines in religiosity prior to the law change, nor do we see comparable declines in membership in or giving to nonreligious organizations after a state repeals its laws.

Det är ju inget nytt fenomen, att verksamheter som inte klarar konkurrens så bra vill förbjuda utmanarna att verka. Det låter dock inte så bra att motivera förbudskrav på det viset. ”Dra ner på tempot” låter bättre. Det är bara det att folk, enligt studien ”Timing Constraints and the Allocation of Time”, publicerad i European Economic Review, inte tycks ägna mer tid åt handlande bara för att de kan välja när de handlar. Så om man stänger butikerna på söndagar måste tempot öka på kvällarna, efter jobbet. Skapar det mindre stress? Och om det är tänkt att dessa utmattade konsumenter dessutom ska börja ta tid till att gå i kyrkan på söndagarna, blir frågan hur de mår efter veckans slut. Nej, som det fastslås i studien ”Price Competition, Business Hours and Shopping Time Flexibility”, publicerad i The Economic Journal:

We show that competition does not create incentives for retailers to expand their business hours beyond social optimum.

Written by Niclas Berggren

3 augusti 2009 at 12:39

Är människan alltid fri?

Antag att ingen regel förbjuder en viss handling. Då är man fri att utföra den. Antag att en regel införs som förbjuder den, med en påföljd om handlingen ändå genomförs och om man tas fast. Frågan är: Är man fortfarande fri att utföra handlingen?

De flesta skulle nog svara ”nej” — ett förbud föreligger ju. Är man förbjuden att göra något är man inte fri att göra det. Jag är inte alls säker på den slutsatsen. Som jag ser det kan man alltid genomföra handlingen även om den är förbjuden, om man så önskar. Bara för att det är förbjudet att fildela innebär inte det att man inte kan fildela. Det är bara att fildela på! Dock gör man det, vid ett förbud, till en förväntad kostnad, som består av sannolikheten för att tas fast multiplicerad med straffets upplevda omfattning. Det är dock en förväntad kostnad man är fri att acceptera.

Är det alltså inte så att människan alltid är fri (i alla fall så länge det är fysiskt möjligt för henne att göra det hon vill)?

Eller är människan ofri i relation till en handlings förväntade kostnad? I så fall möter man åtminstone två problem. För det första: Om frihet kopplas till avsaknad av kostnad, innebär inte det att allt som innefattar en kostnad reducerar friheten? Om man som konsument får betala 70 kr för en liter mjölk är man alltså mer ofri än om man får betala 7 kr. Är det en rimligt förståelse av frihetsbegreppet? För det andra: Om frihet kopplas till avsaknad av kostnad varierar graden av ofrihet av ett givet förbud och ett givet straff mellan individer, eftersom straffets upplevda omfattning är en subjektiv storhet som varierar mellan individer. Stämmer det överens med de flesta människors intuition, att ett givet förbud och ett givet straff gör människor ofria i olika hög grad?

(Behöver jag nämna Sartre och Stigler?)

Jag befinner mig just nu på kollokvium i Frankfurt, och det är sådant här vi diskuterar dagarna i ända.

Written by Niclas Berggren

13 juni 2009 at 6:05

Oanständighet på offentlig plats

Hur kommer det sig att vissa handlingar som anses oproblematiska om de utförs i hemmets lugna vrå anses högst problematiska om de utförs i det offentliga rummet? Det gäller kanske särskilt sexuell verksamhet. Vi har t.ex. en lag mot förargelseväckande beteende (Brottsbalken 16 kap. 16§):

Den som för oljud på allmän plats eller annars offentligen beter sig på ett sätt som är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten, döms för förargelseväckande beteende till penningböter.

millVi kan ta samlag som exempel. Nästan ingen anser detta problematiskt om det sker i hemmet, men de flesta anser nog att offentlig utövning, t.ex. på ett torg, ska vara förbjuden. Varför anser de det? Bör de anse det? Kan John Stuart Mill ge oss vägledning? 

On Liberty lanserar han frihetsprincipen, dvs. individens frihet att göra som han eller hon vill, så länge detta inte skadar andra. Han förespråkar emellertid också att vissa handlingar, som är tillåtna i privata sammanhang, ska vara förbjudna i det offentliga rummet (V.7):

Again, there are many acts which, being directly injurious only to the agents themselves, ought not to be legally interdicted, but which, if done publicly, are a violation of good manners, and coming thus within the category of offences against others, may rightfully be prohibited. Of this kind are offences against decency; on which it is unnecessary to dwell, the rather as they are only connected indirectly with our subject, the objection to publicity being equally strong in the case of many actions not in themselves condemnable, nor supposed to be so.

Professor Jonathan Wolff förklarar i ”Mill, Indecency and the Liberty Principle” grunden för Mills hållning så här:

Mill’s indecency policy, then, can be justified in the following utilitarian terms. Offence or upset caused by private actions, however grave the offence, is never a sufficient reason for prohibiting those actions, for such prohibition runs the risk of ruling out something that will be of permanent benefit to mankind. But offence or upset caused by public actions is sometimes (but, of course, not always) a sufficient reason for prohibiting those actions. If the offence is grave enough, and actions of that type can still be performed in private even if banned in public, then prohibition may be acceptable. 

Jag finner Mills uppfattning, att även oanständiga beteenden ska vara tillåtna i det privata, tilltalande, men jag är inte lika övertygad om att dessa, ens om de är av grav karaktär, ska vara förbjudna om de utförs offentligt. Är det helt tillfredsställande att ta (vissa) människors känsla av upprördhet som grund för förbud, särskilt som upprördheten varierar kraftigt mellan individer och kulturer samt över tid? Frågan om bara bröst i offentliga simhallar illustrerar problemet. För hundra år sedan skulle en bikini ha ansetts oanständig i Sverige. Idag anses bara bröst oanständiga. I Saudiarabien anses det oanständigt för kvinnor att bada med män överhuvudtaget. Etc. Frågan är, mot denna bakgrund, om det finns rationell grund för upprördhet och, därmed, för förbud. Om förbud ska föreligga tycks det mig i vart fall viktigt att dessa är flexibla och lätt kan ändras och anpassas.

Jag rekommenderar läsning av uppsatsen, inte minst därför att den klargör att tillämpning av frihetsprincipen inte är så enkel och rättfram som många liberaler tror. Vad menas egentligen med skada? Det är frågan — liksom om skada ibland inte får accepteras. 

Media: DNSydsvenskan

Written by Niclas Berggren

22 april 2009 at 11:31

Porrmoralism drabbar äldre

Att barnporr ska vara olaglig håller så gott som alla med om. Men ska man lägga restriktioner på vuxna människors medverkan i erotiska bild- eller filmsammanhang? I Massachusetts föreslås det nu bli olagligt med åldrings- och handikapporr. Den som i visuellt material avsett att väcka lust har med någon naken som är 60 år eller äldre eller handikappad kan komma att dömas till tio års fängelse. Den nuvarande lagen förbjuder barnporr men föreslås utökas med de understrukna delarna:

Whoever, either with knowledge that a person is a child under eighteen years of age, an elder or a person with a disability, or while in possession of such facts that he should have reason to know that such person is a child under eighteen years of age, an elder or a person with a disability and with lascivious intent, hires, coerces, solicits or entices, employs, procures, uses, causes, encourages, or knowingly permits such child, elder or person with a disability to pose or be exhibited in a state of nudity, for the purpose of representation or reproduction in any visual material, shall be punished by imprisonment in the state prison for a term of not less than ten nor more than twenty years, or by a fine of not less than ten thousand nor more than fifty thousand dollars, or by both such fine and imprisonment.

Lagförslaget avser också privata bilder och filmer. Långtifrån alla brinner för frihet i The Land of the Free.

Written by Niclas Berggren

6 april 2009 at 19:14

Ska McDonald’s få göra tv-reklam?

barnfetmaSnabbmatsföretag försöker locka kunder via tv-reklam. En ny studie, ”Fast-Food Restaurant Advertising on Television and Its Influence on Childhood Obesity”, publicerad i Journal of Law and Economics, finner att effekten av sådan reklam på barnfetma är ganska stor:

A ban on these advertisements would reduce the number of overweight children ages 3–11 in a fixed population by 18 percent and would reduce the number of overweight adolescents ages 12–18 by 14 percent.

Det som kan tala för ett förbud är att barn har svårt att fatta välinformerade beslut och att deras fetma kommer att försämra deras livskvalitet. Men det finns också argument mot ett förbud:

[T]here may be negative consequences to banning or restricting truthful food advertising. As the public becomes more educated on the importance of weight control to health, there may be increased pressure on marketers to compete on calorie content; food ad restrictions could inhibit such competition.

Är måhända McDonald’s fruktpåsar och ”tallriksmodell” en effekt av sådan konkurrens? Nå, oavsett hur man gör med förbud förefaller resultatet, att det finns en koppling mellan tv-reklam och barnfetma, viktigt för föräldrar att beakta. De har, som jag ser det, det primära ansvaret. De hjälps nog av att barn numera ser mindre på tv och att det, via digital-tv-boxar, smidigt går att hoppa över reklam.

Vad tycker du?

Se även de tidigare inläggen ”Tjocka simtränare””Feta och rökare en vinst”, ”Fetma i USA””Bör fetma bekämpas?”, ”Smittsam fetma” och  ”Kan en fettskatt orsaka mer fetma?”

Written by Niclas Berggren

4 april 2009 at 13:16

Är narkotikaförbudet ändamålsenligt?

gary-becker

Professor Becker

Försäljning av vissa varor och tjänster är förbjuden i lag. I ”The Economic Theory of Illegal Goods: The Case of Drugs”, publicerad i Journal of Political Economy, argumenterar ekonomipristagaren Gary Becker, tillsammans med Kevin Murphy och Michael Grossman, för att detta kan vara en ineffektiv metod i fallet med narkotika:

Our analysis shows, moreover, that using a monetary tax to discourage legal drug production could reduce drug consumption by more than even an efficient war on drugs. The market price of legal drugs with a monetary excise tax could be greater than the price induced by an optimal war on drugs, even when producers could ignore the monetary tax and consider producing in the underground economy. Indeed, the optimal monetary tax would exceed the optimal price due to a war on drugs if the demand for drugs is inelastic—as it appears to be—and if the demand function is unaffected by whether drugs are legal or not; the evidence on this latter assumption is not clear. With these assumptions, the level of consumption that maximizes social welfare would be smaller if drugs were legalized and taxed optimally instead of an optimal reduction in consumption from making production illegal.

Under vissa antaganden visar de alltså att den modell som idag används för alkohol och tobak skulle ge lägre narkotikakonsumtion än vad ett förbud ger. Hur kommer det sig att denna modell sällan diskuteras i den offentliga narkotikadebatten?

Se även det tidigare inlägget ”Skilj på fotbollsvåld och narkotikahandel” samt vad The Economist har att säga.

Written by Niclas Berggren

1 mars 2009 at 12:02

Irrationalitet och förbud

e_glaeserProfessor Ed Glaeser har följande att säga om huruvida irrationalitet utgör en solid grund för paternalism:

Some people think that the libertarian viewpoint is undone by an increasing acceptance that people are not all that rational. I disagree. Accepting the limits on human rationality makes me more uncomfortable with allowing our elected or appointed officials to make decisions for us, because the effects of individual irrationality can be significantly increased when we delegate authority to elected officials.

Han slår också ett slag för institutionell konkurrens, att städer och delstater ska tillåtas och uppmuntras att ha olika regelverk och pröva sig fram för att finna den politik som bäst gynnar medborgares välfärd. (Se denna nya bok i ämnet, redigerad av Andreas Bergh och Rolf Höijer.)

Written by Niclas Berggren

12 november 2008 at 5:45

Tännsjö har rätt om dopning

Ben Johnson, dopad idrottsman

Ben Johnson, dopad idrottsman

Torbjörn Tännsjö och Claudio Tamburrini skriver i DN idag att dopning bör tillåtas:

Men om det inte blir möjligt att fortsätta kriget mot dopningen, hur ska man då göra? Vi har sedan länge anvisat en väg …: gränsvärden för till exempel halten av röda blodkroppar – snarare än bannlysning av vissa sätt att uppnå höga halter. Man kan resonera på samma sätt då det gäller muskelmassa.

Som jag tidigare meddelat har jag samma syn. (Jag vill även tillåta intellektuell dopning.) Men även om jag håller med Tännsjö och Tamburrini om att dagens system är orättvist och mer hälsofarligt än ett system där dopning är tillåten, tycker jag att de inte nog betonar det som jag anser vara det främsta argumentet för en legalisering. Det har filosofisk grund och handlar om att vi inte har en fri vilja.

Om vi inte har fri vilja kan ingen sägas vara förtjänt av att vinna. Att någon föds med bättre gener är inget som i yttersta mening kan utgöra grund för att ta åt sig ära, då det inte bygger på en av en själv orsakad prestation. Utöver gener påverkas idrottsprestationer av träning, kost och utrustning. Men inte heller beslut rörande dessa ting är ytterst orsakade av en själv utan av faktorer bortom ens kontroll (liksom alla val). Därför är inte heller den som tränar mer, äter nyttigare eller har bäst utrustning värd att vinna mer än någon annan. Det finns, så att säga, ingen ”genuin” grund för att anses värd att vinna.

Och därmed är alla grunder lika godtagbara! Om någon vinner pga. bättre gener, pga. bättre skor eller pga. dopning spelar ingen normativ roll. Därför bör alla sätt att påverka prestationer vara tillåtna, givet att de inte hotar hälsan, med det yttersta syftet att roa publiken.

Written by Niclas Berggren

8 augusti 2008 at 8:47

Den paradoxala förnekelsen av Förintelsen

Förintelseförnekarnas guru David Irving, som nyligen släpptes ur ett österrikiskt fängelse efter att ha avtjänat en tredjedel av ett treårigt straff just för Förintelseförnekelse*, besöker nu USA:

En sak som alltid har förbryllat mig med Förintelseförnekelse är att den uttalas av personer som uppenbarligen önskar att den hade ägt rum. Borde inte antisemiter av det mer hårdföra slaget vara stolta och glada över att flera miljoner judar dödades? Varför förneka?

Kanske därför att deras preferensordning ser ut på följande sätt:

  1. Förintelsen har ägt rum, människor tror inte att den har ägt rum.
  2. Förintelsen har ägt rum, människor tror att den har ägt rum.
  3. Förintelsen har inte ägt rum, människor tror inte att den har ägt rum.
  4. Förintelsen har inte ägt rum, människor, tror att den har ägt rum.

Dvs. de tycker om att judar förintas, men de inser att om människor i allmänhet känner till det kommer sympatierna för de kvarlevande judarna att vara mycket starka, vilket kommer att ge dessa judar olika fördelar, liksom de inser att attityderna mot dem själva kommer att bli betydligt mer negativa. Därför verkar det rimligt att hårdföra antisemiter förnekar Förintelsen, trots att de innerst inne är glada för att den ägde rum.

____________________

*Jag tycker att Förintelseförnekelse ska vara laglig. Sanningen gynnas inte, utan undermineras snarast, av den typ av inskränkningar i yttrandefriheten som bl.a. Österrike har infört. Peter Singer, själv jude med mor- och farföräldrar som dog i Förintelsen och liksom jag inspirerad av John Stuart Mill, håller med.

Written by Niclas Berggren

27 juli 2008 at 8:05

Förenklad syn på prostitution

Det jag tycker präglar synen på prostitution i vår politiska diskurs är simplifiering. När regeringen nu föreslår hårdare tag mot sexhandel görs t.ex. ingen skarp distinktion mellan människohandel och tvång, å ena sidan, och frivillig försäljning av sexuella tjänster, å den andra. Inte heller görs någon tydlig differentiering mellan olika typer av prostitution och att de bör förstås på olika sätt. Allt resonemang tycks, som Blogge påpekar, utgå från en axiomatisk, endimensionell syn som säger att prostitution är ondska, punkt slut.

Men detta är en religiös typ av synsätt, i det att en Sanning från ovan har uppenbarat vad som är rätt och fel, helt utan att beakta individers preferenser och utan att på ett fullödigt sätt beakta konsekvenser av alternativa handlingssätt.

Som tur är finns vetenskapliga försök att ta sig an fenomenet prostitution. Några färska resultat:

  • Prostituerade i Chicago med hallickar har bättre villkor än andra prostituerade: de arbetar färre timmar, löper mindre risk att hamna i lag med organiserad brottslighet och får effektivitetslön. (”An Empirical Analysis of Street-Level Prostitution”)
  • Bordell- och gatubaserad prostitution i Ecuador kontrasteras, och risken för hivsmitta befinns högre i den senare typen. Forskarna finner att om målet är att minimera smitta bör insatser koncentreras mot gatuprostitution, inte mot bordellprositution. Om den senare sätts åt leder det till ökad förekomst av mer riskfylld sexhandel. (”Sex Work and Infection: What’s Law Enforcement Got to Do with It?”)
  • Fyra typer av prostitution differentieras: eskort-, bordell-, hem- och gatubaserad. Givet ett mål om att minimera negativa externaliteter, menar forskarna att angrepssätten bör varieras mellan de fyra typerna, med legalisering och ingen särskild reglering av eskortverksamhet och med hårdast reglering av gatubaserad prostitution — för den förespråkas den svenska modellen. (”Regulating Prostitution: A Comparative Law and Economics Approach”)

Men i Sverige görs inga distinktioner, inga nyanser tillåts, Sanningen ska till varje pris genomdrivas.

Se ett tidigare inlägg om professor Martha Nussbaums syn på prostitution.

Written by Niclas Berggren

16 juli 2008 at 8:50

Sluta sälj cigaretter

ICA funderar på att sluta sälja cigaretter. Gör slag i saken, säger jag. Som läsare av denna blogg vet tar jag avstånd från många former av statlig paternalism, men det är viktigt att klargöra att motstånd mot förbud av fenomen x inte med automatik innebär att man tycker att fenomen x är bra. Som Richard Thaler och Cass Sunstein klargör i en ny bok kan man, som kontrast till statlig interventionism, tänka sig en rad situationer där människors val kan (och bör) påverkas medvetet av andra människor i situationer av frivillig interaktion. Näringsidkare kan t.ex. tänkas försöka påverka kunders livsstil genom att inte föra visa varor i sitt sortiment. Detta är principiellt förenligt med privat äganderätt och ett fritt samhälle, som jag förstår begreppen.

Frågan blir då vad som ska anses vara ”bra” försök att påverka andras val. Som jag ser det kan inte den frågan besvaras objektivt, utan det handlar om subjektiva värderingar (precis som frågan om vilka ordningsregler som är bra). Jag råkar ogilla cigaretter och finner det bra om de frivilligt görs mindre tillgängliga. Andra kanske råkar ogillar icke rättvisemärkta varor och finner det bra om de frivilligt görs mindre tillgängliga. Det har de rätt att anse att verka för, men jag har också rätt att bojkotta den typen av affär. Det är så en experimentell marknadsekonomi fungerar.

Avslutningsvis kan jag nämna att det har blossat upp en debatt om det begrepp Thaler och Sunstein använder för frivilliga försök att försöka påverka andra människors val, libertarian paternalism. Se en kritik av professor Daniel Klein (med svar från Sunstein och svar från Klein), en annan kritik av professor Gregory Mitchell (med svar från Sunstein och Thaler) samt en kommentar av professor Gary Becker. Själv ogillar jag just begreppet libertariansk paternalism (och föredrar föreslagna alternativ, t.ex. mjuk paternalism eller frivillig paternalism), men jag har inget principiellt emot fenomenet.

Written by Niclas Berggren

10 maj 2008 at 8:37

Blir du upprörd av offentliga kyssar?

Hur ska man se på offentliga ömhetsbevis? Är det acceptabelt när två personer kysser varandra på offentlig plats? Det tycker jag, men det är uppenbart att andra har en mer restriktiv syn. Två färska exempel illustrerar det. Tv-programmet 20/20 lät två män kyssa varandra på en parkbänk i Birmingham, Alabama. Någon ringde polisen. Och när Aaron Chandler kysste sin pojkvän på ett dansgolv på Cayman Islands blev han arresterad.

Mer principiellt ser jag så här på ordningsregler. Det finns inget objektivt rätt och fel — alla har sin subjektiva uppfattning om vad som är passande och opassande. När offentliga ordningsregler utformas tenderar de att reflektera ”de flestas” subjektiva smak. När jag själv ogillar de rådande reglerna tycker jag att det är bra när folk bryter mot dem, trots att vissa tar anstöt av det. Get used to it, säger jag, brutalt men sanningsenligt.

Exemplet badkläder tycker jag väl illustrerar frågan. För hundra år sedan ansågs det oanständigt att inte skyla större delen av kroppen när man badade. Dagens bikinimode skulle ha väckt stor anstöt i Sverige på den tiden, precis som t.ex. många muslimer tar anstöt av icke-skylda kvinnor idag. Som jag ser det var det utmärkt att utmana dåtidens regler — och ”de flestas” smak har anpassat sig. Nu vill vissa kvinnor besöka badhus med bara bröst. Get used to it, säger jag, brutalt men sanningsenligt. Exemplet hängbyxor kan också nämnas här. Vissa ogillar dem, jag älskar dem (varför jag också ogillar regler som förbjuder dem).

Därmed inte sagt att inte jag har uppfattningar om vissa beteenden som olämpliga. Nedskräpning är ett sådant exempel. Men återigen: min uppfattning är subjektiv, och jag kan bara hoppas att de flesta håller med mig. Dels innebär ett sådant medhållande att de flesta andra själva inte skräpar ner, dels är de antagligen, som jag, för regler (och straff vid regelöverträdelse) som ger incitament för dem som inte håller med att inte skräpa ned.

Written by Niclas Berggren

5 maj 2008 at 20:15

Publicerat i civilisation, förbud, normer, regler

När får man ha sex?

Eugene Volokh har gjort en samman-
ställning
som visar när man får börja ha sex (med andra) utan att det är straffbart. Detta diagram visar hur stor andel av västvärldens befolkning på 750 miljoner som bor där man får ha sex fr.o.m. 13, 14, 15, 16, 17 respektive 18 års ålder. Andelarna är kumulerade.

Endast i Spanien får man ha sex fr.o.m. 13 års ålder. I Island, Italien, Portugal, Tyskland och Österrike går det för sig när man fyller 14. Danmark, Frankrike och Sverige har en 15-årsgräns, medan nästan alla andra jurisdiktioner har en 16-årsgräns. I Irland, Sydaustralien, Tasmanien och åtta amerikanska delstater måste man vara 17, och i tolv amerikanska delstater måste man vara 18. Men överallt är det fritt fram fr.o.m. 18 års ålder.

Detta gäller alltså västvärlden. I Jemen är det lagligt från nio års ålder, bara man är gift!

Uppdatering: Mer detaljer om lagarna på området i Europa.

Written by Niclas Berggren

1 maj 2008 at 18:11

Publicerat i ålder, förbud, juridik, normer, sex

Styrkebesked från regeringen

En regering kan utvärderas på två sätt: på basis av vad de beslutar att göra och på basis av vad de beslutar att inte göra. Det senare är ibland nog så viktigt. Det illustreras av den utmärkta Nyamko Sabunis besked idag att regeringen avvisar det undermåliga förslaget om en lag mot könsdiskriminerande reklam:

Som minister med ansvar både för jämställdhets- och demokratifrågor vill jag inte inskränka en grundläggande mänsklig fri- och rättighet för en symbollagstiftning vars effektivitet jag ifrågasätter. Så vinner vi inte slaget om jämställdheten.”

Written by Niclas Berggren

24 april 2008 at 8:03

Glassbilen och kyrkklockor

En professor i Göteborg vill förbjuda Glassbilen att spela sin käcka melodi:

Jag vill göra en jämförelse med berömda vattendroppen, en tortyrmetod som bygger på att vatten droppar ned på ens huvud under en längre tid. Upprepning kan bryta ned en person helt och hållet. Hemglass bygger hela sin försäljning på den här melodin.

Melodin kan alltså ses som en negativ externalitetför vissa. I professorns fall som en extremt negativ externalitet. Men för andra fyller melodin en konsumentupplysande funktion, och för dem vore ett förbud icke önskvärt, liksom givetvis inte heller för Glassbilen själv.

Är det rimligt att införa ett förbud bara för att en enstaka person ogillar ett fenomen? I så fall förespråkar jag ett förbud mot att ringa i kyrkklockor. Jämfört med deras oljud är Glassbilens melodi skön och inbjudande; och den kyrkliga förkunnelsen är långt mer ohälsosam än lite glass.

Written by Niclas Berggren

7 april 2008 at 15:28

Publicerat i förbud, frihet, nationalekonomi

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 141 andra följare

%d bloggers like this: