Skenet bedrar

Kan det verkligen stämma? Ja.

En människofientlig religion

Jag talar om kristendomen, som har deformerat många människor med sin njutningshatande samlevnadsmoral. Hur väl beskrivs inte detta i Hjalmar Söderbergs Doktor Glas! Här ett utdrag där prästfru Gregorius lättar sitt hjärta inför doktorn:

Jag har visst redan sagt er, att jag var mycket religiöst uppfostrad. … Så en dag fick jag veta av far, att pastor Gregorius hade begärt mig till hustru. Jag stod alldeles häpen, han hade aldrig närmat sig till mig på något sådant sätt att jag kunnat ana något. Han hade umgåtts länge hos oss, mor beundrade honom, och far var lite rädd för honom, tror jag. Jag gick in i mitt rum och grät. Det var alltid något hos honom som bjöd mig emot på ett särskilt sätt, och jag tror att det just var detta som gjorde att jag till sist bestämde mig för att säga ja. Ingen lade något tvång på mig, ingen övertalade mig. Men jag trodde att det var Guds vilja. Man hade ju lärt mig att tro, att Guds vilja alltid var det, som allra mest bjöd vår egen vilja emot. Ännu natten förut hade jag ju legat vaken och bett till Gud om befrielse och ro. Jag trodde nu, att han hade hört mina böner – på sitt sätt. Jag tyckte mig se hans vilja lysa alldeles klart för mina ögon. Jag trodde, att vid den mannens sida skulle min längtan slockna och mina begär dö bort, och att det var på det sättet Gud hade ordnat det för mig. Och att han var en god och bra man var jag ju säker på, eftersom han var präst.

Som tur är kom sedan viss klarsyn över fru Gregorius, både gällande prästen och den religion han förkunnade:

Det gick ju annorlunda. Han kunde icke döda mina drömmar, han kunde bara smutsa dem. I stället dödade han så småningom min tro. Det är det enda jag kan tacka honom för, ty jag längtar icke tillbaka till den. När jag nu tänker på den, förefaller den mig bara besynnerlig. Allt det som man längtade efter, allt som var ljuvt att tänka på, det var synd. En mans famntag var synd, om man längtade efter det och gärna ville det; men om man fann det oskönt och motbjudande, ett gissel, en plåga, ett äckel – då var det synd att icke vilja det! Säg, doktor Glas, är det inte besynnerligt?

Besynnerligt var ordet.

Ur dagens nyhetsskörd

• Italiensk kock rekommenderar stuvad katt.
• Obama vill bygga nya kärnkraftverk.
• Malawi beter sig vedervärdigt mot homosexuella.
• Läkare i Quebec är öppna för eutanasi.

Kommunist som ung

Ekonomipristagaren James Buchanan är uttalat liberal och har bl.a. varit ordförande i Mont Pelerin Society. Intressant nog hade han en annorlunda politisk syn som ung, starkt påverkad av en favorisering i den amerikanska flottan av soldater som kom från de fina universiteten på östkusten:

It was overtly discriminatory towards those of us who were not members of the establishment. That made me into a flaming communist. I would have signed up immediately to the Communist Party had a recruiter come along. I had already had strong left-wing socialist leanings, but now it was stronger than ever. I think I felt this stronger than anybody else. Even today, there is a residue there. I don’t ever get rid of that… Anyway, no recruiter came along, and I didn’t sign my name on any communist manifest. But I would have!*

Jag anar att denna reaktion i viss mån förklarar varför Buchanan inte vill betraktas som konservativ utan som liberal. Liberalen torde i mångt och mycket dela socialistens aversion mot diskriminering, hierarkier och rangordning, särskilt när det är staten som ligger bakom.

*Ur Horn, Karen Ilse (2009). Roads to Wisdom: Conversations with Ten Nobel Laureates in Economics. Cheltenham: Edward Elgar: 95.

Egoistiskt invandringsmotstånd

Antag att beslutsfattare i Sverige funderar på att ta emot 100 000 invandrare och att samtliga, om de kommer hit, med hög sannolikhet beter sig på sätt som de flesta svenskar ser som negativa. De kan t.ex. förväntas ägna sig åt kvinnlig omskärelse, religiös indoktrinering samt diskriminering av kvinnor och homosexuella. Utgör det skäl för svenskar att motsätta sig denna invandring? Det beror på. Om svenskarna är gruppegoister och enbart bryr sig om sin egen grupps välmående är det måhända rimligt för dem att göra det. Men enbart om det är klart att beteenden av det här slaget faktiskt skulle drabba svenskarna, och den grad i vilken det skulle ske är i högsta grad oklar.

Nå, om svenskarna inte värderar svenskars välmående högre än andra människors är det i vilket fall knappast rimligt för dem att motsätta sig denna invandring. Varför då? Jo, om de 100 000 potentiella invandrarna bor kvar i sina hemländer är sannolikheten hög att de i ännu högre grad ägnar sig åt de beteenden som de flesta svenskar ser som negativa. Dvs. fler människor i världen som helhet drabbas av det negativa beteendet om invandringen inte sker. Detta eftersom såväl lagar som normer i hemländerna i högre grad bejakar och tillåter dessa beteenden. Om de 100 000 kommer till Sverige hindras vissa beteenden av svensk lagstiftning och andra beteenden, särskilt på sikt, av svenskars normer, som kan påverka invandringsfamiljerna, särskilt framtida generationer.

Två möjliga invändingar:

• ”Det är tvärtom svensk lagstiftning och svenskars normer som kommer att anpassa sig.” Ja, detta kan förstås inte helt uteslutas, men jag ser det som ytterst osannolikt att så sker i sådan grad att lagar och normer är lika bejakande som i hemländerna. Finns det något politiskt parti i Sverige som vill införa sharialag i Sverige t.ex.?
• ”Det kan hända att beteendena förekommer i ökad utsträckning efter invandring.”  Ja, det är inte omöjligt. T.ex. skulle invandrare kunna tänkas radikaliseras när de befinner sig i ett kulturellt annorlunda, främmande land, för att tydligare känna anknytning till ursprungskulturen. Förvisso är detta scenario möjligt, men jag tror att det är mycket ovanligt.

Följaktligen anser jag, som världsmedborgare, att det är ett dåligt argument mot invandring att den kan medföra beteenden som ”vi” ogillar. Notera att jag inte säger att invandrare i allmänhet ägnar sig åt beteenden som de flesta svenskar ogillar – jag säger bara att om de gjorde det skulle inte ens det utgöra ett avgörande skäl för att motsätta sig invandring för någon som inte är egoist-nationalist.

Se även inlägget ”Tänk om Sverigedemokraterna har rätt”.

Film om social kontroll

Den tyska filmen Det vita bandet handlar om människorna i en liten by för knappt 100 år sedan. Byn präglas av rigida hierarkier, social kontroll och en nästan pervers straffmentalitet. På toppen står en exploaterande baron, en fascistisk präst (som påminner starkt om biskopen i Fanny och Alexander) samt en elak läkare. Från tidiga år tuktas barnen att lyda. Minsta avsteg straffas hårt, såväl psykiskt som fysiskt. Religionen är en central del i detta: indoktrinering om synd och skam är en integrerad del av uppfostran, även i skolan, där konfirmationsundervisning bedrivs. Denna tortyrkammare lyckas inte med sina uttalade föresatser: att få fram oklanderliga nya medborgare. Barnen skadas, förvrids och blir kopior av sina föräldrar. Förtryckets komplicerade psykologi och dynamik illustreras väl. Istället för kärlek och värme skapas grymhet.

Filmen påminde mig åter om hur oerhört glad jag är över att leva i det moderna samhället, präglat av respekt för barn, av social frihet, individualism och autonomi samt av valmöjligheter i fråga om alla typer av relationer, intressen och yrkesval. Den påminde mig därvidlag också om varför jag starkt ogillar konservatismen som ideologi, med dess betoning just av hierarki, ordning och kollektivets primat, gärna med vidskeplig grund (religion, fördomar, tabun), om så anses krävas. Mot allt detta står den liberala idén om atomistisk sammanhållning och den av nationalekonomer ofta framhållna idén om frivillig interaktion människor emellan.

Här finns en trailer. Filmen visas just nu på biografen Zita i Stockholm. A must-see.

Se även inläggen ”Frihet kontra familj och småstad”, ”Trånga små själar” och ”Kom inte för nära”.

Rugbyspelare kommer ut

Apropå en relevant fråga berättar rugbyspelaren Gareth Thomas nu att han är homo-gay:

He said he realised in summer 2006 that he could no longer live a lie. He told his wife, Jemma, that he was gay and felt like his life was ”falling apart” as his four-year marriage broke down. … Thomas said he knew from the age of 16 or 17 that he was gay but could not accept it and feared it would affect his playing career. He said he made up stories about girls to fit in with his male friends and felt he was sometimes overly aggressive as he played the straight man.

En bättre illustration av heteronormativitet in action – och av dess höga personliga kostnader för de homo-gays som inte vågar leva sina liv på ett ärligt och öppet sätt och för personer i deras närhet, som Jemma Thomas – har jag svårt att tänka mig.

Se även inlägget ”Män som lever heterosexuellt…”.

Upprörande hederskultur

Jag skrev för några dagar sedan om den destruktiva homofobi som leder till mycket lidande för unga homosexuella. Dess grund i en muslimskt färgad hederskultur framträder med stor tydlighet i den dokumentär av Oscar Hedin, Värre än djur, som visades i SVT igår. Där framträder Mohammad och Cherin och berättar modigt och personligt om vad de har utsatts för av sina familjer. Förutom fysisk och verbal misshandel, även dödshot. Cherins styvpappa säger:

För mig är hon inte en människa, hon är värre än ett djur. Hon är inte en människa och hon är inte ett djur, hon är sämre.

Vad kan göras åt problem av det här slaget? Jag känner mig mycket upprörd men maktlös.

Se dokumentären i SVT Play.

Destruktiv homofobi

Vi förleds lätt att tro att det är oproblematiskt att vara öppet homosexuell numera. För vissa är det uppenbarligen inte så, vilket framgår i en gripande intervju i DN idag. Där berättar en 18-årig kurdisk kille om sitt liv:

– Både muslimer och kristna fördömer oss homosexuella. Det känns surt och svårt. Jag har ju inte precis valt att bli bög.
Han svarar med ett enda ord när jag frågar hur det känns att vara så föraktad av sin egen familj.
– Hjärtskärande.

Denna typ av förtryck drabbar, med stor tydlighet, den enskilde, men också andra:

– Det blir synd om min fru, för jag kommer att vara otrogen.

Detta ”moralsystem” är destruktivt. Båda homosexuella och de kvinnor de mer eller mindre måste gifta sig med skulle bli lyckligare om homosexualitet kunde accepteras.

Se även inlägget ”Vem tänker på kvinnorna?”.

Heteronormativ fotboll

I Sverige har vi kommit långt. Icke så i Turkiet, där en homosexuell man inte får döma fotboll längre. I Italien tycks det inte mycket bättre:

Homosexuella spelare är inte välkomna i italienska landslaget. Det säger förbundskapten Marcello Lippi i ett uttalande som rör upp känslorna rejält i Italien.

Även känslorna hos denna bloggare rörs upp.

Våldtäktsförespråkare

Jeremy Bentham och Blaise Pascal insåg båda att religion inte är någon som helst garanti för en god moral. Att så är fallet visas med tydlighet av ett färskt exempel som C. L. K. Aqurette lyfter fram:

Mohammad Taqi Mesbah-Yazdi was asked if it all right for an interrogator to rape a prisoner in order to obtain a confession. The ayatollah answered,

”The necessary precaution is for the interrogator to perform a ritual washing first and say prayers while raping the prisoner. If the prisoner is female, it is permissible to rape through the vagina or anus. It is better not to have a witness present. If it is a male prisoner, then it’s acceptable for someone else to watch while the rape is committed.”

Kan homosexuella bli strejta?

I en översikt av forskningen om effekterna av försök att ändra sexuell läggning (sexual orientation change efforts, SOCE) kommer American Psychological Association fram till följande:

(a) an enduring change to an individual’s sexual orientation as a result of SOCE is unlikely, and some participants were harmed by the interventions; (b) sexual orientation identity, not sexual orientation, appears to change via psychotherapy, support groups, or life events; and (c) clients benefit from approaches that emphasize acceptance, support, and recognition of important values and concerns.

Och jag som trodde att det fanns terapi som fungerade för att göra homos strejta! Nu blir jag besviken.

Se även inlägget ”Bota homosexualitet?”.

Manligt toalettbeteende

I ett domslut från en domstol i Florida beskrivs ett domslut i en lägre instans rörande vårdnad om en 15-årig pojke:

It went on to find that the child … had ”unmanlike” toilet behavior. … [Footnote: The child would sit to urinate ...]

Är det omanligt att sitta ned och kissa? Är det i så fall dåligt att vara omanlig? Eller kan det rentav finnas fördelar med att pojkar och män sitter ned och kissar (t.ex. mindre tjat om att fälla ned toalettsitsen)?

Konstitutioner styr mer än opinioner

I USA bestämmer varje delstat över sin egen äktenskapslagstiftning. Sju delstater har infört eller beslutat att införa könsneutral äktenskapslagstiftning; andra har infört konstitutionella förbud mot sådan lagstiftning. På vad beror dessa skillnader? En ny studie, ”Why State Constitutions Differ in their Treatment of Same-Sex Marriage”, antyder att de i hög grad beror på olika hårda regler för att ändra delstatskonstitutionen:

In every state that has a constitutional restriction against same-sex marriage, the amendment was passed by a popular vote. The conventional wisdom about allowing voter participation in such decisions is that they yield constitutional outcomes that reflect attitude differences across states. We reexamine the attitude-amendment relationship and find it to be weaker than expected. In particular, we show that states vary in the costs they impose on constituencies that desire constitutional change. Some states impose very low costs (i.e., a simple majority of voters is sufficient for change). Other states impose very high costs (i.e., substantial legislative and voter supermajoriries are requires). We find that variations in the legal status of same-sex marriage across US states is better explained by these variations in costs than they are by differences in public opinion.

Invånarna i en delstat som har infört ett konstitutionellt förbud mot könsneutral äktenskapslagstiftning behöver alltså inte i högre grad vara förespråkare av ett sådant förbud än invånarna i en delstat som inte har gjort det — de kan helt enkelt ha haft olika möjlighet att få sin vilja igenom pga. olika konstitutionella regler. Jag tycker att detta illustrerar tre saker:

1. Folkomröstningar och, i synnerhet, folkinitiativ kan användas för att förtrycka minoriteter.
2. Därför kan konstitutionella regler behövas som begränsar möjligheten för enkla väljarmajoriteter att direkt få sin vilja av genom.
3. Det spelar roll för vilka politiska beslut som fattas, såväl i ekonomiska som i andra frågor, vilka de konstitutionella spelreglerna är.

Se även statsvetaren Erik Mobergs analys i ”Positive and Normative Aspects of Direct Democracy”.

Katoliker och kommunister

George Orwell identifierar något de har gemensamt:

The Catholic and the Communist are alike in assuming that an opponent cannot be both honest and intelligent. Each of them tacitly claims that ”the truth” has already been revealed, and that the heretic, if he is not simply a fool, is secretly aware of ”the truth” and merely resists it out of selfish motives.*

Två reflexioner:

1. Påståenden av detta slag kan förstås aldrig motbevisas, men de är obehagliga i det att de antyder att meningsmotståndare medvetet ljuger. Underminerar inte detta ett rationellt offentligt samtal?
2. Det intressanta är att båda säger sig stå för sanningen. Kommunisten anser att katoliken ”innerst inne” inser (den kommunistiska) sanningen; katoliken anser att kommunisten ”innerst inne” inser (den katolska) sanningen. Hur föreslår de att sådana konflikter ska kunna lösas? Knappast genom att beskylla varandra för att ljuga. 

*Ur ”The Prevention of Literature”, Polemic, nr 2, januari 1946.

Katolska kyrkans politiska agenda

Efter att ha sett dokumentärfilmen Suddenly, Last Winter känner jag, om möjligt, större aversion mot Katolska kyrkan än tidigare. Filmen handlar om kampen för ett legalt erkännande av samkönade relationer i Italien. Något sådant har, trots försök av den förra regeringen, ännu inte kunnat skådas. Anledningen framkom med tydlighet i filmen: Katolska kyrkans starka aktivism i frågan. Påven, biskopar, präster, nunnor och katolska lekmän ger alla uttryck för, och legitimerar, en nästan chockerande okänslighet inför kärlek mellan personer av samma kön. Om det stannade där vore det illa men ändå en sak — men när det utgör grund för politik är det extremt upprörande. Politikerna i Italien lyssnar till och följer kyrkan, till skillnad från majoriteten politiker i t.ex. Spanien och Sverige. Med tomma men nedlåtande slagord, som att homosexualitet är ”onaturligt” och att ett legalt erkännande av homosexuella relationer ”underminerar familjen”, permanentas diskriminering och stigmatisering. Kristen kärlek i praktisk handling.

Luca och Gustav presenterar här sin film:

Se även min text ”Does Homosexuality Pose a Threat to Society?”, det tidigare inlägget ”Fascisten i Rom” samt information om den fantastiska filmen Suddenly, Last Summer. Media: DN1, DN2, DN3, DN4, Dagen1, Dagen2, Dagen3, AB, SvD.