Nonicoclolasos

Jan Guillou parkerar sin Citroën C6 var han vill:

–Här är en mycket bra parkeringsplats.
–Är det tillåtet?
–Nej, nej. Parkeringsböter ser jag som en extra kommunalskatt.

Intressant nog knyter detta synsätt an till ekonomipristagaren George Stiglers uppfattning, som skulle kunna tolkas som att man är fri att göra precis vad man vill även om det existerar formella förbud. Det är bara det att vissa beteenden är förknippade med en förväntad kostnad (i det här fallet i form av sannolikheten för böter multiplicerad med böternas storlek).

Förhållandet mellan islam och demokrati analyseras av Charles Rowley och Nathanael Smith i ”Islam’s Democracy Paradox: Muslims Claim to Like Democracy, So Why Do They Have So Little?”, publicerad i Public Choice. De finner till att börja med att demokratiunderskottet i muslimska länder inte förklaras av olja eller fattigdom utan att det tycks ha med islam att göra. Vidare:

Paradoxically, while we find that Muslim countries are less likely to be free or democratic, we also find that reported public opinion in Muslim-majority countries, on average, tends to be pro-democratic, indeed with attitudes towards democracy that are more favorable than those of individuals in non-Muslim countries. This fact does nothing to lessen the robustness of Islam’s democracy deficit, but it does make it more puzzling. If Muslims like democracy so much, why do they not have more of it? We offer a hint of an answer which points the way for future research. Democratic deliberation requires freedom, especially freedom of opinion and speech. We find weak evidence that Muslim public opinion is less favorable to freedom; and there is a striking deficit of religious freedom, in particular, in the Muslim world, even when we control empirically for levels of democracy, political rights and civil liberties.

Det är för det första viktigt och intressant att klarlägga att medborgare i muslimska länder inte ser mer negativt på demokrati än medborgare i icke-muslimska länder. Det tycks alltså som om demokratiunderskottet inte beror på en efterfrågan från medborgarnas sida. Rowley och Smith finner visst stöd för att religionsfriheten är låg i muslimska länder och att detta är någorlunda i linje med medborgarnas preferenser — men jag har själv svårt att tro att det orsakar demokratiunderskottet. Är det inte mer sannolikt att det finns något principal-agent-problem i dessa länder, där de styrande lyckas hålla demokratiska rörelser kuvade? Frågan blir varför de lyckas med det i just muslimska länder i så fall. Genom att åberopa en religiös (och påstått objektiv) motivering? Eller har detta trots allt inget med islam per se att göra?

Inte helt oväntat har Jimmie Åkessons utspel mot muslimska invandrare skapat rabalder. Mycket kraft har lagts på att försöka belägga honom med faktafel. Jag tvivlar inte på att sådana finns i hans artikel, men jag undrar följande: Om han hade haft rätt i det han skriver, skulle det ha utgjort tillräckligt skäl för att motsätta sig invandring till Sverige? Sverigedemokraterna svarar förstås ja. Men vad svarar övriga? Jag svarar nej.

Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN, Dagen, AB, Expr.

Hans Kelsen för ett resonemang i ”Foundations of Democracy”, publicerad i Ethics, om hur frihet (i betydelsen politiskt självbestämmande) och demokrati (i betydelsen majoritetsprincip) förhåller sig till varandra:

The individual is always born into an already established social order and normally also into a pre-existent state in the creation of which he did not participate. Only the change, the development, of this order is practically in question. In this respect the principle of a simple, not a qualified, majority constitutes the relatively greatest approximation to the idea of freedom. According to this principle, among the subjects of the social order the number of those who approve the order will always be larger than the number of those who entirely or in part disapprove but remain bound by the order. At the moment when the number of those who disapprove the order, or one of its norms, becomes greater than the number of those who approve, a change is possible by which a situation is re-established in which the order is in concordance with a number of subjects which is greater than the number of subjects with whom it is in discordance.

The idea underlying the principle of majority is that the social order shall be in concordance with as many subjects as possible and in discordance with as few as possible. Political freedom means agreement between the individual will and the collective will expressed in the social order. Consequently it is the principle of simple majority which secures the highest degree of political freedom that is possible within society. If an order could not be changed by the will of a simple majority of the subjects but only by the will of all (that means, unanimously), or by the will of a qualified majority (for instance, by a two-thirds or a three-fourths majority vote), then one single individual, or a minority of individuals, could prevent a change of the order. And then the order could be in discordance with a number of subjects which would be greater than the number of those with whose will it is in concordance.

Har han rätt? Är friheten (i betydelsen politiskt självbestämmande) störst när en enkel majoritet fattar de politiska besluten? Kanske, men frågan är om politiskt självbestämmande är den enda målvariabeln att beakta. Buchanan och Tullock menar t.ex. att även externa kostnader (dvs. kostnader av att beslut medborgarna ogillar fattas) bör tas med i kalkylen – och dessa är avtagande i den grad i vilken beslutsregeln är kvalificerad.

Gunnar Myrdal menade att kriser öppnar för mer av politisk styrning av ekonomin. Stämmer den tesen? Jakob de Haan, Jan-Egbert Sturm och Eelco Zandberg granskar i bokkapitlet ”The Impact of Financial and Economic Crises on Economic Freedom” denna tes närmare. Deras resultat:

[O]ur results suggest that banking crises in the short term reduce (various dimensions of) economic freedom but that, in the longer term, banking crises are associated with higher levels of economic freedom (except for government spending). Economic crises reduce various areas of economic freedom in the short and long term, although we do not find a significant effect on the overall level of economic freedom in the short term.

Myrdal verkar alltså ha haft rätt när det gäller effekten av ekonomiska kriser i allmänhet, i synnerhet på lång sikt. Just bankkriser har dock haft motsatt effekt. Vad nettoeffekten av nuvarande kris blir för graden av ekonomisk frihet återstår att se.

Don Juan omtalas i Albert Camus essä ”The Absurd Man” (i The Myth of Sisyphus and Other Essays, s. 69):

If it were sufficient to love, things would be too easy. The more one loves, the stronger the absurd grows. It is not through lack of love that Don Juan goes from woman to woman. It is ridiculous to represent him as a mystic in quest of total love. But it is indeed because he loves them with the same passion and each time with his whole self that he must repeat his gift and his profound quest. Whence each woman hopes to give him what no one has ever given him. Each time they are utterly wrong and merely manage to make him feel the need of that repetition. ”At last,” exclaims one of them, ”I have given you love.” Can we be surprised that Don Juan laughs at this? ”At last? No,” he says, ”but once more.” Why should it be essential to love rarely in order to love much?

Den sista frågan är relevant. Var Don Juan verkligen absurd? Kan inte kärleken vara flyktig och uppstå på nytt och på nytt inför olika personer? Är inte monogamin (för många) en illusion?

Se även ”Fem typer av kärlek”.

En ny lag mot religionskritik har införts på Irland. Nu visar det sig att den ledande kristne aktivisten och kristdemokratiske politikern Tuve Skånberg står fast vid sin tidigare hållning, att en hädelselag bör införas i Sverige. Riktigt lika långt som Irland vill han dock inte gå. Han inspireras istället av vårt västra grannland:

Den norska blasfemiparagrafen stipulerar att den som “på ett kränkande och sårande sätt visar ringaktning för någon trosbekännelse” kan dömas till upp till sex månaders fängelse.

Vad skulle straffas med upp till sex månaders fängelse, anser Tuve? T.ex. detta:

Därför bör det inte vara tillåtet med organiserade försök att mota tillbaka en specifik religion, exempelvis genom att samla in namnunderskrifter mot ett moskébygge i en stadsdel.

Hotet mot friheten kommer inte alltid från vänster, det är ett som är säkert.

Se även kritik mot den irländska lagen av Christian Bjørnskov och Eugene Volokh samt John Stuarts Mills argumentation för yttrandefrihet i On Liberty, kapitel II. Media: Dagen, SvD.

Det är bara ett litet problem med Thomas Gürs vurmande för allmän värnplikt. Han glömmer att nämna två av dess stora nackdelar:

• Värnplikt utgör slöseri med mänskliga resurser och inverkar menligt på välståndsutvecklingen. Se mer här.
• Värnplikt utgör ett frihetsingrepp i unga människors liv som för en liberal borde te sig mycket stötande. Se mer här.

Han må dock ha rätt i att det kan visa sig svårt att återinföra värnplikten. Så bra!

Vem har skrivit följande rader?

Though it sounds paradoxical that in order to make us act rationally we should often find it necessary to be guided by habit rather than reflection—or, in other words, that to prevent ourselves from making the wrong decision we should deliberately reduce the range of choice before us—we all know that this is in practice necessary to make us effective in achieving our long-range aims.

Ja, vem kan det vara som talar sig varm för begränsad valfrihet? En beteendeekonom, måhända?

Se svaret genom att klicka här

Siewert Öholm vill, enligt en intervju i DN igår (ej på nätet), återgå till en tidigare ordning:

Han vill ha söndagsstängt som i andra länder.
—Att stänga affärerna på söndagar skulle dra ner på tempot. Giriga fastighetsägare bygger nu det ena köpcentrat efter det andra och ska ha avkastning alla dygnets timmar. Det räcker om det är öppet i kiosken och på macken.

Kan Siewerts vurmande för söndagsstängt måhända ha att göra med att han, som den kristne aktivist han numera är, räds konkurrens? Studien ”The Church versus the Mall: What Happens When Religion Faces Increased Secular Competition?”, publicerad i Quarterly Journal of Economics, visar nämligen följande:

In this paper we identify a policy-driven change in the opportunity cost of religious participation based on state laws that prohibit retail activity on Sunday, known as “blue laws.” Many states have repealed these laws in recent years, raising the opportunity cost of religious participation. We use a variety of data sets to show that when a state repeals its blue laws religious attendance falls and that church donations and spending fall as well. These results do not seem to be driven by declines in religiosity prior to the law change, nor do we see comparable declines in membership in or giving to nonreligious organizations after a state repeals its laws.

Det är ju inget nytt fenomen, att verksamheter som inte klarar konkurrens så bra vill förbjuda utmanarna att verka. Det låter dock inte så bra att motivera förbudskrav på det viset. ”Dra ner på tempot” låter bättre. Det är bara det att folk, enligt studien ”Timing Constraints and the Allocation of Time”, publicerad i European Economic Review, inte tycks ägna mer tid åt handlande bara för att de kan välja när de handlar. Så om man stänger butikerna på söndagar måste tempot öka på kvällarna, efter jobbet. Skapar det mindre stress? Och om det är tänkt att dessa utmattade konsumenter dessutom ska börja ta tid till att gå i kyrkan på söndagarna, blir frågan hur de mår efter veckans slut. Nej, som det fastslås i studien ”Price Competition, Business Hours and Shopping Time Flexibility”, publicerad i The Economic Journal:

We show that competition does not create incentives for retailers to expand their business hours beyond social optimum.

Vad passar då bättre än denna video från musikalen Billy Elliot (som jag såg för några veckor sedan i New York, med just dessa två rollinnehavare)? Som Billys kompis Michael sjunger:

What the hell is wrong with expressing yourself?

Det gäller att satsa på sin dröm och vara den man är.

Hör även låten sjungas av kompositören, Sir Elton John, och se det tidigare inlägget ”Varför är könstänkandet så starkt?”. Media: SvD, AB, Dagen.

En stor del av allmänheten i Storbritannien vill att läkare ska kunna hjälpa svårt sjuka att dö:

Overwhelming public support for a change in the law to allow medically assisted suicide is revealed in a poll for The Times. Almost three quarters (74 per cent) of people want doctors to be allowed to help terminally ill patients to end their lives. Support is particularly strong among those aged 55 to 64.

På detta viktiga tema, se den tidigare i år utgivna boken Döden är förhandlingsbar av professor Torbjörn Tännsjö.

I ett domslut från en domstol i Florida beskrivs ett domslut i en lägre instans rörande vårdnad om en 15-årig pojke:

It went on to find that the child … had ”unmanlike” toilet behavior. … [Footnote: The child would sit to urinate ...]

Är det omanligt att sitta ned och kissa? Är det i så fall dåligt att vara omanlig? Eller kan det rentav finnas fördelar med att pojkar och män sitter ned och kissar (t.ex. mindre tjat om att fälla ned toalettsitsen)?

Var går frihetens gränser? John Stuart Mill anför i kapitel I av On Liberty att vi bör ha frihet att göra vad vi vill så länge detta inte skadar andra:

The object of this Essay is to assert one very simple principle, as entitled to govern absolutely the dealings of society with the individual in the way of compulsion and control, whether the means used be physical force in the form of legal penalties, or the moral coercion of public opinion. That principle is, that the sole end for which mankind are warranted, individually or collectively, in interfering with the liberty of action of any of their number, is self-protection. That the only purpose for which power can be rightfully exercised over any member of a civilized community, against his will, is to prevent harm to others.

Om vi accepterar denna ”skadeprincip” följer dock en implikation som sällan uppmärksammas, nämligen att det kan vara befogat att ifrågasätta friheten att skaffa barn. Professor David Benatar utvecklar i ”Reproductive Freedom and Risk”, publicerad i Human Reproduction, ett sådant argument. Hans syn:

The more risky and harmful procreation is, the less favourable the view we should take of it and the less tolerant we need be. Where procreation is only mildly unreasonable, we might simply desist from assisting reproduction. In worse cases, we might condemn it. In the most egregious cases, we might consider prohibiting or preventing it if this can successfully be achieved without the moral costs outweighing the benefits. The implication of the foregoing, I suggest, is that procreation that stands a high chance of serious harm should be actively discouraged and sometimes even prevented. This may sound harsh. However, if we do not tolerate the wilful or negligent endangerment or harm of others in other contexts, we should not indulge such conduct when it is procreative.

Jag misstänker att det finns åtminstone två förklaringar till att många motsätter sig denna typ av ifrågasättande av friheten att reproducera. Den ena är att begränsningar av denna frihet har använts på godtyckliga grunder under historien, vilket många med rätta finner frånstötande. Den andra är helt enkelt den starka biologiska impuls att skaffa barn som, bortom rationell analys, driver människor att ställa sig avvisande till varje form av ifrågasättande eller begränsning av reproduktion. Själv finner jag dessa båda förklaringar normativt svaga. En intressant diskussion att föra är hur informella och formella regelverk, praktiskt och konkret, skulle kunna förbättras, givet Benatars uppfattning.

Se även inläggen ”Är det moraliskt godtagbart att skaffa barn?”, ”Bör nya människor skapas?” och ”Bättre att inte existera”.

Nyligen reste den kände dirigenten Sir Edward Downes och hans hustru Joan till en klinik i Schweiz, där de fick hjälp att själva inta ett dödligt medel. De ansåg att tiden hade kommit för dem båda att dö. Deras barn Boudicca och Caractacus fanns på plats, och den förra beskriver, i en gripande artikel i The Guardian idag, hur hennes föräldrar kom fram till detta beslut och hur hon och hennes bror stödde dem. Om modern:

”Mum was not frightened of dying, but she was frightened of a living death,” she said. ”She loved her life and she was infuriated by any type of illness, even a cold, by anything that sapped her energy levels because she had stuff to do,” said Boudicca. ”The idea of being increasingly weak, fragile and tired in the last weeks of her life were unbearable.”

Och om fadern:

”Having lived such an incredible life, he couldn’t read and he couldn’t listen,” said Boudicca. ”He didn’t have a terminal illness, but without my mother his life would have been unbearable – he would have been utterly miserable. Ten years of misery – was that really worth fighting for after such a full life?”

Jag har den fullaste förståelse både för Sir Edwards och Joans beslut och för barnens stöd. Som Phaedra uttrycker det i Brittens kantat med samma namn:

Oenone, I want to die. Death will give me freedom; oh it’s nothing not to live; death to the unhappy’s no catastrophe!

Det är dags för dödshus på fler ställen. Även behandlingen av kvarlevorna efteråt tilltalar mig:

The bodies were cremated and the ashes scattered in a Swiss forest. There was no funeral.

Att länder vinner på ekonomisk öppenhet är de flesta överens om. Graden av öppenhet definieras i de flesta empiriska studier som graden av frihandel; men i begreppet kan också frihet för multinationell produktion (MP) inkluderas. En ny studie, ”Trade, Multinational Production, and Gains from Openness”, av Natalia Ramondo och Andrés Rodríguez-Clare, undersöker hur stora vinsterna är av öppenhet för handel och multinationella företag:

Our results suggest that the gains from openness are much higher than the gains from trade: the average OECD country’s real income is 15% higher thanks to the joint gains from trade and MP compared to isolation (i.e., no trade and no MP). In contrast, shutting down trade would lead to real income losses of only 3% for the average OECD country. The difference between these two numbers arises due to the large gains from MP in our estimated model: shutting down MP would lead to losses of 9% for the average OECD country. Of course, these gains and losses are much higher for smaller countries. For example, gains from openness are 30% for Belgium whereas they are only 5% for the United States. As a small country, Belgium benefits greatly both from trade and MP, although the gains from MP almost double those from trade.

Ekonomisk öppenhet i båda formerna förefaller alltså synnerligen viktiga för förmågan att skapa välstånd; intressant nog förefaller dessutom handel och MP vara komplement till varandra. De tecken på protektionism som kan skönjas i krisens spår kan visa sig bli mycket kostsamma.

I ”Is God Good for Trade?”, publicerad i Kyklos, antyds att ekonomiskt beteende, i form av länders handel med varandra, influeras av religion. Det visar sig inte minst att religiös öppenhet, som mäter antalet olika religioner i de länder som handlar med varandra, spelar roll:

A further interesting insight is revealed by the coefficient of religious variety, which is highly statistically significant. The coefficient of 3.282 suggests that religious openness fosters trade substantially. For a 1 percent increase in the religious variety, trade in the country pair i j would raise by more than 3 percent, all other things remaining constant. In other words, bilateral trade is considerably higher for country pairs that welcome a variety of religions.

Inte heller på religionens område verkar monopol vara särskilt bra (i alla fall inte om man värderar handel mellan länder).

Se även min studie om religionens effekt på bl.a. aborter, skilsmässa och betalningsanmärkningar samt inlägget ”Dilemma för en liberal ateist”.

Antag att ingen regel förbjuder en viss handling. Då är man fri att utföra den. Antag att en regel införs som förbjuder den, med en påföljd om handlingen ändå genomförs och om man tas fast. Frågan är: Är man fortfarande fri att utföra handlingen?

De flesta skulle nog svara ”nej” — ett förbud föreligger ju. Är man förbjuden att göra något är man inte fri att göra det. Jag är inte alls säker på den slutsatsen. Som jag ser det kan man alltid genomföra handlingen även om den är förbjuden, om man så önskar. Bara för att det är förbjudet att fildela innebär inte det att man inte kan fildela. Det är bara att fildela på! Dock gör man det, vid ett förbud, till en förväntad kostnad, som består av sannolikheten för att tas fast multiplicerad med straffets upplevda omfattning. Det är dock en förväntad kostnad man är fri att acceptera.

Är det alltså inte så att människan alltid är fri (i alla fall så länge det är fysiskt möjligt för henne att göra det hon vill)?

Eller är människan ofri i relation till en handlings förväntade kostnad? I så fall möter man åtminstone två problem. För det första: Om frihet kopplas till avsaknad av kostnad, innebär inte det att allt som innefattar en kostnad reducerar friheten? Om man som konsument får betala 70 kr för en liter mjölk är man alltså mer ofri än om man får betala 7 kr. Är det en rimligt förståelse av frihetsbegreppet? För det andra: Om frihet kopplas till avsaknad av kostnad varierar graden av ofrihet av ett givet förbud och ett givet straff mellan individer, eftersom straffets upplevda omfattning är en subjektiv storhet som varierar mellan individer. Stämmer det överens med de flesta människors intuition, att ett givet förbud och ett givet straff gör människor ofria i olika hög grad?

(Behöver jag nämna Sartre och Stigler?)

Jag befinner mig just nu på kollokvium i Frankfurt, och det är sådant här vi diskuterar dagarna i ända.

Witold Gombrowicz beskriver frihetskänslan i att röra på sig:

Jag vill vara likadan som de ungdomar man kan se på landsortsstädernas järnvägsstationer, där de står med knytet i handen, i begrepp att resa sin väg, och när de ser tåget komma som ska föra dem bort mumlar de: ”Ja, jag måste slita mig loss från min födelsestad, den är alldeles för trång för mig, farväl min stad, kanske kommer jag tillbaka, men inte förrän den stora världen har låtit mig födas en andra gång.”

Jag minns så väl att jag kände så då jag flyttade från den småländska småstaden till Stockholm i augusti 1988; storstadens dynamik är livet för mig sedan dess!

Ur intervjuboken Testamente (s. 40).

I regel fokuseras på ekonomiska effekter av frihet för kapital att röra sig mellan länder. Dessa är förstås viktiga, men det finns annat som också är viktigt, såsom frihet för media att skriva och sända vad de vill. En ny studie, ”The Impact of Foreign Direct Investment on Press Freedom”, publicerad i Kyklos, påvisar ett positivt samband:

In our paper we establish foreign direct investment (FDI) as a major determinant of media freedom. Global integration can strengthen the media sector financially, make it technologically enhanced and can also improve the economic environment as a whole. This, in turn, would work towards the enhancement of media freedom. The sample includes high, middle and low income economies. Using a panel of 115 countries over a period of 20 years, our results reveal that FDI is an absolute necessity for a free and efficient media. The results are robust to various alternate specifications and inclusion of additional control variables.

Detta resultat bör också beaktas när globaliseringen utvärderas. Annars riskerar kostnaden av protektionism att underskattas.

Media: DN

I intervjuboken Testamente beskriver Witold Gombrowicz sin individualism (s. 40):

—Från och med nu vill jag inte vara polack längre! Jag ska bli en alldeles ensam människa!
—Ensam? Men ensamheten kommer att göra dig till byte för din egen misär!
—Ge mig då en kniv! Jag måste göra en ännu radikalare amputation. Jag måste amputera mig från mig själv!
Ungefär så skulle Nietzsche ha definierat mitt dilemma. Jag grep mig an med amputationen. Som kniv fungerade följande tankegång: acceptera, förstå att du inte är dig själv, ingen är nånsin sig själv, inte med någon, inte i någon situation; att vara människa innebär att vara konstlad.

Vilket djup! Vilken klarsyn! Vilken tilltalande förståelse av människans karaktär och predikament! På bara några rader fångas insikter om autonomins betydelse — om vikten av att bryta sig och stå fri från den kollektiva omgivningens ständiga försök att styra, ställa och tukta individen, dennes självbild och dennes tänkande — och om människans mångfasetterade jag — om att vårt jag inte nödvändigtvis är en enhetlig företeelse och, framförallt, att vårt — eller våra — jag är föränderliga.

Varför är det viktigt med frihet för individen i ett samhälle? John Stuart Mill anför ett intressant skäl i On Liberty, nämligen att (legal och social) frihet möjliggör för originella, kreativa och insiktsfulla människor att finna sätt att förbättra tillvaron för sig själva och andra. Mill skriver i kapitel 3:

Persons of genius, it is true, are, and are always likely to be, a small minority; but in order to have them, it is necessary to preserve the soil in which they grow. Genius can only breathe freely in an atmosphere of freedom. Persons of genius are, ex vi termini, more individual than any other people — less capable, consequently, of fitting themselves, without hurtful compression, into any of the small number of moulds which society provides in order to save its members the trouble of forming their own character.

Mill befarar att de flesta inte har förstått nyttan av frihet för genier:

But in its true sense, that of originality in thought and action, though no one says that it is not a thing to be admired, nearly all, at heart, think that they can do very well without it. … Originality is the one thing which unoriginal minds cannot feel the use of. 

Det finns alltså potentiellt stora kostnader förknippade med en allmän attityd av konformitet, kontroll och likriktning. Jantelagen har sitt pris. Mill hjälper oss att inse det.

I dessa tider verkar alla vilja ingå äktenskap. Michel Foucault har ett annat perspektiv:

The question of gay culture … I mean culture in the large sense, a culture that invents ways of relating, types of existence, types of values, types of exchanges between individuals which are really new and are neither the same as, nor superimposed on, existing cultural forms. If that’s possible, then gay culture will be not only a choice of homosexuals for homosexuals—it would create relations that are, at certain points, transferable to heterosexuals. We have to reverse things a bit. Rather than saying what we said at one time, ”Let’s try to re-introduce homosexuality into the general norm of social relations,” let’s say the reverse—”No! Let’s escape as much as possible from the type of relations that society proposes for us and try to create in the empty space where we are new relational possibilities.” By proposing a new relational right, we will see that nonhomo-
sexual people can enrich their lives by changing their own schema of relations.*

Livets väg är alltså i en viss mening inte nödvändigtvis utstakad. Man behöver inte leva som andra alltid har levt och som andra förväntar sig att man ska leva. Social frihet, utöver legal frihet, är en mycket viktig ingrediens för ett gott samhälle, som jag ser det. Givetvis innefattar det en möjlighet att leva traditionellt, t.ex. i äktenskap, men det är på intet sätt något krav. Jag tolkar det som att Foucault uppmanar oss alla att tänka kreativt och fritt när det gäller hur vi ska leva våra liv. (Är det egentligen detta som homofientliga moralister innerst inne finner skrämmande? Att ”vanliga” människor börjar se det som en rätt att definiera sina egna relationer utanför det postulerade kristna sättet att leva?)

Se de tidigare inläggen ”Vi är alla sodomiter”, ”Fem typer av kärlek” och ”Ingen kärlek för Gore”.
_________________
*Från ”The Social Triumph of the Sexual Will”, i Ethics: Subjectivity and Truth, s. 159—160. 

Hur kommer det sig att vissa handlingar som anses oproblematiska om de utförs i hemmets lugna vrå anses högst problematiska om de utförs i det offentliga rummet? Det gäller kanske särskilt sexuell verksamhet. Vi har t.ex. en lag mot förargelseväckande beteende (Brottsbalken 16 kap. 16§):

Den som för oljud på allmän plats eller annars offentligen beter sig på ett sätt som är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten, döms för förargelseväckande beteende till penningböter.

Vi kan ta samlag som exempel. Nästan ingen anser detta problematiskt om det sker i hemmet, men de flesta anser nog att offentlig utövning, t.ex. på ett torg, ska vara förbjuden. Varför anser de det? Bör de anse det? Kan John Stuart Mill ge oss vägledning? 

I On Liberty lanserar han frihetsprincipen, dvs. individens frihet att göra som han eller hon vill, så länge detta inte skadar andra. Han förespråkar emellertid också att vissa handlingar, som är tillåtna i privata sammanhang, ska vara förbjudna i det offentliga rummet (V.7):

Again, there are many acts which, being directly injurious only to the agents themselves, ought not to be legally interdicted, but which, if done publicly, are a violation of good manners, and coming thus within the category of offences against others, may rightfully be prohibited. Of this kind are offences against decency; on which it is unnecessary to dwell, the rather as they are only connected indirectly with our subject, the objection to publicity being equally strong in the case of many actions not in themselves condemnable, nor supposed to be so.

Professor Jonathan Wolff förklarar i ”Mill, Indecency and the Liberty Principle” grunden för Mills hållning så här:

Mill’s indecency policy, then, can be justified in the following utilitarian terms. Offence or upset caused by private actions, however grave the offence, is never a sufficient reason for prohibiting those actions, for such prohibition runs the risk of ruling out something that will be of permanent benefit to mankind. But offence or upset caused by public actions is sometimes (but, of course, not always) a sufficient reason for prohibiting those actions. If the offence is grave enough, and actions of that type can still be performed in private even if banned in public, then prohibition may be acceptable. 

Jag finner Mills uppfattning, att även oanständiga beteenden ska vara tillåtna i det privata, tilltalande, men jag är inte lika övertygad om att dessa, ens om de är av grav karaktär, ska vara förbjudna om de utförs offentligt. Är det helt tillfredsställande att ta (vissa) människors känsla av upprördhet som grund för förbud, särskilt som upprördheten varierar kraftigt mellan individer och kulturer samt över tid? Frågan om bara bröst i offentliga simhallar illustrerar problemet. För hundra år sedan skulle en bikini ha ansetts oanständig i Sverige. Idag anses bara bröst oanständiga. I Saudiarabien anses det oanständigt för kvinnor att bada med män överhuvudtaget. Etc. Frågan är, mot denna bakgrund, om det finns rationell grund för upprördhet och, därmed, för förbud. Om förbud ska föreligga tycks det mig i vart fall viktigt att dessa är flexibla och lätt kan ändras och anpassas.

Jag rekommenderar läsning av uppsatsen, inte minst därför att den klargör att tillämpning av frihetsprincipen inte är så enkel och rättfram som många liberaler tror. Vad menas egentligen med skada? Det är frågan — liksom om skada ibland inte får accepteras. 

Media: DN, Sydsvenskan

Albert Einstein tycks, som jag, inspirerad av Arthur Schopenhauers syn på den fria viljan. Så här skriver Einstein i Ideas and Opinions:

I do not at all believe in human freedom in the philosophical sense. Everybody acts not only under external compulsion but also in accordance with inner necessity. Schopenhauer’s saying ”A man can do what he wants, but not want what he wants,” has been a very real inspiration to me since my youth; it has been a continual consolation in the face of life’s hardships, my own and others’, and an unfailing well-spring of tolerance. 

Schopenhauer-citatet sätter fingret på det centrala. Visst kan vi höja fingret om vi vill, men valde vi att vilja det? Med andra ord: Är vi orsaken till vår egen vilja, causa sui? Om inte, har vi inte fri vilja.

Pastorn och kd-politikern Tuve Skånberg prisar yttrandefriheten:

I debatten om religion, politik och sexualitet så kommer saker att sägas som enskilda kan bli ledsna av. Då är inte lösningen att ropa på polis, fängelse och lagar som förbjuder vissa åsikter. Det offentliga samtalet dör om det införs åsikts- och yttrandeförbud. 

Så bra. Så fint. Men vem var det nu som la fram en motion i riksdagen med följande förslag:

Denna norska lagstiftning, i synnerhet med dess ord om att inte ”på ett kränkande och sårande sätt visa ringaktning för någon trosbekännelse”, skulle kunna vara en god modell för att utforma en modern lag mot religionskränkning även i Sverige, som kunde garantera medborgarna i ett pluralistiskt samhälle skydd mot kränkning av sin religion.

Straffet för att ringakta religion i Norge: upp till sex månaders fängelse. Ska vi kalla Tuve för hycklare eller ska vi kalla honom för hycklare?

Det händer att jag håller med Göran Skytte, tro det eller ej. Idag påpekar han det orimliga i att Svenska kyrkans beslutande organ består av politiskt tillsatta:

För i Sverige är det inte kyrkans folk och ledning som bestämmer om kyrkans tro och praxis. Det är politiker från de politiska partierna som bestämmer över kyrkan. Politiker som i många fall med sannolikhet sällan eller aldrig sätter sin fot i kyrkan. … Min slutsats: befria biskoparna!

Det är helt riktigt att Svenska kyrkan mer fullständigt bör skiljas från staten och att det bästa vore att dess prelater också slutade fungera som myndighetsutövare vid vigslar. Av detta bör dock även detta följa:

• ett slut för religionens oemotsagda utrymme för att sända propaganda i form av gudstjänster i SVT och SR;
• ett slut för religionens priviligierade ställning när det gäller att samla in medlemsavgifter;
• ett slut för religionens plats i offentlig verksamhet (t.ex. prästverksamhet, inte minst vid skolavslutningar och riksdagens öppnande); 
• ett slut för särskilda bidrag till trossamfund; 
• ett slut för religionens särskilda skattebefrielse och förmånliga momsregler; och
• något slags återbetalning av statligt tilldelad förmögenhet.

Politiken bör alltså konsekvent låta religionen sköta och klara sig själv. Är denna hållning oproblematisk? Nja, det finns här ett dilemma för en liberal ateist…

Lorca

I en fin essä, ”Bödeln och poeten”, skriver Henrik Berggren om Spaniens tidigare diktator Francisco Franco och författaren Federico García Lorca: 

De var helt olika, men deras livsöden hade en sak gemensamt. Båda formades av två av den moderna europeiska historiens mäktigaste krafter: nationen och familjen. Allt av Francos våld och förtryck syftade till att upprätthålla dessa institutioner; Lorcas poesi och dramatik försöker spränga dem. Ändå är det inte så enkelt som att Franco var för och Lorca emot familjen och nationen. I deras egna liv var det paradoxalt nog Lorca som hade det mest harmoniska förhållandet till sin egen familj och kultur medan Franco med våld försökte skapa en familjelycka och ett Spanien som aldrig funnits.

Det jag särskilt fastnade för var just beskrivningen av Lorcas relation till den lilla världen: till familjen och  hembygden. 

Lorcas förhållande till sin familj var också ambivalent. Å ena sidan utgjorde familjen ett skydd och stöd som han inte kunde vara utan. Den gjorde det möjligt för honom att förverkliga sitt konstnärskap, men den skyddade också hans privatliv från alltför närgången insyn. Han förde ett ambulerande, stundtals bohemiskt liv, men kunde alltid återvända till den trygga familjegemenskapen i Granada, den stad han älskade. I en värld av ogifta onklar och tanter som alltid fanns i den stora familjens krets var han bara en av många, om än ovanligt litterärt framstående.

Å andra sidan var det också nödvändigt för honom att ta sig ur dess grepp. Hans dramatik handlar i hög grad om kvävande familjegemenskap där individens frihet krossas av traditionella hedersbegrepp och kollektivism. ”I byn kan man läsa tankar på långt håll”, ”man ser tvärs genom väggarna”, ”skvallret lämnar oss aldrig i ro” – det är alla repliker från ”Bernardas hus”. Inte minst såg Lorca – kanske därför att han var homosexuell – det pris kvinnorna betalade: ”Det värsta straffet på jorden är att födas till kvinna.” Och över allt svävar blodsbanden och hedern: ”Familjen har sin heder och hedern är en börda som alla måste bära.”

Lorcas syn påminner mig mycket om min egen. Jag älskar och behöver min familj men kräver utrymme och frihet — autonomi — att forma mitt eget liv, vilket också förklarar varför jag inte vill bilda en egen familj. Det förvånar mig att så många människor så lättvindigt går in i långa relationer och annat som binder. De lever det traditionella livet, utan så mycket eget ifrågasättande. Lorcas syn fångar också väl varför jag inte kan leva i småstäder, som i den jag växte upp, och varför jag trivs i Sverige, som inte präglas av hederskultur och tvingande familjeband. Sammanhållning och gemenskap har förstås sina poänger, men bara i begränsad och villkorad form. Atomistisk sammanhållning är min melodi. Och, som det verkar, Lorcas.

Jag har tidigare påpekat vissa likheter mellan Alexander Bard och Friedrich Nietzsche. Idag kommer Håkan Boström på DN:s ledarsida till samma slutsats:

Bard delar inte bara sin faiblesse för yviga mustascher med den tyske övermänniskofilosofen Friedrich Nietzsche (1844-1900). Han verkar också dela mycket av dennes värderingar.

I övrigt är artikeln märklig. Dess huvudbudskap är att ”frihetens försvarare” måste ”tro på” någonting. Om Boström med ”tro på” någonting menar att man måste utgå från och verka för vissa värderingar, har han givetvis helt rätt, men vem har hävdat något annat? Vill man försvara frihet gör man med nödvändighet det därför att man anser, eller ”tror”, att frihet är ett värdefullt tillstånd, värt att försvara.

Om Boström däremot menar att dessa värderingar måste vara av ett visst metaetiskt slag, anser jag att han misstar sig. Man kan mycket väl vara nihilist och förneka existensen av såväl objektiv moral som ”mänskliga” rättigheter — och försvara frihet. Man kan också, med nihilistiska utgångspunkter, förstås försvara ofrihet. Men det kan man även göra med icke-nihilistiska utgångspunkter.

För ett utvecklat resonemang om detta, se gärna min artikel ”Does Belief in Ethical Subjectivism Pose a Challenge to Classical Liberalism?”

Hugo Black, under många år domare i USA:s högsta domstol, om yttrandefrihet:

Freedoms of speech, press, petition and assembly guaranteed by the First Amendment must be accorded to the ideas we hate or sooner or later they will be denied to the ideas we cherish.

Apropå att våld brukas mot företrädare för politiska partier i Sverige.

Benthams panopticon-fängelse

Det har varit mycket tal om övervakningssamhället under 2008, pga. FRA- och IPRED-lagar. Jag har inte engagerat mig så mycket i den debatten, inte därför att jag inte finner lagarna djupt problematiska utan därför att jag på detta område är defaitistisk.

När jag läser Michel Foucaults analys av det straffande samhällets idéhistoria befästs jag i min syn, att övervakningssamhällets rötter är djupa, och det finns inga tecken på att de inte kommer att fortsätta att växa samtidigt som övervakningsträdets grenar sträcker sig allt längre. Så här beskriver Foucault en central aspekt av det straffande samhället:

A new optics, first of all: an organ of generalized and constant oversight; everything must be observed, seen, transmitted: organization of a police force; instituting of a system of records (with individual files), establishment of a panopticism.*

En utmärkt term: den nya optiken! Allt ska ses av staten.

______________

*S. 55 i “The Punitive Society”, från Ethics: Subjectivity and Truth.
Bloggreferens: Mårten Schultz

Jag läser just nu en bok med texter av filosofen Michel Foucault, och i inledningen står något som jag inte har kunnat sluta att tänka på:

”The demand [exigence] for an identity,” he insisted, ”and the injunction to break that identity, both feel, in the same way, abusive.” Such demands are abusive because they assume in advance what one is, what one must do, what one always must be closed to, what side one must be on. He sought not so much to resist as to evade this installed dichotomy. One might say he refused the blackmail of having to choose between a unified, unchanging identity and a stance of perpetual and obligatory transgression. ”One’s way [façon] of no longer remaining the same,” he wrote, ”is, by definition, the most singular part of who I am.”

Jag har själv av och till funderat i liknande banor. Svarar inte människors tendens att konstruera en identitet, att kategorisera sig själva och andra, att dela in och att torgföra sig som varandes si och så, mot ett puerilt psykologiskt behov av klarhet och enkelhet? Det är så enkelt att se på sig själv som socialist, teist, bisexuell, dansk, kvinna, bibliofil etc. Det blir tydligt vem man är, och man finner gemenskap med andra som definierar sig på samma sätt. Men är inte allt detta kvävande, tvingande, förminskande? En levande människa rör väl på sig och tänker nytt och fritt?

Två problematiserande frågor bara:

• Är det möjligen en identitet att inte ha en identitet?
• Skulle människor bli förvirrade och mindre lyckliga utan en identitet? De kanske, som James Buchanan hävdar, är rädda för att bli fria?

Jag har tidigare talat mig varm för att tillåta, och kanske även uppmuntra, intellektuell dopning. Utan att förneka vissa risker och problem, argumenterar ett antal forskare, detaljerat och balanserat, för samma sak i Nature:

Like all new technologies, cognitive enhancement can be used well or poorly. We should welcome new methods of improving our brain function. In a world in which human workspans and lifespans are increasing, cognitive enhancement tools — including the pharmacological — will be increasingly useful for improved quality of life and extended work productivity, as well as to stave off normal and pathological age-related cognitive declines. Safe and effective cognitive enhancers will benefit both the individual and society.

Jag är allmänt skeptisk till paternalism. Det slog mig just att de preferenspåverkande piller som finns, t.ex. för att reducera begär eller för att åsamka obehag vid konsumtion, och som säkerligen kommer att dyka upp på nya områden framöver, torde kunna försvaga paternalismen. Hur då?

Jo, paternalister utgår i regel från en motsatsställning hos individen mellan ”kort-” och ”långsiktiga” preferenser, där det är lätt att låta sig styras av de förra, vilket ångras ex post.* Ta en kortsiktig preferens för godis. Varje gång en person går till affären föredrar han att köpa och därefter mumsa i sig sötsaker. När han tio år senare har blivit fet och kanske också sjuk ångrar han sig. Han anser själv då att han inte borde ha ätit allt detta godis. Paternalisten ser ett gyllene tillfälle för staten att gripa in — genom förbud, svårtillgänglighet och skatter kan de kortsiktiga preferenserna hållas stångna.

Som Thomas Schelling har argumenterat för, t.ex. i ”Egonomics, or the Art of Self-Management”, handlar detta om ett problem med self-commitment. Man vill något men förmår inte fullfölja det. Det finns, påpekar han, sätt för individen att stärka de långsiktiga preferenserna. Vet man att x leder till y, som man vet att man kommer att ångra ex post, och om x relativt lätt kan undvikas, är det ett exempel hur hur individen kan minska problemet.

Genom att piller nu dyker upp som individen frivilligt kan ta och som stärker de ”långsiktiga” preferenserna försvagas grunden för paternalism. Istället för att alla individer, oavsett om de lider av ett self-commitment-problem eller ej, ska drabbas av förbud eller skatter, kan de individer som så önskar få hjälp att justera sin preferensuppsättning. Fler piller behövs, och kanske bör de distribueras mer generöst.

Min tes är alltså att forskningen i ökad grad kan bidra till att rädda enskilda individer från sig själva — och till att rädda valfriheten för övriga.

_________________________

*Det finns mer radikala paternalister, som vill korrigera människors val även om de aldrig själva ångrar sig. Dessa hårdnackade sällar lär inte låta sig avskräckas i så hög grad av piller, eftersom människor kanske väljer att inte ta dem.

Timothy Garton Ash brukar skriva trista kolumner i DN. Inte idag. Utifrån ett färskt upprop argumenterar han, i mitt tycke helt rätt, mot lagar som förbjuder ifrågasättande av historiska händelser:

Denna vecka har en grupp historiker, i vilken jag själv ingår, anlagt moteld mot detta farliga nonsens. I vad som kallas ”Appel de Blois”, publicerad i Le Monde, hävdar vi att i ett fritt land ”är det inte någon politisk instans sak att slå fast historiska sanningar eller att begränsa historikernas frihet med straffrättsliga sanktioner”. Vi argumenterade också emot det växande antalet så kallade minneslagar.

I Sverige har vi förvisso en lag om hets mot folkgrupp, som jag anser borde tas bort, och kristna aktivister som vill kriminalisera ”hädelse”, men vi har hittills besparats minneslagar. Må det så förbli.

Se även vad Peter Singer har att säga om saken.

Dagen rapporterar att allt fler nu sprider askan efter avlidna istället för att ordna med en grav:

Antalet askspridningar ökar kraftigt i Sverige. Förra året ströddes stoftet efter 1423 personer över hav, sjöar och landområden. År 2000 var motsvarande siffra 869.

Enligt professor Curt Dahlgren reflekterar det en ökad individualisering. Utmärkt! Fortfarande finns dock regler som försvårar för människor att förfara som de vill med askan efter avlidna:

Den svenska begravningsförordningen är strikt jämfört med lagstiftningen i England och Frankrike. Där kan de anhöriga ta med sig askan hem direkt efter kremeringen, berättar Curt Dahlgren. I England finns det till och med exempel på avlidna som fått sin aska strödd på favoritfotbollslagets hemmaarena. En sådan utveckling tror han inte är möjlig i Sverige.
- Men jag vet att det finns ett tryck på att ändra förordningen eftersom fler vill sprida sina anhörigas aska nära hemmet, till exempel i rosenrabatter, säger han.
Att de svenska reglerna är så restriktiva tror Curt Dahlgren hänger ihop med folkhemstanken.
- Det har funnits en idé om att staten ska ta hand om oss alla, även efter döden. Något som inte alls varit fallet i England, säger han.

Det är dags att lämna folkhemstanken även på detta område. (Se tidigare inlägg mot begravningar och gravstenar här, här, här och här.)

Den kristne aktivisten Tuve Skånberg vill göra det straffbart att kritisera religion i Sverige. En grupp muslimska stater försöker få FN att förespråka en sådan ordning i hela världen. Glädjande nog avvisar USA:s utrikesdepartement alla sådana förslag. Ambassadör John V. Hanford III skriver:

The United States advocates religious freedom for all faiths, which means we take a leading role in defending the religious freedom of Muslims around the world. However, it is because of this commitment that we take issue with efforts by the Organization of the Islamic Conference and its members like Pakistan and Egypt, in promoting the problematic concept of defamation of religions at the United Nations. As Secretary Rice mentioned a moment ago, this flawed concept seeks to weaken the freedoms of religion and expression by restricting the rights of individuals to share their views or criticize religions; in particular, Islam. The OIC’s approach to defamation of religions is inconsistent with international human rights law, and is an attempt to export the blasphemy laws found in several OIC countries to the international level.

Nu blir jag lite rörd. Tuve kanske fäller en tår han också, men av annan anledning.

Will Wilkinson recenserar Thaler och Sunsteins nya bok Nudge: Improving Decisions about Health, Wealth, and Happiness, som pläderar för libertariansk paternalism. Med detta avses försök att forma människors valsituationer så att de underlättar val som människor själva skulle ha valt om de hade haft perfekt information, perfekt kognitiv förmåga och perfekt viljestyrka. Antipaternalistister har oroat sig för att sådan paternalism, även om den är mildare och mjukare än traditionella former av paternalism, kan reducera människors valfrihet. Kanske har de oroat sig i onödan, eftersom Thaler och Sunstein i allmänhet förespråkar förekomst av alternativ och möjlighet att lämna vissa default-val som välmenande libertarianska paternalister har fått beslutsfattare att göra på individens vägnar.

I en innovativ del av recensionen funderar Wilkinson vidare på om inte idén med opt out, att lämna existerande regelverk, faktiskt kan användas till att öka människa valfrihet i de fall den idag är kraftigt beskuren:

But run-of-the-mill libertarians would be more reassured had Thaler and Sunstein done more to recommend ”choice-preserving” alternatives to existing hard-paternalist measures. As the George Mason University economist Bryan Caplan suggested to me, perhaps you could legally purchase cocaine if you wrote an essay for the Drug Enforcement Administration explaining that you grasp the risks but want to purchase some anyway. Maybe we could exempt ourselves from seat belt laws by watching an hour of bloody car crash videos. Surely there is some clever way to opt out of Food and Drug Administration restrictions in order to preserve dying patients’ ability to choose experimental drugs and treatments. A liberty-minded ”libertarian paternalist” would focus more than Thaler and Sunstein do on reinstating choices that the state has already stripped away.

Med andra ord skulle man, inspirerad av libertariansk paternalism, kunna argumentera för att överge traditionell, förbudsinriktad paternalism på ett antal områden, dvs. för att öka människors frihet.

Se tidigare inlägg om libertariansk paternalism här och här.

Regeringen har idag presenterat sin ekonomiska politik för kommande år. Från budgetpropositionen (s. 166):

Mellan 2006 och 2011 beräknas skattetrycket sjunka med 3,3 procentenheter eller med 7 procent. Apropå min syn att borgerliga sympatisörer bör sluta dissa Alliansen.

Witold Gombrowicz kraftfulla kritik av dem vill hålla människan vid liv till varje pris — av dem som på vidskeplighetens grund upphöjer livet till undantagslös norm och dogm —  måste läsas. (Inlägget är långt, jag vet, men om jag orkade skriva in det för hand orkar du läsa det.) Från Dagboken 1—3 (s. 462—464):

Religionerna? Å denna religion… som idag bannlyser självmordet och igår lika högljutt förbjöd smärtlindring… som i förrgår godkände slavhandel och förföljde Copernicus och Galilei… denna Kyrka som dundrade likt åskan och sedan diskret tog tillbaka, i all tysthet…, vad har ni för garantier att inte bannlysningen av självmordet om tjugo trettio år kommer att luckras upp och rinna ut i sanden. Och till dess ska vi dö som hundar i ryckningar och rosslingar — tålmodigt ska vi vänta och beströ denna väg med miljoner fasansfulla dödsvåndor, om vilka man brukar skriva i dödsrunorna: ”… efter ett långt och svårt lidande”! Nej, räkningen för denna ”interpretation” av de heliga texterna är redan på tok för hög och blodig, så det bästa vore om kyrkan avsade sig en skolastik som alltför godtyckligt nästlat sig in i livet.

Om en troende katolik vill dö en svår död så är det väl hans ensak. Men hur kommer det sig att ni ateister, eller ni som bara är löst knutna till kyrkan, inte vågar er på någonting så enkelt som att organisera er egen död? Vad är det ni ryggar för? Ni har gjort vad som måste göras för att utan svårighet kunna flytta er från det ena stället till det andra, när ni byter boplats, men när det gäller flyttningen till hinsidan, då vill ni att den ska gå till som förr i världen, enligt den urgamla metoden att kola av. Så obegripligt valhänta ni är! Och ändå vet varenda en så väl att ingen av hans närstående kommer undan dödsvåndan, om han inte möter den exceptionella lyckan av att få dö en plötslig och oväntad död; var och en ska förstöras bit för bit tills hans ansikte en dag har blivit oigenkännligt — och trots att ni vet detta och känner detta oundvikliga öde, så rör ni inte ett finger för att bespara er plågan. Vad är ni rädda för? Att för mycket folk ska slinka iväg om man gläntar för mycket på porten? Låt dem som väljer döden dö. Tvinga ingen till ett liv med dödens vedermödor — det är alltför gement.

Den utpressning som består i att på konstlad väg försvåra döendet är ett svineri som kränker den värdefullaste mänskliga friheten. Ty min högsta frihet består i att varje sekund kunna ställa mig Hamlets fråga ”att vara eller inte vara” — och obehindrat svara på den. Det liv som jag har dömts till kan trampa ner mig och skända mig med vilddjurens bestialitet, men jag besitter ett perfekt och suveränt instrument — att själv kunna ta livet av mig. Om jag vill kan jag upphöra att leva. Jag har inte bett om att få komma till världen, men det står mig åtminstone fritt att kunna gå min väg… och det är fundamentet för min frihet. Också för min värdighet (ty att leva i värdighet betyder att leva frivilligt).

Men människans fundamentala rätt till döden, som borde införas i konstitutionen, har undan för undan omärkligt dragits in — för säkerhets skull har ni ordnat det så att det ska vara så svårt som möjligt… och så hemskt som möjligt… att det ska vara svårare och hemskare än det borde vara med tanke på dagens tekniska nivå. Detta är inte bara ett uttryck för ert blinda bejakande av livet, av en rent djurisk dimension — det är framför allt ett uttryck för ett oerhört kallsinne gentemot smärtan, den smärta som ni ännu inte har upplevt, den dödskamp som ännu inte är er — det är detta enfaldiga lättsinne att tåla döendet så länge det är någon annans. Alla dessa omtankar och betänkligheter — som bygger på dogmer, nationalism, praxis — hela denna teori, hela denna praktik, spänner upp sig som en påfågelsstjärt… långt från döden. Så långt som möjligt.

Se även ett tidigare inlägg om dödshus.

John Kalvin

Jag har tidigare uppmärksammat att den kristne aktivisten Tuve Skånberg förespråkar att staten ska bestraffa dem som hädar religion. Han är i gott kristet sällskap. Kalvin hade samma inställning men förespråkade en tuffare straffskala än Tuve. När den spanske teologen Servetus hade hädat och dömts till döden försvarade Kalvin det på följande sätt, i Defensio orthodoxae fidei:

Whoever shall maintain that wrong is done to heretics and blasphemers in punishing them makes himself an accomplice in their crime and guilty as they are. There is no question here of man’s authority; it is God who speaks, and clear it is what law he will have kept in the church, even to the end of the world. Wherefore does he demand of us a so extreme severity, if not to show us that due honor is not paid him, so long as we set not his service above every human consideration, so that we spare not kin, nor blood of any, and forget all humanity when the matter is to combat for His glory.

En kärlekens och frihetens religion, i sanning!

Uppdatering: En italiensk komiker riskerar fängelsestraff för att ha smädat påven.

Professor Coase

Ronald Coase observerar i sin artikel ”The Market for Goods and the Market for Ideas” att många har följande uppfattning:

[I]n the market for goods, government regulation is desirable whereas, in the market for ideas, government regulation is undesirable and should be strictly limited.

Coase ifrågasätter detta synsätt — vad säger att det finns fler marknadsmisslyckanden för varor än för idéer, och vad säger att statlig inblandning fungerar bättre i det ena fallet än i det andra? — och inbjuder till omprövning:

We have to decide whether the government is as incompetent as is generally assumed in the market for ideas, in which case we would want to decrease government intervention in the market for goods, or whether it is as efficient as it is generally assumed to be in the market for goods, in which case we would want to increase government regulation in the market for ideas. Of course, one could adopt an intermediate position — a government neither as incompetent and base as assumed in the one market nor as efficient and virtuous as assumed in the other. In this case we ought to reduce the amount of government regulation in the market for goods and might want to increase government intervention in the market for ideas.

Detta tycks mig vara kloka tankar, och själv lutar jag, liksom t.ex. Ilya Somin, åt att statlig inblandning bör undvikas i relativt hög grad både på varu- och idémarknaderna. Jag är med andra ord en förespråkare av en relativt hög grad av såväl ekonomisk frihet som yttrandefrihet. Men varför är många av dem som inte håller med mig om att varumarknaden ska vara relativt fri ändå för yttrandefrihet?

Coase menar att den rimligaste förklaringen är egenintresse. Intellektuella arbetar på idémarknaden och vill inte att någon ska lägga sig i deras förehavanden. Däremot misstror de marknadsekonomin och ser kanske t.o.m. sig själva som duktiga experter som kan förbättra dess funktionssätt. Se även vad Bryan Caplan har att säga om saken här och här.

Vad har påven och Kubas kommunistledare gemensamt? De försöker, gärna med hjälp av lagens långa arm, kväsa kulturella yttringar som utgör ”hädelse” eller ”social fara”.

Påven ger t.ex. nu sitt stöd till dem som vill få ett museum för modern konst i norra Italien att ta bort detta konstverk:

"Zuerst die Füsse" av Martin Kippenberger

Samtidigt åtalas punkrockaren Gorki Aguila för att utmana ”kommunistisk moral” på Kuba.

Ja, yttrandefriheten känns hotfull när man inte kan försvara sig med rationella argument. Då måste man svartmåla, stoppa och förtrycka. Själv dissar jag såväl katolsk som kommunistisk moral på många punkter, och jag känner mig glad över att bo i ett land där sådan kritik, även i utmanande former, är tillåten*.

Se ett tidigare inlägg om en staty av Jesus med erektion.

___________________

*I Sverige argumenterar emellertid den kristne aktivisten Tuve Skånberg för att hädelse ska bli straffbart.

James Buchanan menar att en rädsla för frihet och ansvar leder till efterfrågan på en välfärdsstat. Andreas Bergh påpekar att en välfärdsstat kan förenas med en hög grad av ekonomisk frihet. En ny studie knyter samman dessa stora tänkare och visar att demokratisering ger ökat stöd för ekonomisk frihet just därigenom att demokratier omfördelar. Från studiens abstract:

Using a new set of micro evidence from an original survey of 28 transition countries, we show that democracy increases citizens’ support for the market by guaranteeing income redistribution  … This is true, in particular, of inequality-averse agents, provided that they trust political institutions.

Det tycks alltså ligga något i socialdemokraternas retorik om att trygghet ger öppenhet för förändring. Frågan är hur mycket trygghet som är optimal. Man får inte glömma att trygghet också kan medföra kostnader.

Martina (Foto: Dan Hansson)

Tydligen protesterar politiker från båda blocken, liksom andra, mot det privata barnsjukhuset Martina. Birgitta Rydberg (fp):

Stockholmarna ska inte behöva betala två gånger för vård, först via landstingsskatten och sedan via en privat försäkring. Då är vi inne på en farlig väg.

Och Dag Larsson (s) håller med men konstaterar något intressant:

Det slår sönder solidariteten mellan medborgarna. Samtidigt; om folk väljer att gå till Martina är det en fruktansvärd kritik mot de politiker som ansvarar för den offentliga vården.

Som i andra branscher ser jag det som väsentligt att konsumenterna ska kunna välja mellan olika alternativ. De som är missnöjda med offentlig sjukvård ska kunna nyttja privat sjukvård, om de är beredda att betala för det. Det handlar inte, som Birgitta Rydberg påstår, om att stockholmarna ”behöver” betala två gånger för vård — det är ett frivilligt val. Om en familj vill lägga 2 500 kr per år på en försäkring istället för på en cykel ska de, enligt min uppfattning, få göra det.

Men har inte politikerna rätt i att de som börjar betala för privat sjukvård vid sidan om det offentliga systemet blir mindre solidariska med det senare? Måhända. Men mekanismen måste vara: minskad solidaritet hos privata vårdkonsumenter → tryck på politiker att sänka landstingsskatten → politiska beslut att kraftigt sänka landstingsskatten. Om politikerna inte vill tillgodose de privata vårdkonsumenternas krav, vilket de inte tycks vilja, finns det ingen anledning att tro att Martina kommer att försämra den offentliga vården.

Tvärtom kan privata alternativ, som Martina, inte bara konkurrera med utan också avlasta den offentligt finansierade vården, vilket kan göra den vården bättre och mer tillgänglig för dem som enbart nyttjar det systemet. Så jag har svårt för att förstå upprördheten.

Se även Eva Mörks linguistiska analys.

Göran Skytte

Göran Skytte är förutsägbar, vilket i sig borde få en tidning som låter honom skriva krönikor att fundera på om han är lämplig för det uppdraget. Varannan krönika handlar om hur underbar den kristne guden är; varannan krönika handlar om hur hemskt det är att sociala normer inte bjuder människor att stigmatisera dem som inte lever som Göran tycker att man ska leva.

Idag angriper Göran journalistkåren:

Den som skulle förespråka till exempel sexuell avhållsamhet före äktenskapet och sexuell trohet inom äktenskapet löper risk att framställas som bigott och ”unken”. Medan det är ”chic” och ”kul” och ”nytt” och ”fräscht” att påstå att massgruppsex är en ny svensk trend.

Tre kommentarer:

1. Är det verkligen så att ”massgruppsex” framställs som norm och trend i svenska media? Jag har sett mycket lite av den saken. Snarare tycker jag romantiska reportage om giftermål är  betydligt vanligare — t.ex. återfinns bröllopsfoton varje dag i de flesta tidningar. Och vem har skrivit att personer som lever i avhållsamhet är ”bigotta” och ”unkna”? Jag tror att Göran ser spöken.
2. Problemet är att Göran vill ersätta den norm han inbillar sig finns med en annan norm. Precis som katoliken Bitte vill han styra och ställa och, precis som han gör i sin artikel, nedvärdera dem som inte lever som han vill att man ska leva. Det är osmakligt. Det är inte så, vilket han vill få det till, att media och vi som förespråkar frihet att leva som man vill anser det osmakligt att de som vill leva i avhållsamhet och monogami gör det. Nej, det osmakliga består i att vilja upphöja detta sätt att leva till allmän norm.
3. Är inte Göran en cry baby? ”Bu-hu, det är så hemskt att tidningar inte skriver det jag vill att de ska skriva.” Ja, Göran, livet är hårt. Men torka tårarna och gå vidare nu, skulle vara mitt råd.

Och går han inte vidare frivilligt kanske han behöver en puff? Göran skriver:

Journalister fungerar som grindvakter. Vi bestämmer vilka och vad som ska släppas igenom ut till publiken – och vilka och vad som skall hållas tillbaka genom att man stänger grinden.

Just det. Var håller SvD:s grindvakt hus?

Se även vad Blogge Bloggelito har att säga om Göran.

Domare Richard Posner (som för övrigt har skrivit den synnerligen stimulerande boken Sex and Reason) konstaterar att könsneutrala äktenskap inte orsakar samhällets undergång:

Marriage retains and will probably long retain tremendous symbolic significance in our society as a symbol of love and commitment (that is why cheating on a spouse attracts greater opprobrium than cheating on a person with whom one has a long-term, but not marital, sexual relationship), and it is likely to retain that significance even as gay marriage becomes more widespread, as it seems bound to do.

Gary Becker

Och ekonomipristagaren Gary Becker håller med, men skissar dessutom på något jag själv förespråkar, nämligen en ”privatisering” av äktenskapet:

I have proposed for many years that marriage should be basically a private contract between the men and women involved-they can add a religious ceremony if they so desire. There is no reason why the standard contract should be supplied by the government rather than by market forces. An explicit contract would be compulsory, even if it only has a minimum number of stipulations and rules. … Such contracts would be equally available to homosexuals, as they are already in some countries and many states of the United States.

Kloka herrar, det där.*

_____________________

*Man kan notera att Posner är född 1939 och Becker 1930. Bara för att man är en äldre man behöver man inte vara reaktionär. (Alf Svensson är född 1938.)

I artikeln ”Afraid to Be Free: Dependency as Desideratum” lanserar ekonomipristagaren James Buchanan tesen att människor i allmänhet ogillar mycket frihet eftersom frihet innebär att man måste ta hand om sig själv. Som barn blir man omhändertagen av mor och far, och den känslan av trygghet vill man ha kvar även som vuxen. Buchanan kallar det för parentalism:

With paternalism, we refer to the attitudes of elitists who seek to impose their own preferred values on others. With parentalism, in contrast, we refer to the attitudes of persons who seek to have values imposed upon them by other persons, by the state or by transcendental forces. … And it seems evident that many persons do not want to shoulder the final responsibility for their own actions. Many persons are, indeed, afraid to be free.

Förr tillgodosågs denna önskan om trygghet av en tro på Gud. Men eftersom vi numera håller med Nietzsche om att Gud är död måste tryggheten sökas någon annanstans — närmare bestämt i välfärdsstaten. Därför tror Buchanan inte att denna stat kommer att minska i omfattning. (Hittills har han rätt.) När väljarna av djupt liggande psykologiska skäl efterfrågar parentalism vinns inga val på att lova systemskiften som handlar om att nedmontera välfärdsstaten. Kanske har Reinfeldt läst Buchanan? (Trots vad som sägs i den politiska debatten har Sverige fortfarande ett av världens mest omfattande välfärdssystem.)

Se även vad Christian Bjørnskov och Peter Santesson-Wilson har att säga om artikeln samt ett tidigare inlägg som, med utgångspunkt i artikeln, pekar på ett dilemma för en liberal ateist.

Om människor i ett samhälle litar på varandra tycks många positiva konsekvenser följa. Som Henrik Jordahl och jag skriver i inledningen till vår artikel ”Free to Trust”:

”Numerous studies suggest that social capital is beneficial for economic growth (Putnam 1993, Fukuyama 1995, Knack and Keefer 1997, La Porta et al. 1997, Dasgupta and Sergaldin 2000, Glaeser et al. 2000, Zak and Knack 2001, Knack and Zak 2002, Beugelsdijk, de Groot and van Schaik 2004, Bengtsson, Berggren and Jordahl 2005), but also, to mention some other areas, for trade (Greif 1989, Woolcock 1998, den Butter and Mosch 2003), happiness (Uslaner 2002, Bjørnskov 2003, 2006), democratic stability (Inglehart 1999, Uslaner 2003), political and civic involvement (Knack and Keefer 1997, La Porta et al. 1997), crime prevention (Wilson 1987), and health (Putnam 2000, Rose 2000).”

Och följdriktigt beklagar sig många när tilliten ser ut att minska. I SvD talar t.ex. Stefan de Vylder om ”en nyindividualistisk trend” som bl.a. yttrar sig i att man i högre grad sitter på nätet istället för att aktivera sig i föreningar:

”Ta bara de här anonyma hemskheterna på nätet. Gubbar som utger sig för att vara fjortonåriga flickor och stämmer träff. Förtal, skitsnack, uthängning av klasskamrater. En allt vulgärare bloggmobbning. Sånt som man inte normalt gör på öppna möten, öga mot öga. De här fenomenen banar väg för ett brutalare samhällsklimat över huvud taget, samtidigt som folkrörelsereglerna för umgänget mellan männi­skor försvagas.”*

Men det som slår mig är att få talar om tillitens kostnadssida. Visst finns det, som nämnts ovan, en intäktssida, men tillit bygger i regel på social närhet, likformighet och frånvaro av just individualism. Detta kan ses som en kostnad. I ett samhälle där man litar på andra är homogeniteten i olika avseenden stor. Man känner igen och kan ”läsa” sina medmänniskor, man har koll genom rykten och skvaller, man bestraffar den som avviker etc. Och därmed följer låg autonomi. Man är inte fri att leva som man vill utan måste följa sociala koder och anpassa sig. Den som anses udda anses inte pålitlig.** Och på makroplanet kanske tillit möjliggör mer kollektivism och en expansiv välfärdsstat: dem du litar på ses som del av din grupp, och i gruppen hjälper man varandra.*** De flesta är beredda att acceptera en sådan kostnad i utbyte mot fördelarna, men en kostnad är det hursomhelst.

Dock finns det i det moderna samhället möjlighet att välja mellan olika grader av tillit och autonomi. Vill man leva med hög tillit kan man bo i en liten by i Norrlands inland, men till priset av hög social kontroll. Vill man leva med lägre tillit kan man bo i Stockholm, men på plussidan hamnar en större möjlighet att leva i enlighet med egna preferenser utan inblandning av andra och en större möjlighet att välja sina gemenskaper (av vilka det finns flera sorter). För de flesta är optimum inte en hörnlösning: få vill ha extrem tillit utan någon som helst personlig autonomi; få vill ha noll tillit med total personlig autonomi; det handlar om att välja en punkt däremellan.****

Optimum för mig är nog att bo i ett land med relativt hög tillit (sannolikt är den svenska för hög för min smak) men i en storstad inom detta land, där den genomsnittliga tilliten är lägre än i småstäder och där jag kan välja gemenskaper inom vilka det finns hög tillit. Då blir tilliten inte kvävande utan baseras på en intressegemenskap. Samtidigt finns ganska hög tillit även utanför de valda gemenskaperna, så man slipper gated communities och väldigt hög brottslighet.

_____________________

*Två påpekanden: 1) Som Bo Rothstein klargör finns det dock ett svagt samband mellan föreningsliv och tillit, så de Vylders oro förefaller överdriven. 2) de Vylders syn på nätet ser jag som groteskt obalanserad: varför inte nämna allt det positiva, inklusive möjligheter till kontakter med andra människor?
**T.ex. finner Magnus Gustavsson och Henrik Jordahl att andelen utlandsfödda i svenska län är negativt relaterad till tillit.
***Se Daniel Kleins argument i ”The People’s Romance”.
****Men är det självklart att tillit reducerar autonomi? Får man inte större möjlighet att realisera sina preferenser om människor litar på varandra, utan misstänksamhet och kontrollbehov? Jo, så kan det vara, men då talar vi om en typ av preferenser: de som harmonierar med andras preferenser. I den mån man har preferenser som avviker från de som dominerar tenderar tillit att reducera autonomin vad avser möjligheterna för just de preferenserna att realiseras.

Det kontroversiella konstverket

Ett konstgalleri i Storbritannien åtalas snart för en utställning med verk av Terence Koh. Skälet är att hans staty av Jesus med erektion provocerade kristna, som polisanmälde galleriet för oanständighet:

”A private prosecution has now been launched with legal documents claiming the gallery has both offended public decency and breached Section 5 of the Public Order Act 1986. The maximum fine for outraging public decency is six months prison and a £5,000 fine.”

De samtidigt visade verken av Musse Pigg och ET med erektion verkar dock ingen ha tagit så illa vid sig av.

Konst som provocerar— jag kommer direkt att tänka på Mapplethorpe och Serrano — är ett ständigt trätoämne, tycks det. Jag är för ett stort mått av tolerans på detta område: vill konstnärer provocera, eller om de provocerar utan att ha haft för avsikt att göra det, ska de få göra det. Att någon tar illa upp är inget skäl för att bestraffa vare sig gallerier eller konstnärer.

Se ett tidigare inlägg om hån av religion.

Jag betvivlar att Bitte Assarmo har läst John Stuart Mills On Liberty. Om hon har gjort det gissar jag att den fyllde henne med vämjelse och avsky. Däri föreslår han nämligen detta radikala synsätt:

”The only freedom which deserves the name, is that of pursuing our own good in our own way, so long as we do not attempt to deprive others of theirs, or impede their efforts to obtain it. Each is the proper guardian of his own health, whether bodily, or mental and spiritual. Mankind are greater gainers by suffering each other to live as seems good to themselves, than by compelling each to live as seems good to the rest.”

Bitte vill däremot styra och ställa och lägga sig i. Hon vill beskära andras frihet genom att stigmatisera. Att Tiina Rosenberg och andra under Stockholm Pride menar att sex utan kärlek går an, det retar Bitte. Det går icke an!, menar hon. Det är ytligt. Det är mekaniskt. Det smutsar ner.

Så får Bitte, liksom t.ex. nationaldemokraterna, Elisabeth och Samuel i Dagen, prästen Markus och den Livets Ord närstående kvalitetstidskriften Världen Idag, förstås tycka. Men likaså får vi som tror på individens frihet markera att vi avvisar denna interventionistiska syn och istället betona respekten för individers egna val. Vissa — även homosexuella — vill gifta sig. Andra — även heterosexuella — vill ha sex utan kärlek. Hur man gör ska man få bestämma själv. Den tid är förbi då kyrka eller våldsverkare kan göra särskilt mycket åt saken. Det, om något, är värt att fira under Stockholm Pride.

Se även vad den kloke Tor Billgren har att säga om saken.

Förintelseförnekarnas guru David Irving, som nyligen släpptes ur ett österrikiskt fängelse efter att ha avtjänat en tredjedel av ett treårigt straff just för Förintelseförnekelse*, besöker nu USA:

En sak som alltid har förbryllat mig med Förintelseförnekelse är att den uttalas av personer som uppenbarligen önskar att den hade ägt rum. Borde inte antisemiter av det mer hårdföra slaget vara stolta och glada över att flera miljoner judar dödades? Varför förneka?

Kanske därför att deras preferensordning ser ut på följande sätt:

1. Förintelsen har ägt rum, människor tror inte att den har ägt rum.
2. Förintelsen har ägt rum, människor tror att den har ägt rum.
3. Förintelsen har inte ägt rum, människor tror inte att den har ägt rum.
4. Förintelsen har inte ägt rum, människor, tror att den har ägt rum.

Dvs. de tycker om att judar förintas, men de inser att om människor i allmänhet känner till det kommer sympatierna för de kvarlevande judarna att vara mycket starka, vilket kommer att ge dessa judar olika fördelar, liksom de inser att attityderna mot dem själva kommer att bli betydligt mer negativa. Därför verkar det rimligt att hårdföra antisemiter förnekar Förintelsen, trots att de innerst inne är glada för att den ägde rum.

____________________

*Jag tycker att Förintelseförnekelse ska vara laglig. Sanningen gynnas inte, utan undermineras snarast, av den typ av inskränkningar i yttrandefriheten som bl.a. Österrike har infört. Peter Singer, själv jude med mor- och farföräldrar som dog i Förintelsen och liksom jag inspirerad av John Stuart Mill, håller med.

W. H. Auden:

”The Enemy was and still is the politician, i.e. the person who wants to organise the lives of others and make them toe the line. I can recognise him instantly in any disguise, whether as a civil servant, a bishop, a schoolmaster, or a member of a political party, and I cannot meet him however casually without a feeling of fear and hatred and a longing to see him (or her, for the worst ones are women) publicly humiliated.”

Jag sympatiserar med denna kombination av autonomism — en vilja att leva sitt liv som man själv vill — och (det måste medges) motvilja mot dem som vill styra och ställa, oavsett om styrandet och ställandet är politiskt eller av annat slag.

Orsakverkan rapporterar om en student i Florida som har orsakat stor upprördhet bland katoliker därför att han lämnade kyrkan med en oblat. Katoliker ser oblaten i nattvarden som Jesu kropp, och den ska ätas upp, inte tas med ut.

Biologen och ateisten PZ Myers gav en hånfull kommentar, på vilken Andrew Sullivan reagerade:

”It is one thing to engage in free, if disrespectful, debate. It is another to repeatedly assault and ridicule and abuse something that is deeply sacred to a great many people. Calling the Holy Eucharist a ‘goddamned cracker’ isn’t about free speech; it’s really about some baseline civility. Myers’ rant is the rant of an anti-Catholic bigot. And atheists and agnostics can be bigots too.”

Fallet aktualiserar frågan om det är fel att håna religion. Min syn är:

• att det ska vara lagligt att håna religion;
• att jag inte vill kritisera hån av religion; och
• att jag själv inte vill håna religion.

Dvs. jag tycker att PZ Myers ska få uttrycka sig om nattvarden på ett sätt som av katoliker uppfattas som stötande; givetvis får katoliker (och andra) kritisera honom för det; jag vill inte kritisera honom för det; men jag vill själv inte håna. Jag har för övrigt exakt samma syn på skämtteckningarna av Muhammed i Jyllands-Posten: jag skulle själv inte skapa eller sprida sådana, men jag anser att det ska vara tillåtet att göra det, och jag vill inte kritisera dem som gör det.

Kanske uppfattar vissa kristna det som att jag hånar dem och deras religion i mina religionskritiska inlägg, på denna blogg och annorstädes, men det är åtminstone inte min avsikt. Min avsikt är att leverera på argument baserad kritik av religion, vilket jag ser som något annat än hån.

Men det är inte alla som ansluter sig till yttrandefrihet på detta område. Den kristna aktivisten Tuve Skånberg vill att den som hånar religion ska straffas.

Svenska kyrkan ordnar sagoläsning för barn under Stockholm Pride. Upprörande! Jag tycker att kyrkan ska lämna barnen i fred.

På ett mer principiellt plan är frågan om påverkan av barn intressant. Will Wilkinson menar att föräldrar inte bör försöka styra sina barn alltför hårt genom att skydda barnen från alla budskap som de själva kanske finner tveksamma:

”The principle here is that freedom is good, that psychological freedom is a kind of freedom, and that psychological freedom has some developmental preconditions — it requires the cultivation of certain moral and epistemic capacities. Part of that cultivation comes from practicing judgment in a complex world of moral diversity.”

Föräldrar har vissa ”minimala” skyldigheter mot barn: det bör inte vara tillåtet att hålla barn som slavar i källaren, inte heller att inte lära dem att läsa. Kanske är en grundförmåga till självständigt, kritiskt tänkande — motsatsen till indoktrinering och leverans av färdiga svar — också en del av det föräldrar bör ge sina barn.

Friedrich Engels och Karl Marx i The Communist Manifesto (kap. II):

”[T]he theory of communists may be summed up in the single phrase: Abolition of private property. … And the abolition of this state of things is called by the bourgeoisie, abolition of individuality and freedom! And rightly so. The abolition of bourgeois individuality, bourgeois independence, and bourgeois freedom is undoubtedly aimed at.”

James Buchanan i Property as a Guarantor of Liberty (s. 32, 34):

”[P]rivate property protects the liberties of persons by providing viable exit from, or avoidance of entry into, potentially exploitative economic relationships. … As we observe them to behave, therefore, individuals place a positive value on the liberty of the withdrawal from the market nexus that private ownership makes possible.”

Det är alltså inte bara så att ett avskaffande av privat ägande skulle försämra välståndsutvecklingen* utan även, menar Buchanan, försämra individers autonomi och reducera deras frihet. Marx och Engels erkänner också detta men välkomnar, till skillnad från Buchanan (och mig), den utvecklingen, främst därför att ägandet är så ojämnt fördelat.

__________________________________

*För en översikt av forskningen om sambandet mellan skydd av privat ägande och ekonomisk tillväxt, se detta bokkapitel av Daniel Waldenström.

Idag för fem år sedan fattade USA:s högsta domstol ett historiskt beslut. Texas s.k. sodomilag förklarades, genom domslut i fallet Lawrence v. Texas, stå i konflikt med USA:s konstitution och ogiltigförklarades. Det var inte längre tillåtet att kriminalisera sexuella aktiviteter mellan personer av samma kön i USA.*

Så här formulerade sig domaren Anthony Kennedy för majoriteten:

”Liberty protects the person from unwarranted government intrusions into a dwelling or other private places. In our tradition the State is not omnipresent in the home. And there are other spheres of our lives and existence, outside the home, where the State should not be a dominant presence. Freedom extends beyond spatial bounds. Liberty presumes an autonomy of self that includes freedom of thought, belief, expression, and certain intimate conduct. The instant case involves liberty of the person both in its spatial and more transcendent dimensions.”

Det är inspirerande när frihet betyder något, när frihet är mer än retorik, när frihet blir praktik.

___________________________

*I Sverige avkriminaliserades homosexuella handlingar 1944.

Jag har två kommentarer till reaktionerna på FRA-lagen.

För det första: Är reaktionerna inte lite väl hysteriska? Jag anser att lagen är en skamfläck ovärdig en rättsstat, men jag hade inte förväntat mig något annat än att den skulle gå igenom, om inte nu, så inom en nära framtid. Trenden är densamma över hela västvärlden: mer övervakning på alltfler områden. Och det kommer bara att fortsätta i den riktningen, tro mig. Så jag blir inte hysterisk av beslutet. Jag hade väntat mig det. Det finns en djup sorg över utvecklingen, men jag är resignerad. De hysteriska reaktionerna tyder på något slags naivitet. Bli mer cynisk och du slipper bli så himla upprörd.

För det andra: Jag har svårt att förstå dem som nu säger att de inte ska rösta på Alliansen på grund av lagen.* Jovisst, lagen är en skamfläck ovärdig en rättsstat, men vad blir bättre av att vi istället får en socialdemokratisk ekonomisk politik understödd av kommunister och miljöpartister? FRA-lagen kommer inte att försvinna. Thomas Bodström är ingen vän av individuell integritet, var så säker. Att straffa Alliansen genom att inte rösta är att hjälpa till att göra Thomas Bodström till justitieminister igen. Och Thomas Östros till finansminister.

För att sammanfatta: Enough already!

______________________________

*T.ex. Stefan Karlsson, Johan Norberg, Isobel Hadley-Kamptz och Blogge Bloggelito.

DN intervjuar den danske miljardären Fritz Schur. Hans sätt att se på livet gillar jag — inte minst illustrerar det hur ekonomiskt välstånd bidrar till lycka:

”Kan man vara en fånge i överklassen?- Nej, nej. Det är inte bindande på något negativt sätt. Jag känner den friheten att göra vad jag vill göra och jag har absolut den ekonomiska friheten till det. Jag behöver inte jobba alls. Om man ibland tröttnar lite på dessa statsuppgifter så kan det vara bra att tala om för sig själv att man har frihet.”

Det är bara en liten, liten detalj som återstår. Jag har inte kommit på hur jag ska bli ekonomiskt oberoende…

Av någon anledning nämner inte de tolv läkare och barnmorskor som skriver på DN Debatt idag att de är engagerade kristna. En snabb nätsökning ger vid handen att de flesta tycks aktiva i Föreningen kristna läkare och medicinare i Sverige. Anne-Berit Ekström är föreningens ordförande, Gunnar Holmgren dess tidigare ordförande.

De skriver bl.a.:

”I botten handlar det om hur vi ser på sexualitet. Är det en funktion som skall uppmuntras att fritt utnyttjas för kortsiktig njutning eller förströelse, men som på grund av fruktan för livshotande smitta och sjukdomar måste omgärdas med stränga säkerhetsåtgärder? Eller är det en kraft som för två människor samman, och som rätt använd hjälper dem att leva i en långvarig unik gemenskap, där den kan få fritt utvecklas utan rädsla?”

De har rätt i så måtto att detta i botten handlar om hur vi ser på sexualitet. Det kardinalfel de begår i sitt propagerande för ”avhållsamhet och trohet” är att de (präglade av sin kristna moralsyn) enbart ser på kostnadssidan av sexuell frihet och negligerar intäktssidan.* Nedlåtande etiketterar de sådan frihet som ett uttryck för ”kortsiktig njutning eller förströelse”. Men en kostnads-intäktsanalys måste, om den ska tas på allvar, beakta den nytta sexuell frihet ger för dem som utövar den. Mot denna nytta måste sedan kostnadssidan vägas. Det duger inte att enbart fokusera på kostnadssidan, vilket sker i artikeln.

För att ta en liknelse: Att köra bil medför kostnader (t.ex. risken för olyckor) och intäkter (t.ex. möjligheten att snabbt och fritt förflytta sig). Om man enbart fokuserade på kostnaderna skulle det vara riktigt att i skolor och på annat håll uppmana alla att sluta köra bil. Det medför ju så stora kostnader! Men den slutsatsen följer förstås inte av en korrekt utförd kostnads-intäktsanalys.

Med detta sagt, är det inte riktigt att försöka minska de kostnader som sexuellt överförbara sjukdomar för med sig? Givetvis. Men detta kan göras på olika sätt. Kondomanvändning är en metod som bibehåller den nytta människor som har fler sexpartner upplever, samtidigt som riskerna för smitta, dvs. kostnaderna, faller.** Som artikeln i British Journal of Medicine, som författarna citerar, uttrycker det:

”The data are clear, however. Other than abstinence, which is difficult to achieve, condoms are the most effective means of stopping the spread of sexually transmitted infections. We need to focus on ensuring consistent and correct condom use rather than denigrating condoms as being less than perfect.”

För att få ned könssjukdomar skulle man alltså kunna försöka att öka kondomanvändningen, t.ex. genom att öka tillgängligheten och genom handfasta instruktioner i skolan, samt att ge utökad faktabaserad undervisning om könssjukdomar och hur de sprids. Även om resultaten aldrig blir ”perfekta”.

Frågan är hur försök att få ungdomar att ha färre sexpartner skulle ge ett bättre resultat.*** Det jag tycker kan förmedlas i skolundervisning är att fler partner ökar riskerna, vilket är faktiskt korrekt, men jag motsätter mig den normativa instruktionen, att fler sexpartner bör undvikas.**** Det är en individuell kalkyl, att väga kostnader mot intäkter, och skolan eller staten bör inte ta ställning till den, utöver att sprida information.

Så medan författarnas syfte vad gäller minskad smittspridning är lovvärt, lyser deras normativa agenda igenom. De struntar i de positiva effekter av sexuell frihet som många upplever och vill att skola eller stat ska förmedla en kristen syn på sex och samlevnad.

_____________________________

*Se min analys i ”The Cardinal Error of Paternalism”.
**Som när man minskar risken för skador i trafiken genom att installera bilbälte och krockkudde samt vajrar mellan vägbanor.
***Författarna nämner av någon anledningen inte att artikeln i Science som talar sig varm för att försöka minska antalet sexpartner inte diskuterar spridning av könssjukdomar i allmänhet utan spridningen i den allmänna, heterosexuella befolkningen av hiv i fattiga länder i Afrika. Artikeln betonar att där smittspridning sker på annat sätt, som i Thailand, har kondomfokuseringen haft god effekt. Läs mer om hur ”more sex is safer sex”.
****Även om jag kraftigt tvivlar på att ett sådant normativt budskap skulle påverka människors beteende. Tvärtom kanske det gör det än mer spännande för många ungdomar att ha flera partner.

När jag berättar att jag faktiskt ska arbeta på midsommarafton reagerar de allra flesta med förundran. ”Stackars dig”, säger de. Men det är inte synd om mig — tvärtom! Jag är genuint glad över att få sitta vid min dator och skriva om Hayek och Keynes idag istället för att äta sill, samla blommor och dansa runt stänger. Jag har inget behov av kollektivt umgänge grundat i meningslösa traditioner. Snarare känner jag mig besvärad om jag deltar i sådant (vilket har hänt, särskilt i yngre år, av hänsyn till familjen).

Keynes såg sig heller inte som bunden av traditioner utan som fri att forma sitt liv som han själv önskade:

”We repudiated entirely customary morals, conventions and traditional wisdom. … But we recognized no moral obligation on us, no inner sanction, to conform or to obey. Before heaven we claimed to be our own judge in our own case.”*

__________________________________

*S. 97 i Keynes, J. M. (1949). Two memoirs. London: Rupert Hart-Davis.

Den mest intressanta delen av Konjunkturinstitutets analys av det ekonomiska läget anser jag det fallande skattetrycket vara. En frihetlig utveckling som jag välkomnar och som jag tror att de flesta borgerliga kritiker av regeringen har missat. KI:s bedömning (s. 106):

Om politik ska syfta till människors lycka kan tre ansatser urskiljas:

1. Det som gör människor lyckliga tas för givet, och politiken utformas så att människors aktuella preferenser tillfredsställs.
2. Det som gör människor lyckliga tas för givet, men politiken utformas så att människors ”ädlare” preferenser tillfredsställs (i högre grad än andra preferenser).*
3. Det som gör människor lyckliga tas inte för givet, och politiken utformas så att människors preferenser ändras, i syfte att inte behöva genomföra den politik som annars skulle ha genomförts.

Vi kan exemplifiera med inkomstomfördelning från hög- till låginkomsttagare.

1. Om det som gör människor lyckliga tas för givet, och om de allra flesta blir lyckligare av inkomstomfördelning, ska politiken genomföra en sådan omfördelning.

2. Men grunden för att de flesta människor blir lyckliga av omfördelning varierar. Några alternativ:

• En genomtänkt rättvisesyn. Man kan anse att det är fel att människor tjänar olika mycket om detta beror på faktorer som ingen kan påverka, t.ex. genetik.
• Positiva konsekvenser. Man kan anse att ett samhälle får större social harmoni med små inkomstskillnader.
• Egoism. Man vill ha omfördelning för att det i materiell mening gynnar en själv.
• Omtanke. Man vill ha omfördelning för att det i materiell mening gynnar andra som man bryr sig om.
• Avund. Man vill ha omfördelning därför att man är missunnsam.

Antag att de flesta människor blir lyckliga av omfördelning pga. egoism. Ska den lycka som följer av ett sådant motiv beaktas i lyckokalkylen — och om den ska det, ska den väga lika tungt som den lycka som t.ex. följer av en genomtänkt rättvisesyn?

3. Ett alternativ är att försöka ändra det som gör människor lyckliga. Det kanske är ett mer kostnadseffektivt sätt att öka lyckan/minska olyckan än att omfördela (alternativ 1 ovan), och kanske undviks därigenom det troliga missnöje som följer av att vissa preferenser ignoreras (alternativ 2 ovan). Att försöka ändra grunden för lycka kan vara särskilt gångbar om denna grund är ogenomtänkt och om den bygger på ofullständig kunskap om alla konsekvenser.

Istället för omfördelning satsar staten då att minska egoism och avundsjuka, kanske i skolan eller i form av kraftigt subventionerade retreats där människor lär sig att acceptera andras framgångar. Eller om den genomtänkta rättvisesynen inte visar sig vara så genomtänkt kan en utbildning i filosofi, psykologi och ekonomi — eller kanske i kritiskt tänkande — ändra vad människor anser rättvist och, därmed, hur deras lycka påverkas av inkomstskillnader.

Ett praktiskt problem kan vara att bestämma vilka grunder för lycka som är mindre ”ädla” än andra och vilka preferenser som ska försöka påverkas. Att bråka om det kanske ger allmän olycka…

____________________________________
*Ja, jag har John Stuart Mills idé om ”higher and lower pleasures” i bakhuvudet.

På tisdag ska riksdagen ta ställning till regeringens avlyssningsförslag. Det är viktigt att vi som motsätter oss förslaget tar till orda och uppmanar alla riksdagsledamöter att rösta nej. Även om förslaget motiveras av goda motiv öppnas stora risker för framtida missbruk och intrång i medborgarnas privatliv. Här tror jag på ett sluttande plan!

Det jag särskilt vill uppmärksamma är förslagets ekonomiska skrivningar, som lyfts fram i DI idag. Det är inte bara militära hot som motiverar avlyssning utan även “ekonomiska utmaningar i form av valuta- och räntespekulationer”! Advokatsamfundets Anne Ramberg varnar:

”När man vidgar mandatet från yttre militära hot till yttre hot, öppnar det i princip för vilken typ av avlyssning som helst. Det står också rent ut i propositionen att ’begreppet yttre hot är vidsträckt och måste också vara det för att ge utrymme för nödvändig flexibilitet’. Den här lagen tillåter massiv, preventiv avlyssning av människor som inte är misstänkta för något brott.”

Tydligen också av finansmarknadsaktörer, om en regering får för sig att de utgör ett hot. Även om de inte är misstänkta för något brott. Är detta en rimlig ordning i en rättsstat?

För mer djuplodande argumentation hänvisar jag till tre smartisar: Oscar Swartz, Jakob Heidbrink och Peter Santesson-Wilson. Se även SvD idag.

Uppdatering: Se detta filminlägg mot lagförslaget, av Mattias Svensson och Fredrik Westerlund. Det handlar om civilkurage kontra konformism, och det berör.

Dagens fråga på hbt-sajten QX.se:

Jag undrar vad befolkningen i stort anser. Min syn är att de som önskar betala för sex ska få göra det, om transaktionerna sker under frivilliga former.

I svensk politisk debatt används ofta begreppet ”nyliberal”, men i regel som skällsord utan djupare koppling till politisk filosofi. Vissa vänsterdebattörer etiketterar friskt sådana de ogillar som nyliberaler, oavsett om det rör sig om fascister, konservativa eller liberaler som är aningen mer frihetliga än folkpartiet.

Jag förstår begreppet som synonymt med libertarian. Professor Daniel Klein försöker, i ett kort bidrag till International Encyclopedia of the Social Sciences, klargöra vad libertarianismen handlar om:

From the customs of liberal society and the writings of John Locke (1632–1704), David Hume (1711–1776), Adam Smith (1723–1790), and myriad others, there emerged an ideological sensibility dubious of government activism, leery of collectivist urges, and resistant of nationalistic sentiments. It learned to accept commercial society and cosmopolitanism, and even celebrate them. It maintains a presumption of individual liberty.”

Själv kallar jag mig inte libertarian eller nyliberal, mestadels därför att jag inte delar de flesta libertarianers filosofiska utgångspunkter. Jag avfärdar idéer om ”naturliga”, ”mänskliga” eller ”objektiva” rättigheter och är i grunden nihilistiskt, hedonistiskt och konsekvensetiskt orienterad. Men i policyfrågor ligger jag ofta nära libertarianer: på nästan alla områden är jag positivt inställd till en mer begränsad statsmakt än den vi ser idag.

Uppdatering: Stefan Karlsson tar upp frågan om det är rätt för en libertarian (om man nu är en) att ta emot bidrag.

Regeringens utredare föreslår idag obligatoriskt medlemskap i a-kassan även för den miljon arbetstagare som idag står utanför. SvD argumenterar mot förslaget, och jag instämmer. Varför tvinga människor att betala 5 000 kr per år när de har visat att de inte vill? Knappast ett valvinnande förslag. Och inte heller ett förslag som gynnar arbetslinjen. Risken för en negativ effekt på sysselsättningen är påtaglig, i det att höjd skatt (vilket är vad förslaget de facto innebär) och höjd ersättning vid arbetslöshet samverkar till att försvaga drivkraften att arbeta för de berörda.

Men ett möjligt argument för förslaget skulle kunna vara att förmåner erhålls utan att man betalar för dem som utanförstående. Men det stämmer inte. Arbetslöshetsersättningen består av två delar: en grundersättning, som redan idag är obligatorisk, som betalas via arbetsgivaravgiften och som ungefär ligger på socialbidragsnivå, och en frivillig ersättning, som ger betydligt mer. Är man inte medlem får man inte den högre ersättningen. Den finansieras å andra sidan till stor del via skattsedeln, inte avgifter, så där kan man tala om att åka snålskjuts på andra.

Nej, vad detta nog handlar om är att Sven-Otto Littorin vill ha mer pengar till systemet från personer som a) ska betala mycket (motsvarande avgiften i den dyraste a-kassan) och b) sannolikt inte kommer att bli arbetslösa och kosta systemet något. En viktig orsak till att jag själv har valt att lämna Akademikernas Erkända Arbetslöshetskassa är just en bedömning att sannolikheten för arbetslöshet är mycket låg och en risk jag är villig att ta. Det beslutet bör jag ha fortsatt rätt att fatta.

Det kan finnas hopp. Statsministern tvekar. Och som finansministern sa i Ekots lördagsintervju härförleden:

Jag har aldrig varit en stark tillskyndare av att vi ska ha en obligatorisk a-kassa. Vi har diskuterat fram och tillbaka och nu landade vi i att vi skulle driva det förslaget. Men visar det sig tekniskt komplicerat och framför allt om det har dåliga effekter på sysselsättningen så får vi naturligtvis lyssna på den kritiken.

Här återfinns förslaget.

ICA funderar på att sluta sälja cigaretter. Gör slag i saken, säger jag. Som läsare av denna blogg vet tar jag avstånd från många former av statlig paternalism, men det är viktigt att klargöra att motstånd mot förbud av fenomen x inte med automatik innebär att man tycker att fenomen x är bra. Som Richard Thaler och Cass Sunstein klargör i en ny bok kan man, som kontrast till statlig interventionism, tänka sig en rad situationer där människors val kan (och bör) påverkas medvetet av andra människor i situationer av frivillig interaktion. Näringsidkare kan t.ex. tänkas försöka påverka kunders livsstil genom att inte föra visa varor i sitt sortiment. Detta är principiellt förenligt med privat äganderätt och ett fritt samhälle, som jag förstår begreppen.

Frågan blir då vad som ska anses vara ”bra” försök att påverka andras val. Som jag ser det kan inte den frågan besvaras objektivt, utan det handlar om subjektiva värderingar (precis som frågan om vilka ordningsregler som är bra). Jag råkar ogilla cigaretter och finner det bra om de frivilligt görs mindre tillgängliga. Andra kanske råkar ogillar icke rättvisemärkta varor och finner det bra om de frivilligt görs mindre tillgängliga. Det har de rätt att anse att verka för, men jag har också rätt att bojkotta den typen av affär. Det är så en experimentell marknadsekonomi fungerar.

Avslutningsvis kan jag nämna att det har blossat upp en debatt om det begrepp Thaler och Sunstein använder för frivilliga försök att försöka påverka andra människors val, libertarian paternalism. Se en kritik av professor Daniel Klein (med svar från Sunstein och svar från Klein), en annan kritik av professor Gregory Mitchell (med svar från Sunstein och Thaler) samt en kommentar av professor Gary Becker. Själv ogillar jag just begreppet libertariansk paternalism (och föredrar föreslagna alternativ, t.ex. mjuk paternalism eller frivillig paternalism), men jag har inget principiellt emot fenomenet.

Hur ofta hör man inte klagomål på marknadsekonomin, såväl från vänstersympatisörer som ”beteendeekonomer”, som säger att den erbjuder för stor valfrihet?

Från vissa på vänsterkanten anförs att marknadsekonomin är ineffektiv, eftersom den tillåter flera sorter av allting. Det vore bättre, menar de, att tillverka en tandkräm för att slippa marknadsföringskostnader samt för att kunna dra fördel av stordriftsfördelar i produktionen. Därför ligger det i konsumenternas intresse att valmöjligheterna begränsas.

Från vissa beteendeekonomer anförs att människor dels inte orkar med att välja och dels att de, när de väljer, ofta väljer irrationellt pga. olika kognitiva imperfektioner. Därför kan det vara i konsumenternas intresse att valmöjligheterna begränsas.

Nå, nu när det visar sig att det bara finns en sorts kyckling att köpa i Sverige verkar konsumenterna bli rejält upprörda. Det verkar som om de faktiskt värdesätter valfrihet. Men hur ska de som vurmar för begränsad valfrihet ha det? Ska de köra över människors preferenser på kycklingområdet? På elbolagsområdet? På PPM-området? På kaffeområdet? (Det finns många alternativ på Espresso House!)

De progressiva kristdemokraterna Alf Svensson och Mikael Oscarsson har fått utrymme på DN Debatt. De säger sig förespråka en ”modern” familjepolitik:

En ny Sifo-undersökning visar att 87 procent anser det vara en grundläggande rättighet för ett barn att få växa upp i en naturlig familj, med en mamma och en pappa. Andra studier visar att skilsmässor och separationer leder till ojämställdhet och barnfattigdom. Därför måste regeringen nu agera för att rädda kärnfamiljen. … En handlingsplan ska upprättas för att stärka äktenskap och familjer. Det handlar både om att verka för positiva attityder till barn, barnafödande, äktenskap och familjebildning, och att konkret erbjuda till exempel föräldra- och äktenskapskurser och rådgivning.

Så intressant. Ursäkta mig om jag har några invändningar.

Jag finner tvärsäkra påståenden om effekter av äktenskap obalanserade. Alf och Mikael borde handskas lite försiktigare med forskningsresultat om effekter av olika typer av familjebildning. Korrelation är inte detsamma som kausalitet. Att äktenskap håller längre än samboende indikerar t.ex. inte nödvändigtvis att detta beror på äktenskapet— det kan mycket väl vara så att de som gifter sig är de som är mest säkra på att hålla ihop. Man kan därför också ifrågasätta målet om att alla relationer ska hålla så länge som möjligt. Givet att en relation inte fungerar bra kan det vara bra för alla parter att den upplöses. Betsey Stevenson och Justin Wolfers uttrycker det på följande sätt:

While advocates hide behind correlations, the evidence that preventing divorce would benefit children is weak at best. Given that there is little evidence that the government can do a better job determining which marriages will be best for the children, a reasonable default rule might be to leave Mom and Dad to make the best decisions for their kids.

Dessutom kan det mycket väl vara så att skilsmässor leder till fler barn, vilket Alf och Mikael borde gilla. Den vetenskapliga grunden för Alf och Mikaels program är hursomhelst synnerligen svagt.

Jag finner det stötande att staten ska ha synpunkter på hur människor lever ihop och om de skaffar barn. Alf och Mikael godtar motvilligt att skilsmässor och separationer förekommer — men varför? Vore det inte följdriktigt att återgå till en traditionell syn på äktenskapet som oupplösligt? Eller är det rätt att överge traditionella regler runt äktenskapet på vissa områden? Alf och Mikael tycker vidare att staten ska ”verka för positiva attityder till barnafödande”. Jag tycker att sådana attityder ska formas utan inblandning av den offentliga makten, liksom beslut om barnalstring. Man anar förresten under ytan att Alf och Mikael beklagar den moderna utvecklingen med preventivmedel och abort. Fler barn ska det ju bli, kära nån! (Helst mycket subventionerade av oss som har fräckheten att inte bilda ”naturliga” familjer.)

Jag finner det missvisande att påstå att skilsmässa och separation framhålls som ideal. Såvitt jag vet framhåller ingen dessa företeelser som ideal — istället förespråkar de flesta att staten ska vara neutral till människors egna livsval. Det är något helt annat, och också något helt annat än det Alf och Mikael förespråkar.

Jag finner ordvalet ”naturlig familj” stötande. Det säger mycket om Alf och Mikaels ideologiska hemvist i katolsk sociallära. Ordet används för att stigmatisera; och det bygger på skakig filosofisk grund.

Jag finner det intressant vad som inte sägs. Alf och Mikael är, trots vad de torgför sig som, i själva verket inte alls moderna. Under ytan finns en reaktionär syn på hur människor ska leva sina liv, där samboende, relationer mellan personer av samma kön, nya familjekonstellationer av olika slag (t.ex. med barn som är adopterade, inseminerade och från tidigare familjebildningar) starkt ogillas.

På det hela taget står Alf och Mikael för en osmaklig, interventionistisk, otidsenlig syn på barn och samliv. Inte därför att det är något fel på den traditionella kärnfamiljen — tvärtom har jag själv vuxit upp i en mycket harmonisk sådan — utan därför att denna modell ska påföras alla.

Bonustips: Läs Stevenson och Wolfers uppsats ”Marriage and Divorce: Changes and Their Driving Forces” samt Tim Harfords ”Divorce Is Good for Women”. Alf och Mikael torde inte vara bekanta med resonemang och resultat i dessa alster.

Regeringen ska låta utreda sexköpslagen — men ett avskaffande är från början märkligt nog uteslutet! Jag misstänker att Beatrice Ask, och andra förbudsförsvarare, inte har läst professor Martha Nussbaums utmärkta analys av prostitution:

In general we should be worried about poverty and lack of education. We should be worried that women have too few decent employment options and too little health and safety regulation in those that they do have. And we should be worried if men force women to do things sexually that they do not want to do. All these things are worth worrying about, and it is these things that sensible nations do worry about. But the idea that we ought to penalize women with few choices by removing one of the ones they do have is grotesque.”

Dvs. Nussbaum förnekar inte att det finns många kvinnor som lever ett tufft liv, vilket också gäller många prostituerade, och att det finns inslag i deras tillvaro som behöver uppmärksammas och förbättras. Men att logiskt separera detta från prostitutionshandlingen som sådan tycks de flesta oförmögna till. Denna handling borde vara helt laglig.

Bonustips: Martha Nussbaum går i ”The Professor of Parody” till hårt angrepp mot den feministiska teoretikern Judith Butler.

Uppdatering: Se även Jakob Heidbrinks resonemang i frågan.

Finns det etiska problem med att prestationshöjande läkemedel används för att förbättra intellektuella prestationer? Enligt en undersökning anser många ledare forskare inte det. De anser, liksom jag, att intellektuell dopning bör vara tillåten.

Två intellektuella giganter, som torde ha nått sina positioner utan dylika preperat, anför goda argument för denna hållning. Richard Posner skriver:

The case for banning intelligence doping is even weaker than the case for banning sports doping. One reason is that there is a strong positive externality from increased cognitive functioning, since smart people usually cannot capture the entire social product of their work in the form of a higher income. … Of course the naturally gifted will object to any ‘artificial’ enhancements that enable others to compete with them. But it is not obvious why their objections should be given weight from a public policy standpoint.”

Gary Becker håller med. Det gör jag också.

Claes Borgström vill skärpa straffet för sexköp. Det ska dömas till fängelse. Ty:

Övergreppet mot en kvinna man köper sex av är ett betydligt allvarligare brott än att till exempel snatta i en affär. Prostitution är också en förutsättning för människohandel.

Och den moderata justitieministern hänger på (även om hon betonar att snatteri också är en allvarlig förseelse – alltid något). När jag läste detta frågade jag mig: Vågar ingen säga emot? Vågar någon stå upp för frihet och självbestämmande?

Jodå. Blogge Bloggelito säger emot, och det rejält. Hans analys av ”normofilerna” är obligatorisk läsning. Komplettera sedan med att läsa de kloka juristerna Mårten Schultz och Jakob Heidbrink i samma ämne. Det borde stämma till eftertanke.

En professor i Göteborg vill förbjuda Glassbilen att spela sin käcka melodi:

Jag vill göra en jämförelse med berömda vattendroppen, en tortyrmetod som bygger på att vatten droppar ned på ens huvud under en längre tid. Upprepning kan bryta ned en person helt och hållet. Hemglass bygger hela sin försäljning på den här melodin.

Melodin kan alltså ses som en negativ externalitet – för vissa. I professorns fall som en extremt negativ externalitet. Men för andra fyller melodin en konsumentupplysande funktion, och för dem vore ett förbud icke önskvärt, liksom givetvis inte heller för Glassbilen själv.

Är det rimligt att införa ett förbud bara för att en enstaka person ogillar ett fenomen? I så fall förespråkar jag ett förbud mot att ringa i kyrkklockor. Jämfört med deras oljud är Glassbilens melodi skön och inbjudande; och den kyrkliga förkunnelsen är långt mer ohälsosam än lite glass.

Tommy Körberg om den pastor som polisanmälde honom för att ha ”kränkt” kristna:

Det är inte första gången det här sker. Jag är irriterad på dumskallar. Vad trodde idioten? Det finns ingen åklagare som vill ta i det.”

Jag undrar vad Tommy skulle säga om Tuve Skånberg. Och om Dagens uppmaning till förbön.