Nonicoclolasos

Archive for the ‘idoler’ Category

Poesi för varje borgerlig väljare

Trots att jag är färgad av Gombrowicz syn på poesi och trots att jag avvisar kärleken: när Igitur talar så lyssnar jag. Alltid.

Kristian Lundbergs Yarden och dess uppföljare borde vara tvingande läsning för varje borgerlig väljare, för alla dem som tror att det här inte existerar, som tror att vi hela tiden väljer, att ingen hamnar i sprickorna. De borde vara tvingande läsning för alla som tror att inget skevt manifesteras, att inget börjar om i oändlighet, att ingen kärlek finns. De borde vara tvingande läsning för alla. Din egen värld av obegriplighet kan bara buga sig, instämma hummande.

Man kanske skulle ta och köpa Och allt skall vara kärlek?

Written by Niclas Berggren

20 juni 2011 at 15:40

Publicerat i genier, idoler, litteratur, poesi, politik

Tagen av en kung

Jag har just ägnat fyra timmar åt att se Luchino Viscontis film Ludwig, om kung Ludwig II av Bayern. Jag är tagen. Jag förmår inte förmedla ett helhetsintryck av denna konstfilm utan förmedlar några spontana tankar och reaktioner:

  1. De liv jag blir mest fascinerad av är de udda, extrema, excentriska, plågade liven; dvs. jag fascineras av de människor som vågar ta ut svängarna och leva, bortom plikter, bortom det tillrättalagda, bortom det vardagsgråa. Som Alfred uttrycker det i Döden i Venedig (också en film av Visconti): ”When Aschenbach insists on being a model of strength and balance, seeking his achievement in a pure Apollonian order, Alfred attacks his ‘rigid morality,’ his refusal to be ‘contaminated’ with life, and threatens him with ‘mediocrity.'”
  2. När hans rådgivare och ministrar ville att Ludwig skulle ägna sig åt politik, ville han hellre ägna sig åt kultur. Utan Ludwig hade Wagner sannolikt inte kunnat fullfölja sitt komponerande och nå sina stora framgångar; och utan Ludwig skulle flera fantastiska slott inte ha existerat. Jag finner det inspirerande med en ledare som är fångad av estetik.
  3. Ludwig var högst sannolikt homosexuell och formade nära band till i synnerhet tre yngre vackra män (däribland sin anställde Richard Hornig, som han också kysser i filmen). Mänsklig skönhet verkar ha varit en primär drivkraft hos honom. Emellertid hölls han tillbaka och skuldbelagdes av den Katolska kyrka han tillhörde — ständigt dessa läskiga präster! — vilket orsakade plågsamma och onödiga trauman. Han förlovade sig av plikt med sin kusin Sophie men bröt den i tid.
  4. Ludwig skydde sociala plikter och umgicks primärt med dem han ville eller höll sig, i ökande grad, ensam. Jag finner detta tilltalande.
  5. Hans kusin Elisabeth, kejsarinnan av Österrike, verkar nästan lika fascinerande. Hon och Ludwig var mycket nära vänner under hela livet och förstod inte bara varandra väl utan delade också sin avståndstagande syn på kvävande regler och plikter. Från Wikipedia: ”On one occasion, she shocked an aristocrat seated near her at a formal dinner by removing her gloves. When the older woman asked why she did so, Elisabeth replied, ‘Why not?’ to which the woman answered, ‘Because it is a deviation from the rules.’ At that, cognizant of her power as Empress, Elisabeth retorted, ‘Then let the deviation henceforth be the rule.’” Som Ludwig fick Elisabeth erfara mycket lidande, bl.a. att hennes äldsta dotter dog i en sjukdom, att hennes man var otrogen, att hennes ende son tog livet av sig och att själv bli knivmördad av en anarkist.
  6. Det hävdas att Ludwig var mentalsjuk, vilket också användes som motiv för att få honom avsatt, efter 22 år på tronen. Hans yngre bror Otto var verkligen mentalsjuk, men jag undrar om Ludwig var det. Min misstanke är att han enbart uppvisade udda och gåtfulla preferenser i hans omgivnings ögon. Ludwig dog dagen efter avsättandet, 40 år gammal. Troligen blev han mördad, men det kan också ha varit fråga om suicid.

Jag är tagen — trots att språket i filmen var italienska.

Written by Niclas Berggren

9 april 2011 at 22:21

Publicerat i film, genier, idoler

Det farliga tänkandet

Doktor Glas:

Icke gissa gåtor! Icke fråga! Icke tänka! Tanken är en syra som fräter. Du tänker i början, att den blott skall fräta på det som är murket och sjukt och som skall bort. Men tanken tänker inte så: den fräter blint. Den börjar med det rov som du helst och gladast kastar åt honom, men du skall inte tro att det mättar honom. Han slutar inte förrän han gnagt sönder det sista du har kärt.

Written by Niclas Berggren

24 mars 2011 at 15:10

Himmelsk röst

Dame Joan Sutherland sjunger ”Let the Bright Seraphim” av Händel som ingen annan:

Written by Niclas Berggren

21 januari 2011 at 14:15

Publicerat i idoler, musik

Gott nytt år

Denna dag har jag inget att säga utöver det som den ryska stjärngruppen nedan säger:

Se även inläggen ”Ska man avge löften?” och ”Nyårslöfte om bantning”.

Written by Niclas Berggren

1 januari 2011 at 4:01

Publicerat i idoler, musik

Nästan Gud

Igiturs formuleringar om nyckelben har förföljt mig. Läs dem! Ta dem till er! Låt dem beröra er! Låt mig här återge något annat han skriver, också det helt sant:

Och på tåget, den här juldagen, är Birgit Nilssons “In Questa Reggia” så nära perfektion människan kan komma utan att bli Gud.

Lyssna själva:

Written by Niclas Berggren

30 december 2010 at 15:27

Publicerat i genier, idoler, kärlek, musik, opera, poesi

Djup insikt

Igitur:

Omegapunkten talar, men talar i tystnad.

Written by Niclas Berggren

10 december 2010 at 14:01

Publicerat i estetik, filosofi, genier, idoler, poesi

Dolly för 30 år sedan

Dolly Parton i ett live-framförande av ”Baby, I’m Burning” från 1979:

Hon är lika bra nuförtiden.

Written by Niclas Berggren

30 november 2010 at 16:51

Publicerat i idoler, musik

Ökad ojämlikhet bland artister

William Easterly rapporterar att de 1 procent mest framgångsrika rockartisterna får en allt större andel av rockartistinkomsterna: upp från 26 procent 1982 till 56 procent 2003. Hans tes är att detta i huvudsak beror på teknologisk utveckling: musik har blivit allt mer lättillgänglig och människor i allmänhet har bra musikanläggningar pga. fallande priser.

Jag tror det ligger en hel del i detta. För egen del köper jag inte gärna musik med andra artister än de bästa; dessutom går jag relativt sällan på liveföreställningar i Stockholm, eftersom jag har märkt att jag lätt blir missnöjd med de sångare som framträder här. Har man vant sig vid Joan Sutherland på sin musikanläggning därhemma blir, tyvärr, Kungliga Operans sångare ofta något av en besvikelse.

En ytterligare fråga är om den ökade ojämlikheten bland artister är upprörande. Det tycker inte jag, i sig, men en möjlig negativ effekt skulle kunna bli att försämra genomsnittskvaliteten på sikt, om en artistkarriär blir mer ekonomiskt riskabel. Om bara de allra bästa tjänar riktigt bra kanske det kan avskräcka många riskaverta talanger, som har potential att bli toppartister.

Written by Niclas Berggren

29 november 2010 at 4:43

Publicerat i ekonomi, elitism, idoler, musik, opera

Kärlek kan leda till död

Jag är starkt berörd av Benjamin Brittens sista kantat Phaedra (och har citerat en textrad där ur i flera tidigare inlägg). Dess tema, om förbjuden kärlek och död, är mycket starkt; Brittens musik, med inspiration från Bali, är därtill magisk. Min favoritsångerska i rollen är Dame Janet Baker (för vilken det skrevs och som sjunger i denna fantastiska inspelning); här kan Ann Murray höras:

Se upp för kärleken!

Se även inläggen ”Förstörd av kärlek” och ”Dödlig kärlek”.

Written by Niclas Berggren

17 november 2010 at 15:44

Publicerat i död, genier, idoler, kärlek, musik, normer

Tre sångfåglar

Ella Fitzgerald, Dinah Shore och Joan Sutherland. En briljerar. ”Sänk vår mikrofon, sänk vår mikrofon!”

Written by Niclas Berggren

9 november 2010 at 16:09

Publicerat i humor, idoler, musik, opera

Atombombsmusik

John Adams mästerverk Doctor Atomic Symphony kan här avnjutas från en radioutsänding. Omskakande.

Written by Niclas Berggren

28 oktober 2010 at 16:30

Publicerat i genier, idoler, musik

La Stupenda är död

Min favoritsångare, Dame Joan Sutherland, har avlidit, 83 år gammal. Hon kallades rätteligen La Stupenda. För mig blev det kärlek vid första lyssningen. Ingen sångröst har berört mig så mycket. Hon kritiserades ibland för att inte ha rätt utseende (hon var relativt stor och lite klumpig); för att inte ha tillräcklig dramatisk förmåga; och för att inte uttala orden hon sjöng med tillräcklig tydlighet. För mig spelade den kritiken ingen roll: dels var den starkt överdriven, dels gjorde hennes röst henne unik i framförandet av operaroller, särskilt i koloraturarepertoaren. Man kan och bör enligt min mening bedöma Joan utifrån en ”ren” konstsyn (som jag tidigare har skrivit om vad gäller tavlor och dans) — bortom gestaltningen av roller och (ibland fåniga) operabudskap och i termer av hennes direkt konstnärliga bidrag, genom röstens skönhet och tekniska skicklighet. Pure beauty and genius!

Min favoritoperainspelning med Joan är av Bellinis opera Norma. En utmärkt samlingsskiva som jag varmt rekommenderar är Coloratura Spectacular. Här är en intervju med Joan.

Du kan lyssna till Joan: se de tidigare inläggen ”Dame Joan — min favoritsångerska”, ”Monumental lycka”, ”Röstakrobatik i den högre skolan”, ”De höga tonerna flödar”, ”Tre barockarior”, ”Brottslingar i sömnen” och ”Magisk sång”.

Written by Niclas Berggren

12 oktober 2010 at 1:16

Publicerat i död, genier, idoler, musik, opera, renhet, skönhet

Intermezzo: Allegro moderato

Prokofievs andra pianokonsert, tredje satsen. Oh yeah.

Written by Niclas Berggren

18 september 2010 at 15:50

Publicerat i genier, idoler, musik

En sällsynt typ av politiker

Valrörelsen har dragit igång. Löften levereras på löpande band. Igitur får mig att drömma om ett annat slags politiker:

Och valpropagandan är verkligen, som herr Winnerbäck sjöng, lika billig som reklam. Du tänker: ge mig någon som inte vill någonting, som inte har några ambitioner …

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

8 augusti 2010 at 14:49

Publicerat i genier, idoler, politik, val

Det lägre är det högre

Det finns en tanke hos Witold Gombrowicz, denna mästerliga analytiker av människans tillstånd, som jag förstod till fullo först denna sommar, då jag i London såg den fantastiska musikalen Billy Elliot. Däri finns en scen där den unge Billy dansar till musik från Svansjön, samtidigt som den vuxne Billy dansar bredvid. Den unge Billy dansar rent tekniskt sämre: han är ung, ny, oskolad, otränad, ofullbordad, imperfekt. Han är den lägre. Det tänkande som dominerar vårt samhälle är att den stora, den starka, den fullvuxna, den fullbordade, den perfekta är beundransvärd, medan den lägre förvisso kan uppskattas och beredas plats — men främst därför att han är den stora, den starka, den fullvuxna, den fullbordade, den perfekta i vardande. Han kommer en dag bli det som ger fullt värde, det högre, och det är denna potential som beundras, snarare än det unga, det nya, det oskolade, det otränade, det ofullbordade, det imperfekta i sig. Detta trots att det senare innefattar genuinitet och frihet från band som binder; däri ryms livslust, lekfullhet, skapande — däri finns tillväxt: kurvan är uppåtgående, mot mer liv. På den perfekta toppen bjuds inte längre på överraskningar; därifrån kan bara nedgång följa.

Gombrowicz i Testamente (s. 15, 45, 107–110):

Det lägre blev mitt ideal för alltid. … Jag var nästan säker på att en revision av den europeiska formen bara kunde göras från en utomeuropeisk position, från en punkt där den är lösare och inte så fullkomlig. Den inre övertygelsen att det ofullkomliga är överlägset det fullkomliga (eftersom det är mer skapande) var en av de mest grundläggande aningarna i Ferdydurke. … Den här sanningen att ”ungdomen är det lägre” gav jag mycket tidigt efter för, och det skedde i ett enda slag, som inför något obestridligt. Ja, att vara ung innebär att vara svagare, lägre, otillräcklig, omogen… alltså att stå under varje värde… och (märk väl) under sig själv (i framtiden!). Det unga varat måste alltså underkastas den Vuxne, och den Vuxnes herravälde över den Unge är riktigt. Och det var naturligtvis ungdomen och ingenting annat som förde mig till alla de andra underlägsenheterna, sociala och till och med andliga. … Men hur kan det då komma sig att ungdomen, som är ofullkomlig och lägre, ändå är skönare? Det är ju mycket förståeligt ur biologisk synvinkel att den som är svag, lägre, behöver skydd och är oskicklig kan finna nåd hos den starkare. Den mogna människan behöver inte förföra, han är mäktig, han dominerar och styr. Charmen och skönheten är kvinnans, ynglingens och barnets vapen. Man då måste man dra slutsatsen att… skönheten är något lägre, underlägsenhet. … [M]änniskan har två ideal, det gudomliga och ungdomen. Hon vill vara fullkomlig, odödlig, allsmäktig, hon vill vara Gud. Och hon vill vara blomstrande, ny och alltid vara kvar i livets uppåtgående stadium — hon vill vara ung! Hon strävar mot fullkomlighet men är rädd för fullkomligheten, ty hon vet att den betyder döden. Hon förkastar det ofullkomliga men attraheras av det, ty det betyder liv och skönhet.

Ja, det (som anses vara) lägre är i själva verket det högre. Det är ungdomen, inte ”åldringen” med sina belastande, formbundna, repetitiva — och kanske perfekta — erfarenheter, som bör dyrkas. Att så inte sker i särskilt hög grad följer av vilka som har makten. Som Gombrowicz skriver i Dagboken (s. 229):

Men just de redan döende människorna hade övertaget, de förfogade över den styrka som ackumulerades under deras liv, och det var de som skapade kulturen och tvingade den på de andra. Kulturen var de äldres verk — de döendes verk.

Se även de tidigare inläggen ”Ungdom och skönhet”, ”Ungdomen framför allt”, ”Ungdomen framför allt 2″, ”Ungdomen framför allt 3″, ”Gammal och ung”, ”Åldrandets tragik preciserad”, ”Ungdom och skönhet hör ihop”, ”Den gudomliga ungdomen”, ”Den moderna flickans insikt”, ”Tvist om ungdom” och ”Att bli gammal fort”.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

31 juli 2010 at 5:43

Bristen skärskådas

Naturligtvis utförs skärskådningen av vår guide till den verklighet som inte är godtycklig men potentiellt utbytbar, självaste Igitur:

Född till brist, och bristen är Gud. Här går det bra att vara svartklädd och svår, anamma avfärdande och missnöje. Här går det bra att dricka rosé och vara solbränd och kåt. Här går det bra att äta middag på tu man hand på en balkong som vetter mot en gemensamt väl underhållen innegård, kooperationens ironiska seger. Här går det bra att vara sur och trött, ensam och helgalkad. Vi har alla möjliga vägar – den ena utbytbar med den andra.

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv, ens om jag hade haft Igiturs språkliga och filosofiska talang.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

29 juli 2010 at 15:39

Död och dans

I början av sina memoarer Hitch 22 återger Christopher Hitchens dessa fantastiska rader ur ”Death’s Echo” av W. H. Auden:

The desires of the heart are as crooked as corkscrews,
Not to be born is the best for man;
The second-best is a formal order,
The dance’s pattern; dance while you can.
Dance, dance for the figure is easy,
The tune is catching and will not stop;
Dance till the stars come down from the rafters;
Dance, dance, dance till you drop.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

27 juli 2010 at 14:43

Publicerat i dans, död, filosofi, genier, idoler, poesi

Vilket liv ger lycka?

Bertrand Russell:

I’ve made an odd discovery. Every time I talk to a savant I feel quite sure that happiness is no longer a possibility. Yet when I talk with my gardener, I’m convinced of the opposite.

Ja, enkla människor kan vara mycket tilltalande.

Tips: Thomas Eklund.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

11 juli 2010 at 15:04

Publicerat i genier, idoler, lycka, vishet

Två förebilder

Eminem:

You’ve been accused of writing gay-bashing lyrics in the past. Would you like to see gay marriage approved in Michigan, where you live?
I think if two people love each other, then what the hell? I think that everyone should have the chance to be equally miserable, if they want.

Ronaldo:

Cristiano Ronaldo has signalled his support for the impending introduction of gay marriage in his native Portugual. … ”We must respect the choices of each other, because, after all, all citizens should have the same rights and responsibilities.”

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

26 juni 2010 at 5:40

Vem skulle du utse till diktator?

Antag att hela världen, oavsett vilket, kommer att styras av en diktator de kommande tio åren och att du får möjlighet att utse vem det blir. Vem skulle du välja?

Mitt svar anges här.

Written by Niclas Berggren

22 juni 2010 at 11:39

Publicerat i idoler, politik

Surdegsprettofascismen

Igitur observerar och penetrerar tillvaron från sin balkong:

På gatan nedanför marscherar surdegsprettofascismen. Du förbittras av din bitterhet. De är bara lyckliga. Det är inte konstigare än så. De har läst både Råd&Rön och Vi Föräldrar, konsulterat Sverker likväl som hela armadan av konsultkollegorna, innan köpet av barnvagn. Det är inte konstigare än så. Det är så man gör.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

27 maj 2010 at 17:29

Publicerat i genier, idoler, poesi, språk

De viktiga villfarelserna

Hjalmar Söderberg, i Den allvarsamma leken:

Illusioner och villfarelser ha varit drivfjädern till allt stort som uträttats i världen och kärnan i allt vad människolycka heter.

Written by Niclas Berggren

5 maj 2010 at 17:41

Publicerat i genier, idoler, litteratur

Får man glädja sig åt mord?

Jag ställde för ett tag sedan frågan, om man får glädja sig åt dödsfall. En än mer provocerande fråga är om man får glädja sig åt mord. I Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas tar doktorn livet av en obehaglig präst. I ett brev, publicerat i Carl G. Laurins Minnen 1898–1908, utvecklar författaren sin syn på denna handling:

Och jag ställde mig sympatisk till mordet på prästen – annars hade jag inte skrivit boken. Jag skulle inte ha kunnat utföra en sådan handling själv. Jag försökte då tänka mig in i hur man skulle vara beskaffad för att kunna det. Resultatet blev dr. Glas. … ”Tyrannmord” ha ju i åtskilliga århundraden varit ett ganska omtyckt ämne för skalder och författare. Det kan naturligtvis icke sanktioneras av lagen. Vart skulle det ta vägen? Men om den mördade varit tillräckligt hatad, gillas mordet av det ”allmänna rättsmedvetandet”. Men skillnaden mellan historiens ”stora” och privatlivets ”små” tyranner och skadedjur är ju bara en kvantitativ. Mellan de tyrannmord, som skalderna ha besjungit, och doktor Glas’ gärning kan skillnaden då inte heller vara något etiskt kvalitativ. Skillnaden blir huvudsakligen den, att d:r Glas, vars motiv (och handling) blott äro kända av honom själv, inte kan göra anspråk på allmänhetens applåder.

Upprörande? Eller får Hjalmar Söderberg dina applåder?

Se tidigare inlägg om Doktor Glas här, här, här och här.

Written by Niclas Berggren

2 maj 2010 at 11:34

Publicerat i död, etik, genier, idoler, moral

Kan vänner bråka?

Ja, i Chaos (s. 62) beskriver Edmund White hur Jack och Marie-Hélène förblev vänner trots återkommande dispyter:

Of course a friendship is not constructed out of shared beliefs and values but out of easy, almost unconscious routines and reflexes—the habits of a lifetime together, not the sharp disagreements of the moment. Even the same old arguments about the same old things (lateness, health, too many social engagements) can be the reassuring noise that invariably accompanies the familiar signal of friendly love.

En nationalekonom skulle kunna uttrycka det som att vänskap är en stock, inte ett flöde. Jag har stor sympati för detta synsätt, inte minst för att se vänskap som en typ av kärlek, som är robust mot (även återkommande) små stormar.

Se också inläggen ”Vänskap” och ”Vänskapens företräde” (båda med citat av White).

Written by Niclas Berggren

18 april 2010 at 5:20

Publicerat i idoler, litteratur, vänskap

Är fester roliga?

Jag går numera ytterst sällan på fester. Schopenhauer förklarar varför:

Most of the glories of the world are mere outward show, like the scenes on a stage: there is nothing real about them. … Take another example—a roomful of guests in full dress, being received with great ceremony. You could almost believe that this is a noble and distinguished company; but, as a matter of fact, it is compulsion, pain and boredom who are the real guests. For where many are invited, it is a rabble—even if they all wear stars. Really good society is everywhere of necessity very small. In brilliant festivals and noisy entertainments, there is always, at bottom, a sense of emptiness prevalent. A false tone is there: such gatherings are in strange contrast with the misery and barrenness of our existence. The contrast brings the true condition into greater relief.

Written by Niclas Berggren

15 april 2010 at 17:00

Publicerat i förljugenhet, fest, idoler

En stund av närhet

Ibland har vi nog alla behov av detta slag:

Och du säger, senare, till honom: Låt mig bara få vila mitt huvud en stund mot din axel; låt mig bara få vara stilla en liten, liten stund, så kanske världen slutar snurra.

Written by Niclas Berggren

14 april 2010 at 12:14

Publicerat i genier, idoler, poesi

Magisk sång

Live från The Met 1970! Min favoritsångerska Joan Sutherland som Norma, tillsammans med Marilyn Horne som Adalgisa och Carlo Bergonzi som Pollione, i slutet av akt I av min favoritopera Norma av Vincenzo Bellini:

Å, detta höga D! Jag råder dig att skaffa denna superba inspelning av operan.

Written by Niclas Berggren

25 mars 2010 at 17:28

Publicerat i genier, idoler, lycka, musik, opera, passion

Karl Lagerfeld har talat

Jag är omskakad efter att ha läst en intervju med Karl Lagerfeld. Trots (eller tack vare?) att han är relativt lakonisk, uttrycker han idéer och berättar om sitt liv på ett sätt som tilltalar, roar och stimulerar mig, mycket mer än de flesta långrandiga utläggningar jag tar del av. Som exempel återger jag här fem frågor från Bruce LaBruce (i fetstil) och Lagerfelds svar:

I like that you make it clear that you don’t want to be photographed or filmed without your sunglasses on. I don’t either. Who would?
They’re my burka.

What does being politically correct mean to you?
It means people talking about charities. Do it, be charitable, but don’t make a subject of conversation out of it because then you bore the world to death. It’s very unpleasant. But I don’t go out a lot so I’m not so exposed to people.

They [homosexuella som vill gifta sig] want to be the type of people who have always despised them.
When I was a child I asked my mother what homosexuality was about and she said—and this was 100 years ago in Germany and she was very open-minded—“It’s like hair color. It’s nothing. Some people are blond and some people have dark hair. It’s not a subject.” This was a very healthy attitude.

This [beundran av porr] is another thing that we have in common.
And I personally only like high-class escorts. I don’t like sleeping with people I really love. I don’t want to sleep with them because sex cannot last, but affection can last forever. I think this is healthy. And for the way the rich live, this is possible. But the other world, I think they need porn. I also think it’s much more difficult to perform in porn than to fake some emotion on the face as an actor.

And a certain detachment, too.
Yes, totally. I was brought up to be detached. You can take nothing with you. There are very few important things, and they are not possessions.

Jag är, som sagt, omskakad. På ett positivt sätt.

Se även de tidigare inläggen ”Karl Lagerfeld” och ”Tunna kvinnor ska det vara”.

Written by Niclas Berggren

19 mars 2010 at 11:25

Publicerat i ego, filosofi, genier, idoler

Sluta grubbla

Hjalmar Söderbergs historiett ”Spleen” understryker det kloka i att inte ägna för mycket tid och kraft åt att fundera på fundamentala frågor:

De första lyktorna började redan glimma, då jag i går afton lämnade min boning efter att hela dagen ha grubblat över livets gåta. Förtvivlad över att icke finna någon lösning, sade jag till mig själv: du dåre, som nöter bort din dag med fruktlöst grubbel över det, som du helt säkert icke skulle bliva lyckligare av att veta — och riktade i stället mina ansträngningar på ett schackproblem i fyra drag. Men då mitt skarpsinne visade sig otillräckligt även för detta, slungade jag schackbrädet ut genom fönstret i huvudet på en gammal man med träben, för vilken döden endast var en välgärning, och kastade mig därefter ut i världsvimlet, föraktande mig själv.

Written by Niclas Berggren

17 mars 2010 at 5:27

Publicerat i död, genier, idoler, litteratur, lycka

Ska man gömma sig?

När man är förföljd är frågan hur man ska bete sig. Witold Gombrowicz får i Trans-Atlantic (s. 25) ett gott råd av Cieciszowski:

Göm dig, göm dig i ett mushål, för se gömmer du dig inte så hittar de dig! Men göm dig inte, göm dig inte, säger jag, för gömmer du dig så letar de, och börjar de leta så hittar de dig.

Lätt som en plätt.

Written by Niclas Berggren

7 mars 2010 at 7:25

Publicerat i genier, idoler, litteratur, logik, taktik

Intelligens ger olycka

Ja, det konstateras i Hjalmar Söderbergs novell ”Med strömmen”:

Den äldsta av Mortimers barn är en gosse, som liknar honom påfallande i det yttre. Han kommer likväl, mänskligt att döma, att bli lyckligare än fadern, ty han är svagt begåvad.

Written by Niclas Berggren

1 mars 2010 at 17:00

En människofientlig religion

Jag talar om kristendomen, som har deformerat många människor med sin njutningshatande samlevnadsmoral. Hur väl beskrivs inte detta i Hjalmar Söderbergs Doktor Glas! Här ett utdrag där prästfru Gregorius lättar sitt hjärta inför doktorn:

Jag har visst redan sagt er, att jag var mycket religiöst uppfostrad. … Så en dag fick jag veta av far, att pastor Gregorius hade begärt mig till hustru. Jag stod alldeles häpen, han hade aldrig närmat sig till mig på något sådant sätt att jag kunnat ana något. Han hade umgåtts länge hos oss, mor beundrade honom, och far var lite rädd för honom, tror jag. Jag gick in i mitt rum och grät. Det var alltid något hos honom som bjöd mig emot på ett särskilt sätt, och jag tror att det just var detta som gjorde att jag till sist bestämde mig för att säga ja. Ingen lade något tvång på mig, ingen övertalade mig. Men jag trodde att det var Guds vilja. Man hade ju lärt mig att tro, att Guds vilja alltid var det, som allra mest bjöd vår egen vilja emot. Ännu natten förut hade jag ju legat vaken och bett till Gud om befrielse och ro. Jag trodde nu, att han hade hört mina böner – på sitt sätt. Jag tyckte mig se hans vilja lysa alldeles klart för mina ögon. Jag trodde, att vid den mannens sida skulle min längtan slockna och mina begär dö bort, och att det var på det sättet Gud hade ordnat det för mig. Och att han var en god och bra man var jag ju säker på, eftersom han var präst.

Som tur är kom sedan viss klarsyn över fru Gregorius, både gällande prästen och den religion han förkunnade:

Det gick ju annorlunda. Han kunde icke döda mina drömmar, han kunde bara smutsa dem. I stället dödade han så småningom min tro. Det är det enda jag kan tacka honom för, ty jag längtar icke tillbaka till den. När jag nu tänker på den, förefaller den mig bara besynnerlig. Allt det som man längtade efter, allt som var ljuvt att tänka på, det var synd. En mans famntag var synd, om man längtade efter det och gärna ville det; men om man fann det oskönt och motbjudande, ett gissel, en plåga, ett äckel – då var det synd att icke vilja det! Säg, doktor Glas, är det inte besynnerligt?

Besynnerligt var ordet.

Written by Niclas Berggren

19 februari 2010 at 7:39

En feberdröm om hur livet lätt kan bli

I Hjalmar Söderbergs fantastiska novell ”Med strömmen” drabbas Gabriel Mortimer av feberdrömmar:

Särskilt förföljde honom en fantasi envisast av alla. Tidigt på morgonen hade han gått hemifrån i ett viktigt ärende, så viktigt att det gällde liv och död. På vägen blev han uppehållen av en mängd småsaker, obetydligheter, som slumpen drev i hans väg och som egentligen inte intresserade honom men som det skulle ha varit opassande att visa sig likgiltig för. Och nu led det mot kvällen, och det mörknade mer och mer, och ännu drev han gata upp och gata ner, och oupphörligt blev han uppehållen av nya oväsentligheter: av vänner, som ville återkalla för hans sinne en mängd glada äventyr, de hade upplevt gemensamt och som han icke kunde erinra sig, och av flyktiga bekantskaper, som tog honom i knapphålet för att anförtro honom någonting viktigt, som för honom var oviktigt. Och mörkret bredde sig tätare och tätare omkring honom, och han nådde aldrig fram, och för övrigt hade han glömt, vart han ämnade sig… Det var detta som gång på gång kom honom att stöna av ångest i drömmen: han hade glömt, vart han ämnade sig, och likväl måste han nå fram, ty det gällde liv och död!

Keep the trivialities away: just say no! Annars följer mörker och glömska rörande allt som är viktigt och allt är för sent.

Written by Niclas Berggren

17 februari 2010 at 6:19

Publicerat i genier, idoler, insikt, litteratur

Hedonistiskt manifest

Freddie Mercury i sitt esse:

Written by Niclas Berggren

16 februari 2010 at 17:27

Publicerat i idoler, musik, njutning

Vad är bjudningar bra för?

Witold Gombrowicz beskriver i Trans-Atlantic (s. 12–13) hur en hel del social verksamhet i själva verket kan vara tom:

De sista dagarna före krigsutbrottet var vi, jag och herr Czesław, senator Rembieliński och minister Mazurkiewicz, på åtskilliga Bjudningar, det var även H E Sändebudet Kosiubidzki och Konsuln och någon Markisinna på hotell Alvear och Gud vet vem och vilka och vad och var någonstans och av vilken anledning, och vadan och vad det skulle vara bra för …

Jag håller mig mest för mig själv.

Written by Niclas Berggren

15 februari 2010 at 11:41

Publicerat i genier, idoler, litteratur, umgänge

Är rättvisan en illusion?

I Hjalmar Söderbergs novell ”En grå väst eller Rättvisan i München” berättas det om en skriftställare som blir ställd inför rätta för att inte ha betalat en beställd grå väst. Han säger följande till domaren:

Och jag kommer naturligtvis att foga mig i ert avgörande, antingen jag vill eller inte. Illusionen att det finns en Rättvisa är en nödvändig illusion. På den vilar hela samhället.

Ett par frågor (och svar) infinner sig:

  1. Om han fogar sig, vill han då inte foga sig? Jo, det vill han. Han kanske vill, ännu mer, att domaren skulle ha fattat ett annat beslut, men om han fogar sig, då vill han, i den uppkomna situationen, foga sig. Om han inte hade velat foga sig skulle han inte heller  ha gjort det, men istället fått ta konsekvenserna av att inte foga sig. Eftersom dessa tedde sig värre än att foga sig, fogade han sig. Han ville det.
  2. Är Rättvisan en illusion? Ja, det anser jag. Däremot kanske inte rättvisan är det?

Written by Niclas Berggren

9 februari 2010 at 6:35

Skräckupplevelse

Vad fasansfullt! Tänk att i samband med en oförlöst passion se sig själv i spegeln och se följande:

Jag ser ju ut som en gammal präst, mumlande han till sist.

Ur Hjalmar Söderbergs novell ”Med strömmen”.

Written by Niclas Berggren

8 februari 2010 at 16:12

Personen Adam Smith

Dåvarande chefredaktören för The Economist Walter Bagehot skrev 1876 en betraktelse över nationalekonomins fader Adam Smith. Detta fann jag intressant:

The founder of the science of business was one of the most unbusinesslike of mankind. He was an awkward Scotch professor, apparently choked with books and absorbed in abstractions. He was never engaged in any sort of trade, and would probably never have made sixpence by any if he had been.

En vanlig missuppfattning torde vara att personer med praktisk erfarenhet är de bästa att analysera och föreslå regelverk för en viss verksamhet. Det finns en risk att sådana personer inte förmår sätta in verksamheten i ett större sammanhang — för det krävs en teoretisk förmåga och ett systematiskt empiriskt kunnande.

Written by Niclas Berggren

4 februari 2010 at 7:20

Publicerat i genier, idoler, nationalekonomi

Avatar kontra Elektra

Stockholms kulturlivs olika yttringar behandlas i Igiturs geniala och rörande analys:

och avgrunden. och du sade: mytens form måste frånskiljas mytologiseringen. avatar är ett pekoral, ett ytlagerfetischerande uttryck av mytformens onanister. mytologin lämnas därhän, avskiljs tecknet. hos strauss är det motsatsen som manifesteras: mytologins formalisering, litteraturens enkla strukturering av språket, av uttrycken. elektras idé om den blodiga yxan föregår den faktiska blodiga yxan, den blodiga yxans tinghet.

Se även inläggen ”Elektrisk Elektra” och ”Ateist på Operan”.

Written by Niclas Berggren

1 februari 2010 at 7:25

Publicerat i film, genier, idoler, musik, myter, opera, poesi, språk

Vad är det för hundar egentligen?

Witold Gombrowicz, den absurda formuleringskonstens mästare, i Trans-Atlantic (s. 89):

Sålunda kom två stycken jyckar, varav den ena var en kuperad Pekines men med yvig svans …

Och på s. 90:

Jag frågade så, för just då hade en liten jycke, lik en varg, men också en tax, sprungit förbi …

Written by Niclas Berggren

28 januari 2010 at 16:31

Publicerat i djur, genier, humor, idoler, litteratur

Logiska spritvanor

Witold Gombrowicz, den absurda formuleringskonstens mästare, i Trans-Atlantic (s. 12):

… än drack jag vodka, än drack jag återigen inte vodka …

Written by Niclas Berggren

22 januari 2010 at 16:59

Publicerat i alkohol, genier, idoler, litteratur, logik

Är livet på allvar?

I novellen ”Med strömmen” av Hjalmar Söderberg konstaterar Gabriel Mortimer följande:

Då man säger, att livet är en fars, menar man, att det är utan allvar. Men det kräver ett allvarligare sinne än folket har mest för att lägga tillvaron under en så hög och sträng måttstock, att dess allvar faller igenom och blir till skämt. Det är således allvaret som gör livet till en fars, och villkoret för att kunna ta livet seriöst är alltså att vara utan allvar!

Jag är rädd för att jag inte är utan allvar.

Written by Niclas Berggren

21 januari 2010 at 12:53

Publicerat i allvar, genier, idoler, litteratur

Är det bra att bli förälder?

Det tycks föra med sig vissa saker, enligt Hjalmar Söderberg i novellen ”Med strömmen”:

Mortimer blev familjefar, och en familjefar har viktigare saker att tänka på än livets mening och sin egen själsutveckling.

Written by Niclas Berggren

17 januari 2010 at 19:06

Publicerat i barn, genier, idoler, intellektuella

Cristiano Ronaldo

Written by Niclas Berggren

15 januari 2010 at 12:36

Publicerat i estetik, idoler, konst, mode, skönhet, sport

Neoklassisk symfoni

Valery Gergiev ser ut som en yxmördare men dirigerar Wienerfilharmonikerna med den äran i Prokofievs Symfoni nr. 1 i D dur (Op. 25), fjärde satsen. Den ska spelas molto vivace, och den gode Gergiev lyckas onekligen med att få musikerna att göra det. Fart och fläkt — och ovanligt lättillgängliga melodier för att vara Prokofiev. Enjoy!

Written by Niclas Berggren

4 januari 2010 at 20:07

Publicerat i genier, idoler, musik

Ateist på Operan

Ikväll såg jag en av mina absoluta favoritoperor, Richard Strauss Elektra, framföras på Kungliga Operan, med Katarina Dalayman som mästerlig huvudrollsinnehavare. Mitt i alla de känslostormar som drabbar Elektra proklamerar hon en viktig insikt:

Es sind keine Götter im Himmel!

Se några utdrag från den nu aktuella uppsättningen här:

Written by Niclas Berggren

16 december 2009 at 22:45

Publicerat i ateism, genier, idoler, opera

Thatcher som debattör

I det engelska parlamentet äger ofta uppfriskande debatter rum. Här kan vi se Margaret Thatcher i fin form:

Det jag särskilt tycker om är hennes kritik av en motståndares uppfattning om distributiv rättvisa:

But what the Honourable Gentleman is saying is that he would rather the poor were poorer, provided the rich were less rich.

En klassisk konflikt i politiken: är absolut eller relativ inkomst mest intressant att fokusera på? Den är inte minst aktuell nu, i dessa kristider. Daniel Waldenström visar att den disponibla inkomsten har sjunkit både för dem med högst och dem med lägst disponibel inkomst, men mer för de förra. Har det ökat rättvisan? Är det en bättre situation än om båda grupperna hade fått ökad inkomst men om den förra gruppen hade ökat sin inkomst mer?

Se även inlägget ”Hårda ord i politiken”.

Written by Niclas Berggren

19 november 2009 at 5:09

Tragedi, extas, undergång

Mark Rothko, No. 5/No. 22 (1950), 297,0 x 272,0 cm:

rothko 5 22

Written by Niclas Berggren

23 oktober 2009 at 5:46

Publicerat i genier, idoler, konst

Charmig artist

darin3

Aftonbladet hade visst chat med Darin för några år sedan:

Ninni säger: Vad är det pinsammaste du har gjort ? :D
Darin säger: HAHA det du, nämen jag tappade byxorna mitt i stan en gång.

Tyvärr befann jag mig just då på annan plats. Hängbyxor, ja tack!

Written by Niclas Berggren

16 oktober 2009 at 17:27

Publicerat i charm, idoler, musik, skönhet

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 141 andra följare

%d bloggers like this: