Nonicoclolasos

I fredags såg jag dansverket The Ungentle Guest i nya Operahuset i Köpenhamn, en stark koreografi av Constantine Baecher. En aspekt i det intresserade mig särskilt: hur kärleken kan vara destruktiv. I detta fall började en stark, äldre man att vurma för en mystisk besökare, en ung man (visade det sig) som efter ett tag blommade ut som söt och lockande. Den äldre blev besatt. Men under ytan lurade faran. Dödlig sådan. Det gäller att se upp och tänka nyktert. Distans till romantisk kärlek — och att inte tränga sig på andra, så att de känner sig kontrollerade och trängda — är något att nogsamt överväga. (Foto: David Amzallag.)

Maria Callas liv uppbär vissa likheter med detta scenario.

Jag har förkastat den romantiska kärleken och fann, mot den bakgrunden, följande textrad på Dollys nya skiva främmande för mitt sätt att tänka:

I wanna be somebody’s everything.”

Det vill inte jag. Säger man “kärlek” tolkar de flesta det som romantisk kärlek, kopplad till (en önskan om) en varaktig, exklusiv relation som erbjuder “allt”: attraktion, vänskap, stöd, sex, stimulans, lycka. Men jag vill inte binda mig till en person, och tror inte heller att en person kan erbjuda “allt”. Det är en illusion.

Men det finns fyra andra sorters kärlek som jag tycker om och erfar. Personer som, liksom jag, överväger att frigöra sig från idealet om romantisk kärlek, som alla förväntas sträva efter, kan möjligen finna inspiration i att beakta och eftersöka dessa som alternativ.

1. Familjekärlek: att älska och bli älskad av sina föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar, syskonbarn m.fl. Detta är en automatisk och obetingad kärlek som ger stor trygghet i livet.
2. Vänskapskärlek: att komma mycket nära en annan människa, att dela det mesta av vardag och fest, grundad i reciprocitet, men utan romantik och sex. En stimulerande typ av kärlek, som inte riskerar att undermineras av känslostormar eller romantikens tendens att dö ut.
3. Sexuell kärlek: att njuta av och med andra utan bindning. En livsbejakande kärlek, byggd på ömsesidighet, men utan illusioner om delat liv eller annan närhet än den rent fysiska.
4. Attraktionskärlek: att uppfyllas av lycka vid åsynen av någon som berör. En rent fysisk attraktion, präglad av skönhet och kraft. Det kan vara en person man ser när man gymmar, någon på tv, någon på gatan. Man uppslukas och trollbinds. En ensidig, tillfällig och icke-reciprok typ av kärlek.

Visst kan man även ha och se dessa fyra typer av kärlek som komplement till romantisk kärlek, men jag tror att de i regel inte kan utvecklas och blomma ut till fullo om tillvaron är styrd av romantisk kärlek, som tränger undan nästan allt annat. Dolly skulle säkert inte hålla med, but I love her anyway.

Häromdagen såg jag en film i vilken Lorenzo blir uppraggad av en kvinna på ett tåg. Efter intimt umgänge berättar hon att hon har en fästman. Lorenzo undrar hur det då kom sig att hon hade sex med honom. Hennes svar:

You’re naïve, Lorenzo. I make love with whomever I please and whenever I please. As for pure feelings? They’re childish illusions.”

Jämför med Gombrowicz förespråkande av den ovigda kärleken.

Anders Svensson, enligt uppgift jurist och lärare vid Stockholms universitet (som dock inte återfinns på Juridicums hemsida), skriver i SvD idag:

Likabehandlingsprincipen blir bara ett instrument för att operera bort det heteronormativa äktenskapet. … Riksdagen bör alltså tacka nej till denna sofistikerade form av dödshjälp för äktenskapet.”

Detta måste vara det allra sämsta argumentet mot en könsneutral äktenskapsbalk. På vilket sätt leder det faktum att två personer av samma kön kan ingå äktenskap till att äktenskapet “opereras bort” eller får “dödshjälp”? Det handlar ju om att fler vill och får ingå äktenskap – utan att andras möjlighet därtill beskärs. En förvirrad man, denne Anders Svensson.

På bilden ses Mary McBride och Leslie Klotz förenas i en ceremoni. Hotar det heterosexuella relationer?

Läs även Tor Billgrens kommentar. Samt Mårten Schultz.

Ray Charles framför “Hallelujah, I Love Her So” med den äran. Låt vara att jag förkastar såväl hans religiösa terminologi – halleluja betyder “lovad vare Jahve” – som hans hyllande av romantisk kärlek. Men sången är svår att inte ryckas med i.

I kortfilmen Une robe d’été (En sommarklänning) av François Ozon illustreras en av mina insikter, att romantisk kärlek är en överskattad företeelse. Attraktion låter sig inte låsas in utan är fri, vilket gör mänskliga arrangemang som “relationer” svårhanterliga. Se ett utdrag ur filmen, med fantastisk musik, där spänningarna är uppenbara.

Se hela filmen här.

Ungdomen talar:

Trimma ögonbrynen, nacke och näshår
Ansa könshårsbehåringen
Bortsa bort mjäll
Underhåll naglarna.”

Själv dejtar jag dock inte, eftersom jag har förkastat den romantiska kärleken.

Jag är själv nöjd med singellivet, men om du inte är det kan jag rekommendera Kungliga Operans fyra singelkvällar.

Jag älskar det autonoma livet - dvs. att vara obunden och fri. Därför förkastar jag också den romantiska kärleken och relationer som grundas på den. Istället dyrkar jag skönhet varhelst och närhelst jag ser den – och kan inte tänka mig ett annat liv. Att exklusivt fokusera på en person, vars fysiska företräden dessutom eroderas med hast i takt med åldrandet, är mig främmande.

Jag har hört det sägas mer än en gång, att en ovilja att ingå i en relation handlar om “rädsla för intimitet”. Varför inte vända på steken och hävda att de som vurmar för relationer gör det av “rädsla för ensamhet” eller “rädsla för frihet”?

Se även ett tidigare inlägg i samma fråga: ensamhet kan vara önskvärd.

Carola och Andreas är visst favoriter i kvällens deltävling i Melodifestivalen.

Att den förra har en märklig syn på tillvaron har tidigare konstaterats, men detta citat om deras låt förstärker det intrycket:

Jag har överlåtit den till Gud och han får ta den så långt han vill.”

Skulle Jahve bry sig om Carolas poplåt? Han bryr sig inte om svälten i Afrika eller att en massa människor dog i tromber i den amerikanska södern, så allsmäktig han är, men Carolas låt bryr han sig visst om. Vilken god gud!

Och Andreas säger:

Jag tror på en universell kärlek som man kan hitta i Bibeln, men även i andra religiösa skrifter.”

Universell kärlek? Bibeln är full av exempel på när Jahve själv dödar och uppmanar andra att döda dem han ogillar, inklusive oskyldiga som råkar tillhöra en viss folkstam. Han säger också att alla de som inte bekänner Jesus som herre ska straffas i evighet. Kärlek? Universell?

Nej, det finns som tur är andra som kan få min röst i afton.

Uppdatering: Gud ville visst inte riktigt.

Jag ignorerar Alla hjärtans dag, inte pga. dagens kommersiella karaktär (sådant välkomnar jag i allmänhet) eller för att den utsätter skolbarn för press. Jag struntar i den därför att jag sedan länge har distanserat mig från den kult av romantisk kärlek som präglar vår kultur. Istället fokuserar jag på vänskap som den förnämsta formen av mänskligt umgänge. Jag har i hög grad påverkats i denna min syn av en av mina intellektuella förebilder, Andrew Sullivan. Läs hans “The Love Bloat”, skriven just på Alla hjärtans dag för några år sedan:

But ever wonder why divorce rates are so high? The real culprit isn’t some kind of moral collapse. It’s excessive expectations, driven and fueled by the civic religion of romance.”

Men man bör inte stjäla fina Alla Hjärtans Dag-presenter bara för det.

I gårdagens avsnitt av Nip/Tuck kom den rike äldre bögen Arthur (spelad av Richard Chamberlain) till plastikkirurgmottagningen för att få sin toy boy Mitchell (spelad av Thad Luckinbill) ytterligare förskönad. Mitchell hade hittats av Arthur på landsbygden, där han sedan 16 års ålder var gift med en jämnårig flicka. Arthur räddade honom och tog honom med till storstaden, där Mitchell fick ett glamoröst liv. Hans ungdom och skönhet gav honom många favörer, bl.a. en Porsche.

Fenomenet är intressant: att sälja sig för pengar, men inte för ett tillfälle, utan i ett semipermanent arrangemang. Ett mellanting mellan prostitution och äktenskap? Särskilt intressant: att en straight/bisexuell kille säljer sig till en bög. Varför inte till en rik kvinna? Är kvinnor mer ute efter äkta romantisk kärlek och inte särskilt villiga att försörja en toy boy?

Det har stormat i södra USA. Tennessees guvernör Phil Bredsen sa igår följande, efter att ha inspekterat skadorna efter tromberna där:

The wrath of God is the only way I can describe it. I’m used to seeing roofs off houses, houses blown over. These houses were down to their foundations, stripped clean.” (Min kursivering.)

Faktum är att bibeln klargör att Jahve ofta har använt sig av vädret för att straffa eller (mindre ofta) belöna människor. Några exempel:

• 1 Mos 6:5-19 (jorden förstörs av en flod, människor och djur dödas)
• 2 Mos 9:23-29 (hagel och eld från himlen över Egypten)
• Jos 10:11 (hagel på amoriterna)
• I Sam 7:10 (åska skingrar filistinerna)
• Nahum 1:3 (dom med kraftiga vindar och torka)
• 3 Mos 26:19-20 (regnuppehåll, torka)
• 5 Mos 11:13-15 (regn som belöning för lydande)
• 5 Mos 28:24 (torka som straff)
• I Sam 12:18 (åska och regn för att få människors uppmärksamhet)
• II Sam 21:1 (torka och svält)
• I Kon 8:35-36 (fint väder som belöning)
• I Kon 16:30-18:45 (regnuppehåll)
• Hos 13:15 (torka)
• Amos 4:7 (regnuppehåll)
• Jona 1:4,10-15 (straff genom storm på havet)
• Sak 14:17 (regnuppehåll som straff)
• Upp 16:21 (hagel som straff)

Men givetvis gör han det enbart av kärlek. Eller så kanske han finns lika lite som andra vädergudar?

SvD har intervjuat Kristina, Ulf, Kjell och Henrik, som samtliga har gått från att ha levt heterosexuella liv till att leva homosexuellt. Hur ska det förstås? Är inte den sexuella läggningen permanent? Är man inte homo eller hetero?

Man kan tänka sig två förklaringar:

1. Den sexuella läggningen kan förändras.
2. Den sexuella läggningen kan inte förändras, men det finns en tredje sexuell läggning, bisexualitet, som möjliggör att en person attraheras av båda könen (parallellt eller sekventiellt).*

Jag tror att 2 är korrekt. Men till detta måste läggas att den sexuella identiteten (hur man ser på sig själv och vilken bild av sig själv man förmedlar) kan förändras, oavsett läggning.

Man kan t.ex. tänka sig att en homosexuell person förtränger sin läggning och intalar sig själv och andra att han visst är heterosexuell. Dvs. identiteten är heterosexuell men den underliggande läggningen homosexuell. Om en sådan person vid ett senare tillfälle i livet upplever spänningen mellan identitet och läggning som svårhanterlig och väljer att ändra sin identitet kan det uppfattas som att själva läggningen har förändrats. Samma sak med en bisexuell person: sexuell identitet kan ändras av sociala och personliga skäl utan att den underliggande läggningen förändras.

Det finns vissa som menar att kvinnors sexualitet är mer flexibel än mäns – men kanske betyder det bara att kvinnor har en bisexuell läggning i högre grad än män och att deras identitet därför lättare kan ändras? Eller att deras identitetstänkande rent allmänt är mer flexibelt och öppensinnigt?

______________________________

*Heterosexualitet kanske motsvaras av 0–1 på Kinseyskalan; bisexualitet av 2–4; och homosexualitet av 5–6.

The History Boys är en film som jag blev starkt berörd av – ja, jag blev t.o.m. tårögd av den. Den handlar om en grupp engelska tonårspojkar i en pojkskola, deras försök att komma in på Oxford University, deras känslor för varandra och för lärarna – och den innehåller en väldigt fin sång, “Bewitched, Bothered and Bewildered”, där den söte judiske pojken Posner sjunger om sin stora kärlek i klassen:

I’ll sing to him, each spring to him, and worship the trousers that cling to him.”

Jag vill också dyrka allt som hör en skönhet till!

En människa behöver inte vara enkelspårig och endimensionell i sina engagemang, men jag erkänner att om hon inte är det riskerar hon att skapa förvirring. De flesta verkar, när de bedömer andra, eftersträva klarhet och en möjlighet att kategorisera, helst i en av två möjliga fack. “Han är si och hon är så”; utan en klar dikotomi upplevs ofta lätt obehag.

Jag tycker tvärtom att mer komplicerade människor är mer tilltalande. Det kan handla om personer med engagemang på olika nivåer – som engagerar sig i en fråga men som egentligen finner den relativt perifer och som under ytan har starkare engagemang för alternativa frågor eller andra sätt att se på frågan – eller människor som har fiktionalistiska drag – dvs. människor som inte alltid säger vad de tycker utan som presenterar en skapad bild av någon som tycker på ett visst sätt, kanske för att det roar dem eller för att de anser det för diskussionen framåt.

Låt oss ta äktenskapsfrågan som en illustration. I den dagspolitiska debatten diskuteras oftast två konkreta motförslag: antingen är för man för reform x eller så är man emot reform x. Antingen vill man ha kvar dagens äktenskapsbalk eller så vill man göra den könsneutral. Vad debatten skymmer är att det finns andra positioner.

• Man kan t.ex. tänka sig att helt vara emot äktenskapet som idé och institution, såväl på ett personligt som på ett socialt eller lagstiftninsmässigt plan. Men man kan ändå, i den aktuella politiska diskursen, kämpa för reform x, därför att man finner U(x)>U(~x). Men det kan finnas en reform y där U(y)>
  U(x)!
• Man kan vara för civiläktenskap, dvs. att äktenskapsbalken ska finnas kvar men att äktenskapen enbart, med juridisk giltighet, ska kunna ingås borgerligt. Människor får därutöver förstås ordna vilka ceremonier de vill.
• Man kan också tänka sig att man inte har någon synpunkt på huruvida folk bör eller inte bör ingå äktenskap men att man förespråkar en total “privatisering” av äktenskapet, dvs. att äktenskapsfrågor per se inte hör hemma i lagstiftning utan att de legala bitarna får avtalas i frivilliga, civilrättsliga avtal och att organisationer får förrätta vilka ceremonier de vill i samband där med.

Min poäng är att uttryck för en viss konkret politisk hållning inte säger så mycket om en intressant människa. Det finns, hos en sådan, lager av lager av tankar och villkoranden och utvecklingar och kompletteringar. Inte så att hon behöver vela och inte vet vad hon tycker. Tvärtom, tankarna är ofta klara men mångfasetterade. Det är den typen av tankar det är givande att ta del av, i äktenskapsfrågan såväl som i andra frågor.

Om någon undrar vad min egen syn är i just äktenskapsfrågan: jag är för att nuvarande äktenskapsbalk görs könsneutral; jag är personligen emot äktenskap men har inget alls emot att andra, som genuint tilltalas av institutionen, nyttjar den; och för dessa anser jag att det bästa vore en total “privatisering” av äktenskapet. Bara för att man finner “könsneutralisering” bättre än dagens ordning innebär inte det att sista ordet är sagt!

Heath Ledger, 28, har hittats död i New York. Här kan man läsa lite om hans korta karriär. När jag hörde nyheten på CNN igår kom jag direkt att tänka på vad Guy Burgess sa om Julian Bell (som dog 29 år gammal):

Isn’t he beautiful? His name’s Julian Bell. He frightens me because he burns so brightly. Bright beautiful flames burn out.”

Ta en lågmäld titt på Ledger i Brokeback Mountain:

(Men säg för allt i världen inte “R.I.P. Heath”.)

Kontaktannons i DN:

Jag är en ung, fräsch, nyfiken BS kille. Som önskar komma i kontakt med en annan fräsch, nyfiken BS kille, du ska vara under 25 år och se bra ut och vara sältränad precis som jag.”

Jag undrar om han syftar på själva kroppsformen eller på något slags dresserat beteende. (BS=bisexuell, för den oinvigde.)

Annars är jag konfunderad över att det finns människor som fortfarande sätter in kontaktannonser. Varför inte skaffa kontakter via nätet?

David Hume är en av historiens största tänkare. Jag läste just ett tankeväckande resonemang av honom där han påpekar att kärlek som grund för en relation är bräcklig; däremot är vänskap, som är en lugn och förnuftig grund för umgänge, en mer stabil utgångspunkt:

For instance, love is a restless and impatient passion, full of caprices and variations: arising in a moment from a feature, from an air, from nothing, and suddenly extinguishing after the same manner. … But friendship is a calm and sedate affection, conducted by reason and cemented by habit; springing from long acquaintance and mutual obligations; without jealousies or fears, and without those feverish fits of heat and cold, which cause such an agreeable torment in the amorous passion. So sober an affection, therefore, as friendship, rather thrives under constraint, and never rises to such a height, as when any strong interest or necessity binds two persons together, and gives them some common object of pursuit. … The happiest marriages, to be sure, are found where love, by long acquaintance, is consolidated into friendship. Whoever dreams of raptures and extasies beyond the honey-month, is a fool.”

Maria Callas var operans kanske största sångerska under 1900-talet, en sann diva. En sak som kännetecknade henne var en enorm professionalism och passion: det hon gjorde, det gjorde hon helhjärtat och i enlighet med sin fulla potential. I kombination med en enorm begåvning blev resultatet enastående.

Dock förstördes hennes karriär och liv av olycklig kärlek – ytterligare ett exempel på att romantisk kärlek har mycket höga potentiella, och ibland mycket höga faktiska, kostnader. I Callas fall “dog hon på vilje”, enligt Germaine Greer, efter att ha blivit dumpad av skeppsredaren Onassis.

En av Callas största roller var som Tosca, som i sin mest berömda aria så passande sjunger:

Vissi d’arte, vissi d’amore.”

Dvs: “Jag levde för konsten, jag levde för kärleken.” Inte det sämsta, men utan att ha levt för kärleken hade Callas levt längre och mer fulländat för konsten, och hon hade antagligen varit lyckligare (netto).

Jag fann DN:s intervju med poeten* Jenny Tunedal uppfriskande:

Ingen borde behöva skämmas över sin ensamhet, anser Jenny Tunedal.

- Men alla är rädda för ensamhet, säger hon. Icke självvald avskildhet är något djupt skamligt i vår kultur. Man ska ha sex hundra vänner på Facebook och minst hunda gäster när man fyller fyrtio.”

Jag skulle vilja komplettera med att säga att självvald avskildhet också ses negativt i vår kultur. Kanske inte som något skamligt, men som något suspekt. Jag har själv stort behov av ensamhet, vilket har att göra med min autonomism – en drivkraft att känna mig fri och obunden och att vara den som själv formar mitt liv. Jag vill minimera mitt beroende av andra, vilket t.ex. har fått mig att förkasta den romantiska kärleken. Jag föredrar vänskap som relationsform, som är mindre intensiv, mer respekterande, mindre påträngande.

Jenny säger vidare:

Kärleken är vårt mest desperata försök att bekämpa den outhärdliga känslan av ensamhet, hävdade författaren och filosofen Jean-Paul Sartre. Varje samlag är två i grunden övergivna människors förtvivlade försök att smälta samman, ansåg han, och i känslan av tomhet efter akten såg han beviset för att kärleken aldrig kan bota ensamheten.”

Detta fann jag fånigt. Dels behöver känslan av ensamhet inte vara outhärdlig; dels tror jag lite elementära kunskaper i biologi skulle ha gjort Sartre gott. Tala om social konstruktivism när man börjar tolka en simpel fortplantningsdrift som ett “förtvivlat försök att smälta samman”.

*Säger man inte poetissa längre?

Livet ter sig ibland så grått och trist. Man arbetar plikttroget på, men utan större entusiasm. Därför är det understundom viktigt med sann passion i livet, så att man känner att man lever och av det slaget att man riskerar något för att uppleva den till fullo.

Precis det “drabbade” Theodore Koch i Edmund Whites senaste roman Hotel de Dream, som jag har läst under julhelgen med stor behållning. Ett omskakande alster! Theodore är en gift bankman med två barn som plötsligt en dag blir fullkomligt överrumplad av plötslig och intensiv kärlek till tonårspojken Elliot. Han riskerar allt – ekonomi, jobb, äktenskap, status – för att fullfölja denna passion, som han liknar vid ett narkotikaberoende. Jag berättar inte hur det slutar.

När kände man att man levde på det sättet senast?

Judi Dench i filmen Mrs Henderson Presents:

You’re a very irritating generation. You’re always looking for love. Well, we did very well without it, thank you very much!”

Marx har en idé, bl.a. utvecklad i The Economic and Philosophic Manuscripts of 1844, om att pengar har en alienerande effekt.

Han skriver:

That which I am unable to do as a man … I am able to do by means of money. Money, then, appears as this overturning power both against the individual and against the bonds of society. … Assume man to be man and and his relationship to the world to be a human one: then you can exchange love only for love, trust for trust, etc.”

Ett konstigt synsätt. Jag tror tvärtom att pengar bidrar till livets ultimata mål, lycka. Pengar kan kompensera för olycka på andra områden. Och det är inte alls fel att människor som interagerar och gör byten (i vid mening) värderar helt olika saker, så länge allt sker frivilligt. Kanske väljer två personer att ingå en relation där den ene uppskattar den andres pengar och där den andre uppskattar den andres kropp. Marknadssamhället ger stora möjligheter att substituera olika saker. Det krävs inte att man erbjuder kärlek för att få kärlek. Men det krävs att man erbjuder något. Marx kompartmentalisering är för simplistisk, naiv och i hög grad oönskad.

Lästips: Ekonomipristagaren Gary Beckers nobelföreläsning, som bl.a. handlar om en nationalekonomisk analys av familjen.

Ibland påstås att homosexualitet är “onaturligt” och därmed också omoraliskt. Särskilt personer som influerats av katolska kyrkan och dess s.k. naturrätt tenderar att hävda det. Professor Eugene Volokh granskar detta argument närmare. Slutsats:

Whatever one’s definition of natural, either homosexuality is natural, or it’s [sic] unnaturalness says nothing at all about its propriety.”

Waltraud Meier är mästerlig som Isolde. Vilken blick! Vilken tunga! Vilken stämma! Och denna intensiva avslutning av ett extraordinärt musikdrama sedan. Man blir omskakad i sitt inre. Man sugs in. Resistance is futile.

Jag besöker som vanligt Stockholm International Film Festival. Jag har hittills sett sex filmer, som med ett undantag har varit av högsta klass. Tre filmer vill jag särskilt lyfta fram.

Voleurs de cheveaux är en belgisk film om två brödrapar i öst i början av 1810-talet. Filmen kombinerar brutalitet med varma band bröderna emellan.

Les Témoins är en fransk film om unge Manu som flyttar till Paris och börjar leva livet under överinsikt av sin operasjungande syster och läkaren Adrien. En fantastisk film om vänskap, sex, liv och död. (Den fick mig att tänka på följande strof ur en Pet Shop Boys-sång: “Passion and love, sex, money, violence, religion, injustice, death.”)

Red without Blue är en amerikansk dokumentärfilm om två tvillingar. Den grep mig väldigt mycket. Mark är homosexuell medan Claire har bytt kön (hon föddes som pojke). Hur familjen har hanterat könsbytet står i fokus. Filmen påminde mig om professor Deirdre McCloskey. Jag skrev för några år sedan en recension av hennes självbiografi, som också den grep mig väldigt mycket.

Jag anser att romantisk kärlek är kraftigt övervärderad i vår kultur. Jag har själv förkastat den och är istället inriktad på vänskap. Tre inspirationskällor:

1. Ledmotivet “förkastelse av kärlek” från Nibelungens Ring.
2. Andrew Sullivans essä “If Love Were All” i boken Love Undetectable. Ett favoritcitat som beskriver karaktären på hans vänskap med Patrick: “That love was no less love for being in the mode of friendship.”
3. Edmund Whites beskrivning i boken The Farewell Symphony av filosofen Michel Foucaults syn på vänskapens roll:

Inspired by the ancient Greeks, whom he [Foucault] was studying, he’d developed a cult of friendship. He thought that we had nothing else to value now; the death of God had resulted in the birth of friendship. If we could no longer enjoy an afterlife earned by our good deeds, we could at least leave behind a sense of our achievement, measured aesthetically, and the most beautiful art we could practice would be the art of self-realization through friendship.”