Nonicoclolasos

Jag deltar, som jag brukar, i Stockholms filmfestival; i år ser jag 19 filmer. Ikväll såg jag den sjätte av dessa, Coco Chanel & Igor Stravinsky, om den sexuella relationen dessa skapande själar emellan. Jag fastnade för tre saker i filmen:

1. Parispublikens initialt avvisande reaktion på Stravinskijs musik var chockerande och visar på hur genier ofta blir missförstådda. Konventionellt tänkande om konst är icke tilltalande, särskilt inte som det tar sig avvisande uttryck mot det nydanande.
2. Den roligaste scenen i filmen var när balettimpressarion Sergei Diaghilev satt bakom skrivbordet på sitt kontor och betraktade en ung, naken man. Efter ett tag sade han till den unge mannen att han kunde klä på sig, samtidigt som Coco trädde in i rummet. Diaghilev kommenterade avspänt det hela med: ”Jag söker efter en ny sekreterare.”
3. Den skådespelare som spelade Coco, Anna Mouglalis, hade den mest underbara röst. Mörk och sensuell och rogivande.

Trailer:

PS. I tisdags såg jag baletten Sacre du printemps på Dansmuseet i Stockholm, till Stravinskijs storslagna musik. Stockholmspubliken jublade!

Albert Oehlen, Loa (2007), 170,2 x 310,2 cm:

Robert Motherwell, The Poet’s Eye (1989–1990), 64,8 x 78,7 cm:

Agnes Martin, Red bird (1964), 31,1 x 30,4 cm:

James Ensor, The Dangerous Cooks (1896), 25,0 x 20,0 cm:

(Tavlan får mig att tänka på Richard Strauss opera Salome – se bild från en uppsättning på The Royal Opera House.)

Franz Ackermann, Untitled (Mental Map: Peak Season) (2003), 69,9 x 100,3 cm:

Salvador Dalí, The Face of War (1940), 64,0 x 79,0 cm:

Mark Rothko, No. 5/No. 22 (1950), 297,0 x 272,0 cm:

Yayoi Kusama, No. F (1959), 105,4 x 132,1 cm:

Igår kväll besökte dr. Ahlgren och jag återigen formel B i København, min absoluta favoritrestaurang. Dit går man inte för att äta och dricka utan för en konstupplevelse. Den meny som avnjöts ser ut så här:

Château le Gay, så passande! Min favoriträtt var, förvånansvärt nog för en fiskskeptiker som jag, hälleflundran. Godare fisk och godare buljong tror jag inte att jag har ätit. Tyvärr blev jag lite mätt mot slutet, varpå dr. Ahlgren levererade följande humoristiska fullträff:

Istället för petits fours borde vi ha fått petits two!

Här kan man se ett av de himmelska bröden (på vilka man kunde bre dubbelsaltat franskt smör eller örtkryddat danskt smör), en av desserterna (med tranbär som huvudingrediens) samt avslutande petits fours (till vilka jag intog grönt te):

Jag har tidigare kritiserat svenska skådespelare för att vara konstlade. När jag härförleden nämnde detta för min gode vän Manfred Holler svarade han att han, inspirerad därtill av Bertolt Brecht, inte delade min normativa utgångspunkt, att det är önskvärt med okonstlade skådespelare. Tvärtom ansåg han att teater inte ska vara realistisk: det ska framgå att den inte är det. Teater är teater och inte en imitation av verkligheten. Som Brecht skriver om scenografi i Brecht on Theatre (s. 233):

[I]t’s more important nowadays for the set to tell the spectator he’s in the theater than to tell him he is in, say, Aulis. The theater must acquire ”qua” theater the same fascinating reality as a sporting arena during a boxing match. The best thing is to show the machinery, the ropes and the flies.

Jag kanske ska tänka om: i linje med min uppfattning om den rena konsten, vad gäller tavlor och dans, kan man tänka sig att värdesätta andra konstformer för konstens skull, inte därför att de utgör en integrerad del, eller ett försök till gestaltning, av det liv vi (ändå) befinner oss i. Jag kanske redan har tänkt så, utan att riktigt förstå det, om opera, som jag tycker mycket om och som är en mycket orealistisk konstform. I verkliga livet sjunger vi t.ex. inte hela tiden till varandra.

Ja, det verkar så:

1. Researchers … have found high levels of psychopathology… in writers, poets, visual artists and composers …
2. Family studies have produced evidence of creative interests and aptitudes in close relatives of psychiatric patients …
3. Research on psychiatric patients … suggest that they have enhanced performance relative to control participants on tasks that require divergent thinking. …
4. A new theory based on genetics suggest that gene mutations that increase a person’s risk of developing mental illnesses … have been preserved, even preferred, during human evolution, due to their relationship with creativity. …
5. Symptoms of certain disorders like hypomania (mild mania) favour creativity by giving a boost to the imagination and energy.

Hur är det med forskare: föreligger ett samband även där mellan galenskap och kreativitet? Eller sållas de galna ut av de mer strikta formerna för vetenskaplig verksamhet?

René Magritte, Les valeurs personnelles (1952), 80,0 x 100,0 cm:

Paule Vézelay, Curves and Circles (1930), 92,0 x 73,0 cm:

Ernst Wilhelm Nay, Weisse Quelle (1963), 144,5 x 204,8 cm:

Jean Arp, Two Heads (1927), 35,0 x 27,0 cm:

F. E. McWilliam, Eye, Nose and Cheek (1939), 88,9 x 87,0 x 28,6 cm:

Filosofen Michel Foucault beskriver sitt sätt att förhålla sig till och påverkas av sitt arbete:

I am not interested in the academic status of what I am doing because my problem is my own transformation. That’s the reason also why, when people say, ”Well you thought this a few years ago and now you say something else,” my answer is … [Laughs] ”Well, do you think I have worked like that all those years to say the same thing and not be changed?” This transformation of one’s self by one’s own knowledge is, I think, something rather close to the aesthetic experience. Why should a painter work if he is not transformed by his own painting?*

Jag imponeras av detta förhållningssätt till det akademiska arbetet. Jag tror att den stora majoriteten forskare trälar på i gamla hjulspår utan särskilt stor förnyelse och utan tillstymmelse till att transformeras av ny kunskap. Att vilja och förmå uppnå detta är få förunnat. Det som gör Foucaults förhållningsätt än mer imponerande i mina ögon är att det inte var ett introvert projekt; tvärtom var han en varm förespråkare av att sprida den nya kunskapen.

*Ur Ethics: Subjectivity and Truth (s. 131).

Varför applåderar vi på en konsert? För att vi i genuin mening tycker om det som framförs eller för att vi styrs av det sociala sammanhanget? I Ferdydurke beskriver Witold Gombrowicz vad som kan ligga bakom:

När en konsertpianist spelar Chopin så säger ni: åhörarna förtrollades och hänfördes av en kongenial tolkning av Mästarens förtrollande musik. Men det är möjligt att inte en enda av åhörarna förtrollades; det är fullt möjligt att de mottagit föreställningen mindre entustiastiskt om de inte hade vetat att Chopin var en stor mästare och pianisten en stor pianist. Det är också möjligt att orsaken till att alla applåderade, skrek och hoppade i bänkarna, med ansiktena förvridna av känsla, var att alla andra gjorde likadant. Ty eftersom var och en av dem trodde att alla de andra upplevde ett nöje och en njutning av enormt och överjordiskt slag, så skulle de vara benägna att av just det skälet visa samma nöje och njutning; och sålunda är det fullt möjligt att ingen i salen direkt och omedelbart hänfördes av upplevelsen, fastän var och en anpassade sin hållning till sin grannes och visade alla yttre tecken på det. Och det är först när hela auditoriet på det sättet hänförts, när varenda en har uppmuntrats av alla andra att klappa i händerna, ropa, bli röda i ansiktet av njutning och entusiasm, det är först då, säger jag, som dessa demonstrationer av njutning och entusiasm uppstår, ty vi är tvungna att anpassa våra känslor till vårt uppförande.  (s. 75)

Gombrowicz ser igenom det sociala spelet, på ett nästan spelteoretiskt sätt. De som deltar i det reflekterar nog i det flesta fall inte över det utan har okritiskt internaliserat en social anpassningsmekanism. ”Jodå, jag tyckte verkligen om pianisten i afton!”. Vissa  försöker dock säkert medvetet dölja att de inte har en egen genuin uppfattning i tron att andra inte genomskådar dem. En tragisk aspekt av denna typ av massbeteende är att självständiga bedömningar av ny konst lyser med sin frånvaro. Ängsligt tittar man sig om och försöker utröna vad andra, vad massan, tycker. Först därefter vågar man, så att säga, applådera.

Se även ”Tycker inte du heller om poesi?”.

Ernst Wilhelm Nay, Sinus (1966), 162,0 x 150,0 cm:

Nietzsche skriver följande i The Birth of Tragedy (s. 61):

[T]he Dionysian man is similar to Hamlet: both have at one time cast a true glance into the essence of things, they have acquired knowledge, and action is repugnant to them; for their action can change nothing in the eternal essence of things, they feel that it is laughable or shameful that they are expected to repair a world which is out of joint. Knowledge kills action, to action belongs the veil of illusion — that is the lesson of Hamlet, not that cheap wisdom of Hans the Dreamer, who fails to act because he reflects too much, as a result as it were of an excess of possibilities; not reflection, no! — but true knowledge, insights into the horrific truth, outweighs any motive leading to action, in Hamlet as well as in the Dionysian man.

Att se saker och ting som de verkligen är, det kan inte utan vidare rekommenderas.

Aleksandr Rodchenko, Non-Objective Painting No. 80 (Black on Black) (1918), 81,9 x 79,4 cm:

Mark Bradford, Los Moscos (2004), 317,5 x 483,9 cm:

Francis Bacon, Figure in a Mountain Landscape (1956), 152,5 x 118,0 cm:

Blinky Palermo, Siegel (1970), 62,9 x 48,6 cm:

Philip Guston, Back View (1977), 175,3 x 238,8 cm:

Salvador Dalí, The Persistence of Memory (1931), 24,1 x 33,0 cm:

Francis Bacon, Study for Chimpanzee (1957), 152,4 x 117,0 cm:

George Grosz, The Poet Max Herrmann-Neisse (1927), 59,4 x 74,0 cm:

Om poeten.

Cy Twombly, Quattro Stagioni: Autunno (1993–1995), 313,6 x 215,0 cm:

Se samtliga årstider här.

Pablo Picasso, Grand nu au fauteuil rouge (1929), 195,0 x 129,0 cm:

James Ensor, Skeletons Fighting Over a Pickled Herring (1891), 16,0 x 21,5 cm:

Barry Flanagan, Thinker on a Rock (1997):

(Bilden tog jag i en park i Washington, DC, den 4 juli 2009.)

Paul Klee, Belastete Kinder (1930), 65,0 x 45,8 cm:

Sarah Morris, Parrot (2009), 214,0 x 214,0 cm:

Piet Mondrian, Composition in Brown and Gray (Gemälde no. II / Composition no. IX / Compositie 5) (1913), 85,7 x 75,6 cm:

Pablo Picasso, Reclining Nude (1969):

Kazimir Malevich, Painterly Realism. Boy with Knapsack – Color Masses in the Fourth Dimension (1915), 71,1 x 44,5 cm:

Pablo Picasso, Self-Portrait (1972), 65,7 x 50,5 cm:

Otto Dix, The Nun (1914), 70,2 x 52,4 cm:

Jannis Kounellis, Untitled (1960), 141,0 x 230,5 cm:

Tristram Hillier, Variation on the Form of an Anchor (1939), 150,2 x 109,2 cm: 

Francis Bacon, Blood on Pavement (ca. 1988), 198,0 x 147,5 cm:

Josef Albers, Impossibles (1931), 45,0 x 37,7 x 2,1 cm:

Gerhard Richter, Passage (1968), 200 x 200 cm:

Francis Bacon, Head I (1947–1948), 100,3 x 74,9 cm:

Pablo Picasso, Head of a Woman (1924), 60,6 x 51,0 cm:

Barnett Newman, Jericho (1968–1969), 268,5 x 286,0 cm:

Francis Bacon, Study for the Nurse from the Battleship Potemkin (1957), 198,0 x 142,0 cm:

Deborah Simon, Memento Mori: Red Squirrel and Skeleton (2001), 58,4 x 78,7 cm:

Christopher Martin, Spectrum Orb 8 (n.a.), 182,9 x 365,8 cm:

Edvard Munch, Synden (1902), 69,5 x 40,0 cm:

Clyfford Still, J No. 2 (1957), 287,0 x 393,7 cm:

Har du hört talas om Arrows omöjlighetsteorem? Om inte bör du — inte minst om du är en typisk svensk samhällsvetare — bekanta dig med det. Som docent Karl Wärneryd klargör visar teoremet

… att det inte finns någon kollektiv beslutsregel som inte kan kritiseras utifrån något rimligt kriterium. … Den slutsats man bör dra …  är snarare att det är meningslöst att ens tala om något sådant som ”folkviljan”, eller vänta sig att någon kollektiv beslutsprocess skall ge uttryck för den.

(Att tala om staten som ”vi” ter sig, även mot denna bakgrund, minst sagt mystiskt.)

Professor Holler

Nå, jag nämner detta för att jag har tillbringat dagen med professor Manfred Holler från Hamburgs universitet. Han gav ett forskarseminarium om ”Machiavelli’s Possibility Theorem”, som handlade om hur Arrows teorem kan bistå oss i förståelsen av Machiavellis furste. Ty ett av de kriterier som Arrow ställer upp är icke-diktatur, att den sociala välfärdsfunktionen inte baseras på en individs preferenser. En diktator — kanske i form av en prins — möjliggör en kollektiv rangordning på basis av individuella preferenser (även om vi kan ogilla sättet den fastställs på).

Jag träffade Manfred Holler för första gången på en vetenskaplig konferens i Berlin för ett antal år sedan, då jag kommenterade hans bokkapitel ”Artists, Secrets, and CIA’s Cultural Policy”. Det var i och med det som jag fick upp ögonen för den konstriktning jag tycker allra bäst om, abstrakt expressionism, och som ofta förevisas på denna blogg. Kapitlet handlar om hur CIA (i hemlighet) spred denna konstform i världen:

[I]ndividualism was one of the cornerstones of Abstract Expressionism and a major reason why this art was supported as an alternative to the “collectivistic art of socialism”.

Francis Bacon, Second Version of Study for Bullfight No. 1 (1969), 200,0 x 147,7 cm:

Georg Guðni, Untitled (2009), 95,0 x 200,0 cm:

Utställning på Galleri Lars Bohman i Stockholm t.o.m. den 19 april.

Jag har tidigare återgivit tips inför museibesök. Sådana besök kan vara ansträngande. Från Witold Gombrowicz roman De besatta (s. 94):

Efter ett tag kom en dåsighet över honom, mängden konst var ansträngande. Professorn var väl förtrogen med denna känsla av övermått som ofta kom över honom på konstmuseer och han visste att det inte var lönt att kämpa emot den. Det var dags att gå och lägga sig.

Jag hoppas att ingen finner mängden konst på denna blogg ansträngande. Trots allt dyker den bara upp i cirka vart 15:e inlägg.

Kazimir Malevich, Red Square: Painterly Realism of a Peasant Woman in Two Dimensions (1915), 53,8 x 53,8 cm:

Max Beckman, The Bath (1930), 174,9 x 121,3 cm:

Pablo Picasso, Les demoiselles d’Avignon (1907), 243,9 x 233,7 cm:

Willem de Kooning, Woman (1950), 93,0 x 62,2 cm:

Edvard Munch, Despair (1893—1894), 92,0 x 72,5 cm:

Paul Shore, Untitled (1982), 44,5 x 59,7 cm:

Willem de Kooning, Untitled (1958), 58,4 x 74,0 cm:

Alexander Calder, Flies in the Spider Web (1975), 48,3 x 63,5 cm:

Hans Hofmann, Nocturnal Splendor (1963), 183,5 x 152,7 cm:

Carl Boutard, Storm (2008), 30 x 30 x 20 cm:

Observera att Carl Boutard ställer ut nya verk på Angelika Knäpper Gallery i Stockholm t.o.m. den 15 februari.

Stephen Antonakos, Berlin (1980), 43,2 x 35,6 cm:

Roberto Bolle

Ikväll ska jag se det moderna balettprogrammet Tablå, Castrati och Fröken Julie på Kungliga Operan. I fallande rangordning tycker jag att följande faktorer är intressanta att bedöma när jag ser en balett:

1. de manliga dansarnas utseende
2. dansarnas tekniska skicklighet
3. den övergripande koreografin
4. musiken
5. dansarnas utstrålning
6. kostymerna
7. scenografin.

1, 2, 5 och 6 kan ses som ”mikrofaktorer” (de rör de individuella dansarna), medan 3, 4 och 7 kan ses som ”makrofaktorer” (de rör föreställningen som helhet). Det finns med andra ord mycket att njuta av och reflektera över under och efter en balettföreställning. Ta en titt på vårens program med Kungliga Baletten!

Uppdatering: Ett fantastiskt balettprogram! Linjerna och poserna i Tablå och den maskulina kraftfullheten, men också sårbarheten, i Castrati — lycka! Allra bäst, enligt kriterierna 1 och 2, var Nikolaus Fotiadis och Oscar Salomonsson; Marie Lindqvist som Julie måste därutöver framhållas som en fantastisk uttolkare (i en balett som annars känns daterad). Dessvärre hade någon satt på en lösmustach på Olaf Kollmannsperger. Hidöst! Jag blev även kär i en vikarierande cellist i Hovkapellet.

David Smith, Cubi VI (1963):

Assar Lindbeck, Gult ansikte (1996, 1998), mått okända:

Alexei von Jawlensky, Prophet (Sibyl) (1913), 59,1 x 55,9 cm:

Francis Bacon, Figure with Meat (1954), 129,9 x 121,9 cm:

Gilbert & George äter ute

På Stockholms filmfestival såg jag den fantastiska dokumentären WITH Gilbert & George, om konstnärsparet vars konst jag har gett exempel på här och här. De är otroligt begåvade och kreativa — samt excentriska. Vi fick bl.a. följa med på en rundvandring i deras hus på Brick Lane i östra London, där de har bott sedan 1967. En sak skiljer det från de flesta andra:

The house has no kitchen, as Gilbert and George never cook. ”It is much cheaper to go out and cooking is a waste of time,” claims Gilbert.

Ilya Bolotowsky, Tondo in Reds, Yellow, Black and White (ca. 1970), 56,5 x 76,2 cm: