Nonicoclolasos

Katina Huston, Mechanical Repeat (2008), 91,4 x 91,4 cm:

John Ferren, Greenock (1958), 139,7 x 175,3 cm:

Franz Kline, Torches Mauves (1960), 305,1 x 206,1cm:

Min favoritbalett bland de klassiska verken är Don Quijote, baserad på den kända boken med samma namn. Det jag främst tycker om är den färg- och livsglada inramningen, den medryckande musiken av Léon Minkus och den stundtals tekniskt krävande koreografin.

Se Mikhail Baryshnikov och Cynthia Harvey dansa de två ledande rollerna Basilio och Kitri i ett utdrag från American Ballet Theatre 1983. Notera särskilt Harveys piruetter [vid 0.48] och Baryshnikovs diton [vid 1.53]!

Jennifer Zwick, Hello (2007), 45,7 x 71,1 cm:

Ad Reinhardt, Painting (1954—1958), 198,1 x 198,1 cm:

Joseph Goldberg, Flicker (2007), 61,0 x 76,2 cm:

I en reklamkampanj från Tysklands Olympiska Kommitté visas denna bild, med budskapet:

If you don’t move, you get fat.”

Originalet, Michelangelos David, kan beskådas här.

Ikväll blir det 5,5 km på löpbandet!

Jennifer Diamanti, Expression 2 (n.a.), 33,0 x 25,4 cm:

Hans Hofmann, The Vanquished (1959), 122,6 x 92,1 cm:

Albert Kotin, Untitled (1966), 61,0 x 50,8 cm:

Barnett Newman, Broken Obelisk (1968):

Obelisken, som är tillägnad Martin Luther King, Jr., står utanför the Rothko Chapel, som jag besökte i mars 2008. Jag har själv tagit bilden. Klicka för större storlek.

Bratsa Bonifacho, The Evolution (2005), 137,2 x 137,2 cm:

Robert Motherwell, Elegy to the Spanish Republic, No. 57 (1957–1960), 203,2 x 262,2 cm:

Johan Tralau, kulturkonservativ, talar sig varm för offentligt kulturstöd:

Jag tror åtminstone så här att, vad gäller kulturarvet, så finns det en, asså, det finns ganska goda skäl att försöka värna om, om beständighet i, asså, kontinuitet i kulturarvet.”

Denna syn tilltalar mig inte, av åtminstone två skäl:

1. Traditionell kultur är nästan alltid trist, förutsägbar och intetsägande. Jag ser framför mig stöd till målande av harar i naturmiljö istället för stöd till nydanande och sant berörande konst. Om människor eller sponsorer inte vill betala för traditionell kultur anser jag det vara lika fel för staten att tillhandahålla finansiering av den som det var för staten att hålla en förlegad varvsindustri under armarna till höga kostnader på 1970-talet. Kreativ förstörelse behövs också på kulturens område och ska inte hindras av staten.
2. Att ge stöd till traditionell kultur gynnar primärt redan priviligierade människor. Det är inte ensamstående mammor från Rinkeby som går på Operan och Dramaten. Är detta då ett riktigt användande av knappa resurser?

Uppdatering: Jag har fått frågan varför jag har en bild på Al Gore ovan. Men det är faktiskt Tralau på bilden. Och läs här om frön till en förnyad kulturpolitik.

Harri Monni, Plandrawing, 120 x 140 cm:

Missa inte Harri Monnis utställning på Angelika Knäpper Gallery i Stockholm (fram till den 6 april).

Tram Bui, Warren (2008), 91,4 x 101,6 cm:

Matthew Landkammer, 01022108 (2008), 213,4 x 213,4 cm:

Taylor Winn, Virus (2005), 167,6 x 101,6 cm:

Jag är gripen och rörd. Idag besökte jag The Rothko Chapel i Houston, som består av ett rum med åtta konstverk av Mark Rothko. En mycket stark upplevelse. Till skillnad från många av Rothkos tidigare verk är dessa mörka. De berör på djupet. Mer än så kan och vill jag inte säga (jag tar avstånd från intellektualisering av konst). Se själva ovan. Men låt mig i alla fall citera David Anfam:

Simply put, the chapel is a place apart. It calls for a different form of  attention, a more hypnotic gaze than we are accustomed to exert.”

Se ett tidigare inlägg som delvis rör Rothko.

Barnett Newman, Twelfth Station (1965), 198,1 x 152,4 cm, National Gallery of Art:

Nathan Mabry, Process Art (Eat Your Heart Out…) (2007), 213,4 x  91,4 x  61,0 cm, brons:

På senare tid har två felaktiga påståenden om censur framförts:

1. I samband med utställningen A History of Sex i Alingsås.
2. I samband med nedtagandet av en affisch i ett kommunalt hus i Linköping.

Censur innebär att den offentliga makten helt förbjuder en viss uppfattning att yttras. Så har inte skett eller förslagits ske i någotdera av fallen. I Alingsås rörde det sig om huruvida kommunen skulle stödja en viss utställning. Att i en verklighet med begränsade resurser välja att inte stödja en viss utställning är inte censur utan ett nödvändigt förhållningssätt.* I Linköping handlade det om vilken standard kommunen ville upprätthålla i en av sina byggnader. I ingetdera fallet handlade det om att kommunen föreslogs tillämpa eller tillämpade censur. En privat finansiär hade kunnat stödja nakenutställningen; och affischen hade kunnat sättas upp på privat egendom eller utomhus.

Sedan kan jag ha synpunkter på a) om kommuner ska stödja konst överhuvudtaget och b) vilken standard eller smak kommuner ska följa. I fråga a) anser jag det vara tveksamt; i fråga b) tycker jag att både kd i Alingsås och tjänstemannen i Linköping står för icke tilltalande uppfattningar. Men det är inte principiellt fel att de har uppfattningar. Och det är definitivt inte ett uttryck för (en vilja till) censur.

Uppdatering: Att läsare meddelar en tidning att de inte tycker om publiceringen av affischen från Linköping är heller inte (krav på) censur – så länge krav inte reses på att staten ska förbjuda publicering av affischen.

_______________________

*Se Laila Freivalds kommentar i ett fall där indraget stöd till en tidskrift felaktigt liknades vid censur.

Ryan Molenkamp, 17 Place (Detail) (2007), 86,4 x 177,8 cm:

Arirang är inte bara min koreanska favoritrestaurang i Stockholm (testa för allt i världen deras bibimbap!) utan också en koreansk folksång. Den spelades av New York Philharmonic Orchestra under dess första besök i Nordkorea. Orkestern mottogs mycket väl, vilket illustrerar den universella kraften i väl utförd konstverksamhet.

Jag är emot bojkotter av diktaturstater, såväl på det ekonomiska som på det sportsliga och kulturella området. Utbyte, emotionell beröring, kontakt, upplevelsen av gemensamma intressen – allt det torde förstärka viljan till mänsklig gemenskap över nationsgränser och politiska system och, i längden, viljan till demokratisering och politisk enhet. I synnerhet den rena konstupplevelsen har potential att förena, oavsett kontext och kultur.

Barnett Newman, Onement VI (1953):

John McLaughlin, JMD–3 (1962):

Franz Kline, Painting Number 2 (1954):

Se Tyler Cowens avslappnande råd om hur man ska bete sig och tänka för att få ut mer av besök på museer*. En viktig sak:

A key general principle is to stop self-deceiving and admit to yourself that you don’t just love ‘art for art’s sake.’ You also like art for the role it plays in your life, for its signaling value, and for how it complements other things you value, such as relationships and your self-image.”

Själv finner jag de flesta museer synnerligen tråkiga och har i stort sett slutat att besöka dem (undantag: museer med modern konst och United States Holocaust Memorial Museum). Tidigare besökte jag i hög grad museer för att det var “fint” och för att imponera på andra. Numera bryr jag mig mindre om vad andra tycker om mig, därav min begränsade besökslust.

__________________________

*Från Språkrådet:

Skall böjningsformer av museum skrivas med accent?
Nej, eftersom grundformen museum skrivs utan accent skall också böjningsformerna skrivas utan accent: museet, museer, museerna. Detsamma gäller förleden musei- i sammansättningar, t.ex. museichef.

Kenneth Callahan, Storm II:

I danstävlingen Prix de Lausanne tog sig svenske Joakim Adeberg till final, där han bl.a. dansade ett fantastiskt solo ur John Neumeiers balett Nijinsky. Du kan se hans kraftfulla och tekniskt kompetenta framförande genom att klicka näst längst ned på denna sida.

Få människor har upptäckt balettens rikedom och förmåga att beröra. Jag tror att balett för de flesta som tycker om den är en förvärvad smak. Man måste ge denna konstform tid och utrymme för att riktigt börja uppskatta den. Att observera såväl det tekniska kunnandet som dansarnas skönhet ger stor livsglädje.

På bilden: Olaf Kollmannsperger och Jurgita Dronina i Romeo och Julia. (Fotograf: Hans Nilsson, Kungliga Operan.)

Salvador Dalí, Les trois sphinx de Bikini (1947):

Jag ogillar normalt sett distinkta tolkningar av konst, men det bör kanske ändå påpekas att Dalí målade denna tavla efter det att USA:s kärnvapensprängningar inleddes på Bikiniatollen. Vi noterar människan, trädet och bombmolnet. Se så lika de är!

Min association: människan är en del av naturen, som inte är “god” i sig utan ibland destruktiv. Naturen är helt enkelt verkligheten såsom den förstås i ett naturalistiskt och vetenskapligt perspektiv. Människan står inte utanför denna verklighet. Det finns inget mystiskt människa kontra natur eller människa utanför natur. Människan är som trädet. Hon är ett resultat av evolution; inget av det hon gör kan inte göras och inget av det hon inte gör kan göras; hon lever ett kort tag (kortare tid än trädet!) och dör.

Linda Davidson, Genie (olja på linneduk, 2007):

Gilbert:

All religion is superstition, it is no more than a good luck sign.”

Läs mer om deras utställning på Tate Modern förra året.

Jag har fått upp ögonen för konstnären Eric Eley. Vad sägs om denna installation, Prospect Fields, från 2007?

Fler av hans verk kan beskådas här.

Vissa människor bedömer konst utifrån väldigt tillrättalagda, rosaskrimrande och feel good-aktiga kriterier. Man vill förstå, man vill identifiera sig med, man vill må bra, man vill ha ett lyckligt slut. Denna typ av människor vill ha vackra tavlor på väggarna, med konkreta, sköna, begripliga motiv. En hare som springer på snön. Ett skepp som segler på ett blåskimrande hav. En kvinna som äter ett äpple.

Yuck!

Jag älskar det motsatta: det brutala, det mörka, det förvridna, det obegripliga, det abstrakta. Ett exempel därpå ges av den mexikanska filmen Sin Destino, som jag just har sett. Den handlar om 15-årige Francisco i Ciudad de México och hans infernoliknande liv med droger och prostitution.

Regissören säger att den är anti-life och anti-happiness samt att den handlar om suffering. Den skakar om, den gör att man känner sig levande, den går på djupet utan att vara explicit och övertydlig. Ett starkt inslag är en återkommande melodislinga från Tristan und Isolde. Också detta konstverk handlar om död.

Uppdatering: Se också detta inlägg om filmen.

Sjostakovitjs andra pianotrio, Op. 67, är ett kraftfullt stycke musik, med kapacitet att beröra på djupet. Ett smakprov ur fjärde satsen:

Jag lyssnade på det för första gången efter att ha läst denna Sjostakovitj-betraktelse.

Maria Callas var operans kanske största sångerska under 1900-talet, en sann diva. En sak som kännetecknade henne var en enorm professionalism och passion: det hon gjorde, det gjorde hon helhjärtat och i enlighet med sin fulla potential. I kombination med en enorm begåvning blev resultatet enastående.

Dock förstördes hennes karriär och liv av olycklig kärlek – ytterligare ett exempel på att romantisk kärlek har mycket höga potentiella, och ibland mycket höga faktiska, kostnader. I Callas fall “dog hon på vilje”, enligt Germaine Greer, efter att ha blivit dumpad av skeppsredaren Onassis.

En av Callas största roller var som Tosca, som i sin mest berömda aria så passande sjunger:

Vissi d’arte, vissi d’amore.”

Dvs: “Jag levde för konsten, jag levde för kärleken.” Inte det sämsta, men utan att ha levt för kärleken hade Callas levt längre och mer fulländat för konsten, och hon hade antagligen varit lyckligare (netto).

Jag tycker om opera, och nedan anger jag mina tio favoritoperor (i bokstavsordning, utan rangordning). Det var svårt att välja ut dessa tio (eller 13) verk, då jag också tycker om många andra operor. I vart och ett av fallen länkar jag till mina favoritinspelningar, från vilka smakprov kan avlyssnas.

• Death in Venice av Benjamin Britten (smakprov)
• Elektra av Richard Strauss (smakprov)
• Lucia di Lammermoor av Gaetano Donizetti (smakprov)
• Norma av Vincenzo Bellini (smakprov)
• Peter Grimes av Benjamin Britten (smakprov)
• Der Ring des Nibelungen (tetralogi, lite fusk, jag vet) av Richard Wagner (smakprov ur Die Walküre)
• Salome av Richard Strauss (smakprov)
• Tristan und Isolde av Richard Wagner (smakprov)
• Il Trovatore av Giuseppe Verdi (smakprov)
• Turandot av Giacomo Puccini (smakprov)

(Notera att ingen av Mozarts operor finns med på listan. Jag avskyr nämligen dessa.)

Läsare av denna blogg kanske har egna rekommendationer? Ange dem gärna i form av kommentarer.

Bertrand Russell säger följande i Portraits from Memory and Other Essays:

I think the essence of wisdom is emancipation, as far as possible, from the tyranny of the here and the now.”

Människor som sitter fast i sitt “här och nu” är i regel outhärdligt trista och ostimulerande. Att kunna röra sig utanför sitt vardagsliv, att vara en del av en levande intellektuell kontext, att kunna ifrågasätta sig själv, allt detta gör en människa intressant.

Men uttalandet kan också relateras till synen på konst. Många blir ängsliga inför konst som inte uppenbart porträtterar något. De flesta tycks vilja ha konkretion – så att de förstår konstens “här och nu”. Att själv få tolka, eller att inte ens ha som ambition att tolka, utgör en för stor utmaning för många.

Tre musiktips så här på söndagskvällen:

1. Urmotivet i Rhenguldet av Wagner har jag alltid älskat. Man riktigt känner hur allt liv och medvetande växer fram (evolutionärt?).
2. Utdraget ur detta pianoverk av Prokofiev får mig att tappa andan.
3. Och på den lite lättare fronten, lite charmig underhållning från Frankrike:
   (Pojkarna lugnar oss med följande försäkran: “on est 100% hétéro!!!!!!!”)

Skruva upp volymen!

Waltraud Meier är mästerlig som Isolde. Vilken blick! Vilken tunga! Vilken stämma! Och denna intensiva avslutning av ett extraordinärt musikdrama sedan. Man blir omskakad i sitt inre. Man sugs in. Resistance is futile.

Jag har kommit att förstå mitt gillande av abstrakt konst, som varken kan eller bör tolkas, som ett resultat av min autonomism. Jag vill vara fri från alla band på alla områden i livet - och konkret konst förmedlar en tolkning, ett budskap, en kontext, som supervenes on min upplevelse. Jag vill att min upplevelse ska vara fri eller, kanske snarare, ren. Då är verk som inte har ett budskap optimala. De bjuder på en känsla genom en rörelse, en färg, en form, en linje. Det är större än tillrättalagda, inbyggda och (per automatik) påträngande tolkningar. A pure approach to art, det är vad jag förespråkar. Abstrakta baletter och Mark Rothkos tavlor är paradexempel.

Som Rothko uttryckte det: “Silence is so accurate.”

(Ser jag en tavla med en avmålad hare på får jag lust att vomera.)