Nonicoclolasos

Archive for the ‘konsumtion’ Category

Bör inkomst eller konsumtion beskattas?

Adam Smith noterar, i The Wealth of Nations, att konsumtionsskatter tenderar att användas istället för inkomstskatter när det är svårt att beskatta inkomster. Men det kanske är att föredra att beskatta konsumtion inställer för inkomster, även när det går att beskatta de senare (som i vårt moderna samhälle)? I nästan alla någorlunda rika länder används idag båda typerna av beskattning; Greg Mankiw presenterar pedagogiskt det nationalekonomiska huvudargumentet för att övergå till konsumtionsbeskattning:

Let W be the real wage, r be the interest rate, and t be the tax rate. Suppose I work today in order to save and consume in T years. Under an income tax, the amount of consumption I get for one hour of work is:

(1-t)W*[1+(1-t)r]^T

Under a consumption tax, the amount of consumption I get is:

(1-t)W*[1+r]^T

Now compare these after-tax relative prices to the before-tax relative price, which is

W*[1+r]^T

You can see that the consumption tax creates a constant wedge: the after-tax relative price is 1-t times the before-tax relative price, regardless of T. However, an income tax creates a growing wedge. The larger is T, the greater is the gap between the before-tax and after-tax relative price. In other words, a consumption tax taxes current and future consumption at the same rate, whereas an income tax in effect taxes future consumption at a higher rate than current consumption.

The bottom line: Both consumption taxes and income taxes discourage work, but income taxes discourage saving as well.

Någon kanske invänder att det blir svårt att införa konsumtionsbeskattning som är progressiv (om nu detta är ett önskat kännetecken hos ett skattesystem). Svaret blir att det inte alls är svårt att göra det: se t.ex. förslag här och här.

Något att tänka på när nästa stora skattereform börjar diskuteras så småningom.

Written by Niclas Berggren

5 april 2011 at 5:41

Mår man bra av märkeslösa varor?

När man ska handla kan man i regel välja mellan märkesprodukter, som kostar mer och som ofta ger social status, och generiska produkter, som är billigare och som ger lägre status. I studien ”Genuineness Matters: Using Cheaper, Generic Products Induces Detrimental Self-Evaluations”, publicerad i Journal of Experimental Social Psychology, undersöks de personliga effekterna av att köpa den senare typen av vara:

People purchase generic products in an attempt to reduce costs. In this article, we showed that using generic products primes a devalued sense of self-worth manifested by increasing the likelihood of lower self-evaluations.

Jag skulle tro att människors ständiga behov av att positionera sig gentemot andra ligger bakom resultatet. Om man inte förmår signalera att man är rik, känner man sig, som det verkar, mindre värd. Man skulle också kunna tänka sig att personer med lägre självförtroende och självkänsla i högre grad konsumerar generiska produkter: ”Inte är jag värd hårprodukter från Sachajuan; jag är bara värd Coops blåvita schampo”.

Written by Niclas Berggren

26 februari 2011 at 15:08

Publicerat i konsumtion, lycka, psykologi, status

Kreditkort som keynesiansk konjunkturpolitik

Dan Ariely skriver:

[W]hen we couple payment with consumption, the result is reduced happiness. When we pay with a credit card the timing of the consumption of the food and the agony of the payment occur at different points in time and this separation allows us to experience a higher level of enjoyment (at least until we get the bill).

Rimligen innebär detta att vi köper mer och dyrare saker när vi använder oss av kreditkort än när vi betalar kontant. Detta förefaller irrationellt: varför skulle betalningstillfället påverka vad och hur mycket vi köper (givet att nuvärdet av betalningarna är detsamma)? Men denna irrationalitet kanske kan motverka en annan? Jag tänker på en uppfattning hos vissa keynesianer att ett slags kollektiv irrationalitet råder, i synnerhet under lågkonjunkturer, i det att människor konsumerar för lite och sparar för mycket. Kan man tänka sig konjunkturberoende kreditkortsstimulanser, såsom lägre kortavgifter och bonussystem kopplade till kortköp? Kan man införa en konjunkturberoende straffavgift på bankomatuttag? Möjligheterna verkar många. Vad bra om kreditkort både förmår göra konsumenter lyckligare (åtminstone tills räkningen kommer) och konjunkturen starkare!

Written by Niclas Berggren

27 november 2010 at 15:56

Låt vaskarna vaska

Det finns något som stör mig med den omfattande kritiken mot ”vaskning” (när någon beställer två flaskor champagne och ber kyparen att hälla ut den ena bara för att påvisa rikedom). Det handlar inte om att jag själv vaskar eller tycker om när andra gör det; snarare handlar det om att jag vill leva i ett samhälle där människor i möjligaste mån avstår från att lägga sig i andras konsumtionsval —även sådana de själva inte tycker om. Om vissa väljer att köpa något som andra anser att de inte ”behöver” eller göra något som andra anser ”onödigt”, bör dessa andra beakta att de centrala begreppen här är subjektiva. Människors preferenser ser olika ut, och det går inte att fastslå på något objektivt sätt, att vaskning är mer ”onödigt” än att köpa en bil, att lägga pengarna i madrassen, att spruta champagne över en vinnande idrottare eller att överhuvudtaget konsumera champagne. Alla sätt att använda pengar — i alla fall i en situation där livsnödvändiga behov är tillfredsställda — ses troligen som ”onödiga” av någon annan.

Två andra exempel som illustrerar det tveksamma med att kritisera andras konsumtionsval är kristdemokraten Anders Wijkmans färska kritik mot köp av iPhone 4 — han undrar om vi verkligen ”behöver” köpa nya mobiltelefoner — och kritiken mot att konsumera mineralvatten — ”behöver” någon köpa den produkten när det finns vatten i kranen? Den senare kritiken fick mig att, i min tur, kritisera DN:s Krogkommission och Bingolotto och peka på det godtyckliga i att angripa just mineralvattendrickare. Varför inte juicedrickare eller vindrickare eller mjölkdrickare?

En risk med en kultur som kritiserar andras konsumtionsval är att fenomenet sprider sig: det är bara en tidsfråga tills kritikern själv kritiseras för något av sina konsumtionsval. En annan risk är en slippery slope-utveckling: när kritik inte hjälper kan skatter och förbud komma att förespråkas. Jag ställer mig frågande till om detta (allt mer) interventionistiska samhällsklimat är önskvärt och förespråkar en hög grad av indifferens inför andras konsumtionsval. Låt vaskarna vaska, även om du (likt mig) finner vaskandet bisarrt.

Addendum: Mitt argument mot att kritisera andras konsumtionsval grundas i reciprocitet: om jag vill kunna konsumera det jag vill utan att andra angriper mig för det, bör jag respektera andras konsumtionsval, även om jag råkar ogilla dem. Min prediktion är att detta leder till högre aggregerad preferenstillfredsställelse. Ett annat analytiskt, och mer sofistikerat, angreppssätt för att avgöra när negativa externaliteter bör vara föremål för ingripanden presenteras av James Buchanan och Craig Stubblebine i artikeln ”Externality”, publicerad i Economica. De menar att en externalitet måste vara Pareto-relevant för att interventionism ska kunna motiveras, dvs. det aggregerade betalningsviljevägda ogillandet måste överstiga det aggregerade betalningsviljevägda gillandet.

Media: Charlie Weimers i Aftonbladet, DN

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

7 augusti 2010 at 5:43

Stimulerande skattesänkningar

Nu ser vi en konjunkturuppgång, och kraven på stimulanspaket har snarast förbytts i krav på sparprogram för att minska de stora budgetunderskott som tidigare stimulanspaket bidrog till att skapa. Nå, lågkonjunkturer kommer och går, och det är viktigt att klargöra hur ekonomin kan stimuleras när de inträffar. Vissa, som nationalekonomen Torbjörn Becker, hävdar att skattesänkningar inte är ett bra sätt att stimulera ekonomin i lågkonjunktur. Skälet är att människor under osäkerhet tros öka sitt sparande istället för sin konsumtion om de får mer pengar kvar efter skatt. Nationalekonomen Bryan Caplan kontrar:

[T]ax cuts/helicopter drops of cash/whatever do much more to stimulate demand than they appear. Even if they don’t persuade anyone to actually spend more, they move people closer to their financial comfort zone. And once they reach that zone, they’ll start spending again! Even seemingly ineffective efforts to boost demand reduce the time we’ll have to wait before demand begins to rise.

Detta är en finurlig tanke! Det finns för övrigt också empiriska belägg för att skattesänkningar faktiskt har en stimulerande effekt. Kanske just därför att de för en hel del människor in i den zon Caplan talar om, där de erhåller mod att spendera.

Se även nationalekonomen Greg Mankiws teoretiska resonemang i samma anda.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

6 augusti 2010 at 5:27

Till lyxens försvar

Kan lyxkonsumtion försvaras? Ludwig von Mises ansåg det. I Liberalism skriver han:

To form a correct conception of the social significance of luxury consumption, one must first of all realize that the concept of luxury is an altogether relative one. Luxury consists in a way of living that stands in sharp contrast to that of the great mass of one’s contemporaries. … The luxury of today is the necessity of tomorrow. Every advance first comes into being as the luxury of a few rich people, only to become, after a time, the indispensable necessity taken for granted by everyone. Luxury consumption provides industry with the stimulus to discover and introduce new things. It is one of the dynamic factors in our economy. To it we owe the progressive innovations by which the standard of living of all strata of the population has been gradually raised.

Detta skulle också kunna utgöra ett argument, prima facie, mot långt driven utjämning av förmögenheter och inkomster.

Se även inlägget ”Att få det bättre än andra”.

Written by Niclas Berggren

30 mars 2010 at 11:36

Vad menas med konsumenters välfärd?

Bryan Caplan:

For the past few years, social scientists have been arguing over the One True Measure of consumer welfare. Most economists still cling to the Demonstrated Preference Standard: If A buys X, then X makes A better off by definition. Psychologists and psychologically-minded economists have been pushing the Happiness Standard: If A buy X and feels happier as a result, then and only then is A better off.

I think both standards have some merit. But I’d like to suggest a middle way. I call it the Consumer Satisfaction Standard.  According to this standard, if A buys X, and would do so if he had the chance to make the decision over again, then X makes A better off.

Innovativt. Jag gillar ansatsen därför att den innefattar respekt för individuella val och revealed preference trots att individer, enligt eget förmenande, ibland begår misstag. Om vi kan lära av misstag är misstag ofta mindre problematiska, i ett dynamiskt perspektiv, och ånger fyller därvidlag en funktion.

Written by Niclas Berggren

15 mars 2010 at 12:05

Publicerat i ånger, konsumtion, välfärd

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 141 andra följare

%d bloggers like this: