Nonicoclolasos

Archive for the ‘kriser’ Category

Staten som krislösare

En traditionell kritik mot marknadsekonomin är att den är svårstyrd. I ett krisläge kan förvisso staten försöka stimulera den ekonomiska aktiviteten, både genom expansiv penning- och expansiv finanspolitik, men det finns inga garantier för att ekonomins aktörer kommer att låta sig stimuleras. Nå, i Kina finns det tydliga element av statligt ägande och centralstyrning kvar, och mycket riktigt kunde staten där styra och ställa under krisen så att dess värsta effekter begränsades. Talar detta för mer av statligt ägande och centralstyrning? Kanske inte ändå. I en mycket läsvärd ny studie, ”Monetary and Fiscal Stimuli, Ownership Structure, and China’s Housing Market”, granskas det kinesiska stimulanspaketet närmare:

In the recent financial crisis, macroeconomic stimuli produced mixed results across developed economies. In contrast, China’s stimulus boosted real GDP growth from an annualized 6.2% in the first quarter of 2009 trough to 11.9% in the first quarter of 2010. Amidst this phenomenal response, land auction and house prices in major cities soared. We argue that the speed and efficacy of China’s stimulus derives from state control over its banking system and corporate sector. Beijing ordered state-owned banks to lend, and they lent. Beijing ordered centrally-controlled state-owned enterprises (SOEs) to invest, and they invested. However, our data show that much of this investment was highly leveraged purchases of real estate. Residential land auction prices in eight major cities rose about 100% in 2009, controlling for quality variation. Moreover, higher price rises occur these SOEs are more active buyers. We argue that these centrally-controlled SOEs overbid substantially, fueling a real estate bubble; and that China’s seemingly highly effective macroeconomic stimulus package may well have induced costly resource misallocation.

Med andra ord styrdes statliga banker att öka långivningen och statliga företag att investera, vilket har lett till enorma satsningar på att bygga fastigheter. Ett stort antal av dem står fortfarande tomma. Fallet Kina illustrerar att staten förvisso kan stimulera mer kraftfullt i en ekonomi med starkt centralstyrda inslag, men frågan är om resurserna därigenom (och, förstås, rent allmänt) används effektivt och om investeringarna är hållbara. Det förefaller tveksamt vid en närmare titt på situationen i Kina. Detta är inte helt förvånande: bl.a. Mario Rizzo har pekat på problem med att endast tänka på stimulanspaket och deras effekter i ett strikt makroperspektiv, utan att beakta resursallokeringens effektivitet — se här och här.

Written by Niclas Berggren

28 juni 2011 at 5:02

Publicerat i ekonomi, kriser, nationalekonomi

Höga priser i nödsituationer

I ”The Ethics of Price Gouging”, publicerad i Business Ethics Quarterly, argumenteras mot uppfattningen att det bör förbjudas och att det är omoraliskt att höja priser i nödsituationer:

In this paper, I have presented a qualified defense of price gouging. I have done so by arguing for three claims. First, I argued that even if price gouging is immoral, it ought not to be prohibited by law. Existing laws against price gouging either fail to provide clear guidance to sellers or fail to take account of all the morally significant reasons which could underlie a price increase, and it is difficult to see how laws could be reformed to avoid this dilemma. Furthermore, any legal prohibition of price gouging will create disincentives for individuals to engage in economic activity which helps those made vulnerable by emergencies. Because laws which prohibit price gouging thus harm vulnerable buyers and are unfair or unclear to sellers, they are immoral and should be repealed. Second, I argued that price gouging is, at least oftentimes, morally permissible. Price gouging is not inherently coercive, and if it is exploitative at all it is so in a way which makes it difficult to see why it is wrong (or, at least, more wrong than the actions of those who do nothing to help victims of emergencies). Moreover, price gouging can serve morally admirable goals by promoting an efficient allocation of scarce and needed resources, and by creating economic signals which will lead to increases in the supply of needed goods available to desperate populations. When it does so, I have claimed that we have good reason to think of price gouging as morally permissible. Finally, I argued that even though those who engage in price gouging might do so from morally despicable motives or characters, we cannot assume that all of them do so, since there are morally virtuous (or at least morally acceptable) motives which might drive individuals to engage in the practice as well.

Det jag särskilt finner tilltalande i denna argumentation är kopplingen till Hayeks analys av prissystemets informationsspridande funktion (t.ex. i ”The Use of Knowledge in Society”, publicerad i American Economic Review). Dvs. att hindra priset att stiga vid plötsliga efterfrågeöverskott förstör ett signalsystem som kan lindra en problematisk bristsituation:

The lesson we can draw from Hayek’s insight is that markets are dynamic, and that our moral intuitions often fail to consider this dynamism. When we think about price gouging we often imagine a small, fixed supply of resources being distributed among a group of people. If a high price is charged, the rich will get the goods, and the rest won’t. … But here, as with many other cases involving markets, our intuitive moral response is driven too much by what we can visualize, and not enough by what is harder to see. It is easy for us to visualize the zero-sum relation between the individuals fighting over a small immediate supply of ice. It is more difficult for us to see the way in which the market forces at work in that scenario operate to increase supply and to spur the discovery and improvisation of substitutes, such that what is zero-sum in the microcosm is positive-sum in the macrocosm.

En klok insikt, tycker jag.

Written by Niclas Berggren

20 maj 2011 at 5:07

Publicerat i ekonomi, etik, filosofi, kriser, moral, pris

Nationalekonomins förändring

Det är många som har haft synpunkter på nationalekonomers roll i den stora kris som vi nyligen upplevde. Ett av de mer intressanta bidragen står Barry Eichengreen för i ”The Last Temptation of Risk”. Däri finns åtskilligt att begrunda (och delvis bestrida), men här vill jag bara ta upp hans syn på nationalekonomins utveckling:

But now it is on the empirical side where the capacity to do high-quality research is expanding most dramatically, be the topic beer sales or asset pricing. And, revealingly, it is now empirically oriented graduate students who are the hot property when top doctoral programs seek to hire new faculty. Not surprisingly, the best students have responded. The top young economists are, increasingly, empirically oriented. They are concerned not with theoretical flights of fancy but with the facts on the ground. To the extent that their work is rooted concretely in observation of the real world, it is less likely to sway with the latest fad and fashion. Or so one hopes.

The late twentieth century was the heyday of deductive economics. Talented and facile theorists set the intellectual agenda. Their very facility enabled them to build models with virtually any implication, which meant that policy makers could pick and choose at their convenience. Theory turned out to be too malleable, in other words, to provide reliable guidance for policy. In contrast, the twenty-first century will be the age of inductive economics, when empiricists hold sway and advice is grounded in concrete observation of markets and their inhabitants. Work in economics, including the abstract model building in which theorists engage, will be guided more powerfully by this real-world observation. It is about time.

Bryan Caplan har framfört liknande kritik mot den åtminstone tidigare starka ställning som ren, matematiserad teori hade. Även här i Sverige har jag noterat en stor förändring sedan mina egna doktorandstudier i mitten av 1990-talet. Jag tror att detta är en förändring till det bättre, även om jag betvivlar att denna mer empiriska inriktning kommer att hjälpa till att undvika framtida kriser. För det första är jag tveksam till att politiker, tjänstemän och företagsledare kommer att vilja och kunna ta till sig ny empirisk kunskap. För det andra är jag tveksam till om särskilt mycket av den nya empiriska forskning som bedrivs besvarar relevanta frågor rörande de politiska och ekonomiska faktorer som i ett komplext samspel utlöser kriser. Det finns t.ex. en risk för att metod, snarare än frågeställning, blir styrande. Däremot kommer mycket annan, icke-krisrelaterad och sannolikt mer partiell kunskap att produceras framöver, det är jag säker på, och det är inte så illa.

Written by Niclas Berggren

12 maj 2011 at 5:13

Publicerat i ekonomi, kriser, nationalekonomi

Stimulerar utgiftshöjningar ekonomin?

Under krisen förespråkade många stora utgiftsökningar, i tron att sådana stimulerar ekonomin. Multiplikatoreffekterna av stora utgiftsökningar tycks dock mindre än många har trott. Professor Wieland:

Once you allow for a significant role of forward-looking behaviour by households and firms, there is no multiplier.

En ny studie, ”How Big (Small?) Are Fiscal Multipliers?”, ger vid handen att multiplikatorn varierar men att den är noll i länder med rörlig växelkurs, vilket Sverige har:

Based on a novel quarterly dataset of government expenditure in 44 countries, we find that (i) the output effect of an increase in government consumption is larger in industrial than in developing countries, (ii) the fiscal multiplier is relatively large in economies operating under predetermined exchange rate but zero in economies operating under flexible exchange rates; (iii) fiscal multipliers in open economies are lower than in closed economies and (iv) fiscal multipliers in high-debt countries are also zero. (Fetstil tillagd.)

Hur kan det resultat jag lyfter fram förstås? I sammanfattning:

The differences in the responses to increases in government consumption in countries with fixed and flexible exchange rate regimes are largely attributable to differences in the degree of monetary accommodation to fiscal shocks in these nations. The results imply that the central banks’ response to fiscal shocks is crucial in assessing the size of fiscal multipliers.

Bra att veta inför nästa kris, om inte annat.

Se även tidigare inlägg i frågan om stimulans härhärhärhär och här.

Written by Niclas Berggren

18 mars 2011 at 5:28

Är bubblor så hemska?

Göran Rosenberg, denne expert på världsekonomins verkningar, skriver om bubblor:

Modellen för vår tids bubblor är såvitt jag kan förstå den globala finanskapitalismen som knappt hunnit slå i marken förrän den likt en fågel Fenix återuppstår igen. De banker och finansinstitut som nyss satte samhällsordningen på spel tjänar åter pengar som aldrig förr och delar ut bonusar som om ingenting hänt och tillhandahåller bostadskrediter på villkor som är fortsatt ohållbara. I stället för att låta en radikalt ny erfarenhet (finanskraschen) förändra vår bild av verkligheten överlåter vi mötet med verkligheten åt kommande generationer.

Det jag saknar i Rosenbergs dramatiska ”analys”, och som jag för övrigt även saknar i mången österrikisk analys, är en diskussion av frågan om ett system med spruckna bubblor verkligen är hemskt, allt beaktat. Min poäng, som jag utvecklar något här, är att även om bubblor spricker och orsakar misär är det mycket möjligt att de dessförinnan (och därefter) skapar större fröjd, jämfört med en ”stabil” situation utan spruckna bubblor. Det kan i vilket fall inte uteslutas a priori att den samlade, diskonterade välfärden är större i ett ekonomiskt system med återkommande bubblor som spricker än i ett ekonomiskt system utan (eller med betydligt färre) sådana bubblor.

Se även inläggen ”Kriser är inte så farliga””Vän av marknadsekonomin trots krisen”, ”Perspektiv på krisen””Ska vi klandra marknadsekonomin för krisen?” och ”Utgör krisen skäl att byta ekonomiskt system?”.

Written by Niclas Berggren

4 februari 2011 at 9:49

Hur allvarlig var krisen?

Den gångna krisen har inte undgått någon. Sedd i ett historiskt perspektiv, hur djup och allvarlig var den? I en ny studie, ”The Global Financial Crisis of 2007–08: Is It Unprecedented?”, undersöks den saken:

This paper compares the recent global crisis and recession to earlier international financial crises and recessions. Based on existing chronologies of banking, currency and debt crises we identify clusters of crises. We use an identification of extreme events and a weighting scheme based on real GDP relative to the U.S. to identify global financial crises since 1880. For banking crises we identify five global ones since 1880: 1890-91, 1907-08, 1913-14, 1931-32, 2007-2008. In terms of global incidence the recent crisis is fourth in ranking and comparable to 1907-08. We also calculate output losses during the recessions associated with global financial crises and again the recent crisis is similar in severity to 1907-08 and is fourth in ranking. On both dimensions the recent crisis is a pale shadow of the Great depression. The relatively mild experience of the recent crisis may reflect institutional and policy learning.

Den samlade BNP-förlusten av den senaste bankkrisen beräkas till 1%; motsvarande siffra för 30-talskrisen är nästan 7%. Att krisen i historiskt perspektiv inte var så farlig förvånade åtminstone mig en smula. I vilket fall är det viktigt att fråga sig om det marknadsekonomiska systemet, trots återkommande kriser, inte är ganska bra ändå, såsom det fungerar i praktiken, i samspel med politiken. Ser man inte bara till kostnadssidan av kriser utan även till intäktssidan i form av många år av tillväxt förefaller kalkylen tala till marknadsekonomins fördel. Detta är, som jag tolkar det, nationalekonomerna Gary Beckers och William Easterlys uppfattning i alla fall. Liksom alltså min.

Written by Niclas Berggren

25 december 2010 at 5:35

Problem med pengar till kommunerna

Under krisen och valrörelsen höjdes många röster för ännu större bidrag från staten till kommunerna. Argumentet för verkade vara att sådana bidrag skulle öka sysselsättningen inom de välfärdsproducerande områdena (skola, vård, omsorg). Problemet är bara att det är svårt att tillse att pengarna går just till det ändamålet. De kan istället gå till tjänstemän och administrativ verksamhet; eller så kan medel av detta slag användas till att låna mindre eller betala av på skulder. Just det senare finner John Cogan och John Taylor belägg för när det gäller stimulanspaketet från den federala regeringen i USA. Se detta talande diagram:

De skriver:

The bottom-line is the federal government borrowed funds from the public, transferred these funds to state and local governments, who then used the funds mainly to reduce borrowing from the public. The net impact on aggregate economic activity is zero, regardless of the magnitude of the government purchases multiplier.

Resultat som dessa kan vara värda att beakta nästa gång det krävs mer pengar från staten till kommunerna. Inte därför att det nödvändigtvis blir som resultaten ovan visar utan därför att det mycket väl kan bli så. Frågan är, mot denna bakgrund, om det inte finns bättre sätt att använda pengarna på, där risken för utebliven stimulans är mindre. Skattesänkningar kanske?

Written by Niclas Berggren

19 december 2010 at 6:19

Kreditkort som keynesiansk konjunkturpolitik

Dan Ariely skriver:

[W]hen we couple payment with consumption, the result is reduced happiness. When we pay with a credit card the timing of the consumption of the food and the agony of the payment occur at different points in time and this separation allows us to experience a higher level of enjoyment (at least until we get the bill).

Rimligen innebär detta att vi köper mer och dyrare saker när vi använder oss av kreditkort än när vi betalar kontant. Detta förefaller irrationellt: varför skulle betalningstillfället påverka vad och hur mycket vi köper (givet att nuvärdet av betalningarna är detsamma)? Men denna irrationalitet kanske kan motverka en annan? Jag tänker på en uppfattning hos vissa keynesianer att ett slags kollektiv irrationalitet råder, i synnerhet under lågkonjunkturer, i det att människor konsumerar för lite och sparar för mycket. Kan man tänka sig konjunkturberoende kreditkortsstimulanser, såsom lägre kortavgifter och bonussystem kopplade till kortköp? Kan man införa en konjunkturberoende straffavgift på bankomatuttag? Möjligheterna verkar många. Vad bra om kreditkort både förmår göra konsumenter lyckligare (åtminstone tills räkningen kommer) och konjunkturen starkare!

Written by Niclas Berggren

27 november 2010 at 15:56

Sysselsättningen under kriser

En ny studie av forskare vid Världsbanken, ”The Roles of Openness and Labor Market Institutions for
Employment Dynamics during Economic Crises”
, undersöker hur sysselsättningen i kriser har påverkats av ett lands grad av frihandel, av avgångsvederlag och av hög ersättningsnivå i arbetslöshetsförsäkringen:

We also find that openness to trade has both deepened the contractionary effects on employment and allowed for a faster recovery. High severance pay dampened the employment effect in both domestic crises and global economic downturns, whereas very high unemployment benefits were associated with stronger reductions in employment growth.

I dessa figurer visas skattningar av sysselsättningseffekterna vid globala respektive inhemska kriser vid låg respektive hög grad av frihandel:

Dessa resultat påminner mig lite om mitt resonemang om varför marknadsekonomin, trots återkommande kriser, trots allt inte är ett så dumt ekonomiskt system. Det går ned — men det går också upp, och sannolikt mer upp än under alternativa system.

Written by Niclas Berggren

7 oktober 2010 at 9:13

Skuggekonomins storlek

Ny statistik från professor Friedrich Schneider indikerar att skuggekonomin, eller den svarta sektorn, i olika länder har ökat under finanskrisen:

Kan ökningen tänkas bero på en ökad desperation hos många med knapp ekonomi? Dock är Sveriges skuggekonomi mindre idag än 2006, enligt Schneiders skattningar (som dock inte accepteras av alla).

Källa: The Economist.

Written by Niclas Berggren

20 augusti 2010 at 13:45

Publicerat i ekonomi, fusk, kriser, skatt

Stimulerande skattesänkningar

Nu ser vi en konjunkturuppgång, och kraven på stimulanspaket har snarast förbytts i krav på sparprogram för att minska de stora budgetunderskott som tidigare stimulanspaket bidrog till att skapa. Nå, lågkonjunkturer kommer och går, och det är viktigt att klargöra hur ekonomin kan stimuleras när de inträffar. Vissa, som nationalekonomen Torbjörn Becker, hävdar att skattesänkningar inte är ett bra sätt att stimulera ekonomin i lågkonjunktur. Skälet är att människor under osäkerhet tros öka sitt sparande istället för sin konsumtion om de får mer pengar kvar efter skatt. Nationalekonomen Bryan Caplan kontrar:

[T]ax cuts/helicopter drops of cash/whatever do much more to stimulate demand than they appear. Even if they don’t persuade anyone to actually spend more, they move people closer to their financial comfort zone. And once they reach that zone, they’ll start spending again! Even seemingly ineffective efforts to boost demand reduce the time we’ll have to wait before demand begins to rise.

Detta är en finurlig tanke! Det finns för övrigt också empiriska belägg för att skattesänkningar faktiskt har en stimulerande effekt. Kanske just därför att de för en hel del människor in i den zon Caplan talar om, där de erhåller mod att spendera.

Se även nationalekonomen Greg Mankiws teoretiska resonemang i samma anda.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

6 augusti 2010 at 5:27

Konjunkturberoende miljöengagemang

Ekonomer har i många år försökt klargöra hur man undviker lågkonjunkturer, då dessa i regel medför kostnader av olika slag. Nu visar en ny studie, ”Environmental Concern and the Business Cycle: The Chilling Effect of Recession”, att ekonomiska nedgångar även påverkar människors engagemang för miljön:

This paper uses three different sources of data to investigate the association between the business cycle—measured with unemployment rates—and environmental concern. Building on recent research that finds internet search terms to be useful predictors of health epidemics and economic activity, we find that an increase in a state’s unemployment rate decreases Google searches for “global warming” and increases searches for “unemployment,” and that the effect differs according to a state’s political ideology. From national surveys, we find that an increase in a state’s unemployment rate is associated with a decrease in the probability that residents think global warming is happening and reduced support for the U.S to target policies intended to mitigate global warming. Finally, in California, we find that an increase in a county’s unemployment rate is associated with a significant decrease in county residents choosing the environment as the most important policy issue.

Det är kanske inte helt förvånande att människor i första hand bryr sig om sin egen, och andras, ekonomiska situation. Idealismen får stå tillbaka när man förlorar eller riskerar att förlora jobbet.

En relaterad fråga är att vissa miljövänner förespråkar nolltillväxt eller negativ tillväxt, i tron att detta hjälper miljön. Det tror jag inte att det gör med automatik, eftersom tillväxt ofta handlar om att få ut mer av givna resurser; men beaktar man dessutom att människors engagemang för miljön tycks försvagas i frånvaro av en god ekonomisk utveckling, då tror jag att det tillväxtfientliga programmet riskerar att utgöra en riktig fara för miljön.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

3 augusti 2010 at 5:21

Den begränsade sysselsättningsnedgången

I DI återfanns i förrgår följande mycket intressanta diagram över Sveriges BNP- och sysselsättningsutveckling. Det mest iögonenfallande är att nedgången i sysselsättningen är betydligt mindre under nuvarande kris än under 90-talskrisen:

Man kan också notera att sysselsättningen efter den förra krisen sakta men säkert ökade, fram till nuvarande kris, vilket kan inge visst hopp, samt att nedgångarna i välstånd under kriser i det längre perspektivet mer än väl övervägs av marknadsekonomins förmåga att skapa välstånd. Krisen kanske, trots allt, inte utgör skäl att byta ekonomiskt system?

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

10 juli 2010 at 14:28

Kan åtstramningar stimulera ekonomin?

Efter 90-talskrisen hade Sverige en ekonomi i kraftig obalans. Finansministrarna Anne Wibble och Göran Persson förde därefter en medveten politik för att stärka statsfinanserna, och liknande åtgärder vidtogs i de andra nordiska länderna. Om detta rapporteras det i Nordiska rådets Budgetkonsolidering i de nordiska länderna. (Jag var med och skrev om Sverige.) På detta tema skriver idag både Gunnar Jonsson i DN och Johan Norberg i DI. De refererar bl.a. till två färska studier:

  • ”Large Changes in Fiscal Policy: Taxes versus Spending” (av Alberto Alesina och Silvia Ardagna): ”As for fiscal adjustments those based upon spending cuts and no tax increases are more likely to reduce deficits and debt over GDP ratios than those based upon tax increases. In addition, adjustments on the spending side rather than on the tax side are less likely to create recessions.”
  • ”Fiscal Adjustments: Lessons from Recent History” (av Alberto Alesina): ”First of all, not all fiscal adjustments cause recessions. Many even sharp reductions of budget deficits have been accompanied and immediately followed by sustained growth rather than recessions even in the very short run. These are the adjustments which have occurred on the spending side and have been large, credible and decisive. Second and this is most likely a consequence of the first point, it is far from automatic that governments which have reduced deficits have been routinely not reappointed.”

Jag delar i stort denna syn på möjligheten för budgetförstärkningar, särskilt genom minskade utgifter, att genom stärkt förtroende stimulera ekonomin. Paul Krugman är, inte helt oväntat, inte lika övertygad.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

15 juni 2010 at 10:20

Nyttan av finansiella innovationer

Den stora krisen har fått många att ifrågasätta värdet av en dynamisk och innovativ finansiell sektor. Uppenbarligen medför en sådan risker av olika slag, men en sak som ofta glöms bort i debatten är att den också medför fördelar. Det senare utgör en viktig insikt när nya regleringar diskuteras. I studien ”Financial Innovation and Endogenous Growth” presenteras (förutom en intressant teoretisk modell) empiriska belägg för den finansiella sektorns betydelse för ekonomisk tillväxt:

  1. First, the model predicts that technological innovation should be positively correlated with financial innovation. We assess this prediction by examining whether labor productivity growth in the financial sector is correlated with that of other industries from 1967 to 2000 in the United States. The correlation coefficient between productivity growth in the financial and manufacturing sectors is almost one (0.99), suggesting a powerful link between technological and financial innovation.
  2. Our theory suggests that it is the rate of financial innovation that determines the likelihood of a country converging to the growth rate of the frontier economy. This is what we find. Using the growth rate of the ratio of private credit to GDP as an empirical proxy for financial innovation, the evidence is consistent with the view that financial innovation is crucial for economic growth.
  3. [H]istory exemplifies the importance of financial innovation for igniting and sustaining economic growth. For example, Harris (1994; 1997; 2000) stresses that legal impediments to financial innovation, especially limits on the creation of limited liability corporations, temporarily slowed technological invention and economic growth in England and France during the 18th and 19th centuries. … According to Kuran (2006), the Islamic system stymied financial innovation and therefore severely hindered technological innovation and growth.

Forskarna drar följande slutsats:

Growth eventually stops in the absence of financial innovation. Legal, regulatory, or policy impediments to financial innovation stymie technological change and economic growth in the long-run.

Valet kanske därför står mellan en stabil men stationär eller en volatil men välståndsskapande tillvaro. Viss dämpning av volatiliteten kan säkert vara välfärdshöjande även till priset av lägre välstånd, men optimum torde inte ligga på noll risk och volatilitet. Ibland får man intryck av att vissa debattörer tror det.

Se även inlägget ”Utgör krisen skäl att byta ekonomiskt system?”.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

1 juni 2010 at 4:45

Har Johan Norberg rätt om överdoser?

Jag har inte sett Johan Norbergs nya film Överdos, men vad jag förstår predikterar den att de sätt på vilka den nuvarande krisen har bekämpats — särskilt den mycket expansiva penningpolitiken men även den expansiva finanspolitiken — kommer att resultera i en ny och troligen ännu större kris om några år. Jag har ingen anledning att ifrågasätta den prediktionen (även om jag inte brukar anse mig tillräckligt synsk för att alls uttala eller uttala mig om prediktioner). Den verkar rent allmänt vara baserad på resonemang hämtade från den österrikiska konjunkturcykelteorin. Det jag däremot vill ifrågasätta är att kraftiga, statliga kreditexpansioner av det slag vi nu har sett nödvändigtvis är negativa (netto). Det är å ena sidan sant att en sådan expansion riskerar att bygga upp obalanser och bubblor som förr eller senare briserar. I den delen är kreditexpansionen dålig. Men detta måste å andra sidan vägas mot den större uppgång i ekonomisk aktivitet som den expansiva politiken kan förväntas medföra. Över tid kanske alternativen ser ut så här (figuren är hämtad från ett tidigare inlägg):

Antingen väljer man en väg med en stabil och acyklisk penningpolitik, vilket stiliserat kan bidra till en utveckling som representeras av den raka linjen. Ekonomin växer över tid, lugnt och fint, utan några kriser. Eller så väljer man en aktiv och kontracyklisk penningpolitik, vilket bidrar till en utveckling som representeras av den svängande kurvan. Ekonomin växer snabbare i vissa perioder men kontrakterar i andra perioder (s.k. kriser), när anpassningar blir nödvändiga. Min poäng är att det inte bara går att säga att den senare typen av penningpolitik är dålig därför att den resulterar i kriser. Därutöver resulterar den i uppgångar som annars inte hade ägt rum, vars effekter måste vägas mot det som händer under nedgångarna. Jag är inte alls säker på att nettokalkylen utfallet till den raka linjens fördel, dvs. nyttan förknippad med områdena A1, A2 och A3 etc. kanske överstiger nyttan förknippad med områdena B1 och B2 etc. Detta skulle särskilt kunna vara fallet i ett dynamiskt perspektiv, där den ökade turbulens som den svängande kurvan representerar kan tänkas medföra mer av kreativ förstörelse som frigör resurser till satsningar på nya innovationer, vilka i sin tur bidrar till de på kriserna följande uppgångarna.

Jag säger inte att återkommande överdoser, för att använda det begreppet, nödvändigtvis är bra. Jag säger bara att det inte är a priori givet att de är dåliga. Min undran är, med andra ord, om ett system med återkommande kriser egentligen är så farligt, sett i ett dynamiskt perspektiv. Nu ser jag fram emot att dissas av överdosernas (och Lars E. O. Svenssons) fiender!

Filmen kan ses på TV4 Play. Se min kollega Andreas Berghs kommentar till filmen i SvD, där även Maria Eriksson ger ett tv-tips.

Written by Niclas Berggren

9 maj 2010 at 9:18

Vän av marknadskonomin trots krisen

Det jag säger i ett långt och krångligt inlägg säger ekonomipristagaren Gary Becker kort och koncist:

So, yes, we economists made mistakes. But has the experience of the past few years invalidated the finding that markets remain the most efficient means for producing economic growth? Not in any way. Look at growth in developed countries since the Second World War. Even after you take into account the various recessions, including this one, you still end up with a good record. So even if a recession as bad as this one were the price of free markets—and I don’t believe that’s the correct way of looking at it, because government actions contributed so greatly to the current problem—but even if a bad recession were the price, you’d still decide it was worth paying. Or look at developing countries. China, India, Brazil. A billion people have been lifted out of poverty since 1990 because their countries moved toward more market-based economies—a billion people. Nobody’s arguing for taking that back.

Written by Niclas Berggren

6 april 2010 at 5:22

Stimulerande skattesänkningar?

Som Gunnar Hökmark konstaterar har Mona Sahlin krävt större stimulansåtgärder än de regeringen har genomfört. Samtidigt kritiserar hon regeringens jobbskatteavdrag. Det som slår mig är att hon inte verkar kunna tänka tanken, att skattesänkningar kan stimulera ekonomin. Som professorn i nationalekonomi vid Harvard Greg Mankiw säger i en färsk intervju:

I am enough of a Keynesian to believe that the stimulus does, in fact, stimulate, although I probably would have emphasized tax reductions over government spending increases.

Om han har rätt, vilket det finns tecken på, borde inte en stimulansvän som Sahlin mildra sin kritik av jobbskatteavdraget, en kritik som primärt tycks ha fiskala dimensioner, av typen ”skatten sänks med lånade pengar”? Det är väl klart att stimulansåtgärder ska ske med lånade pengar?

Written by Niclas Berggren

9 mars 2010 at 16:52

Är Chockdoktrinen korrekt?

Naomi Kleins bok Chockdoktrinen framför tesen att ekonomiska kriser tenderar att utnyttjas av kapitalistiska makteliter för att genomdriva liberaliserande reformer. Är denna tes korrekt? Turligt nog finns nu mer än anekdotiska bevis. I den nya studien ”Are Financial Crises Drivers of Market-Oriented Reforms or of a Setback of Liberalization?” av Hans Pitlik analyseras systematiskt effekterna av 105 bankkriser, 159 valutakriser och 55 skuldkriser mellan 1971 och 2005 i 123 länder:

Results of our empirical tests suggest that banking crises enhance market-oriented reforms if crises occur in a less liberalized environment. If banking crises take place in an economically free institutional environment, a setback of market-friendly reforms is more likely. While we do not find any impact of currency crises on economic policy liberalization, sovereign debt crises appear to be negatively related to market-friendly reforms in the subsequent period.

Resultaten tyder alltså på att Chockdoktrinens tes inte är generellt giltig.

Se även ”Naomi Klein, kriser och liberaliseringar”, ”Naomi Kleins imponerande försvarare” och ”Är kriser bra för tillväxten?”.

Written by Niclas Berggren

8 mars 2010 at 5:23

Krisens sanna orsak

Vatikanen vet som alltid bäst:

The true cause of the crisis is the decline in the birth rate.

Vad borde då krispakten bestå av? Kondomförbud? Ytterligare subventioner av barnomsorg?

Written by Niclas Berggren

27 februari 2010 at 8:27

Förtroendet för bankerna är högt

Man skulle kunna tro att den ekonomiska krisen har eroderat tilliten till bankerna. Så tycks i vilket fall inte vara fallet i Österrike, enligt den nya studien ”Trust in Banks? Evidence from Normal Times and from Times of Crisis”:

Employing survey evidence from Austrian households, we show that trust in banks is mainly affected by ”subjective” variables like the individuals’ assessment of the current economic and financial situation and by their future outlooks. After controlling for these variables we show that the financial crisis has caused a reduction in trust (around -7.5pp) which is sizable but not dramatic. Even at its lowest point (in the first quarter of 2009) 65% still report to have trust in the banking system, which is a higher percentage than for many other institutions.

Detta kan bero både på att många ser bankernas agerande som klokt och balanserat efter krisen och på att staten har agerat, med insättningsgaranti och penningpolitiska åtgärder, till stöd för banksystemet. Hursomhelst torde det vara positivt för en ekonomi med ett högt förtroende för banksystemet, eftersom det annars skulle kunna bli mindre resurser för utlåning till investeringsprojekt och eftersom en misstro skulle kunna kräva åtgärder som egentligen inte är ekonomiskt rationella.

Written by Niclas Berggren

21 januari 2010 at 7:37

Kommunismen lever

DN Kulturs Dan Jönsson recenserar idag Stefan de Vylders nya bok om finanskrisen, Världens springnota. Jönsson konstaterar att mycket talar för att det globala marknadsekonomiska systemet kommer att bestå. Han gillar inte det men har en lösning:

Med tanke på finansmarknadernas destruktivitet och orättfärdighet; med tanke på de oerhörda skador de tillfogar offentliga resurser och hur de med sin kortsiktighet försvårar en lösning av långsiktiga globala miljö- och energiproblem är det icke desto mindre uppenbart att något måste göras. Låt mig komma med ett anspråkslöst förslag: revolution.

Själv avvisar jag revolutioner och skrider, trots dess återkommande kriser, till marknadsekonomins försvar.

Written by Niclas Berggren

3 januari 2010 at 9:03

Arbetslösheten framöver

Det ser mörkt ut på svensk arbetsmarknad. Viss tröst kanske kan finnas i att det inte ser lika mörkt ut framöver som tidigare och att arbetslösheten ser ut att kunna fall rejält med start om ett par år. I dagens DI hittar jag denna prognos från Konjunkturinstitutet över arbetslöshetens utveckling:

Written by Niclas Berggren

19 december 2009 at 9:40

Sysselsättningsnedgång då och nu

Jag tycker om att få perspektiv på saker och ting, som i detta diagram från Dagens Industri idag, över sysselsättningsförändringar olika år:

Att 90-talskrisen var värre utgör inte nödvändigtvis någon tröst för dem som nu drabbas av arbetslöshet, men att det tenderar att följa uppgångar efter nedgångar kanske kan göra det.

Written by Niclas Berggren

10 december 2009 at 11:28

Faran med skattehöjningar

Ekonomipristagaren Ed Prescott analyserar krisen i ett antal bilder och anser att förväntade skattehöjningar är en starkt bidragande orsak till att stimulanspaket, som ökar underskotten, snarast har en negativ effekt på ekonomins förmåga till återhämtning:

Tanken är att ekonomiska aktörer förutser att underskotten implicerar högre skatter framöver, vilket får dem att vara återhållsamma med sina medel. Professor Prescott illustrerar att alla icke är keynesianer.

Se även de tidigare inläggen ”Johan Norberg möter David Ricardo”, ”Är alla keynesianer nu?” och ”En icke-keynesiansk professor”.

Written by Niclas Berggren

4 december 2009 at 4:48

Tillverkningsindustrins nedgång

Ekonomier genomgår strukturella förändringar. För ett par hundra år sedan svarade jordbruket för en mycket stor del av såväl BNP som sysselsättning. Sedan tog industrin över, men den är sedan flera decennier också på nedgång:

tillverkningsindustrin

I Sverige har andelen av sysselsättningen i industrin ungefär halverats sedan 1970, från 28 till 14 procent. Detta är värt att ha i åtanke när krav på att rädda enskilda industriföretag reses. Krisen skyndar sannolikt bara på en strukturell förändring av ekonomin, som det är lika destruktivt att försöka hindra som det hade varit att hindra jordbrukets relativa tillbakagång för hundra år sedan eller så. Utmaningen är att skapa förutsättningar för tillväxt i andra, nya sektorer.

Written by Niclas Berggren

28 november 2009 at 12:02

Hur bestående blir ökad arbetslöshet?

Det är obehagligt att arbetslösheten nu stiger, inte bara i Sverige utan i så gott som alla länder. Men det verkligt oroande är att den i viss mån kan komma att bli bestående. En intressant studie från OECD, ”How Do Institutions Affect Structural Unemployment in Times of Crises?”, finner dock att hur bestående en arbetslöshetsökning blir varierar mellan länder beroende på hur reglerade ekonomierna är:

The impact of the economic downturn varies depending on institutional settings … Institutions are found to affect both the direct impact of the downturn on the crisis and the structural unemployment’s persistence in the aftermath of the shock. In particular, economic downturns appear to increase structural unemployment significantly in countries and in periods with rigid (above the OECD average) institutions. By contrast, no significant effect of economic downturns on structural unemployment is found in flexible economies.

Det verkar alltså som att mer flexibla arbets- och produktmarknader, särskilt de med svagare arbetsrätt, är gynnsamma för arbetslöshetens utveckling i samband med kriser. Förutom att de också är allmänt gynnsamma för ungdomars och invandrares möjligheter på arbetsmarknaden.

Written by Niclas Berggren

25 november 2009 at 17:55

Keynesiansk kausalitet

Nyligen gav sig professor Edmund Phelps på keynesianerna. Professor Casey Mulligan gör nu detsamma. Keynesianerna, med Paul Krugman och Brad DeLong i spetsen, hävdar att fallande efterfrågan har minskat sysselsättningen; han menar att det är mer troligt att kausaliteten går i motsatt riktning. Vem som har rätt har rätt stora policyimplikationer.

Written by Niclas Berggren

17 november 2009 at 17:20

Risken med regleringar

Den finansiella krisen illustrerar, anser många, att marknadsekonomins aktörer lätt gör fel när det gäller att ta risker. Det må så vara, men erbjuder nya regleringar hopp om färre misstag framöver? Jeffrey Friedman och Wladimir Kraus förhåller sig tveksamma till det:

One lesson of the financial crisis, then, is that regulators, like bankers, are human. Nobody can flawlessly predict the future, but regulators—like bankers and other businesspeople—have no choice but to try.

There is a difference, however. Competing businesses may pursue a variety of strategies based on divergent risk/reward assessments. … By behaving heterogeneously in order to compete with each other, capitalists spread society’s bets among a variety of ideas about the location of risk and reward.

Capitalists as a group aren’t smarter or better at predicting the future than regulators are, and when capitalists fall victim to the herd mentality, they may homogeneously converge on a mistaken prediction. This is a danger, but regulations aggravate it. Of necessity, a regulation homogenizes capitalists’ behavior. Prudential bank regulation, for instance, imposes one idea about risk on the whole banking system, skewing the various risk/reward calculations of all bankers in a direction the regulators deem safe. If the regulators turn out to be mistaken, as they were in 2001, they put the whole system at risk.

Tänkvärt.

Written by Niclas Berggren

10 november 2009 at 11:20

Publicerat i banker, ekonomi, kriser, regleringar

Keynesianerna får smisk

Ekonomipristagaren Edmund Phelps är inte förtjust i krav på mer stimulansåtgärder:

phelpsThe fallacy of the ”Keynesians” is their premise that all slumps, all of the time, are entirely the result of ”co-ordination problems” – mis-expectations causing a deficiency of demand. Having modelled the effects of expectations decades ago, I know they have consequences. I agree that companies appeared to underestimate the cutbacks and price cuts of competitors on the way down. That excessive optimism signalled deficient demand for goods and labour. So any stimulus then may have had a Keynesian effect. By now, though, such optimism has surely been wrung out of the system. To pump up consumer or government demand would force interest rates up and asset prices down, possibly by enough to destroy more jobs than are created.

Förvisso ger han även neoklassikerna en smäll. Han rekommenderar keynesianer att läsa mer Keynes och neoklassiker att läsa mer Hayek.* Han är dessutom pessimist och tror inte på en snar ekonomisk återhämtning.

*Varför inte börja med ”Economics and Knowledge” och ”The Use of Knowledge in Society”?

Written by Niclas Berggren

5 november 2009 at 5:03

Publicerat i ekonomi, kriser, nationalekonomi

Skattesänkningar stimulerar

Trots vad många, inte minst Mona Sahlin och Thomas Östros, hävdar finns goda belägg i forskningen för att skattesänkningar förmår stimulera ekonomin minst lika bra som utgiftsökningar. Nu finns ytterligare en studie, av Harvard-ekonomerna Alberto Alesina och Silvia Ardagna, ”Large Changes in Fiscal Policy: Taxes Versus Spending”, som fastslår detta:

We examine the evidence on episodes of large stances in fiscal policy, both in cases of fiscal stimuli and in that of fiscal adjustments in OECD countries from 1970 to 2007. Fiscal stimuli based upon tax cuts are more likely to increase growth than those based upon spending increases.

Politisk retorik som går på tvärs med aktuell forskning, hur ska man se på sådan?

Written by Niclas Berggren

27 oktober 2009 at 11:50

Sänkt arbetsgivaravgift och nya jobb

Keynes verkar ha förespråkat kontracykliska variationer i arbetsgivaravgiften – i ett brev till James Meade skrev han:

I am converted to your proposal … for varying rates of contributions in good and bad times.

Men är inte sänkningar av arbetsgivaravgiften i dåliga tider ett ”dyrt” sätt att stimulera sysselsättningen, då alla anställda, inte bara nyanställda, omfattas av sådan sänkningar? Vore det inte bättre att bara låta genuint nya jobb få lägre avgift? Professor Greg Mankiw menar att det knappast skulle fungera:

The problem is, how do you define a marginal job? You cannot simply say ”new hires.” In that case, company A fires Peter and hires Paul. Company B fires Paul and hires Peter. That kind of employment churn is, presumably, not what we are trying to encourage. … Also, how do you handle newly formed companies? Government should not penalize start-ups by subsidizing only employment by their incumbent competitors. But if new companies get the hiring credit, then existing companies are incentivized to create new wholly-owned subsidiaries in order to qualify for the tax break (while contracting employment in the parent company). Similarly, they are incentivized to outsource work to start-ups that get the credit.

I Sverige har vi Thomas Östros som hävdar att skattesänkningar inte kan stimulera ekonomin. I Cambridge (England) fanns och i Cambridge (Massachusetts) finns nationalekonomer av annan uppfattning.

Written by Niclas Berggren

18 oktober 2009 at 7:37

Svag grund för finanspolitisk aktivism

JohnTaylorProfessorn i nationalekonomi vid Stanford University John Taylor uttrycker följande skepsis i ”The Lack of an Empirical Rationale for a Revival of Discretionary Fiscal Policy”, publicerad i American Economic Review:

A decade ago there was widespread agreement that fiscal policy should avoid countercyclical discretionary actions and instead should focus on the automatic stabilizers and on longer-term fiscal reforms that positively affect economic growth and provide appropriate government services, including infrastructure and national defense. In this paper I briefly summarized the empirical evidence during the past decade … Based on this review, I see no empirical rationale for a revival of countercyclical discretionary fiscal policy.

Jag anar att Anders Borg är förtrogen med de resultat Taylor presenterar, även om även han har svårt att stå emot politiska krav på finanspolitisk aktivism. Det jag saknar, när vissa budgetförslag nu läggs, är just analysen av effekterna på ekonomins grundläggande funktionssätt. Krisen får inte överskugga behovet av en ekonomisk politik som stimulerar tillväxt också i det längre perspektivet.

Se även inlägget ”En icke-keynesiansk professor”.

Written by Niclas Berggren

16 oktober 2009 at 5:52

Publicerat i ekonomi, kriser, nationalekonomi

Skatter istället för regleringar

glaeserDen pågående krisen har fått många att fundera på behovet av nya regleringar. Professor Ed Glaeser menar att det finns alternativ som mer effektivt kan lindra riskerna för alltför vidlyftiga finansiella affärer i framtiden:

Despite a few well-known exceptions, taxes generally beat regulations as a tool for correcting externalities. … The case for taxes, rather than regulation, can also hold in financial markets. Three years ago, Dwight Jaffee and I argued that the risks that Freddie Mac and Fannie Mae imposed on United States taxpayers could be handled either by limits or taxes on these institutions’ portfolios. Slapping an appropriate tax on these entities would have generated revenue and limited their desire to impose extra risks on the American taxpayer.

Denna uppfattning kan anses styrkas av risken för att regleringars utformning påverkas av intressegrupper och av att regleringar ofta kan kringgås.

Written by Niclas Berggren

8 oktober 2009 at 17:48

Publicerat i ekonomi, kriser, regleringar, skatt

Minskar kriser den ekonomiska friheten?

Gunnar Myrdal menade att kriser öppnar för mer av politisk styrning av ekonomin. Stämmer den tesen? Jakob de Haan, Jan-Egbert Sturm och Eelco Zandberg granskar i bokkapitlet ”The Impact of Financial and Economic Crises on Economic Freedom” denna tes närmare. Deras resultat:

[O]ur results suggest that banking crises in the short term reduce (various dimensions of) economic freedom but that, in the longer term, banking crises are associated with higher levels of economic freedom (except for government spending). Economic crises reduce various areas of economic freedom in the short and long term, although we do not find a significant effect on the overall level of economic freedom in the short term.

Myrdal verkar alltså ha haft rätt när det gäller effekten av ekonomiska kriser i allmänhet, i synnerhet på lång sikt. Just bankkriser har dock haft motsatt effekt. Vad nettoeffekten av nuvarande kris blir för graden av ekonomisk frihet återstår att se.

Written by Niclas Berggren

25 september 2009 at 18:19

Bra med optimism

151407_ariely019Människor är, som beteendeekonomer älskar att klargöra, inte alltid helt rationella:

One of the most basic findings in behavioral economics is what’s called the “optimism bias,” also known as the “positivity” illusion. The basic idea is that when people judge their chances of experiencing a good outcome  … they estimate their odds to be higher than average. But when they contemplate the probability that something bad will befall them … they estimate their odds to be lower than those of other people.

Men som professor Dan Ariely påpekar kan det ibland vara bra med denna typ av felbedömningar:

Imagine a society in which no one would take on the risk of creating startups, developing new medications, or opening new businesses. We know most new enterprises fail in the first few years. Yet they crop up all the time, sometimes jump-starting entirely new sectors. A society in which no one is overly optimistic and no one takes too much risk? Such a culture wouldn’t advance much.

Nackdelen är att överdriven optimism också skapar problem, inte minst av det slag vi noterar i nuvarande kris: människor har trott sig kunna bli rika på placeringar och investeringar som inte visade sig långsiktigt hållbara. Men skulle vi vilja ha ett samhälle utan överdriven optimism? Då tackar vi också nej till risktagande och utveckling av ett positivt slag. Det torde inte gå att få det ena utan att få det andra. Det handlar om att bedöma om systemet som helhet över tid fungerar bättre än tänkbara alternativ eller ej.

Written by Niclas Berggren

23 september 2009 at 7:12

Bidrog bankbonusar till krisen?

Bank of AmericaInte enligt en ny studie, ”Bank CEO Incentives and the Credit Crisis”:

There is no evidence that banks with CEOs whose incentives were better aligned with the interests of their shareholders performed better during the crisis and some evidence that these banks actually performed worse both in terms of stock returns and in terms of accounting return on equity. Further, option compensation did not have an adverse impact on bank performance during the crisis.

Den allmänna hysterin i frågan om bonusar kanske borde dämpas en smula?

Tips: Marginal Revolution. Om tidigare forskning, se Daniel Waldenströms inlägg  ”Hur bör en VD ersättas?”.

Written by Niclas Berggren

21 september 2009 at 15:15

Okunnighet om skattesänkningar

rödgrönaDe rödgröna tycker inte om regeringens ekonomiska politik:

Vi säger nej till vårdslösa skattesänkningar med lånade pengar.

Jag är själv förespråkare av finanspolitisk återhållsamhet, då budgetunderskott har en kostnad. Problemet är bara att de rödgröna snarast förespråkar större budgetunderskott än regeringen. Den intressanta frågan är varför det är vårdslöst att låna pengar till skattesänkningar när det inte är vårdslöst att låna pengar till utgiftsökningar av alla de slag.

De rödgröna kan tänkas svara att utgiftsökningar kan stimulera ekonomin medan skattesänkningar inte gör det. Detta svar tycks dock inte förenligt med aktuell forskning:

  • Skattesänkningar kan öka BNP, enligt ”The Macroeconomic Effects of Tax Changes” av professorerna Romer, accepterad för publicering i American Economic Review.
  • Professor Mankiw: ”[E]mpirical studies that do not impose the restrictions of Keynesian theory suggest that you might get more bang for the buck with tax cuts than spending hikes” och igen: ”[T]he case for taxes over spending as the fiscal instrument of choice is compelling.” Mankiw förklarar detta teoretiskt här.
  • Professor Barro i intervju om sin forskning om multiplikatorer: ”Tax cuts are bound to be better.”
  • Professorerna Mulford och Uhlig: ”[D]eficit-financed tax cuts work best among these three scenarios to improve GDP.”
  • Professorerna Alesina och Zingales: ”Furthermore, tax cuts have a much better effect on job creation than highway rehabilitation.”
  • IMF: ”[R]evenue-based stimulus measures seem to be more effective in boosting real GDP than expenditure-based measures, particularly in the medium term and in advanced economies.”
  • Multiplikatoreffekterna av stora utgiftsökningar tycks mindre än många har trott. Professor Wieland: ”Once you allow for a significant role of forward-looking behaviour by households and firms, there is no multiplier.” (Se även härhärhär, här och här.)

Frågan är om de personer som de rödgröna lät tillfråga om skattesänkningar och som var avvisande kände till dessa resultat och resonemang. Frågan är om de rödgröna själva känner till dem. Accepterar man lån för stora utgiftsökningar förefaller det inte mer, utan möjligen mindre, ansvarslöst att acceptera lån för stora skattesänkningar.

Media: SvD1, SvD2DN1, DN2, DN3AB1, AB2Expressen

Written by Niclas Berggren

20 september 2009 at 8:04

Nationalekonomer som prognosmakare

Är krav på att nationalekonomer borde ha förutsett krisen rimliga? Inte enligt professor Gilles Saint-Paul:

gsp[A]ny macroeconomic theory that, in the midst of the housing bubble, would have predicted a financial crisis two years ahead with certainty would have triggered, by virtue of speculation, an immediate stock market crash and a spiral of de-leveraging and de-intermediation which would have depressed investment and consumption. In other words, the crisis would have happened immediately, not in two years, thus invalidating the theory. Thus, most crises are by nature unforecastable.

Inte minst av detta skäl, som har att göra med att nationalekomin studerar objekt, människor, som reagerar på ekonomisk kunskap, inser de flesta nationalekonomer sina begränsningar och avstår från att göra prognoser som innefattar extraordinära händelser. Detta borde allmänheten (och drottning Elizabeth) förstå och acceptera.

Professor David Levine framfört ett likartat argument i ett brev till Paul Krugman. Om Gilles Saint-Paul, se även det tidigare inlägget ”Kan irrationella väljare styras?” och Daniel Waldenströms inlägg ”Paternalism i välfärdsstaten” och ”Smal och djup eller bred och ytlig?”.

Written by Niclas Berggren

19 september 2009 at 12:13

Kriser ger interventionism

hayekFriedrich Hayek och Gunnar Myrdal delade 1974 på Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Detta till trots är det är svårt att tänka sig två mer olika ekonomer. I bokkapitlet ”Hayek’s and Myrdal’s Stance on Planning”, publicerad i Evolution of the Market Process: Austrian and Swedish Economics, beskriver Robert Nadeau skillnader mellan de två i synen på möjligheten att framgångsrikt centralplanera och reglera en ekonomi. Hayek var ytterst skeptisk; Myrdal optimistisk.

En sak jag fastnade för var detta resonemang om effekten av kriser:

myrdalMyrdal does not doubt that in many ways the unbroken succession of international crises during the first half of the twentieth century ”bears a major responsibility for the steady increase in the volume of state intervention in the economic life of the western countries” (Myrdal, 1960: 30). But again, what is quite distinctive about Myrdal’s analysis is that he identifies this rapidly increasing state intervention as one of the main forces—and maybe the main driving force—behind what he refers to as ”the trend towards economic planning.” The visible hand finally takes the place of the invisible one.

Är detta en prediktion om vad som händer nu efter den just uppleva krisen? Eller är det som Simon Johnson hävdar, att väldigt lite faktiskt görs i termer av regleringar av de finansiella marknaderna? Den osynliga handen kanske lever och frodas fastän vi inte ser den?

Written by Niclas Berggren

17 september 2009 at 7:12

Börsen under tre kriser

I Dagens Industri (12 september, s. 25) återfinns detta diagram över börsens utveckling under 90-talskrisen, under it-krisen och under innevarande finanskris:

börsen

Vad händer nu med den röda kurvan? Vem vet?

Written by Niclas Berggren

14 september 2009 at 12:09

Publicerat i aktier, ekonomi, kriser

Människor litar inte på ECB

Krisen har inte bara påverkat ekonomiska variabler utan även människors tillit till politiska och ekonomiska institutioner. Felix Roths kartläggning visar bl.a. detta:

Recent data from Eurobarometer show a significant fall in confidence on the part of European citizens in the EU’s institutions. For the first time since its creation, a majority of European citizens no longer trust the European Central Bank. However, confidence levels in national governments have actually risen, supporting a contrasting trend between confidence levels in European and national institutions.

Så här har tilliten till ECB utvecklats:

ECB tillit

Innebär det att människor i allmänhet, i linje med den österrikiska konjunkturcykelteorin, anser att av ECB för lågt satta räntor, med åtföljande bubblor, utgör krisens huvudorsak?

Written by Niclas Berggren

12 september 2009 at 7:12

Publicerat i ekonomi, kriser, tillit

Kan kriser förutsägas?

queen-elisabeth-2Drottning Elizabeth besökte London School of Economics i november och ställde då en fråga om krisen:

How come nobody could foresee it?

Ett i mitt tyckte utmärkt svar ges av professor Mario Rizzo:

While there is a lively business in economic forecasting, it is a very crude endeavor. No economic model, past, present or future, will do well here. This is because there are many radically unpredictable (in the lay sense) elements in human decisionmaking. One important argument in this regard was made by Sir Karl Popper in The Poverty of Historicism (also endorsed by economists George Shackle and Ludwig Lachmann). Adapting the argument for our current purposes:

1. The course of economic events is strongly influenced by changes in the contents of the human mind that is, the future course of knowledge. This includes what we would call knowledge of the external world and of ourselves.
2. We cannot predict, by rational or scientific methods, the future course of knowledge (in the sense of reasonable conjectures that we will have in the future or even in the sense of our moods – animal spirits).
3. This is because if we could predict future knowledge it would not be future, but present. No one believes that we know now everything we will know in the future.
4. Therefore, we cannot predict the future course of economic events.

Dvs. nationalekonomer kommer aldrig med någon större säkerhet att kunna förutsäga när framtidens kriser kommer och vilken exakt form de kommer att ta. Att kriser kommer att komma framöver är däremot helt klart.

Written by Niclas Berggren

7 september 2009 at 7:05

Ska ekonomin stimuleras mer?

Många förespråkar stora statliga utgiftsökningar, i tron att dessa kan stimulera ekonomin. Professor Paul Krugman är den kanske starkaste förespråkaren av stimulanspaket:

If governments had raised taxes or slashed spending in the face of the slump, if they had refused to rescue distressed financial institutions, we could all too easily have seen a full replay of the Great Depression. As I said, deficits saved the world. In fact, we would be better off if governments were willing to run even larger deficits over the next year or two.

wielandEn ny analys ger dock skäl att tvivla på Krugmans tro på de mirakulösa effekterna av ofinansierade storsatsningar. Professor Volker Wieland rapporterar om nya forskningsresultat:

Our analysis suggests government spending quickly crowds out private consumption and investment, because forward-looking households and firms will consider eventual increases in future taxes, government debt, and interest rates. … Once you allow for a significant role of forward-looking behaviour by households and firms, there is no multiplier. The expectation of future tax increases, or rising government debt and future interest rate increases leads to a reduction in private consumption and investment spending. … In light of these findings, European policy makers ought to ignore calls for further stimulus packages.

Som alla trosvissa dogmer måste det keynesianska evangeliet granskas kritiskt.

Se även John Cochranes kommentar till Paul Krugmans budskap, Greg Mankiws inlägg ”Accountability?” samt de tidigare inläggen ”Mer stimulans? Eller mindre?”, ”Sverige för en expansiv politik” och ”Är budgetunderskott oproblematiska?”.

Written by Niclas Berggren

6 september 2009 at 9:14

Recessioner sätter mentala spår

Ekonomiska kriser verkar påverka människors sätt att tänka på ganska fundamentala sätt, enligt den nya studen ”Growing Up in a Recession: Beliefs and the Macroeconomy” av Paola Giuliano och Antonio Spilimbergo:

[W]e show that individuals growing up during recessions tend to believe that success in life depends more on luck than on effort, support more government redistribution, but are less confident in public institutions. Moreover, we find that recessions have a long-lasting effect on individuals’ beliefs.

Resultatet att människors uppfattning om vad som bestämmer framgång i livet påverkar deras inställning till omfördelning har belagts i tidigare forskning av Christina Fong. Men är det inte aningen märkligt att recessioner får unga människor att tro att de som upplever framgång gör det beroende på tur? Varför anses det vara mindre tursamt att vara framgångsrik i goda tider?

Written by Niclas Berggren

26 augusti 2009 at 8:23

Banker som intressegrupp

swedbankBanker har gynnats stort av olika regeringar och myndigheter i den pågående krisen. De flesta tycker att de stöd som har utgått har varit motiverade, av hänsyn till det finansiella systemets funktionssätt, men det finns de som anser att åtminstone vissa banker borde ha fått ta de fulla konsekvenserna av att ha misskötts. (Stödet till Swedbank upprör t.ex. vissa.) Motståndet till stöd verkar ha tre komponenter: i) vissa finner det orättvist att resurser överförs från skattebetalare till företag som inte har skötts väl; ii) vissa finner det viktigt av effektivitetsskäl att företag som har hanterat resurser illa läggs ned, så att resurser kan omallokeras till verksamheter där de har potential att hanteras bättre; och iii) vissa ser en risk för moral hazard, dvs. att banker riskerar att upprepa samma misstag framöver när de vet att de alltid räddas av staten vid problem.

Mot bakgrund av denna diskussion fann jag en ny studie, ”Banking on Politics”, av Matias Braun och Claudio Raddatz, högintressant:

This paper presents new data from 150 countries showing that former cabinet members, central bank governors, and financial regulators are many orders of magnitude more likely than other citizens to become board members of banks. Countries where the politician-banker phenomenon is more prevalent have higher corruption and more powerful yet less accountable governments, but not better functioning financial systems. Regulation becomes more pro-banker where this happens more often. Furthermore, a higher fraction of the rents that are created accrue to bankers, former politicians are not more likely to be directors when their side is in power, and banks are more profitable without being more leveraged. Rather than supporting a public interest view, the evidence is consistent with a capture-type private interest story where, in exchange for a non-executive position at a bank in the future, politicians provide for beneficial regulation.

I vilken grad kan aktuella bankstöd ses som ett resultat av denna intressegruppsaspekt – och i vilken grad kan utformningen av regleringar, före, under och efter krisen, göra det? Hur ser relationer och band ut mellan bankledningar och statens olika företrädare? Frågan är befogad, särskilt i vissa allmänt korrupta länder, men kanske även i Sverige.

Ekonomipristagaren George Stigler har formulerat en teori om ekonomiska regleringar, om hur intressegrupper får inflytande. Media: DN.

Written by Niclas Berggren

26 juli 2009 at 17:26

Innovativ penningpolitik

Professor Lars E. O. Svensson får välförtjänt uppmärksamhet i Wall Street Journal för sin penningpolitiska forskning och för sina aktuella insatser som vice riksbankschef. Tre intressanta inslag i artikeln:

  • LEO SvenssonSvensson förespråkar ett prisnivå- snarare än ett inflationsmål, vilket Sverige som ensamt land använde sig av redan på 1930-talet: ”Mr. Svensson describes this concept — price-level targeting — as a benchmark with a ‘memory.’ Most central banks that have an inflation target aim to get to the same level of inflation, say 2%, whether or not inflation was far slower than that the year before. By focusing on prices, the central bank allows for inflation to overshoot targets temporarily to offset those occasions when it had undershot inflation targets the year before.”
  • Svensson ställer sig inte avvisande till negativa räntesatser: ”[H]e did score a victory in that the Swedish central bank set its deposit rate in negative territory. That means that banks pay to store their excess reserves with the Riksbank, which gives them an extra inducement to turn those reserves into loans, rather than hoarding them. ‘There is nothing strange about negative interest rates,’ he told the other five Riksbank board members, according to minutes from the July 1 meeting.” (Se även Greg Mankiw om detta.)
  • Svensson välkomnar deprecieringen av kronan och rekommenderar konkurrentländer att inte uppröras därav: ”A weaker krona ‘is part of expansionary policy and means that activity is higher and unemployment lower in this country than they otherwise would be,’ he said. He emphasized that a weaker krona shouldn’t be taken as a threat to trading partners. Even if a weak krona would make imports more expensive, he believes the boost to Sweden’s demand would ultimately result in more imports. ‘We can consume, invest and import more,’ he said.”

Fyra reflexioner: i) Nationalekonomin är en samhällsvetenskap under utveckling, där nya metoder för att uppnå mål utvecklas, prövas och utvärderas. Hur penningpolitik ska bedrivas är inte skrivet i sten. ii) Det är nyttigt med aktiva forskare i Sveriges riksbanks direktion. (Skulle en f.d. TCO-ekonom kunna föra denna typ av viktiga resonemang?) Kanske bör de beredas större utrymme i andra ekonomisk-politiska beslutsfora? iii) Intervjun är värdefull bl.a. därför att penningpolitiken ofta och oklokt nog glöms bort i den politiska krisbekämpningsdebatten. iv) Jag är mindre säker än Svensson på att vi inte har ett annalkande inflationsproblem.

Written by Niclas Berggren

23 juli 2009 at 12:43

Mer stimulans? Eller mindre?

Tron på att politiska insatser förmår dämpa krisen tycks fortsatt stark, särskilt bland politiker men även bland allmänheten och en del nationalekonomer. Vissa, som professor Paul Krugman, kräver mer insatser när det blir tydligt att problem kvarstår. Det finns dock nationalekonomer som är skeptiska inför politikens möjligheter att förbättra situationen.

Professor Casey Mulligan är ett exempel:

Some of us thought that the fiscal stimulus would do essentially nothing to improve the economy. But even stimulus advocates admitted that economic improvements coming from the stimulus law — about a half a percentage point (by their estimates) — would be small when compared to the shocks hitting the economy. Based on this comparison, a few economists have suggested that the stimulus bill should have been larger. … This faulty logic comes from ignoring the costs of fiscal stimulus, and failing to ask whether the costs are commensurate with even the most optimistic estimate of the benefits. … [Congress] should consider turning off the first stimulus before more tax dollars are wasted.

Professor Guido Tabellini ett annat (med ett andra inlägg här):

It is widely held that the current situation is mostly the result of economic policy mistakes (in regulation, in supervision and, according to some, monetary policy) made before the outbreak of the crisis. The corollary of this thesis is that it is sufficient to correct these mistakes in order to avoid the next crisis. But the truth is that many serious mistakes have been made during the management of the crisis and have significantly contributed to worsening the situation.

Liksom professor Daron Acemoglu:

[E]conomists justifiably believe that as a process of creative destruction, capitalism requires institutions that allow for innovation and the reallocation of resources toward firms that have successfully innovated. This suggests that we should not condemn wholesale even the financial innovations that played a role in the crisis, which have been remarkably productive and will continue to be, given the right regulations. Nor should economists hesitate to say that political reactions to the crisis that hamper such innovation and reallocation may do far more harm than good.

Den svenska regeringens relativa återhållsamhet med diskretionära stimulansåtgärder och panikartade ingrepp i marknadsekonomin ter sig inte som så dum.

Written by Niclas Berggren

18 juli 2009 at 14:07

Varning för planekonomi

stiglitzEkonomipristagaren Joseph Stiglitz är normalt sett ingen vän av fria marknader, men han varnar nu för att många länder reagerar överdrivet negativt på krisen och inför socialistiska och överreglerade system. Han klargör:

Without growth there cannot be sustainable poverty reduction. There has been no successful economy that has not relied heavily on markets.

En annan ledande nationalekonom, Daron Acemoglu, har gett uttryck för liknande tankar.

Written by Niclas Berggren

10 juli 2009 at 8:29

Sverige för en expansiv politik

Det hävdas i vissa kretsar att svensk finanspolitik är passiv och otillräcklig. IMF konstaterar i sin granskning att så inte är fallet:

Nevertheless, the case for additional discretionary fiscal activism to offset the downturn is not persuasive. The scale of the fiscal action underway—as appropriately measured by the change in the headline balance—is, on IMF estimates, already one of the largest in the European Union.

Det illustreras i figuren längst till vänster:

finanspolitik

Den finanspolitiska expansion som redan äger rum är alltså synnerligen stor. Det tycks få medvetna om. Det är vidare lätt att glömma bort att enorma budgetunderskott har en kostnad och att stimulansåtgärders effekter är osäkra. Regeringen gör rätt i att vara motsträvig när krav på ytterligare utgiftsökningar reses (även när kraven kommer från Finanspolitiska rådet).

Media: SvD1, SvD2, DN

Written by Niclas Berggren

16 juni 2009 at 7:34

Publicerat i ekonomi, kriser, politik

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 141 andra följare

%d bloggers like this: