Nonicoclolasos

Archive for the ‘kriser’ Category

Staten som krislösare

En traditionell kritik mot marknadsekonomin är att den är svårstyrd. I ett krisläge kan förvisso staten försöka stimulera den ekonomiska aktiviteten, både genom expansiv penning- och expansiv finanspolitik, men det finns inga garantier för att ekonomins aktörer kommer att låta sig stimuleras. Nå, i Kina finns det tydliga element av statligt ägande och centralstyrning kvar, och mycket riktigt kunde staten där styra och ställa under krisen så att dess värsta effekter begränsades. Talar detta för mer av statligt ägande och centralstyrning? Kanske inte ändå. I en mycket läsvärd ny studie, ”Monetary and Fiscal Stimuli, Ownership Structure, and China’s Housing Market”, granskas det kinesiska stimulanspaketet närmare:

In the recent financial crisis, macroeconomic stimuli produced mixed results across developed economies. In contrast, China’s stimulus boosted real GDP growth from an annualized 6.2% in the first quarter of 2009 trough to 11.9% in the first quarter of 2010. Amidst this phenomenal response, land auction and house prices in major cities soared. We argue that the speed and efficacy of China’s stimulus derives from state control over its banking system and corporate sector. Beijing ordered state-owned banks to lend, and they lent. Beijing ordered centrally-controlled state-owned enterprises (SOEs) to invest, and they invested. However, our data show that much of this investment was highly leveraged purchases of real estate. Residential land auction prices in eight major cities rose about 100% in 2009, controlling for quality variation. Moreover, higher price rises occur these SOEs are more active buyers. We argue that these centrally-controlled SOEs overbid substantially, fueling a real estate bubble; and that China’s seemingly highly effective macroeconomic stimulus package may well have induced costly resource misallocation.

Med andra ord styrdes statliga banker att öka långivningen och statliga företag att investera, vilket har lett till enorma satsningar på att bygga fastigheter. Ett stort antal av dem står fortfarande tomma. Fallet Kina illustrerar att staten förvisso kan stimulera mer kraftfullt i en ekonomi med starkt centralstyrda inslag, men frågan är om resurserna därigenom (och, förstås, rent allmänt) används effektivt och om investeringarna är hållbara. Det förefaller tveksamt vid en närmare titt på situationen i Kina. Detta är inte helt förvånande: bl.a. Mario Rizzo har pekat på problem med att endast tänka på stimulanspaket och deras effekter i ett strikt makroperspektiv, utan att beakta resursallokeringens effektivitet — se här och här.

Written by Niclas Berggren

28 juni 2011 at 5:02

Publicerat i ekonomi, kriser, nationalekonomi

Höga priser i nödsituationer

I ”The Ethics of Price Gouging”, publicerad i Business Ethics Quarterly, argumenteras mot uppfattningen att det bör förbjudas och att det är omoraliskt att höja priser i nödsituationer:

In this paper, I have presented a qualified defense of price gouging. I have done so by arguing for three claims. First, I argued that even if price gouging is immoral, it ought not to be prohibited by law. Existing laws against price gouging either fail to provide clear guidance to sellers or fail to take account of all the morally significant reasons which could underlie a price increase, and it is difficult to see how laws could be reformed to avoid this dilemma. Furthermore, any legal prohibition of price gouging will create disincentives for individuals to engage in economic activity which helps those made vulnerable by emergencies. Because laws which prohibit price gouging thus harm vulnerable buyers and are unfair or unclear to sellers, they are immoral and should be repealed. Second, I argued that price gouging is, at least oftentimes, morally permissible. Price gouging is not inherently coercive, and if it is exploitative at all it is so in a way which makes it difficult to see why it is wrong (or, at least, more wrong than the actions of those who do nothing to help victims of emergencies). Moreover, price gouging can serve morally admirable goals by promoting an efficient allocation of scarce and needed resources, and by creating economic signals which will lead to increases in the supply of needed goods available to desperate populations. When it does so, I have claimed that we have good reason to think of price gouging as morally permissible. Finally, I argued that even though those who engage in price gouging might do so from morally despicable motives or characters, we cannot assume that all of them do so, since there are morally virtuous (or at least morally acceptable) motives which might drive individuals to engage in the practice as well.

Det jag särskilt finner tilltalande i denna argumentation är kopplingen till Hayeks analys av prissystemets informationsspridande funktion (t.ex. i ”The Use of Knowledge in Society”, publicerad i American Economic Review). Dvs. att hindra priset att stiga vid plötsliga efterfrågeöverskott förstör ett signalsystem som kan lindra en problematisk bristsituation:

The lesson we can draw from Hayek’s insight is that markets are dynamic, and that our moral intuitions often fail to consider this dynamism. When we think about price gouging we often imagine a small, fixed supply of resources being distributed among a group of people. If a high price is charged, the rich will get the goods, and the rest won’t. … But here, as with many other cases involving markets, our intuitive moral response is driven too much by what we can visualize, and not enough by what is harder to see. It is easy for us to visualize the zero-sum relation between the individuals fighting over a small immediate supply of ice. It is more difficult for us to see the way in which the market forces at work in that scenario operate to increase supply and to spur the discovery and improvisation of substitutes, such that what is zero-sum in the microcosm is positive-sum in the macrocosm.

En klok insikt, tycker jag.

Written by Niclas Berggren

20 maj 2011 at 5:07

Publicerat i ekonomi, etik, filosofi, kriser, moral, pris

Nationalekonomins förändring

Det är många som har haft synpunkter på nationalekonomers roll i den stora kris som vi nyligen upplevde. Ett av de mer intressanta bidragen står Barry Eichengreen för i ”The Last Temptation of Risk”. Däri finns åtskilligt att begrunda (och delvis bestrida), men här vill jag bara ta upp hans syn på nationalekonomins utveckling:

But now it is on the empirical side where the capacity to do high-quality research is expanding most dramatically, be the topic beer sales or asset pricing. And, revealingly, it is now empirically oriented graduate students who are the hot property when top doctoral programs seek to hire new faculty. Not surprisingly, the best students have responded. The top young economists are, increasingly, empirically oriented. They are concerned not with theoretical flights of fancy but with the facts on the ground. To the extent that their work is rooted concretely in observation of the real world, it is less likely to sway with the latest fad and fashion. Or so one hopes.

The late twentieth century was the heyday of deductive economics. Talented and facile theorists set the intellectual agenda. Their very facility enabled them to build models with virtually any implication, which meant that policy makers could pick and choose at their convenience. Theory turned out to be too malleable, in other words, to provide reliable guidance for policy. In contrast, the twenty-first century will be the age of inductive economics, when empiricists hold sway and advice is grounded in concrete observation of markets and their inhabitants. Work in economics, including the abstract model building in which theorists engage, will be guided more powerfully by this real-world observation. It is about time.

Bryan Caplan har framfört liknande kritik mot den åtminstone tidigare starka ställning som ren, matematiserad teori hade. Även här i Sverige har jag noterat en stor förändring sedan mina egna doktorandstudier i mitten av 1990-talet. Jag tror att detta är en förändring till det bättre, även om jag betvivlar att denna mer empiriska inriktning kommer att hjälpa till att undvika framtida kriser. För det första är jag tveksam till att politiker, tjänstemän och företagsledare kommer att vilja och kunna ta till sig ny empirisk kunskap. För det andra är jag tveksam till om särskilt mycket av den nya empiriska forskning som bedrivs besvarar relevanta frågor rörande de politiska och ekonomiska faktorer som i ett komplext samspel utlöser kriser. Det finns t.ex. en risk för att metod, snarare än frågeställning, blir styrande. Däremot kommer mycket annan, icke-krisrelaterad och sannolikt mer partiell kunskap att produceras framöver, det är jag säker på, och det är inte så illa.

Written by Niclas Berggren

12 maj 2011 at 5:13

Publicerat i ekonomi, kriser, nationalekonomi

Stimulerar utgiftshöjningar ekonomin?

Under krisen förespråkade många stora utgiftsökningar, i tron att sådana stimulerar ekonomin. Multiplikatoreffekterna av stora utgiftsökningar tycks dock mindre än många har trott. Professor Wieland:

Once you allow for a significant role of forward-looking behaviour by households and firms, there is no multiplier.

En ny studie, ”How Big (Small?) Are Fiscal Multipliers?”, ger vid handen att multiplikatorn varierar men att den är noll i länder med rörlig växelkurs, vilket Sverige har:

Based on a novel quarterly dataset of government expenditure in 44 countries, we find that (i) the output effect of an increase in government consumption is larger in industrial than in developing countries, (ii) the fiscal multiplier is relatively large in economies operating under predetermined exchange rate but zero in economies operating under flexible exchange rates; (iii) fiscal multipliers in open economies are lower than in closed economies and (iv) fiscal multipliers in high-debt countries are also zero. (Fetstil tillagd.)

Hur kan det resultat jag lyfter fram förstås? I sammanfattning:

The differences in the responses to increases in government consumption in countries with fixed and flexible exchange rate regimes are largely attributable to differences in the degree of monetary accommodation to fiscal shocks in these nations. The results imply that the central banks’ response to fiscal shocks is crucial in assessing the size of fiscal multipliers.

Bra att veta inför nästa kris, om inte annat.

Se även tidigare inlägg i frågan om stimulans härhärhärhär och här.

Written by Niclas Berggren

18 mars 2011 at 5:28

Är bubblor så hemska?

Göran Rosenberg, denne expert på världsekonomins verkningar, skriver om bubblor:

Modellen för vår tids bubblor är såvitt jag kan förstå den globala finanskapitalismen som knappt hunnit slå i marken förrän den likt en fågel Fenix återuppstår igen. De banker och finansinstitut som nyss satte samhällsordningen på spel tjänar åter pengar som aldrig förr och delar ut bonusar som om ingenting hänt och tillhandahåller bostadskrediter på villkor som är fortsatt ohållbara. I stället för att låta en radikalt ny erfarenhet (finanskraschen) förändra vår bild av verkligheten överlåter vi mötet med verkligheten åt kommande generationer.

Det jag saknar i Rosenbergs dramatiska ”analys”, och som jag för övrigt även saknar i mången österrikisk analys, är en diskussion av frågan om ett system med spruckna bubblor verkligen är hemskt, allt beaktat. Min poäng, som jag utvecklar något här, är att även om bubblor spricker och orsakar misär är det mycket möjligt att de dessförinnan (och därefter) skapar större fröjd, jämfört med en ”stabil” situation utan spruckna bubblor. Det kan i vilket fall inte uteslutas a priori att den samlade, diskonterade välfärden är större i ett ekonomiskt system med återkommande bubblor som spricker än i ett ekonomiskt system utan (eller med betydligt färre) sådana bubblor.

Se även inläggen ”Kriser är inte så farliga””Vän av marknadsekonomin trots krisen”, ”Perspektiv på krisen””Ska vi klandra marknadsekonomin för krisen?” och ”Utgör krisen skäl att byta ekonomiskt system?”.

Written by Niclas Berggren

4 februari 2011 at 9:49

Hur allvarlig var krisen?

Den gångna krisen har inte undgått någon. Sedd i ett historiskt perspektiv, hur djup och allvarlig var den? I en ny studie, ”The Global Financial Crisis of 2007–08: Is It Unprecedented?”, undersöks den saken:

This paper compares the recent global crisis and recession to earlier international financial crises and recessions. Based on existing chronologies of banking, currency and debt crises we identify clusters of crises. We use an identification of extreme events and a weighting scheme based on real GDP relative to the U.S. to identify global financial crises since 1880. For banking crises we identify five global ones since 1880: 1890-91, 1907-08, 1913-14, 1931-32, 2007-2008. In terms of global incidence the recent crisis is fourth in ranking and comparable to 1907-08. We also calculate output losses during the recessions associated with global financial crises and again the recent crisis is similar in severity to 1907-08 and is fourth in ranking. On both dimensions the recent crisis is a pale shadow of the Great depression. The relatively mild experience of the recent crisis may reflect institutional and policy learning.

Den samlade BNP-förlusten av den senaste bankkrisen beräkas till 1%; motsvarande siffra för 30-talskrisen är nästan 7%. Att krisen i historiskt perspektiv inte var så farlig förvånade åtminstone mig en smula. I vilket fall är det viktigt att fråga sig om det marknadsekonomiska systemet, trots återkommande kriser, inte är ganska bra ändå, såsom det fungerar i praktiken, i samspel med politiken. Ser man inte bara till kostnadssidan av kriser utan även till intäktssidan i form av många år av tillväxt förefaller kalkylen tala till marknadsekonomins fördel. Detta är, som jag tolkar det, nationalekonomerna Gary Beckers och William Easterlys uppfattning i alla fall. Liksom alltså min.

Written by Niclas Berggren

25 december 2010 at 5:35

Problem med pengar till kommunerna

Under krisen och valrörelsen höjdes många röster för ännu större bidrag från staten till kommunerna. Argumentet för verkade vara att sådana bidrag skulle öka sysselsättningen inom de välfärdsproducerande områdena (skola, vård, omsorg). Problemet är bara att det är svårt att tillse att pengarna går just till det ändamålet. De kan istället gå till tjänstemän och administrativ verksamhet; eller så kan medel av detta slag användas till att låna mindre eller betala av på skulder. Just det senare finner John Cogan och John Taylor belägg för när det gäller stimulanspaketet från den federala regeringen i USA. Se detta talande diagram:

De skriver:

The bottom-line is the federal government borrowed funds from the public, transferred these funds to state and local governments, who then used the funds mainly to reduce borrowing from the public. The net impact on aggregate economic activity is zero, regardless of the magnitude of the government purchases multiplier.

Resultat som dessa kan vara värda att beakta nästa gång det krävs mer pengar från staten till kommunerna. Inte därför att det nödvändigtvis blir som resultaten ovan visar utan därför att det mycket väl kan bli så. Frågan är, mot denna bakgrund, om det inte finns bättre sätt att använda pengarna på, där risken för utebliven stimulans är mindre. Skattesänkningar kanske?

Written by Niclas Berggren

19 december 2010 at 6:19

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 142 andra följare

%d bloggare gillar detta: