Nonicoclolasos

Svenska kyrkan har mage att klaga över att den nu föreslås betala skatt som alla andra. Dess företrädare påstår att skatten hotar många kyrkobyggnaders fortsatta existens. Givetvis ska finansministern strunta i dessa klagomål. Lösningen är enkel. Om Svenska kyrkan så gärna vill bevara alla sina byggnader kan den höja kyrkoavgiften. Då får de som har valt att vara medlemmar betala, vilket tycks mig rättvist. Idag inbringar kyrkoavgiften ca 9 miljarder kronor per år. Det nya förslaget innebär att Svenska kyrkan får betala ca 150 miljoner kronor mer i skatt till staten per år. Det motsvarar en höjning av kyrkoavgiften med 150/9000=1,67 procent. Den genomsnittliga kyrkoavgiften är nu 1,18 procent, och efter höjningen skulle den ligga på 1,20 procent. Det är en genomsnittlig höjning per betalande kyrkomedlem på 33 kronor per år. Alternativt kan kyrkan prioritera om bland sina årliga inkomster om totalt 11 miljarder kronor.

Så vad gnäller Svenska kyrkan om? Den kan lätt lösa sina egna ekonomiska problem utan att kräva undantag från skattereglerna.

Se även de tidigare inläggen ”Oanständig favorisering av kyrka”, ”Sluta gynna Svenska kyrkan”, ”Låt kyrkan sköta sig själv” och ”Låt kyrkan betala skatt” samt Jakob Heidbrinks inlägg ”Skattelättnader för kulturarvet”. Media: SvD.

Nobelpristagaren i litteratur José Saramago skräder inte orden:

This time his target is the Bible itself, which he describes as ”a manual of bad morals,” and a ”catalogue of cruelties and of the worst of human nature.” … It took ”a thousand years and dozens of generations” to write the Bible, which depicts a ”cruel, spiteful, vengeful, jealous and unbearable God,” said the writer, who recommended people not to trust ”the God depicted in the Bible.” He said he would not have to settle accounts with God, because ”the human brain is a great creator of absurd notions, and God is the most absurd one of all.”

Så klartänkt, så uppfriskande!

Max Weber menade i The Protestant Ethic and the Spirit of Capitalism att protestantismens betoning av en strikt arbetsetik i hög grad förklarar protestantiska länders tidiga ekonomiska framgångar. En ny studie, ”Was Weber Wrong? A Human Capital Theory of Protestant Economic History”, publicerad i QJE, presenterar en alternativ teori:

Protestant economies prospered because instruction in reading the Bible generated the human capital crucial to economic prosperity. We test the theory using county-level data from late-nineteenth-century Prussia, exploiting the initial concentric dispersion of the Reformation to use distance to Wittenberg as an instrument for Protestantism. We find that Protestantism indeed led to higher economic prosperity, but also to better education. Our results are consistent with Protestants’ higher literacy accounting for most of the gap in economic prosperity.

Detta resultat stämmer väl överens med Ed Glaesers konstaterande:

[N]o variable from 1900 better explains success in 2000 than investment in education.

Läskunnighet och utbildning är följaktligen synnerligen viktiga för långsiktig ekonomisk framgång.

Tips: Henrik Jordahl.

Så här är Jahve – den gud som bl.a. kristna dyrkar – enligt 5 Mosebok 13:

Om en profet eller drömskådare träder fram hos dig, utlovar ett tecken eller under och vill övertala dig att tjäna andra gudar, som du inte känner, och om detta tecken eller under inträffar, skall du inte lyssna till vad en sådan profet eller drömskådare säger, ty Herren, er Gud, vill sätta er på prov för att se om ni verkligen älskar Herren, er Gud, av hela ert hjärta och med hela er själ.

Herren, er Gud, skall ni följa, honom skall ni frukta, hans bud skall ni hålla, honom skall ni lyda, honom skall ni tjäna och hålla er till.

Men profeten eller drömskådaren skall dödas, eftersom han manade till trolöshet mot Herren, er Gud, som har fört er ut ur Egypten och befriat er ur slavlägret. Han ville locka dig bort från den väg som Herren, din Gud, har befallt dig att gå. Du skall utrota det onda ur folket.

Om din egen bror, din son eller din dotter eller kvinnan i din famn eller din närmaste vän i hemlighet söker förleda dig och övertala dig att tjäna andra gudar, som varken du eller dina fäder har lärt känna, sådana gudar som folken omkring er dyrkar, nära eller fjärran, från jordens ena ände till den andra, då skall du inte ge efter eller lyssna till en sådan person. Visa ingen förskoning eller barmhärtighet. Skydda honom inte utan ta hans liv. Du skall själv vara den förste som lyfter handen för att döda honom, och sedan skall hela folket göra på samma sätt.

Du skall stena honom till döds, därför att han försökte locka dig bort från Herren, din Gud, som har fört dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret.

Hela Israels folk skall känna fruktan när de hör om detta, och sedan skall ingen göra något så ont hos dig.

Skulle du om någon av de städer som Herren, din Gud, ger dig att bo i få höra att ondsinta män ur ditt folk har förlett invånarna och övertalat dem att tjäna andra gudar, som du inte känner, skall du noga undersöka detta, göra efterforskningar och anställa förhör. Om det verkligen är sant att något så skändligt har skett i ditt folk skall du hugga ner stadens invånare med svärd, du skall viga staden och alla som finns där åt förintelse. Också djuren skall huggas ner.

Samla på torget allt du tar som byte, och bränn staden och allt byte som ett heloffer åt Herren, din Gud. Den skall förbli en ruinhög för all framtid och får aldrig byggas upp igen.

Ingenting som har vigts åt förintelse får bli kvar i din ägo. Så stillas Herrens glödande vrede, han förbarmar sig över dig och gör dig i sin barmhärtighet till ett talrikt folk, så som han med ed lovade dina fäder, därför att du lyssnar till Herren, din Gud, håller alla hans bud, som jag i dag ger dig, och gör det som är rätt i Herrens, din Guds, ögon.

Som sagt, grymmare än Stalin.

Tips: Bryan Caplan, som i sin ungdom bl.a. skrev ”Letter Against the Christians”.

Vi förleds lätt att tro att det är oproblematiskt att vara öppet homosexuell numera. För vissa är det uppenbarligen inte så, vilket framgår i en gripande intervju i DN idag. Där berättar en 18-årig kurdisk kille om sitt liv:

– Både muslimer och kristna fördömer oss homosexuella. Det känns surt och svårt. Jag har ju inte precis valt att bli bög.
Han svarar med ett enda ord när jag frågar hur det känns att vara så föraktad av sin egen familj.
– Hjärtskärande.

Denna typ av förtryck drabbar, med stor tydlighet, den enskilde, men också andra:

– Det blir synd om min fru, för jag kommer att vara otrogen.

Detta ”moralsystem” är destruktivt. Båda homosexuella och de kvinnor de mer eller mindre måste gifta sig med skulle bli lyckligare om homosexualitet kunde accepteras.

Se även inlägget ”Vem tänker på kvinnorna?”.

Richard Dawkins ställer följande viktiga frågor om ämnet teologi:

What has theology ever said that is of the smallest use to anybody? When has theology ever said anything that is demonstrably true and is not obvious? I have listened to theologians, read them, debated against them. I have never heard any of them ever say anything of the smallest use, anything that was not either platitudinously obvious or downright false.

Just så. Lägg ned de teologiska fakulteterna!

Inställningen – eller avsaknaden av inställning – till religion kan ta sig många former. Monoteism, polyteism, ateism (stark och svag) och agnosticism är kanske de mest välkända; men därtill kan läggas ignosticism och apateism. Vad avses med dessa två synsätt?

• Ignosticism (eller teologisk icke-kognitivism) säger att frågan om Guds existens är meningslös eftersom ”Gud” är ett icke-preciserat (och kanske icke-preciserbart) ord. Det går alltså inte att förhålla sig till det på något rationellt sätt. Jämför med analytisk ateism.
• Apateism säger att religiös tro är ointressant och att apati föreligger gentemot föreställningar om Gud. För ett icke-apatiskt försvar av apateism, se Jonathan Rauchs artikel ”Let It Be: Three Cheers for Apatheism”.

Min syn: jag har viss sympati för båda dessa synsätt. Jag anser emellertid att ignosticism går att förena med den svaga ateism jag företräder, och så länge religion påverkar saker jag bryr mig om på ett i huvudsak negativt sätt kan jag inte vara apateistisk. Om religiösa själva vore apateistiska, eller om de skulle utöva sin religion strikt privat, skulle jag också vara det, men de flesta är tvärtom aktivistiska och försöker påverka människor och politik. Jag fortsätter därför min bana som aktivistisk anti-teist.

Tips: Niklas Elert.

Inför Folkpartiets landsmöte i november har min gode vän Martin Andreasson skrivit en motion vars budskap jag starkt sympatiserar med:

Det är principiellt olämpligt att skolväsendets styrdokument fastslår att skolans värdegrund ska förknippas med en viss religion. … Formuleringarna om kristen tradition och västerländsk humanism bör strykas ur skolans läroplan.

Jag är emellertid inte lika förtjust som Martin i det som därefter kvarstår:

Det är tillräckligt att skolans värdegrund redovisas med utgångspunkt i demokratin och de mänskliga rättigheterna som universella principer.

Problemet här är att det inte finns några ”mänskliga rättigheter”; frågan är om skolan bör lära ut en (kanske användbar) fiktion. Räcker det kanske med demokrati som angiven värdegrund, så får lärare och elever sedan diskutera om hur demokratin ska förstås och kanske förbättras? Eller varför inte ställa sig frågan om skolan behöver en specificerad värdegrund överhuvudtaget?

Se även ”Det finns inga mänskliga rättigheter”, ”Rawls och värdegrunden”, ”Mänskliga rättigheter existerar inte”, ”Raz om mänskliga rättigheter” och ”Välfärd istället för mänskliga rättigheter”.

För en gångs skull ett förslag på expansion av den offentliga sektorns domän som jag gillar:

Det är enligt vår mening utifrån principiella utgångspunkter olämpligt att bygga upp landets civila befolkningsregistrering utifrån ett trossamfunds interna indelning i organisatoriska enheter.

SOU 2009:75.

Charlotta Mellander har tagit fram ett diagram över sambandet i USA mellan religiositet, mätt som andelen av befolkningen i en stat som anger att religion spelar en viktig roll i deras liv, och andelen av hushållen som utgörs av homosexuella par. Korrelationen är -0,49 (med statistisk signifikans på 5-procentsnivån). Inte helt förvånande, kanske, med tanke på religionens ofta homofientliga inställning.

Bertrand Russell svarar en brevskrivare (en präst vid namn Holdsworth) den 3 januari 1953:

Senare delen av ert brev tar upp de intellektuella argumenten. För min del kan jag inte betrakta någon av de moderna omformuleringarna av de gamla gudsbevisen som någon som helst förbättring. Jag tror inte att ens ett enda av dem kan övertyga någon annan än dem som hyser en brinnande önskan om att de till varje pris ska vara sanna.

Ur Bäste Bertrand Russell… Ett urval av hans brevväxling med allmänheten 1950—68 (Stockholm: Natur och Kultur, 1969). Se även det tidigare inlägget ”Tro utan argument”.

Vad handlar egentligen religion om? Vissa ser den som vägen till frälsning; andra som vägen till genuin och stark gemenskap. Den senare synen torgförs av Gerald Heard i Social Substance of Religion:

Those who were swept by the gospel, were attempting nothing so cold, individual and intellectual, as the saving of their own souls after death. … They found real salvation from the lust for self-salvation  in complete devotion to the group, to the new, small, intensely beloved community of like believers.

Heard finner alltså den vanliga kristna synen på religion som väg till individuell frälsning egoistisk och frånstötande. Intressant nog fann W. H. Auden Heards syn tilltalande:

The images in this passage excited Auden. He believed that ideally such a group would number no more than twelve. ”The Middle Class are well aware of the satisfaction of this kind of group from team games,” he wrote in 1934. ”Those who have complained of athletics in schools as a religion were right in their diagnosis.”

Den vidskepliga tron på att människan behöver ”frälsas” är löjeväckande, medan strävan efter nära gruppgemenskap, med det uppgivande av autonomi som den sortens kommunism innebär, ter sig skrämmande. (Vem minns inte de påtvingade gruppsportaktiviterna i skolan med rysningar?) Nej, jag får fortsätta att avvisa all religion och förespråka atomistisk sammanhållning istället.

Citaten är från Davenport-Hines, Richard (2003). Auden. London: Vintage: 119. Se även inlägget ”Katoliker och kommunister”.

Benny Hinn är en av USA:s mest kända kristna förkunnare. Han har flera gånger varit gäst hos Livets Ord i Uppsala, som också säljer hans böcker. Han är mycket elektrifierande. Räcker inte den egna elektriciteten till tar han hjälp av gudomlig kraft av mer fysisk karaktär. Lovad vare Herren för så berörande tjänare!

Den låt som används i inslaget är ”Bodies” med Drowning Pool.

James Wood argumenterar med finess mot kristna som hävdar att lidande är ett acceptabelt pris för att vi ska ha fri vilja (vilket kristna påstår att vi har, trots svagt bibliskt stöd). I så fall, hur kan himlen förklaras — det perfekta stället, utan lidande?

But Heaven is also a problem for theodicists who take the freedom to choose between good and evil as paramount. For Heaven must be a place where either our freedom to sin has been abolished or we have been so transfigured that we no longer want to sin: in Heaven, our will miraculously coincides with God’s will. And here the free-will defense unravels, and is unravelled by the very idea of Heaven. If Heaven obviates the great human freedom to sin, why was it ever such a momentous ideal on earth, ”worth” all that pain and suffering?

En ny lag mot religionskritik har införts på Irland. Nu visar det sig att den ledande kristne aktivisten och kristdemokratiske politikern Tuve Skånberg står fast vid sin tidigare hållning, att en hädelselag bör införas i Sverige. Riktigt lika långt som Irland vill han dock inte gå. Han inspireras istället av vårt västra grannland:

Den norska blasfemiparagrafen stipulerar att den som “på ett kränkande och sårande sätt visar ringaktning för någon trosbekännelse” kan dömas till upp till sex månaders fängelse.

Vad skulle straffas med upp till sex månaders fängelse, anser Tuve? T.ex. detta:

Därför bör det inte vara tillåtet med organiserade försök att mota tillbaka en specifik religion, exempelvis genom att samla in namnunderskrifter mot ett moskébygge i en stadsdel.

Hotet mot friheten kommer inte alltid från vänster, det är ett som är säkert.

Se även kritik mot den irländska lagen av Christian Bjørnskov och Eugene Volokh samt John Stuarts Mills argumentation för yttrandefrihet i On Liberty, kapitel II. Media: Dagen, SvD.

Ett av de mer spännande forskningsfälten inom nationalekonomin är religion. I senaste numret av Journal of Economic Literature recenseras en ny bok, The Marketplace of Christianity (MIT Press), av Robert Ekelund, Robert Hébert och Robert Tollison (EHT). Katolska kyrkan analyseras som ett monopolföretag. Som recensenten, Barry Chiswick, formulerar det:

Huvudkontoret

The medieval Roman Catholic Church is viewed by EHT as a contemporary corporation, with a CEO (the Pope), with upstream directors of various functions (the curia and cardinals), with geographically dispersed downstream divisions (local bishops, parish priests, and monks) that collect revenues from selling services (p. 94–95). The main church product was spiritual redemption, and the Roman Catholic Church offered this through a continuous price system. … The entry of competitors seeking to weaken the Roman Catholic monopoly was thwarted by manipulation of doctrine and by penalties, ranging from the mild to excommunication and death.

Men så kom protestantismen och utmanade monopolpriserna:

EHT contend that by raising the price it charged for monopoly services the Catholic Church encouraged individuals to seek a cheaper religion, and for the civil authorities that relied on the Church for legal services to find a cheaper (local or country-specific monopoly) supplier. … Those whose demand for religion was most sensitive to the Roman Catholic Church’s monopoly pricing were the first to break away.

Världen, även dess ”icke-materiella” inslag, förstås bättre med ekonomiska glasögon.

När människor inte förstår saker i den naturliga världen vänder de sig ofta till religionens värld. Som när epilepsi tolkas som demonisk aktivitet, något som belyses i studien ”Epilepsy and Religious Experiences: Voodoo Possession”, publicerad i Epilepsia. Ett av de fem fallen beskrivs så här:

Tron på onda andar är dock inte begränsad till voodoo utan förekommer i hög grad även i kristendomen. Primitivt och destruktivt.

Tips: Mind Hacks. Se även fallet med en diabetessjuk flicka som dog pga. att de kristna föräldrarna trodde att Jahve skulle gripa in.

Siewert Öholm vill, enligt en intervju i DN igår (ej på nätet), återgå till en tidigare ordning:

Han vill ha söndagsstängt som i andra länder.
—Att stänga affärerna på söndagar skulle dra ner på tempot. Giriga fastighetsägare bygger nu det ena köpcentrat efter det andra och ska ha avkastning alla dygnets timmar. Det räcker om det är öppet i kiosken och på macken.

Kan Siewerts vurmande för söndagsstängt måhända ha att göra med att han, som den kristne aktivist han numera är, räds konkurrens? Studien ”The Church versus the Mall: What Happens When Religion Faces Increased Secular Competition?”, publicerad i Quarterly Journal of Economics, visar nämligen följande:

In this paper we identify a policy-driven change in the opportunity cost of religious participation based on state laws that prohibit retail activity on Sunday, known as “blue laws.” Many states have repealed these laws in recent years, raising the opportunity cost of religious participation. We use a variety of data sets to show that when a state repeals its blue laws religious attendance falls and that church donations and spending fall as well. These results do not seem to be driven by declines in religiosity prior to the law change, nor do we see comparable declines in membership in or giving to nonreligious organizations after a state repeals its laws.

Det är ju inget nytt fenomen, att verksamheter som inte klarar konkurrens så bra vill förbjuda utmanarna att verka. Det låter dock inte så bra att motivera förbudskrav på det viset. ”Dra ner på tempot” låter bättre. Det är bara det att folk, enligt studien ”Timing Constraints and the Allocation of Time”, publicerad i European Economic Review, inte tycks ägna mer tid åt handlande bara för att de kan välja när de handlar. Så om man stänger butikerna på söndagar måste tempot öka på kvällarna, efter jobbet. Skapar det mindre stress? Och om det är tänkt att dessa utmattade konsumenter dessutom ska börja ta tid till att gå i kyrkan på söndagarna, blir frågan hur de mår efter veckans slut. Nej, som det fastslås i studien ”Price Competition, Business Hours and Shopping Time Flexibility”, publicerad i The Economic Journal:

We show that competition does not create incentives for retailers to expand their business hours beyond social optimum.

Ett solklart, logiskt resonemang från Chaospet:

Idag begravs de döda från branden i Rinkeby. Pappan till de omkomna har sagt följande:

Gud gav mig min familj och nu har han tagit den ifrån mig.

Det fick mig att tänka på att man kan ha ett av tre synsätt när något hemskt händer:

1. Det finns en allsmäktig och allvetande gud som är ytterst ansvarig för allt som sker. [Muslimers synsätt]
2. Det finns en allsmäktig och allvetande gud som inte är ytterst ansvarig för allt som sker. [Kristnas synsätt]
3. Det finns ingen allsmäktig och allvetande gud. [Mitt synsätt]

Jag finner den första synen mer intellektuellt tilltalande än den andra. Om man tror på en allsmäktig och allvetande gud måste rimligen allt som sker bero på att han vill att det ska ske. Det inser och erkänner muslimer, som pappan i Rinkeby, men sällan kristna, som istället (utan att lyckas särskilt väl) gör allt för att förneka detta. Förnekelsen sker antingen genom krystade försök till teologiska argument eller genom tal om ”mysterium”. Anledningen är att de annars tvingas erkänna att den gud de tror på inte är rakt igenom god. I den här fundamentala frågan föredrar jag alltså islams gudsbild framför kristendomens – den förra är logisk och hederlig.

Man kan förstås undra varför personer med den första synen väljer att dyrka en sådan gud, som orsakar lidande och död utan att behöva göra det, men det är en annan fråga, som snarast bör analyseras med psykologiska metoder. (Man kan ju tro på en guds existens utan att dyrka denne.)

Media: SvD, DN

Vissa påstår att Jesus är en moralisk förebild, ja, till och med att han är moraliskt perfekt. Stämmer det? Detta står att läsa i Luk. 8:32–33:

Nu gick där en stor svinhjord och betade på berget, och demonerna bad honom att få fara in i svinen, och det tillät han. Då for demonerna ut ur mannen och in i svinen, och hjorden rusade utför branten och ner i sjön och drunknade.

Här är det uppenbart att Jesus väljer att tillåta plågande av djur och att han dessutom inte respekterar privat ägande. Ett tydligt exempel på moralisk imperfektion, för att inte säga omoral.

Välkommen med på gudstjänst hos Kenneth Hagin (i vars bibelskola Livets Ords Ulf Ekman fick sin utbildning). Pastor Hagin inleder med att referera till det tillfälle då de första kristna började tala i tungor. I Apostlagärningarna 2:13 står det:

Men andra gjorde sig lustiga och sade: ”De har druckit sig fulla på halvjäst vin.”

Sedan brakar det loss i församlingen:

Nej då, det finns ingen konflikt mellan ett rationellt, vetenskapligt förhållningssätt till tillvaron och kristendom.

Tips: Jerry Coyne

Bertrand Russell ombads i ett brev att berätta om sin debatt med biskop Gore 1929 på temat ”Är kristendomens anspråk giltiga?”. Hans svar:

13 november 1958

Bäste mr Carpenter
Tyvärr minns jag inte alls vad jag fick för intryck av biskop Gore vid det tillfälle ni talar om. Det enda jag minns från den gången är att min son, som då var sex år gammal, led av en synnerligen smärtsam öroninflammation, som han snart skulle opereras för, och att en av biskop Gores vapendragare i debatten hävdade att all smärta är ett straff för begångna synder.
Er tillgivne
Bertrand Russell

Ur Bäste Bertrand Russell… Ett urval av hans brevväxling med allmänheten 1950—68 (Stockholm: Natur och Kultur, 1969).

Ett antal kristna debattörer undrar idag på DN Debatt (retoriskt) om moder Teresa (MT) var en bakåtsträvare. Det finns goda skäl att anta att hon var det. Christopher Hitchens konstaterar:

MT was not a friend of the poor. She was a friend of poverty. She said that suffering was a gift from God. She spent her life opposing the only known cure for poverty, which is the empowerment of women and the emancipation of them from a livestock version of compulsory reproduction. And she was a friend to the worst of the rich, taking misappropriated money from the atrocious Duvalier family in Haiti (whose rule she praised in return) and from Charles Keating of the Lincoln Savings and Loan. Where did that money, and all the other donations, go? The primitive hospice in Calcutta was as run down when she died as it always had been—she preferred California clinics when she got sick herself—and her order always refused to publish any audit.

Se även Hitchens bok The Missionary Position: Mother Teresa in Theory and Practice, en intervju med honom om moder Teresa samt hans tv-dokumentär Hell’s Angel.

Media: Dagen, Clapham-institutet

Ateister anklagar ibland religioner för att ha orsakat ondska. Tänk på korståg, inkvisition, terrorism, krig och förföljelse av oliktänkande. Religiösa kontrar då ofta med att Hitler, Stalin och Mao var onda ateister. Hur ska man se på påståenden av denna typ? Chaospet reder ut begreppen:

Se även det tidigare inlägget ”Grymmare än Stalin”.

Kände du till att det kristna dopet har en förebild i judendomen? Det finns nämligen en rituell reningsceremoni som heter tevilah och som specificeras i Torah. Ordet betyder ”hel nedsänkning”. Det är t.ex. så, i alla fall i ortodox och konservativ judendom, att konvertiter måste sänkas ned i vatten som del i att bli jude. Nedsänkningen sker i en mikvah, vilket snarast motsvaras av en dopgrav i baptistkyrkor. Ordet betyder ”vattensamling”.

Men det är inte lätt att följa alla regler. Notera t.ex. följande om hår:

According to rabbinical tradition, the hair counts as part of the body, and therefore water is required to touch all parts of it, thus meaning that braids cannot be worn during immersion; this has resulted in debate between the different ethnic groups within Judaism, about whether hair combing is necessary before immersion. The Ashkenazi community generally supports the view that hair must be combed straight so that there are no knots, but some Black Jews take issue with this stance, particularly when it comes to dreadlocks, and Sephardic Jews generally have wiry curly hair, which is difficult to comb. A number of rabbinical rulings argue in support of dreadlocks …

Så det verkar som om det går att konvertera med dreadlocks, men hur är det nu med flätor?

Professor Eva Hamberg i DN:

Jag är själv präst, men religiös verksamhet måste skiljas från statliga universitet.

Jag instämmer. Liksom Högskoleverket, som nu levererar en kraftfull kritik av många av de teologiska verksamheterna inom svenska universitet och högskolor:

Många av de här utbildningarna har få perspektiv från andra religioner än kristendomen. Dessutom saknar de ofta en tydlig uppdelning mellan de rena högskolekurserna och mer praktiskt inriktade kyrkliga kurser.

Vore inte nedläggning av de teologiska fakulteterna en bra lösning? Då skulle religionsforskning, som förstås är värdefull, kunna fortsätta på strikt vetenskapliga premisser inom ämnen som sociologi, psykologi, antropologi, historia, statsvetenskap, filosofi och nationalekonomi. Det är studier av, inte studier i, religion som hör hemma på universiteten.

Media: SvD1, SvD2, Dagen1, Dagen2, Dagen3, Dagen4, DN1, DN2, DN3, AB

George Orwell i ”Such, Such Were the Joys”:

Take religion, for instance. You were supposed to love God, and I did not question this. Till the age of about fourteen I believed in God, and believed that the accounts given of him were true. But I was well aware that I did not love him. On the contrary, I hated him, just as I hated Jesus and the Hebrew patriarchs. If I had sympathetic feelings towards any character in the Old Testament, it was towards such people as Cain, Jezebel, Haman, Agag, Sisera: in the New Testament my friends, if any, were Ananias, Caiaphas, Judas and Pontius Pilate. But the whole business of religion seemed to be strewn with psychological impossibilities. The Prayer Book told you, for example, to love God and fear him: but how could you love someone whom you feared? 

Ja, är det inte märkligt att tro på en guds existens och en vilja att dyrka och älska denna gud i allmänhet anses höra ihop? Kan man inte tro att guden X existerar och samtidigt vara oberörd av X eller t.o.m. finna X avskyvärd och motarbeta X? Ungefär som med människor: man kan tro att A existerar utan att dyrka och älska denne. Jag tänker mig dessa kombinationsmöjligheter:

Om någon tror på guden X förutsätts han vara en positiv troende. Men det finns andra möjligheter, vilket den unge Orwell illustrerar. Likaså torde det finnas olika inställningar bland sådana som inte tror att X existerar — det finns ateistiskt religiösa, vanliga ateister och anti-teister. Orwell fördjupar vår förståelse av vad det kan innebära att tro eller inte tro på en gud.

Han klargör också det absurda och stötande i att anse att någon bör straffas för att man inte är positivt troende (som i kristendomen, där X kallas Jahve och där alla utom de positivt troende anses värda evigt straff). Som om man fritt väljer om man tror att X existerar och som om man, om man tror att X existerar, fritt väljer sin känsla (kärlek, indifferens eller avsky) inför denne gud. I sanning en omoralisk religiös lära, den kristna. Tur att den är falsk. (Ni märker i vilken ruta i tabellen jag återfinns.)

George Orwell beskriver i ”Such, Such Were the Joys” hur han som liten pojke på en internatskola bestraffades för att han kissade i sängen:

I knew that the bed-wetting was (a) wicked and (b) outside my control. The second fact I was personally aware of, and the first I did not question. It was possible, therefore, to commit a sin without knowing that you committed it, without wanting to commit it, and without being able to avoid it. Sin was not necessarily something that you did: it might be something that happened to you. 

Vilken filosofiskt dubiös och emotionellt destruktiv uppfattning som lärdes ut till dessa pojkar! Det mest upprörande är dock att precis detta synsätt är det kristna. Inte så att det enligt kristendomen är en synd att kissa i sängen — just den uppfattningen var nog snarare en del av en pennalistisk engelsk utbildningskultur — men kristendomen har som ett centralt element läran om arvssynd. Det är en ondsint lära som säger till små barn (och andra) att de är förtappade, att de har ett evigt straff att vänta, utan den frälsning kyrkan erbjuder. Inte undra på att denna kyrka, i och med internaliseringen av denna uppfattning i generationer av barn, har lyckats upprätthålla sin dominans. Det är dags att förkasta hela detta paradigm. Det är inte en synd att kissa i sängen. Det är inte en synd att göra det man inte inte kunde göra.

Se Jakob Heidbrink och Inger Johansson för relaterade blogginlägg.

Ärkebiskop Anders Wejryd klagar i DN:

Och nu har regeringen planer på att beskatta Svenska kyrkan hårdare än tidigare, vilket hotar att helt urgröpa församlingarnas resurser för att underhålla kyrkobyggnaderna.

Ett klassiskt drag, att framställa sitt särintresse som ett allmänintresse. Vi bör inte låta oss luras. När ärkebiskopen påstår att regeringen har planer på att beskatta Svenska kyrkan ”hårdare än tidigare” handlar det om att denna kyrka har fått skattebefrielse 2001–2010, efter skiljandet från staten, till ett värde av cirka 1,5 miljarder kronor. Det regeringen har planer på är alltså att sluta favorisera Svenska kyrkan och att behandla den som andra ägare av tillgångar i detta land. Om något borde denna kyrka betala tillbaka de stora förmögenheter som tillföll den i samband med privatiseringen, inte kräva ytterligare skattebefrielse.

Se även de tidigare inläggen ”Oanständig favorisering av kyrka”, ”Sluta gynna Svenska kyrkan”, ”Låt kyrkan sköta sig själv” och ”Ska staten betala för kyrkor?”. Media: Dagen1, Dagen2

Andreas Malm i DN idag:

Dagens marxister har blivit kristna.

Se där! Det finns alltså kristna fascister och kristna kommunister. (Stalin började som teolog!) Var håller de kristna liberalerna hus, de som inte vill använda politiken för att påtvinga andra sin idiosynkratiska tolkning av vad kristendomen säger?

Mellan 1905 och 1995 rapporterades om 295 uppenbarelser av ”jungfru” Maria, men Katolska kyrkan erkänner bara elva som genuina. Nu släpper kyrkan en manual med instruktioner för hur man ska skilja falska från sanna uppenbarelser:

The first step will be to impose silence on the alleged visionaries and if they refuse to obey then this will be taken as a sign that their claims are false.

Logiskt och klokt. Tystnad implicerar sanning, helt klart.

The visionaries will next be visited by psychiatrists, either atheists or Catholics, to certify their mental health and to verify whether they are suffering from conditions of a hysterical or hallucinatory character or from delusions of leadership.

Katolska eller ateistiska psykiater, man tackar. Dock inte judiska! Kära nån, hur skulle det se ut?

The third step will be to investigate the person’s level of education and to determine if they have had access to material that could be used to falsely support their claims.

Vi högutbildade är givetvis opålitliga. (Vissa av oss kanske t.o.m. anser alla uppenbarelser falska!)

If the visionary is considered credible they will ultimately be questioned by one or more demonologists and exorcists to exclude the possibility that Satan is hiding behind the apparitions in order to deceive the faithful.

Demonologisk analys som avslutande del av granskningen! Ja, vad ska man säga? Are these guys for real?

Se även det tidigare inlägget ”Påven på krigsstigen”. Media om påven: DN1, DN2, DN3, SvD, Dagen1, Dagen2

George Orwell identifierar något de har gemensamt:

The Catholic and the Communist are alike in assuming that an opponent cannot be both honest and intelligent. Each of them tacitly claims that ”the truth” has already been revealed, and that the heretic, if he is not simply a fool, is secretly aware of ”the truth” and merely resists it out of selfish motives.*

Två reflexioner:

1. Påståenden av detta slag kan förstås aldrig motbevisas, men de är obehagliga i det att de antyder att meningsmotståndare medvetet ljuger. Underminerar inte detta ett rationellt offentligt samtal?
2. Det intressanta är att båda säger sig stå för sanningen. Kommunisten anser att katoliken ”innerst inne” inser (den kommunistiska) sanningen; katoliken anser att kommunisten ”innerst inne” inser (den katolska) sanningen. Hur föreslår de att sådana konflikter ska kunna lösas? Knappast genom att beskylla varandra för att ljuga. 

*Ur ”The Prevention of Literature”, Polemic, nr 2, januari 1946.

Witold Gombrowicz insåg helt plötsligt under ett besök i Rom att han kunde gå in i en kyrka med hatten på:

Det var min uppgift att tala om för denna kyrka, dessa madonnor, detta romerska forum, dessa fresker och bibliotek: ”Ni är bara ett påhäng på människan, inget annat”. Efter Ferdydurke hade jag verkligen rätt att gå in i kyrkan med hatten på och det var inte bara någon enkel lustighet, det var en medveten handling utan något som helst samband med kommunismen, hitlerismen eller någon som helst dadaism eller surrealism, jag var i min egen rätt när jag gjorde det.

Allt fler ateister följer Witolds fina exempel och slutar visa vördnad för den kristna kyrkan och dess förkunnelse. Tiden av underdånighet, av hattavtagande, är förbi. ”Ni är bara ett påhäng på människan, inget annat”. 

Ur intervjuboken Testamente (s. 45). Se även de tidigare inläggen ”Slut på tålamodet”, ”Ska man respektera religion?” och ”Ska staten betala för kyrkor?”.

Det kosmologiska gudsargumentet har redan mött fatal kritik. Men varför inte slå in ytterligare en spik i kistan?

Mahalia Jacksons sång är oemotståndlig (liksom hennes frisyr):

Efter att ha sett dokumentärfilmen Suddenly, Last Winter känner jag, om möjligt, större aversion mot Katolska kyrkan än tidigare. Filmen handlar om kampen för ett legalt erkännande av samkönade relationer i Italien. Något sådant har, trots försök av den förra regeringen, ännu inte kunnat skådas. Anledningen framkom med tydlighet i filmen: Katolska kyrkans starka aktivism i frågan. Påven, biskopar, präster, nunnor och katolska lekmän ger alla uttryck för, och legitimerar, en nästan chockerande okänslighet inför kärlek mellan personer av samma kön. Om det stannade där vore det illa men ändå en sak — men när det utgör grund för politik är det extremt upprörande. Politikerna i Italien lyssnar till och följer kyrkan, till skillnad från majoriteten politiker i t.ex. Spanien och Sverige. Med tomma men nedlåtande slagord, som att homosexualitet är ”onaturligt” och att ett legalt erkännande av homosexuella relationer ”underminerar familjen”, permanentas diskriminering och stigmatisering. Kristen kärlek i praktisk handling.

Luca och Gustav presenterar här sin film:

Se även min text ”Does Homosexuality Pose a Threat to Society?”, det tidigare inlägget ”Fascisten i Rom” samt information om den fantastiska filmen Suddenly, Last Summer. Media: DN1, DN2, DN3, DN4, Dagen1, Dagen2, Dagen3, AB, SvD.

DN pläderar för att skilsmässan mellan staten och Svenska kyrkan ska fullbordas. Utmärkt! Emellertid anser DN att staten även framgent ska betala stora summor för upprätthållande av kyrkobyggnader. Men är detta självklart? Finns inte bättre ändamål för pengarnas användande? Låt oss se vad Friedrich Nietzsche har att säga om saken. I The Gay Science (280) skriver han (här översatt till engelska):

One day, and probably soon, we need some recognition of what above all is lacking in our big cities: quiet and wide, expansive places for reflection. Places with long, high-ceilinged cloisters for bad or all too sunny weather where no shouting or noise of carriages can reach and where good manners would prohibit even priests from praying aloud — buildings and sites that would altogether give expression to the sublimity of thoughtfulness and of stepping aside. The time is past when the church possessed a monopoly on reflection, when the vita contemplativa always had to be first of all a vita religiosa; and everything built by the church gives expression to that idea. I do not see how we could remain content with such buildings even if they were stripped of their churchly purposes. The language spoken by these buildings is far too rhetorical and unfree, reminding us that they are houses of God and ostentatious monuments of some supramundane intercourse; we who are godless could not think our thoughts in such surroundings. We wish to see ourselves translated into stone and plants, we want to take walks in ourselves when we stroll around these buildings and gardens.

Nicola Legrottaglie och en annan man

Katoliken och fotbollsspelaren Nicola Legrottaglie har kommit ut med en bok:

Homosexualitet är på modet nu. För många är det ett sätt att protestera på. Bibeln berättar att homosexualitet inte är bra. Därför uppmanar jag homosexuella, både kvinnor och män, att läsa Bibeln, skriver han.

En skarp analys — visst är det så att homosexualitet är ett mode och ett sätt att protestera på istället för en icke-vald sexuell läggning som folk numera, inte minst pga. kyrkans försvagade position, vågar berätta om för andra — och ett kärleksbudskap som imponerar. Påven är säkert nöjd med sin undersåte.

Se de tidigare inläggen ”Sport, skönhet och dumhet”, ”Fascisten i Rom”, och ”Jesus är en domare”.
Media: SvD

Katoliken Roland Poirier Martinsson har hävdat att han har presenterat ett ”vetenskapligt bevis” för att en gudomlig skapare ligger bakom universum. Jag har utifrån färsk forskning i filosofi och fysik påpekat att han på intet sätt har presenterat ett sådant bevis. Därtill kan nu läggas ”Problems with the Argument from Fine Tuning”, i vilken de tre filosoferna Mark Colyvan, Jay Garfield och Graham Priest granskar detta argument:

1. The boundary conditions and laws of physics could not have been too different from the way they actually are if the Universe is to contain (carbon-based) life.
2. The Universe does contain (carbon-based) life.
Hence:
3. The Universe as we find it is improbable.
4. The best explanation for this improbable fact is that the Universe was created by some intelligence.
Hence:
5. A Universe-creating intelligence exists.

De visar, i en sannolikhetsteoretisk analys, att 3 inte följer av 1 och 2:

[E]ven granting the fine tuning of the universe, it does not follow that the universe is improbable, thus no explanation of the fine tuning, theistic or otherwise, is required. 

Läs den korta men kraftfulla anlysen i sin helhet, om du nu mot all förmodan ännu inte är övertygad om felaktigheten i Poirier Martinssons påstående.

På frågan ”Hej Bella, du skriver aldrig om religion. Tror du på Gud?” svarar Blondinbella:

[J]ag är inte religiös, tror inte på Gud. Jag tror på mig själv istället.

Tips: Orsakverkan.

Det finns en psykiatrisk diagnos som på engelska kallas delusion. Jag inbillar (!) mig att den kallas vanföreställning på svenska. Definitionen lyder så här, enligt Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders:

A false belief based on incorrect inference about external reality that is firmly sustained despite what almost everybody else believes and despite what constitutes incontrovertible and obvious proof or evidence to the contrary. The belief is not one ordinarily accepted by other members of the person’s culture or subculture.

Ett exempel på en vanföreställning ges i artikeln ”The Reliability of Three Definitions of Bizarre Delusions”:

A 27-year-old man had the delusion that the voice he heard throughout the day was that of an invisible girlfriend. His girlfriend gave him advice and told him to do things. At night she would come to him, although still invisible, and they would make love.

Det slog mig att medan den 27-årige mannen som hörde en röst från en osynlig flickvän betraktas som patologisk, betraktas andra som hör en röst från en osynlig varelse de kallar gud som helt friska. Hur kommer det sig? Det intressanta i definitionen ovan är att den betonar att vanföreställning delvis definieras utifrån vad de flesta anser normalt. I vår kultur har de flesta ansett det normalt att tro på osynliga varelser som talar till dem, dock inte i form av osynliga flickvänner, varför de av psykiatrin anses helt friska. Är det inte märkligt? Psykiatrin tycks i vissa centrala avseenden vara socialt konstruerad.

Katoliken Roland Poirier Martinsson hävdade nyligen att det finns ett ”vetenskapligt bevis” för att en gudomlig skapare ligger bakom universum. Bevis var ordet. Ty:

Om smällen varit något svagare skulle all materia snart ha återvänt till gravitationens centrum. Om universum expanderat med något större kraft skulle stjärnorna aldrig ha bildats.

Professor Adams

Jag har i ett tidigare inlägg påpekat att Martinsson inte är inläst på den senaste filosofiska litteraturen, måhända därför att den kommer till en annorlunda slutsats än han. Nu kan jag även konstatera att han inte är inläst på den senaste fysiklitteraturen. Professor Fred Adams analys i ”Stars in Other Universes”, publicerad i Journal of Cosmology and Astroparticle Physics, ger nämligen inte heller stöd för Martinssons ”vetenskapliga bevis”. New Scientist rapporterar:

The idea that certain aspects of our universe make it uniquely suited to life has never been properly tested, says Fred Adams of the University of Michigan in Ann Arbor. ”You hear people say our universe is fine-tuned for life, that stars are rare and couldn’t form if certain things were different,” he says. ”The truth is, no one has done the calculations.” Adams has now rectified that situation and found that it is not unusual for stars to form that can support life. … Adams reckons his results … suggest that the ”specialness” of our universe could well be an illusion. 

Oj då.

En sak jag gillar med USA att där ofta förekommer offentliga debatter av olika slag. Jag har just tittat på en sådan på temat ”What’s So Great about God? Atheism versus Religion” mellan ateisten Christopher Hitchens och katoliken Dinesh D’Souza. Debatten, som ägde rum på University of Colorado den 26 januari i år, rör flera av de grundläggande argumenten för och emot kristendomen, men det som gör den riktigt sevärd är enligt min mening Hitchens retoriska begåvning och eleganta slagfärdighet. 

Pastorn och kd-politikern Tuve Skånberg prisar yttrandefriheten:

I debatten om religion, politik och sexualitet så kommer saker att sägas som enskilda kan bli ledsna av. Då är inte lösningen att ropa på polis, fängelse och lagar som förbjuder vissa åsikter. Det offentliga samtalet dör om det införs åsikts- och yttrandeförbud. 

Så bra. Så fint. Men vem var det nu som la fram en motion i riksdagen med följande förslag:

Denna norska lagstiftning, i synnerhet med dess ord om att inte ”på ett kränkande och sårande sätt visa ringaktning för någon trosbekännelse”, skulle kunna vara en god modell för att utforma en modern lag mot religionskränkning även i Sverige, som kunde garantera medborgarna i ett pluralistiskt samhälle skydd mot kränkning av sin religion.

Straffet för att ringakta religion i Norge: upp till sex månaders fängelse. Ska vi kalla Tuve för hycklare eller ska vi kalla honom för hycklare?

Ett gäng kristna läkare (knutna till det av pastorn, kd-politikern och yttrandefrihetsmotståndaren Tuve Skånberg ledda Claphaminstitutet) motsätter sig möjligheten att få laglig hjälp att dö vid dödlig sjukdom och svårt lidande. Det finns mycket att säga om artikeln, men låt mig här stanna vid två saker.

För det första, beakta dessa olika fall, som samtliga rör den dödssjuke och svårt plågade Adam:

1. Han ber om hjälp att dö och får en dödande injektion av sin läkare.
2. Han ber om hjälp att dö och får ett piller av sin läkare, som han själv sedan tar med dödlig utgång.
3. Han ber om palliativ sedering, varpå han sövs ner och näringstillförseln avlutas av läkaren, med dödlig utgång.
4. Han ber om att hans livsuppehållande behandling ska avslutas av sin läkare, som också avslutar behandlingen, med dödlig utgång.
5. Han ber om smärtstillande medel som, för att smärtan ska lindras tillräckligt, dödar honom.

James Rachels

I vilket eller vilka fall beter sig Adam och läkaren moraliskt riktigt? Enligt min uppfattning i samtliga fall. Vad svarar de kristna läkarna? Att de avvisar 1 och 2 är klart, men i övrigt är det oklart vad de tycker. Jag gissar att de anser att agerandet är moraliskt riktigt i fall 3-5. Men om agerande som medvetet leder till döden accepteras i vissa fall, varför inte i samtliga fall? Läkarna påstår att ”[d]en avgörande frågan handlar om avsiktlighet” — men dels är jag övertygad om att avsiktlighet de facto förekommer i fall 3-5 också och dels är detta en moralisk irrelevant distinktion i vilket fall. Som filosofen James Rachels uttrycker det i artikeln ”Active and Passive Euthanasia”, publicerad i New England Journal of Medicine:

[T]he bare difference between killing and letting die does not, in itself, make a moral difference. If a doctor lets a patient die, for humane reasons, he is in the same moral position as if he had given the patient a lethal injection for humane reasons. … The AMA policy statement isolates the crucial issue very well; the crucial issue is ”the intentional termination of the life of one human being by another.” But after identifying this issue, and forbidding ”mercy killing,” the statement goes on to deny that the cessation of treatment is the intentional termination of a life. This is where the mistake comes in, for what is the cessation of treatment, in these circumstances, if it is not ”the intentional termination of the life of one human being by another?” Of course it is exactly that, and if it were not, there would be no point to it. 

Filosofen Peter Singer anser också att distinktionen är moraliskt irrelevant (och lokaliserar tänkandet i biblisk etik). Han utvecklar argumentationen i Practical Ethics:

Reflecting on these cases leads us to the conclusion that there is no intrinsic moral difference between killing and allowing to die. That is, there is no difference which depends solely on the distinction between an act and an omission. … Allowing to die — sometimes called ”passive euthanasia” — is already accepted as a humane and proper course of action in certain cases. If there is no intrinsic moral difference between killing and allowing to die, active euthanasia should also be accepted as humane and proper in certain circumstances.

Vi ser här alltså att de kristna läkarnas argumentation bygger på en premiss som många av oss förkastar, varför vi inte heller accepterar deras motstånd mot fall 1 och 2 ovan.

För det andra skriver de:

Författaren drar slutsatsen att det [dödshjälpsmotståndet] kan bero på att läkarna inom palliativ vård ”är alltför medvetna om en dödslängtans skiftande karaktär, märker hur sådana önskningar försvinner när vård ges som möter patientens verkliga önskemål, och har själva ofta sett med egna ögon hur diagnoser och prognoser i början varit grova misstag”. … Vi instämmer i professor Finleys avslutande ord ”Döden är oåterkallelig och total … Det är därför lagändring avseende avsiktligt dödande är så ödesdiger”. 

Det som antyds här är att människor ofta ångrar uttalanden om att de vill dö. Så är det förstås, precis som vi ångrar oss om allt möjligt vi uttalar oss om och gör. Är då detta ett bra argument mot dödshjälp? Det anser jag inte. Rent allmänt finner jag ånger vara en svag grund för att motsätta sig valfrihet — men är det någon valsituation där jag finner möjlig ånger irrelevant är det i fråga om beslut om döden. Skälet? Är man död kan man inte ångra sig och bryr sig inte om att man skulle ha kunnat ångra sig om man hade levt vidare för att fundera en gång till på saken. 

Jag är således inte imponerad. Det är jag däremot av Statens medicinsk-etiska råd!

Se tidigare inlägg: ”Friheten att dö”, ”Ja till eutanasti”, ”Liv och död”, ”Legalisera aktiv dödshjälp”, ”Dödshjälp och Göran Persson”, ”Döden kan befria”, ”Dödshjälp när så önskas”, ”Hjälp att dö bör tillåtas”, ”Liv till varje pris”, ”Dödshjälp i Nederländerna”, ”Obefogad religiös alarmism”, ”Att dö för andras skull”, ”JK om dödshjälp”, ”Det rör på sig i dödshjälpsfrågan”, ”Dödshjälp skadar men kan föredras ändå”, ”Den irrationella döden”, ”Rationell syn på självmord”

I fråga om evolution varierar kunskaperna. Så här ser det ut i olika länder:

En viktig anledning till att jag trivs med att bo i Sverige är vår placering i detta diagram och den rationella syn på världen som den implicerar.

Så här ser det ut i USA, beroende på religiös tillhörighet:

Beklämmande siffror, förstås, särskilt vad gäller muslimer och protestantiska kristna av de mer evangeliska och fundamentalistiska slagen. Min gode vän Anders förundrades över att nästan vart tionde Jehovas vittne erkänner evolutionen. Hur kan det komma sig? De måste rimligen hålla det hemligt, annars skulle de säkert uteslutas. Läs deras text ”Går det att förena evolutionsteorin och Bibeln?”.

Uppdatering: Även i Sverige pågår en debatt om evolutionen mellan kristna och vetenskapsmän.

Tips: Andrew Sullivan

Det händer att jag håller med Göran Skytte, tro det eller ej. Idag påpekar han det orimliga i att Svenska kyrkans beslutande organ består av politiskt tillsatta:

För i Sverige är det inte kyrkans folk och ledning som bestämmer om kyrkans tro och praxis. Det är politiker från de politiska partierna som bestämmer över kyrkan. Politiker som i många fall med sannolikhet sällan eller aldrig sätter sin fot i kyrkan. … Min slutsats: befria biskoparna!

Det är helt riktigt att Svenska kyrkan mer fullständigt bör skiljas från staten och att det bästa vore att dess prelater också slutade fungera som myndighetsutövare vid vigslar. Av detta bör dock även detta följa:

• ett slut för religionens oemotsagda utrymme för att sända propaganda i form av gudstjänster i SVT och SR;
• ett slut för religionens priviligierade ställning när det gäller att samla in medlemsavgifter;
• ett slut för religionens plats i offentlig verksamhet (t.ex. prästverksamhet, inte minst vid skolavslutningar och riksdagens öppnande); 
• ett slut för särskilda bidrag till trossamfund; 
• ett slut för religionens särskilda skattebefrielse och förmånliga momsregler; och
• något slags återbetalning av statligt tilldelad förmögenhet.

Politiken bör alltså konsekvent låta religionen sköta och klara sig själv. Är denna hållning oproblematisk? Nja, det finns här ett dilemma för en liberal ateist…

Kristna organisationer i Norge riskerar att förlora statsbidrag om de inte tillåter homosexuella att delta fullt ut i verksamheten. Hur ska man se på den saken? Den bästa lösningen på problemet anser jag vara att staten helt slutar att ge bidrag till frivilliga organisationer, inklusive trossamfund. Då slipper man helt konflikter om på vilka grunder bidrag ska fördelas.

Så länge bidrag ges måste staten emellertid ta ställning till hur denna fördelning ska ske. Det frågan nu handlar om är om staten alls ska ställa innehållsliga krav och i så fall hur dessa ska se ut. Som en rent positiv prediktion tror jag inte att det går att undvika innehållsliga krav framöver, och då blir frågan om det går att uppnå enighet om hur dessa ska se ut. Tor Billgren föreslår att ”en exkluderande människosyn” ska diskvalficiera en organisation som bidragsmottagare.

Det låter tilltalande. Antag en sportorganisation som uppfyller alla formella krav för att få bidrag men som inte tillåter praktiserande muslimer att bli medlemmar. Ska en sådan organisation få statligt bidrag? Det verkar tveksamt. Men tänker man djupare på problemet inser man att ”exkluderande människosyn” är ett vagt begrepp, vilket öppnar för godtycke och konflikt. Kristna anser sig inte ha en sådan människosyn. Vem ska avgöra om de har det eller ej? Överbyrån för prövning av människosyn?

Jag misstänker att det aldrig går att enas om hur innehållsliga krav ska se ut. Alternativet blir då att den politiska majoriteten för stunden bestämmer vad den tycker förtjänar bidrag. Det vore inte bra. Då kan organisationer som står den politiska makten nära komma att favoriseras, vilket skapar snedvridningar i det civila samhället, särskilt om politiska maktskiften sker sällan. Är då inte mitt huvudförslag, att helt sluta dela ut bidrag, att föredra?

Tidigare inlägg: ”Diskriminerar regeringen ateister?”
Media och bloggar: Dagen1, Dagen2, Antigayretorik

Göran Skytte citerar med starkt ogillande kulturkritikern Ulrika Milles, som sa följande i P1 (lyssna):

En ung man som döper sin dotter i kyrkan och allting är försoning och harmoni… Det är jättereaktionärt. Obegripligt.

Visst har Göran rätt i att de flesta svenskar inte håller med om detta — de ser barndopet som en mysig familjecermoni — men faktum är att kulturkritikern har en poäng. Om man sätter sig in i barndopets grund, och inte låter sig nöja med mysigheten, finner man att den är hemsk. Som tur är döps allt färre barn i Sverige.

Pastor Linda Graaf bad som en galning för sin dotter, den i Let’s Dance tidigare medverkande Magdalena Graaf, efter en hjärnblödning. En adekvat beskrivning, tycks det mig, eller vad sägs om en kvinna som på fullt allvar talar om ett öga på följande vis:

Nå, den sjukdomsdrabbade själv tycks mer benägen att förlita sig på världslig helandekonst.

Se även det tidigare inlägget ”Han blir kallad dåre”.

Professorn i biologi vid University of Chicago Jerry Coyne besvarar frågan så här:

It would appear, then, that one cannot be coherently religious and scientific at the same time. That alleged synthesis requires that with one part of your brain you accept only those things that are tested and supported by agreed-upon evidence, logic, and reason, while with the other part of your brain you accept things that are unsupportable or even falsified. In other words, the price of philosophical harmony is cognitive dissonance. Accepting both science and conventional faith leaves you with a double standard: rational on the origin of blood clotting, irrational on the Resurrection; rational on dinosaurs, irrational on virgin births. 

Men, invänder någon, finns det inte vetenskapsmän som är teister? Jovisst:

True, there are religious scientists and Darwinian churchgoers. But this does not mean that faith and science are compatible, except in the trivial sense that both attitudes can be simultaneously embraced by a single human mind. (It is like saying that marriage and adultery are compatible because some married people are adulterers.)

På julafton lät katoliken Roland Poirier Martinsson publicera ett slags högtravande plädering för kristendomen. Bl.a. hävdade han följande:

Naturen är ordnad på ett sätt som tycks kräva en tanke. Sådant är också det teleologiska (av grek. telos, mål) gudsbevisets anspråk: att det fanns ett mål med Skapelsen, att den inte var slumpmässig, av det enkla skäl att slumpen inte på allvar kan antas ge upphov till den perfektion som präglade den stora smällen. … Att resultatet blev så utomordentligt välkalibrerat (om ”målet” var att ge upphov till ett hyfsat stabilt universum som bar inom sig livets och medvetandets uppkomst) kan vetenskapligt inte förklaras med annat än vår smala lycka.

Detta är ett av de populäraste argumenten för att något slags gud existerar och brukar kallas the fine-tuning argument. Enligt Poirier Martinsson utgör det ett ”vetenskapligt bevis”. Not so fast. Uppenbarligen har denne man inte riktigt hängt med i den filosofiska litteraturen på området. Låt mig lyfta fram Wai-hung Wongs artikel ”The Cosmic Lottery”, som är accepterad för publicering i International Journal for Philosophy of Religion. Han klargör där att Porier Martinsson och hans kreationistiska vänner har fel:

One version of the argument for design relies on the assumption that the apparent fine-tuning of the universe for the existence of life requires an explanation. I argue that the assumption is false. Philosophers who argue for the assumption usually appeal to analogies, such as the one in which a person was to draw a particular straw among a very large number of straws in order not to be killed. Philosophers on the other side appeal to analogies like the case of winning a lottery. I analyze the two analogies and explain why the lottery analogy is the right one to use. In the light of such an analysis, we can see that although the cosmic feature of being life-permitting is rare, it does not allow life-permitting possible universes to stand out because there are other rare cosmic features that other possible universes have.

Dvs. det krävs ingen särskild förklaring till varför ett universum som tillåter mänskligt liv existerar. Inte mer än till att någon råkade ut för den ytterst osannolika händelsen att vinna högvinsten i ett lotteri. Talet om ”vetenskapligt bevis” ter sig mot bakgrund av Wongs analys snarast löjeväckande.

Jag hade inte tänkt skriva något om Jonas Gardells dramaserie De halvt dolda, vars fyra delar nu har visats i Svt, av rädsla att låta patetisk. Men jag kan inte låta bli. Serien har berört mig på djupet. Dels för att dess teman ligger mig nära — frikyrkans märkliga värld (med dess legalism, konformism, hyckleri och sångskatt) och homosexualitet (både det egna uppvaknandet och andras aversion) — och dels för att den visar på livets bräcklighet och på lidandets realitet. Den pekar också på att vi i hög grad formas av vår sociala kontext. Att negligeras eller att bli slagen som barn sätter sina spår. Linus negligerades av en alkoholiserad mor och blev våldsam. Ragnar misshandlades fysiskt och psykiskt av sin far, missionären, och blev själv sträng. Att vara förälder utgör ett stort ansvar.

Gardell skriver på sin blogg:

Var och en av oss är en dimma som syns en kort stund och sedan försvinner.

Ja. Just därför att livet är bräckligt och präglat av lidande tycker jag om att försöka se det som en dimma som syns en kort stund och sedan försvinner. Detta synsätt utesluter inte att man fokuserar på och försöker förmera livets många glädjeämnen, som också återfinns i serien: ungdomlig skönhet, attraktion, närhet, vänskap, konst. Eftersom dimman försvinner gäller det att leva livet fullt ut medan man har det.

Det enda jag inte tyckte om var det vanliga problemet med svenska skådespelare som låter tillgjorda. Den enda som inte gjorde det var alkoholistmamman Anette, briljant spelad av Ia Langhammer. Sötast var Henrik, spelad av Kristoffer Berglund (i grönt på bilden ovan; annan bild).

Ett tag till kan du se samtliga fyra avsnitt här.

En gripande historia om en familjs lidande och hopp återfinns i DN idag. Lille Felix är svårt sjuk:

Enda sättet att rädda honom är genom transplantation av blodstamceller från ett friskt syskon med samma vävnadstyp – och denna måste ske innan sjukdomen brutit ut. Med lagen som trädde i kraft den 1 juli 2006 är detta möjligt eftersom den tillåter gentest av provrörsbefruktade embryon för sjukdomsanlag och vävnadstyp vilket i sin tur möjliggör transplantation.

Här förklaras metoden (som kallas PGD/HLA) på ett enkelt sätt. Jag finner det utmärkt att den numera tillåts i Sverige. Men kristna motarbetar den, inspirerade av en destruktiv etik. Kritiken handlar främst om att flera embryon tas fram och att de som inte har exakt samma vävnadstyp kasseras. Frågan är varför det ska anses fel att kassera embryon rent allmänt och särskilt i fall där detta kan leda till att ett litet barns liv kan räddas. Felix föräldrar har enligt min uppfattning i grunden helt rätt:

Etiska föreställningar ska väl inte få styra ett barns rätt till liv?

Häromdagen väckte påven uppmärksamhet när han varnade för överträdelser av den ”naturliga” könsordningen. Han bekräftade därigenom välkänd katolsk fientlighet, såväl i retorik och lära som i försök att påverka lagstfitning, mot homo- och transsexuella. Michel Foucault berättar att sådan fientlighet har förekommit förr:

This concerns the case of Marie Le Marcis. Born in 1581 and baptized as a girl, she eventually adopted men’s dress, took the first name of Marin, and undertook to marry a widow, Jeanne Le Febvre. Arrested, she was given a death sentence on May 4, 1601, for ”the crime of sodomy.” The report by the doctor Jacques Duval saved her from being burned at the stake. She was sentenced to remain a girl.*

och

Anne Grandjean, born in 1732 at Grenoble, dressed as a man and married Françoise Lambert at Chambéry, on June 24, 1761. Informed against and accused, she was summoned before the court of Lyon, where she was first sentenced to the iron collor and banishment for desecrating the marriage tie. A judgment from the Tournelle, on January 10, 1765, cleared her of  the accusation but ordered her to change back to women’s dress.*

Glädjande nog är respekt och förståelse för personer som Marin och Anne större nuförtiden, i alla fall utanför kyrkans väggar.

*S. 56 i ”The Abnormals”, från Ethics: Subjectivity and Truth.
Se Lag (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall
Tidigare inlägg: ”Respekt för transsexuella”, ”Gen för transsexualism”, ”Facisten i Rom”

Hur bör man som icke-kristen se på en tillönskan om en ”god jul”? Eugene Volokh, som inte är kristen, välkomnar en sådan hälsning:

I don’t celebrate Christmas as a religious holiday, but so what? If you wish me a Merry Christmas, is it really reasonable for me to interpret this as a wish that I have a deep relationship with Jesus on this day?

Snarare irriterar han sig på folk som istället önskar honom ”god helg”. Eric Posner ställer sig frågan varför en mer allmänt hållen hälsning skapar irritation och påpekar att irritationen kanske är förhastad i vissa fall:

The answer is that more generic greetings … reflect social distance …

Eugene Volokh bekräftar denna tolkning:

It strikes me that a certain amount of emotional immediacy was lost in the change from Merry Christmas to Happy Holidays.

Ilya Somin avrundar med en vettig slutsats:

Non-Christians shouldn’t take offense because some casual acquiantance wishes them ”Merry Christmas.” It’s pretty unlikely that this is a serious attempt at conversion or an effort to put down atheism or non-Christian religions. By the same token, Christians and political conservatives shouldn’t take offense if someone says ”Happy Holidays.” It’s fairly certain that this isn’t an effort to denigrate Christmas; nor is it PC hypersensitivity.

Jag måste erkänna att jag som anti-teist och som förespråkare av en rekonstruktion av förståelsen av julen spontant har lite svårt för julhälsningar — särskilt på engelska, där ”Christ” ingår i julens namn — men trots allt tycker jag om julen som en tid att umgås med nära och kära och tycker gott att vi kan önska varandra ”god jul”! Jag blir dock inte irriterad om någon istället önskar mig ”god helg”. Det bör inte du heller bli. Som Ilya Somin påpekar bör vi inte bli för känsliga.

Kristen äktenskapsetik är mycket strikt. De kristna makarna Linda och Benjamin tar den, trots problem, på allvar:

”We’re afraid that if we get a divorce, He’ll never forgive us,” said Benjamin, 37, who admitted that he and Linda had recently started arguing in their car with the radio on so that God wouldn’t hear them. 

Andra kristna är inte lika noga med att följa de bibliska moralreglerna — inte ens de som kallar sig bibeltroende:

[F]undamentalists are as likely to get divorced as the rest of the population.

Trots en högstämd retorik i den offentliga debatten, t.ex. när det gäller könsneutrala äktenskap och bioetik, går det tydligen bra för kristna att välja och vraka bland gamla regler när de själva är berörda. Då inger Linda och Benjamin mer respekt. De följer förvisso en absurd regel, men de hycklar i alla fall inte.

Se de tidigare inläggen ”Runar bryter mot bibeln” och ”Ska skilsmässa tillåtas?”

En underbar essä i Boston Review, ”God: Philosophers Weigh In”,  om grunderna för religiös tro, rekommenderas varmt! Jag gillade särskilt dessa två konstateranden:

[A]mong contemporary philosophers, the seriously religious are a small minority.

samt

The funny thing about arguments for the existence of God is that, if they succeed, they were never needed in the first place.

Jag tillbringar, precis som Tomas Gür, julhelgen med min älskade familj. Men vad är egentligen en familj? Jag gillar Gürs sätt att se på begreppet:

Men i ett samhällsperspektiv är familjens avgörande egenskap inte de biologiska banden, utan att den i sin inre funktion är en (liten) gemenskap för individerna som ingår i den, och att den utåt utgör en skyddsvall mot den stora världen. Med detta synsätt innefattar familjen bland andra också barnlösa par, adopterade barn, syskon, halvsyskon och styvsyskon, ensamma föräldrar, styvföräldrar, medlemmar från äldre generationer, avlägsna släktingar eller mycket nära vänner ingående i den närmaste kretsen, och givetvis även samkönade par med eller utan barn.

Jag diskuterade för några år sedan hur begreppet ska förstås med katoliken och den dåvarande kristdemokraten Lars F. Eklund:

•  ”En kritik av kristdemokratisk familjesyn” — mitt första inlägg
• ”Stenkastning i glashus” — replik av Eklund
• ”Rasera medeltida moralbyggen” — replik av mig

Eklund skulle inte gilla Gürs öppna syn på vad en familj är.

Det gör säkerligen inte heller en annan kristen, pastor Donald Wildmon, som har iscensatt en bojkott av soppföretaget Campbell, för att de i reklam visar ett barn med två mammor:

“Not only did the ads cost Campbell’s a chunk of money,” writes AFA Chairman Donald Wildmon in an email alert, “but they also sent a message that homosexual parents constitute a family and are worthy of support.”

Den kristna kärleken in action. Som i Sverige, där vi uppmanas att bojkotta Björn Borg pga. denna reklamfilm:

Det jag tycker om med Gürs inlägg är att han inser att familjen är värdefull, oavsett hur den ter sig. Den senare insikten saknas på vissa håll.

I Götzendämmerung skriver Friedrich Nietzsche:

Today we no longer have any tolerance for the idea of ”free will”: we see it only too clearly for what it really is — the foulest of all theological fictions, intended to make mankind ”responsible” in a religious sense — that is, dependent upon priests. … And there is in our eyes no more radical opposition than that of the theologians, who continue to infect the innocence of becoming by means of the concepts of a ”moral world-order,” ”guilt,” and ”punishment.” Christianity is religion for the executioner.

Ja, utan fiktionen om fri vilja krackelerar den kristna religionen. Utan fri vilja ingen skuld; utan skuld inget helvetesstraff; utan helvetesstraff inget behov av fräslning och Jesus som offerlamm. Dags för dekonstruktion! Och varför inte börja på julafton?

Se de tidigare inläggen ”Människan har inget ansvar” och ”Kan hämndbegäret inte tämjas?” samt “Det förkastliga begreppet synd”, “Ayn Rand om arvssynden”, “Barndopets hemska grund” och “Jesus är en domare”.

Nej, det är inte Mussolini:

Det är lika viktigt att ”rädda mänskligheten” från homosexualitet som att rädda jordens regnskogar.

Inte för att man hade annat att förvänta från en som säger sig dyrka Jahve.

Ett av de vanligaste argumenten för att Gud finns är det kosmologiska gudsargumentet. En vanlig variant säger att allt som börjar existera har en orsak; att universum började existera; att universum därför har en orsak; och att den mest sannolika orsaken är en Gud. Men i en ny artikel* ifrågasätts den koppling som ofta görs mellan Big Bang (då universum sägs ha börjat existera) och Guds existens, bl.a. genom att föreställningen att universum hade en början problematiseras:

The cosmic singularity provides negligible evidence for creation in the finite past, and hence theism. A physical theory might have no metric or multiple metrics, so a ”beginning” must involve a first moment, not just finite age. Whether one dismisses singularities or takes them seriously, physics licenses no first moment. The analogy between the Big Bang and stellar gravitational collapse indicates that a Creator is required in the first case only if a Destroyer is needed in the second. The need for and progress in quantum gravity and the underdetermination of theories by data make it difficult to take singularities seriously. The singularity exemplifies the sort of gap that is likely to be closed by scientific progress, obviating special divine action. The apparent irrelevance of cardinality to practices of counting infinite sets in classical field theory and Fourier analysis is noted.

Det tycks som om grunden för en teistisk hållning är fortsatt svag.**

____________________

*Pitts, J. Brian (2008). ”Why the Big Bang Singularity Does Not Help the Kalam Cosmological Argument for Theism.” British Journal for the Philosophy of Science, 59(4): 675—708.
**Se ytterligare kritik av detta gudsargument av filosofen Wes Morriston: ”A Critique of the Kalam Cosmological Argument” och ”Causes and Beginnings in the Kalam Argument”.

Jayne Svenungsson påpekar det problematiska i att hänvisa till den kristna traditionen när man söker stöd för dagens syn på samlevnad. Från Under strecket:

Det argument som genomgående framförs är att män och kvinnor, enligt traditionell kristen syn, är skapade till skilda men komplementära roller grundade i deras potential till biologiskt faderskap respektive moderskap. Innan sista ordet sägs i denna diskussion kan det vara värt att uppmärksamma att denna syn är av tämligen ungt datum. Som historikern Jane Shaw påminner om i ett av de mer tankeväckande bidragen var det först i och med reformationen som ­äktenskapet alls upphöjdes till gudagivet ideal. Det högsta idealet för det kristna ­livet var dessförinnan celibatet. För att finna idén om mannens och kvinnans biologiskt grundade komplementära funktioner får man gå ännu längre fram i historien. Först under 1700-talet växer föreställningen om en radikal biologisk skillnad mellan könen successivt fram.

Tidigare har jag påpekat att traditionen rymmer polygama äktenskap.

Frågan om dödshjälp fortsätter att engagera. Nu rycker den katolske prelaten Erwin Bischofberger ut och försvarar sin kyrkas dogmatiska inställning:

Att tillåta det förbjudna uppfattas som ett tecken på modernitet och på ett upplyst och individcentrerat samhälle. Genom sitt utspel söker Smer tyda tidens tecken. Den individpräglade andan ska slå igenom. Samhället som gemenskap ligger utanför rådets intressen. Risken för att hamna på det opportunistiska fältet, att vara tidsandan till lags, är överhängande.

Två grundfrågor infinner sig:

1. Antag att det inte blir något ”opportunistiskt fält” och inget sluttande plan, dvs. att de som vill under vissa specifika villkor ska kunna få hjälp att dö och inget mer än det. Skulle Bischofberger då motsätta sig frivillig dödshjälp? Svaret är ja. Katolska kyrkans katekes är glasklar: ingen får ta liv utom Jahve. Inte heller självmord under svårt lidande accepteras, på principiella grunder. Individers autonoma val i fråga om dödshjälp kan aldrig respekteras av en katolik. Därför kan talet om ett sluttande plan främst ses som ett taktiskt drag för att försöka intimidera människor att säga nej till frivillig dödshjälp.
2. Talar något för att det blir ett ”opportunistiskt fält” och ett sluttande plan, så att människor dödas mot sin vilja? Nej, det finns inget som tyder på det. Dels förekommer ofrivilligt dödande även i system som förbjuder frivillig dödshjälp*; dels omges systemen i Nederländerna och Oregon med ett noggrant regelverk, som fungerar bra.**

Regelverket i Oregon är precis som i Nederländerna noggrant preciserat, och det är värt att påminna sig om det när Bischofberger et al. sprider ohederlig alarmism. I Oregon är assisterat självmord tillåtet, inget annat, utifrån detta regelverk:

(1) An adult who is capable, is a resident of Oregon, and has been determined by the attending physician and consulting physician to be suffering from a terminal disease, and who has voluntarily expressed his or her wish to die, may make a written request for medication for the purpose of ending his or her life in a humane and dignified manner in accordance with ORS 127.800 to 127.897.

(2) No person shall qualify under the provisions of ORS 127.800 to 127.897 solely because of age or disability. [1995 c.3 s.2.01; 1999 c.423 s.2]

Statens medicinsk-etiska råd gör helt rätt som öppnar för en möjlighet att under dylika former bistå människor som, trots palliativ vård, faktiskt vill dö. Försöken att hindra utvecklingen är förkastliga, vilket Gombrowicz klargör tydligast av alla.

Media: SvD1, SvD2, DN, Dagen

_______________________
*Så här skriver professor Peter Singer:

Somerville cites no evidence to support the conclusion that, judged by the criteria used in the Dutch studies, doctors end the lives of more nonconsenting patients in the Netherlands than in any other country where euthanasia is illegal. Indeed, there is considerable evidence from several studies, including one that I carried out with colleagues in Australia, to suggest exactly the opposite: where voluntary euthanasia cannot be discussed openly, doctors end the lives of more patients without obtaining the informed and considered consent of the patient. [1] [2]

Notes
1 Kuhse H, Singer P, Baume P, Clark M, Rickard M. End-of-life decisions in Australian medical practice. Med J Aust, 1997;166(4):191-6.
2 Deliens L, Mortier F, Bilsen J, Cosyns M, Vander Stichele R, Vanoverloop J, et al. End-of-life decisions in medical practice in Flanders, Belgium: a nationwide survey. Lancet, 2000;356 (9244): 1806-11.

**Se det tidigare inlägget ”Dödshjälp i Nederländerna”, med länk till en utvärdering av forskare.

Lord Russell, i Unpopular Essays, om en etik som inte utgår från människors välmående utan från dogmatiska regler:

The whole conception of ’sin’ is one I find very puzzling, doubtless owing to my sinful nature. If ’sin’ consisted in causing needless suffering, I could understand, but on the contrary, sin often consists in avoiding needless suffering. Some years ago, in the English House of Lords, a bill was introduced to legalize euthanasia in cases of painful and incurable disease. The patient’s consent was to be necessary, as well as several medical certificates. To me, in my simplicity, it would seem natural to require the patient’s consent, but the late Archbishop of Canterbury, the English official expert on sin, explained the erroneousness of such a view. The patient’s consent turns euthanasia into suicide, and suicide is sin. Their Lordships listened to the voice of authority and rejected the bill. Consequently, to please the Archbishop — and his God, if he reports truly victims of cancer still have to endure months of wholly useless agony, unless their doctors or nurses are sufficiently humane to risk a charge of murder. I find difficulty in the conception of a God who gets pleasure from contemplating such tortures; and if there were a God capable of such wanton cruelty, I should certainly not think Him worthy of worship. But that only proves how sunk I am in moral depravity.

Se tidigare inlägg: ”Det förkastliga begreppet synd”, ”Ayn Rand om arvssynden”, ”Barndopets hemska grund”, ”Jesus är en domare”

Staten har låtit Svenska kyrkan slippa betala ca 1,5 miljarder i skatt, och mycket vill ha mer:

Avtalet om skattebefrielse för de så kallade ”prästlönetillgångarna” – det handlar om innehav av skog, mark och värdepapper – skrevs i samband med att Svenska kyrkan skildes från staten vid millennieskiftet. Avtalet ger skattefrihet under åren 2001-2010 och nu har kyrkan ansökt om att det ska förlängas.

Mycket upprörande. Varför ska staten gynna en stor och rik ägare av skog, mark och värdepapper?

Se tidigare inlägg: ”Oanständig favorisering av kyrka”.

Katolska kyrkan förnekar sig inte. Med näbbar och klor motsätter den sig att homosexuella handlingar, som i vissa länder bestraffas med döden, avkriminaliseras.

Som tur är verkar allt färre dela dess omoraliska, ondskefulla inställning. Min kollega Camilla har tagit fram följande diagram på basis av World Values Survey. Det visar hur inställningen till homosexuella förändrades under 1990-talet i olika länder. I undersökningen ombeds man att ange om man inte vill ha homosexuella som grannar, och för varje land mäts alltså den andel som svarar att de inte vill det:

Här finns de underliggande siffrorna. Det finns hopp om framtiden, trots mörkermännen i Rom.

Se tidigare inlägg: ”Svensk omoral”, ”Det är inte bara Förintelsen som förnekas i Iran” och ”Fem år av frihet”.

En dansk pastor ser tomtar som sataniska:

Att pynta med jultomtar är att ägna sig åt djävulsdyrkan.

Han verkar tänka ungefär som Jehovas vittnen:

Julen och julsederna härstammar från forntida falska religioner. Detsamma gäller påsksederna, till exempel bruket av påskägg och påskharar. De första kristna firade varken jul eller påsk, och det gör inte heller sanna kristna i våra dagar.

I en kommentar menar pingstvännen Birger Thureson att denna typ av avståndstagande utgör en överdrift:

Det är säkert helt riktigt att tomten har sitt ursprung i förkristen tid och vidskepliga föreställningar. Men faktum är ju att vi införlivat många ursprungligen hedniska ting med en kultur, som kallar sig, eller åtminstone kallat sig, för kristen.

Mitt förslag är att vi generaliserar detta synsätt. Det går att acceptera seder med skumt ursprung om man omtolkar dem. Ty det är förstås inte bara tomtar och andra julseder som härstammar från ”forntida falska religioner” och ”vidskepliga föreställningar” — dessa epitet gäller också hela det kristna julbudskapet. Med detta sätt att se på saken kan vi ändå njuta av julen, som en tid att umgås med nära och kära. Vi byter innehåll och låter dess vidskepliga rötter, såväl de förkristna som de kristna, falla i glömska. Och om någon klagar på att barnen inte känner till julens ursprung — låt oss istället gratulera barnen till det och uppmuntra en modern, icke-religiös syn på julen. (Eller festivus, för dem som föredrar det.)

Terrorismen har fått USA och dess delstater att inrätta Offices of Homeland Security. Nu visar det sig att denna säkerhetsmyndighet i Kentucky måste tillkännage sitt beroende av ”Gud Allsmäktig” (enligt KY Code 39G.010). Detta sätt att uttrycka sig specificeras i KY Code 39A.285(3):

The safety and security of the Commonwealth cannot be achieved apart from reliance upon Almighty God …

Tre kommentarer:

1. Jag ser det som mycket viktigt att stat och religion hålls åtskilda. Staten ska förhålla sig neutral till religion och ska inte proklamera att det finns (och inte heller att det inte finns) någon gud. (Apropå det borde Successsionsordningen snarast revideras.)
2. Lagstiftarna i Kentucky låtsas inte om eller känner inte till teodicéproblemet. Om det funnes en allsmäktig gud till att börja med skulle inga terrordåd, med åtföljande död och plåga, äga rum. I alla fall inte om denne gud dessutom är god — men om han inte är det, varför ska man lita på honom?
3. Är det inte ironiskt att terrorister ofta tror sig agera på uppdrag av en allsmäktig gud?

Lagstiftarna i Kentucky borde tas i Herrans tukt och förmaning för denna undermåliga lagstiftning.

Media: DN1, DN2, SvD, Dagen, Sydsvenskan

Barn har en tendens att tro på en skapare eller designer, visar ny forskning:

Children’s normally and naturally developing minds make them prone to believe in divine creation and intelligent design. In contrast, evolution is unnatural for human minds; relatively difficult to believe.

Det är alltså barnsligt att inte tro på evolution och att tro på religion, helt i linje med vad Jesus sa:

Om ni inte omvänder er och blir som barnen, kommer ni aldrig in i himmelriket. (Matt. 18:3)

Nå, professor Don Boudreaux gör en intressant koppling till svårigheten för många att förstå hur komplexa sociala fenomen som språk, lagar, penningväsende och marknader kan uppkomma, existera och fungera utan att någon har planerat fram dem:

Creationist views (there are several variations) differ from non-creationist views by insisting that all order ultimately is the result of some design acting upon the whole. Just as there is a compelling non-creationist view of biological beings, there is a compelling non-creationist view of social order.  And while obviously different in detail, at a general level these two non-creationist theories share much with each other, not least of which is the scientific insistence that order is best explained, not by positing a creator, but by understanding the logic of an order’s emergence from small, individual acts, no one of which is “intended to” (or “intends” itself) to become part of a larger order.

De som tänker som barn tror på kreationism och ”intelligent design” samt på det konstanta behovet av en stark politisk styrning av samhället, inte minst ekonomin, i extremfallet i form av kommunism. För hur kan något fungera utan en medveten plan?

Själv är jag varken kreationist på ekonomins eller på biologins område. Jag trotsar Jesus, med andra ord, och försöker undvika att bli som barnen.

Fördjupning: F. A. Hayek använder begreppen kosmos och taxis för spontan respektive planerad ordning: han analyserar och kontrasterar dem i kapitel 2 av Law, Legislation and Liberty; Rules and Order. Carl Menger beskriver hur penningväsendet utvecklades spontant i ”On the Origins of Money”. Läs också mer om spontan ordning, i form av Norman Barrys översikt, här. AC Grayling bestrider tolkningen av den nya forskningen.
Tips: Orsakverkan

Krisen är inte rolig. Inte nog med att den drabbar många enskilda privatekonomiskt, den tycks också leda till efterfrågan på en större, mer aktiv och mer interventionistisk stat.* Som om detta inte vore nog leder krisen också till mer religiös aktivitet, i alla fall på Island:

Människor söker Gud. Det är väckelse och kris samtidigt.

Illustrerar inte detta en central del i efterfrågan på religion: att den grundas i rädsla?** När världen utvecklas på ett sätt som man inte förstår och som skrämmer vänder man sig till fiktionen om en trygghet bortom allt sus och brus. Och tror man inte på gudar (eller kanske även då) vänder man sig till den stora, trygga staten, i linje med vad ekonomipristagaren James Buchanan kallar parentalism:

The term “parental” becomes quite descriptive in its inference that the attitude here is akin to that of the child who seeks the cocoon-like protection of its parents, and who may enjoy its liberty, but only within the limits defined by the range of such protection. The mother or father will catch the child if it falls, will bandage its cuts, will excuse its behavioral excesses along all dimensions. Knowledge that these things will be done provides the child with a sense of order in its universe, with elements of predictability in uncertain aspects of the environment.

Nu vill jag ha högkonjunktur igen. Må bönerna på Wall Street och i Svenska kyrkan, jämte den finanspolitiska expansion som är att vänta, hjälpa.

________________

*Se ett tidigare inlägg: ”Naomi Klein ställd på huvudet”. Media: DN1, DN2, SvD, DI
**Se de tidigare inläggen ”Religion pga. rädsla” och ”Grunden för religion”.

Idag är det Domssöndagen, informerar mig min kalender. Tanken bakom den klargör tydligt varför kristendomen är en bisarr religion.

Kristna tror att Jahve skapade Adam och Eva och att de förstörde en perfekt tillvaro genom att göra uppror och ”synda”. Även om man bortser från det mystiska i att ett fenomen som Jahve existerar och att den plötsliga existensen av färdiga människor strider mot vetenskapen, infinner sig redan här ett problem: det var Jahve som valde hur Adam och Eva skulle fungera, reagera och agera. Han visste, som allvetande, att om han skapade dem som han sedan valde att skapa dem så skulle de äta av den förbjudna frukten — ändå valde han att skapa dem som han skapade dem. Alltså är han, i enlighet med kausallagen, ytterst ansvarig. Ändå klandrades Adam och Eva av denne ”rättvise” gud.

Men problemen är inte slut här. Kristna tror nämligen att Adam och Evas ”synd” färgade av sig på hela mänskligheten, ja, även på djuren, så att ingen därefter har kunnat undgå att ”synda”. Detta är läran om arvssynd. Människor föds alltså som ”syndare” eller i alla fall oundvikligt ”syndbenägna”. Detta har Jahve bestämt (se sektion 3.2 här). Trots det anser den ”rättevise” Jahve att denna medfödda ”synd” renderar dem ett straff i form av evig plåga i helvetet.

Men prisad vare Jahve! För att styra upp situationen — det vore ju tråkigt för honom om han skulle få spendera evigheten utan uppiggande människor i himlen — beslöt han att Jesus skulle erbjuda människorna räddning. Med förebild i djuroffer — denna fina sed! — kom han på att Jesus skulle offras. Så Jesus fick dö på korset och uppstå och — poff! — nu kan alla människor slippa att hamna i helvetet, om de ”bara” bekänner Jesus som sin herre. Trots att det egentligen är Jahve som är orsak till att människor har betett sig och beter sig på vissa, men inte andra, sätt.

Ytterligare ett problem infinner sig i vilket fall här: människan kan rätteligen inte klandras för om hon inte tror på något, eftersom hon inte väljer vad hon tror på. En del har inte hört talas om Jesus; en del har gjort det men tror ändå inte. Det spelar ingen roll för Jahve. Bekänner man inte Jesus som sin herre, trots att Adam och Eva inte kan klandras för sin handling och trots att människor inte är förtjänta av straff för något Adam och Eva gjorde, straffas man för evigt i helvetet. (Även judar.)

Ja, så lyder det kristna kärleksbudskapet, som vi påminns om på Domssöndagen. Jesus är en domare, vilket Petrus klargör:

Han gav oss uppdraget att förkunna för folket och vittna om att han är den som Gud har bestämt till att döma levande och döda. (Apg. 10:42)

Men den han borde döma är Jahve, som är alltings orsak.

Nå, när vi, som tänkande människor, tar del av den här sagan fylls vi med skratt och avsky — ty hur kan någon ta en så bisarr, osammanhängande och i grunden vämjelig historia på allvar? Antagligen tror inte särskilt många på den. Det är hursomhelst synnerligen irriterande att påminnas om den i sin kalender.