Nonicoclolasos

Det första genmodifierade mänskliga embryot har sett dagens ljus, med potentiellt viktiga, positiva konsekvenser:

The technology could potentially be used to correct genes which cause diseases such as cystic fibrosis, haemophilia and even cancer. In theory, any gene that has been identified could be added to embryos.”

Utmärkt! Men som så ofta försöker kristna, utifrån sin destruktiva moral, blockera forskning av detta slag, eftersom de ser embryot som ett “okränkbart” liv. Att man kan minska mänskligt lidande genom att använda embryon som i vilket fall inte skulle leva vidare bryr de sig icke om.

Professor Steven Pinkers superba artikel “The Stupidity of Dignity” rekommenderas. Däri granskas hur the President’s Council on Bioethics har tagits över av katolska filosofer och hur de använder begreppet “värdighet” för att blockera forskning och utveckling som kan minska mänskligt lidande. Den nuvarande påven använde sig för övrigt just av det:

I ett samhälle som ser sex som en drog måste både kärlekens idé och den enskilda människans värdighet försvaras.”

Detta begrepp får berättigad och stark kritik av Pinker (han kallar det “a mess”), och hans slutsats om den kristna moralen sätter fingret på det väsentliga:

Worst of all, theocon bioethics flaunts a callousness toward the billions of non-geriatric people, born and unborn, whose lives or health could be saved by biomedical advances. Even if progress were delayed a mere decade by moratoria, red tape, and funding taboos (to say nothing of the threat of criminal prosecution), millions of people with degenerative diseases and failing organs would needlessly suffer and die. And that would be the biggest affront to human dignity of all.”

Man kan bara glädja sig åt att prelaterna inte har kunna ta över Statens medicinsk-etiska råd. Sverige har sina fördelar.

Kristnas sätt att beskriva hur de uppfattar Jahve upphör aldrig att förvåna:

Och katoliken Danny Saucedo är noga med att ge Gud äran.
- Gud har ju skrivit låtarna.
Han passar också på att tydliggöra både sin tro och att han känner sig lyckligt lottad.
- Jag är ju troende, och att ha fått den röst jag har är en välsignelse, säger Danny.”

Ja, kära nån. Jahve bryr sig alltså inte om jordbävningar och cykloner och allt det lidande dessa medför — men han engagerar sig i skrivandet av poplåtar och i att ge vissa en bättre sångröst än andra. Prisad vare Jahve!

Professor Steven Pinker:

It is true that science in the narrow sense cannot show what is right or wrong. But neither can appeals to God. It’s not just that the traditional Judeo-Christian God endorsed genocide, slavery, rape, and the death penalty for trivial insults. It’s that morality cannot be grounded in divine decree, not even in principle. Why did God deem some acts moral and others immoral? If he had no reason but divine whim, why should we take his commandments seriously? If he did have reasons, then why not appeal to those reasons directly?

Exakt. Att framhålla Jahve som moralisk förebild är stötande.

Upprördheten är stor över den man som har mördat lilla Engla och ytterligare en kvinna. Med rätta! Men lite upprördhet bör sparas för den som uppskattningsvis har låtit döda 33 miljoner människor. Nej, jag syftar inte på Stalin, som kan anses ha orsakat 20 miljoner människors död. Jag talar om Jahve, bibelns gud. En mycket grym figur — se denna dokumentation.

Nu tror jag givetvis inte att Jahve existerar annat än i sagornas värld, men trots allt finns det människor som tror att han finns. Inte nog med det, de dyrkar honom och framhåller honom som en moralisk förebild!

Jag har tidigare skrivit om vikten av att släppa den kristna etiksynen i frågor om liv och död — se här, här, här, här, här och här.

Ett aktuellt fall med en svårt hjärtsjuk pojke illustrerar att detta i hög grad gäller i livets början:

Eva och Per Selander ifrågasatte läkarvetenskapens iver att alltid rädda liv trots att det innebär svårt lidande.”

Som Peter Singer påpekar i Rethinking Life and Death: The Collapse of Our Traditional Ethics är den kristna etiken fokuserad på livets kvantitet, inte livets kvalitet. Människor ska leva, oavsett livskvalitet, och oavsett egna (eller, i fallet med foster, föräldrarnas) preferenser. En grym syn.

De progressiva kristdemo-
kraterna Alf Svensson och Mikael Oscarsson har fått utrymme på DN Debatt. De säger sig förespråka en “modern” familjepolitik:

En ny Sifo-undersök-
ning visar att 87 procent anser det vara en grundläggande rättighet för ett barn att få växa upp i en naturlig familj, med en mamma och en pappa. Andra studier visar att skilsmässor och separationer leder till ojämställdhet och barnfattigdom. Därför måste regeringen nu agera för att rädda kärnfamiljen. … En handlingsplan ska upprättas för att stärka äktenskap och familjer. Det handlar både om att verka för positiva attityder till barn, barnafödande, äktenskap och familjebildning, och att konkret erbjuda till exempel föräldra- och äktenskapskurser och rådgivning.”

Så intressant. Ursäkta mig om jag har några invändningar.

Jag finner tvärsäkra påståenden om effekter av äktenskap obalanserade. Alf och Mikael borde handskas lite försiktigare med forskningsresultat om effekter av olika typer av familjebildning. Korrelation är inte detsamma som kausalitet. Att äktenskap håller längre än samboende indikerar t.ex. inte nödvändigtvis att detta beror på äktenskapet— det kan mycket väl vara så att de som gifter sig är de som är mest säkra på att hålla ihop. Man kan därför också ifrågasätta målet om att alla relationer ska hålla så länge som möjligt. Givet att en relation inte fungerar bra kan det vara bra för alla parter att den upplöses. Betsey Stevenson och Justin Wolfers uttrycker det på följande sätt:

While advocates hide behind correlations, the evidence that preventing divorce would benefit children is weak at best. Given that there is little evidence that the government can do a better job determining which marriages will be best for the children, a reasonable default rule might be to leave Mom and Dad to make the best decisions for their kids.”

Dessutom kan det mycket väl vara så att skilsmässor leder till fler barn, vilket Alf och Mikael borde gilla. Den vetenskapliga grunden för Alf och Mikaels program är hursomhelst synnerligen svagt.

Jag finner det stötande att staten ska ha synpunkter på hur människor lever ihop och om de skaffar barn. Alf och Mikael godtar motvilligt att skilsmässor och separationer förekommer — men varför? Vore det inte följdriktigt att återgå till en traditionell syn på äktenskapet som oupplösligt? Eller är det rätt att överge traditionella regler runt äktenskapet på vissa områden? Alf och Mikael tycker vidare att staten ska “verka för positiva attityder till barnafödande”. Jag tycker att sådana attityder ska formas utan inblandning av den offentliga makten, liksom beslut om barnalstring. Man anar förresten under ytan att Alf och Mikael beklagar den moderna utvecklingen med preventivmedel och abort. Fler barn ska det ju bli, kära nån! (Helst mycket subventionerade av oss som har fräckheten att inte bilda “naturliga” familjer.)

Jag finner det missvisande att påstå att skilsmässa och separation framhålls som ideal. Såvitt jag vet framhåller ingen dessa företeelser som ideal — istället förespråkar de flesta att staten ska vara neutral till människors egna livsval. Det är något helt annat, och också något helt annat än det Alf och Mikael förespråkar.

Jag finner ordvalet “naturlig familj” stötande. Det säger mycket om Alf och Mikaels ideologiska hemvist i katolsk sociallära. Ordet används för att stigmatisera; och det bygger på skakig filosofisk grund.

Jag finner det intressant vad som inte sägs. Alf och Mikael är, trots vad de torgför sig som, i själva verket inte alls moderna. Under ytan finns en reaktionär syn på hur människor ska leva sina liv, där samboende, relationer mellan personer av samma kön, nya familjekonstellationer av olika slag (t.ex. med barn som är adopterade, inseminerade och från tidigare familjebildningar) starkt ogillas.

På det hela taget står Alf och Mikael för en osmaklig, interventionistisk, otidsenlig syn på barn och samliv. Inte därför att det är något fel på den traditionella kärnfamiljen — tvärtom har jag själv vuxit upp i en mycket harmonisk sådan — utan därför att denna modell ska påföras alla.

Bonustips: Läs Stevenson och Wolfers uppsats “Marriage and Divorce: Changes and Their Driving Forces” samt Tim Harfords “Divorce Is Good for Women”. Alf och Mikael torde inte vara bekanta med resonemang och resultat i dessa alster.

Nu har Christopher Hitchens bok om religion, God Is Not Great: How Religion Poisions Everything, utkommit på svenska med titeln Du store Gud? Hur religionen förgiftar allt. Han menar inte bara att religionen är falsk utan också att den är skadlig. Köp, läs och lär här.

I detta tv-inslag diskuterar han sin bok:

Ska man respektera religiösa företrädare som moraliska vägledare? Nej, tvärtom är de särskilt olämpade för detta, och Bertrand Russell förklarar varför.

Han menar att en handlings moraliska karaktär avgörs av vilka konsekvenser den ger upphov till, inte av om den tillhör en grupp av handlingar som etiketteras “syndiga” eller “dygdiga” utan hänsyn till konsekvenser. Om denna etikettering äger rum på basis av ett traditionellt tabu eller en påstått övernaturlig uppenbarelse kallar han synsättet för vidskeplig moral. Han varnar rätteligen för den:

The main argument against superstitious ethics is that they come down to us from less civilized times and embody a harshness from which we should try to escape. Affection towards intimate and kindly feeling toward the world at large are the sentiments most likely to lead to right conduct. Traditional precepts have quite other sources. Why is birth control wicked? Because the Lord struck Onan dead. Why is homosexuality wicked? Because the Lord destroyed Sodom and Gomorrah. Why is adultery wicked? Because of the Seventh Commandment. I am not saying that there may not be better reasons for some at least of these prohibitions. What I am saying is that the traditional reasons are invalid and should be forgotten.”*

Därför bör präster och andra religiösa företrädare inte tillfrågas i etiska spörsmål, varken privat eller offentligt, vilket inbegriper statliga, etiska kommittéer.

Läs gärna mer om Sodom och Gomorra och om de tio budorden, förresten.

__________________________________

*Russell, Bertrand (1954/1992). “Superstitious Ethics.” I Human Society in Ethics and Politics. London: Routledge: 142—143.

Tommy Körberg polisanmäldes för ett tag sedan för att han kallade kristna för schizofrena. Men hur ska man se på påståenden om att man hör en röst från någon annan inombords? Dogge Doggelito säger:

Så länge jag kan minnas har Gud snackat inom mig. Jag har inte alltid lyssnat förstås, men rösten har ändå fortsatt. Nu när jag blivit lite mera gubbe har jag bättre koll på vad det är han menar.”

Förutom det suspekta i att höra röster — i normala fall tolkas det med rätta som en indikation på något slags psykiskt problem — finner jag även Dogges resonemang om denne gud i samband med sin hustrus död svårbegripliga:

Och bara kort efter det dog min fru. Då var Gud absolut där. Jag trodde länge att Leonidas död var Guds sätt att ta ner mig på jorden. Att det var ett straff för att jag trodde att jag var något större än vad jag var. Det var som om Gud sa åt mig att jag visserligen var en stjärna på jorden men knappast i himlen. Jag kunde inte förstå det där. Inte då.”

Det märkliga är att åberopa en gud i detta sammanhang, särskilt om Jahve avses, som allmänt anses allgod, allsmäktig och allvetande. Dvs. när hemska ting händer borde en person som tror på en sådan gud ställa sig frågan: Hur är det som händer förenligt med en sådan guds existens? Svar: Det är det inte. Någon sådan gud existerar inte, ty om han gjorde det skulle hemska saker av det slaget inte äga rum. Däremot kan förstås en ondskefull, allsmäkig och allvetande gud existera. Men ska man i så fall lyssna till dennes röst?

Direkt från de öländska vidderna: Barbro Green! Mer om hennes kompis i Mellanöstern finns att läsa här.

Det är mycket märkligt att Sveriges Television fortfarande regelbundet upplåter tid och plats åt religiös förkunnelse. Präster och pastorer får utan kritisk analys eller allsidig belysning framföra sitt i sak falska budskap. Nedläggning av tv-gudstjänstverksamheten rekommenderas pronto.

Jag är ingen beundrare av Ayn Rand. Men en sak jag har fastnat för är hennes kritik, framförd i ett tal av John Galt i romanen Atlas Shrugged, av den extremt stötande och bisarra kristna idén om arvssynd.*

Innan jag presenterar kritiken är det på sin plats att klargöra vad som menas med arvssynd. Så här säger Catechism of the Catholic Church:

Following St. Paul, the Church has always taught that the overwhelming misery which oppresses men and their inclination towards evil and death cannot be understood apart from their connection with Adam’s sin and the fact that he has transmitted to us a sin with which we are all born afflicted, a sin which is the ‘death of the soul’. Because of this certainty of faith, the Church baptizes for the remission of sins even tiny infants who have not committed personal sin.

Men Ayn Rand ger alltså svar på tal. Ett utdrag:

The name of this monstrous absurdity is Original Sin. A sin without volition is a slap at morality and an insolent contradiction in terms: that which is outside the possibility of choice is outside the province of morality. If man is evil by birth, he has no will, no power to change it; if he has no will, he can be neither good nor evil; a robot is amoral. To hold, as man’s sin, a fact not open to his choice is a mockery of morality. To hold man’s nature as his sin is a mockery of nature. To punish him for a crime he committed before he was born is a mockery of justice. To hold him guilty in a matter where no innocence exists is a mockery of reason. To destroy morality, nature, justice and reason by means of a single concept is a feat of evil hardly to be matched. Yet that is the root of your code. … They call it a morality of mercy and a doctrine of love for man.”

De kallar den det, ja. Men vi vet bättre — och förkastar denna religion.

______________________________

*Jag har tidigare skrivit om begreppet synd mer allmänt samt om en av Rands talanger.

Det hävdas alltsomoftast att religion behövs för moralens skull. Att det inte stämmer är allmänt känt — i själva verket är religiös etik ofta destruktiv och omoralisk. Att religiösa företrädare dessutom personligen beter sig destruktivt och omoraliskt understryker poängen. Som exempel kan nämnas det stora antal incidenter där ungdomspastorer har begått sexuella övergrepp av olika slag.

Och de omfattande övergreppen av katolska präster, vilka har sopats under mattan i många år av deras överordnade, är en sann indikation på att religion på intet sätt garanterar en god moralisk praktik. Påven säger nu följande:

Jag skäms mycket och ska göra allt för att hindra att det upprepas.”

Det var ju bra och det kan man ju hoppas. (Denna kampanj, där kyrkan söker “riktiga män”, är säkert effektiv.) En utmärkt sak i sammanhanget är att påven noga skiljer på homosexualitet, som han också normalt annars bekämpar med näbbar och klor, och sexuella övergrepp.*

___________________

*Om vikten av att skilja på dessa ting, se professor Gregory Hereks klargörande text “Facts about Homosexuality and Child Molestation“.

Påven är på besök i USA. Faktum är att i några av de frågor som skiljer påven och president Bush åt, är jag mer överens med den förre:

While the pope and Bush differ on such major issues on the Iraq war, capital punishment and the U.S. embargo against Cuba, they do find common ground in opposing abortion, gay marriage and stem cell research.”

Men framförallt är det förstås trevligt att de kan enas i några frågor (kvinnofientlighet, stigmatisering av homosexuella och motverkande av medicinskt framåtskridande för att minska lidande). En annan viktig fråga rör rockmusik. Hur Bush ser på denna syndiga musikform vet jag inte, men påven har en sund inställning. Som kardinal varnade han, i The Spirit of the Liturgy, för rock & roll och beskrev den som

the expression of elemental passions.”

Och sådana måste givetvis motverkas. Leve Benedikt XVI!*

_______________________

*Detta är den form av hans namn Katolska kyrkan i Sverige nyttjar.

Jeff Williamson är en ung man vars föräldrar skickade honom till en kristen terapeut som skulle “bota” hans homosexualitet. Hans berättelse är intressant:

Jeff är uppenbarligen en stark och intelligent kille, som kunde stå emot de destruktiva försöken att “bota” honom. Andra har det tuffare. Jag känner flera som har hemska erfarenheter, och i regel pga. kristna föräldrar.

Peter Santesson-Wilson diskuterar huruvida man ska bry sig om de få kristna som finns kvar i vårt sekulariserade samhälle. Fenomen som dessa, när kristna aktivt bidrar till att försöka förhindra kärlek och intimitet mellan personer av samma kön och faktiskt till att förstöra unga människors liv, stimulerar mig att inte bara vara ateist utan också anti-teist.

Läs gärna Johan Hiltons undercover-reportage från ett möte med den svenska versionen av den s.k. ex-gay- rörelsen samt ett tidigare inlägg om att byta sexuell läggning genom terapi.

Jag surfade in på denna sida med citat av Frank Zappa. De visade sig vara riktigt uppiggande! Ett av mina favoritcitat:

My best advice to anyone who wants to raise a happy, mentally healthy child is: Keep him or her as far away from a church as you can.”

Vissa, som nyligen tidskriften Axess, hävdar att religionen är på väg tillbaka efter 1900-talets sekularisering. Som jag tidigare har påpekat tycks det inte stämma, varken i västvärlden i stort eller inom ramen för Svenska kyrkan. Nu kommer nya siffror som visar att andelen av befolkningen som är medlemmar i en frikyrka har minskat med 7,4 procent under perioden 2000–2005. Kristendomen är, tack och lov, inte på väg tillbaka i vår del av världen.

Uppdatering: Även kristna värderingar, t.ex. om homoadoption och embryonal stamcellsforskning, verkar delas av allt färre. Se även här om detta.

Är det etiskt riktigt att erbjuda gravida test för att se om fostret har Downs syndrom? Självklart, säger jag; nej, säger katolikerna. Effekten av att erbjuda testet är tydlig:

I Danmark erbjuds kub till alla gravida kvinnor sedan några år. Där har antalet barn som föds med Downs syndrom halverats.”

Jag ser detta som positivt, då det ger full valfrihet till föräldrarna. Ingen behöver ta testet och ingen behöver genomgå abort, även om testet indikerar Downs syndrom. Men de föräldrar som vill ta testet och genomgå abort får det. Varför ska inte de få bestämma? Kristen etik styrs av en idé om livskvantitet, inte av en omsorg om livskvalitet, och är stötande. Se vidare Peter Singers resonemang om abort på foster med skador.

Uppdatering: Notera språkbruket i Dagens ledare: testet “riskerar att minimera antalet barn med Downs syndrom.” [Fetstil tillagd.] Det vissa ser som en risk ser andra som en möjlighet.

Många verkar fascineras av frimurarorden. Jag skulle aldrig få för mig att försöka bli frimurare, av flera skäl.

• Svenska frimurare måste vara kristna, och jag förkastar kristendomen. Utomlands krävs i regel bara något slags gudtro, tro på en Supreme Being eller en Great Architect of the Universe, och någon sådan tro har inte jag. (Dock finns det vissa som accepterar ateister.)
• Frimurare framhåller sig som goda genom frekvent tal om välgörenhet, och grupper som känner behov av att framhålla sig som goda är jag misstänksam mot.
• Medlemskap innefattar hemlighetsmakeri baserat på eder, löften och hot. Sådant finner jag principiellt förkastligt.
• Medlemskap innefattar också utstuderade ritualer, och sådana finner jag puerila.
• Rent allmänt tycker jag att frimurarorden, likt de flesta andra organisationer, andas kollektivism, vilket jag (rent psykologiskt) ogillar.
• Stilen är högborgerlig, och jag känner mig inte komfortabel med den.

Intressant nog ogillar Katolska kyrkan också frimurarorden:

[T]he Church’s negative judgment in regard to Masonic association remains unchanged since their principles have always been considered irreconcilable with the doctrine of the Church and therefore membership in them remains forbidden. The faithful who enroll in Masonic associations are in a state of grave sin and may not receive Holy Communion.”

Nu ogillar jag förvisso Katolska kyrkan mer än frimurarorden, så de får gärna bekämpa varandra, vad mig anbelangar.

Tommy Körberg om den pastor som polisanmälde honom för att ha “kränkt” kristna:

Det är inte första gången det här sker. Jag är irriterad på dumskallar. Vad trodde idioten? Det finns ingen åklagare som vill ta i det.”

Jag undrar vad Tommy skulle säga om Tuve Skånberg. Och om Dagens uppmaning till förbön.

Jag har på kort tid sett två filmer som utspelar sig på katolska internatskolor, och de fyllde mig båda med fasa. Jag får avsmak för dessa präster och deras ständiga försöka att styra, kontrollera och domdera, ibland med subtila, ibland med brutala metoder. Att se hur de gottade sig i ungdomarnas biktbekännelser, som grundar sig i att dessa som barn har itutats att det finns “synder” som behöver “bekännas”, var upprörande. Föräldrar som skickar sina barn till sådana skolor bör skämmas.

Allmänt sett ser jag tre problem med religiösa skolor:

1. Risken för ovetenskaplighet i själva undervisningen, som undervisning i intelligent design kreationism.
2. Risken för att en religiöst grundad, destruktiv etik lärs ut.
3. Risken för att elever rent allmänt förleds att ta till sig religiösa trosföreställningar vidskeplighet.

Är det inte dags att ifrågasätta offentligt stöd till religiösa skolor?

Bertrand Russell påpekar att rädsla är den primära grunden för religion. Han får nu stöd av Dagens chefredaktör:

En viktig drivkraft för att återvända till tron är rädslan för framtiden. I Sverige och över hela Europa försvinner tryggheten när välfärdssystemen krackelerer. Människor vill ha något att hålla fast vid.”

Detta resonemang är intressant då det i all sin korthet rymmer fyra teser:

1. Ökad rädsla → ökad religiositet.
2. Minskad välfärdsstat → ökad religiositet.
3. Välfärdssystemen krackelerar.
4. Religiositeten ökar.

Min uppfattning är att samband 1 är korrekt; att samband 2 kan vara det, men jag är inte alls övertygad; att påstående 3 är fel (välfärdssystemen krackelerar inte); och att påstående 4 är fel, om man med religiositet avser klassisk kristendom och om man talar om Västeuropa.

Intressant nog menar James Buchanan, som brukar ha rätt om det mesta, att samband 2 är korrekt.* Fast han hävdar istället att välfärdsstaten har ökat i omfattning och att det bidrar till att förklara minskad religiositet. (I den mån detta stämmer är det för övrigt i mitt tycke ett starkt argument för en stor välfärdsstat.) Med tanke på att punkt 3 och 4 ovan nog är felaktiga, förefaller Buchanan (föga förvånande) mer insiktsfull än Dagens chefredaktör.

_____________________________

*Buchanan, James M. (2005). “Afraid to Be Free: Dependency as Desideratum.” Public Choice 124(1–2): 19–31.

Bruno W. Frandell, teolog, om helvetet:

Det är inte orättvist om människan döms till evig skilsmässa från Gud, om hon väljer att inte ta emot nåden i Kristus. Egentligen förtjänar alla människor att gå förlorade.”*

En fin religion, den kristna, eller hur?

Uppdatering: Danska teologer verkar mer sympatiska än Bruno.

_____________________________

*Apropå att “välja” trosuppfattning, se gärna min lilla essä “A Note on the Concept of Belief”.

Fallet Chantale Sébire illustrerar det inhumana i att förbjuda aktiv dödshjälp. Fortfarande sitter lagstiftning och människors tänkande fast i en förlegad kristen etik, som säger att livet är “okränkbart” och “heligt”. För mig är livet inget självändamål. Som Phaedra sjunger i Brittens kantat med samma namn:

Oenone, I want to die. Death will give me freedom; oh it’s nothing not to live; death to the unhappy’s no catastrophe!”

Se även vad Peter Singer har att säga om saken.

Att judar nu i påsk reagerar på en ny kristen bön om deras omvändelse är inte förvånande. Ty grunden är den fasansfulla och frånstötande kristna läran om att alla som inte bekänner Jesus som herre – man må vara jude, buddhist eller ateist – straffas för evigt i helvetet. Detta handlar inte om antisemitism, som vissa rabbiner antyder, utan om en allmän människofientlighet. Som tur är handlar det bara om vidskepelse, och för de av oss som inser det är det inget att ta på allvar. Men judar tror ju liksom kristna på Jahve, så för dem blir det lite allvarligare.

Uppdatering: Danska kristna verkar vara på väg att avskaffa (eller omtolka) helvetestron. De har nog insett att det är en bisarr och frånstötande lära.

Tommy Körberg har polisanmälts av en pastor i Jönköping:

Det var i ett ‘mellansnack’ som Körberg började tala om Gud. Han sade sig ha förståelse ör att människor ropade till Gud i nöd, men att tro att man kan få svar är ’schizofrent’. … - Jag är van vid hårda tag, men har lärt mig att man inte kränker troende människor, säger han [pastorn].

Denna händelse illustrerar en oroväckande tendens, att olika grupper känner sig “kränkta” av kritik emot dem och att de vill använda rättsystemet för att straffa dem som “kränker”. I ett fritt samhälle får man stå ut med att ens läror ifrågasätts och ibland t.o.m. hånas. Nu tror jag inte att Tommy Körberg kommer att befinnas ha sagt något brottsligt; men det finns kristna som vill skärpa lagstiftningen. Oroväckande var ordet.

Själv vill jag inte begränsa yttrandefriheten ytterligare utan gå motsatt väg och avskaffa lagen om hets mot folkgrupp, som redan idag kriminaliserar hets mot religiösa. Så här lyder början av Brottsbalken 16 kap. 8 §:

Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller om brottet är ringa, till böter.” [Fetstil tillagd.]

Uppdatering: Det blir inget åtal mot Tommy Körberg.

Science fiction-författaren Arthur C. Clarke är död. (Jag skriver dock inte “R.I.P.”) Science fiction är en litterär genre som aldrig har tilltalat mig det minsta. Det gör däremot Clarkes personliga insikter. Av ett antal citat av honom gillar jag detta bäst:

The greatest tragedy in mankind’s entire history may be the hijacking of morality by religion.”

Se mer om kristendomens bristfälliga etik här.

Biskopen i Lund har, tillsammans med en rabbin och en imam, “välsignat” Malmö FF:s elitlag inför kommande säsong. Oförargligt, måhända, men jag kan inte undgå att irriteras över tilltaget, av två skäl.

1. “Välsignelse” bygger på vidskepelse, dvs. idén att en gud existerar och att denne bryr sig om det aktuella fotbollslaget. Så medan allsmäktige och allgode Jahve/Allah inte bryr sig om tortyr-, tsunami- eller jordbävningsoffer ska han alltså bry sig om fotboll; och det är just MFF han ska bry sig om. Osammanhängande? Bisarrt? Ja.
2. Som spelare skulle jag se det som en förolämpning att diverse prelater pådyvlas laget som helhet. Om nu gudomlig “välsignelse” efterfrågas, varför inte låta det ske på individuell basis? Det kan finnas spelare av annan eller ingen religion, och de bör inte utsättas för “välsignelse”. Individuell irrationalitet är rent allmänt bättre än kollektiv irrationalitet.

Se tidigare inlägg om religion och sport här och här.

En av Bertrand Russells teser är att religion har sin primära grogrund i rädsla:

Undoubtedly the most important source of religion is fear; this can be seen in the present day, since anything that causes alarm is apt to turn people’s thoughts to God.”

Det tror jag är korrekt. Men det är inte bara de enskilda människorna som är rädda för världen som den är – det är också Katolska kyrkan som institution. I dess fall rör rädslan kunskap. I över fyrahundra år, från 1559 till 1966, förbjöd denna kyrka sina medlemmar att läsa ett stort antal böcker som ansågs förkunna omoral eller teologiska felaktigheter. Listan hade det tjusiga namnet Index Librorum Prohibitorum.

Bland de författare som drabbades av detta förbud kan nämnas Jeremy Bentham, Daniel Defoe, Graham Greene, Thomas Hobbes, David Hume, Immanuel Kant, John Locke, John Stuart Mill, Blaise Pascal, Jean-Jacques Rousseau, Jean-Paul Sartre, Baruch de Spinoza, Emanuel Swedenborg, Voltaire och Émile Zola. Vissa ateister, t.ex.  Nietzsche och Schopenhauer, stod inte med på listan, eftersom deras verk genom att vara kätterska (dvs. genom att explicit motsäga katolska dogmer) ipso facto var förbjudna.

Var skulle västvärlden som vi förstår den idag befinna sig utan tankar från de författare som fanns med på denna förbudslista? Tanken svindlar. Katolska kyrkans handlande är en stor skamfläck i den västerländska historien, särskilt med tanke på den makt denna kyrka har haft, både över enskilda och över stater. Att, som vissa gör, framställa den Katolska kyrkan som en lämplig källa för etisk vägledning är upprörande. Som tur är lyckades kyrkan inte förhindra kunskap och argumentation att spridas.

Det otäcka är att det finns kristna idag som försöker begränsa yttrandefriheten när det gäller kritik av religion.

Jag besöker Köpenhamn två till tre gånger per år.* Jag bor då regelmässigt på Radisson SAS Royal Hotel. Efter mitt förra besök skrev jag följande brev till hotellet:

Dear Sir/Madam,

I am a regular guest at the Radisson SAS Royal Hotel in Copenhagen and enjoy the hotel very much. However, I would like to let it be known that I dislike the presence of bibles in the hotel rooms. It disturbs me as a non-believer that the hotel is not neutral with regard to religious beliefs and has decided to provide religious (and no other) literature in the rooms. Hopefully, you will remove the bibles in the future.

Sincerely,
Niclas Berggren
Stockholm, Sweden”

Jag fick ett trevligt svar, att de skulle se till att inte ha bibel på de rum jag bokar framöver. Emellertid var det mer principen som störde mig – att de tillhandahåller religiösa propaganda – men man kan inte få allt.

________________________

*Se mitt restaurangtips!

Ikväll, onsdagen den 5 mars kl 19, drabbar Humanisternas ordförande Christer Sturmark samman med Livets Ords Ulf Ekman i en debatt om ateism och kristen tro. Man kan se debatten live eller senare på Livets Ords hemsida samt i Svt. Läs mer om detaljerna här.

En 14-åring dog pga. en destruktiv, religiös etik:

Olga Lindberg förlorade sitt barnbarn Dennis i leukemi. Nu driver hon en enmanskampanj mot Jehovas vittne [sic] som lärde honom att blodtransfusion skulle innebära bannlysning från kyrkan och evig förtappelse*.”

Läs mer om det problematiska med kristen etik, med Jehovas vittnens syn i blodfrågan som exempel, här.

_____________________

*Det bör påpekas att Jehovas vittnen inte tror på helvetet:

The Bible, on the other hand, tells us that the dead are unconscious; they are in a condition best compared to sleep. (Ecclesiastes 9:5; John 11:11-14). Thus, we need not worry about what happens to us after death, any more than we worry when we see someone sleeping soundly.”

Ur denna sömntillvaro kommer sedan de flesta sanna efterföljare till Jehova att uppväckas till evigt liv på jorden och 144 000 till evigt liv i himlen. Resten av oss sover för alltid.

Har pingströrelsens ledare Sten-Gunnar Hedin måhända läst denna blogg?

I förhållande till idealbilden ser jag homosexualitet som avvikande, precis som skilsmässa, omgifte, samboförhållanden med mera. I de senare fallen är vi mer tillåtande nuförtiden, det är själavårdsärenden snarare än församlingsärenden numera, och jag tycker att vi borde ha ett rejält samtal kring om inte det också borde gälla kring homosexualitet.”

En annan pastor, Stanley Sjöberg, är också mer öppen för homosexuella medlemmar än tidigare. Men vad är det för villkor han ställer?

Jo, det finns en gräns. För mig går den vid att brottas med sin egen situation, att vilja leva rätt men inte klara av det, jämfört med att säga: ‘jag har rätt och Bibeln har fel’.”

Det är alltså OK att vara medlem om man lever i något slags hat till sin egen läggning och försöker bekämpa den kärlek och attraktion man känner. En psykiskt osund tillvaro, skulle jag säga. Det är för övrigt intressant att Sjöberg inte överväger möjligheten att han själv har fel om vad bibeln säger om homosexualitet.

Jag tar bestämt avstånd från kristendomens strikta syn på sex, såsom den kommer till uttryck i filmen från denna församling:

(Tack till Joakim N. för tipset.)

Lord Russell i “Why I Am Not a Christian”:

Religion is based, I think, primarily and mainly upon fear. It is partly the terror of the unknown and partly, as I have said, the wish to feel that you have a kind of elder brother who will stand by you in all your troubles and disputes. Fear is the basis of the whole thing – fear of the mysterious, fear of defeat, fear of death. Fear is the parent of cruelty, and therefore it is no wonder if cruelty and religion have gone hand-in-hand. It is because fear is at the basis of those two things.”

Rapport berättar om hur stamcellsforskningen ger konkreta resultat:

Ett forskarlag vid Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge är bland de första i världen att behandla foster som lider av den ovanliga skelettsjukdomen osteogenesis imperfecta. Den drabbade har ett så skört skelett att en hostattack kan spräcka revbenen. De värst drabbade kan få 20-30 benbrott per år, uppger SVT:s Rapport. Forskarna behandlar sjukdomen genom att stamceller från en vävnadsbank tillförs fostret. … Stamcellerna tas från en vävnadsbank som rymmer donerade aborterade foster.”

Jag finner denna utveckling fantastisk. Men man bör inte glömma att det finns grupper som motsätter sig embryonal stamcellsforskning och aborter – t.ex. Katolska kyrkan. Den destruktiva etik denna kyrka företräder behöver tillbakavisas. Hade den fått sin vilja igenom skulle personer med osteogenesis imperfecta inte kunna botas. Redan födda, medvetna människors välmående väger lätt; omedvetna embryon och foster är däremot heliga.

Carola och Andreas är visst favoriter i kvällens deltävling i Melodifestivalen.

Att den förra har en märklig syn på tillvaron har tidigare konstaterats, men detta citat om deras låt förstärker det intrycket:

Jag har överlåtit den till Gud och han får ta den så långt han vill.”

Skulle Jahve bry sig om Carolas poplåt? Han bryr sig inte om svälten i Afrika eller att en massa människor dog i tromber i den amerikanska södern, så allsmäktig han är, men Carolas låt bryr han sig visst om. Vilken god gud!

Och Andreas säger:

Jag tror på en universell kärlek som man kan hitta i Bibeln, men även i andra religiösa skrifter.”

Universell kärlek? Bibeln är full av exempel på när Jahve själv dödar och uppmanar andra att döda dem han ogillar, inklusive oskyldiga som råkar tillhöra en viss folkstam. Han säger också att alla de som inte bekänner Jesus som herre ska straffas i evighet. Kärlek? Universell?

Nej, det finns som tur är andra som kan få min röst i afton.

Uppdatering: Gud ville visst inte riktigt.

Kristdemokraten Elisabet Lann har skrivit ett inlägg på ledarsidan i Smålandsposten:

När regeringen med Nyamko Sabuni i spetsen initierar en dialog om förstärkt värdegrund är det respekten för demokrati som lyfts fram. Genom att beteckna vissa värden och ståndpunkter som demokratiska behöver man inte gå djupare i argumentationen om de där värderingarna som ofta har sitt ursprung i religionen. Istället får religionen representera hoten mot demokratin. Den görs synonym med intolerans, inskränkthet och fanatism.”

Jag har tre reflexioner.

1. Lann har rätt i att demokrati utgör en diffus värdegrund, men det torde vara ofrånkomligt. Själva begreppet “värdegrund” är nämligen ytterst oklart. Vad är alternativet till att utgå från demokrati? Ofta föreslås deviser som alla människors lika värde, mänskliga rättigheter etc., vars betydelse är minst lika diffus. Frågan är: behövs en gemensam värdegrund?

2. Om man nu anser att en gemensam värdegrund behövs föreslår Lann religionen som utgångspunkt. Ett katastrofalt förslag! Kristen etik har många defekter och är direkt olämplig som riktmärke. Dessutom identifierar sig allt färre som kristna, vilket Lann själv noterar, vilket gör att en kristen etik skulle vara svår att enas om. Tvärtom tenderar distinkt kristen etik att uppfattas just som inskränkt, vilket inte alls är en bra utgångspunkt för ett gemensamt synsätt.

3. Ett betydligt bättre förslag presenteras av John Rawls i Political Liberalism. Givet etisk pluralism föreslår han (i föreläsning IV) en overlapping consensus om just politiska rättigheter och demokrati, som alla kan enas om oberoende av bl.a. syn på religion och som tillåter människor att i den privata sfären tillämpa kompletterande etiska synsätt (s 134):

Thus, to see how a well-ordered society can be unified and stable, we introduce another basic idea of political liberalism to go with the idea of a political conception of justice, namely, the idea of an overlapping consensus of reasonable comprehensive doctrines. In such a consensus, the reasonable doctrines endorse the political conception, each from its own point of view. Social unity is based on a consensus on the political conception; and stability is possible when the doctrines making up the consensus are affirmed by society’s politically active citizens and the requirements of justice are not too much in conflict with citizens’ essential interests as formed and encouraged by their social arrangements.”

Detta är alltså en “minimalistisk” uppfattning om vad medborgare bör och skulle kunna enas om, inte alls den typ av helhetssystem av religiös art, som t.o.m. ska kunna trösta medborgarna vid kriser och problem, som Lann drömmer om. Lämna tröstandet till det civila samhället och inrikta värdegrundstänkandet på en tunn demokratiidé. Nyamko Sabuni tänker rawlsianskt, tycks det, och rätt i denna fråga.

Vissa kristna är bekymrade över att alltför få barn till kristna följer i föräldrarnas fotspår:

Undersökningar visar att föräldrarna har två-tre gånger större betydelse än kyrkan för barnens andliga utveckling. … Ett bra tillfälle att knyta en starkare kontakt är när barnen får sin första egna Bibel, förklarar Mark. Det kan betyda oerhört mycket om föräldrarna vid det tillfället skriver en personlig hälsning på insidan av pärmen om vad Bibeln har betytt för dem i deras eget liv. Det kan vara första gången som barnet på djupet inser vad Bibeln betyder för mamma eller pappa.”

Men som Richard Dawkins påpekar är problemet det motsatta, att religiös tro påförs barn:

For parents to influence their children’s opinions and beliefs is inevitable and proper. But to tie labels to young children, which in effect presume and presuppose the success of that parental influence, is wicked and indefensible.”

Barn till muslimer kallas (och blir oftast) muslimer, barn till hinduer kallas (och blir oftast) hinduer och barn till katoliker kallas (och blir oftast) katoliker. Dvs. religiös tro är uppenbarligen inte en fråga om att granska och jämföra alternativ utan att indoktrineras av föräldrar. Barn har svårt att värja sig när vuxna auktoriteter säger saker:

With so many mindbytes to be downloaded, so many mental codons to be replicated, it is no wonder that child brains are gullible, open to almost any suggestion, vulnerable to subversion, easy prey to Moonies, Scientologists and nuns. Like immune-deficient patients, children are wide open to mental infections that adults might brush off without effort.”

Vad sägs om den radikala idén att inte dra in barn i religiösa sammanhang utan att låta dem ta ställning i en ålder då de förmår utvärdera religioner på ett rationellt och självständigt sätt?

Se ett tidigare inlägg om kristendomens, av Jesus inspirerade, strävan att påverka barn.

Uppdatering: En förskola som finansieras med offentliga medel vill att barnen ska be bordsbön. Sådant bör inte tillåtas, apropå indoktrinering; men jag finner det även moraliskt klandervärt att i hemmiljö lära barn att be bordsbön.

Ibland påstås att det inte föreligger någon konflikt mellan religion och vetenskap, eftersom religionen uttalar sig om annat än det vetenskapen behandlar. Stephen Jay Gould uttrycker den synen då han säger:

The lack of conflict between science and religion arises from a lack of overlap between their respective domains of professional expertise — science in the empirical constitution of the universe, and religion in the search for proper ethical values and the spiritual meaning of our lives.”

Men stämmer det? Det tycks mig som om religionen faktiskt uttalar sig om en hel del som kan analyseras vetenskapligt (och dessutom finner jag det synnerligen magstarkt att framhålla religionen som en förebild när det gäller att formulera etik, men det är en annan sak).

När jag idag läste om den katolske präst som startar ett demonutdrivningscenter med stöd från Vatikanen, slog det mig att detta handlar om en religiös tolkning av psykisk sjukdom och mänskligt beteende som inte passar in i den religiösa mallen. När en människa mår dåligt och beter sig underligt är förstås frågan hur det kan förklaras. Istället för att söka verkliga orsaker på ett vetenskapligt sätt tolkas det som resultatet av andeväsen:

‘My remedy is based on spiritual means, which cannot be replaced by any pharmaceutical remedies,’ said Trojanowski, the priest who is overseeing plans for the new exorcism center. ‘I do not stop at the level of just treating symptoms. I’m very much interested in the soul of a person. As a priest, I keep asking questions a doctor will never ask.’”

Prästen tolkar t.ex. en kvinnas önskan att lämna sin man som ett tecken på demonpåverkan! “I’m very much interested in the soul of a person”, jo jo. Man ryser av obehag inför dessa charlataner.

Läs ett tidigare inlägg på temat exorcism.

Varför i hela friden finns det skolpräster? De bör genast avskedas, varhelst de förekommer. Sköra barn och ungdomar bör inte utsättas för torgförare av vidskepelse och atavistiska moraluppfattningar, särskilt inte i offentliga skolor, som ska stå för kunskap, upplysning, respekt för alla elever samt neutralitet i religiösa spörsmål.

Uppdatering: Se insändare (längst ned till höger) i SvD.

Färsk statistik ger vid handen att nedgången för Svenska kyrkan fortsätter:

En mycket glädjande utveckling, som kan vara väl värd att påminna sig när vissa talar om “religionens återkomst”. Om du ännu inte har gått ur Svenska kyrkan, kan du läsa mer om hur det går till här.

Konservativa rabbiner är upprörda över att påven har godkänt en ny bön:

Let us pray for the Jews. May the Lord Our God enlighten their hearts so that they may acknowledge Jesus Christ, the savior of all men.”

Visst förstår jag deras upprördhet – eftersom bönens underliggande premiss är att var och en som inte erkänner Jesus som herre kommer att drabbas av Jahves eviga straff (en tillvaro i helvetet). Det är därför kristna ser det som angeläget att alla ska ansluta sig till deras tro. Och det är bl.a. det som gör kristendomen så osmaklig, synen att alla icke-kristna förtjänar ett evigt straff, såväl judar som ateister. Utan Jesus, ingen frälsning. (Som om man kunde välja vad man tror och inte tror!)

Det som kanske gör judar mer upprörda än andra är att de tror på Jahve (och kanske liv efter döden) de också, medan vi som inte tror att Jahve existerar och förkastar tanken på “liv efter döden” inte kan ta idéerna om evigt straff och helvete på allvar. De är osmakliga fantasier, men trots allt bara fantasier.

I ett avsnitt nyligen av BBC:s program The Big Questions deltog bl.a. Richard Dawkins och Lord Carey (tidigare ärkebiskop av Canterbury) i diskussionen av tre frågor:

1. Bör hädelse även fortsatt vara ett brott?*
2. Kan vi leva utan att ljuga?
3. Bör religion bara vara för vuxna?

Programmet kan ses här.

Häromdagen hade jag en animerad diskussion på lunchen med några kollegor om fråga 3, där jag hävdade att det är rimligt att sätta gränser, i synnerhet moraliska men också i vissa fall lagliga, för vad föräldrar i religionens namn ska få utsätta barn för.

_______________________

*Det finns även