Archive for the ‘kultur’ Category

Nazismens medeltida rötter

Det är svårt att förstå hur så många tyskar kunde stödja nazismen under 1920- och 30-talet. Kanske beror det på att en viktig förklaringsfaktor tycks ligga mycket långt tillbaka i tiden, enligt den nya studien ”Persecution Perpetuated: The Medieval Origins of Anti-Semitic Violence in Nazi Germany”:

How persistent are cultural traits? This paper uses data on anti-Semitism in Germany and finds continuity at the local level over more than half a millennium. When the Black Death hit Europe in 1348-50, killing between one third and one half of the population, its cause was unknown. Many contemporaries blamed the Jews. Cities all over Germany witnessed mass killings of their Jewish population. At the same time, numerous Jewish communities were spared these horrors. We use plague pogroms as an indicator for medieval anti-Semitism. Pogroms during the Black Death are a strong and robust predictor of violence against Jews in the 1920s, and of votes for the Nazi Party. In addition, cities that saw medieval anti-Semitic violence also had higher deportation rates for Jews after 1933, were more likely to see synagogues damaged or destroyed in the Night of Broken Glass in 1938, and their inhabitants wrote more anti-Jewish letters to the editor of the Nazi newspaper Der Stürmer.

Ett fascinerande resultat. Man undrar hur uppfattningar av det här slaget slår rot och blir så beständiga — och vad det finns för hemska tendenser i olika länders kultur och historia som kan dyka upp under vissa omständigheter samt vilka dessa omständigheter som kan aktivera dessa tendenser är.

Tips: William Easterly. Se även Christian Bjørnskovs inlägg om denna studie.

Written by Niclas Berggren

29 april 2011 at 5:50

Intelligens och laglydnad

Tidigare forskning har visat att den kultur människor har vuxit upp i sätter prägel på deras beteende:

We find that the number of diplomatic parking violations is strongly correlated with existing measures of home country corruption. This finding suggests that cultural or social norms related to corruption are quite persistent: even when stationed thousands of miles away, diplomats behave in a manner highly reminiscent of government officials in the home country. Norms related to corruption are apparently deeply ingrained, and factors other than legal enforcement are important determinants of corruption behavior.

Samtidigt visar den experimentella litteraturen att intelligens är positivt relaterad till prosocialt beteende. Den nya studien ”Human Capital in the Creation of Social Capital: Evidence from Diplomatic Parking Tickets” undersöker mot denna bakgrund om genomsnittlig intelligens och utbildning är relaterad till omfattningen av korruption i olika länder och till diplometernas laglydnad utomlands:

We demonstrate two facts in this paper: First, that national average IQ and education levels predict home country corruption, consistent with the view that human capital creates social capital, and second, that national average IQ and education predict unpaid diplomatic parking tickets even when we control for the diplomat’s home-country corruption and GDP per capita. … It appears that intelligence is a form of social intelligence, and that education helps create social capital. Contrary to what one might expect from simple versions of the Machiavellian intelligence hypothesis (inter alia, Byrne (1996)), diplomats from more intelligent, better educated nations do not attempt to exploit the rules to the maximum extent possible. Instead, they are more likely to cooperate with the local norms, to ”go along to get along.” The negative relationship between human capital and diplomatic parking tickets fits in better with hypothesis that human capital is typically used for cooperation, not exploitation (inter alia, Moll and Tomasello (2007). For those familiar with the experimental literature on intelligence and prosocial cooperation, our results should be unsurprising.

Forskarna tror att genomsnittlig IQ och utbildningsnivå kan bidra till att förklara hur företrädare för olika länder beter sig i internationella förhandlingar och i vilken mån de följer ingångna avtal. Det vore en intressant sak att utforska vidare. I vilket fall finner jag det fascinerande att kognitiv förmåga och samarbetsvilja är relaterade.

Written by Niclas Berggren

28 april 2011 at 5:15

Predikterar studier utomlands arbete utomlands?

Många europeiska studenter deltar i ERASMUS och bedriver delar av sin utbildning utomlands. Bidrar det till att öka dessa studenters rörlighet på arbetsmarknaden? Det undersöks i den nya studien ”Studying Abroad and the Effect on International Labour Market Mobility: Evidence from the Introduction of ERASMUS”, publicerad i Economic Journal:

We find that studying abroad increases an individual’s probability of working in a foreign country by about 15 percentage points.

Genom enkäter kan forskarna delvis klargöra mekanismerna bakom detta resultat. Å ena sidan förbättras studenternas kunskaper genom utbyten, vilket gör dem mer attraktiva på utländska arbetsmarknader, och å andra sidan får studenterna själva ett starkare intresse av att arbeta utomlands. Forskarna finner vidare att de studenter som senare arbetar utomlands i regel gör det i samma land som de studerade i. Detta resultat kan antyda en nytta för ett land av att välkomna utländska studenter, som senare kan komma att berika den inhemska arbetsmarknaden.

Written by Niclas Berggren

28 mars 2011 at 5:20

En kultur utan äktenskap

Äktenskap mellan man och kvinna är inte norm i alla kulturer på vår jord. I ”Unhitching the Horse from the Carriage: Love and Marriage among the Mosuo”, publicerad i Utah Law Review, beskrivs en kultur i Kina där samlivet ser annorlunda ut:

Traditional Mosuo family values radically separate sexuality and romance from domesticity, parenting, caretaking, and economic bonds. Sex life is strictly voluntary and nocturnal, while family life is obligatory and diurnal. The cultural attitude toward heterosexual desire is permissive, relaxed, and nonmoralistic, so long as individuals observe strict verbal taboos against discussing their erotic activities among relatives or in mixed gender settings. At the age of thirteen, a girl undergoes an initiation “skirt” ceremony that culminates in receiving a literal sleeping room of her own. In what the Mosuo language terms her ”flower chamber,” she can freely receive (or rebuff) nocturnal visits from any male suitor who comes to call. An analogous ”pants” ceremony marks the cultural passage to maturity for boys who turn thirteen, but they do not receive private sleeping quarters. Instead, mature males become eligible to practice tisese, which the Chinese misleadingly translate as walking marriage (”zuohun”). The Mosuo term, however, literally means that a man ”goes back and forth.” Men live, eat, and work with their maternal families by day, but after nightfall, they can seek entry into the flower chambers of any women they desire.

Den repressiva kommunistregimen införde tvångsäktenskap i samband med kulturrevolutionen,  men sedan de marknadsekonomiska reformerna i början av 1980-talet har denna kultur åter varit fri att leva i enlighet med gamla traditioner. I takt med ökad mobilitet och interaktion med omvärlden väljer nu dock allt fler att lämna traditionerna och leva friare. Det är bra, enligt min uppfattning, om det i ett samhälle finns utrymme för olika sätt att leva och om transaktionskostnaderna för att röra sig mellan subkulturer i detta avseende är någorlunda låga. Det är inte bra om alla mosuo-individer känner sig tvingade att leva i den traditionella kulturen — de ska vara fria att lämna den om de så önskar. Å andra sidan kan utomstående rentav vilja ansluta sig till detta sätt att leva, och då är det utmärkt att det finns grupper att ansluta sig till eller livsformer att ta efter. Jag ser framför mig en ”liberal arkipelag” med olika öar med olika sätt att leva, mellan vilka individer kan röra sig och där den övergripande staten (och de olika kulturerna) inte lägger sig i dessa rörelser.

Written by Niclas Berggren

25 januari 2011 at 4:22

Varifrån kommer musik?

Mark Changizi lanserar en teori:

My own view is that the complex theoretical foundation of music is the sound patterns found among humans when we move. Music, I argue, sounds like people moving. Rhythm and beat are identified with the rhythmic gait sounds, melody with the Doppler shifts occurring when a person moves, and loudness modulations (”dynamics”) with the variations in spatial proximity of a mover. … We evolved auditory mechanisms for sensing other people — their direction, their distance, their tempo, their mood, their behavior — and music has culturally evolved over time to sound like that, thereby harnessing our auditory human action recognition mechanisms.

Evolutionen verkar kunna förklara allt. Förvisso torde denna teori vara förenlig med forskning som indikerar att musik kan fylla en prosocial funktion. Det finns dock människor för vilka musiken inte är viktig, och det finns människor som uppskattar udda musik (om det t.ex. beror på hjärnskador kan förstås teorin ovan fortfarande stå sig). Är dessa grupper mer asociala till sin karaktär? Mindre angelägna om att bry sig om hur andra beter sig och rör sig?

Mark Changizi kommer 2011 ut med en bok om sin teori om musik.

Written by Niclas Berggren

29 september 2010 at 4:30

Publicerat i evolution, kultur, musik, teori

Individualism ger välstånd

Vad ger ekonomiskt välstånd? Denna grundläggande fråga upphör aldrig att fascinera ekonomiska forskare. Ett av de mer intressanta bidragen till denna forskning utgörs av en ny studie, ”Culture, Institutions and the Wealth of Nations”, som undersöker vilken roll individualism och kollektivism spelar. Med andra ord undersöks om kulturen i ett land kan påverka hur ekonomin fungerar. Huvudresultat:

Our key finding is that individualistic culture has a strong causal effect on economic development, shedding new light on what determines the wealth of nations. The effect of individualism on long-run growth is robust and quantitatively important even after accounting for a variety of alternative theories.

En huvudförklaring är att i individualistiska kulturer ger innovationer inte bara materiell belöning utan också social status, vilket får människor att anstränga sig mer för att generera ekonomisk utveckling.* För att illustrera resultaten, som förstås beläggs ekonometriskt, kan denna figurer över sambandet mellan individualism och BNP per capita visas:

Som forskarna påpekar är det sannolikt svårt att medvetet förändra ett lands kultur; men som jag tolkar dessa resultat implicerar de i vilket fall att det kanske inte är önskvärt att försöka motverka individualism i en kultur som präglas av sådant tänkande. Om sådana försök lyckades skulle de kunna medföra en försämrad välståndsutveckling.


*Som jag tidigare har varit inne på — se härhärhärhär och här — missar forskare som Robert Frank, som klagar på statusjakt, lätt att också ekonomiska framsteg, som inte är givna företeelser, i hög grad kan drivas av status och strävan efter en högre relativ position.

Written by Niclas Berggren

28 september 2010 at 4:53

Kontraproduktivt slöjförbud

Jag har tidigare lyft fram den poetiska nationalekonomen Jean-Paul Carvalho. Nu är det befogat att göra det igen, då han analyserar bärandet av slöja, liksom förbud mot sådant bärande på offentlig plats, i den nya uppsatsen ”Veiling”:

Veiling among Muslim women is modelled as a form of cultural resistance which inhibits the transmission of secular values. Individuals care about opinions of their community members and use veiling to influence these opinions. Our theory predicts that veiling is highest when individuals from highly religious communities interact in highly secular environments. This accounts for puzzling features of the new veiling movement since the 1970s. Though veiling helps retain religious values, we show that bans on veiling aimed at assimilation can be counterproductive. By inducing religious types to segregate in local communities, bans on veiling can lead to increased religiosity.

Jag ser denna möjliga effekt — att ett slöjförbud i själva verket leder till ökad religiositet och ökad sammanhållning i den religiösa gemenskapen — som plausibel och som en orsak för personer som ogillar konservativa religioner att motsätta sig förbud mot bärande av slöja på offentlig plats. Ett sådant förbud kommer inte åt det grundläggande problemet och kan alltså förvärra det. (Även om ett slöjförbud skulle minska konservativ religiositet, är ett slöjförbud i mitt liberala tycke förkastligt, men om det dessutom ökar sådan religiositet är det ännu värre.) Som Mårten Schultz påpekar finns andra legala metoder för att komma åt förtryck av kvinnor i konservativt religiösa sammanhang.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

26 juli 2010 at 6:30

Värderingar i världen

Jag fann detta diagram från World Values Survey över värderingar i olika länder mycket intressant. På den lodräta axeln anges hur traditionella-religiösa eller sekulära-rationalistiska värderingarna i ett land är; på den vågräta hur kollektivistisk eller individualistisk ett lands kultur är. Ta en titt:

Som ateist-rationalist och atomist-autonomist vill jag hamna så långt upp i det övre högra hörnet som möjligt — och skyr det nedre vänstra hörnet som pesten. Mitt favoritland att bo i är därför Sverige! Det värsta tänkbara landet är Zimbabwe. Frågan är hur jag skulle välja mellan det övre vänstra och det nedre högre hörnet. Här tror jag att ekonomin kan fälla avgörandet. Ett individualistiskt land med traditionella värderingar torde vara att föredra framför ett kollektivistiskt land med sekulära-rationalistiska värderingar om det förra är betydligt rikare än det senare, och vice versa.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

4 juli 2010 at 14:46

Är tilliten genetiskt bestämd?

Vad bestämmer tillitens omfattning i ett samhälle? Vad gör att över 60 procent av svenskarna litar på människor i allmänhet, medan bara 3 procent av invånarna på Kap Verde gör det? Frågan är intressant eftersom tillit verkar kunna ge upphov till en rad positiva effekter. Som klargörs i boken Generating Social Capital finns det en kulturell och en institutionell skola. Den förra ser tilliten som svårpåverkbar och bestämd av historia, traditioner och kultur; den senare ser tilliten som bestämd av moderna institutioner såsom välfärdsstatens regelverk och rättsstatens kvalitet. Nu indikerar en ny studie, ”A Genetic Basis for Social Trust”, publicerad i Political Behavior, att tilliten i hög grad kan vara genetiskt bestämd:

We use data collected from samples of monozygotic and dizygotic twins to estimate the additive genetic, shared environmental, and non-shared environmental components of trust. Our results show that the majority of the variance in a multi-item trust scale is accounted for by an additive genetic factor. On the other hand, the environmental influences experienced in common by sibling pairs have no discernable effect; the only environmental influences appear to be those that are unique to the individual. Our findings problematise the widely held view that the development of social trust occurs through a process of familial socialization at an early stage of the life course.

I den mån detta stämmer är det inte helt enkelt att påverka tillitsnivån i ett samhälle genom medvetna åtgärder (förutom kanske att uppmuntra invandring från länder med hög tillitsnivå). Vad gäller kausalitet kan då tidigare studier, som påvisar att tilliten påverkas på kort sikt av institutioner och annat, snarare tolkas som att effekten går från tillit till institutioner och inte tvärtom. Det är då tillit som ger välfärdsstat och inte välfärdsstat som ger tillit, vilket bl.a. Bo Rothstein hävdar.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

28 juni 2010 at 5:31

Inträde till museer

Hur ska man bestämma priser för museibesök? Vissa förespråkar en enhetlig entréavgift; andra gratis inträde; ytterligare andra att man betalar vad man vill. Problemet med enhetliga entréavgifter är dock att de kan få många osäkra besökare att inte besöka museer; och problemet med gratis inträde och frivilliga avgifter är att de kan förväntas leda till överutnyttjande av museerna och för låga intäkter. I den nya uppsatsen ”Pay as You Go: A New Proposal for Museum Pricing” föreslår Bruno Frey och Lasse Steiner istället följande:

Considering the significant negative aspects of free entry and efficiency pricing, we want to propose a new pricing mechanism for museums: the application of exit prices. Instead of charging visitors when they enter the museum, they are charged when they leave it. The longer time is spent in the museum, the higher is the exit price. … Exit prices have a number of notable advantages. The most important is the increased choice available to visitors, which raises their satisfaction. Since a museum is an experience good it is difficult for consumers to make accurate consumption choices in advance. Efficiency is raised because the visitors pay depending on their use of the facility. Exit prices may also be considered as more fair compared to efficiency pricing because people can adjust their payment according to their needs.

Denna typ av nytänkande blir jag uppiggad av. Blir några museichefer det?

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

23 juni 2010 at 5:33

Påverkar kulturella attityder arbetslösheten?

Inom Sverige och inom andra länder skiljer sig sådant som sjukfrånvaro och arbetslöshet åt. Hur kan det komma sig? En potentiell förklaring skulle kunna vara kulturella skillnader i synen på arbete. En sådan delförklaring får stöd i den nya studien ”Does Culture Affect Unemployment? Evidence from the Röstigraben”:

This paper studies the role of culture in shaping unemployment outcomes. The empirical analysis is based on local comparisons across a language barrier in Switzerland. This Röstigraben seperates cultural groups, but neither labor markets nor political jurisdictions. Local contrasts across the language border identify the role of culture for unemployment. Our findings indicate that differences in culture explain differences in unemployment duration on the order of 20 %. Moreover, we find that horizontal transmission of culture is more important than vertical transmission of culture and that culture is about as important as strong changes to the benefit duration.

Nu är det förstås svårt att ändra kulturella skillnader av det här slaget, men resultaten kanske kan inskärpa betydelsen av att inte ha mycket generösa ersättningsnivåer och -perioder för arbetslösa. I en kultur där arbetssökande inte prioriteras så hårt kan det leda till onödigt höga kostnader, såväl för arbetslösa individer som för de som betalar för a-kassan.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

7 juni 2010 at 11:36

Ideologisk kulturpolitik

Att synen på kulturpolitik kan skilja sig åt mellan väljare på vänster- och högersidan visas i den nya studien ”Ideology and Cultural Policy” av Niklas Potrafke:

By examining voting behavior in a referendum on the construction of a concert hall in Germany, I show that political ideology influences cultural policy. The results suggest that resistance to the concert hall was particularly strong in electoral districts in which majorities of citizens vote for the social democrats. By contrast, constituents of rightwing parties voted more in favor of the project.

En svaghet i studien är att den inte kontrollerar för inkomst och utbildning. Om resultaten skulle visa sig hålla även efter en sådan kontroll, har jag några reflexioner:

  • Är det inte intressant med en folkomröstning i vilken vänsterväljare motsätter sig en ny, stor offentlig utgift medan högerväljare välkomnar den?
  • Skulle röstmönstret ha varit det omvända om det inte hade rört sig om ett konserthus utan om ett dansbandspalats eller en byggnad för graffitimålning?
  • Var finns de högerväljare som principiellt motsätter sig offentliga kultursatsningar? Är högerväljare i Tyskland mer konservativa än libertarianska?

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

31 maj 2010 at 5:48

Publicerat i forskning, ideologi, kultur, politik, val

Underminerar globaliseringen inhemsk musik?

Det finns de som oroar sig för globaliseringens effekter på nationella kulturer. (Inte minst i Frankrike.) Den oron verkar överdriven, i alla fall på populärmusikens område, enligt den nya studien ”Pop Internationalism: Has A Half Century of World Music Trade Displaced Local Culture?”:

Contrary to growing fears about large-country dominance, trade shares are roughly proportional to country GDP shares; and relative to GDP, the US music share is substantially below the shares of other smaller countries. We find a substantial bias toward domestic music which has, perhaps surprisingly, increased sharply in the past decade.

Här kan man se andelen inhemsk musik av den totala populärmusikkonsumtionen i olika länder:

Utvecklingen mot mer inhemsk musik tycks i vissa länder bero på olika typer av kvoter, t.ex. i radio. I vilket fall är jag långt ifrån övertygad om att det skulle vara negativt om utländsk musik dominerade mer i olika länder. Varför skulle det vara det?

Se även, på detta tema, Tyler Cowens bok Creative Destruction: How Globalization Is Changing the World’s Cultures (Princeton University Press).

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

23 maj 2010 at 11:44

Preferensförfalskning i Texas

Freakonomics-bloggen rapporterar om en familj i Texas som känner sig tvingad att framställa sig som kristen för att barnen inte ska fara illa:

It seemed silly but it’s all very serious business down here. We don’t go to church or teach our children one belief is “right” over another. We expose them to every kind of belief and trust that they will one day settle in to their very own spirituality. However, for the sake of friends and neighbors, we pretend we are Christians. We try not to lie but rather not to disclose unnecessary information. As the children are getting older, this isn’t so easy for them and an outing is probably eminent.

Beklämmande att de som anser att barn inte bör indoktrineras pressas att förtiga eller förfalska sina sanna övertygelser. Texas skiljer sig onekligen från Sverige i så måtto. Här kanske rentav kristna preferensförfalskar för att inte uppfattas som avvikande? Det tycker jag för all del inte heller är bra. Även åsikter och synsätt som folk i allmänhet finner obehagliga bör kunna framföras utan risk för social stigmatisering. Bra argument för det ges i kapitel 2 av On Liberty.

Written by Niclas Berggren

9 mars 2010 at 5:48

Filmekonomi och filmstatistik

Nu har Oscarstatyetter delats ut igen. Har detta kulturella evenemang något med vetenskaplig analys att göra? Jo. Här är fem lästips för den som intresserar sig för filmekonomi och filmstatistik:

  • ”What’s an Oscar Worth?”, publicerad i Economic Inquiry: ”The results indicate substantial financial benefits for a nomination and award for best picture and best actor/actress.”
  • ”For Oscar Glory or Oscar Money?”, publicerad i Journal of Cultural Economics: ”Our findings suggest that nominations for Oscars generate substantial extra revenues, while winning an award contributes only little to this extra rent.”
  • ”Just How Predictable Are the Oscars?”, publicerad i Chance: ”Discrete choice modeling of past data on Oscar nominees in the four major categories—Best Picture, Director, Actor, and Actress—enables prediction of the winners in these categories with a reasonable degree of success. If recent trends persist, it should be possible to predict future winners with a prediction success rate of approximately 77% for Picture, 93% for Director, 77% for Actor, and 77% for Actress.”
  • ”Applying Discrete Choice Models to Predict Academy Award Winners”, publicerad i Journal of the Royal Statistical Society: ”The paper frames the question of predicting the four major awards—picture, director, actor in a leading role and actress in a leading role—as a discrete choice problem. It is then possible to predict the winners in these four categories with a reasonable degree of success.”
  • ”The Economics of Movies: A Literature Survey.”

Jag känner dock inte till någon svensk nationalekonom eller statistiker som analyserar Oscarsgalan eller film mer allmänt. Kanske ett spännande avhandlingsämne för någon?

Written by Niclas Berggren

8 mars 2010 at 11:34

Globaliseringen av mentalsjukdomar

Är mentalsjukdomar (åtminstone delvis) sociala konstruktioner? En fascinerande artikel i New York Times ger visst stöd för en sådan förståelse:

Swimming against the biomedical currents of the time, they have argued that mental illnesses are not discrete entities like the polio virus with their own natural histories. These researchers have amassed an impressive body of evidence suggesting that mental illnesses have never been the same the world over (either in prevalence or in form) but are inevitably sparked and shaped by the ethos of particular times and places. In some Southeast Asian cultures, men have been known to experience what is called amok, an episode of murderous rage followed by amnesia; men in the region also suffer from koro, which is characterized by the debilitating certainty that their genitals are retracting into their bodies. Across the fertile crescent of the Middle East there is zar, a condition related to spirit-possession beliefs that brings forth dissociative episodes of laughing, shouting and singing.

Artikeln handlar mycket om att västvärlden nu exporterar sin syn på mentalsjukdomars orsaker och botemedel, vilken tränger undan andra kulturella konstruktioner:

Cross-cultural psychiatrists have pointed out that the mental-health ideas we export to the world are rarely unadulterated scientific facts and never culturally neutral. ”Western mental-health discourse introduces core components of Western culture, including a theory of human nature, a definition of personhood, a sense of time and memory and a source of moral authority. None of this is universal,”Derek Summerfield of the Institute of Psychiatry in London observes.

Denna utveckling finner jag, från mitt lekmannaperspektiv, svårbedömd. Å ena sidan tycker jag det verkar bra att en rationell syn på mentalsjukdomars orsaker och botemedel sprider sig i världen. När det på vissa håll hävdas att människor är besatta av onda andar, konstaterar västerländsk psykiatri att tillstånd kan analyseras strikt medicinskt och behandlas med beprövade metoder. Å andra sidan framhålls det i artikeln att en djupare förståelse av kulturellt präglade yttringar av vissa tillstånd kan försvåras av en västerländsk tolkning. Vad skulle Thomas Szasz säga?

Se även ”Mental Illness” i Stanford Encyclopedia of Philosophy.

Written by Niclas Berggren

2 mars 2010 at 12:01

Bort med kristendomen

Kristdemokraterna hävdar:

Det är bara att slå upp almanackan för att inse vilken stor roll kristendomen spelar för vårt lands kultur, tradition och historia.

Låt oss då rensa bort kristendomen ur almanackan! Dessutom bör vi byta sätt att ange årtal, hylla okunskap om varför julen firas och arbeta för ett borttagande av biblar på hotellrum. Vi bör med andra ord aktivt verka för att kristendomen spelar en mindre roll och med all kraft motsätta oss försök att använda skolan i motsatt syfte. Om förekomst av kristna rester i vår kultur är ett argument för att kristendomen ska ha en särställning i skolundervisningen, måste frånvaro av sådana rester ses som ett argument mot att kristendomen ska ha en särställning i skolundervisningen. Implicerar ett vara ett böra i det ena fallet, gör det rimligen det även i det andra.

Se även 之乎者也:s inlägg ”Så kallade kristna värderingar” samt debattartikeln ”Myt att kristendomen byggt Sverige”.

Written by Niclas Berggren

21 februari 2010 at 8:42

En massmördares försvarare

Malcom Caldwell var en brittisk forskare som kraftfullt försvarade de röda khmerernas skräckvälde i Kambodja. Han var förstås inte ensam bland västerländska intellektuella att göra det: även i Sverige återfanns supportrar till Pol Pot. I en fascinerande artikel i The Guardian ställs frågan hur Caldwell, som akademiker, kunde stödja en massmördare. Kände han inte till vad som försiggick? Den bild som framträder är av en man med stark ideologisk övertygelse, som visste hur världen såg ut och fungerade. Det fanns inget kvar att utforska. Påståenden som gick emot den ideologiska övertygelsen avfärdades som illvilliga falsarier av kontrarevolutionärer och imperalistiska agenter. Caldwell var härvidlag starkt påverkad av Noam Chomsky, som betecknade vittnesmål från tortyroffer som opålitliga och överdrivna. Caldwells student och efterträdare, professor Ian Brown, beskriver honom så här:

Everyone else in the history department went off every summer to the archives in Rangoon, Baghdad, etc, and got deep inside the data. Malcolm didn’t. He was a man with very clear theoretical and ideological views and the empirical basis didn’t seem to worry him hugely.

En farlig och antivetenskaplig attityd, som skulle kunna tyda på ett slags naivitet och förblindning (”strävar någon efter ett gott mål måste denne vara god”). Men man kan tänka sig en annan tolkning: att det rör sig om medveten och explicit acceptans av vilka medel som helst för att nå ett ideologiskt mål (t.ex. revolution och samhällsomdaning). Dvs. Caldwell kan ha varit fullt medveten om tortyren och dödandet, inte bara i ytlig mening (för han visste att andra hävdade att sådant förekom), och ändå stött Pol Pot. Är inte en sådan hållning rentav naturlig för en kommunist? Från artikeln:

Somehow the link between Marxist-Leninist ideology and communist terror has never been firmly established in the way, for instance, that we understand Nazi ideology to have led inexorably to Auschwitz. As if to illustrate the point, earlier last year the ECCC announced that Helen Jarvis, its chief of public affairs, was to become head of the victims unit, responsible for dealing with the survivors, and relatives of the dead, of S-21. Jarvis is an Australian academic with a longterm interest in the region, who was recently awarded Cambodian citizenship. She is also a member of the Leninist Party Faction in Australia. In 2006 she signed a party letter that included this passage: ”We too are Marxists and believe that ‘the ends justify the means’. But for the means to be justifiable, the ends must also be held to account. In time of revolution and civil war, the most extreme measures will sometimes become necessary and justified. Against the bourgeoisie and their state agencies we don’t respect their laws and their fake moral principles.”

Kanske delade Malcolm Caldwell den synen innerst inne? Ironiskt nog blev han, av allt att döma, mördad av den regim han hyllade. Läs mer i den fylliga artikeln!

Written by Niclas Berggren

10 januari 2010 at 14:11

Är pojkar mer tävlingsinriktade än flickor?

Ett flertal studier visar att män är mer tävlingsinriktade än kvinnor. En ny studie av Anna Dreber, Emma von Essen och Eva Ranehill, ”Outrunning the Gender Gap: Boys and Girls Compete Equally”, studerar svenska barn i åldrarna 7 till 10 år och finner, tvärtemot en liknande israelisk studie, inga könsskillnader.

Tävlingsinriktningen har mätts i tre olika aktiviteter –  löpning, hopprep och dans – på följande vis:

First the children perform the task individually. Their performance is measured and they are then matched together in pairs of two depending on their result. Thereafter the children perform the task a second time in these matched pairs. Competitiveness is measured as the difference in performance between the individual and matched performance, and is thus considered as the reaction to competition.

Deras resultat:

We find no gender differences in competitiveness among children in Sweden in any of the three tasks. Boys and girls increase their performance equally in the competitive setting for running and skipping rope, and there is no difference between the average increases. Regarding the dancing task, both boys and girls decrease their performance when competing, possibly due to attempts of imitating the other child. However, this decrease in performance is not significantly different between the two genders.

Forskarna menar att resultaten kan tyda på en kulturell del i bestämningen av tävlingsinriktning och följaktligen att allt inte har med biologi att göra. Om den slutsatsen står sig implicerar den bl.a. att vissa könsskillnader går att påverka genom medvetna val.

Se även de tidigare inläggen ”Dags för enkönade skolklasser?” och ”Är män mer tävlingsinriktade än kvinnor?”.

Written by Niclas Berggren

20 december 2009 at 9:01

Gynnas kreativiteten av långt upphovsrättsskydd?

Ett vanligt argument för ett starkt och långvarigt upphovsrättsskydd är att det stimulerar artister, konstnärer, författare och kompositörer att skapa nya verk som alla kan njuta av. Men är den effekten entydig? Inte enligt en ny analys i ”Artistic Creation and Intellectual Property” av Francisco Alcalá och Miguel Gonzalez-Maestre. Med ett långvarigt skydd gynnas ”superstjärnorna”, men dessa stjärnor kommer därför också att kunna och vilja göra det svårt för nya artister etc. att ta sig fram. Forskarna beskriver sin analys så här:

superstarThe paper builds an overlapping-generations model of artists with three features: (i) the number of highly talented artists in a given period is positively linked to the number of young artists starting the career in the previous period; (ii) artistic markets are superstar markets; iii) promotion expenditures play an important role in determining market shares. In this framework, the paper analyzes the consequences for high-quality artistic creation of changes in the length of the copyright term, increases in market size, and progress in some communication technologies. It is shown that increasing superstars’ returns do not always increase the expected return to starting an artistic career. As a result, in the long run, longer copyrights do not always stimulate artistic creation.

Det finns en tendens i debatten om upphovsrätt att inta dogmatiska hållningar, antingen att copyright etc. är entydigt gynnsam eller att copyright etc. är entydigt negativ för skapandet. Jag tror att det är dags för lite mer ödmjukhet.

Se även inläggen ”Splittring om fildelning” och ”Behövs upphovsrätt för musik?”.

Written by Niclas Berggren

31 oktober 2009 at 6:12

Ska teater vara realistisk?

brechtJag har tidigare kritiserat svenska skådespelare för att vara konstlade. När jag härförleden nämnde detta för min gode vän Manfred Holler svarade han att han, inspirerad därtill av Bertolt Brecht, inte delade min normativa utgångspunkt, att det är önskvärt med okonstlade skådespelare. Tvärtom ansåg han att teater inte ska vara realistisk: det ska framgå att den inte är det. Teater är teater och inte en imitation av verkligheten. Som Brecht skriver om scenografi i Brecht on Theatre (s. 233):

[I]t’s more important nowadays for the set to tell the spectator he’s in the theater than to tell him he is in, say, Aulis. The theater must acquire ”qua” theater the same fascinating reality as a sporting arena during a boxing match. The best thing is to show the machinery, the ropes and the flies.

Jag kanske ska tänka om: i linje med min uppfattning om den rena konsten, vad gäller tavlor och dans, kan man tänka sig att värdesätta andra konstformer för konstens skull, inte därför att de utgör en integrerad del, eller ett försök till gestaltning, av det liv vi (ändå) befinner oss i. Jag kanske redan har tänkt så, utan att riktigt förstå det, om opera, som jag tycker mycket om och som är en mycket orealistisk konstform. I verkliga livet sjunger vi t.ex. inte hela tiden till varandra.

Written by Niclas Berggren

17 oktober 2009 at 6:44

Publicerat i konst, kultur, teater

Kulturers ekonomiska betydelse

Man kan tycka att EU-länderna är rätt lika varandra i ett internationellt perspektiv, men trots det finner Luigi Guiso, Paola Sapienza och Luigi Zingales, i den nya studien ”Cultural Biases in Economic Exchange?”, publicerad i QJE, att kulturella skillnader föreligger och att de påverkar tilliten till människor från andra länder. Det har i sin tur ekonomiska konsekvenser:

We then find that lower bilateral trust leads to less trade between two countries, less portfolio investment, and less direct investment, even after controlling for the characteristics of the two countries. … Our results suggest that perceptions rooted in culture are important (and generally omitted) determinants of economic exchange.

Jag tycker om denna utvidgning av den nationalekonomiska analysen, där såväl formella som informella institutioner, liksom sociala faktorer, inkluderas i försök att förklara ekonomiska utfall. En fråga man kan fundera på i sammanhanget är hur kulturella skillnader mellan länder, och därpå baserad tillit, förändras i globaliseringens era. Religion kanske allmänt blir mindre viktigt inom EU, t.ex., och gemensam musik, tv och film kanske också homogeniserar kulturer. Vissa beklagar detta, då strömlinjeformningen ökar, men måhända öppnar större kulturell likhet för mer av samarbete och ekonomiskt rationella utbyten.

Written by Niclas Berggren

14 oktober 2009 at 11:41

Indiska kvinnor får det bättre av tv

En fascinerande studie av Robert Jensen och Emily Oster, ”The Power of TV: Cable Television and Women’s Status in India”, publicerad i QJE, tyder på att tv:s inflytande på värderingar och beteenden kan vara positivt för kvinnors situation:

tv indienThis paper explores the effect of the introduction of cable television on women’s status in rural India. Using a three-year, individual-level panel data set, we find that the introduction of cable television is associated with significant decreases in the reported acceptability of domestic violence toward women and son preference, as well as increases in women’s autonomy and decreases in fertility. We also find suggestive evidence that exposure to cable increases school enrollment for younger children, perhaps through increased participation of women in household decision making.

Kanske något för svenskt bistånd att stödja, utbyggd kabel- och satellit-tv i fattiga länder?

Se även inlägget ”Tv-tittande ger färre barn”.

Written by Niclas Berggren

8 oktober 2009 at 6:03

Upprörande hederskultur

Jag skrev för några dagar sedan om den destruktiva homofobi som leder till mycket lidande för unga homosexuella. Dess grund i en muslimskt färgad hederskultur framträder med stor tydlighet i den dokumentär av Oscar Hedin, Värre än djur, som visades i SVT igår. Där framträder Mohammad och Cherin och berättar modigt och personligt om vad de har utsatts för av sina familjer. Förutom fysisk och verbal misshandel, även dödshot. Cherins styvpappa säger:

För mig är hon inte en människa, hon är värre än ett djur. Hon är inte en människa och hon är inte ett djur, hon är sämre.

Vad kan göras åt problem av det här slaget? Jag känner mig mycket upprörd men maktlös.

Se dokumentären i SVT Play.

Written by Niclas Berggren

5 oktober 2009 at 11:52

Vad kostar kulturen?

Åsa Linderborg i ett skarpt utfall mot regeringen:

Kultur måste få kosta.

Samtidigt visar DN denna figur:


Kulturen tycks få kosta även med Alliansen.

Written by Niclas Berggren

25 september 2009 at 22:30

Publicerat i ekonomi, kultur, pengar, politik

Bra och dåliga droger

michelfoucaultMichel Foucault ville nyansera tänkandet kring droger:

I think that drugs must become part of our culture. … As a pleasure. We have to study drugs. We have to experience drugs. We have to do good drugs that can produce very intense pleasure. I think this puritanism about drugs, which implies that you can either be for drugs or against drugs, is mistaken. Drugs have now become a part of our culture. Just as there is bad music and good music, there are bad drugs and good drugs. So we can’t say we are ”against” drugs any more than we can say we’re ”against” music.*

En intressant tankegång, att inte förkasta alla droger tout court, utan att ta ställning till dem, en och en, efter en ”kostnads-intäktsanalys” som beaktar njutning som en intäkt. Frågan är om vår puritanska politiska kultur är mogen för ett sådant förhållningssätt – och för en öppen diskussion om alternativ till kriminalisering när det gäller att motverka de dåliga drogerna. Troligen inte.

Själv är jag sugen på soma.

*Ur Ethics: Subjectivity and Truth (s. 165–166).

Written by Niclas Berggren

22 september 2009 at 6:40

Publicerat i etik, kultur, lycka, moral, narkotika, njutning

Tre små frågor

  1. Kan svenskar också få vaccin mot svininfluensan i form av nässpray? NYT: ”The nasal spray contains a weakened live virus, while injections contain killed and fragmented virus. The spray gives a stronger immune reaction but carries a small risk that the virus will multiply too quickly in people with compromised immunity.”
  2. Är det bara jag som revolterar mot att anhöriga män vid en begravning ska ha vit slips? Något så fult vägrar jag att ta på mig. Det får bli svart slips. Magdalena Ribbing: ”Enligt vedertagen svensk sed har de närmast anhöriga männen till den som begravs vit slips.”
  3. Är schackspel att betrakta som kulturarbete? SvD: ”Idag finns 157 kulturarbetare i Sverige som ansetts så skickliga och viktiga att de oavsett vad de skapar alltid får cirka 18000 kronor i ‘månadslön’ så länge de lever. Till dem hör … schackspelaren Ulf Andersson.”

Written by Niclas Berggren

19 september 2009 at 17:20

Publicerat i etikett, kultur, medicin, revolt, sjukdom

Varför applådera?

Varför applåderar vi på en konsert? För att vi i genuin mening tycker om det som framförs eller för att vi styrs av det sociala sammanhanget? I Ferdydurke beskriver Witold Gombrowicz vad som kan ligga bakom:

När en konsertpianist spelar Chopin så säger ni: åhörarna förtrollades och hänfördes av en kongenial tolkning av Mästarens förtrollande musik. Men det är möjligt att inte en enda av åhörarna förtrollades; det är fullt möjligt att de mottagit föreställningen mindre entustiastiskt om de inte hade vetat att Chopin var en stor mästare och pianisten en stor pianist. Det är också möjligt att orsaken till att alla applåderade, skrek och hoppade i bänkarna, med ansiktena förvridna av känsla, var att alla andra gjorde likadant. Ty eftersom var och en av dem trodde att alla de andra upplevde ett nöje och en njutning av enormt och överjordiskt slag, så skulle de vara benägna att av just det skälet visa samma nöje och njutning; och sålunda är det fullt möjligt att ingen i salen direkt och omedelbart hänfördes av upplevelsen, fastän var och en anpassade sin hållning till sin grannes och visade alla yttre tecken på det. Och det är först när hela auditoriet på det sättet hänförts, när varenda en har uppmuntrats av alla andra att klappa i händerna, ropa, bli röda i ansiktet av njutning och entusiasm, det är först då, säger jag, som dessa demonstrationer av njutning och entusiasm uppstår, ty vi är tvungna att anpassa våra känslor till vårt uppförande.  (s. 75)

ovationGombrowicz ser igenom det sociala spelet, på ett nästan spelteoretiskt sätt. De som deltar i det reflekterar nog i det flesta fall inte över det utan har okritiskt internaliserat en social anpassningsmekanism. ”Jodå, jag tyckte verkligen om pianisten i afton!”. Vissa  försöker dock säkert medvetet dölja att de inte har en egen genuin uppfattning i tron att andra inte genomskådar dem. En tragisk aspekt av denna typ av massbeteende är att självständiga bedömningar av ny konst lyser med sin frånvaro. Ängsligt tittar man sig om och försöker utröna vad andra, vad massan, tycker. Först därefter vågar man, så att säga, applådera.

Se även ”Tycker inte du heller om poesi?”.

Written by Niclas Berggren

16 september 2009 at 17:59

Kommunistisk tv-smak

jr ewingDen marxistiske filosofen G. A. Cohen har avlidit. Jag ser i en dödsruna att även en kommunist kan ha sina ljusa sidor:

Some things were sacred though: I once made the mistake of calling him during an episode of Dallas, his favourite TV show of the moment.

Själv var jag ju på Southfork förra året. Och jag har läst Cohens kritik av Nozick – och fann den stark!

Tips: Tyler Cowen. Se även inläggen ”Är det rättvist med rika idrottsmän?” och ”Pengar och lycka”.

Written by Niclas Berggren

6 augusti 2009 at 21:43

Kulturell grund för välfärdsstaten

Graden av omfördelning skiljer sig åt mellan länder. En ny studie belägger att detta verkar kunna bero på kulturellt bestämda skillnader i preferenser. Det är Erzo Luttmer och Monica Singhal som i ”Culture, Context, and the Taste for Redistribution” finner följande:

We investigate whether culture plays an important role in the determination of preferences for redistribution. We examine the preferences of immigrants to separate cultural effects from economic and institutional determinants of preferences (”context”). An individual’s preference for redistribution is strongly positively associated with the average preference for redistribution in her country of birth. This result is robust to rich controls for economic factors and cannot easily be explained by selective migration. The birth country preference effect is stronger for non-citizens and non-voters, those with shorter tenure in the country of residence, and those who move to countries with a large number of immigrants from their own birth countries. Immigrants from countries with a higher preference for redistribution are more likely to vote for a more pro-redistribution political party. These cultural effects persist strongly into the second generation.

Tre reflexioner:

  1. Om kultur bestämmer preferenser rörande omfördelning, vad bestämmer kulturen? (Vad är kultur?)
  2. Vad bestämmer skillnader inom en kultur i preferenserna rörande omfördelning?
  3. Är inte detta resultat av intresse för dem som har egna preferenser rörande omfördelning i det land som tar emot invandrare? De som ogillar omfördelning kanske borde verka för invandring från kulturer som delar den preferensen, och vice versa.

Uppdatering: Se även ett nytt working paper av Andreas Bergh och Günther Fink på samma tema.

    Written by Niclas Berggren

    13 juni 2009 at 17:39

    Poetisk nationalekonom

    Jag tillbringade veckoslutet på det fantastiska Ockenden Manor i England, där jag deltog i ett kollokvium på temat ”The Limits of Rationality”. Jag imponerades särskilt av en av deltagarna, Jean-Paul Carvalho, från Oxford University. Bara en sådan sak som att han är poet! Jag tyckte mycket om denna dikt:

    In the midst
    All the time
    In you
    In me

    Men först och främst är Jean-Paul en lovande forskare. Ta tillfället i akt och titta närmare på hans forskning:

    • ”A Theory of the Islamic Revival”: ”[T]he origins of the Islamic revival are traced to a combination of two developments: (1) a growth reversal which led to a decline in social mobility, leaving aspirations unfulfilled among the educated middle class, (2) increasing income inequality and impoverishment of the lower-middle class. The sexual revolution in the West and rapid urbanization in Muslim societies intensified this process of religious revival.”
    • ”Coordination and Culture”: ”[C]ultural commitments can explain why social diversity persists despite large benefits to homogenization of attitudes and behavior. We also show that more restrictive (i.e. intolerant) cultures can survive evolutionary selection when agents choose their culture.”
    • ”Instincts and Institutions: The Rise of the Market”: ”[W]e attribute the emergence of cooperation in early trade to an evolved characteristic of human psychology which makes revenge sweet: people are willing to pay a price to punish those who betray their trust. Once cooperative expectations became fixed, institutions such as the law merchant and ethnic trading networks, as well as certain ‘bourgeois virtues,’ helped sustain and extend trade during the Medieval period. ”

    Missa slutligen inte Jean-Pauls intervju med ekonomipristagaren Thomas Schelling.

    Written by Niclas Berggren

    28 april 2009 at 11:43

    Snövit och de sju dvärgarna

    Så fint de spelar, dansar och sjunger — en français!

    Written by Niclas Berggren

    4 mars 2009 at 20:24

    Publicerat i dans, humor, kultur, musik

    Prisdiskriminering vid popkonserter


    Nationalekonomisk teori talar om prisdiskriminering när en vara eller tjänst säljs till olika priser av samma försäljare. I en ny studie, ”Price Discrimination in the Concert Industry”, undersöks vilka faktorer som kan förklara att biljetter till samma popkonsert säljs till olika priser:

    The theory predicts that older artists and artists performing in larger venues should be more likely to price discriminate. The intuition is that larger venues imply greater differential in product quality and older artists face older audiences with more diverse age distribution (both young and old audience members). The evidence shows that venue capacity and artist age increase the probability of using price discrimination as predicted by the theory.

    Resultatet beläggs förstås med diverse ekonometriska test men kan illustreras med dessa enkla diagram:


    Själv har jag bara varit på två popkonserter, båda gångerna på stora arenor (Globen och Stockholms Stadion) med en inte helt purung artist (Dolly Parton). Prisdiskriminering förekom.

    Written by Niclas Berggren

    4 mars 2009 at 7:42

    Teater om ekonomi


    Mästerekonomen och teaterinspiratören

    Det är inte varje dag ett teaterstycke som utgår från en bok i ekonomi skrivs. Vilket ekonom är det då som har inspirerat till det dramatiska verk — Finanskris Krasch Boom Bang! — som nu framförs på Västrahamnsteatern i Malmö? Är det månne Adam Smith? David Ricardo? Carl Menger? Eller någon av ekonomipristagarna till minne av Alfred Nobel? Å nej, det är en ännu skarpare ekonomisk tänkare: Johan Ehrenberg!* Det är hans och Sten Ljunggrens Nya ekonomihandboken** som utgör grunden för teaterstycket:

    Det här handlar mycket om att popularisera Johan Ehrenbergs idéer, såklart. … Pjäsen är för vår tid ovanligt tydlig i sitt politiska ställningstagande. Föreställningen avbryts då och då av att skådespelarna förklarar politiska och ekonomiska begrepp. Och precis som i Ekonomihandbokens förord, klargör skådespelarna sin socialistiska utgångspunkt i början av föreställningen.

    Det är bara att beklaga att man inte befinner sig i Malmö, där detta storslagna verk till den store ekonomens ära kan avnjutas.


    *Ja, det är den Johan Ehrenberg, han som förespråkar socialisering av Sveriges banker och som i Filosofiska rummet försvarar Marx arbetsvärdelära (till skillnad från mindre insiktsfulla eller av ideologi förblindade ekonomer, som Joseph Schumpeter i kapitel 3, ”Marx the Economist”, av Capitalism, Socialism, and Democracy).
    **Mästerverket recenseras entusiastiskt av en annan stor ekonom, Ali Esbati, i Flamman. Fil.dr Anna Larsson är däremot lätt kritisk i sin recension i Ekonomisk Debatt, varför hon inte kan anses vara en ekonom i samma klass som Ehrenberg och Esbati.

    Written by Niclas Berggren

    14 februari 2009 at 23:01

    Tio moderna myter

    blackburnProfessorn i filosofi vid Cambridge University Simon Blackburn går i en artikel i Times Higher Education igenom tio moderna myter. Mina tre (här nedkortade) favoriter:

    2. The myth of religious belief
    People say they believe in life after death but still grieve when people die. 

    7. The myth of culture
    What is usually known as culture is a set of symbols enabling people on the inside to recognise and dislike those on the outside. 

    8. The myth of equal respect
    [D]iscrimination is a virtuous activity and elites are to be admired. 

    Jag förhåller mig dock tveksam till hans nummer 4, The myth of the scientist, och hans nummer 9, The myth of choice and competition. Jag gillar, hyllar och tror på vetenskapsmannen och konkurrens. Har jag gått på mytbildning, eller vad?

    Written by Niclas Berggren

    10 februari 2009 at 14:02

    Extraordinär helg med Wagner

    Richard Wagner

    Denna helg avnjuter jag, i sällskap med mina goda vänner Anders, Magnus, Mattias, Rickard och Christian, hela Der Ring des Nibelungen, Richard Wagners storslagna tetralogi baserad i nordisk mytologi. Cykeln består alltså av fyra musikdramer: Das Rheingold, Die Walküre, Siegfried och Götterdämmerung. Tanken är att leva Wagner hela helgen! Så här ser vårt program ut:

    Fredag den 31 oktober
    18.00 Champagne Bruno Paillard
    18.15 Das Rheingold
    21.00 Slut – alla går hem till sig

    Lördag den 1 november
    9.00 Die Walküre
    13.00 Lunch
    14.00 Gemensam promenad och konversation
    15.00 Siegfried
    19.30 Middag på Nalens restaurang
    22.00 Slut – alla går hem till sig

    Söndag den 2 november
    11.00 Brunch (lagas gemensamt)
    12.00 Götterdämmerung
    16.45 Avslutande drink
    17.00 Slut – alla går hem till sig

    Den inspelning vi ser har James Levine som dirigent och kommer från Metropolitan Opera i New York.

    Det är svårt eller omöjligt att i några ord beskriva Ringens storhet. Låt mig bara nämna dess suggestiva musik (redan det mycket speciella förspelet till Das Rheingold får mig i extas) och det filosofiska djupet i teman som konflikten mellan makt och kärlek och mellan regler och egen nyttomaximering. För att inte tala om idén att kärlek kan förkastas samt förekomsten av incest. Min favoritkaraktär är nibelungen själv, Alberich, en ful dvärg.

    Written by Niclas Berggren

    1 november 2008 at 7:36

    Bli en cineast i höstmörkret

    Gårdagskvällen användes till att planera vilka filmer som ska ses på Stockholm International Film Festival, som äger rum 20-30 november. Denna festival utgör en av årets absoluta höjdpunkter. För att gå behövs ett medlemskort, vilket kostar 220 kr; sedan kostar varje film 70 kr. Jag ska se dessa 18 filmer (i kronologisk ordning):

    De ofrivilliga 2008-11-21 18:00
    Blood Appears 2008-11-21 20:30
    The Amazing Truth About Queen Raquela 2008-11-22 09:30
    Máncora 2008-11-22 17:30
    East/West – Sex & Politics 2008-11-22 19:30
    Red 2008-11-22 22:00
    Boogie 2008-11-23 15:30
    Everybody Dies but Me 2008-11-23 18:30
    A Week Alone 2008-11-24 20:30
    Baghead 2008-11-25 18:30
    Valentino: The Last Emperor 2008-11-25 21:00
    Voy A Explotar 2008-11-26 21:00
    Mellan väggarna 2008-11-27 18:30
    Hr Landshövding 2008-11-28 17:30
    Parc 2008-11-29 18:00
    Acne 2008-11-30 11:00
    With Gilbert & George 2008-11-30 17:30
    Gomorra 2008-11-30 21:30

    Jag kommer säkert att blogga om flera av dessa (liksom förra året). Jag undrar om jag inte är mest nyfiken på Hr Landshövding, en film om den helfestliga f.d. försvarsministern och landshövdingen i Uppsala Anders Björck.

    Written by Niclas Berggren

    23 oktober 2008 at 13:27

    Publicerat i film, kultur, lycka

    Politikens stöd till kulturen

    Kulturen har under lång tid varit nära förbunden med den offentliga makten och penningpungen. Vad skulle Wagner ha varit utan stödet från kung Ludwig II av Bayern? Bara en sådan sak. Samtidigt finns det argument för att mycket kultur klarar sig utmärkt och gynnas av ett marknadssystem — det hävdar t.ex. professor Tyler Cowen i In Praise of Commercial Culture.

    I vilket fall är vissa kulturformer idag i hög grad offentligt finansierade. En ny studie undersöker kopplingen mellan politik och kultur på lokal nivå i Italien. Tre huvudresultat om de offentliga kulturutgifterna per capita:

    • De påverkas inte av om det politiska styret ligger till höger eller vänster på den ideologiska skalan.
    • De minskar under valår.
    • De minskar när en borgmästare sitter en sista tillåten period.

    Som författarna påpekar kan det första resultatet ha att göra med att lokalpolitik ofta inte är särskilt ideologisk. Det andra resultatet pekar på att medianväljaren inte lägger särskilt stor vikt vid kulturutgifter jämfört med andra offentliga utgifter (som tenderar att öka under valår). Det tredje resultatet antyder att politiker inte heller lägger särskilt stor vikt vid kulturen: när de själva får bestämma utan att bry sig om väljarna minskar också kulturutgifterna.

    Är dessa resultat, som antyder att kulturen har vissa problem att få (ökad) offentlig finansiering, problematiska? Det beror på om man anser offentligt stöd centralt för en levande kultur eller ej och, förstås, på om man anser en levande kultur viktig.

    Written by Niclas Berggren

    15 oktober 2008 at 8:18

    Vad tycker vi egentligen om kultur?

    Witold Gombrowicz säger sanningar i sin dagbok. Hur är det t.ex. med människors kulturella sida? Hur mycket berörs vi av konsten och hur mycket är tom retorik som vi uttrycker för att vi vill verka kulturella, fina, intressanta?

    Om vi inte redan i skolan hade tvingats att hänföras över konsten, tror ni då att vi senare i livet skulle känna så mycken färdig hänförelse? Om hela vår kulturella organisation inte pådyvlade oss konsten — menar ni då att vi skulle intressera oss lika mycket för den? Är det inte vårt behov av myt och dyrkan som ger sig till känna i denna vår beundran, och är det inte så att vi genom att beundra dem som är högre själva svingar oss upp på högre höjder? Och är det inte framför allt så att dessa känslor av beundran och hänförelse föds ”ur oss” eller ”mellan oss”? När applåderna dånar efter konserten betyder det inte alls att envar som applåderar är hänförd. En försiktig handklappning drar med sig en annan — man hetsar upp varandra — och till slut skapas en situation där var och en måste anpassa sitt inre till det kollektiva vanvettet. Alla ”beter sig” som om de var hänförda fast ingen är det ”pår riktigt” eller i varje fall inte till den grad.

    Detta fenomen ligger nära det professor Timur Kuran kallar preferensförfalskning. Vissa saker säger vi för att vi beräknar att de tas emot väl av människor vars respekt vi söker; vissa saker förtiger vi för att undvika att andra ser ner på oss.

    Är denna typ av förfalskning bra eller dålig? Jag är splittrad. Å ena sidan kan det ge större lycka om vi ibland förställer oss — det kan bespara andra smärta, gynna vissa aktiviteter (som kultur) och ytterst gynna oss själva — men å andra sidan finns det något lätt obehagligt i att inte sträva efter sanning. Och ibland kan ett socialt tryck som leder till ett förtigande av sanningar vara direkt destruktivt.

    Se ett tidigare inlägg i samma anda.

    Written by Niclas Berggren

    6 september 2008 at 8:20

    Påven och kommunisterna

    Vad har påven och Kubas kommunistledare gemensamt? De försöker, gärna med hjälp av lagens långa arm, kväsa kulturella yttringar som utgör ”hädelse” eller ”social fara”.

    Påven ger t.ex. nu sitt stöd till dem som vill få ett museum för modern konst i norra Italien att ta bort detta konstverk:

    "Zuerst die Füsse" av Martin Kippenberger

    Samtidigt åtalas punkrockaren Gorki Aguila för att utmana ”kommunistisk moral” på Kuba.

    Ja, yttrandefriheten känns hotfull när man inte kan försvara sig med rationella argument. Då måste man svartmåla, stoppa och förtrycka. Själv dissar jag såväl katolsk som kommunistisk moral på många punkter, och jag känner mig glad över att bo i ett land där sådan kritik, även i utmanande former, är tillåten*.

    Se ett tidigare inlägg om en staty av Jesus med erektion.


    *I Sverige argumenterar emellertid den kristne aktivisten Tuve Skånberg för att hädelse ska bli straffbart.

    Written by Niclas Berggren

    29 augusti 2008 at 11:31

    Angående Ingmar Bergmans konst

    Arkitekt Bergman

    Igitur ser det hela klarare än alla andra:

    ”En eftersträvansvärd konst vill inget annat än med lånad spade gräva en grop i mytologins mylla genom att tillföra material. Den vill invertera – nej, upphäva – kannibalismens metafysik, etablera sin närvaro genom att simultant upprätta sig som både värd och parasit. Man frestas säga: genom att ingå i det mytiska genom att inte ingå. Den vill självhävdelse i självutplåningens namn. Bergman skapade ingen värld, utan lät en värld ta form utifrån en hällristning, en försiktig men bestämd och noggrant utvald påverkan på en befintligt topologi som törstar efter arkitekt. Konstigare än så är det inte.”

    Nej, konstigare än så är det sannerligen inte.

    Written by Niclas Berggren

    25 juli 2008 at 11:56

    Barndopets hemska grund

    Påven döper ett barn

    Det kan tyckas oskyldigt med barndop, men jag finner denna tradition osmaklig och uppmanar härmed föräldrar att undvika denna ceremoni.* Att låta släkt och vänner komma samman efter att ett barn har fötts under trevliga, även ceremoniella, former, det har jag inget alls emot. Men just den kristna inramningen finner jag stötande. De flesta svenskar bryr sig inte om den, det vet jag, men de kanske skulle göra det om de kände till dess grund.

    Den kristna kyrkan lär nämligen att varje människa föds med arvssynd: genom att Adam och Eva, som kristna kallar de första människorna, syndade bestämde Jahve att alla människor ärver en syndig natur. Denna natur gör att ingen människa, inte ens ett nyfött barn, anses förtjänt av himlen efter döden. För att med säkerhet undvika det helvetesstraff som Jahve har bestämt för alla krävs frälsning genom dopet.

    Som Katolska kyrkans katekes uttrycker det:

    ”1250 Born with a fallen human nature and tainted by original sin, children also have need of the new birth in Baptism to be freed from the power of darkness and brought into the realm of the freedom of the children of God, to which all men are called.”

    Att ordna ett barndop innebär alltså att man, åtminstone implicit, ger sitt erkännande till den bisarra, kristna uppfattningen om en gud som bestämmer att alla ska präglas av synd och som vidare förordnar att den som inte ser till att det hälls vatten på ett barn i en kristen ritual riskerar det barnets eviga väl. Dessutom gör man sitt barn till medlem i en organisation utan dennes medgivande, vilket i sig är klandervärt. Lägg därtill att det är en religiös organisation, och min uppfattning är definitivt att det är oetiskt att pådyvla barn religiösa uppfattningar.


    *Om föräldrar trots allt väljer att ha ett barndop tycker jag att man som vän eller närstående bör delta, om möjligt. Gemenskap och firandet av ett barn är trots allt viktigare än principer.

    Written by Niclas Berggren

    23 juli 2008 at 8:16

    Det ska inte vara vackert

    Oscar Wilde i Intentions (1891):

    ”Art finds her own perfection within, and not outside of herself. She is not to be judged by any external standard of resemblance. She is a veil, rather than a mirror.”

    En av de de minst tilltalande delarna av en konventionell syn på konst är att den ska vara vacker. Betraktaren eller lyssnaren ska få en varm och lite mysig känsla inombords. Han eller hon ska känna igen sig, inte utmanas att beträda ny mark. Melodier ska vara tonala, helst också trallvänliga; tavlor ska porträttera konkreta ting och ha ett tydligt och fint budskap; filmer ska ha ett lyckligt slut. Inget fel på det, nödvändigtvis, men vacker konst är (för mig) oftast tråkig konst. Fram för den utmanande, oväntade, abstrakta — ja, kanske t.o.m. fula — konsten! Och framför allt: uppskatta konsten för konstens skull, inte för att den fyller ett konventionellt syfte.

    Ett exempel på icke-vacker men mycket stimulerande konst: komponisten Steve Martlands verk. Lyssna på flera för att få en känsla av hans stil. Man somnar inte!

    Written by Niclas Berggren

    19 juni 2008 at 15:09

    Publicerat i estetik, konst, kultur, musik

    Dans utan handling

    Ikväll såg jag och Anders dansföreställningen Breaking Boundaries, med avgångselever från Kungliga Svenska Balettskolan och Balettakademin. Mycket imponerande insatser. Det som slog mig är att jag framförallt uppskattar ”atomistisk dans”, dvs. dans utan handling och anknytning, dans som är ren från kulturell kontext och som bara manifesterar teknik, rörelse, känsla. Dansens syfte, enligt denna syn, är inte att jag ska känna igen mig och bekräftas utan att jag ska få en direkt upplevelse av dansen som sådan.

    Dans med handling kan jag tycka om, men då i regel trots handlingen, inte på grund av den. Ett bra exempel är John Neumeiers balett Peer Gynt, som har (en bekant) handling men som framför allt innehåller enormt starka rörelser och rörelsemönster som i sig ger (åtminstone mig) enorm livsglädje.

    Denna syn går helt på tvärs mot vad som skulle kunna kallas en konservativ kultursyn, där kulturen ses som ett redskap för att förmedla en kulturell samhörighet och distinkta, traditionella budskap. Sådant avvisar jag: det distraherar och förstör den rena konstupplevelsen.

    Se ett tidigare inlägg om min konstsyn.

    På bilden: Caroline Cavallo i William Forsythes In the Middle, Somewhat Elevated. En koreografi för en ny tid! (Foto: Martin Mydtskov Rønne.)

    Written by Niclas Berggren

    22 maj 2008 at 22:47

    Publicerat i atomism, autonomi, dans, konst, kropp, kultur

    Mecka som ny tidsstandard?

    Enligt BBC kräver muslimska vetenskapsmän och präster nu att Greenwich Mean Time ersätts av Mecka-tid som riktpunkt för världen :

    Muslim scientists and clerics have called for the adoption of Mecca time to replace GMT, arguing that the Saudi city is the true centre of the Earth. … A prominent cleric, Sheikh Youssef al-Qaradawy, said modern science had at last provided evidence that Mecca was the true centre of the Earth.”

    Om man ser tidsstandardens placering som en indikation på kulturell dominans föredrar jag definitivt Greenwich framför Mecka. Rule Britannia!

    Written by Niclas Berggren

    29 april 2008 at 8:49

    Lesbiska med läppstift


    Jag har tidigare uppmärksammat bears, dvs. homosexuella män som är tjocka och håriga och som önskar framstå som maskulina. Deras motsvarighet på kvinnosidan torde vara lipstick lesbians, dvs. homosexuella kvinnor som är smala och fräscha och som önskar framstå som feminina. De klär sig ofta i kjol och klänning, har långt hår (men bara på huvudet) och använder smink. På bilden ses några typiska kvinnor av detta slag från tv-serien The L Word.

    Se förresten denna lesbiska limerick.

    Written by Niclas Berggren

    3 april 2008 at 6:53

    Publicerat i homosexualitet, kultur

    Den obehagliga kulturhögern


    Johan Tralau, kulturkonservativ, talar sig varm för offentligt kulturstöd:

    Jag tror åtminstone så här att, vad gäller kulturarvet, så finns det en, asså, det finns ganska goda skäl att försöka värna om, om beständighet i, asså, kontinuitet i kulturarvet.

    Denna syn tilltalar mig inte, av åtminstone två skäl:

    1. Traditionell kultur är nästan alltid trist, förutsägbar och intetsägande. Jag ser framför mig stöd till målande av harar i naturmiljö istället för stöd till nydanande och sant berörande konst. Om människor eller sponsorer inte vill betala för traditionell kultur anser jag det vara lika fel för staten att tillhandahålla finansiering av den som det var för staten att hålla en förlegad varvsindustri under armarna till höga kostnader på 1970-talet. Kreativ förstörelse behövs också på kulturens område och ska inte hindras av staten.
    2. Att ge stöd till traditionell kultur gynnar primärt redan priviligierade människor. Det är inte ensamstående mammor från Rinkeby som går på Operan och Dramaten. Är detta då ett riktigt användande av knappa resurser?

    Uppdatering: Jag har fått frågan varför jag har en bild på Al Gore ovan. Men det är faktiskt Tralau på bilden. Och läs här om frön till en förnyad kulturpolitik.

    Written by Niclas Berggren

    3 april 2008 at 6:44

    Publicerat i ekonomi, konst, kultur, politik, skatt

    Svag för judar


    Igår såg jag den franska filmen Au revoir, les enfants och blev berörd. Den bygger på en sann historia och illustrerar antisemitismens grymhet, som alltid har berört mig starkt emotionellt. Julien får se hur hans judiske skolkamrat Jean förs bort av Gestapo, för att skjutas vid ankomsten till Auschwitz. Filmen fick mig att fundera på min egen syn på judar, judendomen och Israel.

    Som läsare av denna blogg vet är jag inte bara ateist utan också anti-teist. Dvs. jag tror inte att det finns några gudar (givetvis inte heller Jahve, judarnas gud); och jag anser vid en nettokonsekvensanalys att religionen utövar ett destruktivt inflytande i världen. Denna min syn omfattar alla religioner. Men även om jag alltså avvisar alla religioner qua religioner, inklusive judendomen, har jag en speciell plats i mitt hjärta för judar och det judiska (i kulturell-sociologisk mening). Jag har alltid fascinerats av deras historia och hur framgångsrika många judar har varit. Jag skiljer alltså på religion i sig och övriga aspekter av det som har med judar att göra. Detta är inte särskilt märkligt – faktum är att det också finns många judiska ateister (t.ex. nobelpristagaren Steven Weinberg).

    Jag är även en stark försvarare av Israels existensberättigande och rätt att försvara sig – jag ser inte hur man kan komma till någon annan ståndpunkt efter den skamfulla behandling av det judiska folket som präglar vår historia – även om jag också är kritisk till en hel del av den förda politiken i Israel. Jag är förespråkare av en palestinsk stat vid sidan av Israel. Och jag tror att såväl Israel som övriga stater i regionen skulle må bra av mindre religion.

    Written by Niclas Berggren

    30 mars 2008 at 11:45

    Musiksmaken är subjektiv


    Förvisso är jag elitist, men enbart i kunskapsfrågor, inte i smakfrågor. Därför finner jag det otidsenligt med en jury i Melodifestivalen. Med det sagt tycker jag ändå att Charlotte Perrelli är en värdig vinnare.

    Jag vill dock tipsa om något jag anser ännu bättre, nämligen Dmitrij Sjostakovitjs 11:e symfoni. Lyssna här på ett utdrag ur den kraftfulla fjärde satsen (utan att hänga upp dig på den skräckinjagande dirigenten):

    Written by Niclas Berggren

    16 mars 2008 at 15:32

    Publicerat i elitism, kultur, kunskap, musik, tv

    Homo men inte gay

    I senaste avsnittet av Nip/Tuck fick man se huvudpersonerna Christian och Sean i en poolscen. Se ett kort utdrag:

    Miljön runt poolen, Seans attityd och texten i bakgrundssången ”I Like the Boys” talar samma språk: det är en spänd tillvaro att vara man i en strikt manlig, homosexuell kontext. Man observeras och värderas hela tiden; ett visst slags perfektionistiskt skönhetsideal råder; och icke synliga talanger kommer inte till sin rätt. Det kan leda till den attityd som sångtexten uttrycker:

    People say I’m gay
    I just say no way.

    Dvs. man är homosexuell men inte gay, i betydelsen del av en explicit “gaykultur”. Vilket påminner mig om ett annat citat, som fångar det faktum att många homosexuella attraheras mest av maskulina, strejta killar: 

    The only inconvenience about preferring men is that most of the recruiting has to be done among gays.

    Detta kan antagligen förklara en “maskulin” trend bland många homosexuella män (även om vissa går till överdrift). Det gäller att signalera att man är macho för att bli attraktiv. Då blir man ju nästan hetero.

    Written by Niclas Berggren

    15 mars 2008 at 17:07


    Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

    Gör sällskap med 1 141 andra följare

    %d bloggers like this: