Nonicoclolasos

Archive for the ‘liberalism’ Category

Frihet som orsakar skada

Två frågor som diskuteras livligt är omskärelse av små pojkar och slaktmetoder utan bedövning. Inte sällan anför de som vill att dessa handlingar ska vara tillåtna att det handlar om religionsfrihet. T.ex. skriver Christoper Aqurette, apropå förslaget att förbjuda omskärelse av små pojkar i San Francisco:

I think it would be a gross violation of people’s religious freedom to ban circumcision. The state should butt out.

Detta låter liberalt och frihetligt men är, enligt min uppfattning, alltför simplistiskt. Religionsfrihet är helt riktigt i linje med liberalt tänkande, men denna frihet bör inte vara oinskränkt. Man kan motivera vad som helst med religion. Frågan är på vilken grund man kan sätta gränser för religionsfriheten. Ska religiösa få döda andra (t.ex. abortläkare eller otrogna) i religionens namn? Ska de få ägna sig åt omskärelse av små flickor? Ska de få tatuera in partisymboler på spädbarn?

De flesta liberaler skulle nog här hänvisa till John Stuart Mills uppfattning, att vuxna människor får göra som de vill, på religionens såväl som på icke-religionens område, så länge de inte skadar andra. Från On Liberty:

[T]he only purpose for which power can be rightfully exercised over any member of a civilized community, against his will, is to prevent harm to others.

När Christopher skriver att ett förbud mot omskärelse av små pojkar utgör ”a gross violation of people’s religious freedom” blir därför frågan: vilka ”people” talar vi om? Det finns fler än de vuxna att ta hänsyn till. För en liberal är det förstås självklart att vuxna ska få låta omskära sig själva om de så önskar, med eller utan religiös ceremoni. Men om det rör andra, som inte själva kan fatta beslut och som kan tänkas ogilla handlingen i fråga, genom fysiskt lidande i nuet eller senare i livet, står olika ”people’s” intressen mot varandra. Enligt min uppfattning implicerar Mills skadeprincip att vuxna inte får åsamka barn skada för att tillfredsställa egna preferenser.

Det svåra är att precisera vad ”skada” innebär — och här går mycket riktigt åsikterna isär. Liberaler kan i praktiken alltså vara oeniga om en viss typ av handling ska vara tillåten eller inte beroende på att de har olika uppfattningar om huruvida skada på andra föreligger — och ändå vara liberaler (och samtliga utgå från Mills devis). Därför är det inte med någon automatik oliberalt att förespråka ett förbud för omskärelse av små pojkar. En sådan hållning är helt förenlig med liberalismen, för den som anser att skada föreligger. Huvudproblemet med Christophers hållning är att han inte verkar erkänna det principiellt riktiga med Mills skadeprincip: han låtsas som om det inte finns någon som i alla fall möjligen kan skadas. Det är en orimlig utgångspunkt. Inte att anse att skada inte föreligger — men att anse att det inte är relevant att utröna om skada föreligger genom att proklamera att (oinskränkt) religionsfrihet bör föreligga. Som Eugene Volokh uttrycker det i ett inlägg om föräldrars rättigheter:

The trouble is that we know that sometimes parents make decisions that harm their children a great deal. Sometimes it is because the parents are mentally unstable, drug-addled, unable or unwilling to control their anger or lust, or greedy for what their children could provide for them (e.g., by putting the children to work in particular ways that might interfere with the children’s education and thus harm the children’s future career prospects). And sometimes it is because the parents hold moral or religious views that we think are badly wrong: for instance, if the parents insist on cutting off their daughters’ genitals, or refuse to provide life-saving medical treatment to their children.

Inte bara behandlingen av barn utan även av djur är av intresse här. Christoper skriver, apropå ett förslag i Nederländerna att förbjuda slakt utan bedövning:

Civil liberties are not popular in Europe nowadays. I mean, what is the point of having a European treaty protecting religious freedom when local laws make Christianity the only religion possible to practise? … In a free society, people have the right practise their religion even when the majority dislike it.

Återigen detta sätt att framställa ett förslag om förbud — som om det inte ens finns någon skada att diskutera, i det här fallet för de djur som avlivas. Men återigen är frågan, inte om ett förbud strider mot ”civil liberties” eller en rätt för folk att ”practice their religion”, utan om skada uppkommer genom den aktuella typen av handling. I så fall kan det, med ett liberalt synsätt, vara högst motiverat med förbud.

Det som bör diskuteras är därför, inte om ett visst förbud strider mot religionsfrihet eller, för den delen, mot en uppfattning om att föräldrar eller djurägare bör ha vidsträckta rättigheter — utan om andra (t.ex. barn eller djur) skadas genom handlingen i fråga. Det är dels en empirisk och dels en värderingsmässig sak att bedöma. Den empiriska delen handlar om att kartlägga vad som görs och effekterna av det i de olika dimensioner som kan vara relevanta. Den värderingsmässiga delen handlar om att värdera effekterna av det som görs. Eftersom värderingar är subjektiva går det, vid olika uppfattningar, inte att enas genom rationell diskussion: det går bara att uttrycka emotionellt grundade synsätt och konstatera att de skiljer sig åt. Om liberaler intar olika hållningar till förbud mot omskärelse av små pojkar och mot slakt utan bedövning, och om enighet föreligger om alla fakta, beror skillnaderna på olika värderingar. Längre än så kommer vi inte, inte ens med högstämda utfall mot dem som vill begränsa religionsfriheten.

Se även de tidigare inläggen ”Ett vanligt tankefel” och, apropå förbud mot vissa typer av slakt, ”Religionsfrihetens gränser”.

Written by Niclas Berggren

22 juni 2011 at 5:37

Vad har demokratiskt valda ledare rätt att besluta?

Den fruktbara och spännande debatten om hur liberaler bör se på invandring fortsätter. Denna gång är det LUF:s Adam Cwejman som, enligt min mening förtjänstfullt, fortsätter debatten med Tino Sanandaji. Den senare har också svarat. Min egen syn har jag utvecklat i flera inlägg — se länkar längst ned — och för att inte upprepa mig vill jag här endast kommentera en ny sak Tino skriver:

Liberals and libertarians in positions of power simply do not have the right to give away the collective assets of Swedish citizens based on their private ideological axioms and their private altruism toward the world.

Detta yttrande finner jag mycket anmärkningsvärt, då det antyder att en demokratiskt vald majoritet i Sveriges riksdag enligt Tino inte har rätt att besluta om en generös invandringspolitik om denna innefattar en statsfinansiell belastning.

Det är till att börja med oklart vad Tino menar med rätt här. Är det en legal rätt eller en ”moralisk” rätt han avser?

  • Om en legal rätt: Jag undrar vilken lag Tino menar förbjuder en demokratiskt vald majoritet att fatta ett beslut som ökar de offentliga utgifterna på ett sätt som gynnar icke-svenska medborgare. Är dagens invandring alltså inte bara oönskad utan även olaglig? Står dagens svenska bistånd också i strid med svensk lagstiftning? Vilket lagrum har han i åtanke?
  • Om en ”moralisk” rätt: Varifrån kommer denna moraliska utsaga som stipulerar vad en demokratiskt vald majoritet i Sveriges riksdag får och inte får besluta? Det finns en enorm mängd moraliska uppfattningar om vad som är rätt och fel, men vad finns det för skäl att se någon av dem som bindande för en svensk riksdagsmajoritet, så länge de inte är kodifierade i svensk lag?

Låt oss koppla detta resonemang till Tinos flitigt använda analogi mellan en stat och en privat klubb (som jag förvisso har argumenterat mot här, men låt oss bortse från det nu). Vi kan säga att vi talar om en golfklubb. Antag att klubben har stadgar som säger att medlemmarna väljer en styrelse, att medlemmarna väljer en liberal-libertariansk styrelse och att det i stadgarna inte står något om att styrelsen inte får släppa in icke-medlemmar som nyttjar klubbens resurser. Antag vidare att styrelsen fattar just ett sådant beslut: icke-medlemmar får spela gratis på banan och dricka gratis drinkar i klubbhusets bar. Hur går det att säga att styrelsen inte har rätt att fatta ett sådant beslut? Stadgarna lägger inga hinder i vägen; återstår då att de inte har en ”moralisk” rätt att fatta ett beslut av det här slaget. Men vems moral ska gälla och styra? Moraluppfattningar skiljer sig åt och går inte att åtskilja med rationella metoder. En medlem stödjer beslutet, då han finner det moraliskt rätt att stödja sämre lottade icke-medlemmar; en annan bestrider det, då han finner det moraliskt rätt att enbart gynna välbärgade medlemmar. Som jag ser det har styrelsen faktisk rätt att fatta sitt beslut, och sedan får nästa val avgöra om medlemmarna har förtroende för den eller ej. Om inte, kan en ny styrelse väljas som ändrar beslutet. Men precis som den då avsatta styrelsen hade (”laglig”) rätt att öppna upp för icke-medlemmar, har en ny styrelse (”laglig”) rätt att stänga för icke-medlemmar.

Som jag ser det förespråkar Tino en anti-demokratisk uppfattning. Om jag har missuppfattat den saken är jag den förste att dra en suck av lättnad.

Se även inläggen ”Tino om invandring” (notera Tinos aktiva deltagande i kommentarsfältet), ”Ska stater ses som klubbar?””Invandring och stöd för välfärdsstaten””Egoistiskt invandringsmotstånd”, ”Hur påverkar invandring de offentliga finanserna?””Invandring och offentlig sektors storlek” och ”Bör libertarianer välkomna fri invandring till välfärdsstaten?”.

Written by Niclas Berggren

20 maj 2011 at 20:23

Statens stötande stöd

Idag är det påskdagen, en högtid i den kristna religionen, men inte bara det. Det är också allmän flaggdag i Sverige! Jag finner det stötande att staten, som enligt min uppfattning bör vara neutral i religiösa frågor, på detta sätt ger sitt stöd till en religion. Inte för att jag bryr mig om svenska flaggan i sig, men allmänna flaggdagar fungerar som symbol för vad staten anser ska högtidlighållas, varför dagens påbjudna flaggning bör kritiseras. Nu är det dags att verkligen skilja stat och religion åt (där förvisso betydligt mer behöver göras än att ta bort vissa allmänna flaggdagar).

För övrigt förespråkar jag ett nytt system för helgdagar och en nygammal kalender.

Written by Niclas Berggren

24 april 2011 at 15:10

Ska stater ses som klubbar?

I den intensiva debatt om hur en liberal bör se på invandring som nyligen ägde rum på denna blogg, framförde Tino Sanandaji uppfattningen, att staten i centrala avseenden bör ses som en klubb: precis som en klubb bör ha rätt att exkludera personer den inte vill se som medlemmar, bör staten ha en sådan rätt. Christopher Heath Wellman formulerar, i ”Immigration and Freedom of Association”, publicerad i Ethics, en snarlik uppfattning på följande sätt:

[J]ust as an individual has a right to determine whom (if anyone) he or she would like to marry, a group of fellow-citizens has a right to determine whom (if anyone) it would like to invite into its political community. And just as an individual’s freedom of association entitles one to remain single, a state’s freedom of association entitles it to exclude all foreigners from its political community.

Den intressanta frågan är enligt min uppfattning inte om stater bör eller inte bör ha rätt att bestämma sin invandringspolitik — det är ett faktum att de har en sådan rätt — utan den intressanta frågan är hur stater bör använda sin rätt att bestämma sin invandringspolitik. Wellman har inga problem att acceptera en mycket restriktiv invandringspolitik; jag har däremot problem med det, utan att förneka att stater har en faktisk rätt att införa en sådan politik. (Man kan erkänna att en stat har faktisk rätt att göra x utan att vilja att denna stat faktiskt gör x. Som exempel kan dödsstraff och 95-procentiga marginalskatter nämnas.)

Frågan är hur jag kan vilja att stater ska låta vem som så önskar bli medborgare när jag samtidigt inte vill att klubbar inom stater ska låta vem som så önskar bli medlem. Mitt svar består av tre (relaterade) punkter, och jag inspirerades inte minst till dem av Sarah Fines svar till Wellman, ”Freedom of Association Is Not the Answer”, också det publicerat i Ethics.

  1. En viktig skillnad mellan staten och en klubb inom staten är att den senare går att lämna utan problem. Vill man inte vara medlem i golfklubben meddelar man den det och är ipso facto inte längre medlem, varefter livet går vidare. I en värld av stater kan krävs två villkor för att ett utträde, varefter livet går vidare, ska kunna äga rum: dels en faktisk rätt att avsäga sig ett medborgarskap och lämna ett land, dels en faktisk rätt att få tillträde till ett nytt land och en möjlighet att där erhålla ett medborgarskap. I en värld där stater är mycket restriktiva med att släppa ut och in nya medborgare bryter analogin mellan stat och klubb samman, genom att det i fallet med stater, genom deras mycket restriktiva invandringspolitik. saknas en faktisk möjlighet till exit. I en värld med fri rörlighet, å andra sidan, kan människor, precis som de kan lämna en klubb inom en stat, lämna en stat. Men också här ser man skillnaden mellan klubbar och stater. Att lämna en klubb innebär inte att man måste gå med i en ny klubb, men att lämna en stat innebär att man måste gå med i en ny stat. Just det talar för att en mycket restriktiv invandringspolitik har helt andra, och betydligt värre, konsekvenser för människors välfärd än en mycket restriktiv medlemspolicy i klubbar. När det gäller stater krävs right of entry för att right of exit praktiskt ska kunna utövas. Jag ser det som en grundläggande liberal princip att man ska kunna lämna ett sammanhang man inte önskar tillhöra: det kan man med restriktiva regler för medlemskap i klubbar men inte med restriktiva regler för medlemskap i stater.
  2. Nyss nämnda princip gäller särskilt, men förstås inte bara, i fall av allvarliga förtryck och lidanden — för dem som i sina hemländer inte lever vad Fine kallar ”a minimally decent life”. Här ser vi återigen en skillnad mellan en stat och en klubb: att inom en stat inte få tillhöra en viss klubb påverkar i regel inte möjligheten att undkomma ett miserabelt liv, men att inte få tillhöra en annan stat än den i vilken man lider och plågas påverkar i allra högsta grad möjligheten att undkomma ett sådant liv. (Skulle konsekvensen av klubbars exkludering vara lika grav skulle också deras exkludering på samma sätt kunna ifrågasättas.) Vissa hävdar att stater bör utöva sin rätt att exkludera om exkluderingen räddar de befintliga medborgarna från negativa externa effekter, hur små de än må vara. Argumentet här säger att externa effekter förvisso är relevanta, men att externa effekter också drabbar dem som exkluderas och att de i fallet med stater (till skillnad från fallet med klubbar) kan förväntas vara betydligt högre per capita för många grupper av potentiella nya medborgare än för befintliga medborgare, om de potentiella medborgarna välkomnas. Om man för ett moraliskt resonemang är frågan varför bara externa effekter av handlingar på vissa människors välfärd ska beaktas. (Man skulle kanske kunna se denna punkt som en omtolkning av det Lockeanska förbehållet.)
  3. Detta påpekande förstärker de två föregående punkterna: Potentiella invandrare till andra länder kan inte skapa en ny stat, men det går lätt att skapa en ny klubb inom en stat.

Sammantaget anser jag att dessa punkter gör det svårt att hävda att man, om man försvarar klubbars mycket restriktiva medlemspolicy inom stater, därför bör försvara en mycket restriktiv invandringspolitik för stater. Det finns avgörande skillnader mellan klubbar och stater. Låt mig avslutningsvis varmt rekommendera läsning av Wellman och Fine!

Written by Niclas Berggren

24 april 2011 at 5:46

Tino om invandring

Jag välkomnar Tino Sanandajis inlägg i debatten om hur liberaler ser och bör se på invandring. Det finns mycket att säga om hans argumentation — här vill jag begränsa mig till en del av den, nämligen hans huvudargument, att liberaler bör motsätta sig invandring från utvecklingsländer eftersom den kommer att leda till en större välfärdsstat med stora kostnader för svenskar. Jag gör det genom att först modifiera tre citat från hans artikel, där jag har bytt ut ”invandring” mot ”kvinnlig rösträtt” och där jag markerar mina förändringar med fetstil:

Jag menar tvärtom att liberaler inte av rent principiella skäl ska känna sig tvingade att försvara kvinnlig rösträtt.

Viktigast av allt är dock att välfärdstaten troligen kommer att stärkas av kvinnlig rösträtt

Kvinnlig rösträtt i den verklighet vi lever i gynnar förstås kvinnor, men minskar både levnadsstandard och frihet i Sverige. Klassisk liberalism skiljer sig från socialism genom att det ger manliga medborgare moralisk rätt att i en sådan intressekonflikt agera efter sitt egenintresse.

Varför har jag modifierat citaten på detta sätt? Av följande skäl: Precis som invandrare från utvecklingsländer medför en större välfärdsstat, medför kvinnlig rösträtt en större välfärdsstat. Precis som det finns ett vänstergap hos invandrare, finns det ett vänstergap hos kvinnor. De utgångspunkter som Tino använder för att argumentera mot invandring från utvecklingsländer gäller alltså även för kvinnlig rösträtt. Min fråga till Tino blir därför: Hade det varit bättre om kvinnlig rösträtt inte hade införts i Sverige? Bör kvinnlig rösträtt avskaffas? Om inte, varför är argumentet att ”x medför ökade kostnader genom expanderad välfärdsstat” giltigt som argument mot invandring men inte mot kvinnlig rösträtt?

Se även mina inlägg ”Egoistiskt invandringsmotstånd”, ”Invandring och offentlig sektors storlek””Bör libertarianer välkomna fri invandring till välfärdsstaten?” och ”Ska stater ses som klubbar?”. Tino har även skrivit om sin argumentation på sin blogg.

Written by Niclas Berggren

16 april 2011 at 6:31

Rättigheter till varje pris?

En gång i tiden var jag tilltalad av rättighetsetik: tanken att det finns objektiva rättigheter som ingen, inte heller stater, har moralisk rätt att kränka. Jag hade läst Nozick. Detta politisk-filosofiska system föreföll stabilt och solitt. Men ganska snart kom jag att ställa mig frågor, som den nationalekonom jag är, av det slag som Jason Brennan tar upp:

Imagine that a bunch of economists provide compelling evidence that life in a strictly libertarian polity would be a disaster. Imagine that they show conclusively that if people everywhere were to live in a Nozickian minimal state or a Rothbardian anarcho-capitalist civil society, with everyone strictly observing property right rules, that 10% of people would starve, 80% would be near subsistence, and only 10% would prosper. However, imagine that they also show that in a liberal social democracy with significant redistribution or social insurance, most people would prosper, just as many people living in such welfare states are doing pretty well right now.

If economists and other social scientists were to provide compelling empirical evidence that you are wrong about how economies work, and that libertarian society would be a humanitarian disaster, what would you advocate and why? In particular, would you think it would be morally right for states to provide social insurance? How much and why?

Jag insåg att mina moraliska intuitioner inte var förenliga med rättighetsetik, med uppfattningen att rättigheter alltid har företräde, oavsett deras konsekvenser. Om det stora flertalet skulle få sämre liv, enligt vanliga kriterier som välstånd och lycka, av en minimal stat vore det, kom jag att tänka, moraliskt förkastligt att förespråka en sådan stat. Och jag slutade att tilltalas av rättighetsetik. (Däremot har jag mycket gemensamt i policyfrågor med många rättighetsetiker, men på annan filosofisk grund.)

Written by Niclas Berggren

12 mars 2011 at 7:51

Publicerat i etik, filosofi, liberalism, moral, politik

Bör libertarianer välkomna fri invandring till välfärdsstaten?

Regeringen har kommit överens med Miljöpartiet om migrationspolitiken. Bl.a. innebär den att nya grupper ska få tillträde till vissa av välfärdsstatens förmåner, såsom sjukvård och skola. En intressant fråga är hur libertarianer ställer sig till denna reform — eller, mer allmänt, till frågan om fri invandring till välfärdsstaten. Å ena sidan brukar libertarianer betona vikten av frihet för människor att röra sig; å andra sidan brukar de motsätta sig välfärdsstaten.

Kan effekten av att låta många fler ta del av den svenska välfärdsstatens förmåner tänkas tilltala libertarianer? Ja, jag kan tänka mig två för libertarianer tilltalande scenarier.

  1. Skattekvoten hålls oförändrad, liksom de totala förmånerna, som dock delas av fler (ett antal icke-svenskar har kommit till). Välfärdsstatens omfattning är då oförändrad, men förmånerna per capita är mindre. Jag har svårt att se att en libertarian kan finna detta problematiskt: om välfärdsstaten är illegitim till att börja med, varför ska nationalitet alls vara relevant för vilka som får ta emot medel? Libertarianer brukar anse nationella gränser och nationalitet godtyckliga och oönskade. I detta scenario består välfärdsstaten till en början, eftersom den inte kostar mer, men man kan tänka sig att de svenska skattebetalarna efter hand blir ovilliga att betala till icke-svenskar (en inställning som libertarianer i och för sig inte delar) och röstar på personer som begränsar välfärdsstaten, med fallande skattekvot som följd. Detta borde libertarianer gilla.
  2. Skattekvoten exploderar, eftersom förmånerna per capita hålls oförändrade med många fler förmånstagare. Att människor tvingas betala mer till staten för att öka välfärdsutgifterna ogillas förvisso av libertarianer, men å andra sidan leder en snabbt ökande skattebörda troligen svenskarna att vilja minska välfärdsstaten kraftigt genom lägre förmåner per capita. Detta gillar också libertarianer. Att mottagarna i hög grad är icke-svenskar kan utgöra motivation i denna process.

Den centrala mekanismen i båda scenarierna är att svenskar är mindre benägna att bidra till icke-svenskars försörjning. Denna attityd är förvisso, som jag anför i scenarie 1 ovan, inte i linje med sedvanligt libertarianskt tänkande, men libertarianskt tänkande kan ändå ta den som en given realitet och se vad den implicerar. Nå, är då detta en realistisk utgångspunkt? Ja, i viss mån, i alla fall. Den nya studien ”Ethnic Diversity and Preferences for Redistribution” finner nämligen i sammanfattning följande:

I den här uppsatsen undersöker vi om invandring påverkar individers preferenser för omfördelning. Resultaten av undersökningen tyder på att en högre andel utländska medborgare i kommunen, på grund av ökad flyktinginvandring, leder till att kommuninvånarna blir mer negativa till omfördelning mätt som preferenser för sociala bidrag

Därmed inte sagt att invandring skulle leda till radikala minskningar av välfärdsstaten — vilket gör att jag inte kan uppskatta några exakta sannolikheter för scenarierna ovan. Men om man som libertarian anser något av dem sannolikt, bör man, menar jag, kunna tänka sig ett jakande svar på rubrikfrågan. Tino Sanandaji argumenterar med kraft för motsatt hållning; han verkar härvidlag mest argumentera mot Mattias Svensson. Här finns onekligen olika ståndpunkter, alla tre intressant nog med någon typ av libertariansk grund, att fundera på.

Not: Jag har inte redogjort för min egen normativa uppfattning utan vill bara lansera tänkbara resonemang. Media: SvD, DN, Svt, Thomas Gür.

Written by Niclas Berggren

4 mars 2011 at 5:15

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 144 andra följare

%d bloggare gillar detta: