Men kan de lida?

Jeremy Bentham menade att den relevanta frågan när det gäller människans behandling av andra djur är om de kan lida. Richard Dawkins anför ett skäl till varför det borde vara så att arter med låg kognitiv förmåga om något har större smärtkänslighet än arter med hög kognitiv förmåga:

I can see a Darwinian reason why there might even be be a negative correlation between intellect and susceptibility to pain. I approach this by asking what, in the Darwinian sense, pain is for. It is a warning not to repeat actions that tend to cause bodily harm. Don’t stub your toe again, don’t tease a snake or sit on a hornet, don’t pick up embers however prettily they glow, be careful not to bite your tongue. … Isn’t it plausible that a clever species such as our own might need less pain, precisely because we are capable of intelligently working out what is good for us, and what damaging events we should avoid? Isn’t it plausible that an unintelligent species might need a massive wallop of pain, to drive home a lesson that we can learn with less powerful inducement? At very least, I conclude that we have no general reason to think that non-human animals feel pain less acutely than we do, and we should in any case give them the benefit of the doubt. Practices such as branding cattle, castration without anaesthetic, and bullfighting should be treated as morally equivalent to doing the same thing to human beings.

Jag är också för ett strikt djurskydd. (Utan religiösa undantag.)

Livet är en besvärlig tid

Döm om min förvåning då jag läste denna intervju med Peter Dalle och fann att många av hans tankar ligger rätt nära mina egna. Till exempel i detta fall:

När är livet mest kul?
– Livet är en besvärlig tid, men vi måste alla igenom det. Det enda som gör livet värt att leva är andra människor, och att göra deras liv värda att leva. Jag tror människan vill göra gott, vilket är vackert med tanke på all ondska och elände som finns. Ville vi inte gott skulle livet vara komplett meningslöst. Nu är det bara lite meningslöst.

Skepsis mot barn

Vilken filosof gav uttryck för denna syn på barnafödande?

Marguerite knows that I do not want children, not at all. I have no desire to bring someone else into a new life of misery.

Nej, det var inte Schopenhauer; inte heller Benatar, Fehige eller Shiffrin — utan Wittgenstein! I totally agree, of course.

Lyckliga djur

Nietzsche har så rätt, så rätt. I Untimely Meditations skriver han:

Consider the cattle, grazing as they pass you by: they do not know what is meant by yesterday or today, they leap about, eat, rest, digest, leap about again, and so from morn till night and from day to day, fettered to the moment and its pleasure or displeasure, and thus neither melancholy nor bored. This is a hard sight for man to see; for, though he thinks himself better than the animals because he is human, he cannot help envying them their happiness—what they have, a life neither bored nor painful, is precisely what he wants, yet he cannot have it because he refuses to be like an animal. A human being may well ask an animal: “Why do you not speak to me of your happiness but only stand and gaze at me?” The animal would like to answer, and say: “The reason is I always forget what I was going to say”—but then he forgot this answer too, and stayed silent: so that the human being was left wondering.

Varför vägrar människan att bli som de andra djuren, som kossorna?

Se även inlägget ”Djurens syn på tillvaron”.

Ska rovdjuren utrotas?

Jag föreslog i ett tidigare inlägg att en grund för att jaga varg kunde vara att minska lidandet för andra djur. Professorn i filosofi Jeff McMahan för ett liknande resonemang, på större skala, i en artikel i New York Times. Hans slutkläm:

It would be good to prevent the vast suffering and countless violent deaths caused by predation.  There is therefore one reason to think that it would be instrumentally good if  predatory animal species were to become extinct and be replaced by new herbivorous species, provided that this could occur without ecological upheaval involving more harm than would be prevented by the end of predation.  The claim that existing animal species are sacred or irreplaceable is subverted by the moral irrelevance of the criteria for individuating animal species.  I am therefore inclined to embrace the heretical conclusion that we have reason to desire the extinction of all carnivorous species …

Detta låter vettigt i mina öron: det är bra om det aggregerade lidandet kan minskas. Dessutom förkastar även jag uppfattningen att alla djurarters bevarande är av vikt.

En ateistisk doktor, tack

För ett tag sedan publicerades Döden är förhandlingsbar av professor Torbjörn Tännsjö. I denna genomgång av vård i livets slutskede i Sverige konstateras bl.a. följande:

[I] dag varierar praxis och läkarens personliga moral är många gånger avgörande. Men inom gällande lagstiftning finns trots allt ett förhandlingsutrymme för ett anständigt döende …

Intressant nog visar en ny brittisk studie, ”The Role of Doctors’ Religious Faith and Ethnicity in Taking Ethically Controversial Decisions During End-of-Life Care”, publicerad i Journal of Medical Ethics, att läkares religiösa synsätt påverkar hur de talar med och beter sig mot svårt sjuka, döende patienter:

Independently of speciality, doctors who described themselves as non-religious were more likely than others to report having given continuous deep sedation until death, having taken decisions they expected or partly intended to end life, and to have discussed these decisions with patients judged to have the capacity to participate in discussions.

Detta förvånar inte: som Peter Singer påpekar i Rethinking Life and Death: The Collapse of Our Traditional Ethics står en humanitär idé om livskvalitet och en religiös idé om livskvantitet mot varandra i den praktiska medicinska etiken. När jag drabbas av sjukdom, plågor, åldrande — måtte jag få en ateistisk doktor! (En fördel med att ha flyttat till Stockholm från Jönköpings län är att sannolikheten att min önskan blir uppfylld är betydligt högre här.)

Se även ”När palliativ vård inte räcker till”, ”Nedsövning för att minska lidande”, ”Är dödshjälpsmotståndarna inkonsekventa?”, ”Doktor Glas om dödshjälp och abort”, ”Balanserad önskan att dö”, ”När livet är hemskt”, ”Svaga argument mot dödshjälp”, ”Friheten att dö”, ”Ja till eutanasti”, ”Liv och död”, ”Legalisera aktiv dödshjälp”, ”Dödshjälp och Göran Persson”, ”Att dö utan smärta”, ”Döden kan befria”, ”Dödshjälp när så önskas”, ”Hjälp att dö bör tillåtas”, ”Liv till varje pris”, ”Dödshjälp i Nederländerna”, ”Obefogad religiös alarmism”, ”Att dö för andras skull”, ”JK om dödshjälp”, ”Det rör på sig i dödshjälpsfrågan”, ”Dödshjälp skadar men kan föredras ändå”, ”Den irrationella döden”, ”Rationell syn på självmord”.

Upplever foster smärta?

Ett argument mot abort är att foster upplever smärta av att termineras. En högintressant forskningsöversikt från Royal College of Obstetricians and Gynaecologists, ”Fetal Awareness — Review of Research and Recommendations for Practice”, rapporterar nu följande:

In reviewing the neuroanatomical and physiological evidence in the fetus, it was apparent that connections from the periphery to the cortex are not intact before 24 weeks of gestation and, as most neuroscientists believe that the cortex is necessary for pain perception, it can be concluded that the fetus cannot experience pain in any sense prior to this gestation. After 24 weeks there is continuing development and elaboration of intracortical networks such that noxious stimuli in newborn preterm infants produce cortical responses. Such connections to the cortex are necessary for pain experience but not sufficient, as experience of external stimuli requires consciousness. Furthermore, there is increasing evidence that the fetus never experiences a state of true wakefulness in utero and is kept, by the presence of its chemical environment, in a continuous sleep-like unconsciousness or sedation.

Åtminstone fram till 24 veckors ålder finns det alltså goda skäl att utgå från att foster inte upplever smärta; troligen gör de inte det därefter heller. Är det dags att öka tidsgränsen, så att abort kan utföras utan särskilt tillstånd också efter den 18:e veckan?

Se även inlägget ”Annorlunda argument för abort”.

Hämnden är ljuv

Ja, så kan det gå. Det är dags att förbjuda tjurfäktning. Francis Bacon fångar dess kärna.

Meningen med livet

ALS-sjuke Tony Judt om sin sjukdom:

”I thought of this as a stroke of catastrophic bad luck,” Judt explains. ”Neither unjust, because after all, there is no justice in luck; nor unfair—’Why me and not you?’—which would be a ridiculous way to think of it; nor implausible, because it’s so implausible that plausibility is off the scale. Nor does it have meaning: One thing I always felt very strongly empathetic about in my reading of [the Italian chemist and Holocaust diarist] Primo Levi was his absolutely clearheaded sense that none of what had happened to him in the camps had any meaning. You might draw lessons from it in terms of experience, you certainly might draw political lessons. But at the existential level of one man’s life, it had no meaning.This has no meaning. What I do with it is up to me.”

Till skillnad från Judt tror jag inte på tur eller otur utan att allt som händer måste hända och att inget som inte händer kunde ha hänt. Men gemensamt för båda synsätten är insikten att saker sker av opersonliga skäl, därför att tillvaron är som den är. Då blir det meningslöst att ställa frågan ”varför?” när man drabbas av lidande — som om någon kosmisk makt hade planerat och tänkt ut det meningsfulla i det som sker.

Tips: Bo Rothstein.

Ska människor stoppa dödande bland apor?

Jag har framfört tanken att vargjakt möjligen skulle kunna motiveras av att sådan jakt minskar det aggregerade lidandet i djurriket. Steve Clarke väcker en relaterad fråga till dem som vill tilldela djur vissa centrala rättigheter:

However, the defenders of rights for great apes and other animals often miss a crucuial point about the extension of universal human rights to animals. It is not only humans that are liable to violate any rights that non-human apes might hold. Other apes are liable to do so as well. Consider the right to life. It is well known that chimpanzees have a propensity to kill one another: http://www.world-science.net/exclusives/050209_warfrm.htm; so it seems that society as a whole ought to take action to prevent chimpanzees from violating one another’s rights to life by policing chimpanzee communities. … If we take the idea that non human great apes have the right to life then surely we have a responsibility to police all ape communities to uphold the right to life, in the same way that we try to ensure that the right to human life is upheld, by policing human societies.

Oavsett om man vill minimera lidande bland djur eller tilldela dem rättigheter blir frågan hur långt människan ska lägga sig i. Jag tror att den logiska implikationen, med båda synsätten, blir att människan bör lägga sig i rätt mycket. (Jag har tidigare funderat på denna fråga när jag har sett naturfilmer i vilka vissa djur tillfogar andra djur stort lidande utan att fotografer eller reportrar ingriper.) Den praktiska frågan är hur, givet knappa resurser och behov av att också minimera lidande och upprätthålla rättigheter bland de djur som kallas människor.

Berörande film om kärlek

Jim ser George för första gången: kärlek vid första ögonkastet

Jag såg häromdagen filmen A Single Man, modeskaparen Tom Fords regidebut. Estetiken i filmen var föga förvånande enastående. Men det som berörde mest var de intensiva känslor som porträtterades, såväl av kärlek som av lidande (och hur de två hänger ihop). En scen gjorde mig tårögd av upprördhet. (Varför berörs man känslomässigt av fiktion egentligen?) Scenen bestod av ett telefonsamtal till huvudpersonen George från en kusin till hans partner Jim. Kusinen ringde för att berätta att Jim hade dött i en bilolycka nära föräldrahemmet, där han var på besök. När George, chockad av plötslig sorg, frågade när begravningen skulle äga rum, så att han kunde köpa en flygbiljett, fick han svaret att begravningen endast var för familjen. Sexton år av kärlek tillsammans betydde inget för ”familjen”. Fascism i vardagen.

Här kan man se filmens trailer:

Filmen bygger på en bok av Christopher Isherwood, som precis som George var en engelsman i Californien som älskade och älskades av en yngre amerikansk man. (Jag har just beställt boken.) En annan berörande film, om man nu är sugen på sådana, är dokumentären om Isherwood och hans partner, Chris & Don: A Love Story. Den gjorde mig också tårögd, men mer av ömhet än av upprördhet.

En vegetarian förklarar

Författaren Jonathan Safran Foer har skrivit den nya boken Eating Animals. Ett utdrag har just publicerats av The Guardian, och jag fann tre saker däri tänkvärda:

1. Huvudfrågan: ”The question, for me, is this: given that eating animals is in absolutely no way necessary for my family – unlike some in the world, we have easy access to a wide variety of other foods – should we eat animals?”
2. Erkännandet: ”A vegetarian diet can be rich and fully enjoyable, but I couldn’t honestly argue, as many ­vegetarians try to, that it is as rich as a diet that includes meat. … I love sushi, I love fried chicken, I love a good steak. But there is a limit to my love.”
3. Påpekandet: ”The entire food industry (restaurants, airline and college food services, wedding cater­ing) is set up to accommodate vegetarians. There is no such infrastructure for the selective omnivore.”

Jag är inte vegetarian men har sympati för vegetarianismen och funderar vidare på huvudfrågan. Det som, ärligt talat, gör det svårt för mig är Foers erkännande, att vegetarisk mat inte är lika god som mat med kött. Jag har ännu inte erhållit emotionell kraft av argumenten kring att döda och äta djur för att motverka min preferens för kött. Slutligen påpekar han att det är märkligt med hörnlösningar på köttområdet: varför bara välja mellan att inte äta kött och att äta allt kött utan betänkligheter? För oss som har svårt att släppa köttätandet kan åtminstone en större omsorg i valet av vilket kött som köps i högsta grad vara rimligt, liksom krav på striktare regler för djuruppfödning.

Bör djurförsök stoppas?

Ja, jag börjar luta åt den uppfattningen — bl.a. påverkad av Robert Bass uppsats ”Lives in the Balance: Utilitarianism and Animal Research”. Han granskar de utilitaristiska argumenten för och emot noga, bortom förenklade slagord och frågor (av typen ”Om du kunde rädda ett sjukt barn genom experiment på ett djur, skulle du inte göra det då?”). Hans slutsats:

The real question that faces the utilitarian is whether we can institutionalize animal research in a way that is prospectively justified. That is, can we authorize large quantities of animal research in a way that (a) has a high probability of supporting research that itself has a high probability of producing net benefits, and that (b) has a low probability of supporting research that does not have good prospects of producing net benefits?

On present evidence, the needed prospective justification seems unlikely. First, as we have seen, we do not have strong evidence for large human benefits of animal research in any case. At the very least, much better and more detailed accounting is needed to make the case for substantial human benefit. Second, since the evidence indicates that Institutional Animal Care and Use Committees do not reliably discriminate between promising and unpromising science, we would need to develop new and more rigorous evaluation procedures. It is difficult to know just how to proceed, however, if our best efforts so far, by way of designing and regulating IACUC procedure, have proven no more reliable than flipping a coin. Third, we still need to consider the magnitude of animal harm. It will not be enough to find a small human benefit attributable to animal research. There is a great deal of harm to animals at stake: imposition of fear, pain, distress, injury, confinement, suffering, disease and death upon many of the test subjects. Only enormous and very clear prospective benefits to humans could outweigh that. In the absence of that kind of evidence, it is hard to see any utilitarian justification for institutionalized animal research.

Om du vill tillåta djurförsök, på vilken punkt anser du att Bass har fel?

Skäl för att döda rovdjur

Min grundinställning till att skjuta varg är negativ, men jag medger att den i viss mån är emotionellt färgad av min aversion mot jägarmentaliteten. I vilket fall funderade jag på om det finns något bra skäl för att människor ska skjuta rovdjur. Det slog mig att ett möjligt sådant skäl skulle kunna vara:

Människan bör skjuta rovdjur om det samlade lidandet hos medvetna varelser därigenom minskar.

Antag att det finns vargar och rådjur i en viss fauna. Vargen lever på att döda och äta rådjur, kanske 25 stycken per år och varg i genomsnitt. Varje sådant dödande är förknippat med stort lidande för rådjuren. Om människan skjuter en varg orsakar det stort lidande för vargen (och vargens familj). Men om det lidande som rådjuren (och deras familjer) annars skulle ha drabbats av är betydligt större än det lidande som åsamkas vargen, är det då inte rätt av människan att skjuta vargen? Om svaret är ja, bör människan försöka utrota alla rovdjur för vilka kalkylen liknar den nyss anförda? Argument emot välkomnas.

Film om social kontroll

Den tyska filmen Det vita bandet handlar om människorna i en liten by för knappt 100 år sedan. Byn präglas av rigida hierarkier, social kontroll och en nästan pervers straffmentalitet. På toppen står en exploaterande baron, en fascistisk präst (som påminner starkt om biskopen i Fanny och Alexander) samt en elak läkare. Från tidiga år tuktas barnen att lyda. Minsta avsteg straffas hårt, såväl psykiskt som fysiskt. Religionen är en central del i detta: indoktrinering om synd och skam är en integrerad del av uppfostran, även i skolan, där konfirmationsundervisning bedrivs. Denna tortyrkammare lyckas inte med sina uttalade föresatser: att få fram oklanderliga nya medborgare. Barnen skadas, förvrids och blir kopior av sina föräldrar. Förtryckets komplicerade psykologi och dynamik illustreras väl. Istället för kärlek och värme skapas grymhet.

Filmen påminde mig åter om hur oerhört glad jag är över att leva i det moderna samhället, präglat av respekt för barn, av social frihet, individualism och autonomi samt av valmöjligheter i fråga om alla typer av relationer, intressen och yrkesval. Den påminde mig därvidlag också om varför jag starkt ogillar konservatismen som ideologi, med dess betoning just av hierarki, ordning och kollektivets primat, gärna med vidskeplig grund (religion, fördomar, tabun), om så anses krävas. Mot allt detta står den liberala idén om atomistisk sammanhållning och den av nationalekonomer ofta framhållna idén om frivillig interaktion människor emellan.

Här finns en trailer. Filmen visas just nu på biografen Zita i Stockholm. A must-see.

Se även inläggen ”Frihet kontra familj och småstad”, ”Trånga små själar” och ”Kom inte för nära”.

Barbarerna i den islamiska republiken

Sex unga män är på väg att avrättas i Iran:

• Tre för hädelse av islam.
• Tre för homosexualitet.

Jag tror inte att jag skulle trivas i det landet.

Låg Gud bakom dödsbranden?

Idag begravs de döda från branden i Rinkeby. Pappan till de omkomna har sagt följande:

Gud gav mig min familj och nu har han tagit den ifrån mig.

Det fick mig att tänka på att man kan ha ett av tre synsätt när något hemskt händer:

1. Det finns en allsmäktig och allvetande gud som är ytterst ansvarig för allt som sker. [Muslimers synsätt]
2. Det finns en allsmäktig och allvetande gud som inte är ytterst ansvarig för allt som sker. [Kristnas synsätt]
3. Det finns ingen allsmäktig och allvetande gud. [Mitt synsätt]

Jag finner den första synen mer intellektuellt tilltalande än den andra. Om man tror på en allsmäktig och allvetande gud måste rimligen allt som sker bero på att han vill att det ska ske. Det inser och erkänner muslimer, som pappan i Rinkeby, men sällan kristna, som istället (utan att lyckas särskilt väl) gör allt för att förneka detta. Förnekelsen sker antingen genom krystade försök till teologiska argument eller genom tal om ”mysterium”. Anledningen är att de annars tvingas erkänna att den gud de tror på inte är rakt igenom god. I den här fundamentala frågan föredrar jag alltså islams gudsbild framför kristendomens – den förra är logisk och hederlig.

Man kan förstås undra varför personer med den första synen väljer att dyrka en sådan gud, som orsakar lidande och död utan att behöva göra det, men det är en annan fråga, som snarast bör analyseras med psykologiska metoder. (Man kan ju tro på en guds existens utan att dyrka denne.)

Media: SvD, DN

Eutanasi för nyfödda

I Nederländerna tillämpas ett transparent system för eutanasi av svårt sjuka, nyfödda barn. Det kallas Groningen-protokollet och beskrivs i ”The Groningen Protocol — Euthanasia in Severely Ill Newborns”, publicerad i New England Journal of Medicine. Tabell 2 klargör regelverket. Artikelns författare är protokollets upphovsmän, A. A. E. Verhagen och P. J. J. Sauer, som båda är barnläkare i Groningen. I ”End-of-Life Decisions for Newborns”, publicerad i Pediatrics, argumenterar de för detta system:

In extreme cases, the prognosis for a child can be a life full of suffering that cannot be alleviated by any means. In these cases, death might be more humane than the continuation of a life full of suffering. Possible strategies for these children include some form of withdrawal or withholding of treatment. In these extreme conditions, the active ending of a life of a child can also be an acceptable strategy according to pediatricians in the Netherlands. We are convinced that it is extremely important that all cases of newborn euthanasia be reported and reviewed by an external (legal) body. The Groningen protocol can serve as a helpful tool for physicians to ensure the carefulness of the decision-making process and facilitate reporting.

Ett problem i Sverige idag torde vara att regelverket och grunden för läkares agerande inte är särskilt transparent. I Nederländerna, däremot, är alltså de rättsliga myndigheterna tydligt involverade som bedömare av alla beslut som leder till svårt sjuka, nyfödda barns död. Där har vi en del att lära.

Se även det tidigare inlägget ”Dödandets moral”. Media: DN.

Att dö utan smärta

Det är dåligt med tillgången på palliativ vård i Sverige:

Bara en minoritet av de svenska cancerpatienterna och ett fåtal av hjärt-lung-patienterna får tillgång till lindrande specialistvård när livet går mot sitt slut.

En del motståndare mot frivillig dödshjälp anför som argument att sådan hjälp inte behövs, eftersom det går att lindra smärtor effektivt. Om nu detta inte går blir frågan varför inte dödshjälp kan accepteras. Man kan tänka sig följande preferensordning hos svårt lidande personer:

1. Effektiv smärtlindring, ”naturlig” död.
2. Ineffektiv smärtlindring, självvald död.
3. Ineffektiv smärtlindring, ”naturlig” död.

Dvs. man föredrar effektiv palliativ vård framför dödshjälp, men om effektiv palliativ vård inte kan ges föredrar man att få hjälp att dö framför att ligga och pinas i väntan på den ”naturliga” döden. Idag föreligger bara alternativ 1 (ibland) och 3, vilket innebär att preferenserna hos personer som har ovanstående preferensordning blir sämre tillfredsställda än om alternativ 2 också skulle erbjudas.

Kan ett argument mot att införa alternativ 2 vara, att incitamenten för politiker och sjukvård att satsa mer på palliativ vård försvagas? Möjligen, men jag tror risken för det är liten, av två skäl:

1. Efterfrågan: Alternativ 2 innebär inte att personer med ovanstående preferensordning slutar att efterfråga palliativ vård: tvärtom föredrar de sådan framför dödshjälp och kommer att fortsätta att efterfråga den.
2. Utbud: Eftersom en stor majoritet av politiker och sjukvårdspersonal fortfarande har en stark preferens för alternativ 1 framför alternativ 2 kan införandet av alternativ 2 sporra dem att satsa mer på palliativ vård. Utan en sådan satsning kommer ju folk att välja det de inte vill att folk ska välja, dvs. alternativ 2. 

Allt talar därför för att steg bör tas mot att införa frivillig dödshjälp i Sverige.

Media: SvD1, SvD2, SvD3,  DN, Dagen1, Dagen2, AB1, AB2

Att döda flugor

Är döden värre än ett liv i lidande? Det tycker inte Leszczuk i Witold Gombrowicz bok De besatta (s. 283):

Han började äta, men sedan sköt han ifrån sig tallriken. Hans blick fixerades vid ett föremål som låg på fönsterbrädan intill honom. Det var ett flugpapper. Ett dussin flugor kämpade för sina liv på det klibbiga arket. I en sista desperat kraftansträngning försökte de få loss ett flugben samtidigt som det andra benet sjönk allt djupare ner i klistret. Ett ark fyllt med små, utmattde väsen och deras hopplösa dödskamp.
”Ta bort det”, ropade Leszczuk.
”Flugpappret? Vad ska jag göra av det?” frågade Kotlak förvånat.
”Vad som helst! Bara ni tar bort det! Skynda på!” 
Värdshusvärden stirrade oförstående, men tog pappret och flyttade det till nästa fönster. I samma ögonblick hände något oväntat. Leszczuk reste sig hastigt, gick fram till flugpappret och började döda flugorna med fingret, en efter en, en efter en. Bönderna reste sig från sina bänkar och följde det hela förvånat med blicken. Värdshusvärden frågade:
”Dödar ni flugorna, min herre?”
”De ska inte behöva lida”, svarade Leszczuk med en dov och märklig röst. 

De ska inte behöva lida. En utmärkt föresats för djur. Varför inte också för de djur som kallas människor?

Se även det tidigare inlägget ”Vilka skalbaggar ska vi bry oss om?”