Nonicoclolasos

Archive for the ‘litteratur’ Category

Poesi för varje borgerlig väljare

Trots att jag är färgad av Gombrowicz syn på poesi och trots att jag avvisar kärleken: när Igitur talar så lyssnar jag. Alltid.

Kristian Lundbergs Yarden och dess uppföljare borde vara tvingande läsning för varje borgerlig väljare, för alla dem som tror att det här inte existerar, som tror att vi hela tiden väljer, att ingen hamnar i sprickorna. De borde vara tvingande läsning för alla som tror att inget skevt manifesteras, att inget börjar om i oändlighet, att ingen kärlek finns. De borde vara tvingande läsning för alla. Din egen värld av obegriplighet kan bara buga sig, instämma hummande.

Man kanske skulle ta och köpa Och allt skall vara kärlek?

Written by Niclas Berggren

20 juni 2011 at 15:40

Publicerat i genier, idoler, litteratur, poesi, politik

Väljer man?

I en grundläggande filosofisk fråga säger Markel följande till Arvid i Hjalmar Söderbergs roman Den allvarsamma leken:

Men det kommer inte an på vad du vill; det kommer an på vad som sker! Man väljer inte! Man väljer lika litet sitt öde som man väljer sina föräldrar eller sig själv: sin kroppsstyrka eller sin karaktär eller färgen på sina ögon eller vindlingarna i sin hjärna. Det förstår var och en. Men man väljer lika litet sin hustru eller sin älskarinna eller sina barn. Man får dem, och man har dem, och det händer att man mister dem. Men man väljer inte!

Written by Niclas Berggren

12 maj 2011 at 15:27

Till läsningens försvar

Cicero skriver i ”In Defence of the Poet Aulus Licinius Archias”:

And yet let us leave aside for a moment any practical advantage that literary studies may bring. For even if their aim were pure enjoyment and nothing else, you would still, I am sure, feel obliged to agree that no other activity of the mind could possibly have such a broadening and enlightening effect. For there is no other occupation upon earth which is so appropriate to every time and every age and every place. Reading stimulates the young and diverts the old, increases one’s satisfaction when things are going well, and when they are going badly provides refuge and solace. It is a delight in the home; it can be fitted in with public life; throughout the night, on journeys, in the country, it is a companion which never lets me down.

Written by Niclas Berggren

9 maj 2011 at 15:14

Publicerat i litteratur

Det farliga tänkandet

Doktor Glas:

Icke gissa gåtor! Icke fråga! Icke tänka! Tanken är en syra som fräter. Du tänker i början, att den blott skall fräta på det som är murket och sjukt och som skall bort. Men tanken tänker inte så: den fräter blint. Den börjar med det rov som du helst och gladast kastar åt honom, men du skall inte tro att det mättar honom. Han slutar inte förrän han gnagt sönder det sista du har kärt.

Written by Niclas Berggren

24 mars 2011 at 15:10

Alla vill ha män

Det finns onekligen spännande forskning i andra ämnen än nationalekonomi. I ”Gender and Reading”, publicerad i Poetics, undersöks om kvinnor och män tycker bäst om texter där huvudrollsinnehavaren är man eller kvinna (allt annat lika):

Extant analyses of the role of gender in reading suggest that there should be a gender-match effect in which, for example, women prefer stories with female protagonists. To test this prediction, we created different versions of the excerpts in which a male protagonist was changed to a female protagonist and vice versa. Readers rated the texts on four evaluation items spanning both personal and intersubjective reactions to both the discourse and the story world. Two samples of readers were used: one in Canada and one in Germany. The results indicated that both men and women rated texts higher on the story-world items when they had a male protagonist, inconsistent with the gender-match prediction. There was no difference in this pattern between Canadian and German readers, suggesting that it is common across these cultures.

Alla vill ha män! Vad säger detta om sådant som manlig dominans i bolagsstyrelser, undrar jag. (Har kvinnor som föredrar män falskt medvetande, om man nu kan tillämpa denna marxistiska term på genusfrågor?)

Nå, detta kanske inte är så farligt, i alla fall inte om vi talar om animerade serier för barn. Studien ”Equally Super? Gender-Role Stereotyping of Superheroes in Children’s Animated Programs”, publicerad i Mass Communication and Society, indikerar nämligen att superhjältar inte är så tokiga på genusfronten:

This study analyzes portrayals of female and male superheroes in children’s cartoons. Specifically, this study investigated whether or not animated superheroes were portrayed in gender-role stereotypical ways. Coders analyzed 70 characters from 160 hours of recorded programming. Surprisingly, the researchers found few instances of traditional gender-role stereotyping. However, a trend toward defining “superheroics” in strictly traditional masculine terms was noted.

Tänka sig.

Written by Niclas Berggren

21 mars 2011 at 6:09

Intellektet förstör

Karl Andersson rapporterar intellektuellt om en, som det verkar, fantastisk bok, Forbidden Colours av Yukio Mishima. Ett av de citat som jag fångades av är detta:

The spring-time of intellect, the time when it begins to grow – that was the poison, he felt, that caused the young man to lose his youth even as he watched.

Intellekt, och framförallt av intellekt uppblåst ålderdom, är överskattade: tacka vet jag ungdomens spontana, enkla och oförstörda fräschör!

Written by Niclas Berggren

3 december 2010 at 15:09

Lyckliga och olyckliga familjer

Tolstojs roman Anna Karenina inleds med följande (här översatta) ord:

Alla lyckliga familjer liknar varandra; varje olycklig familj är olycklig på sitt eget sätt.

Kan det stämma?

Tips: Torsten Persson.

Written by Niclas Berggren

18 oktober 2010 at 14:54

Publicerat i familjen, litteratur, lycka

Föräldrar med böcker

Vad är det för uppväxtvillkor som påverkar barns framtida utbildningsbeslut? En ny studie, ”Family Scholarly Culture and Educational Success: Books and Schooling in 27 Nations”, publicerad i Research in Social Stratification and Mobility (preliminär gratisversion här), tyder på att föräldrarnas bokinnehav när barnet är 14 år utgör en bra prediktor:

Children growing up in homes with many books get 3 years more schooling than children from bookless homes, independent of their parents’ education, occupation, and class. This is as great an advantage as having university educated rather than unschooled parents, and twice the advantage of having a professional rather than an unskilled father. It holds equally in rich nations and in poor; in the past and in the present; under Communism, capitalism, and Apartheid; and most strongly in China. Data are from representative national samples in 27 nations, with over 70,000 cases …

Det gäller att ha 500 böcker eller mer. Själv har jag definitivt det — men inga barn som kan dra nytta av dem. Forskarna påpekar att det inte är antalet böcker per se som spelar roll utan ”den kultur av lärande” som de symboliserar. Studien fokuserar emellertid bara på antalet böcker: jag undrar om effekten skulle skilja sig åt beroende på vilken typ av böcker det rör sig om. Det vore intressant att jämföra hem med 500 kiosklitterära alster (typ Liza Marklund), hem med 500 böcker i filosofi och nationalekonomi och hem med 500 högkvalitativa romaner.

Written by Niclas Berggren

8 september 2010 at 14:54

Det lägre är det högre

Det finns en tanke hos Witold Gombrowicz, denna mästerliga analytiker av människans tillstånd, som jag förstod till fullo först denna sommar, då jag i London såg den fantastiska musikalen Billy Elliot. Däri finns en scen där den unge Billy dansar till musik från Svansjön, samtidigt som den vuxne Billy dansar bredvid. Den unge Billy dansar rent tekniskt sämre: han är ung, ny, oskolad, otränad, ofullbordad, imperfekt. Han är den lägre. Det tänkande som dominerar vårt samhälle är att den stora, den starka, den fullvuxna, den fullbordade, den perfekta är beundransvärd, medan den lägre förvisso kan uppskattas och beredas plats — men främst därför att han är den stora, den starka, den fullvuxna, den fullbordade, den perfekta i vardande. Han kommer en dag bli det som ger fullt värde, det högre, och det är denna potential som beundras, snarare än det unga, det nya, det oskolade, det otränade, det ofullbordade, det imperfekta i sig. Detta trots att det senare innefattar genuinitet och frihet från band som binder; däri ryms livslust, lekfullhet, skapande — däri finns tillväxt: kurvan är uppåtgående, mot mer liv. På den perfekta toppen bjuds inte längre på överraskningar; därifrån kan bara nedgång följa.

Gombrowicz i Testamente (s. 15, 45, 107–110):

Det lägre blev mitt ideal för alltid. … Jag var nästan säker på att en revision av den europeiska formen bara kunde göras från en utomeuropeisk position, från en punkt där den är lösare och inte så fullkomlig. Den inre övertygelsen att det ofullkomliga är överlägset det fullkomliga (eftersom det är mer skapande) var en av de mest grundläggande aningarna i Ferdydurke. … Den här sanningen att ”ungdomen är det lägre” gav jag mycket tidigt efter för, och det skedde i ett enda slag, som inför något obestridligt. Ja, att vara ung innebär att vara svagare, lägre, otillräcklig, omogen… alltså att stå under varje värde… och (märk väl) under sig själv (i framtiden!). Det unga varat måste alltså underkastas den Vuxne, och den Vuxnes herravälde över den Unge är riktigt. Och det var naturligtvis ungdomen och ingenting annat som förde mig till alla de andra underlägsenheterna, sociala och till och med andliga. … Men hur kan det då komma sig att ungdomen, som är ofullkomlig och lägre, ändå är skönare? Det är ju mycket förståeligt ur biologisk synvinkel att den som är svag, lägre, behöver skydd och är oskicklig kan finna nåd hos den starkare. Den mogna människan behöver inte förföra, han är mäktig, han dominerar och styr. Charmen och skönheten är kvinnans, ynglingens och barnets vapen. Man då måste man dra slutsatsen att… skönheten är något lägre, underlägsenhet. … [M]änniskan har två ideal, det gudomliga och ungdomen. Hon vill vara fullkomlig, odödlig, allsmäktig, hon vill vara Gud. Och hon vill vara blomstrande, ny och alltid vara kvar i livets uppåtgående stadium — hon vill vara ung! Hon strävar mot fullkomlighet men är rädd för fullkomligheten, ty hon vet att den betyder döden. Hon förkastar det ofullkomliga men attraheras av det, ty det betyder liv och skönhet.

Ja, det (som anses vara) lägre är i själva verket det högre. Det är ungdomen, inte ”åldringen” med sina belastande, formbundna, repetitiva — och kanske perfekta — erfarenheter, som bör dyrkas. Att så inte sker i särskilt hög grad följer av vilka som har makten. Som Gombrowicz skriver i Dagboken (s. 229):

Men just de redan döende människorna hade övertaget, de förfogade över den styrka som ackumulerades under deras liv, och det var de som skapade kulturen och tvingade den på de andra. Kulturen var de äldres verk — de döendes verk.

Se även de tidigare inläggen ”Ungdom och skönhet”, ”Ungdomen framför allt”, ”Ungdomen framför allt 2″, ”Ungdomen framför allt 3″, ”Gammal och ung”, ”Åldrandets tragik preciserad”, ”Ungdom och skönhet hör ihop”, ”Den gudomliga ungdomen”, ”Den moderna flickans insikt”, ”Tvist om ungdom” och ”Att bli gammal fort”.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

31 juli 2010 at 5:43

Bristen skärskådas

Naturligtvis utförs skärskådningen av vår guide till den verklighet som inte är godtycklig men potentiellt utbytbar, självaste Igitur:

Född till brist, och bristen är Gud. Här går det bra att vara svartklädd och svår, anamma avfärdande och missnöje. Här går det bra att dricka rosé och vara solbränd och kåt. Här går det bra att äta middag på tu man hand på en balkong som vetter mot en gemensamt väl underhållen innegård, kooperationens ironiska seger. Här går det bra att vara sur och trött, ensam och helgalkad. Vi har alla möjliga vägar – den ena utbytbar med den andra.

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv, ens om jag hade haft Igiturs språkliga och filosofiska talang.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

29 juli 2010 at 15:39

De viktiga villfarelserna

Hjalmar Söderberg, i Den allvarsamma leken:

Illusioner och villfarelser ha varit drivfjädern till allt stort som uträttats i världen och kärnan i allt vad människolycka heter.

Written by Niclas Berggren

5 maj 2010 at 17:41

Publicerat i genier, idoler, litteratur

Intellektuella politiker

Liberaldemokraternas ledare Nick Clegg visar upp en intellektuell sida då han anger författaren Samuel Beckett som sin hjälte:

The unsettling idea, most explicit in Godot, that life is habit – that it is all just a series of motions devoid of meaning – never gets any easier. It’s that willingness to question the things the rest of us take for granted that I admire most about Beckett; the courage to ask questions that are dangerous because, if the traditions and meanings we hold so dear turn out to be false, what do we do then?

Andrew Sullivan citerar en kommentar som rör en trolig amerikansk presidentkandidat 2012:

Is there any doubt that if Palin were asked what her favorite works of Beckett were she would say, ”All of ‘em?”

Vissa är mer intellektuella än andra, om man säger så. En fråga är förvisso om intellektuella politiker är att föredra. Tänk om intellektuella i högre grad representerar politiska uppfattningar som inte är tilltalande? Å andra sidan kan de ha sett tillvarons djup och förstått ett och annat som får dem att fatta mer insiktsfulla beslut. Att vara intellektuell kan vara en nödvändig men inte tillräcklig egenskap för att vara en bra politiker. I vilket fall är nog öppet intellektuella politiker sällan röstvinnare, även om den saken kan skilja sig åt politiska kulturer emellan. I USA skulle jag tro att det i regel leder till färre röster att vara öppet intellektuell; i en del andra länder (Storbritannien?) kan det kanske ge fler röster; men i de flesta (Sverige?) skulle jag tro att det inte spelar så stor roll, då väljare inte nödvändigtvis uppmärksammar eller bryr sig om intellektuella utspel.

Se dock ett tidigare inlägg om Clegg, som antyder att han även har icke-intellektuella intressen.

Written by Niclas Berggren

5 maj 2010 at 11:21

Att sluta läsa en bok

Den flitiga bokläsaren JoAnn tvekar inte att sluta läsa böcker hon inte fångas av:

”I have some friends who will read a book to the bitter end, even though they dislike it intensely,” she says. ”To me, this is just a waste of time.”

Hur kan det komma sig att folk har fått för sig att de ska läsa klart varje bok de påbörjar? Tyler Cowen:

”People have this innate view — it comes from friendship and marriage — that commitment is good. Which I agree with,” he says. That view shouldn’t, he says, carry over to inanimate objects.

Jag måste erkänna att jag hittills har tänkt som JoAnns vänner: påbörjar jag en bok läser jag klart den, även om den inte alls visar sig tilltala mig. Det ska jag nu sluta med. En fråga är om e-boken underlättar en sådan rationell inställning — jag skulle tro det, rent psykologiskt. Bokläsande kommer framöver att kännas mer som att surfa på nätet eller se på tv — man fortsätter så länge man har lust, sedan klickar man sig fram till något annat. Ser du någon nackdel med detta ”trolösa” sätt att se på bokläsning? Den enda jag kan se är att man kanske går miste om en boks storhet i de fall storheten infinner sig först på slutet. Jag tror dock att korrelationen mellan en boks storhet i början och en boks storhet i slutet är hög, så denna risk torde vara liten. Dessutom, om man går vidare och läser en ny bok istället kan dess storhet i vilket fall visa sig vara större än storheten i den bok man övergav.

Written by Niclas Berggren

1 maj 2010 at 11:42

Kan vänner bråka?

Ja, i Chaos (s. 62) beskriver Edmund White hur Jack och Marie-Hélène förblev vänner trots återkommande dispyter:

Of course a friendship is not constructed out of shared beliefs and values but out of easy, almost unconscious routines and reflexes—the habits of a lifetime together, not the sharp disagreements of the moment. Even the same old arguments about the same old things (lateness, health, too many social engagements) can be the reassuring noise that invariably accompanies the familiar signal of friendly love.

En nationalekonom skulle kunna uttrycka det som att vänskap är en stock, inte ett flöde. Jag har stor sympati för detta synsätt, inte minst för att se vänskap som en typ av kärlek, som är robust mot (även återkommande) små stormar.

Se också inläggen ”Vänskap” och ”Vänskapens företräde” (båda med citat av White).

Written by Niclas Berggren

18 april 2010 at 5:20

Publicerat i idoler, litteratur, vänskap

Allt försvinner

När jag i mitten av 1990-talet gick runt på en begravningsplats i London drabbades jag av en s.k. aha-upplevelse. Jag insåg helt plötsligt livets fundamentala meningslöshet. Jag tittade på gravstenar med namn på människor som dog på 1800-talet och som ingen längre minns. Varför anstränger man sig så den korta stund man lever? Vad tjänar det man gör egentligen till? Ja, det var tankar som trängde sig på (och som inte har lämnat mig sedan dess). Vissa besvarar frågor som dessa med att deras arv kommer att leva vidare, kanske i form av barn, kanske i form av intellektuella alster som bär deras namn. Marcel Proust gör, apropå detta med intellektuella alster, ett litet påpekande, i The Past Recaptured:

Doubtless my books also, like my earthly being, would finally some day die. But one must resign oneself to the idea of death. One accepts the idea that in ten years one’s self, and in a hundred years one’s books, will no longer exist. Eternal existence is not promised to books any more than to men.

Jag vill förresten inte ha någon gravsten.

Written by Niclas Berggren

17 april 2010 at 19:46

Publicerat i död, litteratur, mening, minne

Den heterosexuelle mannens öde?

Edmund White i Chaos (s. 46):

Jack had noticed that heterosexual men approaching the climacteric redirected all of their obsessiveness (especially if their wives had curbed their sexual drive) toward cooking and drinking. What might have appeared in an earlier generation to be gluttony and alcoholism now dressed itself up as epicureanism and oenophilia.

Written by Niclas Berggren

5 april 2010 at 14:34

Publicerat i alkohol, litteratur, mat

Den skamliga akten

Doktor Glas blev som barn chockad av en insikt:

Jag glömmer aldrig, då jag som barn för första gången under ett av de stora kastanjeträden på skolgården hörde en kamrat förklara ”hur det går till”. Jag ville inte tro det; det måste komma flera andra pojkar till och bekräfta det och skratta åt min dumhet, och jag trodde det knappt ändå, jag sprang min väg i fullt ursinne. Hade alltså far och mor gjort på det sättet? Och skulle jag själv göra så när jag blev stor, kunde jag inte slippa ifrån det? …

Ännu i dag har jag inte riktigt hämtat mig från min förvåning. Varför måste vårt släktes liv bevaras och vår längtan stillas just genom ett organ som vi flera gånger om dagen begagna till avloppsrör för orenlighet; varför kunde det inte ske genom en akt, som det låg värdighet och skönhet i på samma gång som den högsta vällust? En akt, som kunde utföras i kyrkan, inför allas ögon, likaväl som i mörkret och ensamheten? Eller i ett rosentempel mitt i solen, under körsång och dans av bröllopsskaran.

Frågan som ställs är relevant, men istället för att fråga (essentialistiskt?) hur det kommer sig att fortplantning äger rum med ”ett organ som vi flera gånger om dagen begagna till avloppsrör för orenlighet”, som om betraktandet av organet på detta sätt är givet och att en annan metod för sex vore att föredra, skulle man lika gärna kunna fråga varför det uppfattas så. Varför ses sexuellt umgänge som skamligt? Varifrån kommer tanken om orenlighet? Varför ses inte sexuell verksamhet (i alla fall som innefattar frivillighet) med indifferens, varken mer eller mindre upprörande än en konversation, som företas utan särskild uppmärksamhet från omgivningen? Hur kommer det sig?

Se även inlägget ”Oanständighet på offentlig plats”.

Written by Niclas Berggren

24 mars 2010 at 5:51

Publicerat i litteratur, normer, sex

Sluta grubbla

Hjalmar Söderbergs historiett ”Spleen” understryker det kloka i att inte ägna för mycket tid och kraft åt att fundera på fundamentala frågor:

De första lyktorna började redan glimma, då jag i går afton lämnade min boning efter att hela dagen ha grubblat över livets gåta. Förtvivlad över att icke finna någon lösning, sade jag till mig själv: du dåre, som nöter bort din dag med fruktlöst grubbel över det, som du helt säkert icke skulle bliva lyckligare av att veta — och riktade i stället mina ansträngningar på ett schackproblem i fyra drag. Men då mitt skarpsinne visade sig otillräckligt även för detta, slungade jag schackbrädet ut genom fönstret i huvudet på en gammal man med träben, för vilken döden endast var en välgärning, och kastade mig därefter ut i världsvimlet, föraktande mig själv.

Written by Niclas Berggren

17 mars 2010 at 5:27

Publicerat i död, genier, idoler, litteratur, lycka

Ska man gömma sig?

När man är förföljd är frågan hur man ska bete sig. Witold Gombrowicz får i Trans-Atlantic (s. 25) ett gott råd av Cieciszowski:

Göm dig, göm dig i ett mushål, för se gömmer du dig inte så hittar de dig! Men göm dig inte, göm dig inte, säger jag, för gömmer du dig så letar de, och börjar de leta så hittar de dig.

Lätt som en plätt.

Written by Niclas Berggren

7 mars 2010 at 7:25

Publicerat i genier, idoler, litteratur, logik, taktik

Vacker bibliofil

Written by Niclas Berggren

2 mars 2010 at 18:06

Publicerat i böcker, litteratur, skönhet

Intelligens ger olycka

Ja, det konstateras i Hjalmar Söderbergs novell ”Med strömmen”:

Den äldsta av Mortimers barn är en gosse, som liknar honom påfallande i det yttre. Han kommer likväl, mänskligt att döma, att bli lyckligare än fadern, ty han är svagt begåvad.

Written by Niclas Berggren

1 mars 2010 at 17:00

Ett liv i leda

Pontus Revinge analyserar sin omvärld, i Kerstin Ekmans roman Mordets praktik (s. 80):

Det var så här det blev. Jag tänker ofta dessa ord när jag går på gatorna. Människorna göra sitt bästa för att lyckas. De vilja ha framgång och ett fördelaktigt utseende. De önska vara bra klädda och bo i våning eller villa. Men när jag ser dem på gatorna har den ene en sned axel och den andre flåsar av fetma. Ansiktet på en kvinna som en gång var vacker har gulnat av sjukdom, hennes väninna nyper ihop munnen om sina dåliga tänder. En klutar ut sig, en annan knäpper en nött kappa med skallig skinnkrage om sin fattigdom. Hon är en pauvre honteuse som helst inte vill erkänna att det var så här det blev.

Livet gör något med oss. Det aktar inte på vår vilja. Vi kunna icke så noga säga när det gick annorlunda än vi ville, för oftast skedde det utan att vi riktigt märkte hur.

Ledan är det förblivande. Den kunna vi vara säkra på.

Endast när man handlar lever man.

Min undran är: Även om handlandet gör att man lever, lindrar det ledan? Eller tvingas man även efter ett liv av handlande konstatera, att det var så här det blev?

Written by Niclas Berggren

23 februari 2010 at 17:42

Publicerat i filosofi, litteratur

En människofientlig religion

Jag talar om kristendomen, som har deformerat många människor med sin njutningshatande samlevnadsmoral. Hur väl beskrivs inte detta i Hjalmar Söderbergs Doktor Glas! Här ett utdrag där prästfru Gregorius lättar sitt hjärta inför doktorn:

Jag har visst redan sagt er, att jag var mycket religiöst uppfostrad. … Så en dag fick jag veta av far, att pastor Gregorius hade begärt mig till hustru. Jag stod alldeles häpen, han hade aldrig närmat sig till mig på något sådant sätt att jag kunnat ana något. Han hade umgåtts länge hos oss, mor beundrade honom, och far var lite rädd för honom, tror jag. Jag gick in i mitt rum och grät. Det var alltid något hos honom som bjöd mig emot på ett särskilt sätt, och jag tror att det just var detta som gjorde att jag till sist bestämde mig för att säga ja. Ingen lade något tvång på mig, ingen övertalade mig. Men jag trodde att det var Guds vilja. Man hade ju lärt mig att tro, att Guds vilja alltid var det, som allra mest bjöd vår egen vilja emot. Ännu natten förut hade jag ju legat vaken och bett till Gud om befrielse och ro. Jag trodde nu, att han hade hört mina böner – på sitt sätt. Jag tyckte mig se hans vilja lysa alldeles klart för mina ögon. Jag trodde, att vid den mannens sida skulle min längtan slockna och mina begär dö bort, och att det var på det sättet Gud hade ordnat det för mig. Och att han var en god och bra man var jag ju säker på, eftersom han var präst.

Som tur är kom sedan viss klarsyn över fru Gregorius, både gällande prästen och den religion han förkunnade:

Det gick ju annorlunda. Han kunde icke döda mina drömmar, han kunde bara smutsa dem. I stället dödade han så småningom min tro. Det är det enda jag kan tacka honom för, ty jag längtar icke tillbaka till den. När jag nu tänker på den, förefaller den mig bara besynnerlig. Allt det som man längtade efter, allt som var ljuvt att tänka på, det var synd. En mans famntag var synd, om man längtade efter det och gärna ville det; men om man fann det oskönt och motbjudande, ett gissel, en plåga, ett äckel – då var det synd att icke vilja det! Säg, doktor Glas, är det inte besynnerligt?

Besynnerligt var ordet.

Written by Niclas Berggren

19 februari 2010 at 7:39

En feberdröm om hur livet lätt kan bli

I Hjalmar Söderbergs fantastiska novell ”Med strömmen” drabbas Gabriel Mortimer av feberdrömmar:

Särskilt förföljde honom en fantasi envisast av alla. Tidigt på morgonen hade han gått hemifrån i ett viktigt ärende, så viktigt att det gällde liv och död. På vägen blev han uppehållen av en mängd småsaker, obetydligheter, som slumpen drev i hans väg och som egentligen inte intresserade honom men som det skulle ha varit opassande att visa sig likgiltig för. Och nu led det mot kvällen, och det mörknade mer och mer, och ännu drev han gata upp och gata ner, och oupphörligt blev han uppehållen av nya oväsentligheter: av vänner, som ville återkalla för hans sinne en mängd glada äventyr, de hade upplevt gemensamt och som han icke kunde erinra sig, och av flyktiga bekantskaper, som tog honom i knapphålet för att anförtro honom någonting viktigt, som för honom var oviktigt. Och mörkret bredde sig tätare och tätare omkring honom, och han nådde aldrig fram, och för övrigt hade han glömt, vart han ämnade sig… Det var detta som gång på gång kom honom att stöna av ångest i drömmen: han hade glömt, vart han ämnade sig, och likväl måste han nå fram, ty det gällde liv och död!

Keep the trivialities away: just say no! Annars följer mörker och glömska rörande allt som är viktigt och allt är för sent.

Written by Niclas Berggren

17 februari 2010 at 6:19

Publicerat i genier, idoler, insikt, litteratur

Vad är bjudningar bra för?

Witold Gombrowicz beskriver i Trans-Atlantic (s. 12–13) hur en hel del social verksamhet i själva verket kan vara tom:

De sista dagarna före krigsutbrottet var vi, jag och herr Czesław, senator Rembieliński och minister Mazurkiewicz, på åtskilliga Bjudningar, det var även H E Sändebudet Kosiubidzki och Konsuln och någon Markisinna på hotell Alvear och Gud vet vem och vilka och vad och var någonstans och av vilken anledning, och vadan och vad det skulle vara bra för …

Jag håller mig mest för mig själv.

Written by Niclas Berggren

15 februari 2010 at 11:41

Publicerat i genier, idoler, litteratur, umgänge

Mitt livsideal

Hjalmar Söderberg beskriver i sin novell ”Med strömmen” den unge Gabriel Mortimers liv:

I sin ungdom hade han gjort sig känd för åtskilliga excentriciteter. Den märkligaste bland dessa och tillika den, som på sin tid väckte mest ovilja bland hans anhöriga, var hans tidigt fattade och länge envist fasthållna beslut att icke bli någonting. Han läste mycket men aldrig på någon examen. Han gjorde resor och förde, ehuru oregelbundet, dagböcker över sin själsutveckling, som intelligenta unga män den tiden emellanåt gjorde. Till allas förskräckelse förklarade han utan omsvep, att han ansåg sig ha nått en tillräckligt hög ståndpunkt för att kunna få tiden att gå utan att behöva ta sin tillflykt till något tidsfördriv av det slag, som kallas samvetsgrann och regelbunden pliktuppfyllelse. Var icke världen full av justitieråd, tidningsskrivare och bolagsdirektörer? Och vore det icke en svart otacksamhet mot försynen, som givit honom räntor, att genom en onödig konkurrens försvåra de övrigas kamp för tillvaron?

Jag drömmer om och längtar efter räntor.

Written by Niclas Berggren

12 februari 2010 at 8:07

Publicerat i insikt, litteratur

Den problematiska lyckan

Läkaren Pontus Revinge filosoferar, i Kerstin Ekmans roman Mordets praktik (s. 111):

Lycka är ett problematiskt tillstånd. Det kommer inte att vara och det vet man. Men det måste vara, annars kan man inte leva. Det måste vara i evighet som flaskan med opiedroppar. Ingenting annat är möjligt. Ändå förstår man att man snart närmar sig botten på lyckan. Jag anar hur de stackars kvinnorna kände det när de sista dropparna i flaskan voro tagna och jag hade svikit dem genom att bli sjuk och fara bort.

Man anar att Revinge har läst sin Schopenhauer. Man kan dock ställa sig frågan om lycka genom opiedroppar (eller soma eller upplevelsemaskin) är bättre än ingen lycka alls.

Written by Niclas Berggren

10 februari 2010 at 16:13

Publicerat i filosofi, litteratur, lycka

Är rättvisan en illusion?

I Hjalmar Söderbergs novell ”En grå väst eller Rättvisan i München” berättas det om en skriftställare som blir ställd inför rätta för att inte ha betalat en beställd grå väst. Han säger följande till domaren:

Och jag kommer naturligtvis att foga mig i ert avgörande, antingen jag vill eller inte. Illusionen att det finns en Rättvisa är en nödvändig illusion. På den vilar hela samhället.

Ett par frågor (och svar) infinner sig:

  1. Om han fogar sig, vill han då inte foga sig? Jo, det vill han. Han kanske vill, ännu mer, att domaren skulle ha fattat ett annat beslut, men om han fogar sig, då vill han, i den uppkomna situationen, foga sig. Om han inte hade velat foga sig skulle han inte heller  ha gjort det, men istället fått ta konsekvenserna av att inte foga sig. Eftersom dessa tedde sig värre än att foga sig, fogade han sig. Han ville det.
  2. Är Rättvisan en illusion? Ja, det anser jag. Däremot kanske inte rättvisan är det?

Written by Niclas Berggren

9 februari 2010 at 6:35

Skräckupplevelse

Vad fasansfullt! Tänk att i samband med en oförlöst passion se sig själv i spegeln och se följande:

Jag ser ju ut som en gammal präst, mumlande han till sist.

Ur Hjalmar Söderbergs novell ”Med strömmen”.

Written by Niclas Berggren

8 februari 2010 at 16:12

Doktor Glas om dödshjälp och abort

En klarsynt man, Hjalmar Söderbergs gode doktor, i fråga om eutanasi:

Den dag skall och måste komma, då rätten att dö blir erkänd som en långt viktigare och mera oförytterlig människorätt än den att lägga en sedel i valurnan. Och när den tiden är mogen, skall varje obotligt sjuk – och varje ”brottsling” också – äga rätt till läkarens hjälp, om han vill befrielsen.

Även i fråga om abort:

Aktningen för människoliv – vad är det i min mun annat än ett gement hyckleri, och vad kan det vara annat för den, som då och då har tillbragt en ledig stund med att tänka. Det myllrar ju av människoliv. Och vid främmande, okända, osedda människoliv har aldrig någon på allvar fäst det ringaste avseende, kanske med undantag av några alltför påtagligt narraktiga filantroper.

En medicinsk etik vida överlägsen den kristna, som tyvärr fortfarande dominerar på många ställen.

Written by Niclas Berggren

4 februari 2010 at 12:08

Publicerat i abort, död, etik, litteratur, medicin, moral

Vad är det för hundar egentligen?

Witold Gombrowicz, den absurda formuleringskonstens mästare, i Trans-Atlantic (s. 89):

Sålunda kom två stycken jyckar, varav den ena var en kuperad Pekines men med yvig svans …

Och på s. 90:

Jag frågade så, för just då hade en liten jycke, lik en varg, men också en tax, sprungit förbi …

Written by Niclas Berggren

28 januari 2010 at 16:31

Publicerat i djur, genier, humor, idoler, litteratur

Logiska spritvanor

Witold Gombrowicz, den absurda formuleringskonstens mästare, i Trans-Atlantic (s. 12):

… än drack jag vodka, än drack jag återigen inte vodka …

Written by Niclas Berggren

22 januari 2010 at 16:59

Publicerat i alkohol, genier, idoler, litteratur, logik

Är livet på allvar?

I novellen ”Med strömmen” av Hjalmar Söderberg konstaterar Gabriel Mortimer följande:

Då man säger, att livet är en fars, menar man, att det är utan allvar. Men det kräver ett allvarligare sinne än folket har mest för att lägga tillvaron under en så hög och sträng måttstock, att dess allvar faller igenom och blir till skämt. Det är således allvaret som gör livet till en fars, och villkoret för att kunna ta livet seriöst är alltså att vara utan allvar!

Jag är rädd för att jag inte är utan allvar.

Written by Niclas Berggren

21 januari 2010 at 12:53

Publicerat i allvar, genier, idoler, litteratur

Feminism för barn

Will, 6 år, och hans syster Vera, 3 år, är alltför könsstereotypa, anser deras mamma. Hon beslutar sig därför för att delge dem lite feministisk litteratur. Ett av tipsen: Pippi Longstocking! Vad tyckte då barnen?

Will: ”It was rubbish. It’s stupid. I like Mr Nilsson [Pippi's pet monkey] and the father who was washed overboard and the mother who is up in heaven. Actually, no, it’s not rubbish. It’s really funny.”
Vera: ”I think I loved it. It was beautiful. Pippi is beautiful.”

Written by Niclas Berggren

25 december 2009 at 15:36

Attityd till arbete

Jag kände i vissa avseenden igen mig i Edmund Whites beskrivning av konstnären Jasper Johns syn på sitt arbete, i City Boy (s. 216):

Johns had always recycled his imagery, as if invention were a rude intrusion—or an unwelcome demand on the imagination. Working was not something he did gladly. He remarked to Raynor that he’d ”never taken any pleasure in compulsive work,” and ”I do what I do without any strong sense of its importance.”

Written by Niclas Berggren

23 december 2009 at 15:15

Publicerat i apati, arbete, litteratur

Att säga emot

I sin roman Caracole skriver Edmund White om en kvinna, Mathilda, som grundar sig på hans dåvarande vän Susan Sontag. En av hennes egenskaper var att säga emot, vilket illustreras i detta utdrag:

Mathilda always opposed the people she happened to be among. She would defend whatever was conservative to progressives and argue for liberty on curiously old-fashioned grounds to conservatives: her manner was to challenge, to question. When other people generated enthusiasm while discussing a subject they thought was bound to suit her, she grew restless, squirmed in her chair, looked about with baleful eyes. She picked at something imaginary in her teeth as though she needed this preliminary breach of good manners in order to warm herself up for the real attack she was about to launch. The speaker became nervous, recognizing she wasn’t responding to his words with the customary nods and smiles, that in fact she was grooming herself like a lioness; he broke into a verbal run, hurtling over points, scattering notions, hoping something might appeal to her. At last the lioness focused on him with implacable eyes. ”What rubbish,” she said. ”I can’t tolerate another word.”

Jag känner i viss mån igen mig i Mathilda. Särskilt i detta med att få lust att säga emot: i nyliberalers sällskap blir jag t.ex. lätt kritisk mot deras hållningar, trots att jag i andra sammanhang i regel försvarar dem. Detta handlar alltså om något annat att säga emot därför att man ogillar hållningarna i sak – det handlar om en psykologisk attityd som i grunden kanske handlar om att inte vilja vara del av något kollektiv och att visa sitt intellektuella oberoende.

Written by Niclas Berggren

9 december 2009 at 12:01

Var det bra att homosexuella skapades?

Har homosexuella inte alltid funnits? Därom tvista essentialister och konstruktivister. Själv anser jag att en homosexuell läggning har funnits under mycket lång tid men att en homosexuell identitet inte har funnits så länge. (David Halperin talar om ”one hundred years of homosexuality”). Fram till en viss tidpunkt tänkte man inte på homosexuella som en grupp personer som var sådana utan på homosexuella handlingar, som kunde utföras av alla (mer eller mindre). Vi är i vilket fall numera vana att tänka på varandra i termer av sexuella identiteter: vi är alla antingen homo-, bi- eller heterosexuella. Men är dessa rigida kategoriseringar att välkomna, eller är de mest problematiska? Edmund White lutar åt den senare uppfattningen, åtminstone från homosexuellas perspektiv. I City Boy (s. 184–185) skriver han:

Before they [gay people] were ”liberated” and given an ”identity,” they were everywhere and nowhere. As long as the word homosexual was never pronounced, many boys and men slipped across the border of convention and had homosexueal flings and then hurried guiltily back into heterosexuality under cover of obscurity and anonymity. The past saw many more casual experiments in same-sex love than later, when the category was finally clearly labeled and surrounded with the barbed wire of notoriety. It became easier in certain milieus to come out, but at the same time the stakes were higher … In places like contemporary Greece fewer and fewer men and boys were willing to have sex with another male. Only the highly motivated made it across the barbed-wire fence. I sometimes regret the invention of the category ”gay.”

Jag förstår hans poäng. Skapandet av kategorin skapade skarpa gränser, förutom att den också användes för att sjukdomsförklara. Samtidigt har den möjliggjort en befrielse av dem som genuint är homosexuella, så att de kan leva sina liv som alla andra, numera också med samma lagliga rättig- och skyldigheter. Visst kunde en person med homosexuell läggning lättare ha sex med ”heterosexuella” tidigare, men han kunde inte så lätt bo ihop med en annan man och erkännas som del av ett par och gifta sig och skaffa barn, som nu. Så jag ser nog trots allt den homosexuella identiteten som huvudsakligen fördelaktig, även om den enligt min smak inte får ta överhanden. Den är en del av ett mångfasetterat liv. Att få människor att inte se gränserna mellan de olika identiteterna som så skarpa kan jag förvisso se som önskvärt, men kanske kan det ske utan att kategorierna som sådana överges?

Written by Niclas Berggren

25 november 2009 at 4:59

Sanningen om ölmagar

Quentin Crisp i The Naked Civil Servant:

Nothing for which the life beautiful has a name can be read into a pot-belly.

Written by Niclas Berggren

21 november 2009 at 19:27

Publicerat i litteratur, skönhet

Att läsa som Roosevelt

theodorerooseveltInformation om USA:s 26:e president, Theodore Roosevelt:

When Theodore Roosevelt did things, he did them with gusto. That included reading. Roosevelt was a voracious reader. The man devoured books like a hungry lion feasting on a fresh kill. … Roosevelt accomplished this feat because he knew how to speed read. Associates said he would would flip through two or three pages in a minute. Despite reading so quickly, Roosevelt could relate back in minute detail all of a book’s important points and even recite quotes from the text.

Så vill jag kunna läsa!

Written by Niclas Berggren

15 november 2009 at 6:06

Publicerat i böcker, litteratur

Nobelpristagare om den kristna guden

saramagoNobelpristagaren i litteratur José Saramago skräder inte orden:

This time his target is the Bible itself, which he describes as ”a manual of bad morals,” and a ”catalogue of cruelties and of the worst of human nature.” … It took ”a thousand years and dozens of generations” to write the Bible, which depicts a ”cruel, spiteful, vengeful, jealous and unbearable God,” said the writer, who recommended people not to trust ”the God depicted in the Bible.” He said he would not have to settle accounts with God, because ”the human brain is a great creator of absurd notions, and God is the most absurd one of all.”

Så klartänkt, så uppfriskande!

Written by Niclas Berggren

9 november 2009 at 17:38

Vänskapens företräde

edmundJag har förkastat den romantiska kärleken och sätter vänskapen högst. Edmund White uttrycker det väl, i City Boy (s. 118):

Love is a source of anxiety until it is a source of boredom; only friendship feeds the spirit. Love raises great expectations in us that it never satisfies; the hopes based on friendship are milder and in the present and they exist only because they have already been rewarded. Love is a script about just a few repeated themes we have had a hard time following, though we make every effort to conform to its tone. Friendship is a permis de séjour that enables us to go anywhere and do anything exactly as our whims dictate.

Se även inläggen ”Vänskap”, ”Förstörd av kärlek” och ”Dödlig kärlek”.

Written by Niclas Berggren

6 november 2009 at 5:18

Publicerat i kärlek, litteratur, vänskap

Människokännaren Hemingway

hemingway

Ernest Hemingway:

The only thing that could spoil a day was people. People were always the limiters of happiness except for the very few that were as good as spring itself.

Tips: Johan Eklund.

Written by Niclas Berggren

26 oktober 2009 at 5:59

Publicerat i genier, litteratur

Rationell monsterskräck

Jag har tidigare skrivit om det märkliga fenomenet, att få tårar i ögonen av en bok eller film – trots att man vet att det rör sig om fiktion. Kan en sådan reaktion betraktas som rationell? Är det rationellt att bli rädd av att se Frankensteins monster härja i en film? Richard Joyce hävdar i ”Rational Fear of Monsters”, publicerad i British Journal of Aesthetics, att det mycket väl kan vara det:

monster

The proposition that I have endeavoured to present with plausibility is that in certain circumstances—those corresponding roughly to our emotional encounters with fictions—the mechanism underlying emotions is within our control. In other circumstances, no doubt, emotions are outside our control, but fiction seems a model example of where we can, within rough limits, command them (indeed, it might well be argued that this is the whole point of our interest in fiction). If, when we have these emotions, it is the norms of instrumental practical rationality that hold sway, then all that remains to be shown is that there are circumstances in which a person can be justified in thinking that having such an emotion will be to her good.

Detta är ett instrumentellt försvar av känsloreaktioner av fiktion: det rör sig om känslor som vi vill, och i förväg förstår att vi kommer att, uppleva. Därför kan de betraktas som rationella, om de också i slutändan bedöms vara till nytta av individen som upplever dem. En fråga man då kan ställa sig är varför människor vill uppleva starka känslor på detta sätt. Lindrar det livets tristess? Är det ett led i att ”behandla”, frigöra eller neutralisera andra, redan existerande känslor, som har med verkliga skeenden att göra? Eller finns andra förklaringar? Vidare kvarstår den psykologiska frågan: Hur kan människor bli känslomässigt berörda av något de vet är påhittat?

Written by Niclas Berggren

25 oktober 2009 at 6:08

Absurd syn på kärlek?

Don Juan omtalas i Albert Camus essä ”The Absurd Man” (i The Myth of Sisyphus and Other Essays, s. 69):

If it were sufficient to love, things would be too easy. The more one loves, the stronger the absurd grows. It is not through lack of love that Don Juan goes from woman to woman. It is ridiculous to represent him as a mystic in quest of total love. But it is indeed because he loves them with the same passion and each time with his whole self that he must repeat his gift and his profound quest. Whence each woman hopes to give him what no one has ever given him. Each time they are utterly wrong and merely manage to make him feel the need of that repetition. ”At last,” exclaims one of them, ”I have given you love.” Can we be surprised that Don Juan laughs at this? ”At last? No,” he says, ”but once more.” Why should it be essential to love rarely in order to love much?

Den sista frågan är relevant. Var Don Juan verkligen absurd? Kan inte kärleken vara flyktig och uppstå på nytt och på nytt inför olika personer? Är inte monogamin (för många) en illusion?

Se även ”Fem typer av kärlek”.

Written by Niclas Berggren

18 september 2009 at 11:20

Publicerat i frihet, kärlek, litteratur

Grekisk charm

I inledningen till Platons Protagoras samtalar Sokrates och en vän:

Companion: Where do you come from, Socrates? And yet I need hardly ask the question, for I know that you have been in chase of the fair Alcibiades. I saw the day before yesterday; and he had got a beard like a man — and he is a man, as I may tell you in your ear. But I thought that he was still very charming.

Socrates: What of his beard? Are you not of Homer’s opinion, who says ”Youth is most charming when the beard first appears?”. And that is now the charm of Alcibiades.

Se där, det är fler än jag och Witold som tilltalas av ungdomlig skönhet!

Written by Niclas Berggren

4 september 2009 at 19:09

Lämna människor i fred

W. H. Auden, i förordet till A Choice of de la Marse’s Verse:

To be well-bred means to have respect for the solitude of others, whether they be mere acquaintances or, and this is much more difficult, persons we love.

Written by Niclas Berggren

19 augusti 2009 at 11:24

Publicerat i autonomi, litteratur, respekt

Terroristers syn på livet

Jag läste nyligen The Fastidious Assassins av Albert Camus, som i hög grad behandlar terrorister. Där står följande att läsa (s. 60):

For Dora Brilliant, the anarchist programme was of no importance – terrorist action was primarily embellished by the sacrifice it demanded from the terrorist. ”But”, says Savinkov, ”terror weighed on her like a cross.” Kaliayev himself is ready to sacrifice his life at any moment. ”Even better than that, he passionately desired to make this sacrifice.” During the preparations for the attempt on Plehve, he stated his intention of throwing himself under the horses’ hooves and perishing with the minister. With Voinarovsky also the desire for sacrifice coincides with the attraction of death. After his arrest, he writes to his parents: ”How many times during my adolescence the idea came to me to kill myself…”

Dvs. de ryska terroristerna i slutet av 1800- och början av 1900-talet verkar ha varit beredda att dö genom sin terroristgärning. Det får mig att undra om terrorister överlag från början värderar sitt eget liv lågt och därför, med en ”ideologiskt” grundad terrorism som ursäkt, skrider till handling, beredda och kanske t.o.m. villiga att dö. Eller är terrorister överlag personer som drivs av en oegennyttig vision som gör att de, även om de värderar sitt eget liv högt, är beredda att offra det för denna vision?

Oavsett vilket kan terrorism ses som en rationell verksamhet, i den mån den är ett medel som används för att med framgång nå ett visst mål. Det målet kan vara att dö eller att uppnå revolution (oavsett om man själv överlever).

Tyler Cowen menar att terrorism kan fungera som teater. Media: Dagen1, Dagen 2, DN, SvD.

Written by Niclas Berggren

6 augusti 2009 at 8:29

Två personer i en

jekyll hyde

Jag har under sommaren läst Robert Louis Stevensons lilla bok Strange Case of Dr. Jekyll and Mr. Hyde. En ruskig historia! Men också psykologiskt mycket intressant. Frågan är i vilken mån Dr. Jekyll är typisk när han beskriver sin dubbla natur i det avslutande kapitlet:

Though so profound a double-dealer, I was in no sense a hypocrite; both sides of me were in dead earnest; I was no more myself when I laid aside restraint and plunged in shame, than when I laboured, in the eye of day, at the futherance of knowledge or the relief of sorrow and suffering. And it chanced that the direction of my scientific studies, which led wholly towards the mystic and the transcendental, reacted and shed a strong light on this consciousness of the perennial war among my members. With every day, and from both sides of my intelligence, the moral and the intellectual, I thus drew steadily nearer to that truth, by whose partial discovery I have been doomed to such a dreadful shipwreck: that man is not truly one, but truly two.

Har du en ”ond” och en ”god” sida? Själv har jag svårt för en så dikotom uppdelning, som dessutom tycks utgå från en precis definition av ”ond” och ”god”. Snarare ser jag det som så, att många människor har en rad preferenser, varav vissa står i konflikt med andra (en intern konflikt) och varav vissa står i konflikt med andras preferenser (en extern konflikt). Å ena sidan kan man vilja göra x, men å andra sidan vill man det inte. Å ena sidan kan man vilja göra x, men andra kan vilja att man inte gör det. Konflikter, konflikter. Jag föreställer mig att många bär på preferenser som skulle chockera omgivningen – om de inte doldes eller förfalskades. Vi bär nog lite till mans på inslag av Mr. Hyde, även om vår yta är som Dr. Jekylls. Skulle vi, och andra, må bra av att vara mer ärliga om, och mer bejakande av, våra olika preferenser (eller personligheter)? Det kan man ju vara och göra utan att följa Dr. Jekylls exempel och ta ett medel som ger Mr. Hyde fritt spelrum. Det experimentet slutade ju inte så bra.

Written by Niclas Berggren

3 augusti 2009 at 18:41

Varning för kärleksdikter

Har någon skrivit en kärleksdikt till dig? W. H. Auden varnar:

The girl whose boy-friend starts writing her love poems should be on her guard. Perhaps he really does love her, but one thing is certain: while he was writing his poems he was not thinking of her but of his feelings about her.

Ur Davenport-Hines, Richard (2003). Auden. London: Vintage: 245.

Written by Niclas Berggren

21 juli 2009 at 12:47

Det bästa sättet att dö

George Orwell beskriver i ”How the Poor Die” en fasansfull sjukhusvistelse i Frankrike. Det finns, menar han, bättre ställen att dö på än ett hôpital:

And it is a great thing to die in your own bed, though it is better still to die in your boots.

Snabb och plötslig död, det är i sanning att föredra.

Written by Niclas Berggren

3 juli 2009 at 15:54

Publicerat i död, litteratur

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 138 andra följare

%d bloggers like this: