Nonicoclolasos

Det går inte, utan att straffas hårt, att ifrågasätta de enorma belopp som barnfamiljer erhåller från oss andra i bidrag, ersättning och subventioner. Därför är det kanske inte förvånande att både Aftonbladet och SvD idag ställer följande läsarfråga med två svarsalterantiv i samband med att socialdemokraterna föreslår förlängd föräldraledighet:

Vad föredrar du?  o Vårdnadsbidrag  o Förlängd föräldraledighet”

Mitt svarsalternativ — “ingetdera” — lyser helt med sin frånvaro. Det är som om de flesta är okunniga om att barn inte ger lycka. Och dessutom verkar få inse sambandet mellan att staten subventionerar och att staten lägger sig i. De som klagar på det senare borde klaga på det förra.

Lördagskvällen tillbringades, i sällskap med mina nära vänner Anders och Magnus, på Restaurant formel B i Köpenhamn. En upplevelse utöver det vanliga (som alltid). Detta inmundigades:

På bilden visas piggvaren (klicka för större bild):

Den söta kyparen sedan! En s.k. höjdarkväll.

Samuel Baulder:

Alla djur, utom människan, vet mycket väl att livets huvudsakliga mening är att njuta av det.”

Min favoritbalett bland de klassiska verken är Don Quijote, baserad på den kända boken med samma namn. Det jag främst tycker om är den färg- och livsglada inramningen, den medryckande musiken av Léon Minkus och den stundtals tekniskt krävande koreografin.

Se Mikhail Baryshnikov och Cynthia Harvey dansa de två ledande rollerna Basilio och Kitri i ett utdrag från American Ballet Theatre 1983. Notera särskilt Harveys piruetter [vid 0.48] och Baryshnikovs diton [vid 1.53]!

Det finns vissa musikstycken som får en att tappa andan. Prokofievs pianosonat nr 6 (opus 82), 4:e satsen, är ett exempel på det. Min favoritdel börjar vid 1.30. Trots att en ung Evgeny Kissin spelar lite fel under 1.32—1.34, tycker jag att hans framförande är underbart i sin livaktighet!

Han-Na Chang excellerar på sin cello i slutet av Sjostakovitjs första cellokonsert (opus 107). Vilken inlevelse — hennes ansikte och kropp arbetar cellon!

Måndag igen. Hjalmar Söderberg beskriver träffande i Martin Bircks ungdom hur livet kan te sig rätt trist många gånger:

Han kom till ämbetsrummet, han fick en plats vid ett bord och en tjock räkenskapsbok att granska. Han räknade igenom kolumn efter kolumn. Om summorna stämde, skulle han sätta kråkor i kanten; om de inte stämde skulle han göra anmärkning. Men de stämde alltid. Martin fick småningom den övertygelsen, att det aldrig förekom några fel i dessa räkenskaper, och när denna övertygelse en gång hunnit bli rotfast hos honom, slutade han alldeles upp att räkna och satte bara kråkor. Och emellanåt såg han upp från sitt verkliga eller låtsade arbete och lyssnade till flugornas surrande och regnets plask mot fönsterblecket, eller till de äldres samtal och gräl, eller till en blind man, som spelade flöjt på gården.

Och han sade till sig själv:
- Detta är alltså livet.”

Ja, visst finns det sådana inslag i livet. Desto viktigare att försöka fylla det med sådant som lyfter upp och ger lycka, som kontrast till det gråa, trista, enahanda. Det gäller att inte resignera. Så — nu åter till räkenskapsboken, med entusiasm!

Jag har förkastat den romantiska kärleken och fann, mot den bakgrunden, följande textrad på Dollys nya skiva främmande för mitt sätt att tänka:

I wanna be somebody’s everything.”

Det vill inte jag. Säger man “kärlek” tolkar de flesta det som romantisk kärlek, kopplad till (en önskan om) en varaktig, exklusiv relation som erbjuder “allt”: attraktion, vänskap, stöd, sex, stimulans, lycka. Men jag vill inte binda mig till en person, och tror inte heller att en person kan erbjuda “allt”. Det är en illusion.

Men det finns fyra andra sorters kärlek som jag tycker om och erfar. Personer som, liksom jag, överväger att frigöra sig från idealet om romantisk kärlek, som alla förväntas sträva efter, kan möjligen finna inspiration i att beakta och eftersöka dessa som alternativ.

1. Familjekärlek: att älska och bli älskad av sina föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar, syskonbarn m.fl. Detta är en automatisk och obetingad kärlek som ger stor trygghet i livet.
2. Vänskapskärlek: att komma mycket nära en annan människa, att dela det mesta av vardag och fest, grundad i reciprocitet, men utan romantik och sex. En stimulerande typ av kärlek, som inte riskerar att undermineras av känslostormar eller romantikens tendens att dö ut.
3. Sexuell kärlek: att njuta av och med andra utan bindning. En livsbejakande kärlek, byggd på ömsesidighet, men utan illusioner om delat liv eller annan närhet än den rent fysiska.
4. Attraktionskärlek: att uppfyllas av lycka vid åsynen av någon som berör. En rent fysisk attraktion, präglad av skönhet och kraft. Det kan vara en person man ser när man gymmar, någon på tv, någon på gatan. Man uppslukas och trollbinds. En ensidig, tillfällig och icke-reciprok typ av kärlek.

Visst kan man även ha och se dessa fyra typer av kärlek som komplement till romantisk kärlek, men jag tror att de i regel inte kan utvecklas och blomma ut till fullo om tillvaron är styrd av romantisk kärlek, som tränger undan nästan allt annat. Dolly skulle säkert inte hålla med, but I love her anyway.

Ikväll studerade jag två simpojkar i simhallen. De gick självsäkert, medvetna om sin skönhet, skrattandes. De utstrålade en sådan naturlig, okonstlad livsglädje, att jag fann mig helt fascinerad. Som Bertrand Russell framhåller i The Conquest of Happiness är zest — att vara nyfiken på det mesta, att känna genuin fascination över tillvaron, att ha förmåga att njuta och känna uppskattning — något som i högsta grad ger lycka i livet. Dessa pojkar var levande exempel på personer med zest — och de gav i sin tur mig zest!

Russell beskriver i boken vad det handlar om med exemplet barn:

Young children are interested in everything that they see and hear; the world is full of surprises to them, and they are perpetually engaged with ardour in the pursuit of knowledge, not, of course, of scholastic knowledge, but of the sort that consists in acquiring familiarity with the objects that attract their attention.”

Motsatsen till denna sinnesstämning är kanske att vara blasé. Personer som är det sprider inte lycka omkring sig, och dem undviker jag helst.

Denna figur illustrerar ett positivt samband mellan inkomst och lycka, såväl mellan som (i de flesta fall) inom länder:

Läs mer om detaljerna i denna uppsats. För en sammanfattning, se New York Times. Och se ett tidigare inlägg på samma tema.

Uppdatering: En av uppsatsens författare, Justin Wolfers, har skrivit ett spännande blogginlägg om att höginkomsttagare är lyckligare än låginkomsttagare inom länder.

Om du inte har något inplanerat på lördag och befinner dig i Stockholm kan du överväga att besöka detta möte:

Själv är jag ett stort fan av Kim Jong-Il! (Tack till Fredrik Hardt för tipset.)

Det finns de som menar att livets mål och mening är barnafödande. Professor Arthur Brooks påpekar dock följande i sin nya bok Gross National Happiness:

On the surface, it looks as though kids make people a bit happier: Adults with one or two kids are about 3 percentage points more likely to say they are happy than childless adults. But this gap is an illusion created by the fact that many happiness-causing things are also correlated with whether one has kids — marriage, age, religion, politics, and so forth. When we correct for these things, the relationship between kids and happiness actually reverses itself, and we see that children make people unhappy. If two adults in 2004 were the same in age, sex, income, marital status, education, race, religion, and politics — but one had kids and the other did not — the parent would be about 7 percentage points less likely to report being very happy. The more children you have, on average, the unhappier you get — up to a point. The average happiness of adults — correcting for all the factors mentioned above — falls as more children are added to the family.”

Så visst kan man eftersträva barn – men man ska vara medveten om att det inte verkar vara någon bra metod för att öka lyckan i livet. Nu tror jag i och för sig att barn i de flesta fall kommer till pga. en biologisk drift som inte så lätt låter sig påverkas av rationella kalkyler (av hur lycka eller andra målvariabler bäst uppnås). Men kanske kan man få inspiration av Camille Paglia att låta sig påverkas och att trotsa naturen.

Vad påverkar studenters lycka? En tysk studie indikerar följande:

• Att studera juridik är förknippat med högre lycka, att studera sociologi är förknippat med lägre lycka och att studera ekonomi är varken förknippat med högre eller lägre lycka.
• Goda chanser att få jobb är förknippat med högre lycka.
• Hög inkomst är förknippat med högre lycka.

Inte helt överraskande resultat, förutom detta med att studenter inte tycks bli lyckligare av att studera ekonomi. Kan det bero på att företags- och nationalekonomi har klumpats samman, att all case-undervisning gör företagsekonomistudenterna mindre lyckliga och att detta raderar ut den högre lycka som studier i nationalekonomi säkerligen ger?

Nu när våren är här kanske du dels vill börja sporta och dels försäkra dig om en bra metod för att få bort de otäcka myggorna. I så fall, ta en titt på denna produkt. Är inte marknadsekonomin fantastisk på att erbjuda sådant man behöver?

Apropå djur och natur, se vad adjunkt Vilhelm Persson har att säga om saken här och här.

Elektra av Richard Strauss är en av mina absoluta favoritoperor. Temat är hämnd: Elektra är ytterst upprörd över att hennes mor och moderns älskare har dödat fadern.* Musiken är omskakande modern och omtumlande i sin dramatik.

Se ett kort utdrag med Elizabeth Connell som Elektra. Här sjunger hon “Was bluten muβ?” – hon talar om för sin mor att det är hennes blod som måste flyta för att hennes mardrömmar ska upphöra. Döden som befriare, alltså.

Ta också gärna en titt på listan med mina tio favoritoperor.

____________________________

*Viljan till hämnd är destruktiv, vilket ny forskning bekräftar.

J.R. Ewing:

Don’t be so glum, Lucy; rich folks are always happy.”

J.R. tycks ha rätt i att det finns ett samband mellan inkomst och lycka – se detta nya diagram från Angus Deaton:

Men visar inte lyckoforskningen att det enbart är relativ och inte absolut inkomst som påverkar lyckan, i alla fall över en viss nivå? Nej, inte om man jämför mellan länder, enligt Deatons resultat och enligt en studie utförd av Veenhoven och Hagerty (2006), vars abstract lyder:

The ‘Easterlin paradox’ holds that economic growth does not add to the quality-of-life and that this appears in the fact that average happiness in nations has not risen in the last few decades. The latest trend data show otherwise. Average happiness has increased slightly in rich nations and considerably in the few poor nations for which data are available. Since longevity has also increased, the average number of happy life years has increased at an unprecedented rate since the 1950s.”

Dvs. även absolut inkomst tycks positivt relaterad till lycka.

Intaxication: Euphoria at getting a tax refund, which lasts until you realize it was your money to start with.

Jag är gripen och rörd. Idag besökte jag The Rothko Chapel i Houston, som består av ett rum med åtta konstverk av Mark Rothko. En mycket stark upplevelse. Till skillnad från många av Rothkos tidigare verk är dessa mörka. De berör på djupet. Mer än så kan och vill jag inte säga (jag tar avstånd från intellektualisering av konst). Se själva ovan. Men låt mig i alla fall citera David Anfam:

Simply put, the chapel is a place apart. It calls for a different form of  attention, a more hypnotic gaze than we are accustomed to exert.”

Se ett tidigare inlägg som delvis rör Rothko.

H. L. Menckens träffsäkra definition:

Puritanism: The haunting fear that someone, somewhere, may be happy.”

Walt Whitman:

I think I could turn and live with animals, they are so placid and self-contained.
I stand and look at them long and long.
They do not sweat and whine about their condition,
They do not lie awake in the dark and weep for their sins,
They do not make me sick discussing their duty to God,
Not one is dissatisfied, not one is demented with the mania of owning things,
Not one kneels to another, nor to his kind that lived thousands of years ago,
Not one is respectable or unhappy over the whole earth.”

Jo, det finns ett och annat människan kan lära av de andra djuren. Jag är alltså inte helt säker på att jag håller med John Stuart Mill när han skriver:

It is better to be a human being dissatisfied than a pig satisfied; better to be Socrates dissatisfied than a fool satisfied.”

Det är visst landskamp i fotboll ikväll. Före jul var jag på konferens i Kraków och samtalade då med Ralf, den unge filosofen, om nationalism, som han helt, liksom jag, förkastar. Jag nämnde mitt engagemang mot sportnationalism, vilket han också ogillade. Jag tycker inte att man ska heja på ett lag bara för att man råkar komma från samma land som detta. Istället kan man grunda sitt hejande på, föreslår jag, en utilitaristisk kalkyl (det lag vars vinst ger störst aggregerad lycka bör stödjas) eller på en hedonistisk kalkyl (det lag som har snyggast spelare bör stödjas).

Ralf föreslog istället att man bör satsa pengar på det lag som ger största väntad utdelning. Därigenom får man ett naturligt engagemang att heja på ett lag. Om man dessutom lider av sportnationalistiska känslor är det extra bra om det lag man satsar pengar på inte är det egna landets. Om det egna landet vinner blir man glad av det skälet. Om det lag man har satsat pengar på vinner blir man glad av det skälet. Man ökar därigenom sina chanser att bli glad, vilket i sig är eftersträvansvärt.

Medan jag sprang på löpband ikväll kunde jag observera tränande simhoppare. Å, vad löpningen gick lätt – jag blev helt fascinerad av dessa idrottares stora skönhet och skicklighet!

På bilden: den kanadensiske simhopparen Alexandre Despatie. Som vanligt har Peter Jihde fel: sport och skönhet hör ihop.

David Hume:

The great end of all human industry is the attainment of happiness. For this were arts invented, sciences cultivated, laws ordained, and societies modeled, by the most profound wisdom of patriots and legislators.”

Vintern är ovanligt mild i år, nästan lite varm. Unna dig en läskande Lynchburg Lemonade*!

*5 cl Jack Daniel’s
1 cl Cointreau
2 msk sockerlag
citronjuice
Sprite
citronskiva

Häll Jack Daniel’s, Cointreau och sockerlag i ett glas. Fyll upp med citronjuice och rör om. Toppa med Sprite och is. Citron som garnering.

Witold Gombrowicz skriver i sin dagbok (s 211):

Om ungdomligheten till en början bara var ett skydd för mig mot oåtkomliga värden så framstod den snart som det enda, det högsta och absoluta värdet i livet, det enda sköna.”

The Edge frågar:

What have you changed your mind about?”

Sam Harris svarar:

Like many people, I once trusted in the wisdom of Nature. I imagined that there were real boundaries between the natural and the artificial, between one species and another, and thought that, with the advent of genetic engineering, we would be tinkering with life at our peril. I now believe that this romantic view of Nature is a stultifying and dangerous mythology.”

Precis som Sam ser jag på naturen med stor skepsis, och jag är i grunden positivt inställd till genmodifiering av djur, inklusive människor, och växter.

Se också Daniel Kahnemans svar om lyckoforskning.

Om jag själv skulle svara på frågan från The Edge skulle mitt svar röra min syn på rökförbud. Hur skulle du svara?

Forskning om hur hormontillsatser kan förbättra tillvaron tycks omfattande. Tidigare har tillsatser av oxytocin i nässpray visat sig kunna stimulera tillit människor emellan; nu tycks det som om tillsatser av orexin A i nässpray kan göra trötta personer pigga.

Jag gillar denna typ av forskning och skulle, som eudaimonist, särskilt välkomna en nässpray med någon tillsats som ger lycka. Jag kommer osökt att tänka på Robert Nozicks upplevelsemaskin. Antag att vi kunde ansluta oss till en maskin (eller kanske inhalera en nässpray?) som gav oss upplevelsen av ett mycket lyckligare liv, trots att vi helt passiviseras och slutar leva ett vanligt liv. Nozick finner en sådan maskin förkastlig; själv är jag inte så säker. Visst, att ta nässpray som ger tillit och pigghet är en mild form av manipulation av hur kroppen, inklusive hjärnan, fungerar, medan en “upplevelsenässpray” à la Nozick vore en radikal manipulation. Men kanske är en sådan spray (eller maskin) en del av a brave, new world?

John Stuart Mill sa:

I have learned to seek my happiness by limiting my desires, rather than in attempting to satisfy them.”

Om man, som jag, eftersträvar lycka och tolkar lycka som preferenstillfredsställelse kan man alltså antingen bli lycklig genom att givna preferenser tillfredsställs eller genom att preferenserna justeras i mindre expansiv riktning. Det senare perspektivet tycks frånvarande både hos nationalekonomer (där preferenser nästan alltid ses som givna) och liberaler (som nästan aldrig vill påverka andras preferenser rörande det egna livets utforming och som dessutom i regel inte ser några problem med att vilja ha mer hela tiden).

Men man kan försöka påverka sina egna preferenser, i linje med Mills ambition.

Jag är eudaimonist. Som Roland Zagreus uttrycker det i Albert Camus roman A Happy Death:

Don’t take anything seriously except happiness.”