Nonicoclolasos

Det första genmodifierade mänskliga embryot har sett dagens ljus, med potentiellt viktiga, positiva konsekvenser:

The technology could potentially be used to correct genes which cause diseases such as cystic fibrosis, haemophilia and even cancer. In theory, any gene that has been identified could be added to embryos.”

Utmärkt! Men som så ofta försöker kristna, utifrån sin destruktiva moral, blockera forskning av detta slag, eftersom de ser embryot som ett “okränkbart” liv. Att man kan minska mänskligt lidande genom att använda embryon som i vilket fall inte skulle leva vidare bryr de sig icke om.

Professor Steven Pinkers superba artikel “The Stupidity of Dignity” rekommenderas. Däri granskas hur the President’s Council on Bioethics har tagits över av katolska filosofer och hur de använder begreppet “värdighet” för att blockera forskning och utveckling som kan minska mänskligt lidande. Den nuvarande påven använde sig för övrigt just av det:

I ett samhälle som ser sex som en drog måste både kärlekens idé och den enskilda människans värdighet försvaras.”

Detta begrepp får berättigad och stark kritik av Pinker (han kallar det “a mess”), och hans slutsats om den kristna moralen sätter fingret på det väsentliga:

Worst of all, theocon bioethics flaunts a callousness toward the billions of non-geriatric people, born and unborn, whose lives or health could be saved by biomedical advances. Even if progress were delayed a mere decade by moratoria, red tape, and funding taboos (to say nothing of the threat of criminal prosecution), millions of people with degenerative diseases and failing organs would needlessly suffer and die. And that would be the biggest affront to human dignity of all.”

Man kan bara glädja sig åt att prelaterna inte har kunna ta över Statens medicinsk-etiska råd. Sverige har sina fördelar.

I Doktor Glas formulerar Hjalmar Söderberg åtskilliga filosofiska uppfattningar som, vad jag förstår, var chockerande då boken kom ut 1905. En del av dessa uppfattningar är nog fortfarande kontroversiella, men jag finner många av dem uppfriskande och tilltalande.

Här följer ett mycket intressant utdrag där doktorn resonerar, helt korrekt, anser jag, kring moralens karaktär:

Käre vän, moralen befinner sig, det vet du likaväl som jag, i flytande tillstånd. Den har undergått märkbara förändringar till och med på de ilsnabba ögonblick som vi två ha levat i världen. Moralen, det är den berömda kritcirkeln kring hönan: den binder den som tror på den. Moralen det är andras åsikter om det rätta. Men här var det ju fråga om min! Det är sant, i en mängd fall, kanske i de allra flesta och oftast förekommande, stämmer min åsikt om det rätta någorlunda överens med de andras, med ‘moralen’; och i en mängd andra fall finner jag divergensen mellan mitt jag och moralen icke vara värd de risker som en avvikelse kan draga med sig, och underordnar mig därför. På så sätt blir moralen för mig medvetet vad den i praktiken är för alla och envar, ehuru icke alla veta av det: - icke en fast och över allting bindande lag, men en i vardagslag brukbar modus vivendi i det ständiga krigstillståndet mellan jaget och världen. Jag vet och erkänner, att den gängse moralen så väl som den borgerliga lagen i sina stora allmänna grunddrag uttrycker en rättsuppfattning, som är frukten av oöverskådliga tiders från släkte till släkte ärvda, långsamt ökade och ändrade erfarenhet om de nödvändigaste villkoren för människors sammanlevnad med varandra. Jag vet, att i stort sett dessa lagar någorlunda allmänt måste respekteras, om livet alls skall kunna levas här på jorden av varelser sådana som vi, varelser, otänkbara inom varje annan ram än samhällsorganisationens och uppfödda med alla dess växlande rätter, bibliotek och museer, polis och vattenledning, ljus på gatorna, natthämtning, vaktparad, predikningar, operabalett och så vidare. Men jag vet också, att de människor som det har varit något bevänt med aldrig ha tagit dessa lagar pedantiskt. Moralen hör till husgerådet, inte till gudarna. Den skall begagnas; den skall inte härska. Och den skall begagnas med urskillning, ‘med ett litet saltkorn’. Det är klokt att ta seden dit man kommer; det är enfaldigt att göra det med övertygelse. Jag är en resande i världen; jag ser på människornas seder och tar upp vad jag har bruk för. Och moral kommer av ‘mores’, seder; den vilar helt och hållet på seden, bruket; den har ingen annan grund.”

En kolumnist i SvD hävdar idag följande:

Människan har ett val, även under de svåraste förhållanden, och den som frånkänner människor förmåga till ansvar tar också ifrån dem något av deras mänsklighet. Inte konstigt då att det talas om Anders Eklund och Josef Fritzl som monster. Vi borde hellre betrakta dem som människor, som har valt sina handlingar. Även om det är en plågsam tanke.”

Det finns bara ett litet problem med resonemanget. Människan har inte ett val — något som t.ex. Schopenhauer, Russell, Bergström och Dawkins har påpekat. Och har människan inte ett val så har människan heller inget ansvar.

Men resonemanget rymmer inte bara felaktigheter. Det är helt riktigt att man inte ska betrakta Eklund och Fritzl som monster (à la Göran Skytte). Tvärtom kan deras handlingar principiellt förstås vetenskapligt: handlingarna är ett resultat av arv och miljö i kombination och kunde inte inte ha hänt, givet faktiskt arv och faktisk miljö. De betedde sig såsom deras impulser bjöd dem. Våra impulser är sedan sådana att vi finner handlingarna extremt upprörande, och därför vill vi straffa “de onda”.

Så ska man inte straffa? Jo, det ska man, vilket Dawkins utvecklar på länken ovan, men inte därför att mördarna är onda, därför att de har förtjänat det eller för att de är ansvariga för sina handlingar. Utan därför att det blir ett bättre, lyckligare och mer välmående samhälle om personer som upprör oss hålls borta från andra, om de genom behandling kan fås att bete sig “bättre” framöver och om andra avskräcks genom deras straff.

Man kan alltså se på frågan om ansvar på två nivåer. I egentlig mening har ingen ansvar, men som SvD-kolumnisten kan vi betrakta dem som ansvariga. Det är en fiktion, men en nyttig sådan.

Professor Steven Pinker:

It is true that science in the narrow sense cannot show what is right or wrong. But neither can appeals to God. It’s not just that the traditional Judeo-Christian God endorsed genocide, slavery, rape, and the death penalty for trivial insults. It’s that morality cannot be grounded in divine decree, not even in principle. Why did God deem some acts moral and others immoral? If he had no reason but divine whim, why should we take his commandments seriously? If he did have reasons, then why not appeal to those reasons directly?

Exakt. Att framhålla Jahve som moralisk förebild är stötande.

Evenemangstips! Professor Peter Singer kommer till Stockholm torsdagen den 29 maj. Han ska tala över ämnet “Ethical Aspects of the Difference between Secular and Religious Approaches”. Som de flesta nog känner till är Peter Singer inte bara känd som moralfilosof utan också som ateist.

Läs mer om hans besök här. Jag planerar att närvara.

Se även Peter Singers hemsida och en intervju, utförd av Henrik Ahlenius.

Upprördheten är stor över den man som har mördat lilla Engla och ytterligare en kvinna. Med rätta! Men lite upprördhet bör sparas för den som uppskattningsvis har låtit döda 33 miljoner människor. Nej, jag syftar inte på Stalin, som kan anses ha orsakat 20 miljoner människors död. Jag talar om Jahve, bibelns gud. En mycket grym figur — se denna dokumentation.

Nu tror jag givetvis inte att Jahve existerar annat än i sagornas värld, men trots allt finns det människor som tror att han finns. Inte nog med det, de dyrkar honom och framhåller honom som en moralisk förebild!

Johan Norberg skrev följande i Dagens Industri i tisdags:

För socialdemokratin handlar det också om profitintresse, men inte om statens, utan det egna. Uppgörelsen innebär nämligen att partiets A-lotterier fredas. I skydd av monopolet kan denna skandalöst privilgierade institution pumpa in runt hundra miljoner i socialdemokratiska partiet och SSU varje år — nästan 40 procent av den totala partibudgeten senast Dagens Nyheter räknade.”

Mycket riktigt. Dagens Nyheter visar hur spelmonopolet har inneburit att några få aktörer har fått mycket lukrativa tillstånd — och att socialdemokraterna har gynnats enormt. Allra värst är det på internetspelsidan:

Även på nätet har A-lotterierna en nyckelposition i försvaret av spelmonopolet. A-lotteriernas nätbolag heter Spero, och ägs gemensamt med IOGT-NTO och åländska PAF. Spero är, tillsammans med Svenska Spel och ATG, de enda som fått statens tillstånd att bedriva spel på nätet.” [Fetstil tillagd.]

Denna ordning är djupt stötande och i sig orsak att kraftfullt verka för ett avskaffande av monopolsystemet. Nu tycks inte det kunna ske i en handvändning, eftersom såväl finansministern som sosseriet värnar om sina spelintäkter. Tills vidare: köp inga av A-lotteriernas produkter. Och kritisera dina vänner och bekanta om de köper.

Jag har tidigare skrivit om vikten av att släppa den kristna etiksynen i frågor om liv och död — se här, här, här, här, här och här.

Ett aktuellt fall med en svårt hjärtsjuk pojke illustrerar att detta i hög grad gäller i livets början:

Eva och Per Selander ifrågasatte läkarvetenskapens iver att alltid rädda liv trots att det innebär svårt lidande.”

Som Peter Singer påpekar i Rethinking Life and Death: The Collapse of Our Traditional Ethics är den kristna etiken fokuserad på livets kvantitet, inte livets kvalitet. Människor ska leva, oavsett livskvalitet, och oavsett egna (eller, i fallet med foster, föräldrarnas) preferenser. En grym syn.

Även om man inte drivs av godhet och altruism kan man ändå bete sig väl, om sådant beteende premieras av andra. För visst bryr vi oss om vad andra tycker om oss? Så här skriver Adam Smith i The Theory of Moral Sentiments (1759):

The success of such people, too, almost always depends upon the favour and good opinion of their neighbours and equals; and without a tolerably regular conduct these can very seldom be obtained. The good old proverb, therefore, That honesty is the best policy, holds, in such situations, almost always perfectly true. In such situations, therefore, we may generally expect a considerable degree of virtue; and, fortunately for the good morals of society, these are the situations of by far the greater part of mankind.”

Hur stor andel av svenskarna anser att det aldrig är rätt att bidragsfuska? Svaret för fyra olika tidsperioder ges i diagrammet*.

Andelen som starkt motsätter sig bidragsfusk minskar och ligger enligt senaste mätningen på 55,3 procent. Siffrorna rapporteras i en ny studie** som undersöker vad som påverkar människors inställning till bidragsfusk.

Det visar sig att ju större välfärdsstaten och arbetslösheten är, desto fler accepterar bidragsfusk. Likaså befinns födelseår vara negativt relaterat till bidragsmoralen — yngre är mer accepterande inför bidragsfusk än äldre.

Vad implicerar dessa resultat? Inte nödvändigtvis att välfärdsstaten kommer att gå under eller att den inte är önskvärd, när allt vägs samman, men att denna eroderade bidragsmoral är en kostnad som måste beaktas när den ekonomiska politiken utformas. Denna kostnad kan t.ex., för en given nivå på välfärdsstat och arbetslöshet, motverkas genom stramare regler och kontroller eller genom att göra bidrags- och ersättningssystemen mer generella.

______________________________________

*Närmare bestämt avses andelen svenskar som håller med om följande påstående: “claiming government benefits to which you are not entitled is never justifiable.” Källa: World Values Survey.
**Heinemann, Friedrich (2008). “Is the Welfare State Self-Destructive? A Study of Government Benefit Morale.” Kyklos, 61(2): 237—257.

Regeringen ska låta utreda sexköpslagen — men ett avskaffande är från början märkligt nog uteslutet! Jag misstänker att Beatrice Ask, och andra förbudsförsvarare, inte har läst professor Martha Nussbaums utmärkta analys av prostitution:

In general we should be worried about poverty and lack of education. We should be worried that women have too few decent employment options and too little health and safety regulation in those that they do have. And we should be worried if men force women to do things sexually that they do not want to do. All these things are worth worrying about, and it is these things that sensible nations do worry about. But the idea that we ought to penalize women with few choices by removing one of the ones they do have is grotesque.”

Dvs. Nussbaum förnekar inte att det finns många kvinnor som lever ett tufft liv, vilket också gäller många prostituerade, och att det finns inslag i deras tillvaro som behöver uppmärksammas och förbättras. Men att logiskt separera detta från prostitutionshandlingen som sådan tycks de flesta oförmögna till. Denna handling borde vara helt laglig.

Bonustips: Martha Nussbaum går i “The Professor of Parody” till hårt angrepp mot den feministiska teoretikern Judith Butler.

Uppdatering: Se även Jakob Heidbrinks resonemang i frågan.

Ska man respektera religiösa företrädare som moraliska vägledare? Nej, tvärtom är de särskilt olämpade för detta, och Bertrand Russell förklarar varför.

Han menar att en handlings moraliska karaktär avgörs av vilka konsekvenser den ger upphov till, inte av om den tillhör en grupp av handlingar som etiketteras “syndiga” eller “dygdiga” utan hänsyn till konsekvenser. Om denna etikettering äger rum på basis av ett traditionellt tabu eller en påstått övernaturlig uppenbarelse kallar han synsättet för vidskeplig moral. Han varnar rätteligen för den:

The main argument against superstitious ethics is that they come down to us from less civilized times and embody a harshness from which we should try to escape. Affection towards intimate and kindly feeling toward the world at large are the sentiments most likely to lead to right conduct. Traditional precepts have quite other sources. Why is birth control wicked? Because the Lord struck Onan dead. Why is homosexuality wicked? Because the Lord destroyed Sodom and Gomorrah. Why is adultery wicked? Because of the Seventh Commandment. I am not saying that there may not be better reasons for some at least of these prohibitions. What I am saying is that the traditional reasons are invalid and should be forgotten.”*

Därför bör präster och andra religiösa företrädare inte tillfrågas i etiska spörsmål, varken privat eller offentligt, vilket inbegriper statliga, etiska kommittéer.

Läs gärna mer om Sodom och Gomorra och om de tio budorden, förresten.

__________________________________

*Russell, Bertrand (1954/1992). “Superstitious Ethics.” I Human Society in Ethics and Politics. London: Routledge: 142—143.

Professor Torben Spaak vid Uppsala universitet är en jurist/rättsfilosof i min smak. I en färsk artikel* diskuterar han bl.a. det viktiga begreppet moralisk antirealism. Begreppet implicerar, som namnet antyder, avvisandet av moralisk realism, dvs. uppfattningen att “moraliska fakta är begreppsligt (eller metafysiskt) oberoende av människors moraliska uppfattningar”. Enkelt uttryckt avvisas, i den antirealistiska hållningen, existensen av en objektiv moral. Två argument anförs till stöd för detta synsätt:

Jag menar nu att moralisk antirealism är en rimlig teori. För det första utgör förekomsten av utbredd moralisk oenighet visst stöd för uppfattningen att det inte finns några moraliska fakta som är begreppsligt oberoende av människors moraliska uppfattningar. … Som John Mackie påpekar kan man inte rimligen anse att moralisk oenighet beror på spekulativa slutledningar eller på hypoteser som baseras på otillräcklig eller bristfällig evidens. Mackies uppfattning är i stället att ‘[d]isagreement about moral codes seems to reflect people’s adherence to and participation in different ways of life’. Jag delar denna uppfattning. För det andra kan man tycka att vi borde ha kunnat komma överens om något slags metod för lösande av moralisk oenighet, om det nu hade funnits moraliska fakta som varit oberoende av människors moraliska uppfattningar. Men hittills har vi inte lyckats komma överens om någon sådan metod.” [Fetstil tillagd.]

Jag kan bara instämma. Och det tycks mig som om det vanligast förekommande argumentet till stöd för den moraliska realismen är att man vill att det ska finnas en objektiv moral. Ett mindre bra argument.

___________________________________

*Spaak, Torben (2007). “Relativism i juridiken.” Tidsskrift for Rettsvitenskap, 120(1): 361—387.

Åsa Linderborg anför, såvitt jag förstår, ett moraliskt argument för demogranter (dvs. ett system där alla nuvarande socialförsäkrings- och bidragssystem ersätts av ett system där alla får lika mycket per år i kronor i kraft av sitt medborgarskap) genom att försvara barnbidrag även till välbeställda:

Genom ett generellt barnbidrag markerar man att alla barn är lika mycket värda.”

Ty om detta är ett giltigt argument för barnbidrag, varför inte för alla bidrag och ersättningar? Generalitet, i betydelsen lika stora bidrag, krävs för att staten ska markera att alla medborgare är lika mycket värda, tycks Linderborgs resonemang implicera.

Nå, om jag skulle försvara ett helt generellt system skulle jag föredra andra argument, som att välfärdssystemet då inte riskerar att styras av särintressen och att fusk och felaktigheter kan undvikas. Tal om “lika värde” är nästan alltid svårbegripligt, vagt och diffust.

Det ges tydligen utbildning numera i hur man raggar. Någon sådan verkar inte John Maynard Keynes, en av 1900-talets mest framstående nationalekonomer, ha behövt. Han var, åtminstone i sin ungdom, uppenbarligen framgångsrik på den s.k. köttmarknaden, vilket han dokumenterade i två dagböcker:

In earlier days, though, from 1901 to 1915 when he was mostly a 20-something, he cruised constantly and kept two sex diaries of his success. … Keynes obsessively counted and tabulated almost everything; it was a life-long habit. As a child, he counted the number of front steps of every house on his street. Later he kept a running record (not surprisingly) of his expenses and his golf scores. He also counted and tabulated his sex life. .. The first diary is easy: Keynes lists his sexual partners, either by their initials (GLS for Lytton Strachey, DG for Duncan Grant) or their nicknames (’Tressider,’ for J. T. Sheppard, the King’s College Provost). … You might say that Keynes was at least as invested in the sex market as the stock market.”

De kristna moralisterna darrar nog av upprördhet. Kanske även av Keynes moralsyn. Och då har vi inte ens kommit in på hans omstridda nationalekonomiska teser!

Per Bauhn går i en artikel i Axess till storms mot radikaler som “reser ragg närhelst de anar närvaron av normer som premierar vissa beteenden framför andra”. Han menar bl.a. att förspråkande av det normlösa samhället följer av moralisk relativism eller subjektivism, som beskrivs på följande vis:

Moraliska värderingar reduceras till uttryck för talarens känslor eller hans kulturella bakgrund. Omfattar man denna position, så får man nöja sig med det sociologiska eller antropologiska konstaterandet att det finns skillnader mellan olika gruppers värdesystem, men man kan inte säga att det ena värdesystemet förtjänar mer respekt än det andra. I stället blir det naturligt att betrakta varje försök från samhällets sida att hävda gemensamma värden som simpelt maktspråk. Men hur gör man när man ställs inför religiösa fundamentalister som anser att den som karikerar profeten Muhammed ska dö, eller som förbjuder sina döttrar att ha svenska pojkvänner? Hur konfronterar man sådana grupper, när man vant sig vid att behandla moral som en fråga om känslor och när man tror att krav på anpassning är förtryck? “

Hans text stör mig lite, trots att jag håller med om att det är fel att förkasta alla normer, och det av två skäl:

1. Bauhn gör inte en viktig distinktion mellan förkastandet av alla normer och förkastandet av vissa normer. Ett samhälle helt utan normer är, som Brauhn, med referens till Hobbes, påpekar, inte särskilt trevligt. Men ett samhälle med strikta och helt rigida normer kan vara obehagligt det också. Den position jag anser att man bör förespråka är en noggrann prövning av normer och en utmaning av dem man finner inte bidrar till mänskligt välmående. Bara för att man avvisar total normlöshet innebär inte det att alla existerande normer ska accepteras.
2. Moralisk relativism eller subjektivism (om vi nu förenklat ska bunta ihop dessa begrepp) implicerar inte normlöshet eller tolerans av allt. Här har Bauhn (och, för den delen, en del förespråkare av total normlöshet) helt enkelt fel. Det kan nämligen vara en del av ens subjektiva värderingar att staten ska upprätthålla en viss norm, eller, för den delen, att den ska upprätthållas som del av ett informellt normsystem, i båda fallen med sanktioner för normöverträdare. Denna poäng betonas av såväl Chris Gowans som Torben Spaak*. Dessutom överskattar Bauhn alternativet. Vad tillför det att säga “norm x är objektivt bra” jämfört med att säga att “norm x är bra enligt min moraliska utgångspunkt” när den man talar till inte erkänner talaren som giltig uttolkare av moral?

Så normer bör ständigt ifrågasättas och utvärderas i förhållande till hur väl de bidrar till mänskligt välmående; vissa normer är bra och bör inte förkastas; och moralisk relativism eller subjektivism implicerar inte normlöshet.

___________________________________

*Spaak, Torben (2007). “Relativism i juridiken.” Tidsskrift for Rettsvitenskap, 120(1): 361—387.

Jag är ingen beundrare av Ayn Rand. Men en sak jag har fastnat för är hennes kritik, framförd i ett tal av John Galt i romanen Atlas Shrugged, av den extremt stötande och bisarra kristna idén om arvssynd.*

Innan jag presenterar kritiken är det på sin plats att klargöra vad som menas med arvssynd. Så här säger Catechism of the Catholic Church:

Following St. Paul, the Church has always taught that the overwhelming misery which oppresses men and their inclination towards evil and death cannot be understood apart from their connection with Adam’s sin and the fact that he has transmitted to us a sin with which we are all born afflicted, a sin which is the ‘death of the soul’. Because of this certainty of faith, the Church baptizes for the remission of sins even tiny infants who have not committed personal sin.

Men Ayn Rand ger alltså svar på tal. Ett utdrag:

The name of this monstrous absurdity is Original Sin. A sin without volition is a slap at morality and an insolent contradiction in terms: that which is outside the possibility of choice is outside the province of morality. If man is evil by birth, he has no will, no power to change it; if he has no will, he can be neither good nor evil; a robot is amoral. To hold, as man’s sin, a fact not open to his choice is a mockery of morality. To hold man’s nature as his sin is a mockery of nature. To punish him for a crime he committed before he was born is a mockery of justice. To hold him guilty in a matter where no innocence exists is a mockery of reason. To destroy morality, nature, justice and reason by means of a single concept is a feat of evil hardly to be matched. Yet that is the root of your code. … They call it a morality of mercy and a doctrine of love for man.”

De kallar den det, ja. Men vi vet bättre — och förkastar denna religion.

______________________________

*Jag har tidigare skrivit om begreppet synd mer allmänt samt om en av Rands talanger.

Det hävdas alltsomoftast att religion behövs för moralens skull. Att det inte stämmer är allmänt känt — i själva verket är religiös etik ofta destruktiv och omoralisk. Att religiösa företrädare dessutom personligen beter sig destruktivt och omoraliskt understryker poängen. Som exempel kan nämnas det stora antal incidenter där ungdomspastorer har begått sexuella övergrepp av olika slag.

Och de omfattande övergreppen av katolska präster, vilka har sopats under mattan i många år av deras överordnade, är en sann indikation på att religion på intet sätt garanterar en god moralisk praktik. Påven säger nu följande:

Jag skäms mycket och ska göra allt för att hindra att det upprepas.”

Det var ju bra och det kan man ju hoppas. (Denna kampanj, där kyrkan söker “riktiga män”, är säkert effektiv.) En utmärkt sak i sammanhanget är att påven noga skiljer på homosexualitet, som han också normalt annars bekämpar med näbbar och klor, och sexuella övergrepp.*

___________________

*Om vikten av att skilja på dessa ting, se professor Gregory Hereks klargörande text “Facts about Homosexuality and Child Molestation“.

Claes Borgström vill skärpa straffet för sexköp. Det ska dömas till fängelse. Ty:

Övergreppet mot en kvinna man köper sex av är ett betydligt allvarligare brott än att till exempel snatta i en affär. Prostitution är också en förutsättning för människohandel.”

Och den moderata justitieministern hänger på (även om hon betonar att snatteri också är en allvarlig förseelse – alltid något). När jag läste detta frågade jag mig: Vågar ingen säga emot? Vågar någon stå upp för frihet och självbestämmande?

Jodå. Blogge Bloggelito säger emot, och det rejält. Hans analys av “normofilerna” är obligatorisk läsning. Komplettera sedan med att läsa de kloka juristerna Mårten Schultz och Jakob Heidbrink i samma ämne. Det borde stämma till eftertanke.

I Fassbinders film Querelle, som jag såg idag, dansar barägarinnan Lysiane med sin älskare Robert, varpå en gäst frågar Lysianes man Nono om han inte bryr sig. Nono svarar:

—You think I should be jealous?
—It would be normal.
—Maybe, but what’s normal? We got a deal. Lysiane does what she feels like and leaves me free to do what I want. Understand? That’s important for me.”

Jag tycker om synen att normalitet inte är något orubbligt, något objektivt, något som måste följas. Den relevanta frågan är alltid: Vad är normalt? Det som är normalt för dig är kanske inte normalt för mig.

Jämför med diskussionen om vad som är naturligt.

James Buchanan i Why I, Too, Am Not a Conservative (Edward Elgar, 2006, s 22):

If the idealistic vision of politics is accepted, if the activity does, indeed, consist in the continuing search for some ‘good’ that exists independently from individual value creation, there could be little justificatory argument for democratic structures. In this setting there is a necessary bias toward allowing ‘experts’ to lead the search. There is little room for democracy in this basically Platonic vision. If, however, transcendent values do not exist, and persons must create their own values, how can those of some persons be deemed more important than those of others?”

Det jag finner särskilt intressant är Buchanans syn att vi skapar våra egna värderingar och att detta faktum utgör ett normativt argument för politisk jämlikhet. Två reflexioner:

1. Jag är i grunden sympatiskt inställd till synen att värderingar inte kommer “utanifrån” utan från människors insida och att det inte finns någon “objektiv” moral mot vilken vi kan utvärdera våra egna hållningar. Men jag skulle i allmänhet tveka inför att säga att vi skapar eller väljer våra värderingar. Vi kan inte undgå att reagera emotionellt som vi gör, med grund i arv och miljö, inför olika fenomen. Vi skapar eller väljer inte våra egna känslor, vilka utgör grund för våra värderingar.
2. Om man påstår att värderingar är externa/objektivt fastställda/transcendenta kan man tänka sig att detta också innefattar det Buchanan varnar för, en syn där en upplyst moralelit måste få bestämma vilka politiska beslut som fattas. Jag tror att det finns en sådan risk: Tror man att det finns en normativ “sanning” och att påvar, kalifer eller dalai lamor har sett denna “sanning”, varför ska någon annan än dessa eller deras underlydande få bestämma?

Människan står sig själv närmast men är inte totalt egoistisk. Så skulle jag sammanfatta Adam Smiths syn, såsom den kommer till utryck i The Theory of Moral Sentiments.

Om att stå sig själv närmast (III.1.45):

In the same manner, to the selfish and original passions of human nature, the loss or gain of a very small interest of our own, appears to be of vastly more importance, excites a much more passionate joy or sorrow, a much more ardent desire or aversion, than the greatest concern of another with whom we have no particular connexion.”

Och om att människan har visst intresse för andras välmående (I.1.1):

How selfish soever man may be supposed, there are evidently some principles in his nature, which interest him in the fortune of others, and render their happiness necessary to him, though he derives nothing from it except the pleasure of seeing it.”

Hade vi t.ex. brytt oss om tsunamioffren om de inte i så hög grad hade varit från Sverige? Men att vi brydde oss, det står helt klart.

Det finns många högtravande teorier om moral. Men i själva verket är moral, dvs. uppfattningar om rätt och fel, bara uttryck för känslor. Jag betecknar x som omoraliskt därför att jag känner ett slags emotionell olust inför x eller inför konsekvenserna av x. Bertrand Russell skriver om detta i “Science and Ethics”* (s 229):

But when we try to be definite as to what we mean when we say that this or that is ‘the Good,’ we find ourselves involved in very great difficulties. Bentham’s creed that pleasure is the Good roused furious opposition, and was said to be a pig’s philosophy. Neither he nor his opponents could advance any argument. In a scientific question, evidence can be adduced on both sides, and in the end, one side is seen to have the better case – or, if this does not happen, the question is left undecided. But in a question as to whether this or that is the ultimate Good, there is no evidence either way; each disputant can only appeal to his own emotions, and employ such rhetorical devices as shall rouse similar emotions in others.”

________________________

*Essän ingår i boken Religion and Science (Oxford University Press, 1961).

I stort finner jag Ann Heberleins tes rätt och riktig:

Att känna skuld bevisar att man har en moralisk identitet, att man vet vad som är fel och rätt. Klander – liksom beröm – är avgörande i utvecklingen till en ansvarstagande människa.”

Detta knyter an till den syn Steven Shavell, professor i rättsekonomi vid Harvard University, torgför.* Del ur abstract:

It is evident that both law and morality serve to channel our behavior. Law accomplishes this primarily through the threat of sanctions if we disobey legal rules. Morality too involves incentives: bad acts may result in guilt and disapprobation, and good acts may result in virtuous feelings and praise. These two very different avenues of effect on our actions are examined in this article from an instrumental perspective.”

Dvs. socialt önskvärt beteende kan stimuleras både genom lagstiftning och genom moral. I den mån människor beter sig samarbetsvilligt och icke-opportunistisk på basis av “egen moralisk övertygelse” kan det reducera behovet av lagstiftning.

Men även om skuldkänslor kan fylla en positiv funktion vill jag ändå vill problematisera Heberleins tes på två punkter.

1. Skuldkänslor kan också vara negativa, om de grundas i en tvivelaktig moralsyn. Barn kan t.ex. uppfostras att känna skuld över saker de inte alls borde känna skuld över. Uppfostring innebär i sig ett ansvar, och föräldrar som inducerar skuldkänslor i barn på tvivelaktig grund borde själva känna skuld för att de hämmar barns välmående.
2. Hennes tes bör förstås som en instrumentell tes, där ord används som om de betyder vad folk tror att de betyder. Det går t.ex. inte att veta “vad som är fel och rätt” i någon objektiv mening, eftersom all moral är subjektiv. När en pappa säger “Fy! Så får du inte göra!” till sitt barn säger han egentligen bara att han själv ogillar det barnet gör. Vidare: Ingen har egentligen ansvar för sina handlingar, eftersom vi inte har fri vilja**, och därför bör ingen egentligen känna skuld för något. Men vi talar och tänker som om vi hade fri vilja, troligen för att det ger goda sociala konsekvenser. Det är ett spel vi deltar i, och som del i ett sådant är Heberleins tes troligen användbar.

___________________________

*Shavell, S. (2002). ”Law versus Morality as Regulators of Conduct”, American Law and Economics Review, 4(2): 227–257. Artikeln återfinns i svensk översättning i Marknad och moral – en antologi.
**Se tidigare inlägg om den fria viljan här, här, här och här.

Fallet Chantale Sébire illustrerar det inhumana i att förbjuda aktiv dödshjälp. Fortfarande sitter lagstiftning och människors tänkande fast i en förlegad kristen etik, som säger att livet är “okränkbart” och “heligt”. För mig är livet inget självändamål. Som Phaedra sjunger i Brittens kantat med samma namn:

Oenone, I want to die. Death will give me freedom; oh it’s nothing not to live; death to the unhappy’s no catastrophe!”

Se även vad Peter Singer har att säga om saken.

Varje svensk USA-resenär som ska stanna högst 90 dagar måste fylla i det gröna formuläret I-94W. Min medresenär Anders noterade denna gång en intressant formulering som jag tidigare inte hade tänkt på. En av frågorna på baksidan, som man ska besvara genom att kryssa i rutan “Yes” eller rutan “No”, lyder:

Have you ever been arrested or convicted for an offense or crime involving moral turpitude or a violation related to a controlled substance; or have been arrested or convicted for two or more offenses for which the aggregate sentance to confinement was five years or more; or have been a controlled substance trafficker; or are you seeking entry to engage in criminal or immoral activities?” [Fetstil tillagd.]

Vad menas med “immoral activities”? Enligt vems definition? Och varför ska man inte få ägna sig åt omoraliska aktiviteter, så länge de är lagliga? (Notera att det står “criminal or immoral activities”.)

Andrew Sullivan noterar följande i sin viktiga essä “Unnatural Law: We Are All Sodomites Now”:

It’s worth noting, then, that from the very beginning sodomy and homosexuality were two categorically separate things. The correct definition of sodomy – then and now – is simply non-procreative sex, whether practiced by heterosexuals or homosexuals. It includes oral sex, masturbation, mutual masturbation, contraceptive sex, coitus interruptus, and anal sex – any sex in which semen does not find its way into a uterus.”

Och med denna förståelse av begreppet inser man att den ökade acceptansen av homosexuella relationer och handlingar – vilket också inkluderar avskaffandet av sodomilagar runtom i världen, i Sverige 1944 och i USA så sent som 2003 – sannolikt hänger samman med en bredare samhällsutveckling där också synen på heterosexuella handlingar har genomgått en stor förändring.* Fortplantning ses sedan länge inte av breda folklager som ett nödvändigt krav för att en sexuell handling ska vara acceptabel; och preventivmedel har möjliggjort sex utan avkomma som en praktisk möjlighet.

Sullivan, som i uppsatsen främst kritiserar Katolska kyrkans “naturrättsliga” syn på sex, skriver också:

As a simple empirical matter, we are all sodomites now, but only homosexuals bear the burden of the legal and social stigma. Some studies have found that some 90 to 95 percent of heterosexual couples engage in oral sex in their relationships, similar numbers use contraception, and a smaller but still significant number practice anal sex. We don’t talk about this much because we respect the privacy of intimacy. The morality of sex in today’s West is rightly one in which few public moral judgments are made about any sexual experiences that are private, adult, and consensual. Within these parameters, non-procreative sex is simply the norm.”

Det påminner mig om en kalkyl jag gjorde för några år sedan. Antag att en genomsnittlig man ejakulerar tre gånger i veckan från 15 till 75 års ålder. Det ger 9360 ejakulationer. Antag vidare att en genomsnittlig man har två barn och att det krävs 50 ejakulationer för att producera ett barn, dvs. att 100 krävs för två barn. Då kvarstår 9260 ejakulationer som varken har syftat till eller har lett till avkomma, vilket ger en andel på 98,9 procent. Vi är, som sagt, alla sodomiter nu. Och det är i sanning inget att beklaga.

___________________________

*Men alla gillar inte utvecklingen. Särskilt inte kristna.

Sambandet mellan lag och moral är komplicerat och omstritt.* Vissa, som kristdemokraterna Henrik G. Ehrenberg och Dag Kihlström, menar att lagen ibland bör uttrycka vissa moraliska uppfattningar av rent symboliska skäl – lagen sägs ha en “normerande” roll. Jag ställer mig mycket tveksam till denna syn.

Jakob Heidbrink, juris doktor i Jönköping, för ett mer ingående resonemang om saken och skriver:

Lagar skall vara allvarligt menade och stiftas i medvetenhet om att de utgör en reglering av statens våldsmonopol. Lagar måste, för att vara verksamma, kunna tillämpas. För att kunna tillämpas i ett demokratiskt samhälle måste lagarna vara tydligt utformade och rättssäkra. På alltför många områden där samhällsdebatten blir upprörd - och det gäller för närvarande framför allt sexualbrotten och diskriminering - eftersätts dessa krav. Vi riskerar respekten för lagstiftningen och faktiskt också funktionsdugligheten i det juridiska systemet om vi fortsätter att stifta tämligen innehållslösa lagar som inte kan tillämpas på något juridiskt förnuftigt sätt.”

_____________________________

*Två lästips:
Hart, H.L.A. (1958). “Positivism and the Separation of Law and Morals.” Harvard Law Review 71(4): 593–629.
Kramer, Matthew H. (1999). In Defense of Legal Positivism: Law Without Trimmings. Oxford: Oxford University Press.

Adam Smith i Lectures on Jurisprudence (1978/1762, s 538):

A dealer is afraid of losing his character, and is scrupulous in observing every engagement. When a person makes perhaps 20 contracts in a day, he cannot gain so much by endeavouring to impose on his neighbours, as the very appearance of a cheat would make him lose. Where people seldom deal with one another, we find that they are somewhat disposed to cheat, because they can gain more by a smart trick than they can lose by the injury which it does their character.”

Måhända har en och annan ICA-handlare tagit lärdom. Det kostar att fuska i en marknadsekonomi, i alla fall om man strävar efter långsiktiga relationer med kunder.

Det dröjer sig kvar ett tänkande i etiska frågor som jag starkt ogillar, nämligen att naturlighet är ett nödvändigt villkor för att ett fenomen ska vara moralisk godtagbart. “Nej, det där är onaturligt” anförs ibland, och implikationen är att det som kommenteras är moraliskt tveksamt.

Men som Eugene Volokh klargör är detta ett icke övertygande argument. Först och främst är det oklart vad som avses med “onaturligt”. Avses “finns inte i naturen”? Avses “är ett resultat av medveten design”? Avses “görs inte av de flesta människor i ett naturtillstånd”? Avses “görs inte av de flesta människor idag”? Avses “bidrar inte till fortplantning”? Eller avses något annat?

Även om begreppet definieras är frågan varför det har normativ tyngd. Är implicerar inte bör. Den som anför argumentet måste förklara hur det “onaturliga” motverkar något exogent specificerat mål. Men om så sker är frågan vad begreppet “onaturligt” tillför, ty för en konsekvensetiker är det faktum att ett positivt värderat mål motverkas i sig ett tillräckligt skäl för att anse något icke önskvärt (såvida inte något annat positivt mål gynnas ännu mer därigenom).

När ny reproduktionsteknik, som konstgjord befruktning, diskuteras dyker alltsomoftast påståenden om “onaturligt” upp. Dagen beskriver hur två personer av samma kön i framtiden sannolikt kommer att kunna skaffa barn med varandra. Är det “onaturligt”? På vilket sätt då? Och även om det är onaturligt i någon specificerad mening, varför ska vi anse detta ord ha normativ tyngd? Det enda som spelar roll, anser jag, är en bedömning av samlad lycka. Om tekniken möjliggör för fler att få barn förefaller detta, a priori, en god sak, givet att barn bidrar till lycka och givet att det är bättre för ett barn att finnas till än att inte finnas till alls.

Vissa hävdar att religion är nödvändig eftersom människor annars inte upplever att det finns moraliska regler som de behöver följa. Utan religion följer moralisk anarki, tycks tanken vara. Andra menar att människor upplever att det finns moraliska regler och att dessa förklaras bäst av existensen av en gud.

Harvard-forskaren Marc Hauser analyserar tvärtom frågan om moralens uppkomst på ett vetenskapligt sätt. Han menar att alla människor har en moralisk grammatik, ungefär som alla har en språkfunktion i hjärnan, och att denna är evolutionärt utvecklad. Hans forskargrupp har bl.a. funnit följande:

For example, in a large sample of moral dilemmas that involve questions concerning the permissibility of harming other individuals, we have found no significant differences in the pattern of moral judgments between people who are religious and people who are atheists.”

Se Marc Hausers bok Moral Minds: How Nature Designed Our Universal Sense of Right and Wrong.

Följande lag, som har förbjudit försäljning av sexleksaker i Texas, har ogiltigförklarats av en federal domstol:

A person commits an offense if, knowing its content and character, he promotes or possesses with intent to promote any obscene material or obscene device.” (Penal Code sec. 43.23.)

Vad nu? Vem ska hädanefter upprätthålla moral och anständighet i Texas?

Ett reklamfoto som skakar om; av Steven Meisel; för Dsquared2.

Tror du, till skillnad från mig och Lars Bergström, på existensen av fri vilja? Anser du den nödvändig för moral? I så fall kanske du stäms till eftertanke av denna analys av en av mina intellektuella idoler, Lord Russell, formulerad i Religion and Science (Oxford University Press, 1961), s 164:

Believers in free will always, in another mental compartment, believe simultaneously that volitions have causes. They think, for example, that virtue can be inculcated by a good upbringing, and that religious education is very useful to morals. They believe that sermons do good, and that moral exhortation may be beneficial. Now it is obvious that, if virtuous volitions are uncaused, we cannot do anything whatever to promote them. To the extent to which a man believes that it is in his power, or in any man’s power, to promote desirable behaviour in others, to that extent he believes in psychological causation and not in free will. In practice, the whole of our dealings with each other are based upon the assumption that men’s action results from antecedent circumstances. Political propaganda, the criminal law, the writing of books urging this or that line of action, would all lose their raison d’être if they had no effect upon what people do. The implications of the free-will doctrine are not realized by those who hold it.”

Ta gärna del av denna snarlika analys.

Jag tar bestämt avstånd från kristendomens strikta syn på sex, såsom den kommer till uttryck i filmen från denna församling:

(Tack till Joakim N. för tipset.)

Rapport berättar om hur stamcellsforskningen ger konkreta resultat:

Ett forskarlag vid Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge är bland de första i världen att behandla foster som lider av den ovanliga skelettsjukdomen osteogenesis imperfecta. Den drabbade har ett så skört skelett att en hostattack kan spräcka revbenen. De värst drabbade kan få 20-30 benbrott per år, uppger SVT:s Rapport. Forskarna behandlar sjukdomen genom att stamceller från en vävnadsbank tillförs fostret. … Stamcellerna tas från en vävnadsbank som rymmer donerade aborterade foster.”

Jag finner denna utveckling fantastisk. Men man bör inte glömma att det finns grupper som motsätter sig embryonal stamcellsforskning och aborter – t.ex. Katolska kyrkan. Den destruktiva etik denna kyrka företräder behöver tillbakavisas. Hade den fått sin vilja igenom skulle personer med osteogenesis imperfecta inte kunna botas. Redan födda, medvetna människors välmående väger lätt; omedvetna embryon och foster är däremot heliga.

En ny studie, “On the Effects of Fair-Trade on the Welfare of the Poor”, indikerar att rättvisemärkning kan förbättra välfärden för världens fattiga men att det sannolikt inte sker. Å ena sidan förbättras i regel situationen för de odlare som ansluter sig till rättvisemärkningssystemet; å andra sidan försämras i regel situationen för de odlare som inte ansluter sig (och de är ofta fattigare). Analysen visar att om odlarnas förhandlingsstyrka är någorlunda stark medför ett system med rättvisemärkning en nettoförlust i välfärd för de fattiga. En simulering visar följande, där y-axeln anger välfärdsskillnaden mellan rättvisehandel och vanlig handel och där x-axlen mäter odlarnas förhandlingsstyrka (β):

Författarna skriver:

To sum up, we can say that our simulation suggests that fair-trade only increases the aggregated producers’ welfare as long as their bargaining power is very small. If, in reality, this condition holds true tends to be an empirical question for each region in which fair-trade organizations are active.”

Se gärna också vad dr Vlachos tidigare har skrivt i frågan: här, här, här och här.

Min slutsats: Jag känner mig mycket tveksam inför att köpa rättvisemärkta produkter. Deras nettoeffekt på fattigas välfärd är oklar.

H. L. Menckens träffsäkra definition:

Puritanism: The haunting fear that someone, somewhere, may be happy.”

I filmen Rhinestone sjunger Dolly Parton, apropå en vältränad man spelad av Sylvester Stallone:

I said it oughta be illegal to have a body just like that!”

Och visst förstår man de upprörda medborgarna i Virginia när Abercrombie & Fitch fortsätter att envisas med reklam av detta slag:

(Klicka inte på bilden, den blir större då.)

Det kan inte vara rätt och riktigt, helt enkelt. Sådana kroppar ska vara olagliga.

Tidskriften Axess har religionens återkomst som tema i sitt nya nummer. För en ateist låter detta onekligen obehagligt, men låt mig citera Pippa Norris och Ronald Inglehart i Sacred and Secular: Religion and Politics Worldwide (Cambridge University Press, 2004, s 216–217):

Societies where people’s daily lives are shaped by the threat of poverty, disease and premature death, remain as religious today as centuries earlier. These same societies are also experiencing rapid population growth. In rich nations, by contrast, the evidence demonstrates that secularization has been proceeding since at least the mid-twentieth century (and probably earlier) – but at the same time fertility rates have fallen sharply, so that in recent years population growth has stagnated and their total population is starting to shrink. The result of these combined trends is that rich societies are becoming more secular but the world as a whole is becoming more religious.”

Dvs. det finns blandade tecken på religionens återkomst i världen. I fattiga länder är religionen fortsatt stark, men i rika länder fortsätter i allmänhet sekulariseringen. När skribenterna i Axess talar om religionens återkomst i vår del av världen talar de därför snarast om förhoppningar än om en beskrivning av verkligheten.

Själv motsätter jag mig religionens återkomst av två huvudsakliga skäl, väl formulerade av Lord Russell:

The objections to religion are of two sorts – intellectual and moral. The intellectual objection is that there is no reason to suppose any religion true; the moral objection is that religious precepts date from a time when men were more cruel than they are and therefore tend to perpetuate inhumanities which the moral conscience of the age would otherwise outgrow.”

Enligt Högsta domstolen i New Hampshire utgör vaginalsamlag (coitus) ett nödvändigt villkor för otrohet. Om en gift man har oral- eller analsex med en annan man eller med en annan kvinna än den han är gift med är han alltså inte otrogen – i alla fall inte i denna amerikanska delstat.

Det har slagit mig att det tycks finnas två huvudsakliga synsätt på hur regler ska utformas: ett utopistiskt-idealistiskt och ett konsekventialistiskt-realistiskt. Själv förespråkar jag förstås det senare. Som Mrs. Erlynne säger i Lady Windermere’s Fan:

Ideals are dangerous things. Realities are better.” 

Vad menar jag då, närmare bestämt?

Det utopistiskt-idealistiska synsättet innebär att konsekvenser och hur människor de facto fungerar blir ointressant: first-best-alternativen vad gäller reglers utformning ska genomföras, no matter what, för att det är rätt. Punkt slut. Som exempel kan nämnas abortförbud, barnarbetesförbud, förbud mot fildelning, prostitutionsförbud och en absolut plikt för bilister att stanna vid övergångsställen.

Det konsekventialistiskt-realistiska synsättet säger istället att absolutism och hörnlösningar sällan är optimala: istället bör regler utformas så att de ger upphov till de bästa konsekvenserna givet hur människor faktiskt tänker och beter sig.

Ett aktuellt exempel på hur dessa två synsätt är oförenliga ges av frågan om sprutbytesprogram för narkomaner. På ena sidan står utopist-idealister, som inte vill tillåta sådana program, eftersom de anses signalera att det kan vara acceptabelt att göra något som inte är rätt (dvs. knarka). På andra sidan står konsekventialist-realisterna, som vill tillåta sådana program om det finns ett samlat vetenskapligt underlag (vilket det för övrigt finns) som ger vid handen att de med stor sannolikhet minskar spridningen av sjukdomar och riskfyllt beteende bland narkomaner.

Men även utopist-idealisterna inser att man i en offentlig diskurs inte bara kan hävda att något är rätt, punkt slut, utan man måste försöka visa på goda konsekvenser av det man förespråkar. I denna fråga rekommenderas varmt läsning av statsvetaren Björn Johnson:

När fakta inte längre passar får alltså lögner duga istället. Sprutbytesmotståndarna låter ändamålet helga medlen, och i klassisk kollektivistisk anda får hypotetiska men obevisade skador för samhället gå före individernas – i det här fallet de enskilda narkomanernas – nytta.”