Nonicoclolasos

Archive for the ‘moral’ Category

Personer som känner sig moraliska kan bete sig omoraliskt

Kan det vara så att människor har en slags moralisk ”idealpunkt”, och om de inte befinner sig i den kan de känna behov av att röra sig i riktning mot den? Kan det förklara varför ”altruistiska” människor kan bete sig omoraliskt och att ”egoistiska” människor kan bete sig moraliskt? Ja, så kan det vara, enligt studien ”Sinning Saints and Saintly Sinners: The Paradox of Moral Self-Regulation”, publicerad i Psychological Science:

We propose that moral self-worth is one of the gauges that indicate when moral action is needed. Past work has shown that people’s self-worth is defined to a large extent by how moral they perceive themselves to be (Dunning, 2007). Behaving immorally has a negative influence on perceptions of self-worth, and people engage in moral behavior in order to regain some of that lost worth. This set of compensatory behaviors can be included under a blanket term—moral cleansing, which refers to actions people engage in when their moral self-worth has been threatened. … More recently, it has been shown that people will literally and figuratively cleanse themselves in response to violations of certain moral rules. For example, participants might express an increased desire to donate their organs or to volunteer for an ideological cause after contemplating paying the poor to harvest their organs (Tetlock, Kristel, Elson, Green, & Lerner, 2000), or they might literally disinfect themselves with an antiseptic hand wipe after duplicating an unethical story by hand (Zhong & Liljenquist, 2006). Taken together, these results suggest that people monitor their feelings of moral self-worth and use cleansing behaviors to maintain those feelings. If moral cleansing is used as a means to compensate when moral self-worth is below some standard, then compensation might also occur, in the form of amoral or immoral behavior, when moral self-worth is above an ideal level. That is, if people feel ”too moral,” they might not have sufficient incentive to engage in moral action because prosocial behavior is inherently costly to the individual. For example, people might not feel the need to donate blood or volunteer if they have already established their reputation as a moral person. This type of response can be thought of as moral licensing. People may be licensed to refrain from good behavior when they have accrued a surplus of moral currency.

Forskarna finner också experimentellt stöd för sin tes. Intressant, detta, att det kan utgöra en impuls att bete sig omoraliskt, om man känner sig mycket moralisk. Detta gör kanske att man inte kan lita på att de som verkar moraliska kommer att fortsätta vara det. En sak jag undrar är dock vad som händer med personer som upplever sig vara i moralisk ”jämvikt” — fortsätter de bara att bete sig som de redan gör? Vad är det då som kan rubba jämvikten?

Written by Niclas Berggren

9 juli 2011 at 5:57

Kollektivism och mutor

Många tror nog att korruption är förknippad med individualism — att personer som inte ingår så starkt i kollektiva sammanhang tänker mer på att berika sig själva och att de är mer benägna att strunta i regler och moraluppfattningar. Den nya studien ”Greasing the Palm: Can Collectivism Promote Bribery?”, accepterad för publicering i Psychological Science, finner dock något annat:

Why are there national differences in the propensity to bribe? To investigate this question, we conducted a correlational study with cross-national data and a laboratory experiment. We found a significant effect of the degree of collectivism versus individualism present in a national culture on the propensity to offer bribes to international business partners. Furthermore, the effect was mediated by individuals’ sense of responsibility for their actions. Together, these results suggest that collectivism promotes bribery through lower perceived responsibility for one’s actions.

Att stå på egna ben kan alltså vara relaterad till en starkare ansvarskänsla. Men inte nog med att individualism är negativt relaterad till korruption: dessutom verkar individualism kunna generera högre välstånd och högre tillväxt i ett land.

Written by Niclas Berggren

29 juni 2011 at 5:29

Frihet som orsakar skada

Två frågor som diskuteras livligt är omskärelse av små pojkar och slaktmetoder utan bedövning. Inte sällan anför de som vill att dessa handlingar ska vara tillåtna att det handlar om religionsfrihet. T.ex. skriver Christoper Aqurette, apropå förslaget att förbjuda omskärelse av små pojkar i San Francisco:

I think it would be a gross violation of people’s religious freedom to ban circumcision. The state should butt out.

Detta låter liberalt och frihetligt men är, enligt min uppfattning, alltför simplistiskt. Religionsfrihet är helt riktigt i linje med liberalt tänkande, men denna frihet bör inte vara oinskränkt. Man kan motivera vad som helst med religion. Frågan är på vilken grund man kan sätta gränser för religionsfriheten. Ska religiösa få döda andra (t.ex. abortläkare eller otrogna) i religionens namn? Ska de få ägna sig åt omskärelse av små flickor? Ska de få tatuera in partisymboler på spädbarn?

De flesta liberaler skulle nog här hänvisa till John Stuart Mills uppfattning, att vuxna människor får göra som de vill, på religionens såväl som på icke-religionens område, så länge de inte skadar andra. Från On Liberty:

[T]he only purpose for which power can be rightfully exercised over any member of a civilized community, against his will, is to prevent harm to others.

När Christopher skriver att ett förbud mot omskärelse av små pojkar utgör ”a gross violation of people’s religious freedom” blir därför frågan: vilka ”people” talar vi om? Det finns fler än de vuxna att ta hänsyn till. För en liberal är det förstås självklart att vuxna ska få låta omskära sig själva om de så önskar, med eller utan religiös ceremoni. Men om det rör andra, som inte själva kan fatta beslut och som kan tänkas ogilla handlingen i fråga, genom fysiskt lidande i nuet eller senare i livet, står olika ”people’s” intressen mot varandra. Enligt min uppfattning implicerar Mills skadeprincip att vuxna inte får åsamka barn skada för att tillfredsställa egna preferenser.

Det svåra är att precisera vad ”skada” innebär — och här går mycket riktigt åsikterna isär. Liberaler kan i praktiken alltså vara oeniga om en viss typ av handling ska vara tillåten eller inte beroende på att de har olika uppfattningar om huruvida skada på andra föreligger — och ändå vara liberaler (och samtliga utgå från Mills devis). Därför är det inte med någon automatik oliberalt att förespråka ett förbud för omskärelse av små pojkar. En sådan hållning är helt förenlig med liberalismen, för den som anser att skada föreligger. Huvudproblemet med Christophers hållning är att han inte verkar erkänna det principiellt riktiga med Mills skadeprincip: han låtsas som om det inte finns någon som i alla fall möjligen kan skadas. Det är en orimlig utgångspunkt. Inte att anse att skada inte föreligger — men att anse att det inte är relevant att utröna om skada föreligger genom att proklamera att (oinskränkt) religionsfrihet bör föreligga. Som Eugene Volokh uttrycker det i ett inlägg om föräldrars rättigheter:

The trouble is that we know that sometimes parents make decisions that harm their children a great deal. Sometimes it is because the parents are mentally unstable, drug-addled, unable or unwilling to control their anger or lust, or greedy for what their children could provide for them (e.g., by putting the children to work in particular ways that might interfere with the children’s education and thus harm the children’s future career prospects). And sometimes it is because the parents hold moral or religious views that we think are badly wrong: for instance, if the parents insist on cutting off their daughters’ genitals, or refuse to provide life-saving medical treatment to their children.

Inte bara behandlingen av barn utan även av djur är av intresse här. Christoper skriver, apropå ett förslag i Nederländerna att förbjuda slakt utan bedövning:

Civil liberties are not popular in Europe nowadays. I mean, what is the point of having a European treaty protecting religious freedom when local laws make Christianity the only religion possible to practise? … In a free society, people have the right practise their religion even when the majority dislike it.

Återigen detta sätt att framställa ett förslag om förbud — som om det inte ens finns någon skada att diskutera, i det här fallet för de djur som avlivas. Men återigen är frågan, inte om ett förbud strider mot ”civil liberties” eller en rätt för folk att ”practice their religion”, utan om skada uppkommer genom den aktuella typen av handling. I så fall kan det, med ett liberalt synsätt, vara högst motiverat med förbud.

Det som bör diskuteras är därför, inte om ett visst förbud strider mot religionsfrihet eller, för den delen, mot en uppfattning om att föräldrar eller djurägare bör ha vidsträckta rättigheter — utan om andra (t.ex. barn eller djur) skadas genom handlingen i fråga. Det är dels en empirisk och dels en värderingsmässig sak att bedöma. Den empiriska delen handlar om att kartlägga vad som görs och effekterna av det i de olika dimensioner som kan vara relevanta. Den värderingsmässiga delen handlar om att värdera effekterna av det som görs. Eftersom värderingar är subjektiva går det, vid olika uppfattningar, inte att enas genom rationell diskussion: det går bara att uttrycka emotionellt grundade synsätt och konstatera att de skiljer sig åt. Om liberaler intar olika hållningar till förbud mot omskärelse av små pojkar och mot slakt utan bedövning, och om enighet föreligger om alla fakta, beror skillnaderna på olika värderingar. Längre än så kommer vi inte, inte ens med högstämda utfall mot dem som vill begränsa religionsfriheten.

Se även de tidigare inläggen ”Ett vanligt tankefel” och, apropå förbud mot vissa typer av slakt, ”Religionsfrihetens gränser”.

Written by Niclas Berggren

22 juni 2011 at 5:37

Motsäger försiktighetsprincipen sig själv?

Den s.k. försiktighetsprincipen kan formuleras på följande vis:

[I]f an action or policy has a suspected risk of causing harm to the public or to the environment, in the absence of scientific consensus that the action or policy is harmful, the burden of proof that it is not harmful falls on those taking the action.

Denna princip används ofta för att argumentera för politiska beslut som, även om de inte bygger på solid vetenskaplig grund och även om de är dokumenterat kostsamma, anses kunna reducera allvarliga risker. Det finns mycket skrivet om denna princip. Jonathan Adler formulerar t.ex. en kritik i ”The Problems with Precauction: A Principle without Principle”, publicerad i The American; Christian Munthe formulerar en vidareutveckling och ett försvar i boken The Price of Precaution and the Ethics of Risk.

Det jag vill lyfta fram här är dock en invändning av Ilya Somin:

Incorporating the precautionary principle into public policy is itself “an activity [that] raises threats of harm to human health or the environment.” Adherence to the principle might prevent or retard the adoption of new technologies and policies that could save many lives. For example, application of the precautionary principle to prevent the use of genetically modified foods may cause mass starvation in Africa. The precautionary principle could also prevent or slow down policies that increase economic growth, which might also cost many lives. … Since it is the “proponent of an activity” that “should bear the burden of proof” under the precautionary principle, the principle counsels against its own adoption unless and until its advocates can prove that it won’t cause “harm to human health or the environment” in any of the above ways. Moreover, they must effectively address even those possible “threats” that “are not fully established scientifically.” Advocates of the principle haven’t even come close to meeting that burden of proof.

Detta ter sig i mina ögon som en stark invändning, åtminstone mot konventionella formuleringar av principen.

Written by Niclas Berggren

18 juni 2011 at 5:23

Publicerat i etik, filosofi, moral, risk, sannolikhet

Är inget liv bra?

David Benatar hävdar följande i ”No Life Is Good”, publicerad i The Philosophers’ Magazine:

In contrast to the widespread idea that some people have good lives and others bad, I think that while some lives are better than others, no lives are good enough to count as (non-comparatively) good.

Vad är grunden för detta kontroversiella påstående? Jo:

  1. ”[T]here is excellent empirical evidence for the conclusion that people’s judgements cannot be trusted as a reliable indicator of how good their lives really are.”
  2. ”[W]hatever view one might have about what makes a life good or bad, human lives fall short on the good things but abound in the bad.”

Vilken blir slutsatsen? Ska suicid förespråkas? Nej, inte som allmän hållning, enligt Benatar. Däremot detta:

What does follow, I think, from the conclusion that life is not good, is that we should not create more of it. When we bring new people into existence we start more lives that are not good – and we necessarily do this without the permission of those who will live those lives. We have no duty to create new people and failing to create people can do no harm to those we fail to create. Not having children might make our own lives less good, but starting lives that are not good, merely for our own gratification, is unduly selfish.

Tänkvärt — och en intressant kontrast mot budskapet i den uppmärksammade och, med Benatars sätt att se på saken, mycket korrekt betitlade boken Selfish Reasons to Have More Kids.

Se även ”Bättre att inte existera”, ”Bör nya människor skapas?”, ”Är det moraliskt godtagbart att skaffa barn?”, ”Ja till livet eller ja till döden?” och ”Friheten att skaffa barn”.

Written by Niclas Berggren

3 juni 2011 at 5:49

Publicerat i barn, etik, filosofi, lycka, moral

Värnplikt som moralisk fråga

Ronald Reagan (1980):

[P]erhaps the most fundamental objection to draft registration is moral. Only in the most severe national emergency does the government have a claim to the mandatory service of its young people. In any other time, a draft or draft registration destroys the very values that our society is committed to defending.

Ja, värnplikt är omoralisk och stötande: den kan ses som ett fängelse. Dessutom är den dålig för ekonomin och för humankapitalet.

Written by Niclas Berggren

2 juni 2011 at 5:44

Höga priser i nödsituationer

I ”The Ethics of Price Gouging”, publicerad i Business Ethics Quarterly, argumenteras mot uppfattningen att det bör förbjudas och att det är omoraliskt att höja priser i nödsituationer:

In this paper, I have presented a qualified defense of price gouging. I have done so by arguing for three claims. First, I argued that even if price gouging is immoral, it ought not to be prohibited by law. Existing laws against price gouging either fail to provide clear guidance to sellers or fail to take account of all the morally significant reasons which could underlie a price increase, and it is difficult to see how laws could be reformed to avoid this dilemma. Furthermore, any legal prohibition of price gouging will create disincentives for individuals to engage in economic activity which helps those made vulnerable by emergencies. Because laws which prohibit price gouging thus harm vulnerable buyers and are unfair or unclear to sellers, they are immoral and should be repealed. Second, I argued that price gouging is, at least oftentimes, morally permissible. Price gouging is not inherently coercive, and if it is exploitative at all it is so in a way which makes it difficult to see why it is wrong (or, at least, more wrong than the actions of those who do nothing to help victims of emergencies). Moreover, price gouging can serve morally admirable goals by promoting an efficient allocation of scarce and needed resources, and by creating economic signals which will lead to increases in the supply of needed goods available to desperate populations. When it does so, I have claimed that we have good reason to think of price gouging as morally permissible. Finally, I argued that even though those who engage in price gouging might do so from morally despicable motives or characters, we cannot assume that all of them do so, since there are morally virtuous (or at least morally acceptable) motives which might drive individuals to engage in the practice as well.

Det jag särskilt finner tilltalande i denna argumentation är kopplingen till Hayeks analys av prissystemets informationsspridande funktion (t.ex. i ”The Use of Knowledge in Society”, publicerad i American Economic Review). Dvs. att hindra priset att stiga vid plötsliga efterfrågeöverskott förstör ett signalsystem som kan lindra en problematisk bristsituation:

The lesson we can draw from Hayek’s insight is that markets are dynamic, and that our moral intuitions often fail to consider this dynamism. When we think about price gouging we often imagine a small, fixed supply of resources being distributed among a group of people. If a high price is charged, the rich will get the goods, and the rest won’t. … But here, as with many other cases involving markets, our intuitive moral response is driven too much by what we can visualize, and not enough by what is harder to see. It is easy for us to visualize the zero-sum relation between the individuals fighting over a small immediate supply of ice. It is more difficult for us to see the way in which the market forces at work in that scenario operate to increase supply and to spur the discovery and improvisation of substitutes, such that what is zero-sum in the microcosm is positive-sum in the macrocosm.

En klok insikt, tycker jag.

Written by Niclas Berggren

20 maj 2011 at 5:07

Publicerat i ekonomi, etik, filosofi, kriser, moral, pris

Förslag för att minska död och lidande

Som läsare av denna blogg känner till är jag starkt engagerad i frågan om organdonation, i synnerhet i försök att lösa den bristsituation som råder och som orsaker mycket lidande och död. Jag är t.ex. förespråkare av ett system med betalning till njurdonatorer. Enligt beräkningar av Gary Becker och Julio Jorge Elías skulle en ersättningsnivå på runt 100 000 kr eliminera bristen på njurar. Men jag är i grunden pragmatiker på detta område: det finns många förslag på förbättrande reformer, och om betalning till levande donatorer upplevs som en omöjlig väg framåt, därför att människor (av för mig märkliga skäl) finner det etiskt tveksamt, bör andra vägar prövas.

Det är just med en (för mig otypisk) känslighet för de värderingar som genomsyrar svensk hälso- och sjukvård, och med kunskap i såväl grundläggande nationalekonomiskt tänkande om incitament som ny beteendeekonomisk och socialpsykologisk forskning, som ett nytt förslag läggs fram i ”Incentivizing Deceased Organ Donation: A Swedish Priority-Setting Perspective”, publicerad i Scandinavian Journal of Public Health:

The components and details of the compensation proposal can be summarized as follows:

  • €5,000 contribution to the estate or family of the deceased towards funeral expenses.
  • Deceased (advanced directive) or family could decline the contribution in full.
  • All or part of the €5,000 contribution could be directed as a publicized donation to a reputable charity of the deceased (if the will is known) or family’s choice.
  • In all circumstances the right to self determination of the deceased must be respected; and the decision of the family cannot be in contradiction to the will of the deceased if it is explicitly stated.

Det intressanta med detta förslag är att det försöker beakta olika typer av incitament att donera — ekonomiska, inneboende och signalmässiga — så att personer som motiveras av altruism och av en vilja att framstå som goda inför andra också stimuleras att ge.

Detta är en av de viktigaste texterna jag har läst på mycket länge, inte minst därför att jag tycker att dess argumentation är tydlig, enkel, etiskt tilltalande och grundad på forskning. (Därmed inte sagt att förslag om ersättning till levande njurdonatorer inte är det, men om detta finns som sagt olika uppfattningar.) Vågar man hoppas att politiker och andra beslutsfattare läser och lär? Att inte läsa och lära, och att passivt avstå från att agera, har direkta och stora kostnader för människor som är i behov av nya organ. Det, om något, är oetiskt.

Tips: Mikael Elinder.

Written by Niclas Berggren

16 maj 2011 at 5:36

Moral som känslor

Charles Leslie Stevenson var en av 1900-talets stora moralfilosofer: en av emotivismens företrädare och en föregångare till dess moderna variant, expressivismen. Nå, här vill jag lyfta fram Stevensons syn på vetenskap och moral. Sam Harris hävdar i The Moral Landscape: How Science Can Determine Human Values att man med vetenskap kan fastslå vilken den korrekta moralen är. Vad hade Stevenson att säga om sådana tankegångar? Två citat är upplysande:

If the men come to agree in belief about all the factual matters they have considered, and if they continue to have divergent aims in spite of this … they will still have an ethical issue that is unresolved. But if they come to agree [in attitude], they will have brought their ethical issue to an end; and this will be so even though various beliefs … still remain debatable. Both men may conclude that these remaining beliefs, no matter how they are later settled, will have no decisive effect on their attitudes.

(S)cientific methods cannot guarantee the definite role in the so-called normative sciences that they may have in the natural sciences. Apart from a heuristic assumption to the contrary, it is possible that the growth of scientific knowledge may leave many disputes about values permanently unsolved. … For the same reason I conclude that normative ethics is not a branch of any science. It deliberately deals with a type of disagreement that science deliberately avoids. … Insofar as normative ethics draws from the sciences, in order to change attitudes via changing people’s beliefs, it draws from all the sciences; but a moralist’s peculiar aim—that of redirecting attitudes—is a type of activity, rather than knowledge, and falls within no science. Science may study that activity and may help indirectly to forward it; but it is not identical with that activity.

Detta synes mig vara helt och hållet korrekt — ergo har Harris fel. Däremot kan förstås vetenskapen bidra med att hjälpa oss förstå hur världen är konstituterad, vilket kan påverka ställningstaganden i olika frågor. Se även vad Bertrand Russell, Isaiah Berlin och A.J. Ayer hade att säga i denna fråga

Written by Niclas Berggren

8 maj 2011 at 5:51

Publicerat i etik, filosofi, känslor, moral, vetenskap

Ska stater ses som klubbar?

I den intensiva debatt om hur en liberal bör se på invandring som nyligen ägde rum på denna blogg, framförde Tino Sanandaji uppfattningen, att staten i centrala avseenden bör ses som en klubb: precis som en klubb bör ha rätt att exkludera personer den inte vill se som medlemmar, bör staten ha en sådan rätt. Christopher Heath Wellman formulerar, i ”Immigration and Freedom of Association”, publicerad i Ethics, en snarlik uppfattning på följande sätt:

[J]ust as an individual has a right to determine whom (if anyone) he or she would like to marry, a group of fellow-citizens has a right to determine whom (if anyone) it would like to invite into its political community. And just as an individual’s freedom of association entitles one to remain single, a state’s freedom of association entitles it to exclude all foreigners from its political community.

Den intressanta frågan är enligt min uppfattning inte om stater bör eller inte bör ha rätt att bestämma sin invandringspolitik — det är ett faktum att de har en sådan rätt — utan den intressanta frågan är hur stater bör använda sin rätt att bestämma sin invandringspolitik. Wellman har inga problem att acceptera en mycket restriktiv invandringspolitik; jag har däremot problem med det, utan att förneka att stater har en faktisk rätt att införa en sådan politik. (Man kan erkänna att en stat har faktisk rätt att göra x utan att vilja att denna stat faktiskt gör x. Som exempel kan dödsstraff och 95-procentiga marginalskatter nämnas.)

Frågan är hur jag kan vilja att stater ska låta vem som så önskar bli medborgare när jag samtidigt inte vill att klubbar inom stater ska låta vem som så önskar bli medlem. Mitt svar består av tre (relaterade) punkter, och jag inspirerades inte minst till dem av Sarah Fines svar till Wellman, ”Freedom of Association Is Not the Answer”, också det publicerat i Ethics.

  1. En viktig skillnad mellan staten och en klubb inom staten är att den senare går att lämna utan problem. Vill man inte vara medlem i golfklubben meddelar man den det och är ipso facto inte längre medlem, varefter livet går vidare. I en värld av stater kan krävs två villkor för att ett utträde, varefter livet går vidare, ska kunna äga rum: dels en faktisk rätt att avsäga sig ett medborgarskap och lämna ett land, dels en faktisk rätt att få tillträde till ett nytt land och en möjlighet att där erhålla ett medborgarskap. I en värld där stater är mycket restriktiva med att släppa ut och in nya medborgare bryter analogin mellan stat och klubb samman, genom att det i fallet med stater, genom deras mycket restriktiva invandringspolitik. saknas en faktisk möjlighet till exit. I en värld med fri rörlighet, å andra sidan, kan människor, precis som de kan lämna en klubb inom en stat, lämna en stat. Men också här ser man skillnaden mellan klubbar och stater. Att lämna en klubb innebär inte att man måste gå med i en ny klubb, men att lämna en stat innebär att man måste gå med i en ny stat. Just det talar för att en mycket restriktiv invandringspolitik har helt andra, och betydligt värre, konsekvenser för människors välfärd än en mycket restriktiv medlemspolicy i klubbar. När det gäller stater krävs right of entry för att right of exit praktiskt ska kunna utövas. Jag ser det som en grundläggande liberal princip att man ska kunna lämna ett sammanhang man inte önskar tillhöra: det kan man med restriktiva regler för medlemskap i klubbar men inte med restriktiva regler för medlemskap i stater.
  2. Nyss nämnda princip gäller särskilt, men förstås inte bara, i fall av allvarliga förtryck och lidanden — för dem som i sina hemländer inte lever vad Fine kallar ”a minimally decent life”. Här ser vi återigen en skillnad mellan en stat och en klubb: att inom en stat inte få tillhöra en viss klubb påverkar i regel inte möjligheten att undkomma ett miserabelt liv, men att inte få tillhöra en annan stat än den i vilken man lider och plågas påverkar i allra högsta grad möjligheten att undkomma ett sådant liv. (Skulle konsekvensen av klubbars exkludering vara lika grav skulle också deras exkludering på samma sätt kunna ifrågasättas.) Vissa hävdar att stater bör utöva sin rätt att exkludera om exkluderingen räddar de befintliga medborgarna från negativa externa effekter, hur små de än må vara. Argumentet här säger att externa effekter förvisso är relevanta, men att externa effekter också drabbar dem som exkluderas och att de i fallet med stater (till skillnad från fallet med klubbar) kan förväntas vara betydligt högre per capita för många grupper av potentiella nya medborgare än för befintliga medborgare, om de potentiella medborgarna välkomnas. Om man för ett moraliskt resonemang är frågan varför bara externa effekter av handlingar på vissa människors välfärd ska beaktas. (Man skulle kanske kunna se denna punkt som en omtolkning av det Lockeanska förbehållet.)
  3. Detta påpekande förstärker de två föregående punkterna: Potentiella invandrare till andra länder kan inte skapa en ny stat, men det går lätt att skapa en ny klubb inom en stat.

Sammantaget anser jag att dessa punkter gör det svårt att hävda att man, om man försvarar klubbars mycket restriktiva medlemspolicy inom stater, därför bör försvara en mycket restriktiv invandringspolitik för stater. Det finns avgörande skillnader mellan klubbar och stater. Låt mig avslutningsvis varmt rekommendera läsning av Wellman och Fine!

Written by Niclas Berggren

24 april 2011 at 5:46

Feltänkt om abort

Två filosofer skriver på DN Debatt:

Den första tesen är att även personer med liberala värderingar har skäl att ifrågasätta abortlagen. Bara för att vi erkänner kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp behöver man som liberal inte betrakta abort som en rättighet överordnad andra. Abortproblematiken är en målkonflikt mellan samtida och framtida individers intresse att få sina legitima önskemål tillgodosedda. Låt oss illustrera denna tes i en jämförelse med klimatdiskussionen. På samma sätt som nu levande generationers intressen är viktiga och bör ges hänsyn, råder det bred enighet om att kommande generationers intressen också har någon vikt. Bara det faktum att våra barnbarns barn ännu inte är födda visar inte att vi har rätt att helt bortse från deras intressen i klimatfrågor. Den nu levande generationen har ansvar för kommande generationer och måste ibland göra uppoffringar för att gynna framtida individer. Slutsatsen blir därför att om framtida, potentiellt existerande individer tillskrivs moralisk vikt i klimatdiskussioner bör de även tillskrivas vikt i abortdiskussioner. Gör vi avvägningar mellan nuvarande och framtida generationer för klimatets skull bör vi göra en avvägning mellan den gravida kvinnans intressen och fostrets. Kvinnans intressen blir då inte alltid, under alla omständigheter, överordnade fostrets.

Detta synes mig feltänkt: att vi tillmäter potentiella individers intressen vikt i klimatfrågan implicerar inte att vi bör tillmäta potentiella individers intressen vikt i abortfrågan. Skälet är att i klimatfrågan handlar det om att tillmäta potentiella individer intresse därför att potentiella individer faktiskt kommer att existera i framtiden, oavsett hur många eller vilka individer det rör sig om. Detta handlar alltså inte om att tillmäta potentiella individer intresse qua potentiella individer utan om att tillmäta potentiella individer intresse därför att de kommer att utgöra en grupp faktiskt existerande individer (vars antal och sammansättning är irrelevant).* Abortfrågan däremot handlar om potentiella individer som fortfarande är potentiella individer och som aldrig blir faktiska individer om de aborteras. Sådana individer bör inte tillmätas intresse därför att det inte kan vara en förlust för en potentiell individ att inte bli en faktiskt individ (däremot finns det de som menar att det kan det vara en förlust för en potentiell individ att bli en faktisk individ, vilket om något talar för abort). Grunden för mitt resonemang, och varför jag ogillar filosofernas, är alltså att jag inte tillmäter potentiella individer ett intresse per se utan enbart ett intresse i den mån de faktiskt blir faktiska individer.

______________

*Notera att jag här använder begreppet ”faktiska individer” som Peter Singer använder begreppet ”personer”, dvs. i betydelsen rationella och självmedvetna människor, vilket utesluter foster.
Se även inläggen ”Är det moraliskt godtagbart att skaffa barn?””Bör nya människor skapas?” och ”Bättre att inte existera”.

Written by Niclas Berggren

17 april 2011 at 7:41

Publicerat i abort, död, debatt, etik, filosofi, klimat, moral

Försvar av moralisk relativism

Professorn i filosofi Jesse Prinz försvarar i ”Morality Is a Culturally Conditioned Response” moralisk relativism. Bl.a. bemöter han några vanliga invändningar:

Allegation: Relativism entails that anything goes.
Response: Relativists concede that if you were to inculcate any given set of values, those values would be true for those who possessed them. But we have little incentive to inculcate values arbitrarily. If we trained our children to be ruthless killers, they might kill us or get killed. Values that are completely self-destructive can’t last.

Allegation: Relativism entails that we have no way to criticize Hitler.
Response: First of all, Hitler’s actions were partially based on false beliefs, rather than values (‘scientific’ racism, moral absolutism, the likelihood of world domination). Second, the problem with Hitler was not that his values were false, but that they were pernicious. Relativism does not entail that we should tolerate murderous tyranny. When someone threatens us or our way of life, we are strongly motivated to protect ourselves.

Allegation: Relativism entails that moral debates are senseless, since everyone is right.
Response: This is a major misconception. Many people have overlapping moral values, and one can settle debates by appeal to moral common ground. We can also have substantive debates about how to apply and extend our basic values. Some debates are senseless, however. Committed liberals and conservatives rarely persuade each other, but public debates over policy can rally the base and sway the undecided.

Allegation: Relativism doesn’t allow moral progress.
Response: In one sense this is correct; moral values do not become more true. But they can become better by other criteria. For example, some sets of values are more consistent and more conducive to social stability. If moral relativism is true, morality can be regarded as a tool, and we can think about what we’d like that tool to do for us and revise morality accordingly.

One might summarize these points by saying that relativism does not undermine the capacity to criticize others or to improve one’s own values. Relativism does tell us, however, that we are mistaken when we think we are in possession of the one true morality.

Jag finner denna argumentation helt korrekt, och den stämmer även väl överens med Axel Hägerströms sätt att resonera om och utifrån sin värdenihilism. Att förkasta ”objektiv moral” innebär inte att man inte är moraliskt engagerad.

Se även inlägget ”Känslor som grund för estetik”.

Written by Niclas Berggren

15 april 2011 at 5:23

Publicerat i etik, filosofi, moral

Är straff moraliskt motiverade?

Mårten Schultz skriver i DN:

Brott bestraffas eftersom det är rättvist. Ett straff är rättvist eftersom den som har begått brottet har ådragit sig en moralisk skuld. Om jag mördar någon förtjänar jag ett straff av moraliska skäl. … I Sverige har vi präglats av andra förklaringar till varför vi har straff. Förklaringar som är instrumentella, inte moraliska: Straff rättfärdigas för att det vårdar eller avskräcker. … Eller så sägs det att straffet är legitimt för att det avskräcker, trots att de flesta av oss anser att en våldtäkt bör bestraffas även om straffet inte avskräcker.

Det finns mycket — oerhört mycket — att säga om detta. Låt mig begränsa mig till fyra kommentarer:

  1. Schultz resonemang bygger på en outtalad men helt central premiss, nämligen fri vilja. Utan fri vilja går det inte att tala om ”moralisk skuld” eller att någon ”förtjänar ett straff av moraliska skäl”. Eftersom jag (liksom bl.a. EinsteinSchopenhauerBergströmStrawsonRussellDilbertO’HearHonderichSmilanskyPosner,
    Dendrophilian, Foucault och Nietzsche*) förkastar uppfattningen att människors vilja är fri, måste jag också förkasta Schultz uppfattning om straff som ”rättvisa”. Som Dawkins uttrycker det: ”Retribution as a moral principle is incompatible with a scientific view of human behaviour.” Debatten måste alltså skifta upp en nivå, till filosofins och vetenskapens område, för att kunna benas ut och förstås (i alla fall om uppfattningar om fri vilja har rationella grunder, vilket förvisso inte är säkert).
  2. Däremot tror jag att Shultz och jag är relativt eniga på ett praktiskt plan om att en rad handlingar bör bestraffas, låt vara att vi har olika grund för att anse det. I mitt fall är utgångspunkten empiriska forskningsresultat som antyder att straff innefattar lägre grad av brottslighet — se härhär och här — vilket jag finner önskvärt. Ungefär som jag anser åtgärder som motverkar sjukdomar påkallade, trots att jag inte, på ett grundläggande plan, klandrar bakterier och virus för den skada de ger upphov till.
  3. Det är något missvisande att hävda att ”instrumentella skäl” för straff inte är moraliska till sin karaktär — eftersom de i regel ingår i ett konsekvensetiskt argument där uppnåendet av ett visst mål i högsta grad anses vara moraliskt grundat.
  4. Till sist har jag en fråga till Schultz. Antag att straff skulle öka brottsligheten. Antag att straff av våldtäktsmän leder till att antalet våldtäkter tiodubblas. Är då straff ändå önskvärda? Schultz anser det uppenbarligen. Jag gör det absolut inte.

__________________________
*Jag kände att jag måste nejmdroppa lite, eftersom Schultz nämner Aristoteles och Kant i sin krönika.

Written by Niclas Berggren

13 april 2011 at 9:24

Attack på kristendomen

Mårten Schultz skriver:

Vi växer upp med tanken att skulden ligger på den som gjort sig skyldig till en otillåten eller otillbörlig handling och inte på någon annan. Tanken återkommer under hela våra liv. Vi föds inte med skuld om våra föräldrar gjort något fel tidigare. Tidigt i skolan får vi med oss att kollektiva bestraffningar är djupt orättvisa. Vi tar avstånd från blodsskuld och svepande gruppansvar. Denna individualiserade syn på ansvar och skuld präglar oss moraliskt och utgör fundamentet för vår rättsliga reglering.

Fastän ämnet för artikeln är ett annat utgör detta de facto en skarp attack på kristendomens kärna: dess lära om arvsynd. Så här säger Catechism of the Catholic Church:

Following St. Paul, the Church has always taught that the overwhelming misery which oppresses men and their inclination towards evil and death cannot be understood apart from their connection with Adam’s sin and the fact that he has transmitted to us a sin with which we are all born afflicted, a sin which is the ‘death of the soul’. Because of this certainty of faith, the Church baptizes for the remission of sins even tiny infants who have not committed personal sin.

Dvs. denna kyrka lär att alla människor föds syndiga, trots att de inte har gjort något fel själva, och att detta gör dem förtjänta av evigt straff. Schultz skriver att ”[v]i tar avstånd från blodsskuld och svepande gruppansvar”. Det gör vi verkligen — och därför tar vi avstånd från kristendomen.

Written by Niclas Berggren

8 april 2011 at 15:00

Varför känner jag inte skuld?

För en vecka sedan hamnade jag i en diskussion med några tyska vänner om att känna skuld. Jag sa att jag inte kan identifiera mig med det begreppet, medan de insisterade på att de ofta kände skuld över ”dåliga” saker de gjort eller ”bra” saker de borde ha gjort. Varför är vi (till synes) olika? Varför känner de skuld men inte jag?

Det tycks mig som om det i begreppet skuld finns två komponenter:

  1. Ett sakligt konstaterande att ett beteende (eller en frånvaro av ett beteende) inte stämmer överens med något normativt kriterium som man upplever moraliskt bindande.
  2. En (automatisk) emotionell reaktion av speciell olust, att likna vid skam, inför denna situation.

Om man inte känner skuld i livet kan det antingen bero på att man inte beter sig så att det finns grund för ett sakligt konstaterande av en konflikt mellan ens beteende och något normativt kriterium som man upplever moraliskt bindande eller på att man, även om en sådan konflikt existerar, inte upplever en (automatisk) emotionell reaktion av skamlig olust inför denna situation.

När det gäller komponent 1 ser jag det som att normativa kriterier som upplevs moraliskt bindande kan vara av två slag: externa och interna. Religiösa människor tror t.ex. i regel att det finns en extern, objektiv moral mot vilken deras beteende kan och bör bedömas. Om man förkastar religiös tro och den därmed förknippade moraliska realismen försvinner en central grund för att känna skuld. (Man kan förespråka moralisk realism på icke-religiösa grunder, men den vanligaste grunden torde vara religiös. Poängen är i vilket fall att om man anser moralisk realism inkorrekt, finns ingen objektiv extern moral att bedöma beteende mot.) Men det kan fortfarande finnas interna kriterier: dvs. man kan, som individ, tänka moraliskt på olika nivåer (lite grann i linje med R. M. Hares syn: han menar att det finns intuitivt och kritiskt moraliskt tänkande). Detta innebär inte att det måste finnas interna konflikter: det beteende som följer vardagliga intuitioner kan vara helt i linje med det mer genomtänkta moraliska synsätt som finns i bakgrunden. Om ett nödvändigt villkor för att känna skuld är att det finns en konflikt, och om en sådan konflikt varken uppkommer i relation till externa eller interna normer, då finns förstås ingen grund för att känna skuld.

När det gäller komponent 2 är ett nödvändigt villkor för att denna reaktion ska uppstå att en konflikt av den typ som anges i komponent 1 föreligger. Notera dock att existensen av en sådan konflikt inte är ett tillräckligt villkor för att den emotionella reaktion som anges i komponent 2 ska uppstå. En saklig och rationell person kan, om en konflikt uppkommer, konstatera att en konflikt uppkommit och att denna antingen inget är att bekymra sig över eller att den bör lösas — i det senare fallet inte pga. skam utan pga. en önskan att leva på ett konsekvent sätt i frågor som anses viktiga. Jag misstänker att den eventuella emotionella reaktionen och dess karaktär beror på en rad faktorer: en del genetiska, en del uppfostringsmässiga (där föräldrar, lärare, vänner, präster och andra kan ha spelat roll) och en del intellektuella (t.ex. vad man har läst för fack- och skönlitteratur — Nietzsche, Camus och Söderberg sätter tveklöst sina spår).

Jag tror att jag inte känner skuld i) därför att jag inte har några externa moraliska regler att förhålla mig till och därför att jag har mycket få, om ens några, interna moraliska konflikter samt ii) därför att jag, i den mån en intern moralisk konflikt uppstår, inte ser den som märklig, skamlig eller särskilt olustig utan mer som en situation som antingen är oväsentlig att tänka vidare på eller som ett beslutsproblem att lösa genom förnuftsmässig analys. Jag känner nog aldrig skuld, och det skäms jag inte för: snarare tvärtom. Kanske bör även du fundera på varför du känner skuld och om det finns rationell grund för att göra det.

Jag har tidigare, i Nietzsches anda, ställt mig frågande till ett relaterat begrepp: synd. Se inläggen ”Det förkastliga  begreppet synd”, ”Ayn Rand om arvssynden””Barndopets hemska grund”, ”Jesus är en domare”, ”Det obehagliga begreppet synd”, ”En pojke som kissar i sängen” och ”Påven har talat”.

Written by Niclas Berggren

27 mars 2011 at 20:11

Om det blir straffbart att inte gripa in

Mårten Schultz tar en närmare titt på den kritik som har framförts mot förslaget om en s.k. civilkuragelag, att det ska bli straffbart att underlåta att gripa in i ett läge där man kan göra gott utan större kostnad för en själv. Jag finner särskilt ett filosofiskt resonemang intressant:

Kritikerna mot civilkuragelagstanken, ofta från liberalt håll, säger så här: Det finns en grundläggande skillnad mellan att förbjuda aktiva handlingar – som att dränka någon  – och att förbjuda frånvaron av handlingar – som att inte ingripa när någon drunknar. När det gäller aktiva handlingar är det moraliskt motiverat att kriminalisera sådana om de skadar någon. … Faktum är att det inte går att ens formulera ett orsaksbegrepp som gör skillnad mellan det aktiva och det passiva. En underlåtenhet kan mycket väl vara en orsak till en skada, såväl juridiskt som filosofiskt. Även frånvaron av en handling kan skada någon. … En underlåtenhet är frånvaron av ett påbjudet handlande. Det finns anledning att påminna om att underlåtenhet bara är ett ord, en etikett, som vi sätter på frånvaron av ett handlande som är klandervärt – ur moralisk eller juridisk synvinkel. Det som vi benämner som en underlåtenhet kan i princip alltid omformuleras som en klandervärd handling. Underlåtenhetsformuleringen: ”Mamman underlät att ge sin dotter tillräckligt med mat och denna underlåtenhet orsakade att barnet svalt ihjäl” kan lätt ersättas med en formulering i aktiva termer som tar sikte på samma händelse: ”Mammans slarv med att tillse att dottern fick tillräckligt med mat orsakade att barnet svalt ihjäl”.

Jag är här inte ute efter att diskutera den liberala kritiken eller Mårten Schultz motargumentation. Det jag vill fråga är: Om underlåtenhet är att betrakta som en handling för vilken man kan klandras, vad blir implikationen för välfärdspolitik och -beteende? Som Peter Singer påpekar kan vi rädda liv genom att överföra resurser till fattiga runt om i världen. Är det inte så att Schultz resonemang implicerar att det är lika klandervärt att inte ge en gåva som räddar liv som att själv döda någon? Och att den som underlåter att ge en sådan gåva bör dömas lika hårt i domstol som en som aktivt dödar? Stämmer denna min tolkning av hans syn och, om den gör det, gör denna implikation hans synsätt frånstötande? (Jag har tidigare intresserat mig för en snarlik fråga: Föreligger en moraliskt relevant skillnad mellan att döda och att låta dö?)

Written by Niclas Berggren

26 mars 2011 at 5:01

Publicerat i etik, filosofi, moral, välfärd

Rättigheter till varje pris?

En gång i tiden var jag tilltalad av rättighetsetik: tanken att det finns objektiva rättigheter som ingen, inte heller stater, har moralisk rätt att kränka. Jag hade läst Nozick. Detta politisk-filosofiska system föreföll stabilt och solitt. Men ganska snart kom jag att ställa mig frågor, som den nationalekonom jag är, av det slag som Jason Brennan tar upp:

Imagine that a bunch of economists provide compelling evidence that life in a strictly libertarian polity would be a disaster. Imagine that they show conclusively that if people everywhere were to live in a Nozickian minimal state or a Rothbardian anarcho-capitalist civil society, with everyone strictly observing property right rules, that 10% of people would starve, 80% would be near subsistence, and only 10% would prosper. However, imagine that they also show that in a liberal social democracy with significant redistribution or social insurance, most people would prosper, just as many people living in such welfare states are doing pretty well right now.

If economists and other social scientists were to provide compelling empirical evidence that you are wrong about how economies work, and that libertarian society would be a humanitarian disaster, what would you advocate and why? In particular, would you think it would be morally right for states to provide social insurance? How much and why?

Jag insåg att mina moraliska intuitioner inte var förenliga med rättighetsetik, med uppfattningen att rättigheter alltid har företräde, oavsett deras konsekvenser. Om det stora flertalet skulle få sämre liv, enligt vanliga kriterier som välstånd och lycka, av en minimal stat vore det, kom jag att tänka, moraliskt förkastligt att förespråka en sådan stat. Och jag slutade att tilltalas av rättighetsetik. (Däremot har jag mycket gemensamt i policyfrågor med många rättighetsetiker, men på annan filosofisk grund.)

Written by Niclas Berggren

12 mars 2011 at 7:51

Publicerat i etik, filosofi, liberalism, moral, politik

Judarna är inte skyldiga

Påven uttalar sig nu om judarnas eventuella skuld för Jesu död:

The pope has written a detailed and personal repudiation of the idea that the Jews were collectively responsible for the death of Jesus. … The notion of collective Jewish guilt, which bedevilled relations between the two faiths, was disowned by the Roman Catholic church at the second Vatican council in 1965. But this is thought to be the first time a pope has carried out such a detailed, theological demolition of the concept.

Det som är uppenbart för vem som helst med basal känsla för etik, rättrådighet och rättvisa — att en hel folkgrupp inte kan klandras för det en eller några medlemmar av den folkgruppen har gjort — har nu alltså fastslagits av översteprästen i Rom. Så beundransvärt! Så ädelt! Så klarsynt! Ett litet, litet problem bara: Katolska kyrkan förkunnar fortfarande kollektiv skuld, inte bara för judarna utan för alla människor, genom att påstå att arvsynd existerar. Så här säger Catechism of the Catholic Church:

Following St. Paul, the Church has always taught that the overwhelming misery which oppresses men and their inclination towards evil and death cannot be understood apart from their connection with Adam’s sin and the fact that he has transmitted to us a sin with which we are all born afflicted, a sin which is the ‘death of the soul’. Because of this certainty of faith, the Church baptizes for the remission of sins even tiny infants who have not committed personal sin.

Dvs. denna kyrka lär att alla människor föds syndiga, trots att de inte har gjort något fel själva, och att detta gör dem förtjänta av evigt straff. Precis som denna kyrka tidigare lärde att judarna som kollektiv bar skuld för handlingar som några få judar, för länge sedan, hade gjort, lär den att du och jag och alla andra människor bär skuld för handlingar som Adam och Eva utförde för länge sedan. (Att ens tro att Adam och Eva existerade är förstås löjeväckande, men nu granskar vi det budskap denna kyrka faktiskt trycks tro på och förmedlar.) Det är dags att förkasta denna bisarra och stötande religion.

Se även inläggen ”Det förkastliga  begreppet synd”, ”Ayn Rand om arvssynden””Barndopets hemska grund”, ”Jesus är en domare”, ”Det obehagliga begreppet synd”, ”En pojke som kissar i sängen” och ”Påven har talat”.

Written by Niclas Berggren

5 mars 2011 at 5:57

Lenins moralsyn

Lenin om sin metaetik (1920):

In what sense do we reject ethics, reject morality? We reject any morality based on extra-human or extra-class concepts. We say that this is deception, dupery, stultification … there is no such thing as a morality that stands outside human society; that is a fraud.

Med undantag för detta med kopplingen mellan moral och klass håller jag med Lenin. Det finns ingen moral, i meningen objektiva regler för hur man bör leva och bete sig, förutom i de inklinationer och dispositioner som omfattas av människor. Vi kan inte säga: ”Lenin, ditt beteende är objektivt förkastligt!” utan enbart utbrista, utifrån en emotionell reaktion: ”Lenin, fy!” Talar inte denna oförmåga att sätta Lenin på plats mot denna metaetiska hållning? Vore det inte bra att kunna säga till Lenin att han har objektivt fel? Här får man skilja på vad som är sant och vad som ger upphov till bäst konsekvenser. Även om en objektiv moral enligt vilken Lenins grymheter är förkastliga skulle ge upphov till ett mer effektivt motstånd mot Lenin än nihilism, skulle inte det göra den objektiva moralen sann: den kan bygga på rent önskedrömmande. Jag vill dock hävda att förlitande på objektiv moral inte kan förväntas leda till bättre konsekvenser. Två skäl:

  1. Även om den som talar tror på objektiv moral och säger till Lenin på skarpen tror Lenin själva inte på objektiv moral, varför det objektiva elementet i förmaningen inte biter på honom.
  2. Även om grymhet är förenlig med nihilism, eftersom alla subjektiva uppfattningar om vad som är rätt och fel är förenliga med nihilism, följer, som Hägerström påpekar, inte att nihilisten inte kan avsky och motverka grymhet.

Det finns fler skäl, och jag försöker utveckla några av dem i uppsatsen ”Does Belief in Ethical Subjectivism Pose a Challenge to Classical Liberalism?”, publicerad i Reason Papers. Lenin hade, av citatet ovan att döma, rätt metaetik men en osmaklig moral.

Written by Niclas Berggren

18 februari 2011 at 5:51

Publicerat i etik, grymhet, kommunism, moral

Nationalekonomins moraliska kärna

Harvards Ed Glaeser:

Economists are often wary of moral exhortation, as many see the harm so often wrought by arguments that are long on passion and short on sense. But don’t think that our discipline doesn’t have a moral spine beneath all the algebra. That spine is a fundamental belief in freedom.

Glaeser ger nationalekonomers försvar av frihandel som exempel och menar att detta försvar inte bara handlar om BNP-maximering utan om just en värdering av frihet, på grunder som Milton Friedman uttryckte på detta sätt:

The most important single central fact about a free market is that no exchange takes place unless both parties benefit.

Om det finns en värdering av frihet i själva ämnet, förklarar det att nationalekonomer i genomsnitt förefaller relativt borgerligt orienterade?

Written by Niclas Berggren

8 februari 2011 at 15:00

Ingen ångrar sig efter döden

På Expressens ledarsida kan man idag läsa följande, i en argumentation mot aktiv dödshjälp:

”Ta inte livet av dig,” sade världspianisten Arthur Rubinstein, ”du kommer att ångra dig inom ett år.”

Problemet med detta uttalande är att det är felaktigt: ingen ångrar sig efter dödens inträde. Som filosofen Aaron Sluts uttrycker det:

Death is an experiential blank.

Eftersom döden implicerar frånvaro av mentala tillstånd faller detta argument mot införandet av dödshus platt till marken. Ingen död kan ångra sig eller vara missnöjd med att ha dött. ”Men”, invänder någon, ”om personen hade levt vidare hade han kanske varit glad över att inte ha dött”. Det är möjligt men helt irrelevant. Det är ingen förlust att inte uppleva det man kunde ha upplevt om man inte är medveten om att man inte får uppleva det. Däremot är det en vinst att slippa ifrån frustrerade preferenser — antingen genom att de tillfredsställs eller, om det inte låter sig göras, genom att de utplånas (t.ex. genom död).

Vi bör få rätt att få hjälp att dö när vi så önskar.

Se tidigare inlägg om dödshjälp här.

Written by Niclas Berggren

30 januari 2011 at 12:26

Publicerat i död, etik, frihet, moral

Vilka anser att moralen är relativ?

Joshua Knobe rapporterar om forskningsresultat som tyder på att de som tror på objektiv moral skiljer sig från dem som tror på relativ moral:

People are more inclined to be relativists when they score highly in openness to experience, when they have an especially good ability to consider multiple possibilities, when they have matured past childhood (but not when they get to be middle-aged).

Detta resultat underminerar uppfattningen att ”människor i allmänhet” tror på existensen av objektiv moral. Vissa har en sådan tro; andra har det inte; och det finns kognitiva och psykologiska — snarare än strikt filosofiska — skillnader mellan grupperna som tycks kunna bidra till att förklara de olika synsätten. Knobes egen forskning visar dessutom att människor har en tendens att bli mer relativistiska när de beaktar konflikter om moral som innefattar personer från annorlunda kulturer (eller planeter):

[W]hen participants are asked to consider individuals who come at the issue from wildly different perspectives, they end up concluding that these individuals could have opposite opinions without either of them being in any way wrong. This result seems strongly to suggest that people can be drawn under certain circumstances to a form of moral relativism.

Intressant hur experimentell forskning gör insteg, inte bara i nationalekonomin utan också i filosofin.

Written by Niclas Berggren

5 januari 2011 at 4:22

Varför tycker du att incest är fel?

Beakta följande exempel:

Julie and Mark are brother and sister. They are traveling together in France on summer vacation from college. One night they are staying alone in a cabin near the beach. They decide that it would be interesting and fun if they tried making love. At very least it would be a new experience for each of them. Julie was already taking birth control pills, but Mark uses a condom too, just to be safe. They both enjoy making love, but they decide not to do it again. They keep that night as a special secret, which makes them feel even closer to each other. What do you think about that, was it OK for them to make love?

Hur besvarar du frågan?

Om du besvarade den med ”nej” blir en intressant följdfråga: varför? Exemplet kommer från studien ”The Emotional Dog and Its Rational Tail: A Social Intuitionist Approach to Moral Judgment”, publicerad i Psychological Review, i vilken följande intressanta kommentar ges:

Most people who hear the above story immediately say that it was wrong for the siblings to make love, and they then set about searching for reasons (Haidt, Bjorklund, & Murphy, 2000). They point out the dangers of inbreeding, only to remember that Julie and Mark used two forms of birth control. They argue that Julie and Mark will be hurt, perhaps emotionally, even though the story makes it clear that no harm befell them. Eventually, many people say something like “I don’t know, I can’t explain it, I just know it’s wrong.” But what model of moral judgment allows a person to know that something was wrong, without knowing why?

De fortsätter med att argumentera för att moraliska hållningar har sin grund i moraliska intuitioner, inte förnuftsmässiga ställningstaganden, och att vi i efterhand tenderar att försöka rationalisera våra emotionella reaktioner med resonemang som ter sig intellektuellt försvarbara. Reaktionerna kan ha utvecklats evolutionärt, för att de har varit gynnsamma för geners överlevnad. Det gör dem dock inte nödvändigtvis bra för oss här och nu — vilket professor Volokh påpekar med sedvanlig pregnans.

Se även inläggen ”Bråk i familjen” och ”Tabu mot incest”.

Written by Niclas Berggren

15 december 2010 at 5:25

Publicerat i etik, filosofi, moral, sex

Två typer av moral

Professor Dwight Lee skiljer på storslagen och vardaglig moral:

What most people think of as moral behavior can be briefly described as satisfying three conditions: (1) helping others intentionally, (2) helping them at a personal sacrifice, and (3) helping identifiable people or groups. We all seem hard-wired to like this morality, which I refer to as ”magnanimous morality.” Magnanimous morality is an indispensible factor in living a meaningful life. But it is not the only type of morality we rely upon. While magnanimous morality is important in many of our economic activities (for example, practicing a certain measure of generosity and kindness to those we deal with directly), it is not the moral foundation of markets.

The moral foundation of markets is what I call ”mundane morality.” Mundane morality requires no more than what we would expect of any decent person and has, for most people, little of the emotional appeal of magnanimous morality. Mundane morality can be described broadly as obeying the generally accepted rules or norms of conduct, such as telling the truth, honoring promises and contractual agreements, respecting the property rights of others, and refraining from intentionally harming others except through legitimate competition.

En av Lees poänger är att vi lätt får för oss att den storslagna moralen alltid är att föredra. Vi vill ofta att mänskligt agerande ska ske utifrån storslagna motiv. Lee påpekar dock följande:

Market behavior is widely seen to be lacking in the magnanimous morality that people instinctively find appealing, and Smith’s ”invisible hand” justification for markets supports that view—people do more to help others unintentionally in markets by seeking only their personal gain, and benefits go to thegeneral public, that is, to no one in particular. Many people see this justification as immoral or, at least, amoral. Think, for example, of how most people would react if told that Bill Gates, Steven Jobs, or Henry Ford did more for humanity than Mother Teresa ever did. It’s factually correct. By bringing down the cost of computers and software (Gates and Jobs) and by putting swift personal transportation within the reach of middle-income and even lower-income families (Ford), they made life easier for hundreds of millions of people and probably took, as their reward, well below ten percent of the value they created. Mother Teresa, though a noble human being, did far less good because she helped far fewer people. Yet make that claim and you will hear howls of protest. What matters to most people in judging morality is intentions, not results.

Jag delar uppfattningen, att det normativt relevanta är vilka utfall som uppnås, inte vilka de motiv människor utgår ifrån är. Jag delar också uppfattningen att vardaglig moral, kopplad till egenintresse, kan ge och ofta ger bättre utfall än storslagen moral. Jag är rentav misstänksam mot personer som framställer sig som motiverade av en storslagen moral. Jag kan inte undgå misstanken att deras moral är mindre storslagen än retoriken gör gällande.

Written by Niclas Berggren

11 december 2010 at 7:13

Publicerat i etik, marknadsekonomi, moral

Dikterad moral

Hur reagerar en katolik när påven ändrar uppfattning i en moralisk fråga? Jag tänker på den partiella omsvängningen när det gäller kondomanvändning, men frågeställningen är mer generell. Ändrar katoliken också, så fort han får höra om påvens omsvängning, uppfattning? I så fall är jag benägen att etikettera katoliken som infantil i etiska frågor. Som ett oroligt barn förmår eller vågar inte katoliken då själv fastslå sina moraliska uppfattningar, utan de importeras med automatik från en annan människa. Säger översteprästen bu säger katoliken bu. Säger översteprästen  säger katoliken . Är det inte förnedrande för en vuxen individ att ha övergett sin egen autonomi på detta sätt? Det inger inte respekt att acceptera dikterad moral från någon annan människa.

Written by Niclas Berggren

9 december 2010 at 15:15

Beter sig människor dåligt när det är enkelt?

Moraliska teorier utgår ofta från strikta regler som ska gälla i alla situationer. ”Du skall icke stjäla” är ett exempel. Men följer människor i praktiken den typen av dogmatiska regler — eller är deras faktiska beteende mer beroende av situation? Det senare får stöd i den nya studien ”Active Transgressions and Moral Elusions: Action Framing Influences Moral Behavior”, publicerad i Social Psychological and Personality Science:

In Study 1, participants were more likely to help a student with a disability if they were asked directly than if they were passively presented with the opportunity to help. In Study 2, participants completing a math task cheated less when cheating involved an action on their part rather than an omission. This research indicates that individuals are less likely to transgress if the transgression is explicit …

Är detta något att förfasa sig över? Kanske, men härdad som jag är lyser förfasandet med sin frånvaro i mitt fall. Det rationella tycks mig istället att vara att ta till sig dessa insikter om hur människor beter sig, särskilt när man utformar olika system. Om man t.ex. vill att människor tar ställning till att registrera sig i Donationsregistret kan det vara mer verkningsfullt att tvinga dem att svara ja eller nej, förslagsvis i samband med att de skaffar id-kort eller körkort, istället för att mer passivt erbjuda dem en möjlighet att ta ställning.

Written by Niclas Berggren

8 december 2010 at 4:22

Publicerat i etik, experiment, fusk, moral, psykologi

Bra med Downs syndrom?

Det visar sig att andelen gravida kvinnor som upptäcker kromosomfel på sina foster och som väljer att abortera har ökat från 53 till 67 procent. En representant för Svenska Downföreningen gillar inte utvecklingen:

Hon är rädd för en utveckling där det till slut kanske inte föds några barn alls med Downs syndrom.

Jag förstår inte alls denna rädsla. Vore det inte prima om inga barn föddes med detta förståndshandikapp? Vad denna representant inte verkar inse är att det kan vara bättre att inte finnas till — och till och med att det kan anses omoraliskt att låta skadade barn födas.

Written by Niclas Berggren

24 november 2010 at 21:33

Publicerat i barn, död, etik, medicin, moral

Naturen som vägledare

John Stuart Mill granskar, i ”On Nature”, närmare den uppfattning som säger att ”naturen” kan och bör ge oss vägledning gällande hur vi bör leva våra liv. Han sammanfattar sin analys på följande sätt:

The word ”nature” has two principal meanings: it either denotes the entire system of things, with the aggregates of all their properties, or it denotes things as they would be, apart from human intervention.

In the first of these senses, the doctrine that man ought to follow nature is unmeaning; since man has no power to do anything else than follow nature; all his actions are done through, and in obedience to, some one or many of nature’s physical or mental laws.

In the other sense of the term, the doctrine that man ought to follow nature, or, in other words, ought to make the spontaneous course of things the model of his voluntary actions, is equally irrational and immoral.

Irrational, because all human action whatever consists in altering, and all useful action in improving, the spontaneous course of nature.

Immoral, because the course of natural phenomena being replete with everything which when committed by human beings is most worthy of abhorrence, any one who endeavoured in his actions to imitate the natural course of things would be universally seen and acknowledged to be the wickedest of men.

Jag instämmer i det stora hela: naturen (i den mån begreppet kan göras begripligt och syftar på något annat än totaliteten av allt) innefattar inte i sig och med automatik moralisk vägledning. Frågan är hur Mill och vi andra kan säga att något i naturen är omoraliskt: det antyder att vår moraliska standard emanerar från någonstans utanför naturen och kan appliceras på den, ”utifrån”.

Se även ”Naturligt är mångfalden”, en artikel i SvD skriven av två svenska etologer, samt professor Volokhs analys av påståendet att homosexualitet är ”mot naturen”.

Written by Niclas Berggren

24 november 2010 at 5:06

Publicerat i etik, filosofi, moral, natur

En professor med arbetsmoral

Arbetslinjen praktiserades av professor Eli Heckscher, enligt denna artikel om honom i Ekonomisk Tidskrift:

Jag ser absolut inte arbetet som en plikt, snarare som ett nödvändigt ont som jag, förvisso, försöker utföra som om jag vore plikttrogen. Om människor vore genuint plikttrogna, som Heckscher, skulle socialförsäkringssystemens utformning, med avseende på risk för överutnyttjande och fusk, antagligen vara ett icke-problem.

Written by Niclas Berggren

20 november 2010 at 6:29

Publicerat i arbete, moral, nationalekonomi

Kan vetenskapen fastslå vad som är moraliskt rätt och fel?

Sam Harris menar att vetenskapen kan fastslå vad som är moraliskt rätt och fel, vilket jag har uppmärksammat tidigare, och huruvida detta stämmer har nu diskuterats på en konferens med högintressanta deltagare. Man kan ta del av korta föredrag och en paneldiskussion om denna fråga med just Sam Harris samt med Patricia Smith Churchland, Lawrence Krauss, Peter Singer, Steven Pinker och min absoluta favorit Simon Blackburn. Väl värda att lyssna till! (Särskilt Blackburn, som har förstått ett och annat, t.ex. att Harris i strikt mening har fel.)

Se även tidigare inlägg om Blackburn: ”Tio moderna myter”, ”Ska man respektera religion?” och ”Skeptisk ironi istället för ateism”.

Written by Niclas Berggren

18 november 2010 at 14:15

Publicerat i etik, filosofi, moral, vetenskap

Är de tio budorden bra?

Har du tagit del av någon söndagspredikan idag? Om inte har du ett tillfälle att här ta del av Christopher Hitchens analys av de tio budorden:

Se även inlägget ”Varning för vidskeplig moral” samt Fredrik Bendz och min lilla essä ”Taking the Ten Commandments in Vain: A Critique of the Decalogue as a Code of Ethics”.

Written by Niclas Berggren

14 november 2010 at 15:56

Publicerat i etik, moral, religion

Simulering förstärker argumentet från oenighet

Kan moraliska utsagor vara sanna eller falska, eller är det istället så, att de uttrycker subjektiva uppfattningar, som inte kan verifieras mot moraliska fakta? J. L. Mackie anför i Ethics: Inventing Right and Wrong oenighet i moraliska frågor som ett prima facie-skäl för att se den senare synen som korrekt. Han skriver (s. 95):

[T]he actual variations in moral codes are more readily explained by the hypothesis that they reflect ways of life than by the hypothesis that they express perceptions, most of them seriously inadequate and badly distorted, of objective values.

Nu visar en ny simuleringsstudie, ”A Computer Simulation of the Argument from Disagreement”, publicerad i Synthese, att detta argument från oenighet har mycket som talar för sig:

In this paper we shed new light on the Argument from Disagreement by putting it to test in a computer simulation. According to this argument widespread and persistent disagreement on ethical issues indicates that our moral opinions are not influenced by any moral facts, either because no such facts exist or because they are epistemically inaccessible or inefficacious for some other reason. Our simulation shows that if our moral opinions were influenced at least a little bit by moral facts, we would quickly have reached consensus, even if our moral opinions were affected by factors such as false authorities, external political shifts, and random processes. Therefore, since no such consensus has been reached, the simulation gives us increased reason to take seriously the Argument from Disagreement.

Det kan förstås hända att någon inte godtar utgångspunkterna för simuleringen; men i den mån man gör det får argumentet i och med detta resultat nog anses ha stärkts. Det är roligt att filosofiska resonemang kan analyseras med denna typ av mer naturvetenskapligt-matematiskt utvecklade metoder!

Written by Niclas Berggren

27 oktober 2010 at 10:52

Publicerat i etik, filosofi, moral

Ska rovdjuren utrotas?

Jag föreslog i ett tidigare inlägg att en grund för att jaga varg kunde vara att minska lidandet för andra djur. Professorn i filosofi Jeff McMahan för ett liknande resonemang, på större skala, i en artikel i New York Times. Hans slutkläm:

It would be good to prevent the vast suffering and countless violent deaths caused by predation.  There is therefore one reason to think that it would be instrumentally good if  predatory animal species were to become extinct and be replaced by new herbivorous species, provided that this could occur without ecological upheaval involving more harm than would be prevented by the end of predation.  The claim that existing animal species are sacred or irreplaceable is subverted by the moral irrelevance of the criteria for individuating animal species.  I am therefore inclined to embrace the heretical conclusion that we have reason to desire the extinction of all carnivorous species …

Detta låter vettigt i mina öron: det är bra om det aggregerade lidandet kan minskas. Dessutom förkastar även jag uppfattningen att alla djurarters bevarande är av vikt.

Written by Niclas Berggren

16 oktober 2010 at 11:10

Publicerat i djur, konsekvens, lidande, moral

Kritik mot Nobelpris

En doktor i etik ställer, apropå årets Nobelpris i medicin, en fråga:

Kan ett tidigt mänskligt embryo anses vara helt värdelöst, något som man kan använda i forsknings- eller behandlingssyfte utan etiska betänkligheter?

Ja, det kan det. Enligt min uppfattning är det inte fel att kassera ett embryo, om man så önskar, eftersom ett embryo varken är en självmedveten, rationell eller kännande varelse. Detta tänkande är i linje med Peter Singers försvar av abort — och, föga förvånande, på tvärs med Katolska kyrkans syn.

Därmed inte sagt att provrörsbefruktning (eller, för den delen, annan befruktning) är något som bör uppmuntras — vilket är en slutsats man kan dra utifrån andra etikers, såsom David Benatar, Christoph Fehige och Seana Shiffrin, arbete. Den problematisering av provrörsbefruktning som deras arbete utgör beror emellertid inte på att det skulle vara fel att kassera embryon. Snarare bör, enligt i synnerhet Benatars synsätt, fler embryon kasseras.

Written by Niclas Berggren

5 oktober 2010 at 5:34

Är jakt en acceptabel verksamhet?

Tiina Rosenberg och jag ställer oss frågande till jakt som nöje. Robert Nozick tar i Anarchy, State, and Utopia upp frågan om hur djur bör behandlas och ställer en en fråga:

For example, we might look at the case of hunting, where I assume that it’s not all right to hunt and kill animals merely for the fun of it. Is hunting a special case, because its object and what provides the fun is the chasing and maiming and death of animals? Suppose then that I enjoy swinging a baseball bat. It happens that in front of the only place to swing it stands a cow. Swinging the bat unfor­tunately would involve smashing the cow’s head. But I wouldn’t get fun from doing that; the pleasure comes from exercising my muscles, swinging well, and so on. It’s unfortunate that as a side effect (not a means) of my doing this, the animal’s skull gets smashed. To be sure, I could forego swinging the bat, and instead bend down and touch my toes or do some other exercise. But this wouldn’t be as enjoyable as swinging the bat; I won’t get as much fun, pleasure, or delight out of it. So the question is: would it be all right for me to swing the bat in order to get the extra pleasure of swinging it as compared to the best available alternative activity that does not involve harming the animal?

Hur svarar jägarna? Är det försvarbart att jaga djur bara för att man har det som ett intresse som man finner kul? Är det i så fall försvarbart att svinga ett slagträ mot en ko, som i Nozicks exempel? (Man kan därutöver ställa sig frågan om inte många jägare faktiskt finner tillfredsställelse i just själva dödandet, något jag finner äcklande.)

Written by Niclas Berggren

22 september 2010 at 4:26

Publicerat i djur, etik, filosofi, jakt, moral

En nybliven amoralist

Filosofen Joel Marks anser inte längre att det finns någon moral. Han är en amoralist. Det hindrar honom dock inte från att kritisera andras moraliska hållningar:

I have been led to a sort of Socratic mode of moral argumentation. Socrates was notorious for interrogating his interlocutors rather than asserting and defending theses himself. Similarly, I am suggesting, I will continue to be able to hold forth as a critical moral reasoner, even though I no longer believe in morality, so long as I confine myself to questioning the inferences of others (and gingerly deflect their questions about my own moral commitments by speaking in the mode of morality, as above). It is true that I would thereby fail to be completely forthcoming about my own meta-ethics whenever doing so would be disruptive to the dialogue; but I do not think I would be doing anything that is considered unkosher even when moralists are arguing among themselves.

Man kan nog kalla Marks för en fiktionalist: han talar som om moral existerar utan att anse att den faktiskt gör det. Är man därmed en förkastlig människa? Icke alls, menar Marks. Man kan förespråka saker som andra anser moraliska utan moral:

There I am, then, honestly discussing particular issues with opponents, and justifying my positions to them by their moral lights. But how do I justify them to myself, since I have no moral lights anymore? For example, on what basis would I myself be a vegetarian? The answer, in a word, is desire. I want animals, human or otherwise, not to suffer or to die prematurely for purposes that I consider trivial, not to mention counterproductive of human happiness.

Detta synsätt tilltalar mig.

Written by Niclas Berggren

20 september 2010 at 14:42

Publicerat i etik, fiktionalism, filosofi, moral

Rena händer, rena sinnen

Som läsare av denna blogg känner till vurmar jag för renlighet, särskilt för händer. En känsla av fysisk renhet kan medföra en oavsedd konsekvens, enligt den nya studien ”A Clean Self Can Render Harsh Moral Judgment”, publicerad i Journal of Experimental Social Psychology:

Physical cleanliness has many medical benefits, such as protection from the dangers of contagion. We explore a potential unintended consequence of cleanliness. Given the metaphorical association between physical cleanliness and moral purity (Zhong & Liljenquist, 2006), we contend that a clean self may also be linked to a virtuous self. This enhanced moral self-perception can in turn license harsher moral judgment. Three experiments found that cleanliness, whether induced via physical cleansing or through a visualization task, licensed severe judgment on morally contested issues such as abortion and pornography.

Man skulle kunna tänka sig att det inte är känslan av fysisk renhet som ger intolerans, utan att det finns en bakomliggande faktor som får vissa att vilja hålla sig (och andra) rena såväl på det fysiska som på det ”moraliska” området. Men om valet står mellan medmänniskor som har rena händer och medmänniskor som är toleranta mot abort och porr, vad ska man då välja?

Written by Niclas Berggren

6 september 2010 at 5:21

Är kyrkobesökare ärliga?

Det finns en föreställning om att religion är bra i ett samhälle därför att den ger en grund för moraliskt beteende. Stämmer det? En österrikisk studie, ”Honesty on the Streets — A Natural Field Experiment on Newspaper Purchasing”, ger vid handen att den uppfattningen inte är självklart sann. Undersökningen bestod av att låta människor oövervakat välja hur mycket de skulle betala för en söndagstidning, där priset angavs till 60 cent. I en enkät fann forskarna bl.a. följande:

People who regularly attend service at church pay 22.1 cents less for the Sunday tabloid … This is a large effect, and we can only speculate with regard to its reasons. One reason might be that the church attendees lacked the coin money to make a proper payment. Active religious participation is high in the region, and on a typical Sunday morning it is plausible that many people might have donated some of their coin money to the church. Of course, this explanation does not change the fact that church attendees are particularly dishonest when paying for the newspaper. Another possible explanation is that the church attendees share relevant social traits. Gneezy (2005) found that honesty interacts with social preferences towards the person who benefits from one’s honesty. According to this explanation, a typical church attendee might believe that it would do little harm to the wealth of the publisher if he does not pay for the paper.

Åtminstone kan de kristna fuskarna antas vara ärliga när de tillfrågas om vad de betalade. Alltid något, men de utgör knappast på det hela taget ett moraliskt föredöme.

Tips: Tobias Heldt.

Written by Niclas Berggren

3 september 2010 at 4:56

En ateistisk doktor, tack

För ett tag sedan publicerades Döden är förhandlingsbar av professor Torbjörn Tännsjö. I denna genomgång av vård i livets slutskede i Sverige konstateras bl.a. följande:

[I] dag varierar praxis och läkarens personliga moral är många gånger avgörande. Men inom gällande lagstiftning finns trots allt ett förhandlingsutrymme för ett anständigt döende …

Intressant nog visar en ny brittisk studie, ”The Role of Doctors’ Religious Faith and Ethnicity in Taking Ethically Controversial Decisions During End-of-Life Care”, publicerad i Journal of Medical Ethics, att läkares religiösa synsätt påverkar hur de talar med och beter sig mot svårt sjuka, döende patienter:

Independently of speciality, doctors who described themselves as non-religious were more likely than others to report having given continuous deep sedation until death, having taken decisions they expected or partly intended to end life, and to have discussed these decisions with patients judged to have the capacity to participate in discussions.

Detta förvånar inte: som Peter Singer påpekar i Rethinking Life and Death: The Collapse of Our Traditional Ethics står en humanitär idé om livskvalitet och en religiös idé om livskvantitet mot varandra i den praktiska medicinska etiken. När jag drabbas av sjukdom, plågor, åldrande — måtte jag få en ateistisk doktor! (En fördel med att ha flyttat till Stockholm från Jönköpings län är att sannolikheten att min önskan blir uppfylld är betydligt högre här.)

Se även ”När palliativ vård inte räcker till”, ”Nedsövning för att minska lidande””Är dödshjälpsmotståndarna inkonsekventa?”, ”Doktor Glas om dödshjälp och abort””Balanserad önskan att dö””När livet är hemskt””Svaga argument mot dödshjälp””Friheten att dö””Ja till eutanasti””Liv och död””Legalisera aktiv dödshjälp””Dödshjälp och Göran Persson”, ”Att dö utan smärta””Döden kan befria””Dödshjälp när så önskas””Hjälp att dö bör tillåtas””Liv till varje pris””Dödshjälp i Nederländerna””Obefogad religiös alarmism””Att dö för andras skull””JK om dödshjälp””Det rör på sig i dödshjälpsfrågan””Dödshjälp skadar men kan föredras ändå”, ”Den irrationella döden””Rationell syn på självmord”.

Written by Niclas Berggren

27 augusti 2010 at 5:15

Tabu mot incest

I de flesta kulturer finns ett tabu mot incest. Orsaken till det är omdebatterad: Edvard Westermarck ansåg orsaken vara biologisk (en anpassning med syfte att öka genetisk diversifiering), medan Sigmund Freud ansåg den vara kulturell (ett sätt för att motverka de incestuösa tendenser som han menade finns hos de flesta). En ny studie, ”Westermarck, Freud, and the Incest Taboo: Does Familial Resemblance Activate Sexual Attraction?”, publicerad i Personality and Social Psychology Bulletin, tycks ge Freud rätt:

Evolutionary psychological theories assume that sexual aversions toward kin are triggered by a nonconscious mechanism that estimates the genetic relatedness between self and other. This article presents an alternative perspective that assumes that incest avoidance arises from consciously acknowledged taboos and that when awareness of the relationship between self and other is bypassed, people find individuals who resemble their kin more sexually appealing. Three experiments demonstrate that people find others more sexually attractive if they have just been subliminally exposed to an image of their opposite-sex parent (Experiment 1) or if the face being rated is a composite image based on the self (Experiment 2). This finding is reversed when people are aware of the implied genetic relationship (Experiment 3).

Dvs. kännedom om genetiskt släktskap minskar graden av sexuell upphetsning, medan genetiskt släktskap som är dolt ökar graden av sådan upphetsning. Detta är skrämmande forskningsresultat för de av oss som omfattas av ett tabu mot incest.

Som alltid förespråkar jag emellertid rationell analys, vilket ger upphov till tre frågor:

  1. När någon förfasas över incest anförs ofta synbart rationella skäl, som ”det ökar sannolikheten för genetiska skador på avkomman”. Antag att två närbesläktade personer båda är sterila. Är då sexuell aktivitet dem emellan moraliskt fel? De som svarar ”ja” kan, mot bakgrund av de nya forskningsresultaten, tänkas resonera i enlighet med känslomässigt inlärda reaktioner utan saklig grund.
  2. Antag att två icke-besläktade personer försöker skaffa barn med kännedom om förhöjd risk för skador på det eventuella barnet (t.ex. Downs syndrom eller hjärtproblem). Är detta moraliskt fel? De som förkastar incestuösa förhållanden med argumentet att de innefattar förhöjd risk för skador på eventuell avkomma men som svarar ”nej”på denna fråga tycks mig inkonsekventa.
  3. Bör incestuösa förhållanden vara olagliga? Det anser jag inte. Däremot kan man fundera på om det inte är rimligt att stigmatisera försök att skaffa barn inom ramen för sådana förhållanden (precis som i alla förhållanden där förhöjd risk för skador på eventuella barn kan konstateras). I den mån en villighet att testa fostret och att abortera vid förekomst av skador finns, kan grunden för stigmatiseringen dock falla.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

29 juli 2010 at 5:12

Vad påverkar piratkopiering?

Det är välkänt att vissa ungdomar piratkopierar musik. Vad är det för faktorer som påverkar ett sådant beteende? I den nya studien ”The Determinants of Music Piracy in a Sample of College Students” rapporteras följande:

Our empirical results show that WTP [willingness to pay] for music only has a significant negative effect on music piracy insofar as controls for parental income are omitted. In other words, one’s WTP for music is driven largely by one’s full income, which includes parental income for the college students considered in this paper. More importantly, we find that transactions costs significantly affect the decision to pirate music. For a 1 percent increase in a respondent’s subjective assessment of the likelihood that she will get caught pirating music, the likelihood that her last song was pirated decreases by almost 0.5 percent. For a 10 percent increase in a respondent’s morality proxy, the likelihood that her last song was pirated decreases by 0.2 percent. Finally, respondents who had recently received an iTunes gift card were 15 percent less likely to have pirated their last song, and the lower the annual income of a respondent’s parents, the more likely she was to have pirated her last song.

Det jag fann mest intressant var att sannolikheten för att bli åtalad utövar en starkt återhållande effekt (där mitt intryck är att fallen med åtal är mycket få; en avskräckande effekt skulle kunna uppnås om risken att ”åka fast” ökades). Likaså var det intressant att notera ett samband mellan moralsyn i vidare mening och beteende. Den som anser det fel att fuska, bryta mot lagen och utsätta andra för risker mer allmänt är också mindre benägen att piratkopiera. Frågan är om en vilja att piratkopiera därmed är förknippad med en öppenhet för fusk och lagbrott på andra områden.

Det är dock inte självklart att piratkopiering på det hela taget är en dålig företeelse: se ”Splittring om fildelning”, ”Behövs upphovsrätt för musik?”, ”Gynnas kreativiteten av långt upphovsrättsskydd?” och ”Fildelningens välfärdseffekter”.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

18 juli 2010 at 5:43

Publicerat i fildelning, forskning, moral, musik

Jämlikhet och avund

Professorn i moralfilosofi vid Oxford University Julian Savulescu:

[E]quality has no intrinsic value and panders to our vicious nature to be envious of others. Levelling down is absurd. And why level up if we can raise everyone, improving all of their lives instead of just some? To reduce people’s envy of others, when their own lives are good and better? That is no reason.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

25 juni 2010 at 5:51

Ska vi låta människor svälta?

Att ens ställa frågan verkar egoistiskt: Ska vi, trots att människor svälter just nu, låta bli att hjälpa dem? Ja, Don Moller menar att det är rimligt att göra det om det innebär att man kan hjälpa fler människor som annars skulle svälta i framtiden. Han anger i ”Should We Let People Starve — For Now?”, publicerad i Analysis (preliminär gratisversion här), bl.a. dessa fyra antaganden:

(1) Future lives count just as much as present lives; preventing future deaths is just as important as preventing present-time deaths.
(2) There will continue to be at-risk people in developing countries whose lives we could save by contributing to aid organizations in the foreseeable future.
(3) The real cost of providing life-saving aid will decrease over time.
(4) There are methods of increasing our wealth (in real terms) over time.

Han presenterar sedan följande argument:

Now, when (1) and (2) are combined with either (3) or (4) we arrive at a case for delaying giving aid. For in that case we will be able to save more people in the future with the money we are now contemplating giving away than we can save right now. Whether the reason is that the same money will go further in the future (assumption 3) or whether I will simply have more money available (assumption 4), either way, my $100 may save X people today, but it will save more in the future. All I need do is place my money in an interest-bearing account and will all proceeds to an aid organization. But of course both (3) and (4) seem fairly plausible, and if both are true, then this argument becomes that much stronger: if only we delay giving money today, we can save more people later by giving more aid that will go further in the future. Giving now thus involves a large (and lethal) opportunity cost. Hence we should let people starve now in order to save more people later, runs the argument.

Argumentet är enkelt och, för mig, övertygande; trots dess enkelhet och rimlighet hade jag inte tänkt på det tidigare. Så när Peter Singer rätteligen uppmanar oss att rädda liv blir frågan inte bara hur utan också när. Kanske om 30 år snarare än idag.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

21 juni 2010 at 5:36

Publicerat i filosofi, moral, rationalitet, svält

Ska vi dö ut?

Peter Singer har läst samma bok som jag och ställer en fråga:

So why don’t we make ourselves the Last Generation on Earth? If we would all agree to have ourselves sterilized then no sacrifices would be required — we could party our way into extinction!

Nu vill Singer trots allt inte uppmana alla att sluta skaffa barn, men han menar att frågan om det ligger i något barns intresse att födas är väl värd att analysera. Det gör jag också, men jag betvivlar att särskilt många andra gör det.

Tips: Bengt Kriström.
Se även inläggen ”Bör nya människor skapas?”, ”Är det moraliskt godtagbart att skaffa barn?”, ”Ja till livet eller ja till döden?” och ”Friheten att skaffa barn”.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

13 juni 2010 at 5:29

Publicerat i barn, filosofi, moral

Sex mellan människor och andra djur

På Stockholms filmfestival för några år sedan visades filmen Zoo, om en man som dog efter att ha haft sex med en häst. Den var omskakande och motbjudande. På basis av sådana känslor, kan man gissa, vill nu jordbruksministern kriminalisera allt sexuellt umgänge mellan människor och andra djur. Vågar jag kungöra att jag i denna fråga istället håller med docent Schultz och professor Singer om att enbart sådana sexuella aktiviteter som medför lidande ska vara förbjudna? Dvs. jag är nöjd med dagens lagstiftning. Om du är inne på jordbruksministerns förbudslinje, vilket är ditt främsta skäl? Om det är att icke-mänskliga djur inte är förmögna att ge sitt explicita medgivande, se Stefan Andreas Kiralys uppsats ”The Philosophical Implications of Zoophilia” för en problematisering. Om man anser att en oförmåga att ge ett explicit medgivande utgör ett tillräckligt skäl för ett förbud när det gäller sexuella aktiviteter, blir frågan varför en sådan oförmåga inte utgör ett tillräckligt skäl för en rad andra tänkbara förbud när det gäller människans beteende med avseende på andra djur. Har t.ex. en hund givit sitt explicita medgivande till att hållas fången av en människa?

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

12 juni 2010 at 19:23

Publicerat i djur, etik, lagstiftning, moral, sex

Tysk dekadens

Min gode vän Karl rapporterar från Berlin:

We ended up in a club which was very German in the sense that one of the drinks on offer wasn’t called Orgasm nor Sex on the Beach, but simply: SPERMA. I just had to order that one:
– Sperma bitte.
– Bitte?
– Sperma.
– Jawohl.
The Sperma tasted really good. It was a mixture of sweet and salt and i wasn’t really able to pinpoint the ingredients. I brought my Sperma to the dancefloor and someone bumped into me so I got Sperma all over my hands. The Sperma was really sticky, so I went with my friend to the bathroom to wash my hands.
– Diese Sperma klebt wirklich, I said.
– Er hat das Getränk gemeint, my friend said.

Dit vågar jag nog inte åka igen.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

7 juni 2010 at 17:50

Publicerat i alkohol, moral, sex

Celibat för unga män

Jag har de senaste dagarna sett två filmer med unga män som levde i celibat. Först var det Valentin Bulgakov, sekreterare till Leo Tolstoj, som enligt filmen The Last Station hade anslutit sig till den store författarens livsfilosofi, vilken inbegrep sexuell avhållsamhet. Men han föll för en flicka och kopulerade efter ett tag med henne. Sedan var det Sam Gold i filmen Holy Rollers, en ortodox jude som inte ens ville vidröra kvinnor men som till slut intensivt kysste en kvinna han inte var gift med.

Filmerna fick mig att undra över en påförd regel att leva i celibat. Har man det som egen, genuin preferens ser jag inget problematiskt med det: var och en får bli salig på sin fason. Men när ett extern regelverk ålägger en att inte ha sex uppstår nästan oundvikligen spänningar, och (skulle jag tro) osunda sådana. Filmerna illustrerar det (även om detta inte är någon huvudpoäng i någon av dem). Jag kan inte undgå att finna det märkligt och motbjudande att formulera och sprida livsfilosofier med celibat som inslag.

Jag rekommenderar Hans Küngs artikel om celibat för präster i Katolska kyrkan.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

3 juni 2010 at 17:40

Publicerat i celibat, film, moral, sex

Barns syn på rättvisa

Jag nämnde nyligen att viljan att omfördela påverkas av hur människor uppfattar orsaken till inkomstskillnader. Nu visar en ny norsk studie, ”Fairness and the Development of Inequality Acceptance”, publicerad i Science, att detta sätt att tänka är mindre vanligt hos barn men att det blir vanligare i tonåren:

We found that as children enter adolescence, they increasingly view inequalities reflecting differences in individual achievements, but not luck, as fair, whereas efficiency considerations mainly play a role in late adolescence.

Dvs. när barn är små vill de dela lika, men när de blir större tycker de i allt högre grad att inkomstskillnader är acceptabla om de beror på att vissa har ansträngt sig mer än andra. Några frågor:

  1. Är barnens uppfattning mer tilltalande än ungdomarnas, dvs. kan ungdomarnas syn ses som mer insiktsfull och välövervägd eller som mer korrumperad och kopplad till själviska impulser?
  2. Anser de som accepterar inkomstskillnader att dessa är rättvisa eller att de är orättvisa, där orättvisa accepteras därför att konsekvenserna för någon annan målvariabel anses väga tyngre?
  3. Varför förs aldrig eller sällan resonemang av det här slaget i den politiska debatten? Anser de som talar sig varma för distributiv rättvisa att några inkomstskillnader kan anses rättvisa? På vilken grund?
  4. Vad blir slutsatsen om vi inser att ingen egentligen förtjänar mer än någon annan?

Här kan man läsa en populärvetenskaplig sammanfattning.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

30 maj 2010 at 13:56

Mycket debatt om religion

På senare tid har religionsdebatterna avlöst varandra i Stockholm. Jag tänkte tipsa om två:

Jag är inte säker på att debatter av detta slag övertygar någon som sedan tidigare har en viss uppfattning, men de kan möjligen påverka obeslutsamma åhörare och är hursomhelst underhållande.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

17 maj 2010 at 17:29

Att titta på lättklädda flickor

Människor vill uppfatta sig själva, och vill att andra ska uppfatta dem, på ett visst sätt. Därför finns en tendens att försöka rättfärdiga beteenden som kan anses tvivelaktiga. Detta beläggs i den nya experimentella studien ”‘I Read Playboy for the Articles': Justifying and Rationalizing Questionable Preferences”. Forskarna bad manliga studenter att välja mellan två sporttidningar. Mind Hacks sammanfattar resultaten:

One had more articles, but the other featured more sports. When a participant was asked to rate a magazine, one of two magazines happened to be a special swimsuit issue, featuring beautiful women in bikinis. When the swimsuit issue was the magazine with more articles, the guys said they valued having more articles to read and chose that one. When the bikini babes appeared in the publication with more sports, they said wider coverage was more important and chose that issue. This, as it turns out, is a common pattern in studies of this kind, and crucially, participants are usually completely unaware that they are post-justifying their choices.

Finns det fördelar med denna typ av (ofta omedveten) lögn? Forskarna skriver:

First, from a strictly utilitarian point of view, it enables an individual to engage in self-serving behavior without incurring psychological costs. Second, preserving a sense of one’s morality despite evidence to the contrary allows individuals not just to see themselves as good, but as better and more moral than others (Chambers & Windschitl, 2004; Codol, 1975; Epley & Dunning, 2000). Individuals who deceive themselves in these ways may be happier than others – normal psychology is characterized by people seeing themselves as “above-average,” while depression is linked to realism (Dunning & Storey, 1991). Thus rationalization and justification can involve a tradeoff between the truth – people admitting the real reasons for their questionable behavior – and their well-being – denying those reasons leads them to be happier. We would suggest that while the benefits may outweigh the costs for an individual, those costs are likely assumed by that person’s peers: We would likely not want to be the partner, roommate, or subordinate of a person comfortable sacrificing truth for personal happiness.

Håller du med forskarna på slutet? Är sanning viktigare än välmående? Man kan också ställa frågor till dessa peers: ”Om en person i din närhet känner behov av att ljuga om sina förehavanden för att framstå i god dager inför dig, säger det något om dina värderingar och hur du framför dem? Bör du kanske mjuka upp dem? Är det du som ska sluta fördöma någon som tittar på flickor i bikini?”

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

15 maj 2010 at 5:37

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 141 andra följare

%d bloggers like this: