Nonicoclolasos

Min favoritlåt från Dolly Partons nya skiva Backwoods Barbie heter “The Lonesomes”. Den 13 juni ska jag på konsert med henne på Stockholms stadion. Jag hoppas att hon framför denna låt där:

Jag har ofta förundrats över hur viktig musik verkar vara för många människor. De lyssnar närhelst de får tillfälle och verkar genuint intresserade av melodier, texter och artister. Raymond Geuss skriver om filosofen Richard (“Dick”) Rorty:

We could also find no common ground in aesthetics because of my own obsession with the philosophy of music. Dick seemed not only, as I have mentioned, to be deeply unmusical, like Freud, but he sometimes seemed even slightly irritated by the very existence of music and certainly by the thought that someone could take it sufficiently seriously to try to think about it in a sustained and systematic way.”

Jag befinner mig någonstans mitt emellan musikälskarna och Rorty. Dvs. jag uppskattar musik då och då, men jag känner inget behov av att lyssna hela tiden (fem gånger i veckan räcker bra). Och jag undrar ibland om min uppskattning av musik inte är mer intellektuell än emotionell.

En fin visa kan få den bästa familj att bli ännu lyckligare:

Jag blev just tårögd då jag såg David Archuleta sjunga i American Idol:

Min favoritbalett bland de klassiska verken är Don Quijote, baserad på den kända boken med samma namn. Det jag främst tycker om är den färg- och livsglada inramningen, den medryckande musiken av Léon Minkus och den stundtals tekniskt krävande koreografin.

Se Mikhail Baryshnikov och Cynthia Harvey dansa de två ledande rollerna Basilio och Kitri i ett utdrag från American Ballet Theatre 1983. Notera särskilt Harveys piruetter [vid 0.48] och Baryshnikovs diton [vid 1.53]!

Det finns vissa musikstycken som får en att tappa andan. Prokofievs pianosonat nr 6 (opus 82), 4:e satsen, är ett exempel på det. Min favoritdel börjar vid 1.30. Trots att en ung Evgeny Kissin spelar lite fel under 1.32—1.34, tycker jag att hans framförande är underbart i sin livaktighet!

Han-Na Chang excellerar på sin cello i slutet av Sjostakovitjs första cellokonsert (opus 107). Vilken inlevelse — hennes ansikte och kropp arbetar cellon!

Jim Croce hade en väldigt fin sångröst, något som ibland nuförtiden får stå tillbaka för allmän utstrålning. Tyvärr dog Jim i en flygolycka 1973, blott 30 år gammal. Här sjunger han sin hitlåt om en buse, Leroy Brown:

I Wagners opera Götterdämmerung ingår följande musikstycke, ofta kallat Siegfrieds begravningsmarsch, som för övrigt också spelades på Wagners egen begravning. Vill du ha en begravning som gör ett avtryck i de efterlevandes sinnen kan du välja detta musikstycke istället för timida svenska visor. Dessa basuner! Dessa pukor! Denna förstämning!

LaKisha Jones, från förra säsongen av American Idol, framför “Stormy Weather”. Hon är som en urstorm hela hon!

Medan jag i godan ro ser på Så ska det låta, dyker helt plötsligt för mig okänd information upp i rutan. Ayn Rand har varit med och komponerat den härliga gamla slagdängan “Only You”! Bildbevis:

Det är Linda Bengtzing och Brolle Jr. som framför den stora filosofens musikaliska mästerverk.

Elektra av Richard Strauss är en av mina absoluta favoritoperor. Temat är hämnd: Elektra är ytterst upprörd över att hennes mor och moderns älskare har dödat fadern.* Musiken är omskakande modern och omtumlande i sin dramatik.

Se ett kort utdrag med Elizabeth Connell som Elektra. Här sjunger hon “Was bluten muβ?” – hon talar om för sin mor att det är hennes blod som måste flyta för att hennes mardrömmar ska upphöra. Döden som befriare, alltså.

Ta också gärna en titt på listan med mina tio favoritoperor.

____________________________

*Viljan till hämnd är destruktiv, vilket ny forskning bekräftar.

Ray Charles framför “Hallelujah, I Love Her So” med den äran. Låt vara att jag förkastar såväl hans religiösa terminologi – halleluja betyder “lovad vare Jahve” – som hans hyllande av romantisk kärlek. Men sången är svår att inte ryckas med i.

I kortfilmen Une robe d’été (En sommarklänning) av François Ozon illustreras en av mina insikter, att romantisk kärlek är en överskattad företeelse. Attraktion låter sig inte låsas in utan är fri, vilket gör mänskliga arrangemang som “relationer” svårhanterliga. Se ett utdrag ur filmen, med fantastisk musik, där spänningarna är uppenbara.

Se hela filmen här.

Förvisso är jag elitist, men enbart i kunskapsfrågor, inte i smakfrågor. Därför finner jag det otidsenligt med en jury i Melodifestivalen. Med det sagt tycker jag ändå att Charlotte Perrelli är en värdig vinnare.

Jag vill dock tipsa om något jag anser ännu bättre, nämligen Dmitrij Sjostakovitjs 11:e symfoni. Lyssna här på ett utdrag ur den kraftfulla fjärde satsen (utan att hänga upp dig på den skräckinjagande dirigenten):

Denna dag måste jag förstås bjuda på kvinnlig fägring och skönsång, närmare bestämt i form av Mireille Mathieu, som framför “Viens chanter pour le bon dieu”:

 (Förresten, ser inte de två inledande sångarna lite lätt homo-gay ut? Apropå att kunna se på någon vilken läggning denne har.)

Arirang är inte bara min koreanska favoritrestaurang i Stockholm (testa för allt i världen deras bibimbap!) utan också en koreansk folksång. Den spelades av New York Philharmonic Orchestra under dess första besök i Nordkorea. Orkestern mottogs mycket väl, vilket illustrerar den universella kraften i väl utförd konstverksamhet.

Jag är emot bojkotter av diktaturstater, såväl på det ekonomiska som på det sportsliga och kulturella området. Utbyte, emotionell beröring, kontakt, upplevelsen av gemensamma intressen – allt det torde förstärka viljan till mänsklig gemenskap över nationsgränser och politiska system och, i längden, viljan till demokratisering och politisk enhet. I synnerhet den rena konstupplevelsen har potential att förena, oavsett kontext och kultur.

Melodifestivalens fjärde deltävling gick av stapeln i afton. Linda Bengtzings blonde dansare får man som tur är se mer av. Linda själv såg ut som Posh Spice. A replica!

“It’s My Party” med Lesley Gore:

Tänk att unga män dansade i kostym i början av 1960-talet!

Bibeln innehåller en berättelse om hur städerna Sodom och Gomorra förstördes av Jahve.* Pet Shop Boys har en relativt ny låt som heter just “The Sodom and Gomorrah Show”. Man kan ansluta sig till denna show, men ett anslutande rymmer både fröjder och faror. I låten får en ung man följande fråga och information:

Are you gonna go
to the Sodom and Gomorrah Show?
It’s got everything you need for your complete
entertainment and instruction.
Sun, sex, sin, divine intervention,
death and destruction.
The Sodom and Gomorrah Show
is a once-in-a-lifetime production.”

_______________________

*John Boswell argumenterar i Christianity, Social Tolerance, and Homosexuality (University of Chicago Press, 1980, s 92 ff) för att berättelsen inte handlar om homosexualitet utan mer sannolikt om våldtäkt och ogästvänlighet. I vilket fall har ortsnamnet Sodom sedermera givit upphov till ordet sodomi.

Det slog mig när jag tittade på Melodifestivalen igår att det inte alltid är bra att medverka, synas, noteras. Att medverka, synas, noteras kan gynna en själv och det man företräder om det man framför är bra, men endast då. Tag som exempel Eskobar, som kom sist i tävlingen efter ett dåligt framträdande med falsksång. Bandets “varumärke” måste anses allvarligt skadat. Det hade säkerligen varit bättre för dem att inte delta i tävlingen.

Denna lärdom tycker jag även att forskare bör ta till sig. Vissa verkar brinna för att medverka, synas, noteras – vilket kan gynna en själv och det man företräder om det som sägs baseras på fakta och vetenskaplig analys. Men det inger knappast respekt, varken för den egna personen eller för forskarsamhället som kollektiv, när en forskare qua forskare kommentarar allt mellan himmel och jord. Less is oftentimes more. Dock är det förstås inte heller bra när personer som baserar det de säger på fakta och vetenskaplig analys håller tyst. Denna lilla fyrfältare illustrerar min syn på saken:

Problemet är, som jag ser det, att dagens situation präglas av de två rutorna märkta “dåligt” i alltför hög grad, i linje med vad Bertrand Russell har observerat.

I danstävlingen Prix de Lausanne tog sig svenske Joakim Adeberg till final, där han bl.a. dansade ett fantastiskt solo ur John Neumeiers balett Nijinsky. Du kan se hans kraftfulla och tekniskt kompetenta framförande genom att klicka näst längst ned på denna sida.

Det bär mig lite grann emot att bekänna min emotionella svaghet för militärparader och Last Night of the Proms. För att lugna läsare som är bekanta med min anti-nationalism vill jag också bekänna min svaghet för fiktionalism. Det handlar om att inte ta allt på allvar, om att tolka och tala om tillvaron på ett sätt som roar men som inte är helt i överensstämmelse med hur den de facto är beskaffad. Fiktionalismens attityd är aggressivt men hemligt ironisk. På ett plan kan man avvisa alla nationalistiska yttringar; på ett annat plan kan man hylla och njuta hejdlöst av dem qua fiktioner.

Här ger jag er därför Della Jones och John Tomlinson i “Rule Britannia” från Royal Albert Hall 1993. Dellas röst är stundtals all over the place, men stämningen är härlig.

Carola och Andreas är visst favoriter i kvällens deltävling i Melodifestivalen.

Att den förra har en märklig syn på tillvaron har tidigare konstaterats, men detta citat om deras låt förstärker det intrycket:

Jag har överlåtit den till Gud och han får ta den så långt han vill.”

Skulle Jahve bry sig om Carolas poplåt? Han bryr sig inte om svälten i Afrika eller att en massa människor dog i tromber i den amerikanska södern, så allsmäktig han är, men Carolas låt bryr han sig visst om. Vilken god gud!

Och Andreas säger:

Jag tror på en universell kärlek som man kan hitta i Bibeln, men även i andra religiösa skrifter.”

Universell kärlek? Bibeln är full av exempel på när Jahve själv dödar och uppmanar andra att döda dem han ogillar, inklusive oskyldiga som råkar tillhöra en viss folkstam. Han säger också att alla de som inte bekänner Jesus som herre ska straffas i evighet. Kärlek? Universell?

Nej, det finns som tur är andra som kan få min röst i afton.

Uppdatering: Gud ville visst inte riktigt.

Carly Simon sjunger Bond-låten “Nobody Does It Better”:

Carola om Christer Sjögren, som var en av fyra artister hon röstade på i Melodifestivalens första deltävling:

Christer var klockren – den låten kommer bli kult.”

Jag finner Igitur mer insiktsfull i denna fråga.

Det tackar vi för:

Mitt namn är Lena och jag tänker inte va’ tyst!” 

Nej, detta inlägg handlar inte om moderaternas framtid utan om Jeff Mills framförande, tillsammans med Montpelliers Filharmoniska Orkester, av ”The Bells” ur verket Blue Potential. En härlig blandning mellan techno och klassiskt. Fusion, sweet fusion.

Denna text av Mårten Schultz är obligatorisk läsning:

Är det inte snarare så att upphovsrätten, i sin nuvarande och framför allt blivande form, kränker köparens äganderätt till musiken, riskerar att kränka yttrande- och tryckfrihet och i allmänhet får anses som en anomali i en liberal rättighetskatalog?”

The History Boys är en film som jag blev starkt berörd av – ja, jag blev t.o.m. tårögd av den. Den handlar om en grupp engelska tonårspojkar i en pojkskola, deras försök att komma in på Oxford University, deras känslor för varandra och för lärarna – och den innehåller en väldigt fin sång, “Bewitched, Bothered and Bewildered”, där den söte judiske pojken Posner sjunger om sin stora kärlek i klassen:

I’ll sing to him, each spring to him, and worship the trousers that cling to him.”

Jag vill också dyrka allt som hör en skönhet till!

1. Will & Grace
2. Family Matters
3. Dawson’s Creek

De viktiga frågorna avhandlas av TV 4:s tidigare kändisexpert Daniel Nyhlén:

Vart har Darin tagit vägen?
Sara, 14, Karlstad

Daniel svarar:
Ja, vart har han tagit vägen? Han kanske har gått och gömt sig.”

Eartha Kitt, mina damer och herrar:

Kathleen Battle och Jessye Norman i en härlig spiritual-duett om skvaller och skandaler i kyrkans värld:

(Tyler Cowen klargör dock att skvaller kan fylla en social funktion.)

Jag erbjuder, för den klassiskt sinnade, ett utdrag ur Faurés Requiem, närmare bestämt “Libera me”:

Den mer popinriktade får njuta av Wham! i “I’m Your Man” (där musiken börjar 1.20 in i videon):

Jag gillar inte mycket av den popmusik jag hör. (Inte för att jag hör så mycket.) Ett undantag är Christina Aguileras “Candyman”. Jag tror t.ex. att den vore riktigt kul att bugga till!

(Scenografin i videon påminner för övrigt starkt om Kungliga Operans något udda scenografi till operan Kärleksdrycken häromåret.)

Miss Bible Belt sjunger en härlig och rörande visa om hur hon i ekonomiska spörsmål helt förlitar sig på Jesus:

Kanske kan man förlita sig på Jesus, men man bör vara försiktig med att förlita sig på hans uttolkare på jorden. Dagen har i en synnerligen intressant serie granskat den nu i konkurs försatta församlingen Stockholm Karisma Center och hur dess pastorer – under ledning av Thomas Ardenfors, numera moderat fritidspolitiker i Sollentuna (!) – skrupelfritt utnyttjade anställdas, medlemmars och andras godtrogenhet:

– Ska jag skicka upp min hyra till himlen? Det är en av de frågor som 2004 riktas mot ledningen i Stockholm Karisma Center, av en anställd som inte fått någon lön. Men ledningen predikar att det är Gud som har lovat vara Karismafolkets försörjare.”

Läs del 1, del 2, del 3, del 4, del 5 och del 6 av granskningen. En tragisk dokusåpa. Kanske innehåller den en och annan lärdom för dem som predikar att “religion behövs för god moral”.

Pierre Sarkozy, musikproducenten, alltså. Presidentens ena son.

Här ses den yngre sonen, Jean, framför sin äldre bror, Pierre:

Pojkarna lär för övrigt behöva bereda sig på en ny styvmor.

Sjostakovitjs andra pianotrio, Op. 67, är ett kraftfullt stycke musik, med kapacitet att beröra på djupet. Ett smakprov ur fjärde satsen:

Jag lyssnade på det för första gången efter att ha läst denna Sjostakovitj-betraktelse.

En av mina favoritsångerskor, Mireille Mathieu, sjöng på 1980-talet en härlig duett med Patrick Duffy, mest känd som Bobby i Dallas. Avnjut såväl Mireilles sagolika engelska uttal som Patricks skönsång i “Together, We’re Strong”:

Jag tycker om opera, och nedan anger jag mina tio favoritoperor (i bokstavsordning, utan rangordning). Det var svårt att välja ut dessa tio (eller 13) verk, då jag också tycker om många andra operor. I vart och ett av fallen länkar jag till mina favoritinspelningar, från vilka smakprov kan avlyssnas.

• Death in Venice av Benjamin Britten (smakprov)
• Elektra av Richard Strauss (smakprov)
• Lucia di Lammermoor av Gaetano Donizetti (smakprov)
• Norma av Vincenzo Bellini (smakprov)
• Peter Grimes av Benjamin Britten (smakprov)
• Der Ring des Nibelungen (tetralogi, lite fusk, jag vet) av Richard Wagner (smakprov ur Die Walküre)
• Salome av Richard Strauss (smakprov)
• Tristan und Isolde av Richard Wagner (smakprov)
• Il Trovatore av Giuseppe Verdi (smakprov)
• Turandot av Giacomo Puccini (smakprov)

(Notera att ingen av Mozarts operor finns med på listan. Jag avskyr nämligen dessa.)

Läsare av denna blogg kanske har egna rekommendationer? Ange dem gärna i form av kommentarer.

Då jag berättade att jag gillar Timbuktus musik meddelade mig en vän att denne tydligen hyser vänsterextrema åsikter. Jag är osäker på i vilken grad det påståendet stämmer, men det väcker en intressant principiell fråga, nämligen: Bör man tycka om verken av en konstnär vars åsikter man i något avseende fundamentalt ogillar? Kan man t.ex. gilla Wagners musikdramer trots att han var antisemit?

En komplicerad fråga, men min egen tentativa syn är att man mycket väl med gott samvete kan njuta av en sådan konstnärs verk så länge just de verk man njuter av inte explicit torgför de åsikter som man i något avseende fundamentalt ogillar.

Jag anser det dock tvivelaktigt att stödja en sådan konstnär med pengar om denne explicit och på ett återkommande sätt torgför sådana åsikter (i eller vid sidan av sina verk). I Timbuktus fall använder jag mig därför av YouTube istället för att köpa hans skivor; i Wagners fall är problemet lättlöst: han är död och tjänar inte längre några pengar.

Men jag är inte helt säker på min uppfattning här, för om man inte stödjer en sådan konstnär med pengar kanske han helt upphör att producera. Då får man väga risken för att all produktion upphör mot risken för att personen ges stöd för att torgföra obehagliga åsikter.

Slutligen en relaterad fråga: Bör man tycka om medicin som uppfunnits av en person vars åsikter man i något fundamentalt avseende ogillar? Om en ledande nazist hade uppfunnit penicillinet, skulle det göra det tveksamt att använda detta läkemedel?

Ofta oroar man sig för saker och ting. I sådana situationer har jag funnit det lugnande att lyssna till Timbuktu:

Det kommer ordna sig, det gör det alltid
Jo, det löser sig, så brukar allt bli
det kommer fixa sig till slut
det är inget tvivel om, fast nu känns skiten sur
och flera mil ifrån, det ordnar sig.”

Se honom framföra sången här:

Måhända har jag gjort en och annan kristen läsare av denna blogg frustrerad genom min återkommande kritik av allt som har med religion att göra. Den typen av kritik kommer att fortsätta. Men jag vill ändå ge lite tröst åt de kristna, och glädje åt musikälskare i allmänhet, genom att presentera ett kort utdrag ur Andrew Lloyd-Webbers Requiem. En mästerlig Plácido Domingo (en av få manliga operasångare jag njuter av att lyssna till) framför här “Hosanna”:

Sjung gärna denna fina visa, riktad inte minst till kristna fanatiker som vill införa kreationism (numera kallad “intelligent design”) på skolschemat, också i Sverige.

Melodi: “The Battle Hymn of the Republic”

My bones proclaim a story of incompetent design.
My back still hurts, my sinus clogs, my teeth just won’t align.
If I had drawn the blueprint, I would cer-tain-ly resign.
Incompetent Design!
Evo-Evo-Evo-lution! Design is but a mere illusion.
Darwin sparked our revolution. Science shall prevail!

Vill du ha ackompanjemang av en bastuba medan du sjunger? Klicka:

Tre musiktips så här på söndagskvällen:

1. Urmotivet i Rhenguldet av Wagner har jag alltid älskat. Man riktigt känner hur allt liv och medvetande växer fram (evolutionärt?).
2. Utdraget ur detta pianoverk av Prokofiev får mig att tappa andan.
3. Och på den lite lättare fronten, lite charmig underhållning från Frankrike:
   (Pojkarna lugnar oss med följande försäkran: “on est 100% hétéro!!!!!!!”)

Skruva upp volymen!

Nu talas det mest om Hillary, Barack, Mitt och Rudy. Du har väl inte glömt den förra presidentvalskampanjen i USA, där slaget stod mellan George W. Bush och John Kerry? Återuppliva minnet genom att se dem gemensamt sjunga den fina visan “This Land”. (Hillary dyker förresten upp i videon hon också.)

Dolly Parton, en av mina idoler sedan barndomen, framför med sedvanlig bravur sången “Shall We Gather at the River?”:

(Ignorera den vidskepliga texten och njut istället av sång, melodi och känsla.)

Waltraud Meier är mästerlig som Isolde. Vilken blick! Vilken tunga! Vilken stämma! Och denna intensiva avslutning av ett extraordinärt musikdrama sedan. Man blir omskakad i sitt inre. Man sugs in. Resistance is futile.

Max Rabbes version av Britney Spears låt “Oops, I Did It Again” - Berlin 1920s style!

Pet Shop Boys har en låt, Paninaro, i vilken följande text, som jag identifierar mig med, ingår:

I don’t like much, really, do I?
But what I do like, I love passionately.”

Se originalvideon:

Och versionen från 1995:

Hakuna Matata på franska. Irrésistible!

Sedan mina tidiga tonår har jag haft Dolly Parton som idol. En av hennes mer spektakulära filmroller var som Miss Mona, bordellmamman i Texas som stoppades av en konservativ tv-reporter. Situationen känns aktuell - även om det idag mest är feministiska aktivister som förbudsivrar. Ta en titt. (Känsliga själar varnas!)

Min absoluta favoritsångerska heter Dame Joan Sutherland.

Italienarna gav henne smeknamnet “La Stupenda”, medan Maria Callas kallades “La Divina”. Båda bidrog till en pånyttfödelse av bel canto-traditionen inom operan, men de hade olika kvaliteter. Medan Callas stod för dramatiskt djup och skönhet, bidrog Sutherland med en oöverträffad röstbriljans. Vill du köpa någon en fin julklapp rekommenderar jag dubbel-CD:n The Age of Bel Canto. Ett smakprov därifrån (arian “Santo di patria” ur Verdis Attila):

Detta är en enormt snygg låt med en enormt snygg sångerska. Jag blir berörd på djupet av den och henne. De profundis! Följ med i texten – jag älskar bestämdheten och avvisandet. Det gäller att hålla personer som inte berikar ens liv borta.

Musik som får mig att tappa andan:

När jag var tonåring upptäckte jag, via min gode vän Pär, den franska sångerskan Mireille Mathieu, som jag sedan dess håller högt. Häromdagen upptäckte jag ett videoklipp där hon framför Je veux l’aimer. Håll till godo!