Nonicoclolasos

Jag deltar, som jag brukar, i Stockholms filmfestival; i år ser jag 19 filmer. Ikväll såg jag den sjätte av dessa, Coco Chanel & Igor Stravinsky, om den sexuella relationen dessa skapande själar emellan. Jag fastnade för tre saker i filmen:

1. Parispublikens initialt avvisande reaktion på Stravinskijs musik var chockerande och visar på hur genier ofta blir missförstådda. Konventionellt tänkande om konst är icke tilltalande, särskilt inte som det tar sig avvisande uttryck mot det nydanande.
2. Den roligaste scenen i filmen var när balettimpressarion Sergei Diaghilev satt bakom skrivbordet på sitt kontor och betraktade en ung, naken man. Efter ett tag sade han till den unge mannen att han kunde klä på sig, samtidigt som Coco trädde in i rummet. Diaghilev kommenterade avspänt det hela med: ”Jag söker efter en ny sekreterare.”
3. Den skådespelare som spelade Coco, Anna Mouglalis, hade den mest underbara röst. Mörk och sensuell och rogivande.

Trailer:

PS. I tisdags såg jag baletten Sacre du printemps på Dansmuseet i Stockholm, till Stravinskijs storslagna musik. Stockholmspubliken jublade!

”Hello taxi” med den fabulösa Mireille Mathieu:

Så upplyftande friskt och modernt!

Aftonbladet hade visst chat med Darin för några år sedan:

Ninni säger: Vad är det pinsammaste du har gjort ? :D
Darin säger: HAHA det du, nämen jag tappade byxorna mitt i stan en gång.

Tyvärr befann jag mig just då på annan plats. Hängbyxor, ja tack!

Dolly Parton framför ”Bad, Bad Leroy Brown” med den äran!

Jeroen Van Veen spelar det fantastiska pianostycket Mad Rush av Philip Glass:

Mary Travers har avlidit. Jag uppskattade den sånggrupp i vilken hon ingick, Peter, Paul & Mary, främst Mary själv. Hennes sång, hår och rörelsemönster imponerade:

Se även inlägget ”Underbart kroppsspråk”.

Varför applåderar vi på en konsert? För att vi i genuin mening tycker om det som framförs eller för att vi styrs av det sociala sammanhanget? I Ferdydurke beskriver Witold Gombrowicz vad som kan ligga bakom:

När en konsertpianist spelar Chopin så säger ni: åhörarna förtrollades och hänfördes av en kongenial tolkning av Mästarens förtrollande musik. Men det är möjligt att inte en enda av åhörarna förtrollades; det är fullt möjligt att de mottagit föreställningen mindre entustiastiskt om de inte hade vetat att Chopin var en stor mästare och pianisten en stor pianist. Det är också möjligt att orsaken till att alla applåderade, skrek och hoppade i bänkarna, med ansiktena förvridna av känsla, var att alla andra gjorde likadant. Ty eftersom var och en av dem trodde att alla de andra upplevde ett nöje och en njutning av enormt och överjordiskt slag, så skulle de vara benägna att av just det skälet visa samma nöje och njutning; och sålunda är det fullt möjligt att ingen i salen direkt och omedelbart hänfördes av upplevelsen, fastän var och en anpassade sin hållning till sin grannes och visade alla yttre tecken på det. Och det är först när hela auditoriet på det sättet hänförts, när varenda en har uppmuntrats av alla andra att klappa i händerna, ropa, bli röda i ansiktet av njutning och entusiasm, det är först då, säger jag, som dessa demonstrationer av njutning och entusiasm uppstår, ty vi är tvungna att anpassa våra känslor till vårt uppförande.  (s. 75)

Gombrowicz ser igenom det sociala spelet, på ett nästan spelteoretiskt sätt. De som deltar i det reflekterar nog i det flesta fall inte över det utan har okritiskt internaliserat en social anpassningsmekanism. ”Jodå, jag tyckte verkligen om pianisten i afton!”. Vissa  försöker dock säkert medvetet dölja att de inte har en egen genuin uppfattning i tron att andra inte genomskådar dem. En tragisk aspekt av denna typ av massbeteende är att självständiga bedömningar av ny konst lyser med sin frånvaro. Ängsligt tittar man sig om och försöker utröna vad andra, vad massan, tycker. Först därefter vågar man, så att säga, applådera.

Se även ”Tycker inte du heller om poesi?”.

Sveriges hetaste DJ heter enligt DN Söndag Sebastian Ingrosso. Han verkar vara en cool kille. Trots det italienska påbrået tycks det si och så med familjebandens styrka:

Hur tajt är du med din farbror Emilio Ingrosso?
– Emilio är en äldre man som bor i Spanien, jag har fullt upp med mitt liv, hur mycket hänger du med din farbror?

Farbror Emilio är född 1965.

Min syster påminde mig häromdagen om två ABBA-låtar som jag hade glömt bort. Ingen av dem ingår t.ex. i musikalen/filmen Mamma Mia. Jag gillar dem båda skarpt! Vad tycker du?

”Nina, Pretty Ballerina” (text):

”What About Livingstone?” (text):

En annan fin ballerina: Sylvie Guillem! Och trots Livingstone intar jag själv en mer skeptisk hållning till rymdexpeditioner.

Anna Moffo som Violetta i Verdis La Traviata:

President Nicolas Sarkozy har inte bara en son i musikbranschen utan även en hustru:

Charmigt!

Hammondorgel! Ett exempel på hur detta fantastiska instrument kan trakteras:

Vad passar då bättre än denna video från musikalen Billy Elliot (som jag såg för några veckor sedan i New York, med just dessa två rollinnehavare)? Som Billys kompis Michael sjunger:

What the hell is wrong with expressing yourself?

Det gäller att satsa på sin dröm och vara den man är.

Hör även låten sjungas av kompositören, Sir Elton John, och se det tidigare inlägget ”Varför är könstänkandet så starkt?”. Media: SvD, AB, Dagen.

En enkel fråga, kanske du tänker. Så är inte fallet. Men filosofen Ross Cameron reder i ”How to Have a Radically Minimal Ontology” ut begreppen:

The central ontological puzzle concerning works of music is this. It is overwhelmingly intuitive – to the point, I think, of being a datum that any successful theory must account for – that an utterance of ”Beethoven’s ninth exists” says something true if uttered at a time after that at which Beethoven completed composing his ninth, and that an utterance of the same sentence type says something false if uttered at a time before Beethoven had any thoughts about his ninth or had started any of the work that led to its composition. It seems to follow either that some entity – Beethoven’s ninth – exists now but didn’t exist before Beethoven was born, or that there is some entity that is now Beethoven’s ninth but that wasn’t always Beethoven’s ninth. The latter sounds odd: it seems that Beethoven created a musical work, not that he took something that wasn’t a musical work and made it into one. But Beethoven’s ninth doesn’t appear to be identical with any of the ordinary concrete objects of everyday acquaintance or empirical scientific discovery, and so it seems it must be an abstract entity. But abstract entities do not appear to be the kind of entities that can exist at some times and not at others, and so we have a puzzle.

Solutions to the puzzle tend to bite one of two bullets: they either deny the commonsense intuition that Beethoven’s ninth exists after the composition but not before, or they complicate our ontology with abstract entities which can be brought into existence by the actions of humans. I suggest that the puzzle is best solved by denying that musical works are needed in our ontology to account for the truth of sentences proclaiming their existence and/or attributing features to them. In that case we can agree that ”Beethoven’s ninth exists” says something true at time t and false at time t* but deny that the truth of ”Beethoven’s ninth exists” brings an ontological commitment to some thing that is Beethoven’s ninth, thus allowing us to resist the troublesome conclusion that the ontology of the world includes an abstract entity that exists at t but not at t*.

Håller du med Cameron i denna musikala nihilism? Jag finner den märkligt tilltalande. Om du inte håller med, hur föreslår du att dilemmat ska lösas? Under tiden du tänker, lyssna på ett utdrag ur Beethovens nia (om den nu existerar).

Béla Bartóks tredje pianokonsert, tredje satsen, går inte av för hackor:

Om du vill ta del av Bartóks tre pianokonserter i sin helhet, rekommenderar jag denna inspelning.

Nyligen såg jag den gripande musikalen Billy Elliot i New York, baserad på filmen med samma namn. Ett mindre gripande inslag i musikalen var låten ”Merry Christmas, Maggie Thatcher”, som gav uttryck för gruvarbetarnas inställning till henne. Jag måste säga att jag blev lite omtumlad av den råa texten, skriven av Lee Hall. Bl.a. sjungs det om Maggie:

We all celebrate today
‘Cause it’s one day closer to your death

Och om Michael Heseltine:

And you’re just a Tory Swine

Musiken är skriven av Sir Elton John, som också här sjunger:

Hur ser ni på att använda väldigt nedlåtande epitet om politiska motståndare? Jag tycker inte att det är fel att i en film eller musikal låta karaktärer som faktiskt tycker så här framföra det, men däremot är jag mycket tveksam till om den politiska processen kan fås att fungera bättre om man ska smäda och förolämpa sina motståndare på detta vis. Effekten blir nog den motsatta.

Se även inlägget ”En kraftfull kvinna” och länkarna däri.

Musiken till baletten Romeo och Julia har komponerats av Sergei Prokofiev. Klicka här för ett kraftfullt utdrag som rör dödandet av Julias kusin och Romeos rival Tybalt. Jag ska för övrigt se baletten framföras på The Met i New York imorgon; tidigare har jag sett den i Stockholm.

Astor Piazzollas underbara verk ”Escualo”:

Se även de tidigare inläggen ”Libertango” och ”Tilltalande tango”.

Religiösa människor ber ofta för andra, i tron att det påverkar skeenden av olika slag till det bättre. Enligt studien ”Music, Imagery, Touch, and Prayer as Adjuncts to Interventional Cardiac Care”, publicerad i The Lancet, går det inte att belägga en positiv av effekt av bön på hur svårt hjärtsjuka patienters hälsa utvecklas. Inte heller en annan icke-medicinsk metod för att försöka förbättra utvecklingen, en kombination av musik, bilder och beröring (MIT), hjälper särskilt mycket:

[W]e studied two noetic strategies in patients undergoing coronary revascularisation: an unmasked bedside combination of music, imagery, and touch, and a double-masked, off-site array of combined congregational prayers. Neither therapy alone or combined showed any measurable treatment effect on the primary composite endpoint of major adverse cardiovascular events at the index hospital, readmission, and 6-month death or readmission.

Denna figur illustrerar utvecklingen för patienter med och utan MIT samt för patienter med och utan förbön:

Så nästa gång en anhörig blir sjuk förefaller det bättre att använda tiden till annat än bön.

Tips: Orsakverkan.

John Stuart Mill fick hjälp av musik då han återhämtade sig efter en period av nedstämdhet; men han var, enligt sin Autobiography, orolig över en sak:

And it is very characteristic both of my then state, and of the general tone of my mind at this period of my life, that I was seriously tormented by the thought of the exhaustibility of musical combinations. The octave consists only of five tones and two semitones, which can be put together in only a limited number of ways, of which but a small proportion are beautiful: most of these, it seemed to me, must have been already discovered, and there could not be room for a long succession of Mozarts and Webers, to strike out as these had done, entirely new and surpassingly rich veins of musical beauty. This source of anxiety may perhaps be thought to resemble that of the philosophers of Laputa, who feared lest the sun should be burnt out.

Detta är ett exempel på att inte ens genier behöver vara särskilt bra på att förutsäga framtiden och inse människans kreativitet. Ty vad kom på musikens område efter det att Mill skrev dessa rader? Det räcker, tycker jag, att nämna Strauss, Berg, Schönberg, Prokofiev, Sjostakovitj, Britten, Puccini, Glass, Adams, Pärt, Stravinskij, Hindemith och Tjerepnin. Tag detta som exempel på innovativt komponerande efter Mill. Jag är inte orolig för musikens framtid. Det är dock, i Millsk anda, David Friedman.

Astor Piazzolla har inte bara komponerat ”Libertango”, om nu någon trodde det, utan även bl.a. ”Adiós Nonino”. Å, så bra bandoneonen trakteras!

Dame Joan Sutherland framför här tre korta och dynamiska barockarior — två engelska och en italiensk. Det är den tidiga Sutherland vi har glädjen att få ta del av; detta spelades in runt 1960. Jag är förtjust!

Jag talar om Sergei Prokofiev, som har komponerat ”Suggestion diabolique”, vilket här framförs av Sviatoslav Richter:

Dolly Parton gör bejublad entré i London 1983 (37 år gammal):

Den levereras förstås av Igitur:

Försöket att förstå är futilt och närmast naivt. Omedelbarheten och en form av intuitiv meningsfullhet är omöjlig. Reflexionen, däremot, begäret att ändå formulera och identifiera sig själv och världen, är paradoxalt nog inte det. Ergo: transparensen har ett egenvärde. Även i ESC-sammanhang.

Se även ”Ständigt denna jury”  och ”Skönhet och musik”. Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, DN1, DN2, DN3, DN4, AB1, AB2, AB3, Sydsv1, Sydsv2

Dmitri Sjostakovitj har komponerat en fantastisk sångcykel, From Jewish Folk Poetry (op. 79). Ett smakprov: den sista av elva sånger, ”Happiness”.

Vill du bli kvitt någon? Stäm då upp i denna medryckande men avvisande sång (från filmen Dreamgirls):

DN skriver:

Vad Taube framförallt gjorde var att formulera och driva på svenskens eviga dröm om lycka, frihet och natur – gärna i form av en egen röd liten stuga, förslagsvis belägen på en klippa i skärgården.

Vad obehagligt att bli inkluderad i ett kollektiv där man antas ha en typisk preferens. Jag har verkligen ingen sådan dröm om natur. Tvärtom.

Den vackra, sångmässigt begåvade och dramatiskt finstämda Anna Moffo i rollen som Lucia di Lammermoor fick mig häromdagen att bli tårögd:

Se även professor Wayne Koestenbaums två Moffo-relaterade böcker Ode to Anna Moffo and Other Poems och The Queen’s Throat.

Sjung då med i Elvis Presleys låt ”Big Boss Man”. Det svänger!

Mahalia Jacksons sång är oemotståndlig (liksom hennes frisyr):

I akt 3 av Bellinis opera I puritani finns en underbar duett vars slut här framförs av Nicolai Gedda och Joan Sutherland (från 1963):

Mer av duetten, framförd av John Alexander och Joan Sutherland 1965, kan avlyssnas här. (Den del som Gedda och Sutherland sjunger ovan börjar vid 5.00, om någon vill jämföra.)

Apropå operans namn, se även det tidigare inlägget ”Den hemska lyckan”.

Astor Piazzollas ”Libertango” är storslagen musik; om man inte förmår dansa tango kan man bara lyssna och njuta. Staccato!

Får man skoja med Richard Wagner? Paul Hindemith gör det i alla fall, i verket med den fantastiska titeln Overture to “The Flying Dutchman” as It Is Performed by a Terrible Health Resort Band at 7 am at the Village Fountain:

Jämför gärna med originalouvertyren till Der fliegende Holländer, som kan avlyssnas här.

Av Paul Hindemith, ”Ragtime” ur Suite ”1922″ (op. 26). Här framförd av Anna Gourari:

Man kan kyssa pojkar av olika skäl:

Från texten:

I kissed a boy, they liked it.
Got all the honeys in the club excited.

Om denna strategi funkar, beror det på att vissa flickor blir tända på att se två pojkar kyssas eller på att ”förbjuden frukt smakar bäst”?

Se även det tidigare inlägget ”Kristen kärlek har sina gränser”.

Prokofievs Toccata i D-moll (op. 11) lämnar nog få oberörda.

Melodifestivalen får man ju inte missa. I år vann för en gångs skulle min favorit, Malena Ernman. En ständig diskussionspunkt är vilken roll juryn ska spela i tävlingen. Själv är jag tveksam till juryavgöranden i smakfrågor; däremot kan juryer fylla en funktion när vissa faktafrågor ska avgöras. Faktum är att det finns precisa analyser av detta.

Mest känd är Condorcets juryteorem, utvecklat av markisen de Condorcet:

Provided that the following five assumptions apply:
1) the jury must choose between two alternatives (one of which is correct); 2) the jury reaches its verdict by simple majority vote; 3) each juror is competent (i.e. is more likely than not to vote correctly); 4) all jurors are equally competent (have equal probabilities); and 5) each juror decides independently of all other jurors: 
1. any jury comprising an odd number greater than one of jurors is more likely to select the correct alternative than any single juror and 2. this likelihood tends to a certainty as the number of jurors tends to infinity.

Ett resultat som definitivt måste betraktas som cool! Dock är antagandena ganska restriktiva, kanske särskilt antagande 5). I en ny analys, ”Optimal Jury Design For Homogeneous Juries With Correlated Votes”, från vilken definitionen ovan är hämtad, visas att när detta antagande mjukas upp, så att jurymedlemmars röster är korrelerade med varandra (vilket är rimligt när de får del av gemensam information och överlägger med varandra), förändras implikationerna. När enkel majoritetsregel används är det inte längre alls säkert att en jury fattar bättre beslut än en ensam beslutsfattare:

The above theorem shows that a single juror will outperform a jury under simple majority rule when the individual competence is low but the correlation is high. Since simple majority rule maximizes the collective competence, the single juror will outperform the jury under any conceivable voting rule. Contrary to the case of independent votes, increasing the size of a jury when the votes are correlated will not necessarily improve its competence. For positive correlation an enlargement of the jury can be detrimental up to a certain size, beyond which it becomes beneficial.

För beslut med enhällighetsregel gäller följande:

Although positive correlation improves the jury’s competence under unanimity, it cannot raise it above that of a single juror.

Är kompetensen i vissa typer av kollektiva beslut (t.ex. demokratiska sådana*) överskattade? Ja, sådant kan man komma att tänka på när man ser på Melodifestivalen. Liksom att Malena Ernman kommer att sjunga huvudrollen i Rossinis opera Askungen på Kungliga Operan senare i vår!

*Angående låg kompetens, se Bryan Caplans The Myth of the Rational Voter.
Media: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, AB1, AB2, Sydsvenskan
 

Så fint de spelar, dansar och sjunger — en français!

Nationalekonomisk teori talar om prisdiskriminering när en vara eller tjänst säljs till olika priser av samma försäljare. I en ny studie, ”Price Discrimination in the Concert Industry”, undersöks vilka faktorer som kan förklara att biljetter till samma popkonsert säljs till olika priser:

The theory predicts that older artists and artists performing in larger venues should be more likely to price discriminate. The intuition is that larger venues imply greater differential in product quality and older artists face older audiences with more diverse age distribution (both young and old audience members). The evidence shows that venue capacity and artist age increase the probability of using price discrimination as predicted by the theory.

Resultatet beläggs förstås med diverse ekonometriska test men kan illustreras med dessa enkla diagram:

Själv har jag bara varit på två popkonserter, båda gångerna på stora arenor (Globen och Stockholms Stadion) med en inte helt purung artist (Dolly Parton). Prisdiskriminering förekom.

Var kosackdans föregångare till breakdance?

Tips: Andrew Sullivan

Gårdagens delfinal i Melodifestivalen var en besvikelse. Inte minst fann jag BWO:s bidrag alltför tamt. Deras bästa låt tycker jag är ”Sunshine in the Rain”:

Se tidigare inlägg om Alexander Bard här, här och här.
Media: SvD, DN, Sydsvenskan, AB1, AB2, AB3

Arvo Pärts Cantus in memoriam Benjamin Britten är en lågmäld men starkt berörande hyllning till Britten:

Giuseppe Verdi

I den hätska, pågående debatten om fildelning diskuteras för- och nackdelar med ”intellektuell äganderätt”. En historisk studie undersöker framväxten av upphovsrätt för musik:

The paper argues that Verdi, enriched by copyright protection, reduced his compositional effort along a backward-bending supply curve. However, his good fortune may have had a demonstration effect inducing other talented individuals to become composers. An attempt to determine the impact of legal changes on entry into composing is inconclusive. The paper shows, however, that a golden age of musical composition nevertheless occurred in nations that lacked copyright protection for musical works.

Dvs. det finns tecken på att existerande komponister gynnades materiellt av upphovsrätt och att de reducerade sitt arbetsutbud, men det finns däremot inga tydliga belägg, utom möjligen i Frankrike, för att denna typ av regel stimulerade fler att ägna sig åt komposition. Däremot komponerade många mycket även före upphovsrättens införande, låt vara, i många fall, under särskilda stödprogram av kungar, adelsmän och kyrka. Moderna studier tyder på en viss positiv ekonomisk effekt av ”intellektuell äganderätt” (patent och upphovsrätt), men som slutsatsen av den historiska forskningen antyder är detta ingen evig och överallt gällande naturlag.

Mina tre favoritverk av Verdi är förresten Il trovatore, La traviata och Requiem.

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, AB

Palazzo Vendramin ca 1870

Min favoritkomponist Richard Wagner dog av en hjärtattack den 13 februari 1883 på en soffa i Palazzo Vendramin i Venedig, dvs. för 126 år sedan idag. Han blev knappt 70 år gammal.

Han ligger begravd i trädgården till Villa Wahnfried i Bayreuth i Bayern. Jag var där och tittade sommaren 1999 i samband med deltagande i det årets festspel i det fantastiska Festspielhaus. Att se Der fliegende Holländer och Tristan und Isolde där var mäktigt. Det var gott om eleganta tyska damer på plats — varav flera i päls, trots den 35-gradiga hettan! Opera är, för vissa, primärt ett social event.

Det är väl i regel också begravningar. På Wagners begravning spelades så klart den bästa tänkbara musiken.

Jag beundrar Cynthia Harvey, som här dansar rollen som Kitri i baletten Don Quijote:

Se även det tidigare inlägget ”Imponerande dans”. Cynthia Harvey gästade Operans Balettklubb förra året, så jag har varit i samma rum som hon!

Du kanske trodde att Marshall Mathers III, a.k.a. Eminem, a.k.a. Slim Shady hade försvunnit för gott? Oh no. Han är tillbaka! Ny skiva kommer i mars. Men frågan är om hans stora framgång har gett honom lycka. Han verkar själv tvivla på den saken:

And the reason I put so much of myself out there in the first place is because I had no idea I was going to be so famous. I had no idea, no fucking clue. If I had to do it again, I don’t know if I would. 

Det är något särskilt tilltalande med personer som blir kända utan att ha haft för avsikt att bli det. Deras talang fångar allas uppmärksam-
het, vare sig de vill eller inte, vilket inte är fallet med alla mediahoror programledare och dokusåpadeltagare, som är talanglösa men ändå inget annat vill än att bli kända. De tränger sig på och hoppas stjäla lite uppmärksamhet för ett kort tag. Not so i fallet Slim. Se hans videor så förstår du.

Strålande estetik! Starka kvinnor på rad — med skarpa blickar, tjusiga klänningar och mäktiga röster:

Ur tredje akten av Richard Wagners musikdrama Die Walküre, framfört konsertant i Royal Albert Hall, BBC Proms 2005. Brünnhilde: Lisa Gasteen.

I Benjamin Brittens opera Peter Grimes ingår fyra sea interludes, som fångar stämningen på havet. Här nummer fyra, ”Storm”:

Efter det där stannar man helst på land.

Det är fredagkväll och Dame Shirley Bassey är på plats:

Sjostakovitjs Kammarsymfoni (op. 110a), 2:a satsen, har ett starkt tilltal:

Detta inlägg är skrivet av Mikael Elinder:

Det är nog säkert fler än jag som ibland tänker att det vore kanske ändå ganska kul att kunna spela gitarr. Men sen sitter man där med en gitarr i händerna och inser att det låter hemskt. Det är svårt att ha koll på fingrarna. Dessutom gör det ont i dem. Man måste lära sig ett antal ackord och gitarren verkar alltid vara ostämd.

Jag fick nyligen låna en liten mannick som gör alltihop mycket lättare. Det är en liten gitarrstämmare (se bild). Med den kan vem som helst stämma en gitarr. Man knäpper på en sträng och skruvar lite på en av skruvarna. När strängen är rätt stämd så lyser en liten lampa grönt och nålen står i mitten av skalan. Det är lätt som en plätt.

När gitarren är stämd så är det faktiskt mycket lättare att lära sig att spela än jag kunde tro. Ett litet häfte som beskriver hur man ska hålla fingrarna och vilka strängar man ska spela på är allt man behöver. Efter en timmes övning kunde jag faktiskt spela både House of the Rising Sun och Idas sommarvisa. Det låter inte fantastiskt och det går lite långsamt, men ändå. Det var lättare än jag trodde och det gav mersmak.

Vi talar förstås om huvudpersonen i Richard Strauss opera Salome (libretto här; baserad på Oscar Wildes pjäs Salomé; inspirerad av en biblisk berättelse). Detta är en blodtörstig kvinna, rentav nekrofil. Men hon sjunger så spektakulärt till så stimulerande musik, att man måste älska henne ändå. Se Birgit Nilsson i ett konsertant framförande av slutscenen, på The Met 1972:

Hör dansk-amerikanen Lauritz Melchior, en lysande Heldentenor, i en inspelning av Richard Wagners storslagna musikdrama Siegfried från runt 1930, där han smider ett nytt svärd av resterna av Notung:

Efter all sliskig julmusik föreslår jag ”In questa reggia” med Birgit Nilsson som Turandot, i Puccinis opera med samma namn. Detta var en av hennes allra största roller, och hennes röst passade perfekt i rollen som denna isprinsessa. Franco Corelli sjunger rollen som Calaf. Notera hur de på slutet, i en duett om tre gåtor, tävlar om att hålla ut längst på höga C (och att Corelli läspar).

Ett utdrag ur Richard Wagners fantastiska verk Die Walküre (akt 2, scen 1) har etsat sig fast i mitt sinne. Särskilt hur frasen ”Fricka naht, deine Frau” sjungs av Brünnhilde. I scenen planerar hon med sin far Wotan hur hon ska skydda sin halvbror Siegmund från att dödas. Wotans fru Fricka, som ogillar Siegmunds incestuösa förhållande med sin tvillingsyster Sieglinde, vill emellertid att Siegmund ska dö.* Se och hör själva; Bryn Terfel och Lisa Gasteen sjunger. Det är kraftfull sång och en kraftfull handling.

*Det är krångliga familjerelationer i detta drama: Fricka är varken mor till Brünnhilde, Siegmund eller Sieglinde. Hon är dock äktenskapets beskyddare.

Edita Gruberova i tredje delen av Mozarts ”Exsultate, jubilate” går inte av för hackor. Vilken teknik. Halleluja!

Idag är det Lucia, vilket förstås innefattar härlig musik. Min favorit-Lucia kommer från Lammermoor. Lyssna här på Mado Robin i rollen som denna galna Lucia. Men ställ för guds skull undan glasen först, ty det sägs att hennes slutton är den högsta ton som finns inspelad.

Media: SvD1, SvD2

Artisten Ricky Martin (vars framträdande på Allsång på Skansen man ju minns) har blivit pappa:

Hur har detta skett? Jo, genom surrogatmödraskap. Jag har tidigare argumenterat för att frågan bör utredas i Sverige. Min grundinställning är tentativt positiv; än mer tydligt positiva är ett moderat landstingsråd i Stockholm och Föreningen för surrogatmödraskap. Se också denna artikel i New York Times Magazine, skriven av en kvinna som fick hjälp av en annan kvinnas livmoder.

Under en rundvandring i Paris i söndags noterade jag vid två tillfällen gatumusikanter som låtsades spela dragspel och som i själva verket hade musiken inspelad. De bad icke desto mindre om pengar. Det verkade inte gå så bra. Men hur kommer det sig att människor är mindre villiga att ge när musiken som framförs är inspelad? ”Musikanternas” materiella behov är ju desamma (ja, kanske är de ännu större, eftersom människor är mindre benägna att ge dem pengar), och musiken som framförs är bättre. Viljan att donera borde vara minst lika stor vid playback.

Apropå dragspel: min gode vän Karl tipsar om ”Säkkijärven polkka”!

Inspirerad av Monsieur le Docteur Santesson-Wilson och av det faktum att jag nu befinner mig i Frankrike ger jag er här en av mina favoriter från tonårstiden. Njut av ”En rouge et noir” med Jeanne Mas (från 1986):

Om du inte fick nog kan du avnjuta en andra hit med Jeanne Mas: ”Johnny, Johnny”

Mireille Mathieu sjunger ”La musique en jeans” (text här):

Inspirateur till det franska temat: Peter Santesson-Wilson

Man kan tycka om opera av många skäl. Ett av mina skäl är att jag intresserar mig för den rent tekniska sidan av sången. Allra mest fascinerande är de riktigt höga tonerna. Lyssna här på 14 olika inspelningar i kronologisk ordning från perioden 1960—1980, där Joan Sutherland, min favoritsångerska, presterar ”samma” höga E i La Traviata:

Mina favoriter: nr 2 (konsert i Amsterdam 1962) och nr 6 (konsert i Australien 1965). Din favorit?

Dame Shirley Bassey i ”Spinning Wheel”:

Philip Glass har skrivit ett enastående verk för pukor (eller timpani). Det heter Concerto Fantasy for Two Timpanists and Orchestra och har bitit sig fast i mitt sinne. Pukslagen lockar och drar, igen och igen. Bom-bom-bom! Se tredje satsen framföras:

Flosshilde?

För blivande föräldrar har jag lite fina namntips, i alla fall om det vankas döttrar. Vad sägs om Woglinde, Wellgunde och Flosshilde? Eller Brünnhilde, Waltraute, Helmwige, Gerhilde, Siegrune, Schwertleite, Ortlinde, Grimgerde och Rossweisse? Jag finner samtliga dessa namn ursöta.

De första tre är namnen på Rhendöttrarna, och de därpå följande nio är namnen på valkyriorna, i Richard Wagners storslagna tetralogi Der Ring des Nibelungen. Hör valkyriorna sjunga i början av akt III av Die Walküre:

Vad spelar snöblandat regn och rusk för roll när man möter nyheter som dessa?

1. Cristiano Ronaldo gör sitt 100:e mål för Manchester United! Detta är särskilt imponerande med tanke på att hans ex-flickvän nu försöker svärta ned honom.

2. Darin är tillbaka! Fler än jag blir alldeles till sig av det:

Darin berättar om skivsigneringen i Vällingby centrum. En äldre kvinna var nära att svimma när hon kom fram till honom.
– Hon började skaka och blev kons­tig, säger han.

Efter dessa nedslag utan djupanalys kanske jag drabbas av Bo Rothsteins vrede:

Mina egna intryck från att under denna höst försökt ta del av vad som debatteras i ”bloggosfären” ger vid handen att bloggland till en stor del består av osorterade trivialiteter …

Jag har åtminstone sorterat mina trivialiteter i två punkter.

AdiLijiang Abudureheman och Nikolaus Fotiadis i Moving Glass (foto: Hans Nilsson)

Lördagseftermiddagen inleddes med att jag blev kär i en skoförsäljare på NK. (Som Dolly uttrycker det: ”I said it oughta be illegal to have a body just like that!”) Den fortsatte minst lika bra, med dans!

Anders och jag såg det moderna balettprogrammet Christe, Matthews, Ek på Kungliga Operan. De tre verken imponerade emellertid inte:

• Moving Glass av Nils Christe var det bästa verket, i synnerhet mot slutet, med rikligt av dynamik och innovativa rörelser. Musiken var underbar: Symfoni nr 3 av Philips Glass. Hör ett utdrag här.
• quondam av Sabrina Matthews var en besvikelse. Man överraskades inte. Dessutom var musiken påfrestande: Stabat Mater av Giovanni Battista Pergolesi, ett religiöst verk som störde upplevelsen av dansen och gjorde konstupplevelsen ”oren”.
• Rättika av Mats Ek var sevärt men inte exceptionellt bra på något sätt. Det hade gott om humoristiska inslag, men det lyckades inte förmedla ett helhetsintryck. Musikvalet var katastrofalt: Johannes Brahms sövande Violinkonsert, även om solistpartierna framfördes med den äran av Vilde Frang.

Min främsta tanke, som så ofta förr, var att Kungliga Operans dansare är fantastiska. Kombinationen av teknisk skicklighet, konstnärlig kraft och skönhet är enastående. Dagens största behållning: Nikolaus Fotiadis, Olaf Kollmannsperger, Pascal Jansson och Oscar Salomonsson. (De två senare har fantastiskt hår, som fladdrar mycket vackert då de rör sig.)

Se en film med utdrag ur de tre verken här. Se fler bilder här. Se vad två unga dansare, Ninos och Johan, har att säga om föreställningen. Och missa för allt i världen inte Nötknäpparen nu i december!

In-Grid konstaterar i den härliga sången Tu es foutu (text här) att löften är skumma företeelser. Särskilt när de gäller kärlek!

Mama Cass Elliot:

When you’re extraordinary, you think about extraordinary things.

Ett centralt avsnitt i Richard Wagners musikdrama Das Rheingold får mig att tänka på Schopenhauers idé om att tillvaron i huvudsak är präglad av lidande. När vi inte har det vi vill är vi otillfredsställda — och när vi får det vi vill blir vi uttråkade och får genast nya, otillfredsställda begär. Livet som ett Sisyfosarbete!

Det avsnitt jag tänker på är när dvärgen Alberich förbannar den som bär Nibelungens ring, som sägs ge makt och rikedom:

Tillvaron i ett nötskal?

Kvällen tillbringade jag och Anders på Kungliga Operan, avnjutandes Verdis Il trovatore. Verket hade urpremiär 1853 och kom till Stockholm redan 1860. Kvällens föreställning var den 422:a i ordningen. (Tänk att människor avnjöt samma verk för 148 år sedan i denna stad!) Några intryck och reflexioner:

• Ofta när jag har lyssnat på en inspelning av ett verk på cd med sångare i världsklass — såsom denna, med Pavarotti, Sutherland och Horne — upplever jag en viss besvikelse när jag besöker Operan. Kvällens föreställning var dock i huvudsak ett undantag. Den bastante tenoren Stuart Neill briljerade som Manrico, och sjöng med sådan höjd, styrka och elegans att jag nästan ramlade ur min stol. Även mezzosopranen Ingrid Tobiasson gjorde ett suveränt framträdande som Azucena.
• Det är mest trista typer i salongen på Operan: åldriga par som ser dammiga ut.
• Jag har noterat att minst hälften av alla dirigenter har en bild av sig på programbladet som härrör från svunna tider, när de var unga och vackra. (Så visas också många avlidna.) Maestro Morandi tillhör denna (fåfänga?) majoritet.
• Il trovatore står i bjärt kontrast till Der Ring des Nibelungen, som föregående helg ägnades åt. Verket kan ses lite som ”pop-opera”: lättsmälta (och tveklöst tilltalande) melodier staplade på varandra runt en trivial historia.
• Operans textmaskin angav ”zigenerska” som översättning av ”la zingarella”. Politiskt korrekt? Rom bör det väl heta (eller möjligen romska)?
• Handlingen, om olycklig kärlek, illustrerar det farliga i att låta sig styras av romantiska lockelser. Man kan dö av kärlek!

Slutligen ett härligt litet utdrag ur operan, en live-upptagning med Jussi Björling från 1936. Do you like?

John Adams verk Harmonielehre är starkt. Det får mig att tänka på en storstad av atomistiska människor som rör sig fram och tillbaka utan att beröra varandra.

Här är Adams nya självbiografi.