Nonicoclolasos

Regeringens utredare föreslår idag obligatoriskt medlemskap i a-kassan även för den miljon arbetstagare som idag står utanför. SvD argumenterar mot förslaget, och jag instämmer. Varför tvinga människor att betala 5 000 kr per år när de har visat att de inte vill? Knappast ett valvinnande förslag. Och inte heller ett förslag som gynnar arbetslinjen. Risken för en negativ effekt på sysselsättningen är påtaglig, i det att höjd skatt (vilket är vad förslaget de facto innebär) och höjd ersättning vid arbetslöshet samverkar till att försvaga drivkraften att arbeta för de berörda.

Men ett möjligt argument för förslaget skulle kunna vara att förmåner erhålls utan att man betalar för dem som utanförstående. Men det stämmer inte. Arbetslöshetsersättningen består av två delar: en grundersättning, som redan idag är obligatorisk, som betalas via arbetsgivaravgiften och som ungefär ligger på socialbidragsnivå, och en frivillig ersättning, som ger betydligt mer. Är man inte medlem får man inte den högre ersättningen. Den finansieras å andra sidan till stor del via skattsedeln, inte avgifter, så där kan man tala om att åka snålskjuts på andra.

Nej, vad detta nog handlar om är att Sven-Otto Littorin vill ha mer pengar till systemet från personer som a) ska betala mycket (motsvarande avgiften i den dyraste a-kassan) och b) sannolikt inte kommer att bli arbetslösa och kosta systemet något. En viktig orsak till att jag själv har valt att lämna Akademikernas Erkända Arbetslöshetskassa är just en bedömning att sannolikheten för arbetslöshet är mycket låg och en risk jag är villig att ta. Det beslutet bör jag ha fortsatt rätt att fatta.

Det kan finnas hopp. Statsministern tvekar. Och som finansministern sa i Ekots lördagsintervju härförleden:

Jag har aldrig varit en stark tillskyndare av att vi ska ha en obligatorisk a-kassa. Vi har diskuterat fram och tillbaka och nu landade vi i att vi skulle driva det förslaget. Men visar det sig tekniskt komplicerat och framför allt om det har dåliga effekter på sysselsättningen så får vi naturligtvis lyssna på den kritiken.”

Här återfinns förslaget.

Det finns empiriska belägg för att väljare är relativt okunniga. En studie* visar dock att de politiska institutionernas utformning kan påverka graden av okunnighet. Både inom EU och inom Schweiz tycks t.ex. graden av direktdemokrati positivt relaterad till väljarnas kunnighet:

Using survey data from the European Union and Switzerland, we present empirical evidence that citizens are politically better informed when they have more extended political participation rights. The results corroborate theoretical arguments and circumstantial evidence that voter information should be treated as endogenously determined by political institutions.”

T.ex. kunde väljarna mer om EU i de länder där det ordnades folkomröstning om Maastricht-avtalet. Detta kan bero på både efterfråge- och utbudsfaktorer. Efterfrågan på information kan vara större i en kontext där väljare diskuterar en fråga med varandra (information blir då närmast en privat vara); och utbudet kan vara större när politikerna ska försöka förklara och argumentera direkt till väljarna i en specifik fråga.

Jag skulle, bl.a. mot bakgrund av denna studies resultat, gärna se en uppgradering av folkomröstningsinstitutet i Sverige, såväl på nationell som på lokal nivå. Men givetvis finns också kostnader med direktdemokrati** som gör att den även framgent bör användas med urskiljning.

______________________________

*Benz, Mattias och Stutzer, Alois (2004). “Are Voters Better Informed When They Have a Larger Say in Politics? - Evidence for the European Union and Switzerland.” Public Choice, 119(1—2): 31—59.
**Se t.ex. Brennan, Geoffrey och Hamlin, Alan (2000). Democratic Devices and Desires. Cambridge: Cambridge University Press.

Enligt en ny SIFO-undersökning om vilka verktyg som är mest effektiva för att minska arbetslösheten kommer vissa av regeringens genomförda åtgärder, såsom sänkt ersättningsnivå och höjd avgift till a-kassan, långt ned. Sven-Erik Österberg (s) kommenterar:

För oss var det naturligtvis överväldigande att de främsta förslagen ligger så nära vår egen politik. Det visar att vi är på rätt väg.”

Om vi bortser från att tolkningen är tveksam — ty de förslag som är mest populära (utbildning och samverkan mellan politik och näringsliv) förespråkas av båda blocken — uppkommer den intressanta frågan: Ska politiker leda eller låta sig ledas? Antag att forskning visar att åtgärd x minskar arbetslösheten och att vanligt folk inte känner till det, vilket gör åtgärden impopulär för stunden. Politiker som vill minska arbetslösheten kan då genomföra åtgärd x eller följa vanligt folks uppfattning. I vilket av de två fallen är politiker “på rätt väg”?

I slutändan tror jag, eller hoppas jag i alla fall, att resultaten räknas (och forskning antyder antyder att så kan vara fallet). Om åtgärd x verkligen minskar arbetslösheten är det den sänkta arbetslösheten, inte åtgärd x, som kommer att stå i fokus, och de politiker som struntar i kortsiktig populism kommer att belönas. De är på rätt väg.

ICA funderar på att sluta sälja cigaretter. Gör slag i saken, säger jag. Som läsare av denna blogg vet tar jag avstånd från många former av statlig paternalism, men det är viktigt att klargöra att motstånd mot förbud av fenomen x inte med automatik innebär att man tycker att fenomen x är bra. Som Richard Thaler och Cass Sunstein klargör i en ny bok kan man, som kontrast till statlig interventionism, tänka sig en rad situationer där människors val kan (och bör) påverkas medvetet av andra människor i situationer av frivillig interaktion. Näringsidkare kan t.ex. tänkas försöka påverka kunders livsstil genom att inte föra visa varor i sitt sortiment. Detta är principiellt förenligt med privat äganderätt och ett fritt samhälle, som jag förstår begreppen.

Frågan blir då vad som ska anses vara “bra” försök att påverka andras val. Som jag ser det kan inte den frågan besvaras objektivt, utan det handlar om subjektiva värderingar (precis som frågan om vilka ordningsregler som är bra). Jag råkar ogilla cigaretter och finner det bra om de frivilligt görs mindre tillgängliga. Andra kanske råkar ogillar icke rättvisemärkta varor och finner det bra om de frivilligt görs mindre tillgängliga. Det har de rätt att anse att verka för, men jag har också rätt att bojkotta den typen av affär. Det är så en experimentell marknadsekonomi fungerar.

Avslutningsvis kan jag nämna att det har blossat upp en debatt om det begrepp Thaler och Sunstein använder för frivilliga försök att försöka påverka andra människors val, libertarian paternalism. Se en kritik av professor Daniel Klein (med svar från Sunstein och svar från Klein), en annan kritik av professor Gregory Mitchell (med svar från Sunstein och Thaler) samt en kommentar av professor Gary Becker. Själv ogillar jag just begreppet libertariansk paternalism (och föredrar föreslagna alternativ, t.ex. mjuk paternalism eller frivillig paternalism), men jag har inget principiellt emot fenomenet.

Fackförbundet SEKO har beställt en opinionsmätning som visar att svenska folket inte vill privatisera vissa statligt ägda företag (t.ex. Posten, Apoteket och Vattenfall). Givetvis kan dessa svar ifrågasättas på flera grunder — t.ex. vad gäller frågornas utformning och de svarandes kunskap om effekter av statligt kontra privat ägande.

Men här vill jag sätta fokus på ett annat problem med svaren, nämligen att de antagligen i hög grad har att göra med status quo bias. Dvs. de svarande är vana vid att dessa företag ägs av staten och känner sig emotionellt tilltalade av det just därför att de är vana vid det. Att så är fallet tycker jag indikeras av att få som motsätter sig privatiseringar förespråkar statliga uppköp av företag. Just den mix av statlig och privat ägande som råkar finnas just nu vill man ha kvar. Men om de argument som framförs mot privatisering är korrekta, vore det prima om staten ägde fler företag. Det faktum att den slutsatsen inte dras indikerar att den verkliga orsaken till privatiseringsmot-
ståndet istället troligen är status quo bias.

Och en sådan grund är sällan rationell. Nationalekonomer inom “behavioral economics” talar ofta om behovet av paternalistiska ingrepp för att hjälpa människor präglade av denna bias att fatta mer rationella beslut. Men politiken som metod för att hjälpa är kanske inte helt lyckosam, när väljarna lider av samma bias. Och politikerna själva lider antagligen också av den. I vilket fall kan de endogent förväntas styras av väljarnas bias.

Summa summarum: SEKO:s propaganda, liksom politisk retorik om att värna “våra gemensamma tillgångar”, bör tas med en stor nypa salt, om inte statliga uppköp av privata företag också förespråkas. Det senare torde vara ett nödvändigt villkor för att privatiseringsmotståndet ska kunna respekteras. (Det är dock inte ett tillräckligt villkor.)

Dr Waldenström, förmögenhetsforskare:

Igår rapporterade TV4-nyheterna om den ökade förmögenhetskoncen-
trationen i Sverige. … Socialdemokraternas Thomas Östros var upprörd och hävdade att socialdemokratin under sin regeringstid försökte aktivt att hålla emot denna utveckling. Men stämmer verkligen det? Nej, faktiskt inte.”

Socialdemokraternas hyckleri återfinns inte bara på förmögenhetssidan. Det gäller även försäljning av statliga företag samt i fråga om inkomstojämlikhet. Vad gäller den senare, notera i diagrammet hur denna ojämlikhet ökade under socialdemokraternas senaste tolvåriga maktinnehav:

Thomas Östros pinsamma rättviseretorik kan och bör avslöjas.

Larry Summers tycker inte att det är bra när länder konkurrerar med varandra om skattebaser. Men hans professorskollega vid Harvard, Greg Mankiw, påpekar att den ståndpunkten grundas i ett visst slags värdering:

On the other hand, if you think that the main job of government is to facilitate voluntary exchange by protecting property rights, rather than re-slicing the economic pie as it sees fit, then tax competition is a good check against excessive interventionism. In other words, are you more worried about too little government or too much?”

Personligen är jag oroad över för mycket stat och välkomnar konkurrens mellan stater om institutioners utformning.

Se gärna, apropå detta ämne, min och några kollegors rapport till Globaliseringsrådet, Sverige i den institutionella konkurrensen. Andreas Bergh skriver om välfärdsstaten och jag och Gissur Erlingsson skriver om demokratin.

I en färsk artikel dokumenterar de svenska nationalekonomerna Christina Jonung och Ann-Charlotte Ståhlberg att den manliga dominansen är ovanligt stor i den akademiska nationalekonomin. Abstract:

Despite an increasing number of women entering the economics profession during recent decades, it is still dominated by men. This paper summarizes the situation in academic economics in Australia, Canada, Great Britain, the United States, and Sweden (substantial appendices detail the situation in Sweden, not previously been available in English). Women constitute about a third of the PhD graduates in each country, but their share of the economics full professors is still between 5 and 9 percent. Compared to other academic fields, economics has the greatest gender discrepancy in career attainment. We discuss various reasons for the under-representation of women, and call for continued efforts to increase the presence of women.”

Läs kommentarer av Ann Mari May, Deirdre McCloskey, Catherine Hakim, John Johnson och Garett Jones.

När jag läste om ett lågkvalitativt tv-program slog det mig att ett uttalande av en deltagare utgör en bra utgångspunkt för en kort diskussion om irrationalitet:

Jag visste inte att det skulle bli så här. Med facit i hand så skulle jag absolut inte ha gjort det.”

Dvs. hon fick ett erbjudande om att delta i ett tv-program. Hon valde frivilligt att tacka ja men ångrade sig ex post.

Har hon betett sig irrationellt? Det beror på hur man definierar begreppet. Om rationalitet innebär att man väljer de medel som bäst uppnår ett givet mål tycks svaret jakande. Om hennes mål är lycka trodde hon antagligen först att medverkan skulle öka hennes lycka, men de facto minskade den.

Men man kan modifiera definitionen av rationalitet, så att begreppet innebär att man väljer de medel som bäst uppnår ett givet mål givet en viss grad av information. Den aktuella kvinnan gjorde en bedömning av de förväntade effekterna av medverkan, men det visade sig att de var felaktiga. Var hon därför irrationell? Det beror på, återigen.

Å ena sidan kan man säga att om hon använde all möjlig information, och om hon gjorde en sannolikhetsbedömning på grundval av den som sedan visade sig felaktig, var hon rationell, trots allt. Hon gjorde den bästa möjliga bedömningen. Å andra sidan kan man säga att om hon använde mindre än all möjlig information, var hon irrationell. Dvs. mer information fanns att skaffa, men hon valde att inte göra det. Hade hon gjort det hade hon haft större chans att inse att lyckoeffekten av medverkan skulle bli negativ. Men kanske är även denna slutsats förhastad. Ty även om mer information fanns att skaffa skulle en rationell kalkyl kunna ge vid handen att ett annat användande av begränsade resurser gav större lycka, såväl ex ante som ex post, än om dessa hade använts för att samla mer information. Att samla information är nämligen kostsamt.

Nu känner jag inte kvinnan i fråga, så jag kan inte bedöma hur hon fattade sitt beslut att medverka i detta undermåliga program. Men det tycks mig inte alls orimligt att anse beslutet rationellt.

Varför är detta resonemang intressant? Främst, tycker jag, därför att många reflexmässigt tar ånger som intäkt för att människor är irrationella beslutsfattare, vilket inte alls är säkert. Och om det inte är säkert försvagas många argument för paternalism, regleringar och förbud, som ska “hjälpa” människor att fatta bra beslut. Men även om det vore så att ånger tveklöst implicerade irrationalitet följer inte att paternalism, regleringar och förbud är önskvärda. Att inse det är tecken på förmåga till rationellt tänkande.

Uppdatering: Robert Östling tar upp ett område där man skulle kunna tänka sig att vissa ångrar sig: arbetsmängden. Men implicerar ånger på ålderns höst att arbetsbesluten tidigare i livet var irrationella? Det är jag långt ifrån övertygad om. Varför ska jag-som-gammal få sätta sig till doms över jag-som-ung?

En ny amerikansk studie ger belägg för att många väljare är okunniga. Den visar att många, särskilt outbildade väljare på landsbygen, straffar det parti som sitter vid makten om jordbruket har drabbats av en torka. Detta är dock uppenbart en orsak som sittande parti inte har haft möjlighet att påverka.

Det fäster uppmärksamheten på svårigheter för väljare att utvärdera ett parti som sitter vid makten. Ty i) har väljare kunskap om hur de variabler de bryr sig om har utvecklats?; ii) har väljare kunskap om vad som har orsakat och vad som inte har orsakat dessa variablers utveckling?; och iii) har väljare kunskap om vad som skulle ha hänt om någon annan hade suttit vid makten?

Svaren på dessa frågor är antagligen i hög grad nekande. Som Ilya Somin påpekar:

Scholars have long documented the limits of voter knowledge about the institutions and policies of the government. That ignorance is not a moral failing. The rational voter has little incentive to gain more knowledge about politics because his or her vote is unlikely to affect the outcome. Since gaining more knowledge offers few benefits and substantial costs, the average citizen remains ignorant, though rationally so.”

Man kanske här kan knyta an till den svenska sysselsättningsdiskussionen. Sysselsättningen har ökat sedan regeringsskiftet, men oppositionen hävdar dels att den började öka redan tidigare (vilket antyder att den skulle kunna ta åt sig äran) och dels att detta beror på en god konjunktur, som regeringen inte är orsak till. Det ligger förstås en del i detta, närmare bestämt kan oppositionen sägas ha rätt till 2/3. Konjunkturinstitutet uppskattar att ungefär 1/3 av de nya jobben beror på den nuvarande regeringens politik.

Men känner väljarna till hur sysselsättningen har förändrats? Känner de till vad som ligger och vad som inte ligger bakom förändringen? Och har de möjlighet att bedöma hur sysselsättningen hade utvecklats med en annan regering? Min gissning om svaren på dessa tre frågor är åt det pessimistiska hållet.

Mot denna bakgrund tillhör inte jag dem som oroas över lågt valdeltagande.

Sverige har en tradition av samhällsengagerade nationalekonomer. På senare år har många emellertid noterat att nationalekonomer lyser med sin frånvaro i viktiga offentliga debatter. Det sätter fingret på en viktig fråga. Hur ska nationalekonomer (och andra samhällsvetare) förhålla sig till politiken? Ska de bidra aktivt med råd om ekonomiska reformer? Eller ska de helt strunta i politiken och enbart fokusera på att bedriva forskning?

Ett svar ges av ekonomipristagaren James Buchanan. Han menar, likt en annan ekonomipristagare, Milton Friedman, att nationalekonomen qua nationalekonom ska ägna sig åt positiv (dvs. rent kunskapsframtagande, icke-normativ) nationalekonomi. Men inom ramen för en sådan inriktning menar Buchanan att ekonomen kan och bör föreslå reformer som hypoteser om Paretoförbättringar.

Ekonomen är då fortfarande en positiv ekonom i meningen att han inte förespråkar en viss reform: han lägger i stället fram ett eller flera reformförslag utifrån bedömningen att något av dem kommer att befinnas önskvärt av samtliga medborgare. Konsensus är alltså kriteriet för om ett förslag är bra eller dåligt, inte ekonomens egen bedömning av andras värderingar eller, framförallt inte, ekonomens egna värderingar. Genom konsensus avslöjas, i form av ett faktiskt val, om ett förslag förbättrar alla människors situation eller ej.

Buchanan fomulerade denna syn redan 1959* men har ofta återkommit till och utvecklat den, t.ex. i sin Nobelföreläsning:

But the political economist may, cautiously, suggest changes in procedures, in rules, that may come to command general assent. Any suggested change must be offered only in the provisional sense, and, importantly, it must be accompanied by a responsible recognition of political reality. Those rules and rules changes worthy of consideration are those that are predicted to be workable within the politics inhabited by ordinary men and women, and not those that are appropriate only for idealized, omniscient, and benevolent beings.”

Givetvis finns det saker att diskutera med hans syn, t.ex. om total konsensus är ett användbart kriterium (han modifierar sin syn och godtar kvalificerad majoritet), om kompensation ska föreslås för att “alla” (även initiala förlorare) ska stödja ett förslag, hur representativ demokrati ska kunna förenas med detta perspektiv samt om detta kontraktarianska kriterium** är rimligt till att börja med.

Men trots problem finner jag perspektivt ovanligt och uppfriskande. Nationalekonomen ska först och främst skaffa kunskap om världen, och som en del i denna kunskap kan ingå att bedöma reformförslag utifrån människors vilja att acceptera dem. Det blir ett sätt för ekonomen att identifiera potentiella Paretoförbättringar utan att själv förespråka särskilda policyförslag.

__________________________________

*Buchanan, J. M. (1959). “Positive Economics, Welfare Economics, and Political Economy.” Journal of Law and Economics, 2 (October): 124—138.
**Se vidare Buchanan, J. M. (1975). The Limits of Liberty: Between Anarchy and Leviathan. Chicago: University of Chicago Press.

Dr Benjamin Hippen förklarar varför Iran är ett föredöme:

[O]nly one country in the world does not suffer from an organ shortage: Iran. Although Iran clearly does not serve as a model for solving most of the world’s problems, its method for solving its organ shortage is well worth examining. Organ donation is ubiquitous throughout the world, but Iran is the only country that legally permits kidney vending, the sale of one individual’s kidney to another suffering from kidney failure.”

Även om den iranska modellen för njurförsäljningar har sina brister (t.ex. risk för att “sämre” njurar erhålls och risk för att donatorernas hälsa förämras), är det allmänna intrycket att den är en framgång. Problemet i Sverige är att många, av för mig obegriplig anledning, är principiellt avvisande till ett system med njurförsäljning. Det skulle kunna minska mycket mänskligt lidande och dessutom minska behandlingskostnaderna i sjukvården betydligt.

Ekonomipristagaren Gary Becker delar min förundran och har med en kollega beräknat att ett jämviktspris för en njure ligger på runt 90 000 kr. Och anmäl dig till donationsregistret bums!

Uppdatering: Marginella förslag till förbättringar kommer nu från både vänster och höger.

Hur stor andel av svenskarna anser att det aldrig är rätt att bidragsfuska? Svaret för fyra olika tidsperioder ges i diagrammet*.

Andelen som starkt motsätter sig bidragsfusk minskar och ligger enligt senaste mätningen på 55,3 procent. Siffrorna rapporteras i en ny studie** som undersöker vad som påverkar människors inställning till bidragsfusk.

Det visar sig att ju större välfärdsstaten och arbetslösheten är, desto fler accepterar bidragsfusk. Likaså befinns födelseår vara negativt relaterat till bidragsmoralen — yngre är mer accepterande inför bidragsfusk än äldre.

Vad implicerar dessa resultat? Inte nödvändigtvis att välfärdsstaten kommer att gå under eller att den inte är önskvärd, när allt vägs samman, men att denna eroderade bidragsmoral är en kostnad som måste beaktas när den ekonomiska politiken utformas. Denna kostnad kan t.ex., för en given nivå på välfärdsstat och arbetslöshet, motverkas genom stramare regler och kontroller eller genom att göra bidrags- och ersättningssystemen mer generella.

______________________________________

*Närmare bestämt avses andelen svenskar som håller med om följande påstående: “claiming government benefits to which you are not entitled is never justifiable.” Källa: World Values Survey.
**Heinemann, Friedrich (2008). “Is the Welfare State Self-Destructive? A Study of Government Benefit Morale.” Kyklos, 61(2): 237—257.

Om människor tenderar att begå misstag på marknaden, pga. olika psykologiska egenskaper som får dem att inte beakta viktig information och långsiktiga konsekvenser, är det ett argument för att staten ska styra mer? I en viktig uppsats påpekar professor Ed Glaeser följande:

The behavioral economists’ most profound attack on the neoclassical paradigm is in the area of welfare economics, where the selfcontrol literature suggests more freedom is not necessarily better … [W]hile the behavioral economists have ably illustrated the flaws inherent in consumer decisions, policy decisions require weighing the losses from error in the market with the losses from errors in the political sphere. After all, we don’t have the option of a perfectly informed, social planner who maximizes our welfare. Psychological errors in the political market will tend to be far more severe than errors in the product market. As a result, increased psychological realism will probably tend to make us more, not less, wary of government intervention.”

Detta är en insikt som många “beteendeekonomer”, som utgår från människan som en imperfekt beslutsfattare, tenderar att glömma bort alltför ofta, men som fler ekonomer än Glaeser har.

Se även ett tidigare inlägg om Glaeser och paternalism.

Det ges tydligen utbildning numera i hur man raggar. Någon sådan verkar inte John Maynard Keynes, en av 1900-talets mest framstående nationalekonomer, ha behövt. Han var, åtminstone i sin ungdom, uppenbarligen framgångsrik på den s.k. köttmarknaden, vilket han dokumenterade i två dagböcker:

In earlier days, though, from 1901 to 1915 when he was mostly a 20-something, he cruised constantly and kept two sex diaries of his success. … Keynes obsessively counted and tabulated almost everything; it was a life-long habit. As a child, he counted the number of front steps of every house on his street. Later he kept a running record (not surprisingly) of his expenses and his golf scores. He also counted and tabulated his sex life. .. The first diary is easy: Keynes lists his sexual partners, either by their initials (GLS for Lytton Strachey, DG for Duncan Grant) or their nicknames (’Tressider,’ for J. T. Sheppard, the King’s College Provost). … You might say that Keynes was at least as invested in the sex market as the stock market.”

De kristna moralisterna darrar nog av upprördhet. Kanske även av Keynes moralsyn. Och då har vi inte ens kommit in på hans omstridda nationalekonomiska teser!

Daniel Waldenström föreslår, liksom PJ, att staten ska sälja ut Svenska Spel, att privata aktörer ska sköta spelmarknaden och att staten ska beskatta spelandet för att motverka problem med beroende.

Jag instämmer — och tycker att det är konstigt att beskattning som alternativ till monopol har framförts som förslag av så få (i ett land där många annars är så förtjusta i just beskattning). I diskussionen om Svenska Spel tycks alla tvärtom utgå ifrån att spelberoende enbart uppvisar irrationella drag och att det enda som kan hålla spelberoendet i schack därför är en återhållsam, statlig speloperatör.

Men det finns tvärtom såväl teoretiska som empiriska belägg* för att beroende rent allmänt kan vara ett för individen rationellt fenomen, i betydelsen att beroendebeteende kan förstås som en del av en konsekvent och långsiktig nyttomaximeringsplan. Forskningen implicerar bl.a. att beroende människor är långsiktigt priskänsliga — sannolikheten att bli beroende och graden av konsumtion påverkas bl.a. av det totala priset, i vilket en skatt kan ingå.

Som Becker et al. (1991: 240) konstaterar:

The evidence from smoking, heavy drinking, and gambling rather strongly supports our model of rational addiction. In particular, long-run price elasticities are sizable and much bigger than short-run elasticities, higher future as well as past prices reduce current consumption, lower-income persons respond more to changes in prices of addictive goods than do higher-income persons, whereas the latter respond more to changes in future harmful effects, and younger persons respond more to price changes than older persons.”

_____________________________________

*Se t.ex.
Becker, Gary S. och Murphy, Kevin M. (1991). “A Theory of Rational Addiction.” Journal of Political Economy, 96(4): 675—700.
Becker, Gary S., Grossman, Michael och Murphy, Kevin M. (1991). “Rational Addiction and the Effect of Price on Consumption.” American Economic Review, 81(2): 237—241.
Gruber, Jonathan och Koszegi, Botond (2001). “Is Addiction ‘Rational’? Theory and Evidence.” Quarterly Journal of Economics, 116(4), 1261—1303.
Mobilia, Patricia (1993). “Gambling as a Rational Addiction.” Journal of Gambling Studies, 9(2): 121—151.

Det är den fråga Lane Kenworthy ställer utifrån hur människor i olika länder har valt mellan fem olika inkomstfördelningar. De flesta valde D eller E, och fler valde D än E. Som synes har dessa fördelningar en liknande struktur i botten; D har en jämnare fördelning; men inkomsterna är överlag högre i E. Kenworthys slutsats:

I wouldn’t go so far as to conclude from this that people tend to value low inequality over high incomes. Other ways of posing the question might yield different results. But it does suggest that inequality matters to people.”

Will Wilkinson ifrågasätter denna slutsats och menar att människor rimligen inte har preferenser över aggregerade inkomstfördelningar:

But why think people actually have prior preferences about such things? The national income distribution is not experienced. The local income distribution isn’t experienced. Differences in local visible consumption may be experienced, and it seems plausible that people would have preferences about that. But that’s not what the question was about.”

Han påpekar också det märkliga i att D föredras framför E, eftersom E är en värld där många har högre inkomst än i D och där ingen har lägre inkomst. Har människor “Paretodestruktiva” preferenser?

En annan typ av kritik kan framföras utifrån bl.a. Christina Fongs forskning*:

People may prefer more redistribution to the poor if they believe that poverty is caused by circumstances beyond individual control. Therefore, beliefs about the causes of income may affect demand for redistribution.”

Så även om man (tvärtemot Wilkinsons tes) har preferenser över inkomstfördelningar kan det vara missvisande eller intetsägande att fråga människor om dessa utan att det klargörs hur inkomstskillnader har uppkommit.

På det hela taget verkar det bäst att ta resultat av det slag Kenworthy presenterar med en stor nypa salt.

____________________________________

*Fong, Christina (2001). “Social Preferences, Self-Interest, and the Demand for Redistribution.” Journal of Public Economics, 82(2): 225—246.

Denna figur illustrerar ett positivt samband mellan inkomst och lycka, såväl mellan som (i de flesta fall) inom länder:

Läs mer om detaljerna i denna uppsats. För en sammanfattning, se New York Times. Och se ett tidigare inlägg på samma tema.

Uppdatering: En av uppsatsens författare, Justin Wolfers, har skrivit ett spännande blogginlägg om att höginkomsttagare är lyckligare än låginkomsttagare inom länder.

Människors längd varierar mellan länder. En studie* av tio länder i Europa visar detta tydligt:

Notera att längdökningen pågår överallt men att den är snabbare i södra Europa.

En intressant sak är att längd kanske kan ses som ett mått på mänskligt välmående, då skillnader i längd, såväl mellan som inom länder, är relaterade till sådant som kosthållning, fysiskt arbete och hälsa. Längd har också ett samband med materiellt välstånd:

Som artikelförfattaren** skriver:

Despite the large number of factors that may influence the relationship, Figure 3 shows a high correlation (about 0.82) between average height in a country and the log of per capita income. Although the figure illustrates the case for twelve-year-old boys, a similar relationship holds for girls and for adults. The figure makes clear that income has diminishing returns on average height. Once basic necessities are satisfied, higher income has less impact on health and physical growth. Thus, stature is good measure of deprivation but not opulence.”

_________________________________

*Garcia, Jaume och Quintana-Domeque, Climent (2007), “The Evolution of Adult Height in Europe: A Brief Note.” Economics & Human Biology, 5(2): 340—349.
**Steckel, Richard H. (2008). “Biological Measures of the Standard of Living.” Journal of Economic Perspectives, 22(1): 129—152.

Skönhet är en tillgång för politiker — men också på arbetsmarknaden. Det är numera väl dokumenterat att vackra människor tjänar mer än andra, allt annat lika. Men kan man göra något åt hur man uppfattas, t.ex. genom att köpa vissa typer av kläder och genom att använda smink?

Jodå. I studien “Dressed for Success — Does Primping Pay?” visas att kinesiska kvinnor som lägger pengar på kläder och smink uppfattas som vackrare. Det ger i sin tur också högre lön. Men av de ökade utgifterna på skönhetsbefrämjande produkter fås enbart ca 15 procent tillbaka i form av högre lön. Närmare bestämt är relationen mellan investeringar i dessa produkter och löneökningar icke-linjär, vilket visas i detta diagram:

Författarna skriver:

At the mean level of spending (88 yuan), each additional yuan spend on beauty increases earnings by 13 cents. At the 90th percentile (200 yuan), the marginal effect on earnings is 14.5 cents, while at the maximum level of spending the marginal effect is reduced to 1.3 cents. The simulations make it absolutely clear that spending on beauty items generates only a small payoff in the form of higher wages.”

Ska då dessa utgifter ses som i hög grad bortkastade? Nej, det vore en förhastad slutsats. Fina kläder och smink kan ju ses som ren konsumtion eller ge andra fördelar än hög lön.

Regeringens utredare föreslår relativt modesta förändringar av systemet för prissättning av hyresrätter:

Vi föreslår att stora skillnader mellan utbud och efterfrågan ska spela en roll vid hyressättningen. I bostadsområden där det krävs flerårigt köande för en hyresbostad ska hyrorna kunna öka med maximalt omkring fem procent per år tills man nått en mer balanserad situation. En sådan relativt långsam höjning av hyran kommer bara att beröra en liten minoritet av landets hyresgäster. För de flesta kommer hyran inte att höjas mer än i dag. Vi föreslår för övrigt generellt för alla hyresgäster att hyran inte ska kunna öka med mer än omkring fem procent per år, även om bruksvärdet skulle ha stigit mer än så. Ett sådant skydd finns inte i dag. Vi föreslår också att hyrorna ska kunna sjunka i bostadsområden med stora vakanser.”

Det är ett bra förslag, vilket SvD och DN också konstaterar, även om jag personligen, förespråkar rena marknadshyror. Varför är förslaget ett steg i rätt riktning? Därför att dagens system medför stora kostnader utan att ge några större fördelar:

1. Stora köer uppstår, vilket gör att efterfrågan inte tillgodoses.
2. Incitamenten är lägre för bostadsföretag att bygga nya hus, vilket förstärker problemet med köer.
3. Lägenheter felallokeras, vilket ger upphov till en välfärdskostnad (se här).
4. Orättvisa uppstår när personer i attraktiva lägen får betala obetydligt mer än personer i de mest oattraktiva lägen.
5. Segregationen minskar inte (se här och här).

Att Hyresgästföreningen reagerar med överdrifter, och att Mona ger den sitt stöd, är inget att förvånas över, men att Rapport fortsätter att fungera som megafon för denna intressegrupp av insiders på hyresmarknaden är märkligt. De fem punkterna ovan nämns inte alls.

Det som förvånar mig är att alla de som tycker om prisreglering inte förespråkar det på fler områden. Varför ska hus och bostadsrätter få prissättas på marknaden? Varför ska bilar få prissättas fritt? Det finns exempel från DDR på härliga köer för att få en Trabant. Rättvist och bra, alla betalar lika.

Jag är alltsedan sommaren 1993, då jag gick en doktorandkurs på Stockholms universitet, förtjust i rättsekonomi, dvs. analys av juridiska frågor med hjälp av ekonomisk teori. Inte minst tycker jag om ämnets fokus på att reda ut konsekvenserna av olika sätt att utforma lagar och straff.

En färsk studie exemplifierar denna typ av analys. Ofta hävdas att hårdare straff är bra, eftersom det helt enkelt anses “rätt” att brottslingar straffas. Men den rättsekonomiska analysen tittar på konsekvenserna av straff. Och nyss nämnda studie klargör att hårdare straff för försök att komma undan när man har begått brott sannolikt inte är en bra metod för att minska brottsligheten:

Efforts to avoid punishment are socially wasteful. Not only do they limit the deterrent effect of punishment, but they may actually lead to the paradoxical result that more severe punishment for crime induces more crime. … The main results of this paper are that (1) ex ante regulation, if feasible, reduces the incentives to engage in avoidance and consequently in crime; whereas (2) ex post punishment of avoidance may induce more avoidance and more crime. The intuitive reason for the latter result is twofold: ex post punishment of avoidance increases not only the costs but also the benefits of avoidance; and avoidance and crime are generally complements.”

Nu kan man som sagt tycka att hårdare straff är bra ändå, bara för brottslingar förtjänar hårda straff, men man ska då vara medveten om att detta kan leda till högre brottslighet.

Se tidigare inlägg om varför rättsekonomi är ett ganska litet ämne i bl.a. Sverige och om en primitiv syn på brottslingar.

Ekonomer brukar påpeka att skatter är ineffektiva i den mån de påverkar människor att bete sig annorlunda än om skatterna inte funnes på plats.* T.ex. kan en högre marginalskatt på arbete leda till ett lägre arbetsutbud. Detta resonemang utgår dock ifrån att ekonomiska aktörer känner till hur höga skatterna är. Och det finns tecken på att många underskattar skatternas storlek, dvs. att det finns fiskal illusion.

Min poäng här är att i den grad skatters storlek underskattas torde deras ineffektivitetskostnader bli lägre.** Om jag funderar på att arbeta mer än jag gör idag är min marginalskatt på arbetsinkomster en relevant faktor att beakta. Men om jag tror att den är 30 snarare än 55 procent, fastän den de facto är 55 procent, lär mitt arbetsutbud, allt annat lika, bli högre än om jag har korrekt kunskap.

Är detta ett skäl att försöka dölja skatternas storlek? Kanske, men mot denna positiva effekt av okunnighet får vägas åtminstone två negativa effekter. För det första kan skatter anses ha andra kostnader än ineffektivitet, t.ex. minskad möjlighet för människor att bygga upp ett sparkapital, och dessa kostnader är en funktion av faktiska, inte upplevda, skatter. För det andra finns det en demokratisk kostnad i att ha ett system som inte är transparent. Medborgare fattar då inte politiska beslut på basis av korrekt kunskap, vilket kan resultera i politiska beslut som de egentligen inte önskar sig.

Se även detta tidigare inlägg om synliga och osynliga skatter.

________________________

*En uppskattning tyder på att dessa ineffektivitetskostnader är höga, men de är svåra att operationalisera och mäta. Det bör också påpekas att skatter kan vara effektivitetshöjande om de korrigerar externa effekter.
** Buchanan [1967: 138] antyder denna möjliga konsekvens av fiskal illusion. Se
Buchanan, James M. (1967). Public Finance in Democratic Process: Fiscal Institutions and Individual Choice. Chapel Hill, NC: The University of North Carolina Press.

Många borgerliga tyckare har kritiserat regeringen för att inte driva en tillräckligt liberal ekonomisk politik. I vissa avseenden håller jag med, särskilt när det gäller arbetsmarknadsregleringar och värnskatt, men jag tycker att kritiken överlag har varit obalanserad. En viktig indikation på att så är fallet ges av prognosen för skatternas andel av BNP i dagens vårproposition (s 17):

Notera att denna utveckling sker samtidigt som statsfinanserna är i mycket gott skick. Statsskuldens andel av BNP är på väg att mer än halveras (s 17):

Detta är en ny, ansvarsfull borgerlig politik som jag tycker att regeringen kan vara stolt över. Jag är gammal nog att minnas tidigare borgerliga regeringars oförmåga att hålla budgeten i balans. Nu är det nya tider, förvisso med sina problem, men med mindre sådana än tidigare.

Mina kollegor Daniel Waldenström och Andreas Bergh har råkat i luven på varandra rörande hur stödet till entreprenörer bör utformas. Medan Daniel är skeptisk till socialdemokraternas nya offensiv, som bl.a. förespråkar ett förstärkt ekonomiskt skydd för småföretagare, menar Andreas att det kan finnas vissa poänger däri.

Jag tar inte här ställning till vem som har rätt i sak om vad som bör göras, utan jag vill istället framföra två möjliga förklaringar till varför regeringen har gjort relativt lite för småföretagarna:

1. Incitament: Regeringen har inga starka skäl att stödja småföretagare därför att dessa redan i hög grad röstar på ett av Allianspartierna. Det är bättre att lägga krutet på väljargrupper som inte i lika hög grad är “säkra” väljare.
2. Kunskap: Regeringen har gissningsvis i huvudsak ekonomisk expertis med makroekonomisk bakgrund, som fokuserar på att ratta de “stora” systemen, medan expertis med inriktning mot entreprenörskap är mer sällsynt. Jag tror alltså att få i departementen har kunskap om forskning om småföretagens ekonomiska betydelse.*

Resultatet av det försummade arbetet är att socialdemokraterna har tagit initiativet i entreprenörskapsfrågor, vad man än tycker om deras förslag. Men Maud Olofsson har drygt två år på sig. Mycket kan hända, om hon vill och om kunskap inhämtas.

_______________________________

*Van Praag och Versloot (2008: 135) kommer t.ex. till följande slutsats i sin översikt av den empiriska litteraturen om entreprenörsföretags ekonomiska bidrag:

Entrepreneurs create more employment than their counterparts, relative to their size. This result is unambiguous. Small and young firms are required to boost employment.”

Van Praag, Miriam C. och Versloot, Peter, H. (2008). “The Economic Benefits and Costs of Entrepreneurship: A Review of the Research.” Foundations and Trends in Entrepreneurship Research 4(2): 65–154.

Som läsare av denna blogg vet värderar jag mänsklig skönhet högt. Det tycks fler göra. En studie* av advokaters inkomster visar att ju vackrare de är, desto mer tjänar de:

We use longitudinal data on a large sample of graduates from one law school and measure beauty by rating matriculation photographs. (1) Better-looking attorneys who graduated in the 1970s earned more than others after 5 years of practice, an effect that grew with experience. (2) Attorneys in the private sector are better-looking than those in the public sector, differences that rise with age.”

Hur kommer det sig att vackra advokater tjänar mer än andra? Tre hypoteser framförs:

First, other things being equal, those who hire and promote lawyers may prefer to be surrounded by better-looking colleagues and subordinates. Second, there may be true consumer discrimination, with consumers (clients) preferring better-looking lawyers solely because of the enjoyment of spending time with them, even though their looks do not produce better settlements or judgments. Finally, consumers (clients) may prefer a better-looking lawyer because the lawyer’s beauty is itself productive for the consumer.”

Den första hypotesen förkastas, eftersom skönhet inte ger högre avkastning om man är anställd jämfört med om man är egenföretagare. Alltså är det kundernas preferenser som gör att arbetsgivarna finner det lönsamt att ge vackra anställda högre lön. Studien lyckas inte klargöra om kunderna föredrar vackra advokater därför att de tycker om att omge sig med vackra människor eller därför att de (korrekt) tror att vackra advokater har större framgång i domstolar. Dessa orsaker utesluter förvisso inte varandra.

Beauty pwns!

__________________________

*Biddle, J. E. och Hamermesh, D. S. (1998). “Beauty, Productivity, and Discrimination: Lawyers’ Looks and Lucre.” Journal of Labor Economics 16(1): 172–201.

I “The ‘Science-as-Market’ Analogy: A Constitutional Economics Perspective” diskuterar professor Viktor Vanberg hur vetenskapen och marknaden kan ledas att generara allmännyttiga utfall. Idén uttrycks på detta vis:

Market and science are games of competition. In both realms, the engine that drives the evolutionary invisible-hand process is the competing ambitions of rewardseeking agents. And in both realms competition is not unbounded but is constitutionally constrained, subject to rules that can be more or less suitable in channeling the participants’ ambitions in socially productive directions.”

Reglerna för vetenskapen är av två slag: dels de interna (den vetenskapliga metoden, såsom den uttolkas inom vetenskapen) och dels de externa (finansiärernas krav). Gällande nationalekonomin återger Vanberg en kritik mot den långt drivna matematiseringen, som genom sin världsfrånvändhet indikerar att de interna reglerna inte är i linje med de externa:

According to authors like Cassidy, Frey, Mirowski and Mayer it is the desire to raise their status by turning their discipline into a branch of applied mathematics that has lead economists to adopt selection principles that are counterproductive, both with regard to the outside reputation of their profession and with regard to its contribution to the growth of knowledge.”

Intressant nog tycks nationalekonomin (återigen) nu utvecklas i mer empirisk riktning. Och i grunden är Vanberg optimistisk om den långsiktiga utvecklingen:

The principles of selection that prevail in research institutes and universities, the constraints that national rules and regulations define for scientific work, and conventions that come to prevail in professions such as economics may be dysfunctional, but man’s ineradicable interest in knowing how the world around him works will be an incessant force that tends to select in favor of more informative theories, and stubborn reality will be an inescapable ultimate selector between conjectures that are compatible with the facts and those that are not. Globally and in the long run the capacity of markets to serve consumer interests and the capacity of science to advance the growth of knowledge appear to be quite robust, even though the constitutional requirements for their flourishing may be unevenly met in different locations and at different times.”

Jag delar den optimismen, både för marknaden och vetenskapen.

Det finns goda argument, av såväl rättvise-, generalitets- och effektivitetskaraktär, för varför värnskatten bör avskaffas:

• Många finner det orättvist att betala mer än hälften av en löneökning i skatt; andra finner det orättvist att vissa ska betala en högre andel av sin inkomst i skatt än andra.*
• Buchanans generalitetsprincip säger att likabehandling är eftersträvansvärt, vilket implicerar proportionell beskattning, därför att det politiska systemet annars riskerar att degenerera till att tillfredsställa olika särintressen på allmänintressets bekostnad.
• Personer med högre inkomster tenderar att arbeta mindre, och utbildning tenderar att löna sig mindre, med värnskatten på plats, vilket kan förvänta dämpa välståndsutvecklingen.

Som nämns i DN idag har Bertil Holmund (Uppsala universitet) och Martin Söderström (Konjunkturinsti-
tutet) beräknat att en avskaffad värnskatt sannolikt är självfinansierad. Dvs. fler fördelar uppnås, enligt ovan, genom ett avskaffande utan att skatteintäkterna minskar. Deras studie återfinns här och sammanfattas på följande vis:

Recent research on the behavioral effects of income taxes has to a large extent focused on the elasticity of taxable income with respect to the net-of-tax rate, i.e., one minus the marginal tax rate. We offer new evidence on this matter by making use of a large panel of Swedish tax payers over the period 1991-2002. Changes in statutory tax rates as well as discretionary changes in tax bracket thresholds provide exogenous variations in tax rates that can be used to identify income responses. We estimate dynamic income models which allow us to distinguish between short-run and long-run effects in a straightforward fashion. The estimates of the long-run elasticity of income with respect to the net-of-tax rate typically hover in a range between 0.20 and 0.30. The short-run elasticities are in general smaller but less precisely estimated. We use the estimates to simulate the fiscal consequences of a tax reform that reduces the top marginal tax rate by five percentage points. Such a reform turns out to have negligible effects on tax revenues and may even yield a fiscal surplus.”

Vad väntar regeringen på? Jag hoppas att de inte avvaktar av rädsla för socialdemokratiska angrepp om att en reform av detta slag skulle vara “orättvis”. Sådana påståenden kan framgångsrikt tillbakavisas. Se även PJ Anders Linders kommentar.

Uppdatering: Regeringen tar förvisso inte bort värnskatten men utlovar nya inkomstskattesänkningar. Gott så. Särskilt framstår argumentationen som kraftfull gentemot den handfallna och skattehöjande oppositionen.

_______________________________

*Begreppet orättvisa är normativt och därmed inte heller möjligt att fastställa vetenskapligt. Vissa anser det förstås rättvist med en progressiv och hög inkomstbeskattning, men poängen här är att detta är en subjektiv värdering som inte delas av alla, bl.a. inte av mig.

Vad påverkar studenters lycka? En tysk studie indikerar följande:

• Att studera juridik är förknippat med högre lycka, att studera sociologi är förknippat med lägre lycka och att studera ekonomi är varken förknippat med högre eller lägre lycka.
• Goda chanser att få jobb är förknippat med högre lycka.
• Hög inkomst är förknippat med högre lycka.

Inte helt överraskande resultat, förutom detta med att studenter inte tycks bli lyckligare av att studera ekonomi. Kan det bero på att företags- och nationalekonomi har klumpats samman, att all case-undervisning gör företagsekonomistudenterna mindre lyckliga och att detta raderar ut den högre lycka som studier i nationalekonomi säkerligen ger?

En professor i Göteborg vill förbjuda Glassbilen att spela sin käcka melodi:

Jag vill göra en jämförelse med berömda vattendroppen, en tortyrmetod som bygger på att vatten droppar ned på ens huvud under en längre tid. Upprepning kan bryta ned en person helt och hållet. Hemglass bygger hela sin försäljning på den här melodin.”

Melodin kan alltså ses som en negativ externalitet – för vissa. I professorns fall som en extremt negativ externalitet. Men för andra fyller melodin en konsumentupplysande funktion, och för dem vore ett förbud icke önskvärt, liksom givetvis inte heller för Glassbilen själv.

Är det rimligt att införa ett förbud bara för att en enstaka person ogillar ett fenomen? I så fall förespråkar jag ett förbud mot att ringa i kyrkklockor. Jämfört med deras oljud är Glassbilens melodi skön och inbjudande; och den kyrkliga förkunnelsen är långt mer ohälsosam än lite glass.

Jag besökte Polen för första gången i december och imponerades av den ekonomiska dynamik jag kunde observera. I DI idag rapporteras om den nya regeringens ambitiösa ekonomiska reformprogram:

Ett halvår efter regeringsskiftet startar en ny privatiseringsvåg i Polen. Regeringen planerar också att införa en enhetsskatt som i stora delar av övriga Centraleuropa.”

På privatiseringssidan håller sig även vår regering väl framme; men jag hoppas, efter det viktiga jobbskatteavdraget, att progressiviteten nu ska kunna minskas i den svenska inkomstskatteskalan.

Hur påverkar skatternas storlek ekonomin? Frågan är omtvistad bland ekonomer. Christina Romer och David Romer visar i ett metodologiskt innovativt bidrag till den vetenskapliga diskussionen, att skatteförändringar har stora effekter. En exogen ökning av skatternas andel av BNP med 1 procentenhet minskar real BNP med 2–3 procent. Och effekten är bestående.

Deras abstract beskriver forskningsansatsen:

This paper investigates the impact of changes in the level of taxation on economic activity. We use the narrative record – presidential speeches, executive-branch documents, and Congressional reports – to identify the size, timing, and principal motivation for all major postwar tax policy actions. This narrative analysis allows us to separate revenue changes resulting from legislation from changes occurring for other reasons. It also allows us to further separate legislated changes into those taken for reasons related to prospective economic conditions, such as countercyclical actions and tax changes tied to changes in government spending, and those taken for more exogenous reasons, such as to reduce an inherited budget deficit or to promote long-run growth. We then examine the behavior of output following these more exogenous legislated changes.”

Man kan notera att skattetrycket i Sverige är fallande.

Lars Feld och Jan Schnellenbach studerar sambandet mellan politiska institutioner och ojämlikhet. De fokuserar på följande institutioner:

• direktdemokrati kontra representativ demokrati,
• presidentstyre kontra parlamentarism,
• majoritetsval kontra proportionella val samt
• enhetsstat kontra federalism.

De finner bl.a. följande:

Summing up, our analysis suggests that the occurrence of Director’s Law heavily depends on the constitutional and political system prevailing in the different countries. A redistribution from the rich to the middle income classes and perhaps also to the poor becomes more probable in representative democracies which are either organized as unitary states, or federations allowing for low levels of sub-central fiscal autonomy, constituting their executive in the way of parliamentary systems. Given the empirical ambiguity of the effect of plurality rule, Director’s Law is thus probably not only a problem for continental European countries. It might as well occur in the UK, as in Germany, the Netherlands or Italy.”

Det är alltså inte bara så att politiska institutioner tycks påverka mer allmänna ekonomiska variabler – även graden och typen av omfördelning verkar samvariera med konstitutionens utformning. Den sittande Grundlagsutredningen förtjänar följaktligen mer uppmärksamhet.

Låt mig avslutningsvis presentera en del av Feld och Schnellenbachs tabell 2, som anger Ginikoefficienter beräknade utifrån marknadsinkomst respektive disponibel inkomst.

Dels fann jag det intressant att Sverige faktiskt är något mindre jämlikt än genomsnittet i marknadsinkomster; dels fann jag det intressant hur mycket inkomstomfördelning faktiskt jämnar ut inkomster, särskilt i länder som Sverige.

21 miljoner kr.

I alla fall är det vad nationalekonomerna Lars Hultkrantz och Mikael Svensson uppskattar värdet på ett statistiskt liv till.* Ett exempel förklarar detta begrepp. Om varje person i en befolkning på 100 000 är villig att betala 210 kr för en åtgärd som kommer att minska risken för dödsfall med 0,00001, t.ex. satsning på en maskin på ett sjukhus eller på räcken längs en motorväg, är den sammanlagda betalningsviljan 21 000 000 kr för en riskreduktion som i statistisk mening kommer att rädda ett liv. Detta ska inte tolkas som värdet på en faktisk person (för vilken dödlighetsrisken ändras från ett till noll) utan är tänkt att användas för att ange värdet på små minskningar i risken för dödsfall. Att satsa 100 miljoner kr per räddat statistiskt liv vore alltså ett slöseri med knappa resurser. Ett liv är i den meningen inte, som vissa ibland hävdar, “ovärderligt” eller värt “oändligt mycket”.

_______________________

*Hultkrantz, Lars och Svensson, Mikael (2008). “Värdet av liv.” Ekonomisk Debatt 36(2): 5–16.

Jag är väldigt förtjust i Bryan Caplans bok The Myth of th