Nonicoclolasos

Archive for the ‘normer’ Category

Behovet av en ny norm

Richard Posner påpekar att det inte är lätt att få bort en gammal norm — och att det är ännu svårare att skapa en ny. Det bör inte hindra oss från att försöka då och då.

Jag plågas mycket av att befinna mig nära hostande och nysande människor (låt vara att min bacillskräck är mindre grav än Gödels). När jag funderar på lösningar på detta problem är det, förutom undvikande av handskakningar och frekvent tvagning av händerna, användande av munskydd som infinner sig som idé. (Jo, munskydd hjälper.) Problemet är bara att man anses som lätt (eller svårt) galen både om man själv bär munskydd och om man ber någon annan att bära munskydd. Detta är ett fall av en ineffektiv social norm. Denna norm behöver ersättas av en ny, som bygger på omsorg om medmänniskor. Det är den som hostar och nyser utan munskydd som ska anses galen (eller åtminstone elak) och som bör utsättas för social bestraffning.

Den svåra frågan är hur det går till att byta norm. Kan offentliga förebilder vara en väg framåt? Om kungen, Lill-Babs och Gunde Svan börjar använda munskydd offentligt kan andra tänkas följa efter (vissa kan vi dock klara oss utan i denna kamp). Problemet med att börja som enkel privatperson är att normen antagligen är sådan att det krävs en viss (koordinerad) andel som utmanar den: gör enstaka individer det kommer de bara att betraktas som galna, i enlighet med rådande norm. Här krävs ett samlat angreppssätt — man måste nå en tipping point.

Finns andra sätt än att använda offentliga förebilder? Kanske kan Folkhälsoinstitutet göra nytta genom att sprida information och driva kampanj? Kanske kan skolor införa en regel om munskydd? Kanske kan entreprenörer designa vackra och färgglada munskydd — munskydd som fashion statement? Kanske kan livsmedelsbutiksägare börja saluföra munskydd efter initiativ ovanifrån? Kanske kan man peka på erfarenheter från andra länder?  I Japan verkar man ha lyckats nå en annan jämvikt än den som dessvärre råder i Sverige och de flesta andra länder jag vistas i.

Nu krävs krafttag!

Not 1: En liten risk med mitt förslag är att det i nuvarande läge kan vara så att många hostare och nysare stannar hemma istället för att gå ut och smitta ned andra. Om användande av munskydd inleds i breda folklager kan den typen av omtänksamma peresoner börja tänka att de kan gå ut, bara de bär munskydd. Eftersom det antagligen smittar mindre när hostare och nysare stannar hemma, jämfört med om de går ut med munskydd, kan åtgärden bli kontraproduktiv. (Läs vidare om Peltzman-effekten.) Å andra sidan måste man beakta intäktssidan av att hostare och nysare blir mer mobila: de kanske därigenom kommer att kunna vara mer produktiva, vilket kan gynnas andra; dessutom kommer de antagligen själva att bli lyckligare, när de kan komma ut och röra sig. Kan detta t.o.m. tala för statliga subventioner av munskydd?
Not 2: Läsare av F. A. Hayek inser att jag här förespråkar ett slags konstruktivism — och här försöker jag försvara mig.
Not 3: Jag har tidigare skrivit om en annan ineffektiv norm
Not 4: Jag ser ett problem med förslaget: staten kan tänkas vilja motarbeta det då det kan försvåra bekämpningen av terrorism och annan brottslighet. Bovar kan dölja sig bakom munskydd.

Written by Niclas Berggren

3 januari 2011 at 4:33

Läger för män

Preston, 28 år, upplevde tidigt hur han attraherades av andra pojkar:

Reporter: Tell me when you first remember struggling with an attraction to men.
Preston: Probably about age 12. It wasn’t a struggle prior to that until I learned from other people and was shamed into thinking it was a problem.

Dvs. omgivningen (huvudsakligen bestående av mormoner) fick Preston att internalisera ett förakt för sin homosexualitet. I detta inslag från ABC Nightline får vi följa hur han deltar i ett läger i Texas för män som vill bli kvitt sin homosexualitet:

Hur ska man se på läger och andra verksamheter som har till syfte att försöka ändra människors sexuella läggning, särskilt mot bakgrund av att det, enligt American Psychological Association, inte finns stöd i forskning för att sådana försök fungerar? Jag är kluven. Å ena sidan vill jag tillåta dem som önskar försöka att göra det: givet att man är olycklig av att vara homosexuell kan jag inte klandra någon som försöker kontrollera den delen av sitt liv. Även om det inte går att byta sexuell läggning kanske man kan lära sig att minska homosexualitetens inflytande. Å andra sidan ser jag det som tragiskt att vissa blir olyckliga av att vara homosexuella, inte minst när det beror på internaliserade, i regel religiöst grundade normer. I en annan typ av samhälle än det han växte upp i skulle Preston ha kunnat glädjas av sin attraktion till andra män och leva livet som han är, utan den extra kamp han nu utkämpar med hjälp av sina lägerkompisar. Ledsamt nog finns det andra som pga. normer av det här slaget inte orkar utkämpa denna kamp.

Prestons liv fascinerar mig. Han är charmig, men jag undkommer inte känslan av underliggande tragik, som känns så onödig. En sak jag undrar är om hans liv med fru och barn kommer visa sig hållbart över tid. Kanske, kanske inte, och kanske är det inte så hemskt om det inte håller. Äktenskap spricker hela tiden av olika skäl. Jag önskar honom gott i vilket fall.

Tips: Aqurette.

Written by Niclas Berggren

28 november 2010 at 7:14

Publicerat i homosexualitet, normer, religion

Kärlek kan leda till död

Jag är starkt berörd av Benjamin Brittens sista kantat Phaedra (och har citerat en textrad där ur i flera tidigare inlägg). Dess tema, om förbjuden kärlek och död, är mycket starkt; Brittens musik, med inspiration från Bali, är därtill magisk. Min favoritsångerska i rollen är Dame Janet Baker (för vilken det skrevs och som sjunger i denna fantastiska inspelning); här kan Ann Murray höras:

Se upp för kärleken!

Se även inläggen ”Förstörd av kärlek” och ”Dödlig kärlek”.

Written by Niclas Berggren

17 november 2010 at 15:44

Publicerat i död, genier, idoler, kärlek, musik, normer

Lagar som påverkar beteende

I kapitel IV av On Liberty argumenterar John Stuart Mill kraftfullt för att beteenden som inte skadar andra på annat sätt än att någon blir personligt förnärmad eller upprörd inte ska förbjudas. Ett av de exempel han tar upp rör regleringen av vilket sorts mat som ska tillåtas. Han noterar att muslimer kan vilja förbjuda icke-muslimer i de territorier där de utgör en majoritet från att äta griskött, vilket han finner oacceptabelt.

I samband med sin argumentation berättar han, i en fotnot, om ett intressant fall:

The case of the Bombay Parsees is a curious instance in point. When this industrious and enterprising tribe, the descendants of the Persian fire-worshippers, flying from their native country before the Caliphs, arrived in Western India, they were admitted to toleration by the Hindoo sovereigns, on condition of not eating beef. When those regions afterwards fell under the dominion of Mahomedan conquerors, the Parsees obtained from them a continuance of indulgence, on condition of refraining from pork. What was at first obedience to authority became a second nature, and the Parsees to this day abstain both from beef and pork. Though not required by their religion, the double abstinence has had time to grow into a custom of their tribe; and custom, in the East, is a religion.

Fascinerande. Det är inte bara så, tydligen, att lagar kan ha förmåga att påverka beteende direkt utan även ha en kvardröjande effekt på och genom sociala normer. Det gör det extra viktigt att fundera på vilka lagar som införs.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

16 juli 2010 at 4:44

Andra påverkar miljövänligheten

Vad bestämmer människors miljövänlighet? En ny studie, ”Environmental and Pro-Social Norms: Evidence on Littering”, publicerad i The B.E. Journal of Economic Analysis & Policy” (preliminär gratisversion här), finner att miljovänlighet inte bestäms i ett vakuum utan att den påverkas av förväntningar om andra människors beteende:

This paper investigates whether perceived environmental cooperation by the public is an important determinant of explaining environmental morale and environmental preferences of individuals. Our hypothesis is that an individual’s behavior is likely to be influenced by their perception of the behavior of other citizens. For example, if an individual believes that throwing litter in a public place is common, then the environmental morale or preference of the individual decreases. Alternatively, if an individual believes others to be compliant, then the environmental morale/preference increases. Using recent EVS data for Western and Eastern European countries, we find strong empirical support for the hypothesis. The results remain robust using 11 different specifications and after dealing with potential causality issues.

Dvs. om man tror att andra inte skräpar ner är man själv mindre benägen att skräpa ner och mer benägen att ge pengar till miljövänliga ändamål. Om man vill stimulera miljövänlighet kan det vara viktigt att satsa pengar på att sätta upp papperskorgar och att samla upp det skräp människor slänger, så att folk inte tror att andra skräpar ner.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

17 maj 2010 at 5:29

Publicerat i forskning, miljö, normer, psykologi

Vad applåderar vi åt?

Witold Gombrowicz, denna mästare i social analys, påpekar att vi ofta applåderar av skäl som inte har med genuin uppskattning att göra. Men antag att vi befinner oss på en pianokonsert och faktiskt applåderar därför att vi innerst inne blev berörda. Hur mycket av den genuina uppskattningen har då med kompositören, dvs. med verket som framförs, att göra och hur mycket har med pianisten, dvs. med sättet på vilket verket framförs, att göra? Pianisten verkar nästan alltid tolka det som att applåderna gäller henne själv och det egna framförandet. Jag gissar att publiken vid pianokonserter i regel är så pass okunnig om de tekniska och tolkningsmässiga aspekterna av pianospel att de nästan aldrig applåderar pianisten själv. Antag två fall:

  1. En pianist spelar ett stycke, som publiken finner trist, på ett tekniskt och tolkningsmässigt förnämligt sätt.
  2. En pianist spelar ett stycke, som publiken finner uppiggande, på ett tekniskt och tolkningsmässigt undermåligt sätt.

I den mån applåder påverkas av genuin uppskattning och inte bara av sociala skäl, i vilket fall blir applåderna störst? Nästan alltid, skulle jag tro, i det andra fallet. Helt klart måste det vara mycket svårt för utomstående, t.ex. en pianist som bockar och bugar efter en konsert, att tolka grunden för applåder. Är grunden social? Är den genuin? Om den är genuin, har den med verket som sådant eller med framförandet att göra?

Det här stycket och det här framförandet får mina applåder! *klapp klapp*

Written by Niclas Berggren

18 april 2010 at 17:03

Publicerat i känslor, musik, normer

Får man glädja sig åt dödsfall?

Idag har jag läst två personer som bryter mot ett tabu. De välkomnar, eller beklagar i vilket fall inte, dödsfall. Det rör sig om:

  • C.L.K. Aqurette, med anledning av att Polens president har omkommit.
  • Jens Jonsson, med anledning av att en drogliberal konspirationsteoretiker har dött.

Dessutom har jag just sett en dokumentär om makarna Ceauşescus sista dag i livet. Allt detta har fått mig att undra: När, om någonsin, kan det anses acceptabelt att glädja sig åt någon annan persons död?

Written by Niclas Berggren

10 april 2010 at 16:42

Publicerat i död, etik, lycka, normer, tabu

En fråga om ateismen

Den kristne aktivisten Tuve Skånberg ställer en fråga:

Vilka normer har ateismen?

Svaret är enkelt: ateismen har inga normer, därför att ateismen inte är något mer än frånvaro av tro på gudar. Ateismen kan av den anledningen inte heller ha några normer. Den har inte till syfte att ha några normer. Däremot är alla och inga normer förenliga med ateismen. Du kan förespråka alla människors lika värde, likt Tuve Skånberg, och vara ateist. Du kan förespråka utrotning av alla judar, likt Adolf Hitler, och vara ateist. Därför måste varje ateist själv besvara vilka normer hon eller han står för, det är inget som ateismen per se influerar eller styr. Däremot finns det forskning som talar för att det finns en biologisk grund för moral, som påverkar såväl ateister som religiösa. Som professor Marc Hauser och professor Peter Singer påpekar i ”Godless Morality”:

These studies provide empirical support for the idea that, like other psychological faculties of the mind, including language and mathematics, we are endowed with a moral faculty that guides our intuitive judgments of right and wrong. These intuitions reflect the outcome of millions of years in which our ancestors have lived as social mammals, and are part of our common inheritance. … [I]t is our own nature, not God, that is the source of our morality.

Written by Niclas Berggren

8 april 2010 at 5:13

Den skamliga akten

Doktor Glas blev som barn chockad av en insikt:

Jag glömmer aldrig, då jag som barn för första gången under ett av de stora kastanjeträden på skolgården hörde en kamrat förklara ”hur det går till”. Jag ville inte tro det; det måste komma flera andra pojkar till och bekräfta det och skratta åt min dumhet, och jag trodde det knappt ändå, jag sprang min väg i fullt ursinne. Hade alltså far och mor gjort på det sättet? Och skulle jag själv göra så när jag blev stor, kunde jag inte slippa ifrån det? …

Ännu i dag har jag inte riktigt hämtat mig från min förvåning. Varför måste vårt släktes liv bevaras och vår längtan stillas just genom ett organ som vi flera gånger om dagen begagna till avloppsrör för orenlighet; varför kunde det inte ske genom en akt, som det låg värdighet och skönhet i på samma gång som den högsta vällust? En akt, som kunde utföras i kyrkan, inför allas ögon, likaväl som i mörkret och ensamheten? Eller i ett rosentempel mitt i solen, under körsång och dans av bröllopsskaran.

Frågan som ställs är relevant, men istället för att fråga (essentialistiskt?) hur det kommer sig att fortplantning äger rum med ”ett organ som vi flera gånger om dagen begagna till avloppsrör för orenlighet”, som om betraktandet av organet på detta sätt är givet och att en annan metod för sex vore att föredra, skulle man lika gärna kunna fråga varför det uppfattas så. Varför ses sexuellt umgänge som skamligt? Varifrån kommer tanken om orenlighet? Varför ses inte sexuell verksamhet (i alla fall som innefattar frivillighet) med indifferens, varken mer eller mindre upprörande än en konversation, som företas utan särskild uppmärksamhet från omgivningen? Hur kommer det sig?

Se även inlägget ”Oanständighet på offentlig plats”.

Written by Niclas Berggren

24 mars 2010 at 5:51

Publicerat i litteratur, normer, sex

Böter på dagis

För tio år sedan publicerades en känd studie om effekten av att införa böter för föräldrar som är sena med att hämta sin barn på dagis, ”A Fine Is a Price”, i Journal of Legal Studies. Däri rapporterades följande:

Parents used to arrive late to collect their children, forcing a teacher to stay after closing time. We introduced a monetary fine for late‐coming parents. As a result, the number of late‐coming parents increased significantly.

En förklaring skulle kunna vara att föräldrarna började se det som en helt normal möjlighet, att betala för att komma sent, medan det tidigare fanns en social norm som sa att det är fult att komma för sent. Detta resultat används ofta som ett argument mot att använda sig av monetära incitament — de kan ju ha motsatt effekt genom att tränga undan andra normer och en intern vilja att göra rätt. Nå, jag hörde nyligen professor Dennis Mueller problematisera den slutsatsen genom att påpeka att ett system med böter skulle kunna innefatta högre välfärd än ett system med sociala normer, trots att det förra innefattar fler sena ankomster. Ty:

  • Om någon bryter mot en norm uppkommer ingen inkomst; om någon bryter mot en regel som upprätthålls med bot uppkommer inkomster när människor bryter mot den. Kanske tillräckligt för att finansiera att en förskollärare stannar längre.
  • En norm kan vara mer oflexibel än en regel som upprätthålls med bot, och just att föräldrar ser boten som ett pris kan öka effektiviteten. De föräldrar som inte har något viktigt skäl att vara sena hämtar rimligen sina barn i tid; de föräldrar som har mycket viktiga saker att göra betalar villigt boten, eftersom värdet av den tid de använder till annat än att hämta barnen i tid överstiger boten. (Hur ofta måste inte föräldrar rusa iväg från viktiga arbetsuppgifter för att hinna hämta barnen i tid?)

Det förefaller alltså viktigt att beakta effekter i ”allmän jämvikt” och inte stirra sig blind på det partiella målet, att föräldrar ska komma i tid.

Written by Niclas Berggren

23 mars 2010 at 5:27

Nakenhet och normkonflikter

Det hävdas ofta att det behövs ett slags enhet och sammanhållning i ett samhälle, t.ex. för att vi ska lita på varandra. Det finns också tecken på att Sverige har varit, och kanske fortfarande är, ett samhälle med dessa kännetecken.

Men ett sådant enhetssamhälle har, vilket sällan påpekas, också sina kostnader. Jag finner själv en mer eller mindre påtvingad enhetlighet kvävande. Mot den bakgrunden fann jag denna beskrivning av olika synsätt på klädsel vid dusch och bad intressant. Den har fått badhusen att sluta upprätthålla enhetliga regler:

I dag har vi en kultur där individens frihet står högt i kurs. Det är känsligt att försöka inskränka den friheten. Om vår personal säger till badgäster att de ska vara nakna i bastun eller att de ska ha behå när de är i bassängen är risken stor att bli bemött med tillmälen och rena hot. Därför avstår vi hellre.

Jag välkomnar denna individualism som attityd och att den också påverkar (det formella och det informella) regelverket i liberal riktning. Det finns olika normer samtidigt som prövas och delvis konkurrerar med varandra. Å ena sidan finns kvinnor som vill skyla hela sin kroppar vid bad. Å andra sidan finns kvinnor som vill visa sina bröst. Olika badhus väljer nu olika regelverk. Jag önskar att denna normpluralism ska sprida sig till fler områden. En sådan pluralism stör förvisso den enkla människan, liksom den fascistiska människan. I say: let them fret — och öppna sina egna badhus.

Written by Niclas Berggren

17 mars 2010 at 14:54

Egoistiskt invandringsmotstånd

Antag att beslutsfattare i Sverige funderar på att ta emot 100 000 invandrare och att samtliga, om de kommer hit, med hög sannolikhet beter sig på sätt som de flesta svenskar ser som negativa. De kan t.ex. förväntas ägna sig åt kvinnlig omskärelse, religiös indoktrinering samt diskriminering av kvinnor och homosexuella. Utgör det skäl för svenskar att motsätta sig denna invandring? Det beror på. Om svenskarna är gruppegoister och enbart bryr sig om sin egen grupps välmående är det måhända rimligt för dem att göra det. Men enbart om det är klart att beteenden av det här slaget faktiskt skulle drabba svenskarna, och den grad i vilken det skulle ske är i högsta grad oklar.

Nå, om svenskarna inte värderar svenskars välmående högre än andra människors är det i vilket fall knappast rimligt för dem att motsätta sig denna invandring. Varför då? Jo, om de 100 000 potentiella invandrarna bor kvar i sina hemländer är sannolikheten hög att de i ännu högre grad ägnar sig åt de beteenden som de flesta svenskar ser som negativa. Dvs. fler människor i världen som helhet drabbas av det negativa beteendet om invandringen inte sker. Detta eftersom såväl lagar som normer i hemländerna i högre grad bejakar och tillåter dessa beteenden. Om de 100 000 kommer till Sverige hindras vissa beteenden av svensk lagstiftning och andra beteenden, särskilt på sikt, av svenskars normer, som kan påverka invandringsfamiljerna, särskilt framtida generationer.

Två möjliga invändingar:

  • ”Det är tvärtom svensk lagstiftning och svenskars normer som kommer att anpassa sig.” Ja, detta kan förstås inte helt uteslutas, men jag ser det som ytterst osannolikt att så sker i sådan grad att lagar och normer är lika bejakande som i hemländerna. Finns det något politiskt parti i Sverige som vill införa sharialag i Sverige t.ex.?
  • ”Det kan hända att beteendena förekommer i ökad utsträckning efter invandring.”  Ja, det är inte omöjligt. T.ex. skulle invandrare kunna tänkas radikaliseras när de befinner sig i ett kulturellt annorlunda, främmande land, för att tydligare känna anknytning till ursprungskulturen. Förvisso är detta scenario möjligt, men jag tror att det är mycket ovanligt.

Följaktligen anser jag, som världsmedborgare, att det är ett dåligt argument mot invandring att den kan medföra beteenden som ”vi” ogillar. Notera att jag inte säger att invandrare i allmänhet ägnar sig åt beteenden som de flesta svenskar ogillar – jag säger bara att om de gjorde det skulle inte ens det utgöra ett avgörande skäl för att motsätta sig invandring för någon som inte är egoist-nationalist.

Se även inlägget ”Tänk om Sverigedemokraterna har rätt”.

Written by Niclas Berggren

3 januari 2010 at 14:20

Film om social kontroll

Den tyska filmen Det vita bandet handlar om människorna i en liten by för knappt 100 år sedan. Byn präglas av rigida hierarkier, social kontroll och en nästan pervers straffmentalitet. På toppen står en exploaterande baron, en fascistisk präst (som påminner starkt om biskopen i Fanny och Alexander) samt en elak läkare. Från tidiga år tuktas barnen att lyda. Minsta avsteg straffas hårt, såväl psykiskt som fysiskt. Religionen är en central del i detta: indoktrinering om synd och skam är en integrerad del av uppfostran, även i skolan, där konfirmationsundervisning bedrivs. Denna tortyrkammare lyckas inte med sina uttalade föresatser: att få fram oklanderliga nya medborgare. Barnen skadas, förvrids och blir kopior av sina föräldrar. Förtryckets komplicerade psykologi och dynamik illustreras väl. Istället för kärlek och värme skapas grymhet.

Filmen påminde mig åter om hur oerhört glad jag är över att leva i det moderna samhället, präglat av respekt för barn, av social frihet, individualism och autonomi samt av valmöjligheter i fråga om alla typer av relationer, intressen och yrkesval. Den påminde mig därvidlag också om varför jag starkt ogillar konservatismen som ideologi, med dess betoning just av hierarki, ordning och kollektivets primat, gärna med vidskeplig grund (religion, fördomar, tabun), om så anses krävas. Mot allt detta står den liberala idén om atomistisk sammanhållning och den av nationalekonomer ofta framhållna idén om frivillig interaktion människor emellan.

Här finns en trailer. Filmen visas just nu på biografen Zita i Stockholm. A must-see.

Se även inläggen ”Frihet kontra familj och småstad”, ”Trånga små själar” och ”Kom inte för nära”.

Traditionens makt

F. A. Hayek betonar värdet av seder, vanor och traditioner som spontant framvuxna metoder för att skapa sammanhang, mening och struktur i en annars kaotisk tillvaro. Själv intar jag en betydligt mer skeptisk hållning och har autonomi, ifrågasättande och atomism som ledstjärnor. Det var inte utan att jag log när jag läste Friedrich Nietzsches öppning av essän ”Fate and History”:

If we could look upon Christian doctrines and church-history in a free and impartial way we would have to express several views that oppose those that are generally accepted. But confined as we are from our earliest days under the yoke of custom and prejudice and inhibited in the natural development of our spirit, determined in the formation of our temperament by the impressions of our childhood, we believe ourselves compelled to view it virtually as a transgression if we adopt a freer standpoint from which to make a judgment on religion and Christianity that is impartial and appropriate to our time. Such an attempt is not the work of a few weeks, but of a lifetime.

Den som följer det invanda är en passiv del av en flock; den beundransvärde är den som tänker själv och vågar utmana. Det är inte lätt, det är förknippat med en såväl intellektuell som social kostnad, men just därför är det också beundransvärt. Därmed inte sagt att alla traditioner per definition är felaktiga – det är det okritiska accepterande av dem, och i synnerhet det automatiska avvisandet av rationell kritik, som jag vänder mig emot.

Written by Niclas Berggren

26 december 2009 at 14:53

Kärlek, sex och vänskap

Edmund White beskriver två olika sätt (från 1970-talet) att förhålla sig till kärlek, sex och vänskap, i City Boy (s. 277):

It was as if the three elements (love, sex, friendship) that straight people centered on one other person we gays distributed over several people and this distribution was a more solid form than companionate marriage.

Den syn han menar är typisk för homo-gays är också min syn. Det är i mina ögon märkligt att tro att en person kan ha komparativa fördelar i att tillfredsställa alla ens behov. Kanske kan strejta låta sig inspireras av denna ”kompartmentaliserade” syn, liksom homo-gays kan låta sig inspireras av det monogama idealet. Numera har vi ju t.ex. könsneutral äktenskapslagstiftning och allt. Låt var och en bli salig på sin fason. Att kunna hitta sitt eget ideal, oavsett sociala normer, tror jag är viktigt för salighetens uppnående.

Written by Niclas Berggren

6 december 2009 at 12:13

Publicerat i kärlek, lycka, normer, sex, vänskap

Ett liv utan barn kan vara bra

bagginiFilosofen Julian Baggini ifrågasätter normen att skaffa barn:

And here’s where I think the problem really lies. It’s not that I think family life is so awful no one in their right mind would want it; it’s that child-free life can be so good that I’m annoyed it is almost always presented as second-best, cold and empty. … The goods of the childless life reflect something very important about the good life for everyone. Humans have the capacity to rise above the biological imperative to reproduce.

Precis som Baggini ser jag det som viktigt att ifrågasätta denna norm. Vi kan och bör ofta trotsa naturen.

Se även ”Paglia om att trotsa naturen”, ”Är det moraliskt godtagbart att skaffa barn?”, ”Bör nya människor skapas?””Bättre att inte existera” och ”Friheten att skaffa barn”.

Written by Niclas Berggren

10 oktober 2009 at 17:33

Publicerat i barn, biologi, filosofi, lycka, moral, normer

Samarbete när människor är olika

Människor har behov av att samarbeta i ett samhälle. Experimentell forskning har visat att när en utomstående övervakare saknas kan sociala normer säkerställa samarbete mellan människor som har lika mycket resurser och som får lika stora förtjänster av samarbetet. Men hur blir det med samarbetet när människor skiljer sig åt – när en del har mer resurser och när en del får ut mer av samarbetet än andra? Just det undersöks i en ny experimentell studie, ”Enforcement of Contribution Norms in Public Good Games with Heterogeneous Populations”, av Ernesto Reuben och Arno Riedl. Resultat:

We find that without punishment possibilities, heterogeneity does not matter much. In all treatments free-riding is relatively frequent and steadily increases over time. In other words, we do not find evidence for a contribution norm other than free-riding to emerge. In the treatments with punishment the picture changes drastically. In homogeneous as well as heterogeneous groups, contributions are much higher than without punishment and they do not decrease over time. More importantly, the contribution pattern differs strongly across treatments. In the treatment with unequal endowments and unrestricted contribution possibilities, contributions are proportional to endowments. Similarly, in the treatment with unequal marginal benefits from the public good, contributions are almost perfectly proportional to the ratio of marginal benefits.

Det är alltså dels så att människor behöver hot om straff för att bidra till kollektiva nyttigheter, oavsett om de är lika eller olika, och dels så att de sociala normer som föredras vid olikhet tycks se likadana ut människor emellan. Människor betalar i proportion till sin rikedom och i proportion till marginalnyttan av den kollektiva nyttigheten. Det som förbryllar mig är att många verkar finna en proportionell princip orättvis i verkliga livet. Tag som exempel beskattningens område, där de flesta tycks vurma för progressiva skatteskalor. Hur kommer det sig?

Written by Niclas Berggren

30 september 2009 at 6:20

Konstig norm

vinna

Written by Niclas Berggren

5 augusti 2009 at 7:35

Publicerat i logik, normer, våld

Liberala problem med omskärelse

Att kollektivister som Ali Esbati inte bryr sig om individers självbestämmande förvånar inte; men att liberaler på DN, SvD och Expressen inte verkar göra det är anmärkningsvärt. I deras försvar av omskärelse av småpojkar lyser den för en liberal så centrala frågan om respekt för barnet, eller värnandet om människors autonomi med avseende på den egna kroppen, helt med sin frånvaro.

Jag medger att frågan inte är helt enkel och att olika faktorer måste vägas mot varandra; men att inte, som en av de faktorerna, inkludera det som en negativ sak att barn, som inte har kunnat ge sitt medgivande, får irreversibelt och märkbart förändrade kroppar, finner jag minst sagt märkligt. Någon trivialiserade manlig omskärelse genom att likna det vid att ta hål i öronen. En mer rättvisande liknelse är att tatuera ett litet barn.

omskärelseMan kan motivera omskärelse med minskad risk för hiv och andra sexuellt överförbara sjukdomar; men är det ett argument för att omskära nyfödda, som inte lär ha sex på 15-20 års tid? Är det inte snarare ett argument som kan och bör anföras till beslutsföra personer, säg pojkar vid 15 års ålder? Varför inte låta dem ta ställning då istället? (Då kan man även nämna risken för komplikationer.)

Om man, som jag, lägger stor vikt vid det ovan anförda autonomiargumentet, är det fortfarande inte säkert att man anser att omskärelse av icke beslutsföra personer ska förbjudas, eller ens att det är dåligt att svensk sjukvård erbjuder hjälp med omskärelse. Om alternativet är för barnen farliga omskärelser på köksbord, kan det ändå vara riktigt att erbjuda denna hjälp. Men det är fortfarande så att omskärelser av småpojkar, i ett liberalt autonomiperspektiv, måste ses som problematiska. De negativa aspekterna kanske inte överväger de positiva, men de finns där och bör erkännas i argumentationen.

Media: Dagen1, Dagen2, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4

Written by Niclas Berggren

29 juli 2009 at 8:15

Manligt toalettbeteende

I ett domslut från en domstol i Florida beskrivs ett domslut i en lägre instans rörande vårdnad om en 15-årig pojke:

It went on to find that the child … had ”unmanlike” toilet behavior. … [Footnote: The child would sit to urinate ...]

Är det omanligt att sitta ned och kissa? Är det i så fall dåligt att vara omanlig? Eller kan det rentav finnas fördelar med att pojkar och män sitter ned och kissar (t.ex. mindre tjat om att fälla ned toalettsitsen)?

Written by Niclas Berggren

27 juli 2009 at 18:23

Släppa väder – en ekonomisk analys

Ekonomisk analys kan tillämpas på de mest skilda områden. Med risk för att chockera känsliga personer analyserar Glen Whitman den sociala konvention som säger att det är oacceptabelt att släppa väder i närvaro av andra. Han börjar med att konstatera att även om det kan vara individuellt rationellt att släppa väder i närvaro av andra, är det inte socialt önskvärt att alla gör det:

To be more specific, let r be the relief from passing gas, and let d be the olfactory discomfort experienced by each person for each passage of gas. For simplicity, assume these parameters are the same for all persons. Suppose there are n people, each with an equal likelihood of needing to pass gas.

In these circumstances, we might observe a kind of tragedy of the commons. Absent an effective social convention against passing gas, each person rationally chooses to let loose if:

rd

But the collective flatulence will make everyone worse off if:

ndr

If so, then everyone will choose to cut loose, even though they’d all be better off if they all restrained themselves. So a convention that successfully induced people to restrain their flatulence would make everyone better off.

Han fortsätter med att konstatera att upprätthållandet av denna konvention kräver hårda straff:

The difficulty of detecting flatulators might explain the relatively high punishment associated with it. Given that flatulence is a completely natural impulse, and that others’ discomfort is usually minor and temporary, social ostracism and public shaming might seem out of proportion to the crime. Yet when the probability of conviction is low, the magnitude of punishment must be correspondingly high to provide a sufficient disincentive.

Det tycks mig som om hotet om straff i allmänhet fungerar i detta fall – konventionen är vid god vigör. Gott så.

Se vad Sjukvårdsupplysningen har att säga om gasbesvär.

Written by Niclas Berggren

16 juli 2009 at 15:10

Handdukar på hotell

badrumVi har nog alla sett de små skyltarna på hotellrummen, där vi uppmanas att använda handdukarna mer än en dag av miljöskäl. En ny studie, ”A Room with a Viewpoint”, publicerad i Journal of Consumer Research, visar att det kanske mer är hänsynstagande till sociala normer än hänsynstagande till miljön som får människor att följa uppmaningen:

Two field experiments examined the effectiveness of signs requesting hotel guests’ participation in an environmental conservation program. Appeals employing descriptive norms (e.g., ”the majority of guests reuse their towels”) proved superior to a traditional appeal widely used by hotels that focused solely on environmental protection. Moreover, normative appeals were most effective when describing group behavior that occurred in the setting that most closely matched individuals’ immediate situational circumstances (e.g., ”the majority of guests in this room reuse their towels”), which we refer to as provincial norms.

Ja, människan är ett socialt djur, vilket kan utnyttjas för goda ändamål.

Written by Niclas Berggren

9 juni 2009 at 11:47

Arbete som norm

En politisk strid om ersättningsnivån till arbetslösa rasar. Vissa vill höja den; andra menar, med visst stöd i forskning, att det skulle ge högre och långvarigare arbetslöshet. Orsaken är att om den ekonomiska skillnaden mellan att arbeta och att vara arbetslös minskar, försvagas incitementen att skaffa och behålla jobb.

arbetslosaSådana incitament behöver dock inte ha ekonomisk grund utan kan också komma från sociala normer. I studien ”The Role of Social Work Norms in Job-Searching and Subjective Well-Being” (preliminär gratisversion här), publicerad i Journal of the European Economic Association, visas följande:

In this paper, we offer a direct measure of the social norm to work and we show that this norm has important economic effects. The stronger the norm, the more quickly unemployed people find a new job. This behavior can be explained by utility differences, probably due to social pressure.

Dvs. precis som den ekonomiska nackdel som arbetslöshet innebär kan leda till mer intensiva försök att skaffa jobb, kan en social norm som säger att man bör arbeta för sin försörjning och inte leva på a-kassa göra det. Och precis som lägre ersättning gör tillvaron mindre behaglig för den som är arbetslös, leder den sociala norm som reducerar arbetslösheten till att de som ändå är arbetslösa blir mer olyckliga:

Unemployed people are significantly less happy than employed people and their reduction in life satisfaction is the larger, the stronger the norm is.

Om man trots allt anser det viktigt att stävja ”överutnyttjande” och stimulera arbetslösa att söka arbete kan kanske de här två ”metoderna” ses som substitut. Om den sociala normen att arbeta är tillräckligt stark, kan man ha en hög ersättningsnivå. Om normen är svag, å andra sidan, kan det medföra negativa effekter i termer av högre och mer långvarig arbetslöshet, att ha en väldigt hög nivå. Se vad Assar Lindbeck skriver om detta i ”Sociala normer och socialförsäkringar — Teori och svenska erfarenheter”.

Written by Niclas Berggren

4 maj 2009 at 11:40

Frihet att forma relationer

I dessa tider verkar alla vilja ingå äktenskap. Michel Foucault har ett annat perspektiv:

m_foucaultThe question of gay culture … I mean culture in the large sense, a culture that invents ways of relating, types of existence, types of values, types of exchanges between individuals which are really new and are neither the same as, nor superimposed on, existing cultural forms. If that’s possible, then gay culture will be not only a choice of homosexuals for homosexuals—it would create relations that are, at certain points, transferable to heterosexuals. We have to reverse things a bit. Rather than saying what we said at one time, ”Let’s try to re-introduce homosexuality into the general norm of social relations,” let’s say the reverse—”No! Let’s escape as much as possible from the type of relations that society proposes for us and try to create in the empty space where we are new relational possibilities.” By proposing a new relational right, we will see that nonhomo-
sexual people can enrich their lives by changing their own schema of relations.*

Livets väg är alltså i en viss mening inte nödvändigtvis utstakad. Man behöver inte leva som andra alltid har levt och som andra förväntar sig att man ska leva. Social frihet, utöver legal frihet, är en mycket viktig ingrediens för ett gott samhälle, som jag ser det. Givetvis innefattar det en möjlighet att leva traditionellt, t.ex. i äktenskap, men det är på intet sätt något krav. Jag tolkar det som att Foucault uppmanar oss alla att tänka kreativt och fritt när det gäller hur vi ska leva våra liv. (Är det egentligen detta som homofientliga moralister innerst inne finner skrämmande? Att ”vanliga” människor börjar se det som en rätt att definiera sina egna relationer utanför det postulerade kristna sättet att leva?)

Se de tidigare inläggen ”Vi är alla sodomiter”, ”Fem typer av kärlek” och ”Ingen kärlek för Gore”.
_________________
*Från ”The Social Triumph of the Sexual Will”, i Ethics: Subjectivity and Truth, s. 159—160. 

Written by Niclas Berggren

23 april 2009 at 11:59

Oanständighet på offentlig plats

Hur kommer det sig att vissa handlingar som anses oproblematiska om de utförs i hemmets lugna vrå anses högst problematiska om de utförs i det offentliga rummet? Det gäller kanske särskilt sexuell verksamhet. Vi har t.ex. en lag mot förargelseväckande beteende (Brottsbalken 16 kap. 16§):

Den som för oljud på allmän plats eller annars offentligen beter sig på ett sätt som är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten, döms för förargelseväckande beteende till penningböter.

millVi kan ta samlag som exempel. Nästan ingen anser detta problematiskt om det sker i hemmet, men de flesta anser nog att offentlig utövning, t.ex. på ett torg, ska vara förbjuden. Varför anser de det? Bör de anse det? Kan John Stuart Mill ge oss vägledning? 

On Liberty lanserar han frihetsprincipen, dvs. individens frihet att göra som han eller hon vill, så länge detta inte skadar andra. Han förespråkar emellertid också att vissa handlingar, som är tillåtna i privata sammanhang, ska vara förbjudna i det offentliga rummet (V.7):

Again, there are many acts which, being directly injurious only to the agents themselves, ought not to be legally interdicted, but which, if done publicly, are a violation of good manners, and coming thus within the category of offences against others, may rightfully be prohibited. Of this kind are offences against decency; on which it is unnecessary to dwell, the rather as they are only connected indirectly with our subject, the objection to publicity being equally strong in the case of many actions not in themselves condemnable, nor supposed to be so.

Professor Jonathan Wolff förklarar i ”Mill, Indecency and the Liberty Principle” grunden för Mills hållning så här:

Mill’s indecency policy, then, can be justified in the following utilitarian terms. Offence or upset caused by private actions, however grave the offence, is never a sufficient reason for prohibiting those actions, for such prohibition runs the risk of ruling out something that will be of permanent benefit to mankind. But offence or upset caused by public actions is sometimes (but, of course, not always) a sufficient reason for prohibiting those actions. If the offence is grave enough, and actions of that type can still be performed in private even if banned in public, then prohibition may be acceptable. 

Jag finner Mills uppfattning, att även oanständiga beteenden ska vara tillåtna i det privata, tilltalande, men jag är inte lika övertygad om att dessa, ens om de är av grav karaktär, ska vara förbjudna om de utförs offentligt. Är det helt tillfredsställande att ta (vissa) människors känsla av upprördhet som grund för förbud, särskilt som upprördheten varierar kraftigt mellan individer och kulturer samt över tid? Frågan om bara bröst i offentliga simhallar illustrerar problemet. För hundra år sedan skulle en bikini ha ansetts oanständig i Sverige. Idag anses bara bröst oanständiga. I Saudiarabien anses det oanständigt för kvinnor att bada med män överhuvudtaget. Etc. Frågan är, mot denna bakgrund, om det finns rationell grund för upprördhet och, därmed, för förbud. Om förbud ska föreligga tycks det mig i vart fall viktigt att dessa är flexibla och lätt kan ändras och anpassas.

Jag rekommenderar läsning av uppsatsen, inte minst därför att den klargör att tillämpning av frihetsprincipen inte är så enkel och rättfram som många liberaler tror. Vad menas egentligen med skada? Det är frågan — liksom om skada ibland inte får accepteras. 

Media: DNSydsvenskan

Written by Niclas Berggren

22 april 2009 at 11:31

Den hotfulla kärleken

bosie1

Lord Alfred Douglas

Lord Alfred Douglas skrev om ”the love that dare not speak its name”. Men hur kan kärlek mellan två personer av samma kön upplevas som hotfull? Michel Foucault resonerar på följande sätt:

One of the concessions one makes to others is not to present homosexuality as anything but a kind of immediate pleasure, of two young men meeting in the street, seducing each other with a look, grabbing each other’s asses and getting each other off in a quarter of an hour. There you have a kind of neat image of homosexuality without any possibility of generating unease, and for two reasons: it responds to a reassuring canon of beauty, and it cancels everything that can be troubling in affection, tenderness, friendship, fidelity, camaraderie, and companionship, things that our rather sanitized society can’t allow a place for without fearing the formation of new alliances and the tying together of unforeseen lines of force. I think that’s what makes homosexuality ”disturbing”: the homosexual mode of life, much more than the sexual act itself. To imagine a sexual act that doesn’t conform to law or nature is not what disturbs people. But that individuals are beginning to love one another — there’s the problem.*

Kanske är dessa tankegångar den verkliga förklaringen till att vissa motsätter sig en könsneutral äktenskapsbalk. Att tillåta homosexuella handlingar är en sak; att på vilka villkor släppa in homosexuella i det sociala livet, i familjer och vänkretsar, i kyrkor och rådhus, en helt annan. Som sagt:

But that individuals are beginning to love one another — there’s the problem.

_________________

* Från ”Friendship as a Way of Life”, i Ethics: Subjectivity and Truth (s. 136—137).

Written by Niclas Berggren

28 mars 2009 at 8:22

Mot dubbelt radavstånd

Professor Eugene Volokh dissar med rätta användandet av dubbelt radavstånd i uppsatser:

radavstand

1. Double-spacing makes printouts bulkier, for those of us who still read longish articles on paper (especially when traveling).

2. Double-spacing wastes paper.

3. Single-spacing means more text on a page, so it’s more likely that several related paragraphs will be kept together, so that one can return to the previous one if necessary with just one glance.

4. More text is of course not an unalloyed good; absence of white space can make the reader’s eyes glaze over. But my sense is that the best place to put white space is in wider margins or possibly blank lines between paragraphs — blank lines between each line don’t help, either psychologically or for comprehension.

5. The one advantage of double spacing is that it makes it easier to make detailed line edits. But very few readers of your draft are likely to want to make detailed line edits. At most they’ll want to leave a few notes to themselves, and the margins will likely more than suffice for that.

Ska vi enas om att sluta med dubbelt radavstånd?

Written by Niclas Berggren

27 mars 2009 at 11:10

Publicerat i normer, språk

Att se andra fuska

Att se andra fuska påverkar ens egen benägenhet att fuska, enligt professor Dan Ariely. Om man ser någon från den egna gruppen fuska, blir man själv mer benägen att fuska. Fuskaren sänder då ett budskap om att det är acceptabelt att fuska om man tillhör denna grupp. Om man ser någon från en annan grupp, som man inte identifierar sig med, fuska, blir man själv mindre benägen att fuska. Då påminns man istället om en norm om ärlighet och moraliskt beteende. Se honom tala om detta vid 10.35:

 

Detta påminner mig om professor Assar Lindbecks analys av hur ett spritt överutnyttjande av socialförsäkringssystemen kan uppkomma som ett resultat av att vissa börjar överutnyttja dem:

Then came the welfare state, which contributed to separate income from work to a considerable extent, in particular for low-income groups. To begin with, the effects on labor supply seem to have been quite small. One possible reason is that social norms inherited from the past mitigated potential disincentives on work. In a number of papers, I have hypothesized that after a while, some “entrepreneurial” individual found out that it was possible to survive, and even to consume nearly as much as before without working, at least for a period of time. And when some individuals started to exploit the benefit systems, we may hypothesize that others followed suit, since it became less stigmatizing to exploit the systems when others also did so. Thus, I hypothesize that “norm drift” has in fact taken place in recent decades (Lindbeck, 1995; Lindbeck, Nyberg, Weibull, 1999; Lindbeck and Nyberg, 2006).

Written by Niclas Berggren

19 mars 2009 at 6:42

Min nya hjälte

Jag har fått en ny hjälte, utöver Kim Jong-Il: Bryan Caplan! Han har just besökt farbror doktorn:

When the doctor finally got to me, he tried to shake my hand! … After five days of illness, though, I was in no mood for such nonsense, so I politely refused to shake the doctor’s hand. I’m happy to spend two hours in an Urgent Care center to get my health back. But two hours for a stranger to express phony sympathy, and expose me to a germ cocktail? No thanks!

Uppenbarligen har andra patienter annorlunda preferenser. Vilket gör mig än mer inspirerad att bete mig som Bryan Caplan.

Se tidigare inlägg: ”Leve Kim Jong-Il!” och ”Rör mig inte”.

Written by Niclas Berggren

31 december 2008 at 12:06

Publicerat i hälsa, idoler, medicin, normer

Brott att bryta mot könsnormer

Häromdagen väckte påven uppmärksamhet när han varnade för överträdelser av den ”naturliga” könsordningen. Han bekräftade därigenom välkänd katolsk fientlighet, såväl i retorik och lära som i försök att påverka lagstfitning, mot homo- och transsexuella. Michel Foucault berättar att sådan fientlighet har förekommit förr:

This concerns the case of Marie Le Marcis. Born in 1581 and baptized as a girl, she eventually adopted men’s dress, took the first name of Marin, and undertook to marry a widow, Jeanne Le Febvre. Arrested, she was given a death sentence on May 4, 1601, for ”the crime of sodomy.” The report by the doctor Jacques Duval saved her from being burned at the stake. She was sentenced to remain a girl.*

och

Anne Grandjean, born in 1732 at Grenoble, dressed as a man and married Françoise Lambert at Chambéry, on June 24, 1761. Informed against and accused, she was summoned before the court of Lyon, where she was first sentenced to the iron collor and banishment for desecrating the marriage tie. A judgment from the Tournelle, on January 10, 1765, cleared her of  the accusation but ordered her to change back to women’s dress.*

Glädjande nog är respekt och förståelse för personer som Marin och Anne större nuförtiden, i alla fall utanför kyrkans väggar.

*S. 56 i ”The Abnormals”, från Ethics: Subjectivity and Truth.
Se Lag (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall
Tidigare inlägg: ”Respekt för transsexuella”, ”Gen för transsexualism”, ”Facisten i Rom”

Written by Niclas Berggren

30 december 2008 at 11:59

Mammor som dödar nyfödda barn

pinkerDet är tydligen inte helt ovanligt med mödrar som dödar sina barn samma dag som de föds. Professor Steven Pinker menar att detta beteende har evolutionära rötter:

Martin Daly and Margo Wilson, both psychologists, argue that a capacity for neonaticide is built into the biological design of our parental emotions. Mammals are extreme among animals in the amount of time, energy and food they invest in their young, and humans are extreme among mammals. Parental investment is a limited resource, and mammalian mothers must ”decide” whether to allot it to their newborn or to their current and future offspring. If a newborn is sickly, or if its survival is not promising, they may cut their losses and favor the healthiest in the litter or try again later on.

En intressant sak är att varken juridik eller moral i regel ser dessa dåd som grund för hårda straff och fördömanden. Som om de flesta anser att det inte är lika allvarligt att döda ett nyfött barn som ett äldre barn eller en vuxen:

Prosecutors sometimes don’t prosecute; juries rarely convict; those found guilty almost never go to jail. Barbara Kirwin, a forensic psychologist, reports that in nearly 300 cases of women charged with neonaticide in the United States and Britain, no woman spent more than a night in jail. In Europe, the laws of several countries prescribed less-severe penalties for neonaticide than for adult homicides.

Är det inte så att de flesta människors moraliska intuitioner är sådana, att de ser visst dödande som mindre allvarligt än annat? Väldigt få ser det som fel att döda embryon; få ser det som fel att döda foster; och vissa ser det inte ens som fel att döda nyfödda.* I alla fall inte som lika fel som att döda äldre barn eller vuxna, vilket återspeglar sig i ovan nämnda rättspraxis.

________________________

*Två exempel: professor Peter Singer (se avsnittet ”Justifying Infanticide and Non-Voluntary Euthanasia” i detta utdrag ur Practical Ethics) och professor Michael Tooley i Abortion and Infanticide.

Written by Niclas Berggren

12 december 2008 at 9:49

Publicerat i abort, barn, död, etik, lagstiftning, moral, normer

Hur beter sig folk när livet står på spel?

I ett avsnitt av Seinfeld befinner sig George på fest i en lokal fylld av barn och pensionärer. Plötsligt noterar han att det brinner i köket. Så här hänsynslöst beter han sig:

Är George typisk för människor som hamnar i kritiska lägen? Nej, det verkar inte så. I en ny studie undersöker Bruno Frey, David Savage och Benno Torgler om sociala normer binder människor i sådana situationer — närmare bestämt undersöker de hur beteendet såg ut när Titanic sjönk. Det verkar som om sociala normer i huvudsak upprätthölls — t.ex. räddades kvinnor och barn först.* Författarna skriver:

Being female rather than male increases the probability of surviving between 23.7 and 53.9 percentage points, depending on the specification used. This is a large quantitative effect. … Similarly, being a child rather than a person AGE 51+ (reference group) increases the probability of surviving around 30 percentage points.

Jag finner det intressant i) att denna norm upprätthölls i en extrem nödsituation och ii) att denna norm existerar till att börja med. Är det verkligen rimligt att anse det viktigare att barn och kvinnor överlever än att vuxna män gör det?** På vilken grund?

____________________

*Det fanns dock vissa inslag av egenintresse. Passagerare i de finare klasserna överlevde med större sannolikhet, och personalen såg till att få företräde till livbåtarna.
**I ett tidigare inlägg frågar jag om barns lycka bör betyda mer än vuxnas.

Written by Niclas Berggren

30 oktober 2008 at 11:16

Förutsägbar och osmaklig

Göran Skytte

Göran Skytte

Göran Skytte är förutsägbar, vilket i sig borde få en tidning som låter honom skriva krönikor att fundera på om han är lämplig för det uppdraget. Varannan krönika handlar om hur underbar den kristne guden är; varannan krönika handlar om hur hemskt det är att sociala normer inte bjuder människor att stigmatisera dem som inte lever som Göran tycker att man ska leva.

Idag angriper Göran journalistkåren:

Den som skulle förespråka till exempel sexuell avhållsamhet före äktenskapet och sexuell trohet inom äktenskapet löper risk att framställas som bigott och ”unken”. Medan det är ”chic” och ”kul” och ”nytt” och ”fräscht” att påstå att massgruppsex är en ny svensk trend.

Tre kommentarer:

  1. Är det verkligen så att ”massgruppsex” framställs som norm och trend i svenska media? Jag har sett mycket lite av den saken. Snarare tycker jag romantiska reportage om giftermål är  betydligt vanligare — t.ex. återfinns bröllopsfoton varje dag i de flesta tidningar. Och vem har skrivit att personer som lever i avhållsamhet är ”bigotta” och ”unkna”? Jag tror att Göran ser spöken.
  2. Problemet är att Göran vill ersätta den norm han inbillar sig finns med en annan norm. Precis som katoliken Bitte vill han styra och ställa och, precis som han gör i sin artikel, nedvärdera dem som inte lever som han vill att man ska leva. Det är osmakligt. Det är inte så, vilket han vill få det till, att media och vi som förespråkar frihet att leva som man vill anser det osmakligt att de som vill leva i avhållsamhet och monogami gör det. Nej, det osmakliga består i att vilja upphöja detta sätt att leva till allmän norm.
  3. Är inte Göran en cry baby? ”Bu-hu, det är så hemskt att tidningar inte skriver det jag vill att de ska skriva.” Ja, Göran, livet är hårt. Men torka tårarna och gå vidare nu, skulle vara mitt råd.

Och går han inte vidare frivilligt kanske han behöver en puff? Göran skriver:

Journalister fungerar som grindvakter. Vi bestämmer vilka och vad som ska släppas igenom ut till publiken – och vilka och vad som skall hållas tillbaka genom att man stänger grinden.

Just det. Var håller SvD:s grindvakt hus?

Se även vad Blogge Bloggelito har att säga om Göran.

Written by Niclas Berggren

16 augusti 2008 at 14:52

Etisk kunskap finns inte

Eftersom en objektiv moral inte existerar går det förstås heller inte att införskaffa kunskap om vad som ytterst är rätt och fel att göra. Men som Bertrand Russell utvecklar behöver vi ändå inhämta kunskap för att klargöra hur givna mål (enligt vår egen uppfattning) bäst uppnås:

When I speak of knowledge as an ingredient of the good life, I am not thinking of ethical knowledge but of scientific knowledge and knowledge of particular facts. I do not think there is, strictly speaking, such a thing as ethical knowledge. If we desire to achieve some end, knowledge may show us the means, and this knowledge may loosely pass as ethical. But I do not believe that we can decide what sort of conduct is right or wrong except by reference to its probable consequences. Given an end to be achieved, it is a question for science to discover how to achieve it. All moral rules must be tested by examining whether they tend to realize ends that we desire. I say ends that we desire, not ends that we ought to desire. What we ‘ought’ to desire is merely what someone else wishes us to desire.*

____________________________________

*Russell, Bertrand (1957). ”What I Believe.” I Why I Am Not a Christian and Other Essays on Religion and Related Subjects. London: George Allen & Unwin: 60.

Written by Niclas Berggren

21 maj 2008 at 8:53

Publicerat i etik, filosofi, moral, normer, regler

Blir du upprörd av offentliga kyssar?

Hur ska man se på offentliga ömhetsbevis? Är det acceptabelt när två personer kysser varandra på offentlig plats? Det tycker jag, men det är uppenbart att andra har en mer restriktiv syn. Två färska exempel illustrerar det. Tv-programmet 20/20 lät två män kyssa varandra på en parkbänk i Birmingham, Alabama. Någon ringde polisen. Och när Aaron Chandler kysste sin pojkvän på ett dansgolv på Cayman Islands blev han arresterad.

Mer principiellt ser jag så här på ordningsregler. Det finns inget objektivt rätt och fel — alla har sin subjektiva uppfattning om vad som är passande och opassande. När offentliga ordningsregler utformas tenderar de att reflektera ”de flestas” subjektiva smak. När jag själv ogillar de rådande reglerna tycker jag att det är bra när folk bryter mot dem, trots att vissa tar anstöt av det. Get used to it, säger jag, brutalt men sanningsenligt.

Exemplet badkläder tycker jag väl illustrerar frågan. För hundra år sedan ansågs det oanständigt att inte skyla större delen av kroppen när man badade. Dagens bikinimode skulle ha väckt stor anstöt i Sverige på den tiden, precis som t.ex. många muslimer tar anstöt av icke-skylda kvinnor idag. Som jag ser det var det utmärkt att utmana dåtidens regler — och ”de flestas” smak har anpassat sig. Nu vill vissa kvinnor besöka badhus med bara bröst. Get used to it, säger jag, brutalt men sanningsenligt. Exemplet hängbyxor kan också nämnas här. Vissa ogillar dem, jag älskar dem (varför jag också ogillar regler som förbjuder dem).

Därmed inte sagt att inte jag har uppfattningar om vissa beteenden som olämpliga. Nedskräpning är ett sådant exempel. Men återigen: min uppfattning är subjektiv, och jag kan bara hoppas att de flesta håller med mig. Dels innebär ett sådant medhållande att de flesta andra själva inte skräpar ner, dels är de antagligen, som jag, för regler (och straff vid regelöverträdelse) som ger incitament för dem som inte håller med att inte skräpa ned.

Written by Niclas Berggren

5 maj 2008 at 20:15

Publicerat i civilisation, förbud, normer, regler

Manliga massörer

Häromdagen såg jag ett Seinfeld-avsnitt i vilket George och Elaine gick till Jerrys sjukgymnast för att få massage. När de kom dit visade det sig dock att hon enbart hade tid för Elaine, så George fick en manlig massör. Han kände sig mycket obekväm inför detta:

George: I can’t get a massage from a man.
Elaine: Why not?
George: What, are you crazy? I can’t have a man touching me. Switch with me.
Elaine: No, I don’t want the man either.
George: What’s the difference, you’re a woman. They’re supposed to be touching you.
Elaine: He’d just be touching your back.
George: He’d just be touching your back too.
Elaine: No, it could get sexual.
George: I know. That’s the point. If it’s gonna get sexual, it should get sexual with you.
Elaine: I wouldn’t be comfortable.
George: I would? What if something happens?
Elaine: What could happen?
George: What if it felt good?
Elaine: It’s supposed to feel good.
George: I don’t want it to feel good.”

Så olika man kan se på saker och ting. Historien påminner mig om en resa till Indien 2004, där jag beställde massage på hotellet. Det stod i broschyren att män enbart erbjöds massage av andra män, pga. ”Indian values”. Jag tyckte om dessa indiska värderingar! Tyvärr visade sig massören vara ful.

Written by Niclas Berggren

3 maj 2008 at 8:47

När får man ha sex?

Eugene Volokh har gjort en samman-
ställning
som visar när man får börja ha sex (med andra) utan att det är straffbart. Detta diagram visar hur stor andel av västvärldens befolkning på 750 miljoner som bor där man får ha sex fr.o.m. 13, 14, 15, 16, 17 respektive 18 års ålder. Andelarna är kumulerade.

Endast i Spanien får man ha sex fr.o.m. 13 års ålder. I Island, Italien, Portugal, Tyskland och Österrike går det för sig när man fyller 14. Danmark, Frankrike och Sverige har en 15-årsgräns, medan nästan alla andra jurisdiktioner har en 16-årsgräns. I Irland, Sydaustralien, Tasmanien och åtta amerikanska delstater måste man vara 17, och i tolv amerikanska delstater måste man vara 18. Men överallt är det fritt fram fr.o.m. 18 års ålder.

Detta gäller alltså västvärlden. I Jemen är det lagligt från nio års ålder, bara man är gift!

Uppdatering: Mer detaljer om lagarna på området i Europa.

Written by Niclas Berggren

1 maj 2008 at 18:11

Publicerat i ålder, förbud, juridik, normer, sex

Naturliga familjer

De progressiva kristdemokraterna Alf Svensson och Mikael Oscarsson har fått utrymme på DN Debatt. De säger sig förespråka en ”modern” familjepolitik:

En ny Sifo-undersökning visar att 87 procent anser det vara en grundläggande rättighet för ett barn att få växa upp i en naturlig familj, med en mamma och en pappa. Andra studier visar att skilsmässor och separationer leder till ojämställdhet och barnfattigdom. Därför måste regeringen nu agera för att rädda kärnfamiljen. … En handlingsplan ska upprättas för att stärka äktenskap och familjer. Det handlar både om att verka för positiva attityder till barn, barnafödande, äktenskap och familjebildning, och att konkret erbjuda till exempel föräldra- och äktenskapskurser och rådgivning.

Så intressant. Ursäkta mig om jag har några invändningar.

Jag finner tvärsäkra påståenden om effekter av äktenskap obalanserade. Alf och Mikael borde handskas lite försiktigare med forskningsresultat om effekter av olika typer av familjebildning. Korrelation är inte detsamma som kausalitet. Att äktenskap håller längre än samboende indikerar t.ex. inte nödvändigtvis att detta beror på äktenskapet— det kan mycket väl vara så att de som gifter sig är de som är mest säkra på att hålla ihop. Man kan därför också ifrågasätta målet om att alla relationer ska hålla så länge som möjligt. Givet att en relation inte fungerar bra kan det vara bra för alla parter att den upplöses. Betsey Stevenson och Justin Wolfers uttrycker det på följande sätt:

While advocates hide behind correlations, the evidence that preventing divorce would benefit children is weak at best. Given that there is little evidence that the government can do a better job determining which marriages will be best for the children, a reasonable default rule might be to leave Mom and Dad to make the best decisions for their kids.

Dessutom kan det mycket väl vara så att skilsmässor leder till fler barn, vilket Alf och Mikael borde gilla. Den vetenskapliga grunden för Alf och Mikaels program är hursomhelst synnerligen svagt.

Jag finner det stötande att staten ska ha synpunkter på hur människor lever ihop och om de skaffar barn. Alf och Mikael godtar motvilligt att skilsmässor och separationer förekommer — men varför? Vore det inte följdriktigt att återgå till en traditionell syn på äktenskapet som oupplösligt? Eller är det rätt att överge traditionella regler runt äktenskapet på vissa områden? Alf och Mikael tycker vidare att staten ska ”verka för positiva attityder till barnafödande”. Jag tycker att sådana attityder ska formas utan inblandning av den offentliga makten, liksom beslut om barnalstring. Man anar förresten under ytan att Alf och Mikael beklagar den moderna utvecklingen med preventivmedel och abort. Fler barn ska det ju bli, kära nån! (Helst mycket subventionerade av oss som har fräckheten att inte bilda ”naturliga” familjer.)

Jag finner det missvisande att påstå att skilsmässa och separation framhålls som ideal. Såvitt jag vet framhåller ingen dessa företeelser som ideal — istället förespråkar de flesta att staten ska vara neutral till människors egna livsval. Det är något helt annat, och också något helt annat än det Alf och Mikael förespråkar.

Jag finner ordvalet ”naturlig familj” stötande. Det säger mycket om Alf och Mikaels ideologiska hemvist i katolsk sociallära. Ordet används för att stigmatisera; och det bygger på skakig filosofisk grund.

Jag finner det intressant vad som inte sägs. Alf och Mikael är, trots vad de torgför sig som, i själva verket inte alls moderna. Under ytan finns en reaktionär syn på hur människor ska leva sina liv, där samboende, relationer mellan personer av samma kön, nya familjekonstellationer av olika slag (t.ex. med barn som är adopterade, inseminerade och från tidigare familjebildningar) starkt ogillas.

På det hela taget står Alf och Mikael för en osmaklig, interventionistisk, otidsenlig syn på barn och samliv. Inte därför att det är något fel på den traditionella kärnfamiljen — tvärtom har jag själv vuxit upp i en mycket harmonisk sådan — utan därför att denna modell ska påföras alla.

Bonustips: Läs Stevenson och Wolfers uppsats ”Marriage and Divorce: Changes and Their Driving Forces” samt Tim Harfords ”Divorce Is Good for Women”. Alf och Mikael torde inte vara bekanta med resonemang och resultat i dessa alster.

Written by Niclas Berggren

30 april 2008 at 9:19

Ärlighet varar längst

Även om man inte drivs av godhet och altruism kan man ändå bete sig väl, om sådant beteende premieras av andra. För visst bryr vi oss om vad andra tycker om oss? Så här skriver Adam Smith i The Theory of Moral Sentiments (1759):

The success of such people, too, almost always depends upon the favour and good opinion of their neighbours and equals; and without a tolerably regular conduct these can very seldom be obtained. The good old proverb, therefore, That honesty is the best policy, holds, in such situations, almost always perfectly true. In such situations, therefore, we may generally expect a considerable degree of virtue; and, fortunately for the good morals of society, these are the situations of by far the greater part of mankind.”

Written by Niclas Berggren

29 april 2008 at 8:57

Fem typer av kärlek

Jag har förkastat den romantiska kärleken och fann, mot den bakgrunden, följande textrad på Dollys nya skiva främmande för mitt sätt att tänka:

I wanna be somebody’s everything.

Det vill inte jag. Säger man ”kärlek” tolkar de flesta det som romantisk kärlek, kopplad till (en önskan om) en varaktig, exklusiv relation som erbjuder ”allt”: attraktion, vänskap, stöd, sex, stimulans, lycka. Men jag vill inte binda mig till en person, och tror inte heller att en person kan erbjuda ”allt”. Det är en illusion.

Men det finns fyra andra sorters kärlek som jag tycker om och erfar. Personer som, liksom jag, överväger att frigöra sig från idealet om romantisk kärlek, som alla förväntas sträva efter, kan möjligen finna inspiration i att beakta och eftersöka dessa som alternativ.

  1. Familjekärlek: att älska och bli älskad av sina föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar, syskonbarn m.fl. Detta är en automatisk och obetingad kärlek som ger stor trygghet i livet.
  2. Vänskapskärlek: att komma mycket nära en annan människa, att dela det mesta av vardag och fest, grundad i reciprocitet, men utan romantik och sex. En stimulerande typ av kärlek, som inte riskerar att undermineras av känslostormar eller romantikens tendens att dö ut.
  3. Sexuell kärlek: att njuta av och med andra utan bindning. En livsbejakande kärlek, byggd på ömsesidighet, men utan illusioner om delat liv eller annan närhet än den rent fysiska.
  4. Attraktionskärlek: att uppfyllas av lycka vid åsynen av någon som berör. En rent fysisk attraktion, präglad av skönhet och kraft. Det kan vara en person man ser när man gymmar, någon på tv, någon på gatan. Man uppslukas och trollbinds. En ensidig, tillfällig och icke-reciprok typ av kärlek.

Visst kan man även ha och se dessa fyra typer av kärlek som komplement till romantisk kärlek, men jag tror att de i regel inte kan utvecklas och blomma ut till fullo om tillvaron är styrd av romantisk kärlek, som tränger undan nästan allt annat. Dolly skulle säkert inte hålla med, but I love her anyway.

Written by Niclas Berggren

25 april 2008 at 11:02

Publicerat i familjen, kärlek, lycka, normer, sex, vänskap

Ska inga normer ifrågasättas?

Per Bauhn går i en artikel i Axess till storms mot radikaler som ”reser ragg närhelst de anar närvaron av normer som premierar vissa beteenden framför andra”. Han menar bl.a. att förspråkande av det normlösa samhället följer av moralisk relativism eller subjektivism, som beskrivs på följande vis:

Moraliska värderingar reduceras till uttryck för talarens känslor eller hans kulturella bakgrund. Omfattar man denna position, så får man nöja sig med det sociologiska eller antropologiska konstaterandet att det finns skillnader mellan olika gruppers värdesystem, men man kan inte säga att det ena värdesystemet förtjänar mer respekt än det andra. I stället blir det naturligt att betrakta varje försök från samhällets sida att hävda gemensamma värden som simpelt maktspråk. Men hur gör man när man ställs inför religiösa fundamentalister som anser att den som karikerar profeten Muhammed ska dö, eller som förbjuder sina döttrar att ha svenska pojkvänner? Hur konfronterar man sådana grupper, när man vant sig vid att behandla moral som en fråga om känslor och när man tror att krav på anpassning är förtryck? ”

Hans text stör mig lite, trots att jag håller med om att det är fel att förkasta alla normer, och det av två skäl:

  1. Bauhn gör inte en viktig distinktion mellan förkastandet av alla normer och förkastandet av vissa normer. Ett samhälle helt utan normer är, som Brauhn, med referens till Hobbes, påpekar, inte särskilt trevligt. Men ett samhälle med strikta och helt rigida normer kan vara obehagligt det också. Den position jag anser att man bör förespråka är en noggrann prövning av normer och en utmaning av dem man finner inte bidrar till mänskligt välmående. Bara för att man avvisar total normlöshet innebär inte det att alla existerande normer ska accepteras.
  2. Moralisk relativism eller subjektivism (om vi nu förenklat ska bunta ihop dessa begrepp) implicerar inte normlöshet eller tolerans av allt. Här har Bauhn (och, för den delen, en del förespråkare av total normlöshet) helt enkelt fel. Det kan nämligen vara en del av ens subjektiva värderingar att staten ska upprätthålla en viss norm, eller, för den delen, att den ska upprätthållas som del av ett informellt normsystem, i båda fallen med sanktioner för normöverträdare. Denna poäng betonas av såväl Chris Gowans som Torben Spaak*. Dessutom överskattar Bauhn alternativet. Vad tillför det att säga ”norm x är objektivt bra” jämfört med att säga att ”norm x är bra enligt min moraliska utgångspunkt” när den man talar till inte erkänner talaren som giltig uttolkare av moral?

Så normer bör ständigt ifrågasättas och utvärderas i förhållande till hur väl de bidrar till mänskligt välmående; vissa normer är bra och bör inte förkastas; och moralisk relativism eller subjektivism implicerar inte normlöshet.

___________________________________

*Spaak, Torben (2007). ”Relativism i juridiken.” Tidsskrift for Rettsvitenskap, 120(1): 361—387.

Written by Niclas Berggren

20 april 2008 at 8:59

Vad är normalt?

I Fassbinders film Querelle, som jag såg idag, dansar barägarinnan Lysiane med sin älskare Robert, varpå en gäst frågar Lysianes man Nono om han inte bryr sig. Nono svarar:

—You think I should be jealous?
—It would be normal.
—Maybe, but what’s normal? We got a deal. Lysiane does what she feels like and leaves me free to do what I want. Understand? That’s important for me.

Jag tycker om synen att normalitet inte är något orubbligt, något objektivt, något som måste följas. Den relevanta frågan är alltid: Vad är normalt? Det som är normalt för dig är kanske inte normalt för mig.

Jämför med diskussionen om vad som är naturligt.

Written by Niclas Berggren

6 april 2008 at 19:08

Publicerat i etik, film, moral, moralism, natur, normer, sex

Vilda cyklister

cameron.jpg

Är det acceptabelt att bryta mot trafikregler? De flesta gör väl det av och till. Nästan alla går mot röd gubbe, och de flesta kör för fort ibland. Jag måste erkänna att jag ibland cyklar på trottoaren och på övergångsställen. (Trottoarcyklandet har gått bra, utom en gång, då en tant skrek åt mig. Då skrek jag tillbaka.) Nå, frågan aktualiseras av att David Cameron, partiledare för det konservativa partiet i Storbritannien, har avslöjats cykla ganska vilt.

Jag är inte helt säker på hur jag ser på frågan. Å ena sidan tycker jag att ”små” förseelser av ovan nämnt slag är rätt oförargliga och t.o.m. effektivitetsbefrämjande och tidsbesparande. Å andra sidan noterar jag en normupplösning bland mina medcyklister som ibland oroar mig lite. Finns inte risk för ett sluttande plan? Har man accepterat en regelöverträdelse kanske det inte går att förhindra en annan. T.ex. cyklar numera allt fler cyklister mot rött ljus. Blir nästa steg att bilister börjar negligera trafikljusen? Är det dags att sluta gå mot röd gubbe för att förhindra att cyklister och snart också bilister kör mot rött?

Se också min varning för en dum trafikregel och en rapportering om att färre trafikregler kan leda till färre olyckor.

Written by Niclas Berggren

5 april 2008 at 13:43

Publicerat i cykling, juridik, normer, regler, trafik

Att känna skuld

I stort finner jag Ann Heberleins tes rätt och riktig:

Att känna skuld bevisar att man har en moralisk identitet, att man vet vad som är fel och rätt. Klander – liksom beröm – är avgörande i utvecklingen till en ansvarstagande människa.”

Detta knyter an till den syn Steven Shavell, professor i rättsekonomi vid Harvard University, torgför.* Del ur abstract:

It is evident that both law and morality serve to channel our behavior. Law accomplishes this primarily through the threat of sanctions if we disobey legal rules. Morality too involves incentives: bad acts may result in guilt and disapprobation, and good acts may result in virtuous feelings and praise. These two very different avenues of effect on our actions are examined in this article from an instrumental perspective.”

Dvs. socialt önskvärt beteende kan stimuleras både genom lagstiftning och genom moral. I den mån människor beter sig samarbetsvilligt och icke-opportunistisk på basis av ”egen moralisk övertygelse” kan det reducera behovet av lagstiftning.

Men även om skuldkänslor kan fylla en positiv funktion vill jag ändå vill problematisera Heberleins tes på två punkter.

  1. Skuldkänslor kan också vara negativa, om de grundas i en tvivelaktig moralsyn. Barn kan t.ex. uppfostras att känna skuld över saker de inte alls borde känna skuld över. Uppfostring innebär i sig ett ansvar, och föräldrar som inducerar skuldkänslor i barn på tvivelaktig grund borde själva känna skuld för att de hämmar barns välmående.
  2. Hennes tes bör förstås som en instrumentell tes, där ord används som om de betyder vad folk tror att de betyder. Det går t.ex. inte att veta ”vad som är fel och rätt” i någon objektiv mening, eftersom all moral är subjektiv. När en pappa säger ”Fy! Så får du inte göra!” till sitt barn säger han egentligen bara att han själv ogillar det barnet gör. Vidare: Ingen har egentligen ansvar för sina handlingar, eftersom vi inte har fri vilja**, och därför bör ingen egentligen känna skuld för något. Men vi talar och tänker som om vi hade fri vilja, troligen för att det ger goda sociala konsekvenser. Det är ett spel vi deltar i, och som del i ett sådant är Heberleins tes troligen användbar.

___________________________

*Shavell, S. (2002). ”Law versus Morality as Regulators of Conduct”, American Law and Economics Review, 4(2): 227–257. Artikeln återfinns i svensk översättning i Marknad och moral – en antologi.
**Se tidigare inlägg om den fria viljan här, här, här och här.

Written by Niclas Berggren

27 mars 2008 at 9:44

Vi är alla sodomiter

Andrew Sullivan noterar följande i sin viktiga essä ”Unnatural Law: We Are All Sodomites Now”:

It’s worth noting, then, that from the very beginning sodomy and homosexuality were two categorically separate things. The correct definition of sodomy – then and now – is simply non-procreative sex, whether practiced by heterosexuals or homosexuals. It includes oral sex, masturbation, mutual masturbation, contraceptive sex, coitus interruptus, and anal sex – any sex in which semen does not find its way into a uterus.

Och med denna förståelse av begreppet inser man att den ökade acceptansen av homosexuella relationer och handlingar – vilket också inkluderar avskaffandet av sodomilagar runtom i världen, i Sverige 1944 och i USA så sent som 2003 – sannolikt hänger samman med en bredare samhällsutveckling där också synen på heterosexuella handlingar har genomgått en stor förändring.* Fortplantning ses sedan länge inte av breda folklager som ett nödvändigt krav för att en sexuell handling ska vara acceptabel; och preventivmedel har möjliggjort sex utan avkomma som en praktisk möjlighet.

Sullivan, som i uppsatsen främst kritiserar Katolska kyrkans ”naturrättsliga” syn på sex, skriver också:

As a simple empirical matter, we are all sodomites now, but only homosexuals bear the burden of the legal and social stigma. Some studies have found that some 90 to 95 percent of heterosexual couples engage in oral sex in their relationships, similar numbers use contraception, and a smaller but still significant number practice anal sex. We don’t talk about this much because we respect the privacy of intimacy. The morality of sex in today’s West is rightly one in which few public moral judgments are made about any sexual experiences that are private, adult, and consensual. Within these parameters, non-procreative sex is simply the norm.

Det påminner mig om en kalkyl jag gjorde för några år sedan. Antag att en genomsnittlig man ejakulerar tre gånger i veckan från 15 till 75 års ålder. Det ger 9360 ejakulationer. Antag vidare att en genomsnittlig man har två barn och att det krävs 50 ejakulationer för att producera ett barn, dvs. att 100 krävs för två barn. Då kvarstår 9260 ejakulationer som varken har syftat till eller har lett till avkomma, vilket ger en andel på 98,9 procent. Vi är, som sagt, alla sodomiter nu. Och det är i sanning inget att beklaga.

___________________________

*Men alla gillar inte utvecklingen. Särskilt inte kristna.

Written by Niclas Berggren

12 mars 2008 at 4:04

Sexuella hierarkier

Jag fann denna figur över sexuella hierarkier intressant. Den är skapad av Gayle Rubin.* I den inre cirkeln återfinns de sexuella preferenser och handlingar som är accepterade av ”samhället”; i den yttre återfinns de som förkastas och stigmatiseras. Stämmer den inte ganska bra?

sexhierarki.jpg

Jag finner det viktigt att anlysera vem som bestämmer vad som hamnar i den inre och vad som hamnar i den yttre cirkeln. Vem har makten över våra tankar och attityder? Först när det är identifierat går det att klargöra hur dessa tankar och attityder (kan) förändras.

Låt mig genast peka ut religionen som den traditionella makthavaren på detta område. Attityderna hos gamla män som levde för tusentals år sedan och vars uppfattningar formulerades i ”heliga skrifter” har av någon märklig anledning satt sin prägel på tänkande runt sexualitet. Som tur är har deras auktoritet alltmer kommit att ifrågasättas och förkastas.**

Den relevanta frågan att ställa är: Vilka blir de sociala konsekvenserna av att acceptera en viss preferens och handling? Om dessa befinns goda finns ingen anledning alls att stigmatisera, tvärtom. Jag välkomnar en utveckling där mer och mer flyttas till den inre cirkeln, eftersom jag tror att mycket har förpassats till den yttre av dogmatiska och otidsenliga skäl.***

_______________________

*Rubin, Gayle (1984). ”Thinking Sex: Notes for a Radical Theory of the Politics of Sexuality.” I Vance, Carole (red) Pleasure and Danger. London: Routledge. Den svenska översättningen av figuren återfinns på s 86 i Ambjörnsson, Fanny (2006). Vad är queer? Stockholm: Natur & Kultur.
**Är måhända vissa typer av feminister den nya tidens auktoriteter på området?
***Man kan möjligen ifrågasätta strävandet efter att ”normaliseras” och att flytta in i den inre cirkeln. Är det egentligen så eftersträvansvärt? Varför över huvud taget bry sig om vad ”samhället” tycker? Är man stark tycker jag att man kan tänka så. Men många blir olyckliga av att förklaras ”onormala” eller ”onaturliga”. Därför tycker jag trots allt att ”normalisering” är av vikt i de fall de sociala konsekvenserna kan bedömas goda.

Written by Niclas Berggren

4 mars 2008 at 8:51

Publicerat i moralism, normer, sex

Fara med barnaga

Som tur är finns det en lag mot barnaga i Sverige (Föräldrabalken 6 kap. 1 §):

Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.

Föräldrar har alltså inte rätt att göra vad de vill med sina barn. Men det finns, inte minst i religiösa kretsar, personer som trots det förespråkar aga, i enlighet med bibeln. Så här tycks t.ex. Livets Ords Ulf Ekman ha sagt vid ett besök i USA 1988:

We are facing a trial, and its coming up in December, for instigation to child abuse. Ha, ha, ha. Because you see, in Sweden you are not allowed to spank your kids, so we spank them anyway. You ask my son, he is here, he will tell you. So if the government tells us: You cannot do what’s in this Word, we tell them: ”We’re sorry, we will obey you, but not when it is contradicting to the Word.” So we told them that, and they got very upset. And we just enjoyed it.

Nu visar en studie att barnaga kan ge en oförutsedd bieffekt som Ulf Ekman et alii kanske inte är så förtjusta i:

Researchers have uncovered another damaging consequence of spanking: risky sexual behaviors, or even sexual deviancy, when the child grows up.

Written by Niclas Berggren

1 mars 2008 at 9:42

Publicerat i barn, bibeln, etik, normer, sex

Ska toalettsitsen fällas ned?

Det finns en implicit norm att man bör fälla ned toalettsitsen efter sig. Jag har just läst några analyser som har övertygat mig om att denna norm, som vi kan kalla alltid ned, bör förskjutas till förmån för normen ändra vid behov. Lämna alltså toalettsitsen som den är när du går därifrån hädanefter (eller se till att förhandla fram en sådan norm), så får nästa besökare ändra vid behov.

Gil Milbauers analys visar följande:

So, it seems that CWN [ändra vid behov] is superior to AD [alltid ned] with respect to both seat-adjustment effort, and a more equitable sharing of the seat-adjustment burden. AD [alltid ned] imposes the entire burden on the males, and the burden is higher than what CWN [ändra vid behov] divides between the genders.

Och Richard Harter kommer fram till detta:

It is readily seen that … that the joint total cost is optimized by strategy J [ändra vid behov].

Han menar dock att detta kriterium är suspekt eftersom det gynnar män; men Glen Whitman kommenterar och menar att förhandlingar kommer att kunna leda till att ändra vid behov accepteras av alla till slut, så att optimum råder:

As Ronald Coase observed, we can reach efficient outcomes through voluntary transactions so long as the parties are free to bargain. In this case, let’s suppose Richard’s equitable solution defines the initial allocation of duties. Then both parties can be made better off if they switch to the CWN [ändra vid behov] rule and the man gives the woman some form of compensation – perhaps more frequent gifts, extra foot rubs, or straight-up cash payments.

Written by Niclas Berggren

26 februari 2008 at 20:39

Publicerat i normer, religion

Alla dessa bokstäver

Maciej Zaremba skriver i DN:

Av stilistiska skäl skall jag inte använda akronymen ”hbt-personer” (homosexuella, bisexuella och transpersoner*), som vissa menar att man måste göra för att visa insikt om mångfalden.

Få har kunnat undgå att märka att HBT-akronymen har blivit poppis i Sverige. Den lanserades av Greger Eman i RFSL:s tidning Kom Ut (nr 4/2000), med syfte att göra homo- eller gayrörelsen (nu mer eller mindre utdöda begrepp!) mer inklusiv. Eman knöt därvidlag an till engelsktalande länders GLBT-akronym (Gay, Lesbian, Bisexual, Transgender).**

regnbagsflagga.jpg

Nu menar dock vissa att HBT är exkluderande. Sveriges förenade gaystudenter kallar sig t.ex. numera Sveriges HBTQ-studenter, där q:et står för queer. Ja, varför ska inte queer-personer få vara med? I USA har det inte stannat där. Vissa förespråkar användandet av GLBPTQQI (Gay, Lesbian, Bisexual, Pansexual, Transgender, Queer, Questioning, Intersex), vilket väl på svenska skulle bli HBPTQFI. Det börjar bli knepigt att hålla reda på alla förkortningar (för att inte tala om vad fenomenen bakom förkortningarna innebär) – och man frågar sig om det logiska slutet inte är att inkludera alla utom de heteronormativa. Mycket riktigt kallades en ungdomsverksamhet inom RFSL Stockholm ett tag för ”Icke-heteronormativ ungdom” (IHU), dvs. man definierade sig i termer av vad man inte är.

Hur ska man se på detta? Att använda sig av akronymer kan vara bra för att uttrycka något långt på ett koncist sätt, vilket talar för användandet av HBT i frågor som är gemensamma för homo- och bisexuella samt transpersoner. Men jag ser fyra problem:

  1. HBT låter kliniskt och opersonligt, särskilt som etikett på människor. Vem vill vara en ”HBT-person”? Ska akronymen användas verkar det bäst i politisk-sociala, inte privata, sammanhang.
  2. Det finns frågor som inte är gemensamma för homo- och bisexuella samt transpersoner. Ibland är det riktigt att särskilja grupperna, vilket kan försvåras av en etablerad akronym.
  3. Om målet är att alla som avviker från heteronormen ska inkluderas i den akronym som används blir det till slut lätt bisarrt. Det finns många bokstäver i alfabetet.
  4. Är inte själva grundtänkandet (”oss kontra dem”, ”inkluderad eller exkluderad”) i sig konfliktskapande?

Summa summarum använder jag mig inte själv av begreppet, då jag tycker nackdelarna överväger fördelarna. Och apropå Zaremba-citatet: man kan ha insikt om, och uppskatta, mångfalden ändå.
_______________________________

*Begreppet ”transpersoner” är i sig omstritt. Vissa finner det kränkande.
**Dock finner vissa lesbiska GLBT kränkande och sexistiskt och förespråkar istället LGBT.

Written by Niclas Berggren

23 februari 2008 at 8:51

Zaremba och queer-teorin

Maciej Zaremba konstaterar att queer-tänkandet har en stark ställning på Lärarhögskolan, med ibland absurda konsekvenser:

”Vi har fått en jaktstämning i huset”, säger en av chefslärarna. ”Lärarna tänker sig för så att de inte säger något som kan vinklas till en anmälan. Undervisningen blir därefter: ointressant.”

Och visst finns det ett militant drag hos vissa queer-aktivister, vilket jag själv har kritiserat. Till viss del tror jag att det hör samman med en Foucault-inspirerad förståelse av verkligheten som styrd av maktrelationer, inte argument. När man själv ges makt ses det som oproblematiskt att nyttja den, för om man själv inte gjorde det skulle ”den vita, medelålders, heterosexuelle mannen” fortsätta med sin dominans. Lite grann ses maktinnehav som ett nollsummespel.

Själv ansluter jag mig till en mer rationalitetspräglad, positivistisk syn på tillvaron. Konflikter löses bäst, inte genom att slå andra i huvudet och sätta dem på plats nyttjandes maktmedel, utan genom saklig argumentation och respektfylld konversation. Att skrämma eller tvinga någon till tystnad är en destruktiv metod i ett fritt samhälle. Ändrar man människors tänkande och hjärtan på det viset? Får man genuin respekt med sådana metoder? Jag tror inte det.

Med det sagt tycker dock att det är viktigt att skilja på den dogmatik som präglar vissa queer-förespråkare och de insikter som queer-teorin faktiskt för med sig. Zaremba ger inte dessa tillräckligt erkännande. Det finns ett stort mått av sociala konstruktioner runt kön, kärlek och sexualitet som behöver problematiseras och dekonstrueras. (Därmed inte sagt att allt, eller ens att det mest fundamentala, runt kön, kärlek och sexualitet är sociala konstruktioner.) Att formuleringar i skolböcker och att sätt att uttrycka sig om homosexuell kärlek från lärarhåll har varit och fortfarande, här och var, är förtryckande och destruktiva för de elever som råkar vara homosexuella står utan allt tvivel.* Det är viktigt att skolan inte tar ställning för ett sätt att vara och leva framför ett annat.

Men detta mål uppnås bäst genom välunderbyggd argumentation och rationell dialog, inte genom hot och tvång och genom en överdriven nit att ”sätta dit” varje person som råkar formulera sig lite ogenomtänkt. Det är alltså queer-aktivismens metoder, inte målet om neutralitet och saklighet i synen på sexuell läggning och identitet, som är problemet. Det föll bort hos Zaremba.

Uppdatering: Zaremba skildrar vidare. Och PJ Anders Linder vill stoppa anmälningshysterin, liksom Johannes Åman (vilket jag principiellt sympatiserar med, men frågan är om detta är ett stort problem i praktiken).

____________________________

*Jag har själv tidigare engagerat mig i ett samtal med ett av Sveriges största bokförlag och en författare angående felaktiga och nedvärderande skrivningar om homosexualitet i en lärobok i psykiatri, som ledde till kraftiga revideringar i en senare upplaga.

Written by Niclas Berggren

19 februari 2008 at 11:01

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 141 andra följare

%d bloggers like this: