Nonicoclolasos

Hur ska man se på offentliga ömhetsbevis? Är det acceptabelt när två personer kysser varandra på offentlig plats? Det tycker jag, men det är uppenbart att andra har en mer restriktiv syn. Två färska exempel illustrerar det. Tv-programmet 20/20 lät två män kyssa varandra på en parkbänk i Birmingham, Alabama. Någon ringde polisen. Och när Aaron Chandler kysste sin pojkvän på ett dansgolv på Cayman Islands blev han arresterad.

Mer principiellt ser jag så här på ordningsregler. Det finns inget objektivt rätt och fel — alla har sin subjektiva uppfattning om vad som är passande och opassande. När offentliga ordningsregler utformas tenderar de att reflektera “de flestas” subjektiva smak. När jag själv ogillar de rådande reglerna tycker jag att det är bra när folk bryter mot dem, trots att vissa tar anstöt av det. Get used to it, säger jag, brutalt men sanningsenligt.

Exemplet badkläder tycker jag väl illustrerar frågan. För hundra år sedan ansågs det oanständigt att inte skyla större delen av kroppen när man badade. Dagens bikinimode skulle ha väckt stor anstöt i Sverige på den tiden, precis som t.ex. många muslimer tar anstöt av icke-skylda kvinnor idag. Som jag ser det var det utmärkt att utmana dåtidens regler — och “de flestas” smak har anpassat sig. Nu vill vissa kvinnor besöka badhus med bara bröst. Get used to it, säger jag, brutalt men sanningsenligt. Exemplet hängbyxor kan också nämnas här. Vissa ogillar dem, jag älskar dem (varför jag också ogillar regler som förbjuder dem).

Därmed inte sagt att inte jag har uppfattningar om vissa beteenden som olämpliga. Nedskräpning är ett sådant exempel. Men återigen: min uppfattning är subjektiv, och jag kan bara hoppas att de flesta håller med mig. Dels innebär ett sådant medhållande att de flesta andra själva inte skräpar ner, dels är de antagligen, som jag, för regler (och straff vid regelöverträdelse) som ger incitament för dem som inte håller med att inte skräpa ned.

Häromdagen såg jag ett Seinfeld-avsnitt i vilket George och Elaine gick till Jerrys sjukgymnast för att få massage. När de kom dit visade det sig dock att hon enbart hade tid för Elaine, så George fick en manlig massör. Han kände sig mycket obekväm inför detta:

George: I can’t get a massage from a man.
Elaine: Why not?
George: What, are you crazy? I can’t have a man touching me. Switch with me.
Elaine: No, I don’t want the man either.
George: What’s the difference, you’re a woman. They’re supposed to be touching you.
Elaine: He’d just be touching your back.
George: He’d just be touching your back too.
Elaine: No, it could get sexual.
George: I know. That’s the point. If it’s gonna get sexual, it should get sexual with you.
Elaine: I wouldn’t be comfortable.
George: I would? What if something happens?
Elaine: What could happen?
George: What if it felt good?
Elaine: It’s supposed to feel good.
George: I don’t want it to feel good.”

Så olika man kan se på saker och ting. Historien påminner mig om en resa till Indien 2004, där jag beställde massage på hotellet. Det stod i broschyren att män enbart erbjöds massage av andra män, pga. “Indian values”. Jag tyckte om dessa indiska värderingar! Tyvärr visade sig massören vara ful.

Eugene Volokh har gjort en samman-
ställning som visar när man får börja ha sex (med andra) utan att det är straffbart. Detta diagram visar hur stor andel av västvärldens befolkning på 750 miljoner som bor där man får ha sex fr.o.m. 13, 14, 15, 16, 17 respektive 18 års ålder. Andelarna är kumulerade.

Endast i Spanien får man ha sex fr.o.m. 13 års ålder. I Island, Italien, Portugal, Tyskland och Österrike går det för sig när man fyller 14. Danmark, Frankrike och Sverige har en 15-årsgräns, medan nästan alla andra jurisdiktioner har en 16-årsgräns. I Irland, Sydaustralien, Tasmanien och åtta amerikanska delstater måste man vara 17, och i tolv amerikanska delstater måste man vara 18. Men överallt är det fritt fram fr.o.m. 18 års ålder.

Detta gäller alltså västvärlden. I Jemen är det lagligt från nio års ålder, bara man är gift!

Uppdatering: Mer detaljer om lagarna på området i Europa.

De progressiva kristdemo-
kraterna Alf Svensson och Mikael Oscarsson har fått utrymme på DN Debatt. De säger sig förespråka en “modern” familjepolitik:

En ny Sifo-undersök-
ning visar att 87 procent anser det vara en grundläggande rättighet för ett barn att få växa upp i en naturlig familj, med en mamma och en pappa. Andra studier visar att skilsmässor och separationer leder till ojämställdhet och barnfattigdom. Därför måste regeringen nu agera för att rädda kärnfamiljen. … En handlingsplan ska upprättas för att stärka äktenskap och familjer. Det handlar både om att verka för positiva attityder till barn, barnafödande, äktenskap och familjebildning, och att konkret erbjuda till exempel föräldra- och äktenskapskurser och rådgivning.”

Så intressant. Ursäkta mig om jag har några invändningar.

Jag finner tvärsäkra påståenden om effekter av äktenskap obalanserade. Alf och Mikael borde handskas lite försiktigare med forskningsresultat om effekter av olika typer av familjebildning. Korrelation är inte detsamma som kausalitet. Att äktenskap håller längre än samboende indikerar t.ex. inte nödvändigtvis att detta beror på äktenskapet— det kan mycket väl vara så att de som gifter sig är de som är mest säkra på att hålla ihop. Man kan därför också ifrågasätta målet om att alla relationer ska hålla så länge som möjligt. Givet att en relation inte fungerar bra kan det vara bra för alla parter att den upplöses. Betsey Stevenson och Justin Wolfers uttrycker det på följande sätt:

While advocates hide behind correlations, the evidence that preventing divorce would benefit children is weak at best. Given that there is little evidence that the government can do a better job determining which marriages will be best for the children, a reasonable default rule might be to leave Mom and Dad to make the best decisions for their kids.”

Dessutom kan det mycket väl vara så att skilsmässor leder till fler barn, vilket Alf och Mikael borde gilla. Den vetenskapliga grunden för Alf och Mikaels program är hursomhelst synnerligen svagt.

Jag finner det stötande att staten ska ha synpunkter på hur människor lever ihop och om de skaffar barn. Alf och Mikael godtar motvilligt att skilsmässor och separationer förekommer — men varför? Vore det inte följdriktigt att återgå till en traditionell syn på äktenskapet som oupplösligt? Eller är det rätt att överge traditionella regler runt äktenskapet på vissa områden? Alf och Mikael tycker vidare att staten ska “verka för positiva attityder till barnafödande”. Jag tycker att sådana attityder ska formas utan inblandning av den offentliga makten, liksom beslut om barnalstring. Man anar förresten under ytan att Alf och Mikael beklagar den moderna utvecklingen med preventivmedel och abort. Fler barn ska det ju bli, kära nån! (Helst mycket subventionerade av oss som har fräckheten att inte bilda “naturliga” familjer.)

Jag finner det missvisande att påstå att skilsmässa och separation framhålls som ideal. Såvitt jag vet framhåller ingen dessa företeelser som ideal — istället förespråkar de flesta att staten ska vara neutral till människors egna livsval. Det är något helt annat, och också något helt annat än det Alf och Mikael förespråkar.

Jag finner ordvalet “naturlig familj” stötande. Det säger mycket om Alf och Mikaels ideologiska hemvist i katolsk sociallära. Ordet används för att stigmatisera; och det bygger på skakig filosofisk grund.

Jag finner det intressant vad som inte sägs. Alf och Mikael är, trots vad de torgför sig som, i själva verket inte alls moderna. Under ytan finns en reaktionär syn på hur människor ska leva sina liv, där samboende, relationer mellan personer av samma kön, nya familjekonstellationer av olika slag (t.ex. med barn som är adopterade, inseminerade och från tidigare familjebildningar) starkt ogillas.

På det hela taget står Alf och Mikael för en osmaklig, interventionistisk, otidsenlig syn på barn och samliv. Inte därför att det är något fel på den traditionella kärnfamiljen — tvärtom har jag själv vuxit upp i en mycket harmonisk sådan — utan därför att denna modell ska påföras alla.

Bonustips: Läs Stevenson och Wolfers uppsats “Marriage and Divorce: Changes and Their Driving Forces” samt Tim Harfords “Divorce Is Good for Women”. Alf och Mikael torde inte vara bekanta med resonemang och resultat i dessa alster.

Även om man inte drivs av godhet och altruism kan man ändå bete sig väl, om sådant beteende premieras av andra. För visst bryr vi oss om vad andra tycker om oss? Så här skriver Adam Smith i The Theory of Moral Sentiments (1759):

The success of such people, too, almost always depends upon the favour and good opinion of their neighbours and equals; and without a tolerably regular conduct these can very seldom be obtained. The good old proverb, therefore, That honesty is the best policy, holds, in such situations, almost always perfectly true. In such situations, therefore, we may generally expect a considerable degree of virtue; and, fortunately for the good morals of society, these are the situations of by far the greater part of mankind.”

Jag har förkastat den romantiska kärleken och fann, mot den bakgrunden, följande textrad på Dollys nya skiva främmande för mitt sätt att tänka:

I wanna be somebody’s everything.”

Det vill inte jag. Säger man “kärlek” tolkar de flesta det som romantisk kärlek, kopplad till (en önskan om) en varaktig, exklusiv relation som erbjuder “allt”: attraktion, vänskap, stöd, sex, stimulans, lycka. Men jag vill inte binda mig till en person, och tror inte heller att en person kan erbjuda “allt”. Det är en illusion.

Men det finns fyra andra sorters kärlek som jag tycker om och erfar. Personer som, liksom jag, överväger att frigöra sig från idealet om romantisk kärlek, som alla förväntas sträva efter, kan möjligen finna inspiration i att beakta och eftersöka dessa som alternativ.

1. Familjekärlek: att älska och bli älskad av sina föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar, syskonbarn m.fl. Detta är en automatisk och obetingad kärlek som ger stor trygghet i livet.
2. Vänskapskärlek: att komma mycket nära en annan människa, att dela det mesta av vardag och fest, grundad i reciprocitet, men utan romantik och sex. En stimulerande typ av kärlek, som inte riskerar att undermineras av känslostormar eller romantikens tendens att dö ut.
3. Sexuell kärlek: att njuta av och med andra utan bindning. En livsbejakande kärlek, byggd på ömsesidighet, men utan illusioner om delat liv eller annan närhet än den rent fysiska.
4. Attraktionskärlek: att uppfyllas av lycka vid åsynen av någon som berör. En rent fysisk attraktion, präglad av skönhet och kraft. Det kan vara en person man ser när man gymmar, någon på tv, någon på gatan. Man uppslukas och trollbinds. En ensidig, tillfällig och icke-reciprok typ av kärlek.

Visst kan man även ha och se dessa fyra typer av kärlek som komplement till romantisk kärlek, men jag tror att de i regel inte kan utvecklas och blomma ut till fullo om tillvaron är styrd av romantisk kärlek, som tränger undan nästan allt annat. Dolly skulle säkert inte hålla med, but I love her anyway.

Per Bauhn går i en artikel i Axess till storms mot radikaler som “reser ragg närhelst de anar närvaron av normer som premierar vissa beteenden framför andra”. Han menar bl.a. att förspråkande av det normlösa samhället följer av moralisk relativism eller subjektivism, som beskrivs på följande vis:

Moraliska värderingar reduceras till uttryck för talarens känslor eller hans kulturella bakgrund. Omfattar man denna position, så får man nöja sig med det sociologiska eller antropologiska konstaterandet att det finns skillnader mellan olika gruppers värdesystem, men man kan inte säga att det ena värdesystemet förtjänar mer respekt än det andra. I stället blir det naturligt att betrakta varje försök från samhällets sida att hävda gemensamma värden som simpelt maktspråk. Men hur gör man när man ställs inför religiösa fundamentalister som anser att den som karikerar profeten Muhammed ska dö, eller som förbjuder sina döttrar att ha svenska pojkvänner? Hur konfronterar man sådana grupper, när man vant sig vid att behandla moral som en fråga om känslor och när man tror att krav på anpassning är förtryck? “

Hans text stör mig lite, trots att jag håller med om att det är fel att förkasta alla normer, och det av två skäl:

1. Bauhn gör inte en viktig distinktion mellan förkastandet av alla normer och förkastandet av vissa normer. Ett samhälle helt utan normer är, som Brauhn, med referens till Hobbes, påpekar, inte särskilt trevligt. Men ett samhälle med strikta och helt rigida normer kan vara obehagligt det också. Den position jag anser att man bör förespråka är en noggrann prövning av normer och en utmaning av dem man finner inte bidrar till mänskligt välmående. Bara för att man avvisar total normlöshet innebär inte det att alla existerande normer ska accepteras.
2. Moralisk relativism eller subjektivism (om vi nu förenklat ska bunta ihop dessa begrepp) implicerar inte normlöshet eller tolerans av allt. Här har Bauhn (och, för den delen, en del förespråkare av total normlöshet) helt enkelt fel. Det kan nämligen vara en del av ens subjektiva värderingar att staten ska upprätthålla en viss norm, eller, för den delen, att den ska upprätthållas som del av ett informellt normsystem, i båda fallen med sanktioner för normöverträdare. Denna poäng betonas av såväl Chris Gowans som Torben Spaak*. Dessutom överskattar Bauhn alternativet. Vad tillför det att säga “norm x är objektivt bra” jämfört med att säga att “norm x är bra enligt min moraliska utgångspunkt” när den man talar till inte erkänner talaren som giltig uttolkare av moral?

Så normer bör ständigt ifrågasättas och utvärderas i förhållande till hur väl de bidrar till mänskligt välmående; vissa normer är bra och bör inte förkastas; och moralisk relativism eller subjektivism implicerar inte normlöshet.

___________________________________

*Spaak, Torben (2007). “Relativism i juridiken.” Tidsskrift for Rettsvitenskap, 120(1): 361—387.

I Fassbinders film Querelle, som jag såg idag, dansar barägarinnan Lysiane med sin älskare Robert, varpå en gäst frågar Lysianes man Nono om han inte bryr sig. Nono svarar:

—You think I should be jealous?
—It would be normal.
—Maybe, but what’s normal? We got a deal. Lysiane does what she feels like and leaves me free to do what I want. Understand? That’s important for me.”

Jag tycker om synen att normalitet inte är något orubbligt, något objektivt, något som måste följas. Den relevanta frågan är alltid: Vad är normalt? Det som är normalt för dig är kanske inte normalt för mig.

Jämför med diskussionen om vad som är naturligt.

Är det acceptabelt att bryta mot trafikregler? De flesta gör väl det av och till. Nästan alla går mot röd gubbe, och de flesta kör för fort ibland. Jag måste erkänna att jag ibland cyklar på trottoaren och på övergångsställen. (Trottoarcyklandet har gått bra, utom en gång, då en tant skrek åt mig. Då skrek jag tillbaka.) Nå, frågan aktualiseras av att David Cameron, partiledare för det konservativa partiet i Storbritannien, har avslöjats cykla ganska vilt.

Jag är inte helt säker på hur jag ser på frågan. Å ena sidan tycker jag att “små” förseelser av ovan nämnt slag är rätt oförargliga och t.o.m. effektivitetsbefrämjande och tidsbesparande. Å andra sidan noterar jag en normupplösning bland mina medcyklister som ibland oroar mig lite. Finns inte risk för ett sluttande plan? Har man accepterat en regelöverträdelse kanske det inte går att förhindra en annan. T.ex. cyklar numera allt fler cyklister mot rött ljus. Blir nästa steg att bilister börjar negligera trafikljusen? Är det dags att sluta gå mot röd gubbe för att förhindra att cyklister och snart också bilister kör mot rött?

Se också min varning för en dum trafikregel och en rapportering om att färre trafikregler kan leda till färre olyckor.

I stort finner jag Ann Heberleins tes rätt och riktig:

Att känna skuld bevisar att man har en moralisk identitet, att man vet vad som är fel och rätt. Klander – liksom beröm – är avgörande i utvecklingen till en ansvarstagande människa.”

Detta knyter an till den syn Steven Shavell, professor i rättsekonomi vid Harvard University, torgför.* Del ur abstract:

It is evident that both law and morality serve to channel our behavior. Law accomplishes this primarily through the threat of sanctions if we disobey legal rules. Morality too involves incentives: bad acts may result in guilt and disapprobation, and good acts may result in virtuous feelings and praise. These two very different avenues of effect on our actions are examined in this article from an instrumental perspective.”

Dvs. socialt önskvärt beteende kan stimuleras både genom lagstiftning och genom moral. I den mån människor beter sig samarbetsvilligt och icke-opportunistisk på basis av “egen moralisk övertygelse” kan det reducera behovet av lagstiftning.

Men även om skuldkänslor kan fylla en positiv funktion vill jag ändå vill problematisera Heberleins tes på två punkter.

1. Skuldkänslor kan också vara negativa, om de grundas i en tvivelaktig moralsyn. Barn kan t.ex. uppfostras att känna skuld över saker de inte alls borde känna skuld över. Uppfostring innebär i sig ett ansvar, och föräldrar som inducerar skuldkänslor i barn på tvivelaktig grund borde själva känna skuld för att de hämmar barns välmående.
2. Hennes tes bör förstås som en instrumentell tes, där ord används som om de betyder vad folk tror att de betyder. Det går t.ex. inte att veta “vad som är fel och rätt” i någon objektiv mening, eftersom all moral är subjektiv. När en pappa säger “Fy! Så får du inte göra!” till sitt barn säger han egentligen bara att han själv ogillar det barnet gör. Vidare: Ingen har egentligen ansvar för sina handlingar, eftersom vi inte har fri vilja**, och därför bör ingen egentligen känna skuld för något. Men vi talar och tänker som om vi hade fri vilja, troligen för att det ger goda sociala konsekvenser. Det är ett spel vi deltar i, och som del i ett sådant är Heberleins tes troligen användbar.

___________________________

*Shavell, S. (2002). ”Law versus Morality as Regulators of Conduct”, American Law and Economics Review, 4(2): 227–257. Artikeln återfinns i svensk översättning i Marknad och moral – en antologi.
**Se tidigare inlägg om den fria viljan här, här, här och här.

Andrew Sullivan noterar följande i sin viktiga essä “Unnatural Law: We Are All Sodomites Now”:

It’s worth noting, then, that from the very beginning sodomy and homosexuality were two categorically separate things. The correct definition of sodomy – then and now – is simply non-procreative sex, whether practiced by heterosexuals or homosexuals. It includes oral sex, masturbation, mutual masturbation, contraceptive sex, coitus interruptus, and anal sex – any sex in which semen does not find its way into a uterus.”

Och med denna förståelse av begreppet inser man att den ökade acceptansen av homosexuella relationer och handlingar – vilket också inkluderar avskaffandet av sodomilagar runtom i världen, i Sverige 1944 och i USA så sent som 2003 – sannolikt hänger samman med en bredare samhällsutveckling där också synen på heterosexuella handlingar har genomgått en stor förändring.* Fortplantning ses sedan länge inte av breda folklager som ett nödvändigt krav för att en sexuell handling ska vara acceptabel; och preventivmedel har möjliggjort sex utan avkomma som en praktisk möjlighet.

Sullivan, som i uppsatsen främst kritiserar Katolska kyrkans “naturrättsliga” syn på sex, skriver också:

As a simple empirical matter, we are all sodomites now, but only homosexuals bear the burden of the legal and social stigma. Some studies have found that some 90 to 95 percent of heterosexual couples engage in oral sex in their relationships, similar numbers use contraception, and a smaller but still significant number practice anal sex. We don’t talk about this much because we respect the privacy of intimacy. The morality of sex in today’s West is rightly one in which few public moral judgments are made about any sexual experiences that are private, adult, and consensual. Within these parameters, non-procreative sex is simply the norm.”

Det påminner mig om en kalkyl jag gjorde för några år sedan. Antag att en genomsnittlig man ejakulerar tre gånger i veckan från 15 till 75 års ålder. Det ger 9360 ejakulationer. Antag vidare att en genomsnittlig man har två barn och att det krävs 50 ejakulationer för att producera ett barn, dvs. att 100 krävs för två barn. Då kvarstår 9260 ejakulationer som varken har syftat till eller har lett till avkomma, vilket ger en andel på 98,9 procent. Vi är, som sagt, alla sodomiter nu. Och det är i sanning inget att beklaga.

___________________________

*Men alla gillar inte utvecklingen. Särskilt inte kristna.

Jag fann denna figur över sexuella hierarkier intressant. Den är skapad av Gayle Rubin.* I den inre cirkeln återfinns de sexuella preferenser och handlingar som är accepterade av “samhället”; i den yttre återfinns de som förkastas och stigmatiseras. Stämmer den inte ganska bra?

Jag finner det viktigt att anlysera vem som bestämmer vad som hamnar i den inre och vad som hamnar i den yttre cirkeln. Vem har makten över våra tankar och attityder? Först när det är identifierat går det att klargöra hur dessa tankar och attityder (kan) förändras.

Låt mig genast peka ut religionen som den traditionella makthavaren på detta område. Attityderna hos gamla män som levde för tusentals år sedan och vars uppfattningar formulerades i “heliga skrifter” har av någon märklig anledning satt sin prägel på tänkande runt sexualitet. Som tur är har deras auktoritet alltmer kommit att ifrågasättas och förkastas.**

Den relevanta frågan att ställa är: Vilka blir de sociala konsekvenserna av att acceptera en viss preferens och handling? Om dessa befinns goda finns ingen anledning alls att stigmatisera, tvärtom. Jag välkomnar en utveckling där mer och mer flyttas till den inre cirkeln, eftersom jag tror att mycket har förpassats till den yttre av dogmatiska och otidsenliga skäl.***

_______________________

*Rubin, Gayle (1984). “Thinking Sex: Notes for a Radical Theory of the Politics of Sexuality.” I Vance, Carole (red) Pleasure and Danger. London: Routledge. Den svenska översättningen av figuren återfinns på s 86 i Ambjörnsson, Fanny (2006). Vad är queer? Stockholm: Natur & Kultur.
**Är måhända vissa typer av feminister den nya tidens auktoriteter på området?
***Man kan möjligen ifrågasätta strävandet efter att “normaliseras” och att flytta in i den inre cirkeln. Är det egentligen så eftersträvansvärt? Varför över huvud taget bry sig om vad “samhället” tycker? Är man stark tycker jag att man kan tänka så. Men många blir olyckliga av att förklaras “onormala” eller “onaturliga“. Därför tycker jag trots allt att “normalisering” är av vikt i de fall de sociala konsekvenserna kan bedömas goda.

Som tur är finns det en lag mot barnaga i Sverige (Föräldrabalken 6 kap. 1 §):

Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.”

Föräldrar har alltså inte rätt att göra vad de vill med sina barn. Men det finns, inte minst i religiösa kretsar, personer som trots det förespråkar aga, i enlighet med bibeln. Så här tycks t.ex. Livets Ords Ulf Ekman ha sagt vid ett besök i USA 1988:

We are facing a trial, and its coming up in December, for instigation to child abuse. Ha, ha, ha. Because you see, in Sweden you are not allowed to spank your kids, so we spank them anyway. You ask my son, he is here, he will tell you. So if the government tells us: You cannot do what’s in this Word, we tell them: ‘We’re sorry, we will obey you, but not when it is contradicting to the Word.’ So we told them that, and they got very upset. And we just enjoyed it.”

Nu visar en studie att barnaga kan ge en oförutsedd bieffekt som Ulf Ekman et alii kanske inte är så förtjusta i:

Researchers have uncovered another damaging consequence of spanking: risky sexual behaviors, or even sexual deviancy, when the child grows up.”

Det finns en implicit norm att man bör fälla ned toalettsitsen efter sig. Jag har just läst några analyser som har övertygat mig om att denna norm, som vi kan kalla alltid ned, bör förskjutas till förmån för normen ändra vid behov. Lämna alltså toalettsitsen som den är när du går därifrån hädanefter (eller se till att förhandla fram en sådan norm), så får nästa besökare ändra vid behov.

Gil Milbauers analys visar följande:

So, it seems that CWN [ändra vid behov] is superior to AD [alltid ned] with respect to both seat-adjustment effort, and a more equitable sharing of the seat-adjustment burden. AD [alltid ned] imposes the entire burden on the males, and the burden is higher than what CWN [ändra vid behov] divides between the genders.”

Och Richard Harter kommer fram till detta:

It is readily seen that … that the joint total cost is optimized by strategy J [ändra vid behov].”

Han menar dock att detta kriterium är suspekt eftersom det gynnar män; men Glen Whitman kommenterar och menar att förhandlingar kommer att kunna leda till att ändra vid behov accepteras av alla till slut, så att optimum råder:

As Ronald Coase observed, we can reach efficient outcomes through voluntary transactions so long as the parties are free to bargain. In this case, let’s suppose Richard’s equitable solution defines the initial allocation of duties. Then both parties can be made better off if they switch to the CWN [ändra vid behov] rule and the man gives the woman some form of compensation – perhaps more frequent gifts, extra foot rubs, or straight-up cash payments.”

Och när vi ändå avhandlar detta pikanta tema vill jag meddela att källan till problemet är att Jahve har bestämt att män ska stå upp och kissa:

Maciej Zaremba skriver i DN:

Av stilistiska skäl skall jag inte använda akronymen ‘hbt-personer’ (homosexuella, bisexuella och transpersoner*), som vissa menar att man måste göra för att visa insikt om mångfalden.”

Få har kunnat undgå att märka att HBT-akronymen har blivit poppis i Sverige. Den lanserades av Greger Eman i RFSL:s tidning Kom Ut (nr 4/2000), med syfte att göra homo- eller gayrörelsen (nu mer eller mindre utdöda begrepp!) mer inklusiv. Eman knöt därvidlag an till engelsktalande länders GLBT-akronym (Gay, Lesbian, Bisexual, Transgender).**

Nu menar dock vissa att HBT är exkluderande. Sveriges förenade gaystudenter kallar sig t.ex. numera Sveriges HBTQ-studenter, där q:et står för queer. Ja, varför ska inte queer-personer få vara med? I USA har det inte stannat där. Vissa förespråkar användandet av GLBPTQQI (Gay, Lesbian, Bisexual, Pansexual, Transgender, Queer, Questioning, Intersex), vilket väl på svenska skulle bli HBPTQFI. Det börjar bli knepigt att hålla reda på alla förkortningar (för att inte tala om vad fenomenen bakom förkortningarna innebär) – och man frågar sig om det logiska slutet inte är att inkludera alla utom de heteronormativa. Mycket riktigt kallades en ungdomsverksamhet inom RFSL Stockholm ett tag för “Icke-heteronormativ ungdom” (IHU), dvs. man definierade sig i termer av vad man inte är.

Hur ska man se på detta? Att använda sig av akronymer kan vara bra för att uttrycka något långt på ett koncist sätt, vilket talar för användandet av HBT i frågor som är gemensamma för homo- och bisexuella samt transpersoner. Men jag ser fyra problem:

1. HBT låter kliniskt och opersonligt, särskilt som etikett på människor. Vem vill vara en “HBT-person”? Ska akronymen användas verkar det bäst i politisk-sociala, inte privata, sammanhang.
2. Det finns frågor som inte är gemensamma för homo- och bisexuella samt transpersoner. Ibland är det riktigt att särskilja grupperna, vilket kan försvåras av en etablerad akronym.
3. Om målet är att alla som avviker från heteronormen ska inkluderas i den akronym som används blir det till slut lätt bisarrt. Det finns många bokstäver i alfabetet.
4. Är inte själva grundtänkandet (”oss kontra dem”, “inkluderad eller exkluderad”) i sig konfliktskapande?

Summa summarum använder jag mig inte själv av begreppet, då jag tycker nackdelarna överväger fördelarna. Och apropå Zaremba-citatet: man kan ha insikt om, och uppskatta, mångfalden ändå.
_______________________________

*Begreppet “transpersoner” är i sig omstritt. Vissa finner det kränkande.
**Dock finner vissa lesbiska GLBT kränkande och sexistiskt och förespråkar istället LGBT.

Maciej Zaremba konstaterar att queer-tänkandet har en stark ställning på Lärarhögskolan, med ibland absurda konsekvenser:

‘Vi har fått en jaktstämning i huset’, säger en av chefslärarna. ‘Lärarna tänker sig för så att de inte säger något som kan vinklas till en anmälan. Undervisningen blir därefter: ointressant.’”

Och visst finns det ett militant drag hos vissa queer-aktivister, vilket jag själv har kritiserat. Till viss del tror jag att det hör samman med en Foucault-inspirerad förståelse av verkligheten som styrd av maktrelationer, inte argument. När man själv ges makt ses det som oproblematiskt att nyttja den, för om man själv inte gjorde det skulle “den vita, medelålders, heterosexuelle mannen” fortsätta med sin dominans. Lite grann ses maktinnehav som ett nollsummespel.

Själv ansluter jag mig till en mer rationalitetspräglad, positivistisk syn på tillvaron. Konflikter löses bäst, inte genom att slå andra i huvudet och sätta dem på plats nyttjandes maktmedel, utan genom saklig argumentation och respektfylld konversation. Att skrämma eller tvinga någon till tystnad är en destruktiv metod i ett fritt samhälle. Ändrar man människors tänkande och hjärtan på det viset? Får man genuin respekt med sådana metoder? Jag tror inte det.

Med det sagt tycker dock att det är viktigt att skilja på den dogmatik som präglar vissa queer-förespråkare och de insikter som queer-teorin faktiskt för med sig. Zaremba ger inte dessa tillräckligt erkännande. Det finns ett stort mått av sociala konstruktioner runt kön, kärlek och sexualitet som behöver problematiseras och dekonstrueras. (Därmed inte sagt att allt, eller ens att det mest fundamentala, runt kön, kärlek och sexualitet är sociala konstruktioner.) Att formuleringar i skolböcker och att sätt att uttrycka sig om homosexuell kärlek från lärarhåll har varit och fortfarande, här och var, är förtryckande och destruktiva för de elever som råkar vara homosexuella står utan allt tvivel.* Det är viktigt att skolan inte tar ställning för ett sätt att vara och leva framför ett annat.

Men detta mål uppnås bäst genom välunderbyggd argumentation och rationell dialog, inte genom hot och tvång och genom en överdriven nit att “sätta dit” varje person som råkar formulera sig lite ogenomtänkt. Det är alltså queer-aktivismens metoder, inte målet om neutralitet och saklighet i synen på sexuell läggning och identitet, som är problemet. Det föll bort hos Zaremba.

Uppdatering: Zaremba skildrar vidare. Och PJ Anders Linder vill stoppa anmälningshysterin, liksom Johannes Åman (vilket jag principiellt sympatiserar med, men frågan är om detta är ett stort problem i praktiken).

____________________________

*Jag har själv tidigare engagerat mig i ett samtal med ett av Sveriges största bokförlag och en författare angående felaktiga och nedvärderande skrivningar om homosexualitet i en lärobok i psykiatri, som ledde till kraftiga revideringar i en senare upplaga.

I SvD återges läsarreaktioner på artikelserien om människor som har gått från att leva med någon av motsatt kön till att leva med någon av samma kön. Jag tycker att de illustrerar vikten av att homosexuella själva är öppna om sin läggning. Inte på ett demonstrativt sätt men på samma sätt som heterosexuella (utan att tänka på det) är öppna om sin läggning genom att tala om sina liv i vardagen. Detta för att visa heterosexuella att det hela inte är något konstigt och för att ge unga homosexuella mod att leva som de är utan skamkänslor av något slag. Det är inte hälsosamt att leva som smygis; och det är inte hälsosamt när bögar gifter sig med kvinnor för att “passa in”. Inte minst är det destruktivt för kvinnorna.

För den som är intresserad har jag skrivit ned min egen “kom ut”-berättelse här.

Det finns en bild av homosexuella män som feminina, sminkade och sköra. Men det är antagligen relativt okänt att det finns en växande björnkultur bland homosexuella, med vilket avses en uppskattning av håriga, skäggiga, tjocka män, s.k. björnar. Andrew Sullivan har skrivit vad som har kommit att bli rörelsens manifest. Rörelsen vänder sig mot tidens skönhetsideal, inriktad på smalhet, muskler och släthet. Personligen har jag mycket, mycket litet till övers för björnar och björnkultur, men jag tycker att det är festligt att det finns rum för alla smaker.

Sullivan beskriver vad det handlar om:

What’s it about? In part a celebration of mature masculinity – untweaked, unshaven, full-bellied masculinity. Simultaneously, it’s an attempt to subvert a little of that masculinity. The atmosphere is almost aggressively gentle, good-humored, accepting, and friendly.”

Förr i tiden förekom inte öppna relationer mellan personer av samma kön – de var varken legalt eller socialt accepterade. Tvärtom var det i Sverige fram till 1944 straffbart att ha sex med någon av samma kön! Hur gjorde då homosexuella? De förträngde sina känslor eller levde ut dem i smyg. Många gifte sig, såsom förväntades av dem. Tyvärr förekommer giftermål på denna falska grund även i dag, vilket ju för övrigt är temat för Brokeback Mountain.

I SvD berättar Eva om hur hon upptäckte att hennes man i själva verket är homosexuell:

När Eva upptäckte att hennes man surfade på gaysidor ville hon inte tro det. För att få bevis satte hon in en kontaktannons i manligt namn på en homosajt. Maken nappade. Det visade sig att han var regelbundet otrogen med män.”

Just denna kostnad tycker jag inte har lyfts fram tillräckligt. Det är inte bara så att negativa attityder, normer och lagar skadar homosexuella och förminskar deras möjlighet att realisera sin livspotential –  dessa ting skadar i hög grad också de kvinnor som bögar gifter sig med bara för att de känner att det enda socialt accepterade är en heterosexuell relation.

SvD har intervjuat Kristina, Ulf, Kjell och Henrik, som samtliga har gått från att ha levt heterosexuella liv till att leva homosexuellt. Hur ska det förstås? Är inte den sexuella läggningen permanent? Är man inte homo eller hetero?

Man kan tänka sig två förklaringar:

1. Den sexuella läggningen kan förändras.
2. Den sexuella läggningen kan inte förändras, men det finns en tredje sexuell läggning, bisexualitet, som möjliggör att en person attraheras av båda könen (parallellt eller sekventiellt).*

Jag tror att 2 är korrekt. Men till detta måste läggas att den sexuella identiteten (hur man ser på sig själv och vilken bild av sig själv man förmedlar) kan förändras, oavsett läggning.

Man kan t.ex. tänka sig att en homosexuell person förtränger sin läggning och intalar sig själv och andra att han visst är heterosexuell. Dvs. identiteten är heterosexuell men den underliggande läggningen homosexuell. Om en sådan person vid ett senare tillfälle i livet upplever spänningen mellan identitet och läggning som svårhanterlig och väljer att ändra sin identitet kan det uppfattas som att själva läggningen har förändrats. Samma sak med en bisexuell person: sexuell identitet kan ändras av sociala och personliga skäl utan att den underliggande läggningen förändras.

Det finns vissa som menar att kvinnors sexualitet är mer flexibel än mäns – men kanske betyder det bara att kvinnor har en bisexuell läggning i högre grad än män och att deras identitet därför lättare kan ändras? Eller att deras identitetstänkande rent allmänt är mer flexibelt och öppensinnigt?

______________________________

*Heterosexualitet kanske motsvaras av 0–1 på Kinseyskalan; bisexualitet av 2–4; och homosexualitet av 5–6.

Nyligen läste jag ett citat av Camille Paglia som har bitit sig fast i mitt sinne. Det är hämtat från boken Vamps & Tramps: New Essays (Vintage, 1994) och lyder så här:

Homosexuality is not ‘normal.’ On the contrary, it is a challenge to the norm; therein rests its eternally revolutionary character. Note I do not call it a challenge to the idea of the norm. Queer theorists – that wizened crew of flimflamming free-loaders – have tried to take the poststructuralist task of claiming that there is no norm, since everything is relative and contingent. This is the kind of silly bind that word-obsessed people get into when they are deaf, dumb, and blind to the outside world. Nature exists, whether academics like it or not. And in nature, procreation is the single, relentless rule. That is the norm. Our sexual bodies were designed for reproduction. Penis fits vagina: no fancy linguistic game-playing can change that basic fact. However, my libertarian view, here as in regard to abortion, is that we have not only the right, but the obligation to defy nature’s tyranny. The highest human identity consists precisely in such assertions of freedom against material limitation. Gays are heroes and martyrs who have given their lives in the greatest war of them all.” (s 70-71)

Jag har ofta tänkt i liknande banor när det gäller barnafödande, denna händelse som enligt de flesta står över allt annat och som är upphöjd över all kritik. Vill man inte ha barn anses det föreligga något allvarligt fel på en. Men barnalstring är resultatet av en biologisk drift och därför inte särskilt heroisk alls. Det heroiska är att utveckla en förmåga att distansera sig ifrån, att disciplinera, att tygla denna simpla drift. Den som med sitt förnuft sätter sig över naturens automatiska impulser, han är heroisk.

Det har slagit mig att det tycks finnas två huvudsakliga synsätt på hur regler ska utformas: ett utopistiskt-idealistiskt och ett konsekventialistiskt-realistiskt. Själv förespråkar jag förstås det senare. Som Mrs. Erlynne säger i Lady Windermere’s Fan:

Ideals are dangerous things. Realities are better.” 

Vad menar jag då, närmare bestämt?

Det utopistiskt-idealistiska synsättet innebär att konsekvenser och hur människor de facto fungerar blir ointressant: first-best-alternativen vad gäller reglers utformning ska genomföras, no matter what, för att det är rätt. Punkt slut. Som exempel kan nämnas abortförbud, barnarbetesförbud, förbud mot fildelning, prostitutionsförbud och en absolut plikt för bilister att stanna vid övergångsställen.

Det konsekventialistiskt-realistiska synsättet säger istället att absolutism och hörnlösningar sällan är optimala: istället bör regler utformas så att de ger upphov till de bästa konsekvenserna givet hur människor faktiskt tänker och beter sig.

Ett aktuellt exempel på hur dessa två synsätt är oförenliga ges av frågan om sprutbytesprogram för narkomaner. På ena sidan står utopist-idealister, som inte vill tillåta sådana program, eftersom de anses signalera att det kan vara acceptabelt att göra något som inte är rätt (dvs. knarka). På andra sidan står konsekventialist-realisterna, som vill tillåta sådana program om det finns ett samlat vetenskapligt underlag (vilket det för övrigt finns) som ger vid handen att de med stor sannolikhet minskar spridningen av sjukdomar och riskfyllt beteende bland narkomaner.

Men även utopist-idealisterna inser att man i en offentlig diskurs inte bara kan hävda att något är rätt, punkt slut, utan man måste försöka visa på goda konsekvenser av det man förespråkar. I denna fråga rekommenderas varmt läsning av statsvetaren Björn Johnson:

När fakta inte längre passar får alltså lögner duga istället. Sprutbytesmotståndarna låter ändamålet helga medlen, och i klassisk kollektivistisk anda får hypotetiska men obevisade skador för samhället gå före individernas – i det här fallet de enskilda narkomanernas – nytta.”

En skola har fått för sig att ge elever med hängbyxor en reprimand. Upprörande! Ett typiskt exempel på när vuxna inte hänger med i utvecklingen av estetik och normer. Personer med trist och konservativ smak (och det handlar om smak, inget annat) försöker kväsa det nydanande (såväl i Stockholm som i Dallas).

Men äntligen lite vett och sans från en myndighet.

Uppdatering: Kolla in fotografen. Oh mama!

Jag har alltid haft en något komplex inställning till att fika. (Och jag avser nu inte den något ålderdomliga betydelsen att fika efter, vilket betyder att ivrigt trakta efter. Den typen av fika har jag en helt icke-komplex inställning till. Nej, jag menar det moderna fenomenet fika.) Jag har fem skäl till att inte känna mig helt bekväm med det.

1. Fika är i regel förknippat med intagandet av kaffe. Jag tycker inte om och dricker därför inte kaffe. Förvisso finns nästan alltid alternativa drycker, så detta är trots allt ett överkomligt problem.
2. Fika är vidare i regel förknippat med inmundigande av bakverk. Min inställning till bakverk är tudelad. Å ena sidan tycker jag om kladdiga chokladbakverk och tårta – vilket är ett problem. För lilla magens omfång. Å andra sidan ogillar jag klassiska svenska kakor, som ofta erbjuds i hembakt form. Det är också ett problem, för äter man dem inte sårar man den som bakat verken.
3. Fika handlar ofta om att sitta ned och titta på någon i en stund och att konversera med denne. Det är förstås behagligt om det är någon man känner och trivs med; men det är synnerligen obehagligt om det är någon man inte känner och är osäker på om man trivs med (eller är säker på att man inte trivs med).
4. Fika äger ofta rum på tider under dagen då man har mer produktiva saker att göra, och man tvingas av det sociala trycket iväg från dessa. Lunch och middag äter man ändå, så att träffa någon för att inta dessa måltider tar inte direkt tid från arbete eller annat viktigt.
5. Slutligen har fika, åtminstone i vissa kretsar, kommit att få betydelsen dejt. Eftersom jag har förkastat den romantiska kärleken och inte dejtar känns en sådan förståelse av fenomenet minst sagt besvärande.

Jag kan slutligen meddela att jag ibland faktiskt fikar. Men mycket sällan jämfört med genomsnittssvensken, det kan jag nästan lova. Och så gott som enbart med personer jag vet att jag verkligen trivs med och njuter av att konversera med. Och enbart på ställen med chokladbollar och te.

Ibland påstås att homosexualitet är “onaturligt” och därmed också omoraliskt. Särskilt personer som influerats av katolska kyrkan och dess s.k. naturrätt tenderar att hävda det. Professor Eugene Volokh granskar detta argument närmare. Slutsats:

Whatever one’s definition of natural, either homosexuality is natural, or it’s [sic] unnaturalness says nothing at all about its propriety.”

Äntligen någon som uttrycker min uppfattning! Kim Jong-Il motsätter sig, liksom jag, den hemska och ohygieniska seden att hälsa på andra genom att skaka hand. Tyvärr är jag lite för rädd för att förnärma andra, så jag har inte helt slutat med handskakning, men med inspiration från öster ska jag nog våga följa min övertygelse och börja buga lätt istället. Alternativt hälsa med en virtual handshake.

En studie indikerar att ökad porrtillgång har kommit till stånd samtidigt som våldtäkterna har gått ner. Abstract:

The incidence of rape in the United States has declined 85% in the past 25 years while access to pornography has become freely available to teenagers and adults. The Nixon and Reagan Commissions tried to show that exposure to pornographic materials produced social violence. The reverse may be true: that pornography has reduced social violence.”

En annan studie indikerar att ökad porrtillgång via Internet är relaterad till en minskning av förekomsten av våldtäkter. Utdrag ur abstract:

The arrival of the internet caused a large decline in both the pecuniary and non-pecuniary costs of accessing pornography. Using state-level panel data from 1998-2003, I find that the arrival of the internet was associated with a reduction in rape incidence. … These results, which suggest that pornography and rape are substitutes, are in contrast with most previous literature. However, earlier population-level studies do not control adequately for many omitted variables, including the age distribution of the population, and most laboratory studies simply do not allow for potential substitutability between pornography and rape.”

Något för radikalfeminister och kristna porrmotståndare att bita i.

Sedan mina tidiga tonår har jag haft Dolly Parton som idol. En av hennes mer spektakulära filmroller var som Miss Mona, bordellmamman i Texas som stoppades av en konservativ tv-reporter. Situationen känns aktuell - även om det idag mest är feministiska aktivister som förbudsivrar. Ta en titt. (Känsliga själar varnas!)

På badet igår hände något intressant. Fyra unga kvinnor badade samt promenerade runt i simhallen med bara bröst. Alla tittade, personalen kom och försökte tala dem till rätta - och till slut avvek de. Hur kommer det sig att vissa saker anses opassande på ett näst intill instinktivt sätt? Vem ifrågasätter sin egen avståndstagande reaktion?

Uppdatering: Badhuset i Sundsvall tillåter bara bröst, så länge ingen tar anstöt. En bra regel!