Nonicoclolasos

Archive for the ‘opera’ Category

Filosofi i en opera

Jag lyssnade igår på Benjamin Brittens kammaropera The Rape of Lucretia, med libretto av Ronald Duncan. Jag upptäckte då denna fras av filosofisk karaktär:

It is better to desire and not have than not to desire at all.

Detta håller jag inte med om. (Dock anbefaller jag operan!)

Written by Niclas Berggren

26 maj 2011 at 15:24

Publicerat i filosofi, opera, preferens

Nästan Gud

Igiturs formuleringar om nyckelben har förföljt mig. Läs dem! Ta dem till er! Låt dem beröra er! Låt mig här återge något annat han skriver, också det helt sant:

Och på tåget, den här juldagen, är Birgit Nilssons “In Questa Reggia” så nära perfektion människan kan komma utan att bli Gud.

Lyssna själva:

Written by Niclas Berggren

30 december 2010 at 15:27

Publicerat i genier, idoler, kärlek, musik, opera, poesi

Hedonistisk proklamation

Ska man välja romantisk kärlek, som innefattar bindning till en annan människa, eller frihet att i varje stund njuta av livet i enlighet med egna preferenser? I Verdis opera La Traviata tar Violetta (åtminstone tillfälligtvis) ställning för det senare. I arian ”Sempre libera” sjunger hon (i engelsk översättning):

Free and aimless I must flutter
From pleasure to pleasure,
Skimming the surface
Of life’s primrose path.
As each day dawns,
As each day dies,
Gaily I turn to new delights
That make my spirit soar.

Som läsare av denna blogg vet, är detta ett budskap i min smak. Här framförs arian av den fantastiska bel canto-sopranen Mariella Devia:

Det hela utvecklar sig sedan lite annorlunda. Violetta kan inte värja sig från Alfredo, och det slutar som det slutar. Om hon bara hade hållit fast vid sitt hedonistiska manifest…

Se även inläggen ”Förstörd av kärlek” och ”Hedonistiskt manifest”.

Written by Niclas Berggren

12 december 2010 at 18:55

Ökad ojämlikhet bland artister

William Easterly rapporterar att de 1 procent mest framgångsrika rockartisterna får en allt större andel av rockartistinkomsterna: upp från 26 procent 1982 till 56 procent 2003. Hans tes är att detta i huvudsak beror på teknologisk utveckling: musik har blivit allt mer lättillgänglig och människor i allmänhet har bra musikanläggningar pga. fallande priser.

Jag tror det ligger en hel del i detta. För egen del köper jag inte gärna musik med andra artister än de bästa; dessutom går jag relativt sällan på liveföreställningar i Stockholm, eftersom jag har märkt att jag lätt blir missnöjd med de sångare som framträder här. Har man vant sig vid Joan Sutherland på sin musikanläggning därhemma blir, tyvärr, Kungliga Operans sångare ofta något av en besvikelse.

En ytterligare fråga är om den ökade ojämlikheten bland artister är upprörande. Det tycker inte jag, i sig, men en möjlig negativ effekt skulle kunna bli att försämra genomsnittskvaliteten på sikt, om en artistkarriär blir mer ekonomiskt riskabel. Om bara de allra bästa tjänar riktigt bra kanske det kan avskräcka många riskaverta talanger, som har potential att bli toppartister.

Written by Niclas Berggren

29 november 2010 at 4:43

Publicerat i ekonomi, elitism, idoler, musik, opera

Tre sångfåglar

Ella Fitzgerald, Dinah Shore och Joan Sutherland. En briljerar. ”Sänk vår mikrofon, sänk vår mikrofon!”

Written by Niclas Berggren

9 november 2010 at 16:09

Publicerat i humor, idoler, musik, opera

La Stupenda är död

Min favoritsångare, Dame Joan Sutherland, har avlidit, 83 år gammal. Hon kallades rätteligen La Stupenda. För mig blev det kärlek vid första lyssningen. Ingen sångröst har berört mig så mycket. Hon kritiserades ibland för att inte ha rätt utseende (hon var relativt stor och lite klumpig); för att inte ha tillräcklig dramatisk förmåga; och för att inte uttala orden hon sjöng med tillräcklig tydlighet. För mig spelade den kritiken ingen roll: dels var den starkt överdriven, dels gjorde hennes röst henne unik i framförandet av operaroller, särskilt i koloraturarepertoaren. Man kan och bör enligt min mening bedöma Joan utifrån en ”ren” konstsyn (som jag tidigare har skrivit om vad gäller tavlor och dans) — bortom gestaltningen av roller och (ibland fåniga) operabudskap och i termer av hennes direkt konstnärliga bidrag, genom röstens skönhet och tekniska skicklighet. Pure beauty and genius!

Min favoritoperainspelning med Joan är av Bellinis opera Norma. En utmärkt samlingsskiva som jag varmt rekommenderar är Coloratura Spectacular. Här är en intervju med Joan.

Du kan lyssna till Joan: se de tidigare inläggen ”Dame Joan — min favoritsångerska”, ”Monumental lycka”, ”Röstakrobatik i den högre skolan”, ”De höga tonerna flödar”, ”Tre barockarior”, ”Brottslingar i sömnen” och ”Magisk sång”.

Written by Niclas Berggren

12 oktober 2010 at 1:16

Publicerat i död, genier, idoler, musik, opera, renhet, skönhet

Starkt operaparti

Ett av de allra starkaste operapartierna är Siegmunds ”Ein Schwert verhieß mir der Vater” i Richard Wagners mästerverk Die Walküre. Det finns hur många inspelningar som helst, men två framföranden som jag har fastnat för är dessa. Allra bäst är när de sjunger ”Wälse! Wälse!” Vilken dramatik! Vilka röster! Vilken ansiktsmimik! Glöm inte att skruva upp volymen rejält.

Först Nikolai Schukoff:

Sedan Clifton Forbis:

Lycka!

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

30 maj 2010 at 6:15

Publicerat i lycka, musik, opera

Magisk sång

Live från The Met 1970! Min favoritsångerska Joan Sutherland som Norma, tillsammans med Marilyn Horne som Adalgisa och Carlo Bergonzi som Pollione, i slutet av akt I av min favoritopera Norma av Vincenzo Bellini:

Å, detta höga D! Jag råder dig att skaffa denna superba inspelning av operan.

Written by Niclas Berggren

25 mars 2010 at 17:28

Publicerat i genier, idoler, lycka, musik, opera, passion

Avatar kontra Elektra

Stockholms kulturlivs olika yttringar behandlas i Igiturs geniala och rörande analys:

och avgrunden. och du sade: mytens form måste frånskiljas mytologiseringen. avatar är ett pekoral, ett ytlagerfetischerande uttryck av mytformens onanister. mytologin lämnas därhän, avskiljs tecknet. hos strauss är det motsatsen som manifesteras: mytologins formalisering, litteraturens enkla strukturering av språket, av uttrycken. elektras idé om den blodiga yxan föregår den faktiska blodiga yxan, den blodiga yxans tinghet.

Se även inläggen ”Elektrisk Elektra” och ”Ateist på Operan”.

Written by Niclas Berggren

1 februari 2010 at 7:25

Publicerat i film, genier, idoler, musik, myter, opera, poesi, språk

Ateist på Operan

Ikväll såg jag en av mina absoluta favoritoperor, Richard Strauss Elektra, framföras på Kungliga Operan, med Katarina Dalayman som mästerlig huvudrollsinnehavare. Mitt i alla de känslostormar som drabbar Elektra proklamerar hon en viktig insikt:

Es sind keine Götter im Himmel!

Se några utdrag från den nu aktuella uppsättningen här:

Written by Niclas Berggren

16 december 2009 at 22:45

Publicerat i ateism, genier, idoler, opera

Brottslingar i sömnen

Frågan om moraliskt ansvar för hemska handlingar fascinerar mig. New Scientist rapporterar om ett färskt brittiskt fall:

Last week, British man Brian Thomas appeared in court on a murder charge after strangling his wife as they slept in their camper van. The prosecution withdrew the charges after three psychiatrists testified that locking him up would serve no useful purpose. The judge said that Thomas bore no responsibility for his actions.

Jag skulle tro att de flesta håller med om slutsatsen, att en person som begår ett brott i sömnen inte är vare sig moraliskt eller juridiskt ansvarig för sin handling. Under sömngående har det t.ex. visat sig att en individ inte har sin omdömesförmåga aktiverad; däremot kan känslomässigt grundade handlingar utföras. Den intressanta frågan är dock hur man ska kunna veta om en handling verkligen har begåtts i sömnen. En misstänkt mördare kan ju alltid hävda att han sov. Tydligen finns vissa sätt att testa saken:

They found that sounding a buzzer during ”slow wave” sleep triggered sleepwalking in three of the sleepwalkers under normal circumstances, and all 10 sleepwalkers when they had been kept awake for 25 hours prior to sleeping. None of the control subjects were prompted to sleepwalk when the buzzer was sounded (Neurology, vol 70, p 2284).

Jag rekommenderar slutligen Bellinis opera La sonnambula. Den mest skönsjungande sömngångerskan heter Joan Sutherland.

Written by Niclas Berggren

7 december 2009 at 15:17

Opera och självmord

lucia di lammermoorJag är förtjust i opera, även om det i regel inte är själva handlingen utan sången som fascinerar mig mest. Handlingen innefattar i vilket fall regelmässigt olycka och död. Kan detta påverka operapubliken? Studien ”Opera Subculture and Suicide for Honor”, publicerad i Death Studies, hittar ett samband mellan operakonsumtion och suicidacceptans:

A multivariate logistic regression analysis finds that opera fans are 2.37 times more accepting of suicide because of dishonor than nonfans. Only two variables, religiosity and education, are more closely related to suicide acceptability than opera fanship.

Kausalitetsfrågan infinner sig förstås som vanligt: Orsakar opera denna acceptans, eller söker sig personer med sådan acceptans till opera? Jag anser i vilket fall att det kan finnas rationella skäl till suicid, men jag undrar om heder kan anses vara ett av dem. Ett märkligt begrepp, vars vikt i andra människors tänkande jag inte riktigt förstår mig på.

Tips: Mind Hacks. För en dokumentation av förekomsten av temat död i operans värld, se boken Opera: död, dårar och doktorer.

Written by Niclas Berggren

25 november 2009 at 11:21

Publicerat i död, forskning, opera, psykologi

Jag kan inte sluta lyssna

Anna Moffo som Violetta i Verdis La Traviata:

Written by Niclas Berggren

27 augusti 2009 at 13:20

Publicerat i idoler, kärlek, musik, opera

Opera som tränger sig på

En man fick sömnproblem efter en operation, eftersom han började hallucinera operor:

Three days after the operation, he began to suffer from near complete insomnia and mentioned only briefly that ”this monkey music” kept him awake. His condition deteriorated and 5 days later he admitted, that he heard complete operas at night from the very first to the last chord, ”and you know how long these operas are”.

”Apmusik”? Nå, jag kan trots allt förstå hans aggression. Inte heller jag skulle vilja överfallas av långa operaverk nattetid.

Written by Niclas Berggren

12 juni 2009 at 17:20

Tre barockarior

Dame Joan Sutherland framför här tre korta och dynamiska barockarior — två engelska och en italiensk. Det är den tidiga Sutherland vi har glädjen att få ta del av; detta spelades in runt 1960. Jag är förtjust!

Written by Niclas Berggren

29 maj 2009 at 16:46

Publicerat i estetik, genier, idoler, musik, opera

En mörkhårig Lucia

Den vackra, sångmässigt begåvade och dramatiskt finstämda Anna Moffo i rollen som Lucia di Lammermoor fick mig häromdagen att bli tårögd:

Se även professor Wayne Koestenbaums två Moffo-relaterade böcker Ode to Anna Moffo and Other Poems och The Queen’s Throat.

Written by Niclas Berggren

2 maj 2009 at 10:49

Publicerat i lycka, musik, opera

Det förkonstlade och det verkliga

Igitur om opera:

Men det var ändå storslaget och befriat från förkonstling. Vilket kan tyckas märkligt, såklart, när inget är så förkonstlat, vid en första betraktelse, som operan. Men det är ju precis tvärtom. Där är uttrycket så fruset i klichéns form att det igen blivit verkligt.

Written by Niclas Berggren

16 april 2009 at 16:07

Publicerat i genier, idoler, litteratur, opera, poesi

De höga tonerna flödar

I akt 3 av Bellinis opera I puritani finns en underbar duett vars slut här framförs av Nicolai Gedda och Joan Sutherland (från 1963):

Mer av duetten, framförd av John Alexander och Joan Sutherland 1965, kan avlyssnas här. (Den del som Gedda och Sutherland sjunger ovan börjar vid 5.00, om någon vill jämföra.)

Apropå operans namn, se även det tidigare inlägget ”Den hemska lyckan”.

Written by Niclas Berggren

15 april 2009 at 12:43

Publicerat i idoler, lycka, musik, opera

Stor musikalisk humor

Får man skoja med Richard Wagner? Paul Hindemith gör det i alla fall, i verket med den fantastiska titeln Overture to “The Flying Dutchman” as It Is Performed by a Terrible Health Resort Band at 7 am at the Village Fountain:

Jämför gärna med originalouvertyren till Der fliegende Holländer, som kan avlyssnas här.

Written by Niclas Berggren

5 april 2009 at 17:49

Publicerat i genier, humor, idoler, musik, opera

Ständigt denna jury

malenaMelodifestivalen får man ju inte missa. I år vann för en gångs skulle min favorit, Malena Ernman. En ständig diskussionspunkt är vilken roll juryn ska spela i tävlingen. Själv är jag tveksam till juryavgöranden i smakfrågor; däremot kan juryer fylla en funktion när vissa faktafrågor ska avgöras. Faktum är att det finns precisa analyser av detta.

Mest känd är Condorcets juryteorem, utvecklat av markisen de Condorcet:

Provided that the following five assumptions apply:
1) the jury must choose between two alternatives (one of which is correct); 2) the jury reaches its verdict by simple majority vote; 3) each juror is competent (i.e. is more likely than not to vote correctly); 4) all jurors are equally competent (have equal probabilities); and 5) each juror decides independently of all other jurors: 
1. any jury comprising an odd number greater than one of jurors is more likely to select the correct alternative than any single juror and 2. this likelihood tends to a certainty as the number of jurors tends to infinity.

Ett resultat som definitivt måste betraktas som cool! Dock är antagandena ganska restriktiva, kanske särskilt antagande 5). I en ny analys, ”Optimal Jury Design For Homogeneous Juries With Correlated Votes”, från vilken definitionen ovan är hämtad, visas att när detta antagande mjukas upp, så att jurymedlemmars röster är korrelerade med varandra (vilket är rimligt när de får del av gemensam information och överlägger med varandra), förändras implikationerna. När enkel majoritetsregel används är det inte längre alls säkert att en jury fattar bättre beslut än en ensam beslutsfattare:

The above theorem shows that a single juror will outperform a jury under simple majority rule when the individual competence is low but the correlation is high. Since simple majority rule maximizes the collective competence, the single juror will outperform the jury under any conceivable voting rule. Contrary to the case of independent votes, increasing the size of a jury when the votes are correlated will not necessarily improve its competence. For positive correlation an enlargement of the jury can be detrimental up to a certain size, beyond which it becomes beneficial.

För beslut med enhällighetsregel gäller följande:

Although positive correlation improves the jury’s competence under unanimity, it cannot raise it above that of a single juror.

Är kompetensen i vissa typer av kollektiva beslut (t.ex. demokratiska sådana*) överskattade? Ja, sådant kan man komma att tänka på när man ser på Melodifestivalen. Liksom att Malena Ernman kommer att sjunga huvudrollen i Rossinis opera Askungen på Kungliga Operan senare i vår!

*Angående låg kompetens, se Bryan Caplans The Myth of the Rational Voter.
Media: SvD1, SvD2, SvD3DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7AB1, AB2Sydsvenskan
 

Written by Niclas Berggren

15 mars 2009 at 8:19

Behövs upphovsrätt för musik?

I den hätska, pågående debatten om fildelning diskuteras för- och nackdelar med ”intellektuell äganderätt”. En historisk studie undersöker framväxten av upphovsrätt för musik:

The paper argues that Verdi, enriched by copyright protection, reduced his compositional effort along a backward-bending supply curve. However, his good fortune may have had a demonstration effect inducing other talented individuals to become composers. An attempt to determine the impact of legal changes on entry into composing is inconclusive. The paper shows, however, that a golden age of musical composition nevertheless occurred in nations that lacked copyright protection for musical works.

Dvs. det finns tecken på att existerande komponister gynnades materiellt av upphovsrätt och att de reducerade sitt arbetsutbud, men det finns däremot inga tydliga belägg, utom möjligen i Frankrike, för att denna typ av regel stimulerade fler att ägna sig åt komposition. Däremot komponerade många mycket även före upphovsrättens införande, låt vara, i många fall, under särskilda stödprogram av kungar, adelsmän och kyrka. Moderna studier tyder på en viss positiv ekonomisk effekt av ”intellektuell äganderätt” (patent och upphovsrätt), men som slutsatsen av den historiska forskningen antyder är detta ingen evig och överallt gällande naturlag.

Mina tre favoritverk av Verdi är förresten Il trovatore, La traviata och Requiem.

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5AB

Written by Niclas Berggren

13 februari 2009 at 13:56

Wagner dog på denna dag

Palazzo Vendramin ca 1870

Palazzo Vendramin ca 1870

Min favoritkomponist Richard Wagner dog av en hjärtattack den 13 februari 1883 på en soffa i Palazzo Vendramin i Venedig, dvs. för 126 år sedan idag. Han blev knappt 70 år gammal.

Han ligger begravd i trädgården till Villa Wahnfried i Bayreuth i Bayern. Jag var där och tittade sommaren 1999 i samband med deltagande i det årets festspel i det fantastiska Festspielhaus. Att se Der fliegende Holländer och Tristan und Isolde där var mäktigt. Det var gott om eleganta tyska damer på plats — varav flera i päls, trots den 35-gradiga hettan! Opera är, för vissa, primärt ett social event.

Det är väl i regel också begravningar. På Wagners begravning spelades så klart den bästa tänkbara musiken.

Written by Niclas Berggren

13 februari 2009 at 10:58

Publicerat i död, genier, idoler, musik, opera

Skräckinjagande kvinnor

Strålande estetik! Starka kvinnor på rad — med skarpa blickar, tjusiga klänningar och mäktiga röster:

Ur tredje akten av Richard Wagners musikdrama Die Walküre, framfört konsertant i Royal Albert Hall, BBC Proms 2005. Brünnhilde: Lisa Gasteen.

Written by Niclas Berggren

7 februari 2009 at 11:13

Hela havet stormar

I Benjamin Brittens opera Peter Grimes ingår fyra sea interludes, som fångar stämningen på havet. Här nummer fyra, ”Storm”:

Efter det där stannar man helst på land.

Written by Niclas Berggren

3 februari 2009 at 10:52

Publicerat i genier, idoler, musik, natur, opera

Kvinna med udda böjelser

Vi talar förstås om huvudpersonen i Richard Strauss opera Salome (libretto här; baserad på Oscar Wildes pjäs Salomé; inspirerad av en biblisk berättelse). Detta är en blodtörstig kvinna, rentav nekrofil. Men hon sjunger så spektakulärt till så stimulerande musik, att man måste älska henne ändå. Se Birgit Nilsson i ett konsertant framförande av slutscenen, på The Met 1972:

Written by Niclas Berggren

3 januari 2009 at 15:23

Publicerat i blod, genier, idoler, musik, opera

En dansk hjälte

Hör dansk-amerikanen Lauritz Melchior, en lysande Heldentenor, i en inspelning av Richard Wagners storslagna musikdrama Siegfried från runt 1930, där han smider ett nytt svärd av resterna av Notung:

Written by Niclas Berggren

31 december 2008 at 20:42

Publicerat i musik, opera

Bättre musik har du inte hört idag

Efter all sliskig julmusik föreslår jag ”In questa reggia” med Birgit Nilsson som Turandot, i Puccinis opera med samma namn. Detta var en av hennes allra största roller, och hennes röst passade perfekt i rollen som denna isprinsessa. Franco Corelli sjunger rollen som Calaf. Notera hur de på slutet, i en duett om tre gåtor, tävlar om att hålla ut längst på höga C (och att Corelli läspar).

Written by Niclas Berggren

24 december 2008 at 18:01

Publicerat i lycka, musik, opera

Bråk i familjen

Ett utdrag ur Richard Wagners fantastiska verk Die Walküre (akt 2, scen 1) har etsat sig fast i mitt sinne. Särskilt hur frasen ”Fricka naht, deine Frau” sjungs av Brünnhilde. I scenen planerar hon med sin far Wotan hur hon ska skydda sin halvbror Siegmund från att dödas. Wotans fru Fricka, som ogillar Siegmunds incestuösa förhållande med sin tvillingsyster Sieglinde, vill emellertid att Siegmund ska dö.* Se och hör själva; Bryn Terfel och Lisa Gasteen sjunger. Det är kraftfull sång och en kraftfull handling.

*Det är krångliga familjerelationer i detta drama: Fricka är varken mor till Brünnhilde, Siegmund eller Sieglinde. Hon är dock äktenskapets beskyddare.

Written by Niclas Berggren

19 december 2008 at 10:59

Publicerat i äktenskap, död, familjen, moral, musik, opera

Lucia kan orsaka glasolyckor

Idag är det Lucia, vilket förstås innefattar härlig musik. Min favorit-Lucia kommer från Lammermoor. Lyssna här på Mado Robin i rollen som denna galna Lucia. Men ställ för guds skull undan glasen först, ty det sägs att hennes slutton är den högsta ton som finns inspelad.

Media: SvD1, SvD2

Written by Niclas Berggren

13 december 2008 at 9:43

Publicerat i idoler, musik, opera

Röstakrobatik i den högre skolan

Man kan tycka om opera av många skäl. Ett av mina skäl är att jag intresserar mig för den rent tekniska sidan av sången. Allra mest fascinerande är de riktigt höga tonerna. Lyssna här på 14 olika inspelningar i kronologisk ordning från perioden 1960—1980, där Joan Sutherland, min favoritsångerska, presterar ”samma” höga E i La Traviata:

Mina favoriter: nr 2 (konsert i Amsterdam 1962) och nr 6 (konsert i Australien 1965). Din favorit?

Written by Niclas Berggren

26 november 2008 at 20:20

Publicerat i gudomlig, idoler, musik, opera

Namn på döttrar

Flosshilde?

Flosshilde?

För blivande föräldrar har jag lite fina namntips, i alla fall om det vankas döttrar. Vad sägs om Woglinde, Wellgunde och Flosshilde? Eller Brünnhilde, Waltraute, Helmwige, Gerhilde, Siegrune, Schwertleite, Ortlinde, Grimgerde och Rossweisse? Jag finner samtliga dessa namn ursöta.

De första tre är namnen på Rhendöttrarna, och de därpå följande nio är namnen på valkyriorna, i Richard Wagners storslagna tetralogi Der Ring des Nibelungen. Hör valkyriorna sjunga i början av akt III av Die Walküre:

Written by Niclas Berggren

18 november 2008 at 8:51

Publicerat i musik, namn, opera, språk

En kväll på Operan

Kvällen tillbringade jag och Anders på Kungliga Operan, avnjutandes Verdis Il trovatore. Verket hade urpremiär 1853 och kom till Stockholm redan 1860. Kvällens föreställning var den 422:a i ordningen. (Tänk att människor avnjöt samma verk för 148 år sedan i denna stad!) Några intryck och reflexioner:

  • Ofta när jag har lyssnat på en inspelning av ett verk på cd med sångare i världsklass — såsom denna, med Pavarotti, Sutherland och Horne — upplever jag en viss besvikelse när jag besöker Operan. Kvällens föreställning var dock i huvudsak ett undantag. Den bastante tenoren Stuart Neill briljerade som Manrico, och sjöng med sådan höjd, styrka och elegans att jag nästan ramlade ur min stol. Även mezzosopranen Ingrid Tobiasson gjorde ett suveränt framträdande som Azucena.
  • Det är mest trista typer i salongen på Operan: åldriga par som ser dammiga ut.
  • Jag har noterat att minst hälften av alla dirigenter har en bild av sig på programbladet som härrör från svunna tider, när de var unga och vackra. (Så visas också många avlidna.) Maestro Morandi tillhör denna (fåfänga?) majoritet.
  • Il trovatore står i bjärt kontrast till Der Ring des Nibelungen, som föregående helg ägnades åt. Verket kan ses lite som ”pop-opera”: lättsmälta (och tveklöst tilltalande) melodier staplade på varandra runt en trivial historia.
  • Operans textmaskin angav ”zigenerska” som översättning av ”la zingarella”. Politiskt korrekt? Rom bör det väl heta (eller möjligen romska)?
  • Handlingen, om olycklig kärlek, illustrerar det farliga i att låta sig styras av romantiska lockelser. Man kan dö av kärlek!

Slutligen ett härligt litet utdrag ur operan, en live-upptagning med Jussi Björling från 1936. Do you like?

Written by Niclas Berggren

6 november 2008 at 23:20

Publicerat i musik, opera

Monumental lycka

Att höra min favoritsångerska Dame Joan Sutherland tillsammans med John Alexander i ”Al mia man alfin tu sei” ur Bellinis opera Norma (som handlar om en kärleksaffär mellan en gallisk prästinna och en romersk officer) ger lycka av orgasmiskt slag. De höga tonerna från ca 7.40 — notera Dame Joans höga E på slutet — är oöverträffade. Hela inspelningen kan köpas här. En perfekt julklapp till dig själv och sådana du tycker om.

Written by Niclas Berggren

30 september 2008 at 13:32

Publicerat i idoler, lycka, musik, opera, passion

Att välja bort barn

Den nederländska operasångaren Eva-Maria Westbroek gör succé på Covent Garden, närmast med huvudrollen i Puccinis La fanciulla del West.

Som andra karriärkvinnor har hon funderat på detta med barn. Jag beundrar hennes hållning

And have children, too? “No thanks! I’d have to give this up and I love it too much. … But that’s fine.”

Min beundran har att göra med förmågan att ifrågasätta och sätta sig över såväl genetiska impluser som socialt tryck. Hon lever istället, som Tosca, för konsten. Dessutom kan det vara så att hennes beslut att skaffa barn inte bara är gynnsamt för henne själv utan också för de potentiella barn som inte börjar existera.

Written by Niclas Berggren

15 september 2008 at 15:54

Publicerat i autonomi, barn, konst, opera

Dödlig kärlek

Maria Callas förstördes och, tror jag man kan säga, dog av kärlek. Detsamma gäller Gustav von Aschenbach i Thomas Manns Döden i Venedig, ett verk som har gjort ett mycket starkt intryck på mig.

Den tyske författaren (och familjefadern) reser till Venedig för att komma ur sin skrivkramp. Väl där fångas hans uppmärksamhet av den polske pojken Tadzio. Han studerar och observerar och noterar och följer efter — för att till slut erkänna (utan att Tadzio hör):

I — love you!

Men denna kärlek blir fanatisk och destruktiv. Till slut utsätter sig von Aschenbach för den dödliga pesten för att ytterligare kunna se på, och kanske få kontakt med, Tadzio. Han dör i en stol på stranden.

Verket är starkt, för det visar på människans utsatthet för passion. Helt plötsligt kan Dionysos slå till. Och handlar inte livet i hög grad om denna spänning mellan plikter/det ordnade livet och njutning/känslornas bejakande? Ibland tar det senare perspektivet överhanden, vilket kan vara berusande och härligt, men det kan också leda till fördärv.

Boken utgör grund för Viscontis film, Brittens opera och Neumeiers balett (från vilken bilden ovan är hämtad; Lloyd Riggins som von Aschenbach och Edvin Revazov som Tadzio; foto av Holger Badekow).

Written by Niclas Berggren

10 juni 2008 at 6:22

För en storslagen begravning

I Wagners opera Götterdämmerung ingår följande musikstycke, ofta kallat Siegfrieds begravningsmarsch, som för övrigt också spelades på Wagners egen begravning. Vill du ha en begravning som gör ett avtryck i de efterlevandes sinnen kan du välja detta musikstycke istället för timida svenska visor. Dessa basuner! Dessa pukor! Denna förstämning!

Written by Niclas Berggren

20 april 2008 at 11:32

Publicerat i död, musik, opera

Ekivoka bilder

Här har vi Tysklands förbundskansler Angela Merkel, på invigningen av den nya Operan i Oslo häromdagen. Norges statsminister verkar dock kunna hålla ögonen i styr.

Och här har vi ishockeymålvakten Henrik Lundqvist från en intressant vinkel.

Written by Niclas Berggren

15 april 2008 at 17:12

Publicerat i opera, politik, skönhet, sport

Elektrisk Elektra

Elektra av Richard Strauss är en av mina absoluta favoritoperor. Temat är hämnd: Elektra är ytterst upprörd över att hennes mor och moderns älskare har dödat fadern.* Musiken är omskakande modern och omtumlande i sin dramatik.

Se ett kort utdrag med Elizabeth Connell som Elektra. Här sjunger hon ”Was bluten muβ?” – hon talar om för sin mor att det är hennes blod som måste flyta för att hennes mardrömmar ska upphöra. Döden som befriare, alltså.

Ta också gärna en titt på listan med mina tio favoritoperor.

____________________________

*Viljan till hämnd är destruktiv, vilket ny forskning bekräftar.

Written by Niclas Berggren

27 mars 2008 at 22:05

Publicerat i idoler, känslor, lycka, musik, opera

Skaffa kultiverad partner

Jag är själv nöjd med singellivet, men om du inte är det kan jag rekommendera Kungliga Operans fyra singelkvällar.

Written by Niclas Berggren

21 februari 2008 at 11:39

Publicerat i dans, kärlek, kultur, opera, passion

Rule Britannia

Det bär mig lite grann emot att bekänna min emotionella svaghet för militärparader och Last Night of the Proms. För att lugna läsare som är bekanta med min anti-nationalism vill jag också bekänna min svaghet för fiktionalism. Det handlar om att inte ta allt på allvar, om att tolka och tala om tillvaron på ett sätt som roar men som inte är helt i överensstämmelse med hur den de facto är beskaffad. Fiktionalismens attityd är aggressivt men hemligt ironisk. På ett plan kan man avvisa alla nationalistiska yttringar; på ett annat plan kan man hylla och njuta hejdlöst av dem qua fiktioner.

Här ger jag er därför Della Jones och John Tomlinson i ”Rule Britannia” från Royal Albert Hall 1993. Dellas röst är stundtals all over the place, men stämningen är härlig.

Written by Niclas Berggren

17 februari 2008 at 10:57

Publicerat i musik, nationalism, opera

När något exceptionellt händer

Helt plötsligt händer något som i grunden ändrar ens perspektiv och syn på sig själv och världen. En insikt tränger sig på. Är det inte detta som är livet, upplevt de profundis? Att gå utanför rutinen, att höja sig över sig själv och omgivningen, att uppleva något genuint nytt, att plötsligt se saker och ting som de verkligen är?

I både Die Walküre och i Parsifal inträffar en sådan diskontinuitet eller epifani. Som när Siegmund åkallar Wälse, utbrister ”Siegmund heiss’ ich und Siegmund bin ich!” och döper svärdet till Notung. Han inser plötsligt och klart vem han är och vad hans uppgift är. Och som när Parsifal svarar Kundry: ”Tot? Meine Mutter? Wer sagt’s?”. Han förstår plötsligt sin identitet och vad han ska ägna sig åt hädanefter.

Men inte bara Wagner fångar denna känsla; Britten och Auden gör det likaså i Paul Bunyan:

But once in a while the odd thing happens,
Once in a while the dream comes true,
And the whole pattern of life is altered,
Once in a while the moon turns blue.

Jag ryser och ser så klart livets karaktär (som vore jag en extern observatör) när jag tar del av dessa skildringar. De påminner mig lite om när jag insåg att determinismen är sann. Å, vilken kraft!

Written by Niclas Berggren

22 januari 2008 at 9:34

Publicerat i opera

Förstörd av kärlek

callas.jpg

Maria Callas var operans kanske största sångerska under 1900-talet, en sann diva. En sak som kännetecknade henne var en enorm professionalism och passion: det hon gjorde, det gjorde hon helhjärtat och i enlighet med sin fulla potential. I kombination med en enorm begåvning blev resultatet enastående.

Dock förstördes hennes karriär och liv av olycklig kärlek – ytterligare ett exempel på att romantisk kärlek har mycket höga potentiella, och ibland mycket höga faktiska, kostnader. I Callas fall ”dog hon på vilje”, enligt Germaine Greer, efter att ha blivit dumpad av skeppsredaren Onassis.

En av Callas största roller var som Tosca, som i sin mest berömda aria så passande sjunger:

Vissi d’arte, vissi d’amore.

Dvs: ”Jag levde för konsten, jag levde för kärleken.” Inte det sämsta, men utan att ha levt för kärleken hade Callas levt längre och mer fulländat för konsten, och hon hade antagligen varit lyckligare (netto).

Written by Niclas Berggren

31 december 2007 at 7:08

Publicerat i kärlek, konst, opera, passion

Mina tio favoritoperor

Jag tycker om opera, och nedan anger jag mina tio favoritoperor (i bokstavsordning, utan rangordning). Det var svårt att välja ut dessa tio (eller 13) verk, då jag också tycker om många andra operor. I vart och ett av fallen länkar jag till mina favoritinspelningar, från vilka smakprov kan avlyssnas.

  • Death in Venice av Benjamin Britten (smakprov)
  • Elektra av Richard Strauss (smakprov)
  • Lucia di Lammermoor av Gaetano Donizetti (smakprov)
  • Norma av Vincenzo Bellini (smakprov)
  • Peter Grimes av Benjamin Britten (smakprov)
  • Der Ring des Nibelungen (tetralogi, lite fusk, jag vet) av Richard Wagner (smakprov ur Die Walküre)
  • Salome av Richard Strauss (smakprov)
  • Tristan und Isolde av Richard Wagner (smakprov)
  • Il Trovatore av Giuseppe Verdi (smakprov)
  • Turandot av Giacomo Puccini (smakprov)

(Notera att ingen av Mozarts operor finns med på listan. Jag avskyr nämligen dessa.)

Läsare av denna blogg kanske har egna rekommendationer? Ange dem gärna i form av kommentarer.

Written by Niclas Berggren

29 december 2007 at 10:39

Publicerat i konst, musik, opera

Fantastisk musik

Tre musiktips så här på söndagskvällen:

  1. Urmotivet i Rhenguldet av Wagner har jag alltid älskat. Man riktigt känner hur allt liv och medvetande växer fram (evolutionärt?).
  2. Utdraget ur detta pianoverk av Prokofiev får mig att tappa andan.
  3. Och på den lite lättare fronten, lite charmig underhållning från Frankrike:
    (Pojkarna lugnar oss med följande försäkran: ”on est 100% hétéro!!!!!!!”)

Skruva upp volymen!

Written by Niclas Berggren

16 december 2007 at 21:27

Publicerat i konst, musik, opera

Konst på hög nivå

Waltraud Meier är mästerlig som Isolde. Vilken blick! Vilken tunga! Vilken stämma! Och denna intensiva avslutning av ett extraordinärt musikdrama sedan. Man blir omskakad i sitt inre. Man sugs in. Resistance is futile.

Written by Niclas Berggren

2 december 2007 at 7:17

Publicerat i estetik, idoler, kärlek, konst, musik, opera

Dame Joan – min favoritsångerska

Min absoluta favoritsångerska heter Dame Joan Sutherland.

joan.jpg

Italienarna gav henne smeknamnet ”La Stupenda”, medan Maria Callas kallades ”La Divina”. Båda bidrog till en pånyttfödelse av bel canto-traditionen inom operan, men de hade olika kvaliteter. Medan Callas stod för dramatiskt djup och skönhet, bidrog Sutherland med en oöverträffad röstbriljans. Vill du köpa någon en fin julklapp rekommenderar jag dubbel-CD:n The Age of Bel Canto. Ett smakprov därifrån (arian ”Santo di patria” ur Verdis Attila):

Written by Niclas Berggren

20 november 2007 at 8:52

Publicerat i idoler, musik, opera

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 138 andra följare

%d bloggers like this: