Nonicoclolasos

Archive for the ‘pessimism’ Category

Varför leder Alliansen?

Jag har noterat åtminstone två icke helt förenliga försök att förklara Alliansens övertag i opinionen:

  1. Väljarna förstår inte särskilt mycket och tror sig felaktigt ha fått det bättre.
  2. Väljarna har fått det bättre och förstår det.

Medan LO:s ordförande (i god marxistisk anda) lutar åt 1, enligt en intervju i DI häromdagen, lutar jag själv åt 2, i likhet med en socialdemokratisk valarbetare:

Jag vet inte varför det har blivit en sån nedgång, jag kan inte förklara. Det kan bero på alliansen med de rödgröna eller på att folk börjar få det för bra helt enkelt, säger han. [min kursivering]

I en situation när både den egna ekonomin och landets ekonomi utvecklas relativt väl torde det gynna den sittande regeringen. I en sådan situation kan svartmålning falla platt till marken och slå tillbaka på den opposition som (11.35 in i detta inslag) framför den.

Written by Niclas Berggren

11 september 2010 at 14:22

Publicerat i ekonomi, pessimism, politik, val

Pengar som går till resor

Blir man lycklig av pengar? Ja, enligt lyckoforskningen, men Arthur Schopenhauer höjer en varningens röst. I ”On the Sufferings of the World” skriver han:

The crowd of miserable wretches whose one aim in life is to fill their purses but never to put anything into their heads, offers a singular instance of this torment of boredom. Their wealth becomes a punishment by delivering them up to misery of having nothing to do; for, to escape it, they will rush about in all directions, traveling here, there and everywhere. No sooner do they arrive in a place than they are anxious to know what amusements it affords; just as though they were beggars asking where they could receive a dole!

Är det detta så många med höga inkomster håller på med när de (vi) reser? Att hitta distraktioner för att dämpa tristessen i livet? Få vill nog erkänna det, i vilket fall. Det trista är att tristessen, efter distraktionerna, framstår som än värre.

Written by Niclas Berggren

26 februari 2010 at 16:34

Publicerat i filosofi, pengar, pessimism

Livet som misstag

Arthur Schopenhauer i ”On the Vanity of Existence”:

Human life must be some kind of mistake. The truth of this will be sufficiently obvious if we only remember that man is a compound of needs and necessities hard to satisfy; and that even when they are satisfied, all he obtains is a state of painlessness, where nothing remains to him but abandonment to boredom. This is direct proof that existence has no real value in itself; for what is boredom but the feeling of the emptiness of life? If life—the craving for which is the very essence of our being—were possessed of any positive intrinsic value, there would be no such thing as boredom at all: mere existence would satisfy us in itself, and we should want for nothing. But as it is, we take no delight in existence except when we are struggling for something; and then distance and difficulties to be overcome make our goal look as though it would satisfy us—an illusion which vanishes when we reach it; or else when we are occupied with some purely intellectual interest—when in reality we have stepped forth from life to look upon it from the outside, much after the manner of spectators at a play.

Jag har svårt för att inte se livet på detta sätt. Men ska man verkligen sprida denna pessimism? Schopenhauer ger själv svaret i ”On the Suffering of the World”:

I shall be told, I suppose, that my philosophy is comfortless—because I speak the truth; and people prefer to be assured that everything the Lord has made is good. Go to the priests, then, and leave philosophers in peace!

Kanske ska man inte klandra dem som går till prästerna: illusioner kan ha en plats. Men för oss som har sett verkligheten som den är kan de inte längre fylla en funktion.

Written by Niclas Berggren

18 februari 2010 at 6:05

Publicerat i filosofi, illusion, pessimism

Men om bistånd inte ger tillväxt?

Ekonomisk tillväxt utgör nu ett mål för svensk biståndspolitik. Det kan tyckas utmärkt — men en fråga infinner sig. Eftersom de vetenskapliga utvärderingar av bistånd som har gjorts — se t.ex. här, här och här — inte lyckas påvisa någon effekt av bistånd på ekonomisk tillväxt, hur ska det här målet användas i praktiken?

Jag ser några alternativ framför mig:

  • De vetenskapliga resultat som redan finns tas på allvar, men biståndet påverkas inte. ”Det har ju andra positiva effekter.” Det må så vara — men då kan det nya målet likaväl tas bort på direkten, om oförmåga till måluppfyllelse inte har någon påverkan på biståndet.
  • De vetenskapliga resultat som redan finns tas på allvar och biståndet påverkas. Det kan låta bra, men frågan är hur det i så fall ska påverkas — ska det läggas om, minskas eller ökas? — när forskningen inte lyckas påvisa att bistånd påverkar tillväxten.
  • Ovetenskapliga utvärderingar genomförs som sägs visa på en positiv effekt.

Som jag ser det är Gunilla Carlssons motiv lovvärt, men hur ska målet operationaliseras?

Se även inlägget ”Hur förbättras livet för världens fattiga?”. Media: SvD

Written by Niclas Berggren

13 februari 2010 at 11:17

Isobels liberalism

I en spännande artikel om ett nytt slags liberalism skriver Isobel Hadley-Kamptz:

Den innersta kärnan i liberalismen behöver ju inte alls ligga i marknaden. Autonomin är exempelvis ett frihetsbegrepp som är så likt jämlikhet att man knappt ser gränserna däremellan. I anslutning finns en misstro mot auktoriteter, mot dem som använder sin makt obekymrade av de maktlösas lidande. Där finns också insikten att vi bara är människor och att maktutövning av oss mot andra alltid kommer att innehålla mer eller mindre medvetna och ondskefulla felaktigheter. Det blir därför aldrig med lagbundenhet bättre. Denna skepsis måste prägla en ny liberalism. Här skiljer den sig från Pangloss-liberalismen, den bättre-och-bättre-dag-för-dag-anda som präglat intellektuell svensk borgerlighet, och kanske tydligast tidskriften Neo under 00-talet.

Det finns oerhört mycket att säga om detta resonemang, och om övriga resonemang i artikeln. Jag begränsar mig, pga. begränsad tid, kraft och intellektuell förmåga, till två korta reflexioner:

  1. Både marknad och autonomi hör liberalismen till, men det uppmärksammas inte så ofta att det föreligger en spänning dem emellan. James Buchanan analyserar detta i Property as a Guarantor of Liberty och betonar särskilt ägandets betydelse för att kunna upprätthålla autonomi i en marknadsekonomi: ”[P]rivate property protects the liberties of persons by providing viable exit from, or avoidance of entry into, potentially exploitative economic relationships. … As we observe them to behave, therefore, individuals place a positive value on the liberty of the withdrawal from the market nexus that private ownership makes possible.” (s. 32, 34) Som jag ser det möjliggör marknaden en effektiv resursallokering i de flesta fall, vilket ger ett eftersträvansvärt välstånd, men mot detta får vägas att man som deltagare i marknadsekonomin i hög grad blir beroende av andras beslut. I de fall marknaden ger ett personligt välstånd av riktigt stort slag torde konflikten mellan marknad och autonomi försvinna, men det är få förunnat att uppleva detta.
  2. Precis som Isobel känner jag mig främmande inför den överflödande optimism som vissa liberaler ger uttryck för. Som John Gray påpekar, och som Bryan Caplan exemplifierar, tenderar liberaler att tro människan om gott och att tillvaron mestadels går i riktning mot det som är bättre (eller, om den inte gör det, att den har all möjlighet att snart göra det). Själv är jag präglad av såväl Schopenhauer som Nietzsche och har inte alls en positiv syn på vare sig människor eller tillvaron i stort. Ändå är jag liberal, inte för att liberalism ger ett paradis på jorden, utan därför att jag bedömer att dess hörnstenar ger ett mindre olyckligt liv än tillgängliga alternativ. Isobel tar också upp de politiska implikationerna, nämligen att liberalismen alltid måste problematisera makt, och i synnerhet av våldsmonopol uppbackad politisk makt. Idealet om maktdelning, och frågan om den politiska maktens gränser, behöver återupplivas också i europeisk liberal diskurs.

Isobel ger näring åt den svenska ideologiska debatten. Det är det mycket få som gör.

Written by Niclas Berggren

6 februari 2010 at 16:53

Det tragiska livet

Arthur Schopenhauer har påverkat mig med sin analys av tillvaron. I The World as Will and Representation skriver han:

That which bestows on everything tragic its peculiar elevating force is the discovery that the world, that life, can never give real satisfaction and hence is not worthy of our affection: this constitutes the tragic spirit – it leads to resignation.

Frågan är om det är tragiskt att försöka bekämpa resignationen.

Written by Niclas Berggren

27 januari 2010 at 10:53

Publicerat i filosofi, pessimism

En mörk tänkare

Giacomo Leopardi var en filosofisk pessimist och såg livet som tomt och meningslöst. Därför ansåg han att det bästa livet var ett kort liv fyllt av handlingar, inte eftertanke, eftersom insikten om livets meningslöshet gjorde det än mer meningslöst. Att vara duperad av illusioner är nyckeln till att undvika överdriven pessimism i det praktiska livet. I denna PowerPoint-presentation beskrivs hans olika pessimistiska faser lite mer. Det är inte utan att jag kommer att tänka på Schopenhauers attack på optimister. Min egen pessimism utgör en orsak till att jag inte är intresserad av barnalstring för egen del.

Written by Niclas Berggren

20 december 2009 at 15:50

Publicerat i filosofi, pessimism, poesi

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 141 andra följare

%d bloggers like this: