Nonicoclolasos

Archive for the ‘pessimism’ Category

Varför leder Alliansen?

Jag har noterat åtminstone två icke helt förenliga försök att förklara Alliansens övertag i opinionen:

  1. Väljarna förstår inte särskilt mycket och tror sig felaktigt ha fått det bättre.
  2. Väljarna har fått det bättre och förstår det.

Medan LO:s ordförande (i god marxistisk anda) lutar åt 1, enligt en intervju i DI häromdagen, lutar jag själv åt 2, i likhet med en socialdemokratisk valarbetare:

Jag vet inte varför det har blivit en sån nedgång, jag kan inte förklara. Det kan bero på alliansen med de rödgröna eller på att folk börjar få det för bra helt enkelt, säger han. [min kursivering]

I en situation när både den egna ekonomin och landets ekonomi utvecklas relativt väl torde det gynna den sittande regeringen. I en sådan situation kan svartmålning falla platt till marken och slå tillbaka på den opposition som (11.35 in i detta inslag) framför den.

Written by Niclas Berggren

11 september 2010 at 14:22

Publicerat i ekonomi, pessimism, politik, val

Pengar som går till resor

Blir man lycklig av pengar? Ja, enligt lyckoforskningen, men Arthur Schopenhauer höjer en varningens röst. I ”On the Sufferings of the World” skriver han:

The crowd of miserable wretches whose one aim in life is to fill their purses but never to put anything into their heads, offers a singular instance of this torment of boredom. Their wealth becomes a punishment by delivering them up to misery of having nothing to do; for, to escape it, they will rush about in all directions, traveling here, there and everywhere. No sooner do they arrive in a place than they are anxious to know what amusements it affords; just as though they were beggars asking where they could receive a dole!

Är det detta så många med höga inkomster håller på med när de (vi) reser? Att hitta distraktioner för att dämpa tristessen i livet? Få vill nog erkänna det, i vilket fall. Det trista är att tristessen, efter distraktionerna, framstår som än värre.

Written by Niclas Berggren

26 februari 2010 at 16:34

Publicerat i filosofi, pengar, pessimism

Livet som misstag

Arthur Schopenhauer i ”On the Vanity of Existence”:

Human life must be some kind of mistake. The truth of this will be sufficiently obvious if we only remember that man is a compound of needs and necessities hard to satisfy; and that even when they are satisfied, all he obtains is a state of painlessness, where nothing remains to him but abandonment to boredom. This is direct proof that existence has no real value in itself; for what is boredom but the feeling of the emptiness of life? If life—the craving for which is the very essence of our being—were possessed of any positive intrinsic value, there would be no such thing as boredom at all: mere existence would satisfy us in itself, and we should want for nothing. But as it is, we take no delight in existence except when we are struggling for something; and then distance and difficulties to be overcome make our goal look as though it would satisfy us—an illusion which vanishes when we reach it; or else when we are occupied with some purely intellectual interest—when in reality we have stepped forth from life to look upon it from the outside, much after the manner of spectators at a play.

Jag har svårt för att inte se livet på detta sätt. Men ska man verkligen sprida denna pessimism? Schopenhauer ger själv svaret i ”On the Suffering of the World”:

I shall be told, I suppose, that my philosophy is comfortless—because I speak the truth; and people prefer to be assured that everything the Lord has made is good. Go to the priests, then, and leave philosophers in peace!

Kanske ska man inte klandra dem som går till prästerna: illusioner kan ha en plats. Men för oss som har sett verkligheten som den är kan de inte längre fylla en funktion.

Written by Niclas Berggren

18 februari 2010 at 6:05

Publicerat i filosofi, illusion, pessimism

Men om bistånd inte ger tillväxt?

Ekonomisk tillväxt utgör nu ett mål för svensk biståndspolitik. Det kan tyckas utmärkt — men en fråga infinner sig. Eftersom de vetenskapliga utvärderingar av bistånd som har gjorts — se t.ex. här, här och här — inte lyckas påvisa någon effekt av bistånd på ekonomisk tillväxt, hur ska det här målet användas i praktiken?

Jag ser några alternativ framför mig:

  • De vetenskapliga resultat som redan finns tas på allvar, men biståndet påverkas inte. ”Det har ju andra positiva effekter.” Det må så vara — men då kan det nya målet likaväl tas bort på direkten, om oförmåga till måluppfyllelse inte har någon påverkan på biståndet.
  • De vetenskapliga resultat som redan finns tas på allvar och biståndet påverkas. Det kan låta bra, men frågan är hur det i så fall ska påverkas — ska det läggas om, minskas eller ökas? — när forskningen inte lyckas påvisa att bistånd påverkar tillväxten.
  • Ovetenskapliga utvärderingar genomförs som sägs visa på en positiv effekt.

Som jag ser det är Gunilla Carlssons motiv lovvärt, men hur ska målet operationaliseras?

Se även inlägget ”Hur förbättras livet för världens fattiga?”. Media: SvD

Written by Niclas Berggren

13 februari 2010 at 11:17

Isobels liberalism

I en spännande artikel om ett nytt slags liberalism skriver Isobel Hadley-Kamptz:

Den innersta kärnan i liberalismen behöver ju inte alls ligga i marknaden. Autonomin är exempelvis ett frihetsbegrepp som är så likt jämlikhet att man knappt ser gränserna däremellan. I anslutning finns en misstro mot auktoriteter, mot dem som använder sin makt obekymrade av de maktlösas lidande. Där finns också insikten att vi bara är människor och att maktutövning av oss mot andra alltid kommer att innehålla mer eller mindre medvetna och ondskefulla felaktigheter. Det blir därför aldrig med lagbundenhet bättre. Denna skepsis måste prägla en ny liberalism. Här skiljer den sig från Pangloss-liberalismen, den bättre-och-bättre-dag-för-dag-anda som präglat intellektuell svensk borgerlighet, och kanske tydligast tidskriften Neo under 00-talet.

Det finns oerhört mycket att säga om detta resonemang, och om övriga resonemang i artikeln. Jag begränsar mig, pga. begränsad tid, kraft och intellektuell förmåga, till två korta reflexioner:

  1. Både marknad och autonomi hör liberalismen till, men det uppmärksammas inte så ofta att det föreligger en spänning dem emellan. James Buchanan analyserar detta i Property as a Guarantor of Liberty och betonar särskilt ägandets betydelse för att kunna upprätthålla autonomi i en marknadsekonomi: ”[P]rivate property protects the liberties of persons by providing viable exit from, or avoidance of entry into, potentially exploitative economic relationships. … As we observe them to behave, therefore, individuals place a positive value on the liberty of the withdrawal from the market nexus that private ownership makes possible.” (s. 32, 34) Som jag ser det möjliggör marknaden en effektiv resursallokering i de flesta fall, vilket ger ett eftersträvansvärt välstånd, men mot detta får vägas att man som deltagare i marknadsekonomin i hög grad blir beroende av andras beslut. I de fall marknaden ger ett personligt välstånd av riktigt stort slag torde konflikten mellan marknad och autonomi försvinna, men det är få förunnat att uppleva detta.
  2. Precis som Isobel känner jag mig främmande inför den överflödande optimism som vissa liberaler ger uttryck för. Som John Gray påpekar, och som Bryan Caplan exemplifierar, tenderar liberaler att tro människan om gott och att tillvaron mestadels går i riktning mot det som är bättre (eller, om den inte gör det, att den har all möjlighet att snart göra det). Själv är jag präglad av såväl Schopenhauer som Nietzsche och har inte alls en positiv syn på vare sig människor eller tillvaron i stort. Ändå är jag liberal, inte för att liberalism ger ett paradis på jorden, utan därför att jag bedömer att dess hörnstenar ger ett mindre olyckligt liv än tillgängliga alternativ. Isobel tar också upp de politiska implikationerna, nämligen att liberalismen alltid måste problematisera makt, och i synnerhet av våldsmonopol uppbackad politisk makt. Idealet om maktdelning, och frågan om den politiska maktens gränser, behöver återupplivas också i europeisk liberal diskurs.

Isobel ger näring åt den svenska ideologiska debatten. Det är det mycket få som gör.

Written by Niclas Berggren

6 februari 2010 at 16:53

Det tragiska livet

Arthur Schopenhauer har påverkat mig med sin analys av tillvaron. I The World as Will and Representation skriver han:

That which bestows on everything tragic its peculiar elevating force is the discovery that the world, that life, can never give real satisfaction and hence is not worthy of our affection: this constitutes the tragic spirit – it leads to resignation.

Frågan är om det är tragiskt att försöka bekämpa resignationen.

Written by Niclas Berggren

27 januari 2010 at 10:53

Publicerat i filosofi, pessimism

En mörk tänkare

Giacomo Leopardi var en filosofisk pessimist och såg livet som tomt och meningslöst. Därför ansåg han att det bästa livet var ett kort liv fyllt av handlingar, inte eftertanke, eftersom insikten om livets meningslöshet gjorde det än mer meningslöst. Att vara duperad av illusioner är nyckeln till att undvika överdriven pessimism i det praktiska livet. I denna PowerPoint-presentation beskrivs hans olika pessimistiska faser lite mer. Det är inte utan att jag kommer att tänka på Schopenhauers attack på optimister. Min egen pessimism utgör en orsak till att jag inte är intresserad av barnalstring för egen del.

Written by Niclas Berggren

20 december 2009 at 15:50

Publicerat i filosofi, pessimism, poesi

Arbetslösheten framöver

Det ser mörkt ut på svensk arbetsmarknad. Viss tröst kanske kan finnas i att det inte ser lika mörkt ut framöver som tidigare och att arbetslösheten ser ut att kunna fall rejält med start om ett par år. I dagens DI hittar jag denna prognos från Konjunkturinstitutet över arbetslöshetens utveckling:

Written by Niclas Berggren

19 december 2009 at 9:40

En motsträvig regering

Anders BorgJag är imponerad av att regeringen håller sig lugn. Inte därför att det är fel att stimulera ekonomin. Inte därför att det är fel att försöka skapa nya jobb. Utan därför att vi inte vet om det går att göra det med stora stimulanspaket. Den politiska logiken dikterar att politiker ska visa handlingskraft. Satsa mer. Miljarder hit, miljarder dit. Det kan låta bra, men om vi inte vet om pengarna gör nytta, och om vi återigen riskerar att skaffa oss en enorm statsskuld som ska betalas tillbaka framöver, är det påkallat med lugn och noggrann analys. Thomas Östros anklagar regeringen för passivitet — som om detta vore något negativt.

Über-keynesianen Brad DeLong citerar tunga ekonomer som delar regeringens skepsis (DeLong gör det förstås inte själv). Thomas Östros, här har du expertis:

William Poole, former president of the Federal Reserve Bank of St Louis, believes that: ”Government spending can’t lead the way to sustained recovery, because its stimulating effect will be offset by anticipated higher taxes and the need to finance the deficit.” …

Robert Barro, Harvard University, said of the Obama fiscal stimulus proposal: ”This is probably the worst bill that has been put forward since the 1930s. I don’t know what to say. I mean it’s wasting a tremendous amount of money. It has some simplistic theory that I don’t think will work … I don’t think it will expand the economy … It’s more along the lines of throwing money at people … I think it’s garbage.” …

John Cochrane, University of Chicago, said: ”It’s not part of what anybody has taught graduate students since the 1960s … They are fairy tales that have been proved false. It is very comforting in times of stress to go back to the fairy tales we heard as children but it doesn’t make them less false.”

Edward Prescott, Arizona State University, who won a Nobel prize for economics in 2004 for his study on business cycles, made this contribution: ”Massive government spending likely lengthened the economic struggles each time. Economists in the field are deeply divided on the issue of federal stimulus … I don’t know why Obama said all economists agree on this. They don’t. If you go down to the third-tier schools, yes, but they’re not the people advancing the science.”

Eugene Fama, University of Chicago, stated: ”Bail-outs and stimulus plans are funded by issuing more government debt. (The money must come from somewhere!) The added debt absorbs savings that would otherwise go to private investment. In the end, despite the existence of idle resources, bail-outs and stimulus plans do not add to current resources in use. They just move resources from one use to another.”

Keiichiro Kobayashi varnar, mot bakgrund av de japanska erfarenheterna, för att tro att krisen löses med stimulansåtgärder:

Bad debt is the root of the crisis. Fiscal stimulus may help economies for a couple of years but once the “painkilling” effect wears off, US and European economies will plunge back into crisis. The crisis won’t be over until the nonperforming assets are off the balance sheets of US and European banks.

Professor Luigi Zingales identifierar, efter att ha påpekat att krisen inte beror på underkonsumtion utan på brist på tillit och att den därför inte heller löses med massiva, ofinansierade utgiftsökningar, den politiska attraktionen i förslag om stora utgiftsökningar:

Keynesianism has conquered the hearts and minds of politicians and ordinary people alike because it provides a theoretical justification for irresponsible behaviour. Medical science has established that one or two glasses of wine per day are good for your long-term health, but no doctor would recommend a recovering alcoholic to follow this prescription. Unfortunately, Keynesian economists do exactly this. They tell politicians, who are addicted to spending our money, that government expenditures are good. 

Motsträvighet kan vara bra. Frågan är om väljarna fortsätter att inse det.

Se tidigare inlägg om krisen här (bläddra ner).
Media: PJSvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, AB6, VA, Affärsvärlden

Written by Niclas Berggren

1 april 2009 at 22:28

Snyggare än dig!

Detta inlägg är spökskrivet

Niclas har ofta tagit tillfället i akt att på denna blogg betona värdet av skönhet. Skönhet är värdeskapande och kan på så vis anses vara en produktionsfaktor, eller mänsklig kvalitet, att likställa med intelligens eller fysisk styrka.

Skönhet är till viss del subjektiv men en hel del forskning tyder på att det råder stor samstämmighet om vilka personer som anses vara vackra. För att undersöka om detta stämmer genomför vi en liten webbundersökning.

Vänligen uppge vem av de tre unga männen nedan som du anser vara vackrast:

Vill du se hur andra har röstat kan du titta under ”view results”.

PS. Mikael och Henrik tackar för intresset under deras gästspel. På måndag är Niclas tillbaka!

Mikael Elinder
Ung Niclas
Henrik Jordahl

Övervakningssamhällets rötter

Benthams panopticon-fängelse

Benthams panopticon-fängelse

Det har varit mycket tal om övervakningssamhället under 2008, pga. FRA- och IPRED-lagar. Jag har inte engagerat mig så mycket i den debatten, inte därför att jag inte finner lagarna djupt problematiska utan därför att jag på detta område är defaitistisk.

När jag läser Michel Foucaults analys av det straffande samhällets idéhistoria befästs jag i min syn, att övervakningssamhällets rötter är djupa, och det finns inga tecken på att de inte kommer att fortsätta att växa samtidigt som övervakningsträdets grenar sträcker sig allt längre. Så här beskriver Foucault en central aspekt av det straffande samhället:

A new optics, first of all: an organ of generalized and constant oversight; everything must be observed, seen, transmitted: organization of a police force; instituting of a system of records (with individual files), establishment of a panopticism.*

En utmärkt term: den nya optiken! Allt ska ses av staten.

______________

*S. 55 i “The Punitive Society”, från Ethics: Subjectivity and Truth.
Bloggreferens: Mårten Schultz

Written by Niclas Berggren

26 december 2008 at 12:43

Naiv lycka och entusiasm

Jag älskar ungdom, såväl fysiskt som mentalt. Inte minst tycker jag om entusiasmen, nyfikenheten på livet och känslan av att allt är möjligt. ”Och den ljusnande framtid är vår”, sjunger ju studenterna. Nå, Arthur Schopenhauer fångar, i ”On the Sufferings of the World”, det som tilltalar mig hos de unga:

In early youth, as we contemplate our coming life, we are like children in a theatre before the curtain is raised, sitting there in high spirits and eagerly waiting for the play to begin. It is a blessing that we do not know what is really going to happen. Could we foresee it, there are times when children might seem like innocent prisoners, condemned, not to death, but to life, and as yet all unconscious of what their sentence means.

Sedan går ridån upp.

Written by Niclas Berggren

9 oktober 2008 at 11:33

Publicerat i filosofi, lycka, pessimism, ungdom

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 138 andra följare

%d bloggers like this: