Nonicoclolasos

Archive for the ‘politik’ Category

Jimmie Åkessons dans

Igitur nämner en möjlig koppling:

Ni talade om det insektsliknande i Béjarts koreografi till “Våroffer” och hur kollektivet tycks styras av en inre, simultan drift till den individuella representationen. Är det en motsägelse? Är det samma drifter i görningen när Jimmie Åkesson lyfts fram av pöbeln? En sorts inverterad offerritual?

Written by Niclas Berggren

13 oktober 2010 at 15:46

Publicerat i balett, genier, poesi, politik

Porr och politik

En ny studie, ”Changes in Pornography-Seeking Behaviors Following Political Elections: An Examination of the Challenge Hypothesis”, publicerad i Evolution and Human Behavior, finner följande:

The current study examined whether or not individuals who vicariously win a competition seek out pornography relatively more often than individuals who vicariously lose a competition. By examining a portion of Google keyword searches during the 2004, 2006 and 2008 US election cycles, the relative popularity of online pornography keywords searches was computed for each state and the District of Columbia the week before and the week after each election. Consistent with the Challenge Hypothesis, following all three election cycles, individuals located in states voting for the winning political party tended to search for pornography keywords relatively more often than individuals residing in states voting for the losing political party.

Härav skulle man kunna gissa att personer i de delar av Sverige där Alliansen dominerade ökade sin porrkonsumtion relativt mer efter valet än personer i andra delar av Sverige. Frågan är om det är rimligt att tro att politisk konkurrens, och vinst i val, påverkar sexuella variabler av detta slag (såsom testosteronhalter påverkas hos olika djur vid aggressiv konkurrens hannar emellan). Finns det andra förklaringar till detta samband?

Written by Niclas Berggren

6 oktober 2010 at 4:28

Partier till vänster och höger

Henrik Oscarsson presenterar denna figur över svenska väljares bedömning av var olika partier befinner sig på en vänster-högerskala (från 0 till 10) i samband med valen 1979-2006:

Jag kan, som politiskt intresserad, inte undgå att fascineras av data av detta slag. Några frågor infinner sig dock:

  • Vad menas med vänster och höger, mer exakt? Det kanske är någorlunda klart i ekonomiska frågor, men i andra? Är social frihet eller social auktoritetstro ”höger”?
  • Jag undrar hur respektive partis egna sympatisörer har svarat jämfört med alla väljare.
  • Är det mest fruktbart att jämföra ett parti i taget över tid eller de olika partierna vid samma tidpunkt?
  • Att det rödgröna samarbetet kom just nu är nog inte helt förvånande, med tanke på hur Miljöpartiet har uppfattats gå åt vänster; likaså har Moderaterna rört sig något åt mitten, i väljarnas ögon, vilket också kan bidra till att förklara Alliansens tillblivelse.
  • Vänsterpartiet anses ungefär lika vänsterorienterat som under kommunisttiden; och avståndet till Socialdemokraterna ser rekordstort ut 2006. Indikerar detta att det var ett misstag av Mona Sahlin att inbegripa Vänsterpartiet i samarbetet med Miljöpartiet?
  • Differensen mellan Socialdemokraterna och Moderaterna har minskat under tiden men var fortfarande rejält stor 2006.
  • Det blir spännande med 2010 års siffror.

Written by Niclas Berggren

30 september 2010 at 14:46

Publicerat i politik

Leder frihandelsavtal till protektionism?

Det är inte bara så att frihandel tycks positivt relaterad till tillväxt; det tycks också som om fattigdomen i världen skulle kunna minska om handelshinder togs bort. Sammanlagt 464 frihandelsområden finns nu i världen, inom vilka företag och individer handlar relativt fritt med varandra oavsett vilket land de bor i. Att ett frihandelsområde minskar protektionismen kan nästan ses som självklart: själva idén är just att ta bort handelshinder. Men då har man inte beaktat att frihandelsområden kan öka protektionistiska åtgärder mot de länder som inte ingår i dem. En ny studie, ”Protection Reduction and Diversion: PTAs and the Incidence of Antidumping Disputes”, finner följande:

We analyze whether preferential trade agreements (PTAs) affect the incidence and pattern of antidumping (AD) filings. We estimate AD provisions in PTAs have decreased the incidence of intra-PTA AD cases by 33-55% and have increased the number of AD actions against non-PTA members by 10-30%. The net effect of PTA rules on total AD filings is small. Our results are robust to alternative estimation approaches and controlling for a myriad of other PTA-related phenomena. Our results suggest a protection analogue to the “trade creation-trade diversion” impact of PTAs. PTA members are spared from AD actions but non-PTA members face even greater AD scrutiny.

På det hela taget påverkar alltså frihandelsområden inte protektionismen (i alla fall inte den typ som här studeras): den minskar för de länder som ingår i dem men ökar för andra. Detta pekar på en möjlig roll för ”metafrihandelsområden”, som omfattar allt fler länder och till slut kanske hela världen.

Written by Niclas Berggren

27 september 2010 at 4:35

Kan vänster och höger vara mer precisa?

Personer som står till vänster i politiken tycks mest av allt vurma för högre inkomstjämlikhet; personer som står till höger i politiken tycks mest av allt vurma för lägre skatter. Det jag skulle vilja fråga personer ur båda grupperna är vilket slutmål de har. Närmare bestämt:

I dagspolitiken levereras ofta förslag som syftar till att uppnå en lägre Gini-koefficient (från vänster) och en lägre skattekvot (från höger), men jag undrar när slutpunkten vid vilken vidare reformer inte längre anses behövas är nådd. (Förvisso vore det även intressant att höra hur en högerperson svarar på den första frågan och en vänsterperson på den andra.)

Written by Niclas Berggren

13 september 2010 at 4:27

Publicerat i jämlikhet, politik, skatt

Varför leder Alliansen?

Jag har noterat åtminstone två icke helt förenliga försök att förklara Alliansens övertag i opinionen:

  1. Väljarna förstår inte särskilt mycket och tror sig felaktigt ha fått det bättre.
  2. Väljarna har fått det bättre och förstår det.

Medan LO:s ordförande (i god marxistisk anda) lutar åt 1, enligt en intervju i DI häromdagen, lutar jag själv åt 2, i likhet med en socialdemokratisk valarbetare:

Jag vet inte varför det har blivit en sån nedgång, jag kan inte förklara. Det kan bero på alliansen med de rödgröna eller på att folk börjar få det för bra helt enkelt, säger han. [min kursivering]

I en situation när både den egna ekonomin och landets ekonomi utvecklas relativt väl torde det gynna den sittande regeringen. I en sådan situation kan svartmålning falla platt till marken och slå tillbaka på den opposition som (11.35 in i detta inslag) framför den.

Written by Niclas Berggren

11 september 2010 at 14:22

Publicerat i ekonomi, pessimism, politik, val

Varför ger jobbskatteavdraget fler jobb?

Jag rapporterade häromdagen om en beräkning av professor Lennart Flood som ger vid handen att jobbskatteavdraget kan förväntas ge upphov till drygt 70 000 nya jobb. Finansdepartementet har tidigare beräknat effekten till ca 80 000 jobb. I den politiska debatten diskuteras nästan uteslutande direkta fördelningseffekter av avdraget; att det kan ge upphov till nya jobb verkar vara allmänt okänt. Så här förklarar Finanspolitiska rådet varför nya jobb följer:

En rationell politisk diskussion om jobbskatteavdraget förutsätter tydlighet om hur det är tänkt att fungera. Här finns det anledning att vara kritisk mot regeringens pedagogik. Den framhåller att avdraget gör det mer lönsamt att arbeta och därför kan antas leda till ett högre arbetskraftsdeltagande. Däremot har man inte velat förklara varför det högre utbudet av arbetskraft kommer att motsvaras av en högre efterfrågan, så att de som vill ha jobb också får det. Den uppenbara mekanismen är att ett större arbetskraftutbud på sikt leder till att lönerna före skatt, och därmed företagens lönekostnader, hålls tillbaka, vilket gör det mer lönsamt för företagen att anställa. Samtidigt kan lönerna efter skatt antas öka mer än som annars skulle bli fallet. Kombinationen av lägre löneökningar före skatt och högre löneökningar efter skatt innebär att såväl arbetsgivare som löntagare tjänar på reformen. Detta är möjligt därför att de tillgängliga resurserna ökar om fler arbetar. En omfattande empirisk forskning från andra länder tyder på att jobbskatteavdrag har betydande positiva sysselsättningseffekter.

Pedagogiskt föredömligt!

Written by Niclas Berggren

10 september 2010 at 5:31

Arbetsgivaravgift och ungdomsarbetslöshet

Såväl regering som opposition vill minska ungdomsarbetslösheten genom att reducera arbetsgivaravgiften för ungdomar. Medan regeringen har infört en halverad arbetsgivaravgift för alla ungdomar, föreslår de rödgröna att arbetsgivaravgiften helt slopas när en arbetslös ungdom anställs. Båda varianterna har för- och nackdelar, som jag ser det. På plussidan minskar båda åtgärderna kostnaderna för arbetsgivare att anställa ungdomar, vilket kan ge ökad sysselsättning i denna ålderskategori. En orsak till Sveriges höga ungdomsarbetslöshet är höga ingångslöner, och dessa åtgärder kan mildra de negativa sysselsättningseffekter som dessa medför. Förslagen är dock inte invändningsfria.

  • Nackdelen med regeringens system är att det sänker arbetsgivaravgiften även för sådana ungdomar som skulle ha anställts i alla fall, vilket gör att det är ett trubbigt och kostsamt instrument för att sänka ungdomsarbetslösheten.
  • Nackdelen med förslag av det slag de rödgröna framför är att de skapar en rad konstiga incitament, vilket har påpekats av professor Greg Mankiw. En effekt kan bli att företag A avskedar ungdom 1 och anställer arbetslös ungdom 2, samtidigt som företag B avskedar ungdom 2 och anställer arbetslös ungdom 1. Det kan bli så att större företag avskedar ungdomar och startar dotterbolag som anställer de tidigare anställda i moderbolaget. Ungdomar själva får dessutom incitament att vara arbetslösa när de söker jobb, eftersom det gör dem betydligt mer attraktiva i potentiella arbetsgivares ögon. Detta är särskilt negativt för redan anställda ungdomar som vill byta jobb — för att klara sig i konkurrensen torde de behöva bli arbetslösa först, innan de kan söka nytt jobb. I den mån dessa inte väljer bli arbetslösa först kan det bli så att förslaget uppmuntrar till att anställa mindre lämpade personer till olika arbetsuppgifter, eftersom det är just arbetslösa som blir billigare att anställa, oavsett om dessa är de bäst lämpade. Det leder till allokativ ineffektivitet. Förslaget stimulerar också studerande att registrera sig som arbetslösa. Allt detta riskerar att inte minska antalet redan arbetslösa ungdomar och att faktiskt öka ungdomsarbetslösheten. Därutöver leder detta till en rad ineffektiva, kostsamma anpassningskostnader för att utnyttja systemet: dels från företagens sida, dels från ungdomars sida och dels från statsmaktens sida (som antagligen kontinuerligt måste försöka täppa till regelverket på olika sätt med hjälp av en aktiv byråkrati).

Det är inte lätt att föra verksam ekonomisk politik. Båda förslagen har ett gott syfte, och jag tror att båda trots allt är bättre än ingenting, men båda har också sina svaga sidor. Dock bör man skilja på en situation där man börjar med lika arbetsgivaravgifter för unga och äldre och en situation där man börjar med halverade arbetsgivaravgifter för unga. I det förra fallet, som rådde innan regeringen halverade arbetsgivaravgiften för unga, är det lättare att se fördelar med de rödgrönas förslag än i det senare fallet, som vi nu faktiskt befinner oss i. Ty deras förslag rymmer nu två delar: dels en fördubblad arbetsgivaravgift för de unga som redan är anställda, vilket höjer företagens kostnader, och dels en borttagen arbetsgivaravgift för unga anställda som kommer från arbetslöshet. Antag ett företag med tio unga anställda som alla tjänar 18 000 kr per månad. Tidigare betalade företaget 239 400 kr i löner och arbetsgivaravgifter för dessa per månad; genom regeringens reform betalar det 210 000 kr, dvs. 29 400 kr mindre än tidigare. De rödgröna föreslår nu att företagets kostnader i ett slag höjs med 29 400 kr per månad. Samtidigt sänker de kostnaden för att nyanställa en arbetslös ung, från 21 000 kr till 18 000 kr per månad, dvs. med 3 000 kr. Risken är att den ökade månadskostnaden för de befintligt anställda gör företaget obenäget att anställa en arbetslös ung, trots att kostnaden för en sådan har gått ner med 3 000 kr. Det kan t.o.m. bli så att en redan anställd ung avskedas, för att motverka de högre kostnaderna.

Se även inlägget ”Hur hög är ungdomsarbetslösheten?”.
Uppdatering: Det finns redan ett system med s.k. nystartsjobb, som liknar det de rödgröna vill införa. Det hade jag glömt bort när jag skrev inlägget. Ett tack till Fredrik Hardt för påpekandet .

Written by Niclas Berggren

7 september 2010 at 5:15

Maria Montazami avstår från att rösta

Maria Montazami, känd från TV3:s succéserie Svenska Hollywoodfruar, svarar på frågan om hon kommer att rösta i valet:

Jag är inte så insatt i den svenska politiken så tycker jag att det är lite orättvist om jag skulle rösta. Rösta är jätteviktigt för landet men vet man inte allt så tycker jag att som utlandssvensk så är det bättre att avstå.

Jag kan tänka mig att många instinktivt tycker att hon bör rösta i alla fall, men hon lär åtminstone vinna filosofen Jason Brennans gillande. I ”Polluting the Polls: When Citizens Should Not Vote”, publicerad i Australasian Journal of Philosophy (preliminär gratisversion här), argumenterar han för att vissa medborgare bör avstå från att rösta i allmänna val:

Just because one has the right to vote does not mean just any vote is right. Citizens should not vote badly. This duty to avoid voting badly is grounded in a general duty not to engage in collectively harmful activities when the personal cost of restraint is low. Good governance is a public good. Bad governance is a public bad. We should not be contributing to public bads when the benefit to ourselves is low. Many democratic theorists agree that we shouldn’t vote badly, but that’s because they think we should vote well. This demands too much of citizens.

Men är inte detta synsätt i grunden antidemokratiskt och elitistiskt? Brennan kommenterar:

Irresponsible individual voters ought to abstain rather than vote badly. This thesis may seem anti-democratic. Yet it is really a claim about voter responsibility and how voters can fail to meet this responsibility. On my view, voters are not obligated to vote, but if they do vote, they owe it to others and themselves to be adequately rational, unbiased, just, and informed about their political beliefs.

Fler kanske borde tänka som Maria Montazami? Och som Jason Brennan.

Se även Brennan diskutera sin syn på röstning med Will Wilkinson på Bloggingheads. Ett engagerande videosamtal!

Written by Niclas Berggren

4 september 2010 at 20:45

Anständig och rättvis sjukpenning?

De rödgröna är kritiska mot regeringens sänkta ersättningsgrad vid sjukdom och anger följande målsättning:

Vi anser att ersättningen i sjukförsäkringen ska vara 80 procent under hela sjukpenningperioden.

Hur hög var då ersättningsgraden i genomsnitt när regeringen tillträdde 2006 och hur hög är den nu, 2010? Svaret är: 83,2% och 77,0%, vilket innebär att ungefär hälften av den minskning som har ägt rum under Alliansens tid i regeringen accepteras av de rödgröna. Man kan fråga sig varför det är oanständigt att ligga på 77% istället för 80% men varför det inte är oanständigt att ligga på 80% istället för 83%. Eller 86% eller 95%.

Än mer intressant blir det att ta en titt på ersättningsgraden vid olika inkomstnivåer, där vårt intresse här rör de svarta staplarna:

Notera tre saker:

  • Låginkomsttagare har högre ersättningsgrad än 80%.
  • Alla som tjänar upp till 350 000 kr per år har redan 80% eller mer i ersättningsgrad.
  • Den enda grupp som skulle gynnas av de rödgrönas förslag är höginkomsttagarna, de som tjänar över 350 000 kr.

Nu undrar jag: Vari ligger rättvisan och anständigheten i de rödgrönas förslag, när det innebär att låginkomsttagare får sänkt ersättningsgrad och höginkomsttagare får höjd ersättningsgrad?

Not 1: Om ersättningsgraden är x% innebär det att en person som är heltidsarbetande i genomsnitt har en inkomst vid sjukdom som är x% av den inkomst som individen erhåller vid lönearbete.
Not 2: Notera att dessa siffror enbart avser den offentligt finansierade sjukpenningen: därtill kommer avtalade och privata tilläggsförsäkringar.
Not 3: Med reservation för att jag har missförstått något fundamentalt i denna statistik och i de utfall och förslag jag kommenterar.
Källa: Finansdepartementets fördelningspolitiska redogörelse.

Written by Niclas Berggren

3 september 2010 at 20:07

Publicerat i ekonomi, politik, rättvisa, sjukdom

Är det rationellt att stödrösta?

På SvD:s ledarsida står idag följande att läsa:

Av de moderata sympatisörerna är det hela 20 procent som absolut kan tänka sig att stödrösta på något av de mindre partierna i syfte att försöka säkra en seger för Alliansen. Det kan tyckas krasst men det är helt rationellt.

Jag har tre kommentarer till detta:

  1. Eftersom en enskild röst inte kommer att avgöra om något av riksdagspartierna kommer in i riksdagen eller ej är det, strikt talat, inte rationellt för någon enskild väljare att stödrösta, om målet med handlingen är att ”försöka säkra en seger för Alliansen”. (Faktum är att det inte är rationellt att rösta alls i riksdagsvalet, givet ett mål om valvinst.)
  2. Om målet är att uttrycka att man är en stödröstande typ av person, som i det här fallet vill Alliansens väl, kan det dock vara rationellt att stödrösta (eller i alla fall att säga att man gör det). Stödröstandet utgår då inte från ett mål om valvinst utan från ett expressivt motiv, att vilja framställa sig och uppfattas på ett visst sätt. För egen del har jag ett expressivt motiv för att rösta, men då för det parti jag faktiskt tycker är bäst.
  3. Det kan vara rationellt att försöka påverka många andra att stödrösta, eftersom många röster kan avgöra om det blir valvinst eller valförlust. Därför kan det möjligen ses som rationellt av SvD:s ledarsida att säga att det är ”helt rationellt” att stödrösta, trots att det, givet ett mål om valvinst, faktiskt inte är det. (Här torgför jag en fiktionalistisk syn på politisk retorik: att det kan vara att rekommendera att ibland säga saker som inte är sanna om de kan förväntas leda till goda konsekvenser.)

Se även inläggen ”Är miljöpartister ute efter status?”, ”Varför rösta?” och ”Ska någon som röstar på ett hemskt parti kritiseras?”.

Written by Niclas Berggren

30 augusti 2010 at 10:55

Publicerat i logik, politik, rationalitet, val

Varför förbättrar inte socialdemokrater välfärden?

Socialdemokraterna attackerar regeringen för att ha sänkt skatterna med 100 miljarder kr. Antag att socialdemokrater har fått 25 procent av dessa sänkningar, dvs. 25 miljarder kr eller 6,25 miljarder kr per år. Vad hindrar dessa från att koordinera ett givande av denna summa till vad socialdemokrater kallar välfärdssatsningar? Om samhället har blivit hemskt pga. skattesänkningar istället för välfärdssatsningar, varför gör inte de som tycker så något åt saken själva? För den delen kan de ge ännu mer, om de föredrar en riktigt hög skattekvot.

Socialdemokraterna kan inrätta ett välfärdskontor (SOVÄK) som räknar ut vad var och en som så önskar ska betala, sedan kan de erbjuda autogiro för en månatlig penningöverföring (kanske motsvarande jobbskatteavdraget). Därefter kan välfärdsexperterna Thomas Östros och Ylva Johansson bestämma hur pengarna ska användas. Skulle inte samhället, givet socialdemokratisk retorik, bli mycket bättre av ett sådant här frivilligt omfördelningssystem?

Varför gör de inte detta? Som professor Saul Smilansky anför i ”On Practicing What We Preach”, publicerad i American Philosophical Quarterly:

But one cannot, as a rule, avoid living according to one’s principles, when one is preaching their implementation, just because others do not join.

Om det gäller på individnivå torde det gälla i ännu högre grad för en stor grupp i samhället, såsom alla socialdemokrater. Det de väljer att göra med sina skattesänkningar får stor effekt på hela samhället.

Se även inläggen ”Hycklar Göran Persson?” och ”Är rika socialister inkonsekventa?”.

Written by Niclas Berggren

29 augusti 2010 at 4:56

Publicerat i politik, skatt, välfärd

Jobbskatteavdragets effekter

Den mest framträdande delen av regeringens skattepolitik är jobbskatteavdraget. Vad har det haft för effekter? Professor Lennart Flood och docent Anders Vredin skriver på DI Debatt idag:

Jobbskatteavdraget höjer sysselsättningen med uppemot 70 000 nya jobb och en stor del av finansieringen sker via dynamiska effekter. Inkomstfördelningen blir samtidigt något jämnare vilket förklaras av att reformen gör det mer lönsamt för låginkomsttagare att arbeta.

Det kanske är av dessa skäl även de rödgröna vill behålla huvudparten av jobbskatteavdraget? Här kan du läsa Lennart Floods hela analys, och här kan du se hur mycket mer pengar per månad du får behålla pga. avdraget.

Written by Niclas Berggren

27 augusti 2010 at 11:39

Hur har inkomstklyftorna förändrats?

Socialdemokraterna hävdar i denna valrörelse att regeringen har ”ökat klyftorna”. Detta ogillar de och varnar för att länder med höga klyftor drabbas av allsköns sociala problem. Jag beslöt mig för att jämföra hur klyftorna har förändrats, dels under det socialdemokratiska maktinnehavet 1994-2006 och dels under den nuvarande regeringen 2006-2010. Jag tittar på den procentuella förändringen i Gini-koefficienten för justerad disponibel inkomst, ett etablerat mått på klyftornas storlek. Resultat:


Källa: Diagram 1.10, s. 13

Som synes ökade klyftorna mer med tre olika sätt att mäta under det långa socialdemokratiska maktinnehavet 1994-2006 än under den nuvarande regeringen. Under den nuvarande regeringen anar man t.o.m. något minskade klyftor med ett av måtten. Jag kan ha missat något, men när nämnde Thomas Östros det här senast?

Brasklapp 1: Ett lands inkomstfördelning påverkas dels av mycket annat än förd politik och dels, i den mån den påverkas av politik, med fördröjning. Därför ska siffrorna här tolkas med stor försiktighet som en indikation på hur förd politik under en viss tidsperiod har påverkat inkomstfördelningen. Nu hävdar dock Socialdemokraterna att ”klyftorna har ökat” under innevarande mandatperiod, och då förefaller det rimligt att anföra siffrorna ovan för att något bredda perspektivet.
Brasklapp 2: Siffrorna är inte helt exakta, då jag har läst av dem från ett diagram.

Written by Niclas Berggren

26 augusti 2010 at 9:10

En utmaning för Mona och Fredrik

Den levereras av den politiske expertkommentatorn Igitur:

Ge Mona och Fredrik en halvtimme var på Sergels Torg. Låt dem prata om bristerna i sitt eget program och fördelarna med den Andres. Det är det enda som skulle ge någon form av värdemätning på vilken insikt de faktiskt besitter. Det gräver samma grop, lägger det borttagna i den Andres halva istället för vid sidan. Invertera utgångspunkten.

Written by Niclas Berggren

21 augusti 2010 at 13:50

Publicerat i innovation, politik

Att få

Maud Olofsson kritiserade i en radiointervju härförleden ett vanligt språkbruk: att säga att man ”får” ett jobb. Maud:

Och ofta hör man ju så här: ”Jag måste ‘få’ ett jobb!” Vad då ”få” ett jobb? Jag måste ju anstränga mig själv också.

Jag har själv tidigare reagerat på ett liknande språkbruk: att säga att man ”får” en lägenhet. Detta språkbruk reflekterar ett, tenderar jag att tycka, osunt synsätt på individens roll och ansvar i samhället.

En implicit modell, där någon överherre har förmåga och vilja att distribuera jobb, lägenheter och annat vi vill ha här i livet, verkar förutsättas. Individen söker sig till denna överherre — det må vara en stat, en kommun eller en feodalherre — och ställer sig i kö. En vacker dag blir drömmen sann! Ett jobb i vård, skola, omsorg är ditt; en standardiserad lägenhet på 42 kvadratmeter är din. Å, vilken godhet och lycka! Eller ska vi följa Mauds uppmaning att ta ansvar för våra egna liv, att anstränga oss, att kunna och vilja välja mellan arbetsgivare och fastighetsägare som konkurrerar om vår gunst? Ett mentalt skifte behövs här, bort från den socialdemokratiska modellen — som har trängt sig in i mångas sätt att tänka även om vardagliga och personliga ting. Det handlar inte om att ”få” ett jobb eller en bostad: det handlar om att skaffa sig det man behöver här i livet.

Written by Niclas Berggren

21 augusti 2010 at 5:47

Väljare lockas av utgiftssatsningar

Det finns belägg för att väljare påverkas av löften som påverkar deras ekonomi. En ny studie, ”Electoral Manipulation via Voter-Friendly Spending: Theory and Evidence”, publicerad i Journal of Development Economics (preliminär grativersion här), ger belägg för att väljare påverkas av hur den ekonomiska politiken utformas:

We present a model of the political budget cycle in which incumbents try to influence voters by changing the composition of government spending, rather than overall spending or revenue. … Classifying expenditures into those which are likely targeted to voters and those that are not, we provide evidence supporting our model in data on local public finances for all Colombian municipalities. Our findings indicate both a pre-electoral increase in targeted expenditures, combined with a contraction of other types of expenditure, and a voter response to targeting.

Ser vi inte liknande försök att påverka olika väljargrupper i den pågående svenska valrörelsen? Inte minst pensionärer verkar uppvaktas särskilt mycket av de politiska partierna; regeringen har redan börjat sänka deras skatter. Inte så konstigt, eftersom sådana försök tycks kunna ge god utdelning i valet.

Written by Niclas Berggren

19 augusti 2010 at 5:11

Den upprörande löntagarskatten

Nationalekonomerna Helena Svaleryd och Daniel Waldenström:

I själva verket beskattas löntagare hårdare än pensionärer i Sverige. Någon ”straffskatt” för pensionärer existerar inte.

Oj då. De som talar om ”pensionärsskatt” har försummat att beakta arbetsgivaravgifter. När detta nu är utrett undrar jag: Vilket parti blir först med att lova att ”löntagarskatten” tas bort? Det kan väl inte vara acceptabelt att en grupp beskattas hårdare än en annan?

Se även det tidigare inlägget ”Betalar pensionärer mer i skatt?”.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

18 augusti 2010 at 6:40

Vad kan politiker göra?

När man lyssnar på politisk retorik får man lätt för sig att många, inte minst politiker själva, tror att de kan lösa alla ekonomiska problem. Det tror inte jag — och det gör inte professor Paul Seabright heller. I The Company of Strangers: A Natural History of Economic Life skriver han (s. 25):

Politicians are in charge of the modern economy in much the same way as a sailor is in charge of a small boat in a storm. The consequences of their losing control completely may be catastrophic (as civil war and hyperinflation in parts of the former Soviet empire have recently reminded us), but even while they keep afloat, their influence over the course of events is tiny in comparison with that of the storm around them. We who are their passengers may focus our hopes and fears upon them, and express profound gratitude toward them if we reach harbor safely, but that is chiefly because it seems pointless to thank the storm.

Om politiker inte kan göra särskilt mycket, trots att de talar som om de kan det, förefaller det mindre påkallat att klandra dem för att inte ha gjort särskilt mycket — eller, för den delen, att berömma dem för det de har gjort. ”Passivitet” borde kunna betraktas som en realistiskt underbyggd politisk hållning! Det man skulle kunna klandra politiker för är åtgärder som är politiskt införda och som försvårar uppnåendet av ett visst, av dem själva omhuldat mål. Sådana hinder kan rimligen politiker ta bort. Nå, jag tror inte att Seabrights perspektiv kommer att anammas av särskilt många, av psykologiska skäl. Vi vill tro att politiker kan styra skutan. Allt annat känns osäkert och skrämmande.

Tips: Peter Gordon.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

9 augusti 2010 at 19:46

Publicerat i ekonomi, politik

En sällsynt typ av politiker

Valrörelsen har dragit igång. Löften levereras på löpande band. Igitur får mig att drömma om ett annat slags politiker:

Och valpropagandan är verkligen, som herr Winnerbäck sjöng, lika billig som reklam. Du tänker: ge mig någon som inte vill någonting, som inte har några ambitioner …

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

8 augusti 2010 at 14:49

Publicerat i genier, idoler, politik, val

Socialisera mera?

Ibrahim Baylan (s) är upprörd över att regeringen vill fortsätta försäljningen av statliga företag om den vinner valet. Han hävdar:

[A]tt sälja av vårt gemensamma innehav i lönsamma och framgångsrika bolag, som ger stora intäkter till statskassan, för att amortera på en skuld med rekordlåg ränta är usel ekonomihantering.

En del frågor infinner sig.

  1. Om argumentet stämmer torde det vara bra för staten att öka ”vårt gemensamma innehav i lönsamma och framgångsrika bolag”, särskilt när räntan är rekordlåg. Så varför inte socialisera en massa? Det har jag (tack och lov) inte hört så många krav på; kan det vara så att status quo bias snarare än rationell analys präglar Baylans tänkande?
  2. Om det är fel att privatisera, varför har Socialdemokraterna själva ägnat sig åt det i hög grad?
  3. Baylan talar som om det är likgiltigt för hur effektivt företag drivs, om de ägs av staten eller av privata ägare. Det finns en hel del forskning som tyder på motsatsen — se härhär och här. Har inte Baylan tagit del av den?
  4. Baylan vill inte sälja lönsamma och framgångsrika företag. Vad säger han om att privatisera förlustföretag? Eller företag med nollresultat?
  5. Regeringens privatiseringar hittills har bidragit till att Sverige idag har låg statsskuld, vilket har möjliggjort krishantering utan efterföljande behov av stora sparprogram, vilket nu visar sig nödvändigt i andra länder. Är inte det bra och bör inte det beaktas i sig?

På det hela taget känns kritiken partiell och ”valrörelseaktig”.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

6 augusti 2010 at 22:28

Publicerat i ekonomi, politik

Dikt om två diktatorer

Robert Conquest:

There was an old bastard named Lenin
Who did two or three million men in
That’s a lot to have done in
But where he did one in
That old bastard Stalin did ten in.

Ur: Hitch 22 (s. 174). Se även ”Stalin som ung”, ”Grymmare än Stalin” och ”Gjorde ateismen Stalin ond?”.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

3 augusti 2010 at 14:44

Publicerat i historia, kommunism, poesi, politik

Gammal och ny vänster

En debatt pågår om den nuvarande vänstern: ska den fortsätta sin inriktning mot identitetspolitik eller ska den återvända till en mer traditionell, ”hård” klassanalys med socioekonomisk inriktning? Bo Rothstein har tagit upp denna fråga till diskussion i ”En ny samhällsteori för socialdemokrati”, där han skriver:

Min rekommendation skulle bli att inte syssla med det som under nu lång tid varit den intellektuella vänsterns favorittema, nämligen identitetspolitik som riktar sig till att stärka specifika minoriteter.

Intressant nog upptäckte jag att Christopher Hitchens delar Rothsteins analys. I sina memoarer Hitch 22 skriver han (s.121 ):

As 1968 began to ebb into 1969, however, and as “anticlimax” began to become a real word in my lexicon, another term began to obtrude itself. People began to intone the words “The Personal Is Political”. At the instant that I first heard this deadly expression, I knew as one does from the utterance of any sinister bullshit that it was—cliché is arguably forgiveable here—very bad news. From now on, it would be enough to a member of a sex or gender, or epidermal subdivision, or even erotic “preference”, to qualify as a revolutionary. In order to begin a speech or ask a question from the floor, all that would be necessary by way of preface would be the words, “Speaking as a…” Then could follow any self-loving description. I will have to say this for the old “hard” Left: we earned our claim to speak and intervene by right of experience and sacrifice and work. It would never have done for any of us to stand up and say that our sex or sexuality or pigmentation of disability were qualifications in themselves. There are many ways of dating the moment where the Left lost or—I would prefer to say—discarded its moral advantage, but this was the first time I was to see the sellout so cheaply.

Från mitt perspektiv som liberal motståndare till socialism finner jag denna diskussion fascinerande. Jag delar i stort Rothsteins och Hitchens uppfattning, att det postmoderna, identitetspolitiska vänsterprojektet inte är en hållbar grund på längre sikt för en mer omfattande vänsterrörelse. Jag anser dock personligen inte att en mer omfattande vänsterrörelse vore önskvärd, så därför välkomnar jag den identitetspolitiska inriktningen.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

1 augusti 2010 at 5:13

Uppvaktad av media

Det är en ovanlig upplevelse för en forskare att uppvaktas av media, men igår och idag har jag ”störts” under min semester i anledning av min forskning, bedriven tillsammans med Henrik Jordahl och Panu Poutvaara, om utseendets betydelse för politisk framgång. Jag misstänker att det stundande valet gör ämnet intressant för många.

Närmare bestämt har vi i dagsläget två publikationer på detta tema:

Vi håller på med ytterligare forskning på området.

Nå, om någon vill ta del av mediarapporteringen (och höra min röst) kan jag hänvisa till följande:

En del medier är mer seriösa än andra. Nu återgår jag till semestern: idag har jag besökt Sveriges bästa theme park, Astrid Lindgrens Värld!

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

27 juli 2010 at 17:04

Arbetslösheten som valfråga

Göran Persson i DI idag:

Jag tror det blir ett maktskifte i höst. Det är arbetslösheten som blir avgörande. Den sittande regeringen kan inte hävda att ekonomin är så välskött när arbetslösheten biter sig kvar.

Som jag har försökt hävda tidigare är emellertid den politiskt relevanta frågan om arbetslösheten inte om den har ökat under sittande regering utan om arbetslösheten hade ökat mer eller mindre utan sittande regering. Detta eftersom arbetslösheten påverkas av annat än den politik som förs, t.ex. av exogena finanskriser. Även om arbetslösheten har ökat under Reinfeldt hade den kunnat vara ännu högre utan hans politik. I så fall ska han berömmas, inte klandras, trots högre arbetslöshet än vid hans tillträde.* Elementär logik, kan tyckas, men tydligen svår att ta till sig för många.

*Även om regeringens politik har medfört mindre hög arbetslöshet, vilket implicerar en bättre arbetslöshetssituation jämfört med om regeringens politik inte hade genomförts, kan det tänkas att en annorlunda politik hade medfört en ännu mindre hög arbetslöshet. I så fall kan regeringen fortfarande  klandras för att inte ha genomfört den politiken. Men återigen bör sådant klander inte grundas endast på det faktum att arbetslösheten är högre nu än vid regeringens tillträde.

Written by Niclas Berggren

15 juli 2010 at 5:31

Irrationella medborgare

När irrationellt beteende konstateras på det ekonomiska området drar många slutsatsen att politiska ingrepp krävs för att ställa saker till rätta. Men tänk om även politikens deltagare uppvisar irrationellt beteende? En ny studie, ”When Corrections Fail: The Persistence of Political Misperceptions”, publicerad i Political Behavior, rapporterar om resultatet av experiment i vilket deltagarna fick läsa påhittade nyheter som var och en innehöll en falsk men ändå spridd uppfattning: att det fanns massförstörelsevapen i Irak, att Bushs skattesänkningar ökade statens intäkter och att Bush-regeringen införde ett totalförbud för stamcellsforskning. Efter varje nyhet stod, i vissa fall, en tydlig korrigering. Resultat:

We conducted four experiments in which subjects read mock news articles that included either a misleading claim from a politician, or a misleading claim and a correction. Results indicate that corrections frequently fail to reduce misperceptions among the targeted ideological group. We also document several instances of a “backfire effect” in which corrections actually increase misperceptions among the group in question.

Det verkar som om människor inte bara som konsumenter utan också som medborgare och väljare är långtifrån perfekta beslutsfattare.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

13 juli 2010 at 5:11

Hur hög är ungdomsarbetslösheten?

Thomas Bodström (S) i SvD idag:

Fredrik Reinfeldt i sin tur har kallat ungdomsarbetslösheten för en synvilla och försöker bortförklara att den närmar sig 30 procent.

SCB:s statistikexperter i DN idag:

Det ställer emellertid krav på användarna att rätt förstå utvecklingen av ungdomsarbetslösheten. Denna var enligt AKU i april 2010 cirka 30 procent. Det betyder inte att 30 procent av ungdomarna i gruppen 15–24 år gick arbetslösa. I denna åldersgrupp är en mycket stor del av ungdomarna i olika typer av utbildning (gymnasieskola, högskoleutbildning med mera). I den mån dessa inte söker arbete – och de flesta gör inte det – ingår de inte i arbetskraften. Det betyder att ett arbetslöshetstal på 30 procent i själva verket kan halveras när man avser hur många i hela åldersgruppen 15–24 år som är arbetslösa. Av de cirka 15 procent som är arbetslösa i denna åldersgrupp är det mer än 60 procent som är heltidsstuderande. Vi vet att de allra flesta ser sig primärt som studerande. … Bland ungdomar 15–24 år är det cirka 6 procent som befinner sig utanför både arbete och utbildning.

Se även inlägget ”Varför hög ungdomsarbetslöshet?”.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

9 juli 2010 at 8:22

Gynnas 9 av 10 inkomstgrupper?

DN Debatt idag rapporterar de rödgröna partiledarna följande:

Eftersom vi i regeringsställning sätter upp ett jämlikt samhälle som ledstjärna har vi låtit Riksdagens utredningstjänst analysera fördelningseffekterna av våra egna förslag. Resultatet är att 9 av 10 inkomstgrupper tjänar på en rödgrön politik.

Förtjänstfullt nog har nationalekonomerna Andreas Bergh och Henrik Jordahl synat detta påstående i sömmarna (s. 34 ff.). De börjar med att återge följande diagram från RUT:s analys:

De fortsätter med att påpeka tre problem:

  1. ”För det första är den fördelningspolitiska analysen i figuren ovan uppenbart inte budgetbalanserad. … Eftersom oppositionen valt att lägga stora delar av finansieringen i form av skattehöjningar från och med 2012 kommer dessa inte med i den fördelningspolitiska analysen.”
  2. ”För det andra: Det faktum att jämförelsen görs med 2010 betyder att staplarna i figuren till stor del innehåller sådant som redan beslutats i Riksdagen … Detta sätt att utforma jämförelsen på är naturligtvis korrekt om syftet är att jämföra hushållens disponibla inkomster 2011 med 2010, men missvisande som en jämförelse mellan de två regeringsalternativen.”
  3. För det tredje har Riksdagens utredningstjänst på grund av ‘analystekniska svårigheter’ inte analyserat förslaget om höjd alkohol‐ och tobaksskatt med 12,5 procent.”

Till dess dessa ting har beaktats får min rekommendation bli att ta de rödgrönas påstående med en stor nypa salt. Regeringens fördelningspolitiska analys återfinns förresten här.

Media: SvD, Svt.

Written by Niclas Berggren

8 juli 2010 at 6:59

Publicerat i ekonomi, jämlikhet, politik

Tips för Almedalen

Nästa vecka äger den s.k. Almedalsveckan rum. Jag kan inte tänka mig att delta i den, då jag avskyr mingel, umgänge och mänsklig närhet. Däremot deltar en del sociala kollegor till mig. Om du har tänkt att åka dit kan jag rekommendera:

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

3 juli 2010 at 18:58

Publicerat i politik, umgänge

Rödgrön retorik om välfärd

Valrörelsen har dragit igång, och två besked från de rödgröna idag finner jag intressanta:

  1. ”Hur mycket än alliansen kommer att lägga på välfärden – de rödgröna kommer att lägga 12 miljarder mer.” Min undran: Vad händer om Alliansen lovar att toppa alla de rödgrönas satsningar på välfärden med 12 miljarder kronor? Det här är ju spelteori!
  2. ”Pengarna ska satsas på kommunerna under två år.” Min undran: Är det seriöst att hävda att ökade statsbidrag till kommunerna leder till högre välfärd? Andreas Bergh och Henrik Jordahl rapporterar: ”En studie av Dahlberg, Lundqvist och Mörk (2008) vid Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU) ger skäl att vara tveksam till effekten av ökade statsbidrag till kommunerna. Forskarna studerar tidsperioden 1996 … till 2004, och finner att ökade statsbidrag till kommunerna endast har haft en signifikant positiv sysselsättningseffekt på en grupp: antalet anställda i den centrala kommunala administrationen. Någon effekt på antalet anställda i barnomsorg, äldreomsorg eller skola tycks inte finnas.”

Som sagt, valrörelsen är igång, vilket gör det viktigt att granska och analysera ekonomisk-politiska utspel.

Media: SvD, DN, Expr.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

3 juli 2010 at 13:20

Publicerat i bidrag, ekonomi, politik, välfärd

Två skäl att motverka Miljöpartiet

Det går bra för Miljöpartiet, enligt opinionsmätningarna. De för mig två tyngsta skälen att inta en fortsatt negativ hållning är:

  1. Skolpolitiken: där betyg och traditionellt undervisande lärare ifrågasätts. Nya rön visar att tidiga betyg gynnar elever från studiesvaga miljöer och att frånvaron av traditionellt undervisande lärare troligen förklarar sämre svenska skolresultat.
  2. Arbetspolitiken: där höjda ersättningsnivåer i socialförsäkringssystemen, skattehöjningar för arbetande, skattesänkningar för pensionärer och friår kommer att ge starkare incitament att inte arbeta (lika mycket). Peter Norman på Sjunde AP-fonden klargör att politik av detta slag äventyrar framtidens pensioner: ”Men svenskarna kan inte kosta på sig ett sjunkande eller stillastående arbetsutbud. Det kommer morgondagens pensionärer oundvikligen att få äta upp.”

Se även den forskningsbaserade granskning av de rödgrönas ekonomiska politik som nationalekonomerna Andreas Bergh och Henrik Jordahl har genomfört.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

3 juli 2010 at 6:08

Slits Sverige isär?

Thomas Östros igår:

Sverige är ett bra land. Men klyftorna mellan människor ökar. Den borgerliga regeringens politik sliter isär vårt land.

LO-rapport idag:

För första gången på många år ökade inte inkomstspridningen.

LO-rapportens resultat predikterades i början av 2009 av nationalekonomerna Jesper Roine och Daniel Waldenström. Se även inläggen ”Borde inte vänstern gilla kriser?””Hur påverkar ökad ojämlikhet tillväxten?” och ”Ökade klyftor”.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

2 juli 2010 at 15:59

Ska de som betalar mycket skatt få fler röster?

Jag fick häromdagen lära mig att Preussen tillämpade ett system där rösterna i val till den lägre kammaren i parlamentet hade olika vikt beroende på hur mycket skatt de röstande betalade. Det fick mig att fundera på för- och nackdelar med ett sådant system. Ett par möjliga fördelar:

  • Det kan anses mer rättvist att de som bidrar mer till det offentliga också ska ha en större möjlighet att påverka hur medlen används.
  • Det skulle ge incitament för människor att inte skattefuska.

Två möjliga nackdelar:

  • En person, en röst uppfyller ett grundläggande krav på politisk jämlikhet i enlighet med proceduriell rättvisa.
  • Det kan leda till ett högre skattetryck än vad som anses önskvärt.

Ser du ytterligare för- eller nackdelar? Om man finner att fördelarna överväger uppkommer två andra frågor. För det första: Hur ska vikterna bestämmas? Man kan tänka sig Preussens system med tre kategorier men också ett kontinuerligt system: ju fler kronor man betalar i skatt, desto tyngre väger ens röst. Man måste här bestämma vilka skatter som ska ingå i kalkylen — vissa, som moms, är t.ex. svåra att mäta på individnivå — samt exakt formel. Om någon betalar 50 000 kr i skatt och en annan 150 000 kr, ska den förra få en röst och den senare tre? För det andra: Skulle ett förslag av detta slag ha någon chans att godkännas i en omröstning i riksdagen eller i en folkomröstning (med tanke på att en minoritet av stora skattebetalare skulle gynnas)?

Se även det tidigare inlägget ”Dags att överge ‘en man, en röst’?”.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

1 juli 2010 at 5:17

Publicerat i politik, rättvisa, skatt, val

Nationalekonomins intellektuella bidrag

Ekonomipristagaren Kenneth Arrow:

[T]he notion that through the workings of an entire system effects may be very different from, and even opposed to, intentions is surely the most important intellectual contribution that economic thought has made to the general understanding of social processes.

Dvs. goda avsikter garanterar inte goda utfall, och icke-goda avsikter resulterar inte nödvändigtvis i icke-goda utfall. Det finns en tendens att se goda motiv som berömvärda. Det kan man göra — men det riktigt berömvärda är beteende som genererar goda utfall, oavsett motiv. Detta insåg även den store moralfilosofen Henry Sidgwick.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

22 juni 2010 at 17:31

Vem skulle du utse till diktator?

Antag att hela världen, oavsett vilket, kommer att styras av en diktator de kommande tio åren och att du får möjlighet att utse vem det blir. Vem skulle du välja?

Mitt svar anges här.

Written by Niclas Berggren

22 juni 2010 at 11:39

Publicerat i idoler, politik

Soros om politik och marknader

I The Crisis of Global Capitalism attackerar George Soros såväl den globala marknadsekonomin som nationalekonomin som vetenskap. Intressant nog finns en insikt i boken som inte uppmärksammas så ofta. Jeffrey Frankel lyfter fram den i sin recension:

Soros laments that enlightened thinking is no more likely to predominate in the political process than it does within the market process. Policy-making is afflicted by problems of unintended consequences, self-interest, voter disaffection, money-dominated politics, and candidates promising what voters want to hear. As a result, politics regularly carries the policy-making process far away from the sensible path, on bandwagons analogous to those afflicting the financial community. Indeed, ultimately, “the political process is less effective than the market process in correcting its own excesses (p.207).” A picture that is accurate, but that is not likely to inspire a clarion call to public action.

Dvs. även om marknadsekonomin har sina brister, har politiken det också. De som tror att politiken enkelt och effektivt kan åtgärda marknadsekonomins brister (genom skatter, regleringar och andra ingrepp) är därför troligen överoptimistiska. Ett område där jag tror att många inser detta är klimatfrågan.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

18 juni 2010 at 5:52

Publicerat i ekonomi, politik

De rödgröna granskas

Mina vänner och kollegor Andreas Bergh och Henrik Jordahl har genomfört en granskning av de rödgrönas ekonomiska politik. Den utgör viktig läsning, då den visar att skuggbudgeten är underfinansierad, saknar stöd för de jobbskapande effekter som utlovas, är inkonsistent i sin argumentation (miljöskatter ger bättre miljö men ger skatteintäkter från konstanta skattebaser) och undermålig (för att inte säga direkt vilseledande) i den fördelningspolitiska analysen. Det jag särskilt fastnade för var varningarna för att de föreslagna reformerna på arbetsmarknaden kan komma att leda till kvarblivande sysselsättningproblem. Författarna skriver:

Ersättningsnivån i a-kassan är i viss mån en avvägningsfråga. En hög ersättning ger ett bättre försäkringsskydd och kan främja rörlighet på arbetsmarknaden. Det finns emellertid även andra aspekter, såväl beteendemässiga som statsfinansiella. Forskningen visar relativt tydligt att en hög ersättningsnivå är förknippad med en högre arbetslöshet, i synnerhet i de fall ersättningen inte trappas av eller görs tydligt tidsbegränsad. Oppositionen skulle naturligtvis kunna vara villig att betala kostnaden för en höjd a-kassa i termer av ökad arbetslöshet, men diskuterar överhuvudtaget inte någon sådan avvägning i sin gemensamma motion. Detta är allvarligt eftersom oppositionens beräkningar av de statsfinansiella kostnaderna för reformen därmed kan vara felaktiga. I klartext: Forskningen visar att fler kommer att nyttja a-kassan om den görs mer generös, och detta innebär att de positiva sysselsättningseffekterna av oppositions övriga förslag motverkas av den sysselsättningsminskning som den höjda a-kassan sannolikt kommer att föra med sig. Detta innebär dessutom att oppositionen sannolikt underskattar kostnaden för höjningen

Det jag tycker om med granskningen är att den utgår från vetenskapliga resultat och resonemang. Mer sådant, och mindre tom och vilseledande retorik, i svensk politik!

Här kan man bl.a. se en video från gårdagens presentation av granskningen, med kommentarer av Socialdemokraternas Sven-Erik Österberg, samt författarnas PowerPoint-presentation.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

16 juni 2010 at 11:24

Kan åtstramningar stimulera ekonomin?

Efter 90-talskrisen hade Sverige en ekonomi i kraftig obalans. Finansministrarna Anne Wibble och Göran Persson förde därefter en medveten politik för att stärka statsfinanserna, och liknande åtgärder vidtogs i de andra nordiska länderna. Om detta rapporteras det i Nordiska rådets Budgetkonsolidering i de nordiska länderna. (Jag var med och skrev om Sverige.) På detta tema skriver idag både Gunnar Jonsson i DN och Johan Norberg i DI. De refererar bl.a. till två färska studier:

  • ”Large Changes in Fiscal Policy: Taxes versus Spending” (av Alberto Alesina och Silvia Ardagna): ”As for fiscal adjustments those based upon spending cuts and no tax increases are more likely to reduce deficits and debt over GDP ratios than those based upon tax increases. In addition, adjustments on the spending side rather than on the tax side are less likely to create recessions.”
  • ”Fiscal Adjustments: Lessons from Recent History” (av Alberto Alesina): ”First of all, not all fiscal adjustments cause recessions. Many even sharp reductions of budget deficits have been accompanied and immediately followed by sustained growth rather than recessions even in the very short run. These are the adjustments which have occurred on the spending side and have been large, credible and decisive. Second and this is most likely a consequence of the first point, it is far from automatic that governments which have reduced deficits have been routinely not reappointed.”

Jag delar i stort denna syn på möjligheten för budgetförstärkningar, särskilt genom minskade utgifter, att genom stärkt förtroende stimulera ekonomin. Paul Krugman är, inte helt oväntat, inte lika övertygad.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

15 juni 2010 at 10:20

Arbetsmarknadspolitik för att vinna röster

I dessa tider av arbetslöshet lovas och genomförs det arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Ett skäl till sådana satsningar kan vara en tro att de hjälper arbetslösa in på arbetsmarknaden; ett annat kan vara en vilja att vinna fler röster. En ny tysk studie, ”Political Cycles in Active Labor Market Policies”, finner stöd för det senare:

In accordance with our theoretical model, politicians increased the growth rate of the number of individuals in job-creation schemes in election years. The coefficient of the election variable tells us that before elections in the German states, the growth rate of the job-creation schemes increased by about 0.4% per month. … In contrast, the post-election variable does not turn out to be statistically significant … Thus, politicians behaved opportunistically.

Studien finner inte stöd för hypotesen att vänsterregeringar är mer benägna till arbetsmarknadspolitiska satsningar än högerregeringar. Nå, att arbetsmarknadspolitik kan ha till syfte att dölja den sanna arbetslösheten i syfte att vinna fler röster kan vara bra att ha i åtanke som väljare.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

11 juni 2010 at 5:25

Missbedömer människor sin ideologi?

Bryan Caplan menar, i The Myth of the Rational Voter, att väljare har en tendens att göra felbedömningar i ekonomiska sakfrågor. En ny studie, ”Who Is Left-Wing. and Who Just Thinks They Are?”, antyder att de också tenderar att göra felbedömningar av sin egen ideologiska hemvist:

Using data from a large-scale cross-country survey on individuals’ views and personal characteristics it compares who reports themselves as being left(right) wing and who on an objective measure are actually left(right) wing. It finds, for example, the more educated on average believe themselves to be more left wing than their actual beliefs on a substantive issue might suggest.

Den objektiva fråga som användes rörde synen på inkomstfördelning. En implikation av detta resultat är måhända att svar på frågan om hur man placerar sig på vänster-höger-skalan bör tas med en nypa salt. Delvis kan det ha att göra med att begreppen är svårtolkade. Ska t.ex. en liberal och en fascist båda placera sig till höger? Rymmer begreppen såväl ekonomiska som sociala frågor?

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

9 juni 2010 at 17:15

Publicerat i ideologi, politik, rationalitet

Ideologisk kulturpolitik

Att synen på kulturpolitik kan skilja sig åt mellan väljare på vänster- och högersidan visas i den nya studien ”Ideology and Cultural Policy” av Niklas Potrafke:

By examining voting behavior in a referendum on the construction of a concert hall in Germany, I show that political ideology influences cultural policy. The results suggest that resistance to the concert hall was particularly strong in electoral districts in which majorities of citizens vote for the social democrats. By contrast, constituents of rightwing parties voted more in favor of the project.

En svaghet i studien är att den inte kontrollerar för inkomst och utbildning. Om resultaten skulle visa sig hålla även efter en sådan kontroll, har jag några reflexioner:

  • Är det inte intressant med en folkomröstning i vilken vänsterväljare motsätter sig en ny, stor offentlig utgift medan högerväljare välkomnar den?
  • Skulle röstmönstret ha varit det omvända om det inte hade rört sig om ett konserthus utan om ett dansbandspalats eller en byggnad för graffitimålning?
  • Var finns de högerväljare som principiellt motsätter sig offentliga kultursatsningar? Är högerväljare i Tyskland mer konservativa än libertarianska?

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

31 maj 2010 at 5:48

Publicerat i forskning, ideologi, kultur, politik, val

Varför tror människor att brottsligheten ökar?

Följande gäller i USA:

As crime rates have dropped for the past decade, the public belief in worsening crime has steadily grown.

Jag får intryck av att samma sak gäller i Sverige: de flesta verkar tro att brottsligheten tilltar hela tiden. Hur kan en sådan missuppfattning förklaras?

Part of the reason for this divergence is what sociologists call pessimistic bias: the unshakable conviction that things are not just worse than they are, but also worse than they used to be. Humans appear to have a hard-wired tendency to compare contemporary life with largely fictitious good old days, in which all schools were top-notch, politicians had integrity, children behaved, and crime was nil. … Researchers also argue that this pessimistic bias can be exacerbated by certain modern factors. The news media come in for a share of the blame, eagerly meeting a consumer demand for gore and tragedy, while spending nowhere near as much energy explaining the reassuring but dry facts in the background.

Kanske påverkas många av tv-program som fokuserar på brott (CSI, Efterlyst, Kojak), vilket förstärker deras inneboende pessimism. En motvikt borde kunna erbjudas av politiker, som skulle kunna berömma sig av fallande brottsfrekvens och framföra fakta härom offentligt. Varför hör vi så sällan politiker tala om fallande brottslighet och dem så ofta tala om hårdare straff? Kan det bero på att de bedömer det som hopplöst att attrahera väljare med positiva berättelser om färre brott? Är människors pessimism bias på detta område alltför stark?

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

28 maj 2010 at 15:39

Publicerat i brottslighet, politik, psykologi

Politikers öppenhet om sin ekonomi

Svenska riksdagsledamöter är sedan några år tillbaka skyldiga att redovisa ekonomiska intressen till riksdagen. Motivet är att olika typer av lojaliteter och bindningar ska klargöras, för att se om politiker kan tänkas styras av intressegrupper av olika slag. Jag anser en sådan öppenhet rimlig, inte minst mot bakgrund av resultaten i den nya studien ”Disclosure by Politicians”, publicerad i American Economic Journal: Applied Economics:

We collect data on the rules and practices of financial and conflict disclosure by members of Parliament in 175 countries. Although two-thirds of the countries have some disclosure laws, less than one-third make disclosures available to the public, and less than one-sixth of potentially useful information is publicly available in practice, on average. Countries that are richer, more democratic, and have free press have more disclosure. Public disclosure, but not internal disclosure to parliament, is positively related to government quality, including lower corruption.

Kanske kan tveksamheten hos vissa i Sverige inför införandet av reglerna om öppenhet ha att göra med att vårt land präglas av en hög grad av tillit och, såvitt man kan bedöma, en låg grad av korruption, vilket helt enkelt gör behovet av öppenhet mindre. Å andra sidan misstänker man att tveksamheten kan ha att göra med en oro för att vissa ekonomiska intressen ska uppfattas som graverande.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

28 maj 2010 at 5:37

Ger lägre tillväxt mer högerextremism?

En ofta förbisedd politisk konsekvens av lägre tillväxt identifieras i den nya studien ”Economic Growth and the Rise of Political Extremism: Theory and Evidence”. Forskarna sammanfattar:

Our main finding is that higher per capita GDP growth is significantly negatively linked to the support for extreme political positions. While estimates vary between specifications, we find that roughly a one percentage point decline in growth translates into a one percentage point higher vote share of right-wing or nationalist parties.

Som forskarna konstaterar är denna effekt inte så stor att normala svängningar i BNP per capita  medför att nationalistiska partier tar över makten; men i tider av ekonomiska kriser kan sådana partier få ett större uppsving. Politik och ekonomi hör samman.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

25 maj 2010 at 11:23

När folkomrösta?

De rödgröna vill folkomrösta om Förbifart Stockholm. Det leder in på frågan när en folkomröstning är en bra respektive dålig metod för att avgöra offentliga beslut. I ”Cost Benefit Analyses versus Referenda”, publicerad i Journal of Political Economy, klargörs följande:

We consider a planner who chooses between two public policies and ask whether a referendum or a cost benefit analysis leads to higher welfare. We find that a referendum leads to higher welfare than a cost benefit analysis in a “common value” environment. Cost benefit analysis is better in a “private value” environment.

Dvs. när opinionen är splittrad är det bättre att avgöra en fråga med kostnadsintäktsanalys. Huvudskälet till denna slutsats är att folkomröstningar inte tar hänsyn till preferensers intensitet. De som inte bryr sig särskilt mycket räknas lika mycket som de som bryr sig väldigt mycket. Hur ofta genomförs folkomröstningar när opinionen är samstämmig? Inte särskilt ofta, skulle jag tro, eftersom folkomröstningar verkar användas för att lösa konflikter inom och mellan partier, alltså i en situation med splittring.

Talar för övrigt inte detta resultat för att fatta beslut om privata varor på marknader och (endast) kollektiva varor på politisk väg?

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

24 maj 2010 at 5:13

Ska någon som röstar på ett hemskt parti kritiseras?

Sannolikheten för att en enskild röst avgör vem som vinner i ett politiskt val är försvinnande liten. En enskild röst påverkar därför så gott som aldrig vilken politik som förs. Mot den bakgrunden undrar jag följande: Är det rimligt att kritisera någon som röstar på ett hemskt parti? Det kan t.ex. röra sig om ett revolutionärt kommunistparti, ett islamistiskt parti eller ett nazistparti. Eller kanske, i vissas ögon, Sverigedemokraterna. Jag ställer frågan därför att den individuella rösten nästan utan undantag inte spelar någon roll. Om någon gör något som inte medför någon konsekvens, förefaller det märkligt att kritisera beteendet i fråga.

Nästa fråga: Ska de som röstar på ett underbart parti berömmas?

Written by Niclas Berggren

20 maj 2010 at 5:07

Publicerat i logik, politik, val

Varför rösta?

Hegel förklarar varför många väljare inte bryr sig om att rösta:

Den intressanta frågan är varför det finns de som röstar. Om du röstar, varför gör du det, mot bakgrund av Hegels analys?

Written by Niclas Berggren

19 maj 2010 at 11:22

Publicerat i politik, rationalitet, val

Ett innovativt skatteförslag

När man funderar på framtidens skattesystem är det lätt att fastna i gamla hjulspår. ”Sänk den och den skatten, höj den och den”. Det är därför extra stimulerande när nya idéer på skatternas område framförs. Så sker i uppsatsen ”Tax Buyouts”:

The paper studies a fiscal policy instrument that can reduce fiscal distortions without affecting revenues, in a politically viable way. The instrument is a private contract (tax buyout), offered by the government to each citizen, whereby the citizen can choose to pay a fixed price in exchange for a given reduction in her tax rate for a period of time. … Under simple pricing, the introduction of the buyout is revenue neutral but, by reducing distortions, it benefits a significant fraction of the population and leads to sizable increases in aggregate labor supply, income and consumption.

Tanken är alltså att jag kan välja att betala samma skattesumma till staten som under nuvarande skattesystem, med den skillnaden att jag efter klumpsummebetalningen kan arbeta hur mycket jag vill utan att det påverkar min totala skatt. Marginalskatten torde de facto bli noll. Arbetsutbudet kommer att öka, konsumtionen kommer att öka, andras inkomster kommer att öka och de totala skatteintäkterna kommer att öka. Detta låter som en Paretoförbättring. Ser du några svagheter med förslaget? Om inte, tror du att något politiskt parti kommer att nappa på det här förslaget? I så fall, vilket? Om inte, vilka är de politiska hindren?

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

18 maj 2010 at 11:27

Laura Bush, liberal?

Det var synd att president Bush inte hette Laura i förnamn.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

13 maj 2010 at 13:12

Intellektuella politiker

Liberaldemokraternas ledare Nick Clegg visar upp en intellektuell sida då han anger författaren Samuel Beckett som sin hjälte:

The unsettling idea, most explicit in Godot, that life is habit – that it is all just a series of motions devoid of meaning – never gets any easier. It’s that willingness to question the things the rest of us take for granted that I admire most about Beckett; the courage to ask questions that are dangerous because, if the traditions and meanings we hold so dear turn out to be false, what do we do then?

Andrew Sullivan citerar en kommentar som rör en trolig amerikansk presidentkandidat 2012:

Is there any doubt that if Palin were asked what her favorite works of Beckett were she would say, ”All of ‘em?”

Vissa är mer intellektuella än andra, om man säger så. En fråga är förvisso om intellektuella politiker är att föredra. Tänk om intellektuella i högre grad representerar politiska uppfattningar som inte är tilltalande? Å andra sidan kan de ha sett tillvarons djup och förstått ett och annat som får dem att fatta mer insiktsfulla beslut. Att vara intellektuell kan vara en nödvändig men inte tillräcklig egenskap för att vara en bra politiker. I vilket fall är nog öppet intellektuella politiker sällan röstvinnare, även om den saken kan skilja sig åt politiska kulturer emellan. I USA skulle jag tro att det i regel leder till färre röster att vara öppet intellektuell; i en del andra länder (Storbritannien?) kan det kanske ge fler röster; men i de flesta (Sverige?) skulle jag tro att det inte spelar så stor roll, då väljare inte nödvändigtvis uppmärksammar eller bryr sig om intellektuella utspel.

Se dock ett tidigare inlägg om Clegg, som antyder att han även har icke-intellektuella intressen.

Written by Niclas Berggren

5 maj 2010 at 11:21

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 141 andra följare

%d bloggers like this: