Nonicoclolasos

Jag är förtjust i opera, även om det i regel inte är själva handlingen utan sången som fascinerar mig mest. Handlingen innefattar i vilket fall regelmässigt olycka och död. Kan detta påverka operapubliken? Studien ”Opera Subculture and Suicide for Honor”, publicerad i Death Studies, hittar ett samband mellan operakonsumtion och suicidacceptans:

A multivariate logistic regression analysis finds that opera fans are 2.37 times more accepting of suicide because of dishonor than nonfans. Only two variables, religiosity and education, are more closely related to suicide acceptability than opera fanship.

Kausalitetsfrågan infinner sig förstås som vanligt: Orsakar opera denna acceptans, eller söker sig personer med sådan acceptans till opera? Jag anser i vilket fall att det kan finnas rationella skäl till suicid, men jag undrar om heder kan anses vara ett av dem. Ett märkligt begrepp, vars vikt i andra människors tänkande jag inte riktigt förstår mig på.

Tips: Mind Hacks. För en dokumentation av förekomsten av temat död i operans värld, se boken Opera: död, dårar och doktorer.

Människors psykologiska sida kan uppvisa märkliga drag, såsom udda fobier:

Anatidaephobia is defined as a pervasive, irrational fear that one is being watched by a duck. The anatidaephobic individual fears that no matter where they are or what they are doing, a duck watches.

Jag har viss bacillskräck. Kan det vara rationellt? Ja, det tycks så, enligt den nya studien ”Frequency and Recency of Infection and Their Relationship with Disgust and Contamination Sensitivity”, publicerad i Evolution and Human Behavior:

Heightened contamination sensitivity was associated with more frequent infectious illness, but not with recency of infection. We also found that participants who had heightened contamination sensitivity and who were also more disgust sensitive had significantly fewer recent infections.

Forskarna menar att en känslighet för risken att smittas och en förmåga att känna avsmak kan vara evolutionärt framvuxna för att minska risken för sjukdom. Redan små barn är känsliga inför risken att smittas.

En bra strategi för att få stanna kvar på och få en stark position på sitt jobb kan vara att göra sig oersättlig. Vilken arbetsgivare vill bli av med någon som är central för en god verksamhet? Detsamma kan gälla i relationer. Tror man att man är oersättlig kan det leda till en avslappnad inställning till relationen; tror man att man är ersättlig kan det leda till oro och påverka beteendet. En ny studie, ”Becoming Irreplaceable: How Comparisons to the Partner’s Alternatives Differentially Affect Low and High Self-Esteem People”, publicerad i Journal of Experimental Social Psychology, finner stöd för detta:

It is proposed that people are motivated to feel hard to replace in romantic relationships because feeling irreplaceable fosters trust in a partner’s continued responsiveness. By contrast, feeling replaceable motivates compensatory behavior aimed at strengthening the partner’s commitment to the relationship. A correlational study of dating couples and two experiments examined how satiating/thwarting the goal of feeling irreplaceable differentially affects relationship perception and behavior for low and high self-esteem people. The results revealed that satiating the goal of feeling irreplaceable increases trust for people low in self-esteem. In contrast, thwarting the goal of feeling irreplaceable increases compensatory behaviors meant to prove one’s indispensability for people high in self-esteem.

Man kan förstås tänka sig att den som går runt och oroar sig över att ersättas också mer sannolikt, på grund av det, riskerar att dumpas. Vem är intresserad av någon som inte visar tillit och som medvetet försöker framhäva sig själv som viktig och oersättlig? Samtidigt har jag svårt att förstå dem som uppvisar mer eller mindre obetingad tillit till en partner, så till den grad att de i vigselceremonier lovar evig trohet. Något sådant löfte skulle jag aldrig kunna uttala – och det tycks mig som att många som uttalar det gör det på basis av romantiska illusioner (som då förvisso i sig kan te sig attraktiva, då de innefattar att kärleken gör en oersättlig). Är inte den bästa grunden för en relation en stabil men betingad tillit: inte så att man går runt och ängsligt oroar sig och försöker visa sig viktig, men inte heller så att man tror att relationen består för evigt oavsett vad man gör? Då kanske man maximerar sannolikheten för fortsatt relation. Men vad vet jag om romantisk kärlek?

Nationalekonomin har på senare år kritiserats för att inte tillräckligt beakta psykologisk forskning om hur människor faktiskt beter sig i olika situationer. Det har resulterat i det stora forskningsfält som nu kallas beteendeekonomi. Jag undrar om inte ett annat fält skulle må bra av lite psykologisk forskning: trafik. Där är problemet att forskare och lagstiftare ofta utgår från en utopisk modell av människan som inte beaktar den fulla beteendeanpassning som ofta följer. Därför verkar de t.ex. inte inse hur zebralagen eller cykelhjälmar kan öka risken för olyckor.

Eric Crampton rapporterar nu om en innovation, ett slags airbag på motorhuven som är tänkt att skydda fotgängare som blir påkörda. Det låter bra, men som Crampton påpekar är nettoeffekten oklar:

Drivers will pay less heed to pedestrians, with an end-result of a small increase in the number of pedestrian-car collisions, but with a lower death rate per collision. Effect on pedestrian deaths overall then is ambiguous.

Det krävs tydligen en psykologiskt kunnig nationalekonom för en sådan insikt.

Se även Peter Kleins inlägg ”Incentives Matter, Football Helmet Edition”.

Jag har alltid funnit aggressiva män påfrestande och töntiga. Jag är inte ensam därom. En ny studie, ”Men’s Misperceptions about the Acceptability and Attractiveness of Aggression”, publicerad i Journal of Experimental Social Psychology, ger aggressiva män anledning att fundera på om de inte bör lägga band på sig:

Study 1 found that men (but not women) overestimated the aggressiveness of their peers. Study 2 demonstrated that men (but not women) overestimated peer approval of aggression and disapproval when an affront was not responded to aggressively. Study 3 found that men overestimate how attractive aggression is to women. Study 4 found that greater perceived discrepancies in aggression between self and peers was related to lower self-esteem, a weaker gender identification, and greater feelings of social marginalization, suggesting that men’s misperceptions about aggression norms have negative consequences for self-perceptions.

Nej, man blir inte poppis av att bråka och slåss. Sluta med det.

(Via Indexed.)

Jag förundras varje gång jag stöter på intellektuella som tar fotboll på allvar — i synnerhet när de favoriserar ett visst lag och, likt barn, fullständigt lever sig in i dess fram- och motgångar. Jag har noterat flera exempel efter AIK:s SM-vinst.

Även mycket framstående tänkare tycks kunna fungera på detta sätt. Jag drar mig till minnes att filosofen A.J. Ayer hade en slik passion för Tottenham Hotspur. Från biografin A.J. Ayer: A Life (s. 239–240):

Although Ayer’s future wife, Dee, remembered him pointing out the patterns the players made on the field — ”Pretty, aren’t they?” — there was nothing especially high-minded or aesthetic in Ayer’s appreciation of football: the pleasure in the game, as in life, was to immerse oneself in it, to identify with one’s chosen team — and his enjoyment was sincere and unselfconscious. Julian, not uncritical of his father, recalled that he would roar himself hoarse during a match in a genuine display of excitement and then, sharing a cab with other supporters, ”would argue all the way home, at it hammer and tongs”.

Två reflexioner:

• Även om jag inte riktigt förstår fenomenet inser jag att det kan ha sina fördelar: även jag tycker att det är bra att ”immerse oneself” i saker och ting för att skapa lyckoupplevelser.
• Jag har dock svårt att värja mig från uppfattningen att det är aningen primitivt och atavistiskt att ingå i ett kollektiv på detta sätt och att stödja ett visst lag med frenesi på godtyckliga grunder. Om ändå det lag man hejade på valdes rationellt, utifrån klara kriterier — vilket också implicerar en möjlighet att byta lag att heja på — skulle jag finna det lättare att acceptera.

Se även inläggen ”Vilket lag ska man heja på?”, ”Sport och skönhet” och ”Värderingar och fakta”. Media: SvD1, SvD2, DN1, DN2, AB1, AB2, Expr.

Jag har tidigare skrivit om det märkliga fenomenet, att få tårar i ögonen av en bok eller film – trots att man vet att det rör sig om fiktion. Kan en sådan reaktion betraktas som rationell? Är det rationellt att bli rädd av att se Frankensteins monster härja i en film? Richard Joyce hävdar i ”Rational Fear of Monsters”, publicerad i British Journal of Aesthetics, att det mycket väl kan vara det:

The proposition that I have endeavoured to present with plausibility is that in certain circumstances—those corresponding roughly to our emotional encounters with fictions—the mechanism underlying emotions is within our control. In other circumstances, no doubt, emotions are outside our control, but fiction seems a model example of where we can, within rough limits, command them (indeed, it might well be argued that this is the whole point of our interest in fiction). If, when we have these emotions, it is the norms of instrumental practical rationality that hold sway, then all that remains to be shown is that there are circumstances in which a person can be justified in thinking that having such an emotion will be to her good.

Detta är ett instrumentellt försvar av känsloreaktioner av fiktion: det rör sig om känslor som vi vill, och i förväg förstår att vi kommer att, uppleva. Därför kan de betraktas som rationella, om de också i slutändan bedöms vara till nytta av individen som upplever dem. En fråga man då kan ställa sig är varför människor vill uppleva starka känslor på detta sätt. Lindrar det livets tristess? Är det ett led i att ”behandla”, frigöra eller neutralisera andra, redan existerande känslor, som har med verkliga skeenden att göra? Eller finns andra förklaringar? Vidare kvarstår den psykologiska frågan: Hur kan människor bli känslomässigt berörda av något de vet är påhittat?

Skiljer sig offentliganställda från anställda i privat sektor? Är de mer altruistiska och vill göra gott för sina medmänniskor? Är de mindre benägna att ta risker och, därför, offentliganställda, där konkurrensen och lönevariationen är mindre? Dessa frågor undersöks i den nya nederländska studien ”Public Sector Employees: Risk Averse and Altruistic?”. De intressanta resultaten:

Respondents of a large-scale survey were offered a substantial reward and could choose between a widely redeemable gift certificate, a lottery ticket, or making a donation to a charity. Our analysis shows that public sector employees are significantly less likely to choose the risky option (lottery) and, at the start of their career, significantly more likely to choose the pro-social option (charity). However, when tenure increases, this difference in pro-social inclinations disappears and, later on, even reverses. Our results further suggest that quite a few public sector employees do not contribute to charity because they feel that they already contribute enough to society at work for too little pay.

Det finns alltså överlag inte skäl att utgå från att anställda i offentlig sektor i genomsnitt är särskilt mycket mer generösa i sina handlingar och mer ädla i sina motiv än andra. Det får mig att tänka på Elinor och Vincent Ostroms artikel ”Public Choice: A Different Approach to the Study of Public Administration”.

Edmund White skriver följande i City Boy (s. 21):

I did nothing often. As though I knew how compulsive I could be, I was almost afraid of developing habits.

Så tänker jag när det gäller dataspel (och kanske kaffedrickande). Jag har aldrig vågat prova.

En ny forskningsöversikt av Harvard-professorn i psykologi Daniel Wegner, ”How to Think, Say, or Do Precisely the Worst Thing for Any Occasion”, publicerad i Science, beskriver ironiska fel: hur det vi allra mest och medvetet försöker undvika inte kan undvikas av oss. Ett exempel:

[W]hen people are asked not to think about a target word while under pressure to respond quickly in a word association task, they become inclined to offer precisely that forbidden target word.

Ett annat exempel:

But the ironic process theory holds that unconscious urges to express such prejudices will be especially insistent when we try to control them under load. This possibility was initially documented in research that asked British participants to suppress their stereotypes of skinheads (white supremacists) and found that such stereotypes then rebounded—even leading experimental participants to sit far away from a skinhead in a waiting room.

För att undvika pinsamheter av detta slag, som att inte säga saker man på förhand har bestämt sig för att inte säga, kan man satsa på att bli mindre av kontrollmänniska:

Strategies people use to relax excessive striving for control, for example, show promise in reducing the severity of ironic effects. Potentially effective strategies include accepting symptoms rather than attempting to control them … and disclosing problems rather than keeping them secret.

Psykologisk forskning kan vara rafflande.

Hur påverkar etniska skillnader i befolkningen människors inställning till omfördelning? En ny litteraturöversikt av Holger Stichnoth och Karine Van der Straeten, ”Ethnic Diversity and Attitudes Towards Redistribution: A Review of the Literature”, som särskilt tar upp de senaste årens experimentella resultat, fastslår följande:

[A]lthough numerous studies document a negative and statistically significant relationship, most of these studies do not point to a quantitatively important role for ethnic diversity in shaping natives’ preferences for redistribution. In most studies, the association is much weaker than for other factors such as own income (current or expected) or beliefs about the role of effort versus luck in determining this income.

Att inte bara lägga vikt vid statistisk signifikans utan också vid storleken på de skattade koefficienterna är helt i linje med Deirdre McCloskeys och Stephen Ziliaks återkommande råd. Att etniska skillnader spelar roll men en liten roll för stödet för omfördelning är viktigt att klargöra. Personer som vurmar för välfärdsstaten bör därför inte i särskilt hög grad rädas invandring, i alla fall inte av detta skäl.

Enligt den nya studien ”Alcohol Breeds Empty Goal Commitments”, publicerad i Journal of Abnormal Psychology, påverkas vi i våra ambitioner av alkoholkonsumtion:

The authors hypothesized that alcohol leads individuals to strongly commit to their goals without considering information about the probability of goal attainment. In Study 1, participants named their most important interpersonal goal, indicated their expectations of successfully attaining it, and then consumed either alcohol or a placebo. In contrast to participants who consumed a placebo, intoxicated participants felt strongly committed to their goals despite low expectations of attaining them. In Study 2, goal-directed actions were measured over time. Once sober again, intoxicated participants with low expectations did not follow up on their strong commitments. Apparently, when prospects are bleak, alcohol produces empty goal commitments, as commitments are not based on individuals’ expectations of attaining their goals and do not foster goal striving over time.

Problemet här är väl att uthålligheten falnar i takt med att berusningen avtar; annars är kanske detta med att ställa upp storslagna mål inte så dumt. Jag föreställer mig att många människor är riskaverta och timida i livet och att de sällan vill sätta upp mål som är svåra att nå. Alkohol verkar kunna ge lite mod och ambitioner – lite optimism bias.

Tips: Mind Hacks.

Argumenten för representativ demokrati är många: ett av de vanligaste är att val möjliggör byte av politiker som väljarna är missnöjda med. En ny studie, ”Elections and Deceptions: Theory and Experimental Evidence”, ger ett annat argument, baserat på ett experimentellt resultat:

Our main insight is that candidates behave more benevolently when democratically elected than when exogenously appointed.

Skälet till detta, menar forskarna, är att det är förknippat med en psykologisk kostnad för politiska kandidater att ljuga och att löften som utställs i valkampanjer därför utgör ett slags ankare för deras beteende när de väl är valda. Utan en möjlighet att väljas utställs inga löften som kan utgöra en intern restriktion på beteendet.

Ett annat resultat är också intressant:

[C]andidates feel more obliged to serve the public interest the higher their approval ratings are.

Hur ser dynamiken ut här? Antag en politiker som börjar bete sig på ett sätt som inte gynnar allmänintresset. Då faller hans popularitet. Det leder i sin tur till en psykologisk känsla hos politikern, att det är mindre viktigt att arbeta för allmänintresset. En negativ spiral, alltså. Om politikern förutser den kanske han i och för sig är mer benägen att gynna allmänintresset redan från början. En annan fråga är om det alltid är bra för väljarna att säga att de tycker om de politiker som för tillfället styr – därigenom leds  ju politikerna att gynna allmänintresset i högre grad – men att sedan, om detta inte uttrycker sanna preferenser, rösta bort dem i nästa val. Dock kan ju politikerna inse att väljarna kan preferensförfalska, varför signalen om popularitet kanske slutar påverka. En sista fråga är om dessa experimentella resultat verkligen kan generaliseras till politikens värld.

Ja, det verkar så:

1. Researchers … have found high levels of psychopathology… in writers, poets, visual artists and composers …
2. Family studies have produced evidence of creative interests and aptitudes in close relatives of psychiatric patients …
3. Research on psychiatric patients … suggest that they have enhanced performance relative to control participants on tasks that require divergent thinking. …
4. A new theory based on genetics suggest that gene mutations that increase a person’s risk of developing mental illnesses … have been preserved, even preferred, during human evolution, due to their relationship with creativity. …
5. Symptoms of certain disorders like hypomania (mild mania) favour creativity by giving a boost to the imagination and energy.

Hur är det med forskare: föreligger ett samband även där mellan galenskap och kreativitet? Eller sållas de galna ut av de mer strikta formerna för vetenskaplig verksamhet?

Att diskontera innebär att man värderar en given sak mer nu än i framtiden. Vanligtvis antas i ekonomiska modeller att denna diskontering sker med en konstant diskonteringsränta, dvs. hur jag värderar x idag i förhållande till hur jag värderar x imorgon motsvarar hur jag (idag och om 365 dagar) värderar x om 365 dagar i förhållande till hur jag värderar x om 366 dagar. Experiment med såväl människor som andra djur indikerar dock att de flesta inte diskonterar på detta vis utan hyperboliskt, dvs. hur jag värderar x idag i förhållande till hur jag värderar x imorgon skiljer sig från hur jag värderar x om 365 dagar i förhållande till hur jag värderar x om 366 dagar, dels på så sätt att kvoten mellan min värdering av x idag och min värdering av x imorgon överstiger kvoten mellan min värdering av x om 365 dagar och min värdering av x om 366 dagar och dels på så sätt att jag om 365 dagar har samma värdering av x då i förhållande till x en dag senare som jag har av x idag i förhållande till x imorgon, vilket antyder tidsinkonsistens. Är hyperbolisk diskontering att betrakta som irrationell?

Inte nödvändigtvis, om man introducerar osäkerhet. Två lästips:

• ”Uncertainty and Hyperbolic Discounting” av Partha Dasgupta och Erik Maskin: ”We show that if the typical problem involves payoffs whose realization times are uncertain, then optimal preferences give rise to relatively patient behavior when the time horizon is long but induce a switch to impatience when the horizon grows short.”
• ”Hyperbolic Discounting Is Rational” av J. Doyne Farmer och John Geanakoplos: ”We show that when agents cannot be sure of their own future one-period discount rates, then hyperbolic discounting can become rational and exponential discounting irrational.”

Jag är inte helt övertygad om rimligheten i de exakta modelleringarna i de två uppsatserna, men jag fann analyserna och huvudpoängerna riktigt uppiggande och en välkommen kontrast till de så vanliga kategoriseringarna av hyperbolisk diskontering som exempel på irrationalitet.

Idén om tidspreferens (en preferens för nytta nu än nytta senare) har inte minst utvecklats av Eugene von Böhm-Bawerk i Capital and Interest. Se översiktsartikeln ”Time Discounting and Time Preference” av Shane Frederick, George Lowenstein och Ted O’Donoghue, publicerad i Journal of Economic Literature.

Det råder ofta brist på blod. Tidigare forskning har visat att betalning med pengar kan avskräcka en del från att bli blodgivare, kanske därför att de inte vill uppfatta sig eller uppfattas av andra som personer som ger blod av egoistiska skäl. Men som det påpekas i den nya studien ”Do All Material Incentives for Prosocial Behavior Backfire?” kan man tänka sig andra materiella incitament än kontanter, såsom presentkort:

We find that although the majority of donors declare their donation behavior would not be affected by either cash or voucher payments, there is a large difference in the fraction of donors who declare they would stop donating between the ”cash” and ”voucher” groups. While only 3.5 percent responded they would stop donating if given a 10-euro voucher, about 13 percent declared they would stop being a donor if given 10 euros in cash. Thus, donors do not seem to display a general aversion to material incentives, but a substantial fraction shows a marked aversion to cash payments.

Detta resultat är i linje med tidigare studier som visar att lotter och medaljer kan stimulera blodgivning. Det vore intressant att fråga icke-donatorer om de skulle kunna tänka sig att börja donera för 10 euro i kontanter eller i form av ett presentkort. Dags att tänka i nya banor och inte enbart förlita sig på bristvaran altruism!

Jag har hört sägas att män tänker på sex var och varannan minut. Jag vet inte om det stämmer, men en ny studie, ”Why Love Has Wings and Sex Has Not”, publicerad i Personality and Social Psychology Bulletin, finner i vilket fall att kärlek och sex påverkar vårt tänkande:

This article examines cognitive links between romantic love and creativity and between sexual desire and analytic thought based on construal level theory. It suggests that when in love, people typically focus on a long-term perspective, which should enhance holistic thinking and thereby creative thought, whereas when experiencing sexual encounters, they focus on the present and on concrete details enhancing analytic thinking. Because people automatically activate these processing styles when in love or when they experience sex, subtle or even unconscious reminders of love versus sex should suffice to change processing modes. Two studies explicitly or subtly reminded participants of situations of love or sex and found support for this hypothesis.

Oj då. Jag som har förkastat den romantiska kärleken hamnar i underläge på kreativitetens område. Inte alls bra för en forskare. Å andra sidan är analytiskt tänkande inte att förakta. Nu vet jag hur det kan stimuleras.

Fastän jag vanligtvis betonar åldrandets tragik verkar det finns ett och annat positivt med att åldras, enligt studien ”Wisdom and Aging: Irrational Preferences in College Students but Not Older Adults”, publicerad i Cognition:

A decision-maker is ”irregular” if she would choose B from {A, B, C} but not from {A, B} … Similarly to previous studies we observed irregular choices by college students faced with hypothetical discount cards for supermarkets. However, older adults showed no such tendency.

Hur kan det komma sig, när kognitiv förmåga avtar med ålder? Forskarna finner visst stöd för följande förklaring:

Older adults would benefit from greater experience and thus manifest more regular choice. … The marketplace expertise available to senior citizens might therefore offer a buffer against decline in inhibitory control.

Detta kan möjligen vara en lärdom när experimentella laboratorieresultat med studenter ska ligga till grund för slutsatser om ”den verkliga världen”. Det kan vara så att marknadens institutioner eller erfarenhet förmår att ”leda” människor så att de agerar som om de vore relativt rationella.

Jonathan Haidt och Fredrik Björklund ger följande svar i bokkapitlet ”Social Intuitionists Answer Six Questions about Moral Psychology”:

Moral beliefs and motivations come from a small set of intuitions that evolution has prepared the human mind to develop; these intuitions then enable and constrain the social construction of virtues and values.

Grunden är alltså biologisk, men moraliska uppfattningar formas också i ett social samspel som preciserar vad som är rätt och fel i en viss kontext.

Minnesforskning är ett spännande område, men det är också forskning om glömska. Jag har tenderat att se glömska som mer eller mindre renodlat negativt, men efter att ha läst det kommande bokkapitlet ”Autobiographical Forgetting, Social Forgetting and Situated Forgetting: Forgetting in Context” har jag reviderat den uppfattningen. Att glömma kan ha positiva effekter för individen.

One main idea from the SMS [Self-Memory System] is that what is remembered from our lives, and what in turn is forgotten, is determined by our current working self (the image of ourselves we have at any given time). As noted above, autobiographical memories that are consistent with the goals and values of our working self are prioritised for remembering, whereas memories that conflict with our working self are likely to be forgotten … Within the SMS model then, autobiographical forgetting is a goal-directed, executive process, where certain memories are actively gated from consciousness. Those memories that are irrelevant, inconsistent with current identity goals, or upsetting are particularly likely to be forgotten.

Att vara människa är att ha begränsad kognitiv förmåga, där det givet sådana begränsningar kan vara bra att radera data i minnesbanken ibland; att vara människa är att finna mening i en självbild vars konflikt med minnen kan tala för glömska; och att vara människa innebär emotionella problem, vilket indikerar att minnen som orsakar skada kan behöva glömmas. Intressant nog kan individuell glömska ibland stå i konflikt med sociala behov av att minnas. I kapitlet talas t.ex. om hemska krigsminnen. Ett samhälle kanske behöver människor som minns och berättar, även om det på individnivå är plågsamt för dem som vi vill ska undvika att glömma.

Utom i ett fall:

Our findings demonstrate that free riding is always perceived as a morally blameworthy action, except for one case in which it is seen as morally praiseworthy. The exceptional case is the one, which we will call ”ratting on a rat”, in which the judged free rider moves second, after observing that the other player has free ridden too.

Tänk på hur du beter dig: ditt beteende kan smitta! ”Om någon gör så, kan andra också göra så”, tycks många resonera.

Källa: Cubitt, Robin P., Drouvelis, Michalis, Gächter, Simon och Kabalin, Ruslan (2009). ”Moral Judgment in Social Dilemmas: How Bad Is Free Riding?” CeDEx Discussion Paper 2009-15, University of Nottingham.

Människor är, som beteendeekonomer älskar att klargöra, inte alltid helt rationella:

One of the most basic findings in behavioral economics is what’s called the “optimism bias,” also known as the “positivity” illusion. The basic idea is that when people judge their chances of experiencing a good outcome  … they estimate their odds to be higher than average. But when they contemplate the probability that something bad will befall them … they estimate their odds to be lower than those of other people.

Men som professor Dan Ariely påpekar kan det ibland vara bra med denna typ av felbedömningar:

Imagine a society in which no one would take on the risk of creating startups, developing new medications, or opening new businesses. We know most new enterprises fail in the first few years. Yet they crop up all the time, sometimes jump-starting entirely new sectors. A society in which no one is overly optimistic and no one takes too much risk? Such a culture wouldn’t advance much.

Nackdelen är att överdriven optimism också skapar problem, inte minst av det slag vi noterar i nuvarande kris: människor har trott sig kunna bli rika på placeringar och investeringar som inte visade sig långsiktigt hållbara. Men skulle vi vilja ha ett samhälle utan överdriven optimism? Då tackar vi också nej till risktagande och utveckling av ett positivt slag. Det torde inte gå att få det ena utan att få det andra. Det handlar om att bedöma om systemet som helhet över tid fungerar bättre än tänkbara alternativ eller ej.

Är vi medvetna om att vi fattar beslut — eller får vi för oss att vi fattar beslut när vi märker resultatet av våra handlingar? Det senare tycks antyda att våra egentliga beslut fattas före det att vi är medvetna om dem. Detta är vad en ny studie, ”We Infer Rather than Perceive the Moment We Decided to Act”, publicerad i Psychological Science, finner:

A seminal experiment found that the reported time of a decision to perform a simple action was at least 300 ms after the onset of brain activity that normally preceded the action. In Experiment 1, we presented deceptive feedback (an auditory beep) 5 to 60 ms after the action to signify a movement time later than the actual movement. The reported time of decision moved forward in time linearly with the delay in feedback, and came after the muscular initiation of the response at all but the 5-ms delay. In Experiment 2, participants viewed their hand with and without a 120-ms video delay, and gave a time of decision 44 ms later with than without the delay. We conclude that participants’ report of their decision time is largely inferred from the apparent time of response.

Kan det här tolkas som en indikation på att vår vilja inte är fri, i den meningen att våra beslut fattas genom omedvetna processer som vi inte kan styra över?

Se även inlägget ”Hjärnforskning och fri vilja”.

Varför applåderar vi på en konsert? För att vi i genuin mening tycker om det som framförs eller för att vi styrs av det sociala sammanhanget? I Ferdydurke beskriver Witold Gombrowicz vad som kan ligga bakom:

När en konsertpianist spelar Chopin så säger ni: åhörarna förtrollades och hänfördes av en kongenial tolkning av Mästarens förtrollande musik. Men det är möjligt att inte en enda av åhörarna förtrollades; det är fullt möjligt att de mottagit föreställningen mindre entustiastiskt om de inte hade vetat att Chopin var en stor mästare och pianisten en stor pianist. Det är också möjligt att orsaken till att alla applåderade, skrek och hoppade i bänkarna, med ansiktena förvridna av känsla, var att alla andra gjorde likadant. Ty eftersom var och en av dem trodde att alla de andra upplevde ett nöje och en njutning av enormt och överjordiskt slag, så skulle de vara benägna att av just det skälet visa samma nöje och njutning; och sålunda är det fullt möjligt att ingen i salen direkt och omedelbart hänfördes av upplevelsen, fastän var och en anpassade sin hållning till sin grannes och visade alla yttre tecken på det. Och det är först när hela auditoriet på det sättet hänförts, när varenda en har uppmuntrats av alla andra att klappa i händerna, ropa, bli röda i ansiktet av njutning och entusiasm, det är först då, säger jag, som dessa demonstrationer av njutning och entusiasm uppstår, ty vi är tvungna att anpassa våra känslor till vårt uppförande.  (s. 75)

Gombrowicz ser igenom det sociala spelet, på ett nästan spelteoretiskt sätt. De som deltar i det reflekterar nog i det flesta fall inte över det utan har okritiskt internaliserat en social anpassningsmekanism. ”Jodå, jag tyckte verkligen om pianisten i afton!”. Vissa  försöker dock säkert medvetet dölja att de inte har en egen genuin uppfattning i tron att andra inte genomskådar dem. En tragisk aspekt av denna typ av massbeteende är att självständiga bedömningar av ny konst lyser med sin frånvaro. Ängsligt tittar man sig om och försöker utröna vad andra, vad massan, tycker. Först därefter vågar man, så att säga, applådera.

Se även ”Tycker inte du heller om poesi?”.

Apotemnofili är en intensiv och långvarig önskan att amputera en viss kroppsdel, trots att den är helt frisk. Så udda och så tokigt, kan tyckas. En fallstudie, ”Apotemnophilia: A Neurological Disorder”, publicerad i Cognitive Neuroscience and Neuropsychology, ger ny kunskap om dess grund:

Here we present evidence from two individuals suggestive that this condition, long thought to be entirely psychological in origin, actually has a neurological basis. We found heightened skin conductance response to pinprick below the desired line of amputation. We propose apotemnophilia arises from congenital dysfunction of the right superior parietal lobule and its connection with the insula.

Biologin som bas för kunskap om människan, hennes olika problem och metoder för att lösa dem visar sig ännu en gång användbar.

”Speed dating” är ett välkänt fenomen. Ett antal dejtvilliga träffas i en lokal och får några minuter på sig att prata med ett antal potentiella älsklingar. I New York Times rapporteras nu om en likaledes tidseffektiv metod för att få hjälp med personliga problem. Den nyttjades av fru Tsang då hennes ordinarie terapeut var på semester:

Instead, Ms. Tang went to talk about her fears with a panel of eight psychiatrists and psychologists offering three-minute sessions of what was billed as “speed shrinking” to those whose regular therapists were on vacation or to anyone else needing a very fast dose of advice.

Kanske kan NK:s översta våning omvandlas till snabbterapilokal? Jag skulle testa!

Antalet organiska eller ekologiska produkter i våra butiker har ökat på senare år. Sådana produkter verkar varken ha bättre näringsinnehåll eller gynna miljön, men det uppfattas ändå som berömvärt av många att köpa dem. Nu visar en ny studie, ”Do Green Products Make Us Better People?”, accepterad för publicering i Psychological Science, att det för människors beteende tycks bäst om dessa varor observeras utan att köpas:

Three experiments examine the effects of green products. Experiment 1 establishes that people attach higher social and ethical values to green than conventional consumerism. Experiment 2 demonstrates the opposing effects of mere exposure to green products and purchasing green products on altruistic behavior. Finally, Experiment 3 extends the licensing effect of purchasing green products to clear ethical violations: cheating and stealing money.

Så köper man gröna produkter känner man sig god och duktig, vilket kan leda till att man faktiskt blir mindre god och duktig på andra områden.

Vi utsätts på många områden för försök att övertyga oss. Försöken kan gälla vad vi köper, om och hur vi röstar, hur vi investerar och vad vi ger pengar till. Men är sådana försök framgångsrika? Ibland, ibland inte. Mer detaljer presenteras i den utmärkta översiktsartikeln ”Persuasion: Empirical Evidence” av Stefano DellaVigna och Matthew Gentzkow. Detta är en allmän slutsats:

The evidence suggests that persuasive communication is more effective for voters, donors and investors than it is for consumers. This could be due to the fact that there is more crowding of messages to consumers. The evidence also suggests that personal contact is a key determinant of the effectiveness of persuasion across contexts. While this may be due to differences in the information conveyed, it is consistent with social pressure playing an important role.

Som exempel på intressanta resultat som återges i artikeln kan detta anges:

[S]everal studies of news markets document a strong demand on the part of consumers for news that has a political slant consistent with their own views (Gentzkow and Shapiro forthcoming; Gentzkow and Shapiro 2004). This may be driven by both irrational ”confirmatory bias” (Lord, Ross, and Lepper 1979) and rational inferences about quality by consumers with heterogeneous priors (Gentzkow and Shapiro 2006). Regardless of the mechanism, it implies that the overall effect of persuasive messages (or of important new information) could be smaller than it would be in a world where receivers’ demand for news was independent of their prior beliefs.

Är du sådan att du mest tar del av politiska budskap som redan passar dina existerande uppfattningar? Jag har en sådan tendens, men jag försöker motverka den. Ty i en situation där olika medier profilerar sig politiskt mot specifika grupper och är vinklade kan en mediakonsument som tar del av olika mediers budskap få saklighet totalt sett. (Det är fastslaget i American Economic Review.)

Hur brukar kypare på de restauranger du besöker klara av att minnas beställningarna? Enligt en ny studie av erfarna argentinska kypare, ”Strategies of Buenos Aires Waiters to Enhance Memory Capacity in a Real-Life Setting”, publicerad i Behavioural Neurology,  är de minnesmästare:

Buenos Aires traditional waiters demonstrated an expert memory for drink orders in an ecological controlled experiment, as compared to a group of control novice subjects, suggesting a bound strategy (both spatial and feature based) at the core of the expertise.

Dock visade det sig att kyparna enbart lyckades minnas vem som hade beställt vad när beställarna satt kvar på sina platser. När de bytte plats, enligt detta schema, fick beställarna fel drycker:

Kyparna kan sägas visa prov på ”bounded rationality”: de lär sig att minnas vem som beställer vad under förutsättning att alla sitter kvar på sina platser.* Eftersom kvarsittande lär råda i 99 procent av fallen, ter sig detta som en bra strategi på det hela taget: det är antagligen betydligt mer krävande att koppla ihop beställningar med ansikten än med platser. En fråga man kan ställa sig är om personer med bra minne blir kypare eller om kypare skaffar sig bra minne. Det senare kan nog sägas vara mer troligt:

Buenos Aires waiters reported systematically that they have not thought of any particular strategy and that their great ability comes only with time and practice. They have developed their expertise spontaneously as suggested by the debriefing of the interviews.

En annan faktor som talar för en lärandeeffekt är att personer som redan från början har bra minnen antagligen skulle kunna få betydligt högre lön om de valde ett annat yrke.

*Herbert Simon lanserade begreppet ”bounded rationality”, vilket han beskriver i sin prisföreläsning till minne av Alfred Nobel 1978.
Tips: The Guardian.

Två israeliska ekonomer, Ori Heffetz och Moses Shayo, har utfört ett experiment i en verklig ekonomisk miljö, en restaurang, för att se om ett högre pris kan fungera som en kvalitetssignal som får konsumenter att öka sin efterfrågan. Restauranggästerna fick välja på fem huvudrätter i en meny till fast pris, där priset för respektive rätt vid beställning à la carte angavs i parentes. Frågan är om gästerna beställde mer av de annars dyraste rätterna när de beställde menyn till fast pris. I ”How Large Are Non-Budget-Constraint Effects of Prices on Demand?” rapporteras:

Elementary consumer theory assumes that prices affect demand only because they affect the budget constraint (BC). By contrast, several models suggest that prices can affect demand through other channels (e.g. because they signal quality). … The results are striking. None of these non-BC price treatments has any detectable effect on consumer demand. … [Our findings] … suggest that while non-BC price effects on demand may exist and may be experimentally detectable, their magnitude in at least some real-world settings might be too small to matter.

Ekonomiska aktörer i verkliga livet tycks alltså, åtminstone i det här avseendet, inte avvika från vad klassisk nationalekonomi predikterar. Som Moses Shayo säger:

Maybe, sometimes, old-fashioned economics is just about right.

Tänka sig.

Varför beter sig människor på ett sätt som gynnar andra? Enligt den nya studien ”Doing Good or Doing Well? Image Motivation and Monetary Incentives in Behaving Prosocially” av Dan Ariely, Anat Bracha och Stephan Meier, publicerad i American Economic Review, kan det bero på tre faktorer: yttre motivation (t.ex. pengar), inre motivation (en preferens för att göra gott) och signalering (en preferens för att framstå som att man gör gott inför andra). Intressant nog kan de här faktorerna interagera med varandra. I studien undersöks hur människors önskan att signalera påverkas av monetära incitament. En hypotes är att människor blir mindre benägna att göra saker som gynnar andra om andra känner till att de (i viss mån) gör dem därför att de får pengar för dem, inte därför att de har en inre motivation att göra gott.

Hypotesen får stöd, vilket illustreras i följande figur, som visar donationsviljan till Röda korset med och utan monetära incitament och när donationen sker privat, utan att andra ser, och offentligt:

Som forskarna skriver:

The results of the laboratory experiment, illustrated also in a field study, support our hypothesis that monetary incentives depend crucially on visibility: monetary incentives are more effective in facilitating private, rather than public, prosocial activity. People want to be seen by others as doing good. But with extrinsic incentives, the signal of a prosocial act gets diluted, as one might behave prosocially mainly to do well for oneself. The image value decreases, and the incentive becomes less effective. If no one is watching (i.e., private contribution), the incentive to also do well for oneself cannot dilute any signal to others, and consequently extrinsic incentives are very likely to increase prosocial behavior.

Policyimplikationerna är intressanta. Om man med politiska medel, t.ex. subventioner och bidrag, vill styra människor att bete sig gott, då bör man se till att osynliggöra stöden.

Se även inlägget ”Varför ge till välgörande ändamål?”.

Rousseau gör en distinktion mellan amour de soi och amour-propre. Den förra typen av kärlek är en kärlek till den egna fortlevnaden; den yttrar sig i en stark vilja att skaffa boende, mat och trygghet. Den senare typen av kärlek är en kärlek till en god relativ position; den yttrar sig i en stark vilja att skaffa respekt, anseende och beundran från andra. Om detta kan man läsa i Frederick Neuhousers bok Rousseau’s Theodicy of Self-Love: Evil, Rationality, and the Drive for Recognition (Oxford University Press, 2008).

Det jag fastnade för i en recension av Wayne Martin var diskussionen om amour-propre, särskilt mot bakgrund av den diskussion som pågår inom nationalekonomin, där Robert Frank och andra ser denna typ av kärlek som välfärdssänkande och där de vill försöka minimera dess förekomst genom sådant som progressiva konsumtions- eller inkomstskatter. Människor ska hindras från att försöka förbättra sin relativa position genom att arbeta och konsumera ”för mycket”.

Rousseau verkar mer ha varit av uppfattningen att amour-propre är en oundviklig del av människans natur, även om de former den tar kan påverkas och formas. Antingen kan den bli ”eldig” och destruktiv eller fredlig och innefatta respekt för regler och andras utrymme att också försöka förbättra sin position. Frank et al. fokuserar enbart på den senare, mildare formen av amour-propre. Men till skillnad från dessa verkar Rousseau ha insett att denna strävan efter position är så stark att den inte går att utradera med institutionella eller politiska medel. Tvärtom kan det vara så att om den fredliga och respektfyllda egenkärleken förhindras, kan den ”eldiga” och destruktiva komma att framträda i högre grad. Summan av de strävanden som amour-propre ger upphov till kanske är konstant – och ett samhälle kanske mår bäst av att tillåta arenor där statusjakt förekommer. Den moderna nationalekonomiska litteraturen kan behöva bekanta sig med den filosofiska.

Martin skriver:

The healthy satisfaction of amour propre may, for instance, involve institutions and practices whereby individuals can pursue their passion for being recognized as the best in a certain domain — an ambition that is one of the first manifestations of amour-propre in Rousseau’s state of nature narrative, and that both Rousseau and Neuhouser credit in many of mankind’s greatest accomplishments. Individuals will characteristically seek out forms of personal relationship in which they can be valued above all others in the eyes of their beloved. If society is suitably ordered and educational practices suitably reformed, the desire for recognition can be satisfied without the widespread vice and misery that it has so often incurred.

Se även inläggen ”Hur stort hus vill du ha?”, ”Att få det bättre än andra” och ”Ska sport och smink beskattas?”.

Ekonomiska kriser verkar påverka människors sätt att tänka på ganska fundamentala sätt, enligt den nya studen ”Growing Up in a Recession: Beliefs and the Macroeconomy” av Paola Giuliano och Antonio Spilimbergo:

[W]e show that individuals growing up during recessions tend to believe that success in life depends more on luck than on effort, support more government redistribution, but are less confident in public institutions. Moreover, we find that recessions have a long-lasting effect on individuals’ beliefs.

Resultatet att människors uppfattning om vad som bestämmer framgång i livet påverkar deras inställning till omfördelning har belagts i tidigare forskning av Christina Fong. Men är det inte aningen märkligt att recessioner får unga människor att tro att de som upplever framgång gör det beroende på tur? Varför anses det vara mindre tursamt att vara framgångsrik i goda tider?

I förra veckan deltog professor Gilles Saint-Paul i den konferens med Mont Pelerin Society som anordnades i Stockholm. Han presenterade uppsatsen ”The Welfare State and the Rise of Paternalism”, i vilken han kommer fram till detta:

This article has discussed how the welfare state favours increasingly paternalistic policies, as society’s conception of the individual moves away from that of unitary, rational people, and considers them instead as made of multiple selves plagued by behavioural issues. One mechanism is that individual responsibility loses legitimacy and efficiency in a post-utilitarian society, leading to a substitution of coercive prevention measure for incentive schemes.

Paternalism när det gäller ekonomiska val är en sak. På konferensen kom Saint-Paul in på paternalism när det gäller politiska val, en tanke jag fann högintressant. Idén är att om man förespråkar ”ekonomisk paternalism” därför att ekonomiska aktörer kan förväntas bete sig irrationellt, och om sådan paternalism införs av politiska beslutsfattare, då kan en majoritet av väljarna tänkas rösta mot politiker som förespråkar ekonomisk paternalism. De vill vara fria att fatta sina egna konsumtionsbeslut, måhända under den felaktiga utgångspunkten att de är synnerligen rationella beslutsfattare. Den fråga Saint-Paul ställde var: Är det inte följdriktigt att den som i en sådan situation förespråkar ekonomisk paternalism även förespråkar ”politisk paternalism”? Precis som konsumenter har irrationella drag, har väljare det. Varför inte styra politiska val, om nu ekonomiska val ska styras, givet irrationalitet i båda kontexterna?

När det gäller ekonomiska val skiljs numera ofta på hård och mjuk (ofta kallad libertariansk eller liberal) paternalism. Medan den förra är tvingande, är den senare sådan att den framhäver vissa val som lämpligare än andra, t.ex. genom att ett default-val gäller. När det gäller politiska val skulle motsvarigheterna vara expertdiktatur – dvs. den rationelle experten vet vilket val som ska göras och gör det åt väljarna – samt ”libertariansk diktatur”. Det senare innebär att den rationelle experten identifierar det parti som en rationell väljare skulle välja och gör det till default-val. Kanske registreras det optimala partiet för alla väljare, men man kan gå till vallokalen om man vill ändra det. Eller så kan man tänka sig, om man vill ha en ännu mjukare politisk paternalism, att det parti som den rationelle experten har identifierat som optimalt får lägga sina valsedlar längst fram i vallokalen, medan andra partiers valsedlar döljs lite grann (ungefär som en libertariansk-paternalistisk caféägare kan dölja de olämpliga, feta bakelserna bakom nyttiga morötter på sin cafédisk).

Om den ekonomiske paternalisten inte vill bli en politisk paternalist, vilka är hans skäl? Varför är det rätt att styra irrationella människor på ett område men inte på ett annat? Varför ska irrationella väljare kunna blockera åtgärder som hjälper irrationella konsumenter att förbättra sitt beslutsfattande? Det kanske finns skäl att förespråka ekonomisk paternalism utan att förespråka politisk paternalism, men i så fall bör dessa skäl preciseras.

Se även Daniel Waldenströms kommentar samt de tidigare inläggen ”Den nya paternalismen problematiserad”, ”Är de som vill styra och ställa verkligen att lita på?” , ”Paternalism eller marknad?”, ”Det paternalistiska felslutet”, ”Kan libertariansk paternalism öka friheten?” och ”Paternalism kan minska välfärden”. Gilles Saint-Paul utkommer snart med boken The Post-Utilitarian Society (Princeton University Press), där han utvecklar sin analys. Media: SvD.

Det finns, enligt uppgift, personer som har fått för sig att de har levt tidigare liv. En ny studie, ”False Memory Propensity in People Reporting Recovered Memories of Past Lives”, publicerad i Journal of Abnormal Psychology, visar att sådana personer rent allmänt är mindre pålitliga när det gäller att minnas saker korrekt:

Relative to control participants, those reporting memories of past lives exhibited significantly higher false recall and recognition rates in the DRM paradigm, and they scored higher on measures of magical ideation and absorption as well.

Jag är inte förvånad.

Är du vacker? Tänk då på att du utgör en (ofta omedveten) förebild för andra. Detta visas i studien ”The Influence of Facial Attractiveness on Imitation”, publicerad i Journal of Experimental Social Psychology:

The fact that individuals like attractive people combined with the finding that individuals imitate the ones they like, suggests that they may be more prone to imitate attractive people. The present research extends previous work on attractiveness and imitation by examining this hypothesis. Using a novel coloring procedure, we show that attractive females are imitated more than unattractive females (Experiment 1) and that attractive males are imitated more than unattractive males (Experiment 2). Importantly, this imitation occurs without any direct or anticipated contact with the target individual and without awareness of the influence of attractiveness on imitation behavior.

Det vore intressant att se hur detta inflytande ser ut på olika områden. Är vackra människors konsumtion vägledande för andra? Gissningsvis förklarar det varför många reklammodeller ser mycket bra ut. Hur ser inflytandet ut när det gäller sociala normer och lagar? Om vackra människor börja bryta mot dessa, gör det det mer sannolikt att andra bryter mot dem (jämfört med om fula människor börjar med brytandet)? Är vackra människor därigenom ett slags sociala entreprenörer, som orsakar förändrade beteendemönster i högre grad än andra?

Teorin om rationellt beroende (som jag har nämnt här och här) säger att även konsumtion av beroende-
framkallande varor präglas av rationella bedömningar; och en hel del empiri ger teorin sitt stöd. En ny studie, ”Do Adolescents with Emotional or Behavioral Problems Respond to Cigarette Prices?”*, finner att även ungdomar med beteendeproblem och psykiska problem reagerar på predikterat sätt:

[W]e estimate the price elasticity of cigarette demand for adolescents who have behavioral or emotional problems. The results indicate that these adolescents are at least as responsive to cigarette prices as adolescents with no emotional or behavioral problems.

Homo economicus är, trots rykten därom, inte död.

*Tekin, Erdal, Mocan, Naci och Liang, Lan (2009). ”Do Adolescents with Emotional or Behavioral Problems Respond to Cigarette Prices?” Southern Economic Journal, 76(1): 67–85.

Män som gråter är inte så vanliga, även om de förekommer, särskilt inom sport. Men gör det så mycket om man håller tillbaka tårarna? Inte nödvändigtvis. En ny analys, ”Is Crying Beneficial?”, publicerad i Current Directions in Psychological Science, antyder att effekten av att gråta inte alltid är positiv:

Consistent with previous field studies, the majority of participants reported mood benefits after crying. However, respondents showed significant variation in their reporting of mood benefits, with a third reporting no mood improvement and a tenth even reporting feeling worse after crying.

Importantly, variation in social-environmental factors tracked the mood benefits of crying: Criers who received social support during their crying episode were more likely to report mood benefits than were criers who did not report receiving social support. Likewise, mood benefits were more likely when the precipitating events of a crying episode had been resolved than they were when events were unresolved. Finally, criers who reported experiencing negative social emotions like shame and embarrassment were less likely to report mood benefits. These findings demonstrate that crying may have diverse psychological consequences and that variation in the social context surrounding crying episodes helps to explain this heterogeneity.

En intressant fråga tycker jag är vad som förklarar människors olika gråtbenägenhet. Finns det t.ex. variation i biologiska bestämningsfaktorer – mellan och inom könen? Vilken roll spelar uppfostran och kulturella könsroller? Kan man tänka sig att för en given gråtbenägenhet har människor olika förmåga att hålla tillbaka tårar? För egen del gråter jag mycket sällan (även om jag i genomsnitt någon gång per vecka får tårar i ögonen). Jag tror att denna relativt begränsade tårproduktion beror på att jag inte har någon tendens att vilja gråta, snarare än att jag bekämpar tårarna med min vilja. I vilket fall förefaller det inte utgöra någon garanterad väg till lycka att gråta mer.

Se även inlägget ”Tårar i ögonen av bok eller film”.

Tänk på hur du klär dig: färger tenderar att associeras till moral och omoral. Det visar studien ”The Color of Sin: White and Black Are Perceptual Symbols of Moral Purity and Pollution”, publicerad i Psychological Science (preliminär gratisversion här):

There exists a moral purity metaphor which likens moral goodness to physical cleanliness … In three studies, we explored an unstudied, and underappreciated, aspect of this metaphor—its grounding in the colors black and white. We documented a moral Stroop effect indicating that people make such immorality-blackness associations quickly and relatively automatically. … Finally, indicative of a direct link between immorality-blackness associations and purity concerns, individuals who showed the moral Stroop effect considered cleaning (especially self-cleaning) products to be highly desirable.

Så vad försöker personer som klär sig helt i svart säga?

Tips: The Economist

Den här ansatsen för att studera självmord tycker jag om:

[W]e would like to emphasize the importance of studying suicide by employing a “rational” approach that complements the medical perspective on suicide, which assumes suicide to be the result of “irrational” behavior arising from mental illnesses such as depression and other psychiatric disorders.

Den formulerades först av Hamermesh och Soss i ”An Economic Theory of Suicide” och är utgångspunkt i översiktsstudien ”Socio-Economic Studies of Suicide: A Survey”. Grundtanken är att självmord begås när den diskonterade strömmen av nytta under återstoden av livet bedöms understiga en kritisk (kanske negativ) nivå. Denna teoretiska utgångspunkt implicerar att socioekonomiska variabler påverkar självmordsfrekvensen. Om det inte bara är psykiska problem som får folk att ta livet av sig, blir forskningsfrågan vilka andra faktorer som spelar roll.

Litteraturen har tittat på många variabler, och de empiriska resultaten är högst blandade. De mer tydliga resultaten: högre inkomst, högre befolkningstäthet och högre religiositet  ser ut att minska självmordsfrekvensen, medan högre inkomstojämlikhet, högre arbetslöshet, högre kvinnlig förvärvsfrekvens, högre skilsmässofrekvens och högre latitud/longitud ser ut att öka den. Dock ska tilläggas att kausaliteten i många fall är oklar, bl.a. därför att nästan alla studier använder sig av aggregerade, och inte individuella, data, och att det kan finnas bakomliggande förklaringar till både ovan nämnda variabler och självmordsfrekvensen som studierna inte fångar.

Se även inläggen ”Rationell syn på självmord”, ”Den irrationella döden”, ”Eldvapen och självmord”, ”Homosexualitet och självmord”, ”Självmordsbeteende gör livet ännu svårare” och ”Litium i dricksvattnet”.

Jag har hyllat oxytocin för dess förmåga att skapa tillit. Nu kommer dock en varning. En ny studie, ”Intranasal Administration of Oxytocin Increases Envy and Schadenfreude (Gloating)”, publicerad i Biological Psychiatry, rapporterar om ett experiment där personer fick spela ett slumpmässigt spel där de vann mindre, mer eller lika mycket pengar som en (påhittad) motståndare:

In comparison with the placebo, oxytocin increased the envy ratings during unequal monetary gain conditions involving relative loss (when the participant gained less money than another player). Oxytocin also increased the ratings of gloating during relative gain conditions (when the participant gained more money than the other player). By contrast, oxytocin had no effect on the emotional ratings following equal monetary gains nor did it affect general mood ratings.

Är det något jag inte önskar mig själva eller andra är det ett mer volatilt känsloliv med mer avund och skadeglädje. Vi ska nog ta det lite lugnt med oxytocin-nässprejen tills vidare. (Särskilt eftersom tillit har sina negativa sidor.)

Man kan tänkas vilja ge till välgörande ändamål för att man bryr sig om ändamålen i fråga eller därför att man känner social press att ge. I studien ”Testing for Altruism and Social Pressure in Charitable Giving”, av Stefano DellaVigna, John List och Ulrike Malmendier, undersöks vilket motiv som dominerar:

To distinguish the two types of motivation, we design a door-to-door fund-raising drive in which we vary the ability of households to seek or avoid a solicitor. Some households are informed about the exact time of solicitation with a flyer on the door-knob; thus, they can seek the fund-raiser if giving is welfare-enhancing, and avoid it if giving is welfare-decreasing. We find that the flyer reduces the share of households opening the door by 10 to 25 percent, suggesting that the average household seeks to avoid fund-raisers. Moreover, if the flyer allows checking a box for ‘Do Not Disturb’, giving is 30 percent lower. The latter decrease is concentrated among donations smaller than $10. These findings suggest that social pressure is an important determinant of door-to-door giving. … The estimates suggest that most of the door-to-door giving is due to social pressure, as opposed to altruism.

Man förstår nu varför olika organisationer anställer folk som stör en på gatan.

Nå, skulle det vara bättre om det social trycket inte existerade? Å ena sidan skulle därigenom många människor kunna använda resurser till annat, som ger dem större nytta; å andra sidan skulle därigenom många verksamheter som arbetar med behjärtansvärda aktiviteter få mindre resurser, vilket kan ge många potentiella mottagare lägre nytta. Vidare: Är det sociala trycket svagare i ett land med stor välfärdsstat, där många kanske känner att de redan ”ger” till välgörande ändamål via skattsedeln? Om trycket är högre i länder med liten välfärdsstat, innebär det att frivillig och obligatorisk finansiering av välfärd är substitut? Slutligen: Om du, oavsett motiv, skulle ge till ett välgörande ändamål, till vilken organisation skulle du då ge?

Se även inläggen ”Ska vi rädda liv? Kan vi?” och ”Bör avdragsrätt för gåvor införas?”.

I en översikt av forskningen om effekterna av försök att ändra sexuell läggning (sexual orientation change efforts, SOCE) kommer American Psychological Association fram till följande:

(a) an enduring change to an individual’s sexual orientation as a result of SOCE is unlikely, and some participants were harmed by the interventions; (b) sexual orientation identity, not sexual orientation, appears to change via psychotherapy, support groups, or life events; and (c) clients benefit from approaches that emphasize acceptance, support, and recognition of important values and concerns.

Och jag som trodde att det fanns terapi som fungerade för att göra homos strejta! Nu blir jag besviken.

Se även inlägget ”Bota homosexualitet?”.

De flesta förknippar skratt med positiva upplevelser. Men det finns gelotofober, som tvärtom upplever skratt som en mycket obehaglig företeelse:

Gelotophobia may be considered as a specific variant of shame-bound anxiety. It is defined as the pathological fear of being an object of laughter. This fear can be traced back to early childhood experiences of intense and repeated exposure to ”put-down,” mockery and ridicule in the course of socialization. Gelotophobes constantly fear being screened by others for evidence of ridiculousness. Thus, they carefully avoid situations in which they feel exposed to others. Gelotophobia at its extreme, therefore, involves a pronounced paranoid tendency, a marked sensitivity to offense, and a resulting social withdrawal.

Det finns tecken på en relation mellan mobbing och gelotofobi samt mellan tre känslor och gelotofobi:

Gelotophobia is notably related to the interplay of three emotions: fear, shame and the low disposition to happiness.

Gelotofober har ett problematiskt förhållande till humor:

Results showed that gelotophobes are less cheerful and characterize their humor style as inept, socially cold, and mean-spirited. They report less frequent use of humor as a means for coping and indulge less often in self-enhancing and social humor.

Det finns dock ingen relation till IQ; däremot till upplevd IQ:

Taken together the studies show that gelotophobia is not related to intelligence but that gelotophobes tend to have lower self-estimations of their own abilities and underestimate their true ability (i.e., psychometrically measured) by 6 IQ-points.

Själv är jag inte gelotofob – utom möjligen när jag i offentlig miljö befinner mig nära gäng av tonårsflickor som viskar och skrattar sinsemellan. Jag inbillar mig alltid då att det är mig de skrattar åt.

I ”Appearance DOES Matter”, publicerad i Science, menar Leslie Zebrowitz och Joann Montepare att framgångar i politiska val kan predikteras med hur barnsliga drag politiska kandidater har. De skriver:

Take a look at these two snapshots (see the figure). Which man is more babyfaced? Most viewers would say it’s the person on the right. And that’s the person who lost a 2004 U.S. congressional election to his more mature-faced and competent-looking opponent.

I en ny studie, ”Faces of Politicians”, publicerad i Journal of Experimental Social Psychology, undersöker jag och mina två medförfattare Henrik Jordahl och Panu Poutvaara om denna hypotes stämmer i finska val. Vi finner inte stöd för den:

Recent research has documented that competent-looking political candidates do better in US elections and that babyfaced individuals are generally perceived to be less competent than maturefaced individuals. Taken together, this suggests that babyfaced political candidates are perceived as less competent and therefore fare worse in elections. We test this hypothesis, making use of photograph-based judgments by 2772 respondents of the facial appearance of 1785 Finnish political candidates. Our results confirm that babyfacedness is negatively related to inferred competence in politics. Despite this, babyfacedness is either unrelated or positively related to electoral success, depending on the sample of candidates.

Skönt att höra för politiska kandidater med barnsliga ansikten, måhända. Däremot är det alltså fortfarande så, att personer med barnsligt ansikte uppfattas som mindre kompetenta, vilket ändå kan ge visst smolk i glädjebägaren.

Om någon skulle vilja erhålla hela studien som pdf-fil, går det bra att mejla mig.

Beteendeekonomen Robert Östling har skrivit en rapport om hur konsumenter bör skyddas, givet att de tenderar att begå misstag. Domare Richard Posner ställer en enkel fråga:

Behavioral economists are right to point to the limitations of human cognition. But if they have the same cognitive limitations as consumers, should they be designing systems of consumer protection?

Se även, på samma tema, inlägget ”Irrationalitet och förbud”.

New Scientist rapporterar om forskning som visar att omedveten bearbetning av beslutsunderlag kan ge bättre beslut:

The ”unconscious thought” theory for making complex decisions was proposed in a 2006 study by Ap Dijksterhuis at the University of Amsterdam in the Netherlands, and colleagues. The team showed volunteers a series of cars and their attributes on a screen, before asking half of them to think carefully about choosing the best car, and the other half to solve anagrams – a distraction technique to allow unconscious processing. Those in the anagram group were more likely to choose the cars with the best attributes, leading the researchers to conclude that it is best to leave tough choices to the unconscious (Science, vol 311, p 1005).

Två nya studier, som tar sin utgångspunkt i Dijksterhuis forskning, visar dock att besluten fattas redan före anagram-uppgiften. Komplexa beslut kan alltså, trots allt, tycks det, fattas omedelbart, utan att beslutsunderlaget behandlas på ett omedvetet plan. Det känns på något sätt tryggt att veta för en rationalist som jag.

Sigmund Freud, i Civilization and Its Discontents (1931):

In my Future of an Illusion (1927) I was concerned much less with the deepest sources of the religious feeling than with what the common man understands by his religion – with the system of doctrines and promises which on the one hand explains to him the riddles of this world with enviable completeness, and, on the other, assures him that a careful Providence will watch over his life and will compensate him in a future existence for any frustrations he suffers here. The common man cannot imagine this Providence otherwise than in the figure of an enormously exalted father. Only such a being can understand the needs of the children of men and be softened by their prayers and placated by the signs of their remorse. The whole thing is so patently infantile, so foreign to reality, that to anyone with a friendly attitude to humanity it is painful to think that the great majority of mortals will never be able to rise above this view of life.

Vem har skrivit följande rader?

Though it sounds paradoxical that in order to make us act rationally we should often find it necessary to be guided by habit rather than reflection—or, in other words, that to prevent ourselves from making the wrong decision we should deliberately reduce the range of choice before us—we all know that this is in practice necessary to make us effective in achieving our long-range aims.

Ja, vem kan det vara som talar sig varm för begränsad valfrihet? En beteendeekonom, måhända?

Se svaret genom att klicka här

Jag har under sommaren läst Robert Louis Stevensons lilla bok Strange Case of Dr. Jekyll and Mr. Hyde. En ruskig historia! Men också psykologiskt mycket intressant. Frågan är i vilken mån Dr. Jekyll är typisk när han beskriver sin dubbla natur i det avslutande kapitlet:

Though so profound a double-dealer, I was in no sense a hypocrite; both sides of me were in dead earnest; I was no more myself when I laid aside restraint and plunged in shame, than when I laboured, in the eye of day, at the futherance of knowledge or the relief of sorrow and suffering. And it chanced that the direction of my scientific studies, which led wholly towards the mystic and the transcendental, reacted and shed a strong light on this consciousness of the perennial war among my members. With every day, and from both sides of my intelligence, the moral and the intellectual, I thus drew steadily nearer to that truth, by whose partial discovery I have been doomed to such a dreadful shipwreck: that man is not truly one, but truly two.

Har du en ”ond” och en ”god” sida? Själv har jag svårt för en så dikotom uppdelning, som dessutom tycks utgå från en precis definition av ”ond” och ”god”. Snarare ser jag det som så, att många människor har en rad preferenser, varav vissa står i konflikt med andra (en intern konflikt) och varav vissa står i konflikt med andras preferenser (en extern konflikt). Å ena sidan kan man vilja göra x, men å andra sidan vill man det inte. Å ena sidan kan man vilja göra x, men andra kan vilja att man inte gör det. Konflikter, konflikter. Jag föreställer mig att många bär på preferenser som skulle chockera omgivningen – om de inte doldes eller förfalskades. Vi bär nog lite till mans på inslag av Mr. Hyde, även om vår yta är som Dr. Jekylls. Skulle vi, och andra, må bra av att vara mer ärliga om, och mer bejakande av, våra olika preferenser (eller personligheter)? Det kan man ju vara och göra utan att följa Dr. Jekylls exempel och ta ett medel som ger Mr. Hyde fritt spelrum. Det experimentet slutade ju inte så bra.

Vad får människor att bete sig, och att inte bete sig, på ett visst sätt? Många har fått för sig att de moraluppfattningar man har spelar stor roll. Måhända har de inspirerats av Kants syn på saken:

So on the Kantian view of moral psychology, (1) agents impose moral requirements on themselves, and (2) these self-imposed requirements are motivationally effective.

Problemet är bara att detta synsätt inte stämmer så väl överens med empirisk psykologisk forskning. Den ger istället stöd för Nietzsches moralpsykologiska uppfattning:

Nietzsche would say that people do have conscious moral principles but that these principles have only a limited impact on the behaviors they actually end up performing. More typically, people first perform certain behaviors and then develop principles that serve to justify the behaviors they have already performed. The most important factors in the origin of moral behavior are people’s basic psychological and physiological traits; the conscious moral principles largely serve as post hoc justifications for behaviors that would have been performed either way.

Detta är t.ex. intressant med tanke på vissa religiösa personers uppfattning, att människor förfaller till omoral utan religionens moraliska principer. Detta är också i linje med forskningsresultat som visar att människor runtom i världen, oavsett religiös uppfattning, har snarlika intuitioner i centrala moralfrågor.

*Båda citaten kommer från Knobe, Joshua och Leiter, Brian (2007). ”The Case for Nietzschean Moral Psychology.” I Leiter, Brian och Sinhababu, Neil (red.), Nietzsche and Morality. Oxford: Oxford University Press: 83-109.

Idag begravs de döda från branden i Rinkeby. Pappan till de omkomna har sagt följande:

Gud gav mig min familj och nu har han tagit den ifrån mig.

Det fick mig att tänka på att man kan ha ett av tre synsätt när något hemskt händer:

1. Det finns en allsmäktig och allvetande gud som är ytterst ansvarig för allt som sker. [Muslimers synsätt]
2. Det finns en allsmäktig och allvetande gud som inte är ytterst ansvarig för allt som sker. [Kristnas synsätt]
3. Det finns ingen allsmäktig och allvetande gud. [Mitt synsätt]

Jag finner den första synen mer intellektuellt tilltalande än den andra. Om man tror på en allsmäktig och allvetande gud måste rimligen allt som sker bero på att han vill att det ska ske. Det inser och erkänner muslimer, som pappan i Rinkeby, men sällan kristna, som istället (utan att lyckas särskilt väl) gör allt för att förneka detta. Förnekelsen sker antingen genom krystade försök till teologiska argument eller genom tal om ”mysterium”. Anledningen är att de annars tvingas erkänna att den gud de tror på inte är rakt igenom god. I den här fundamentala frågan föredrar jag alltså islams gudsbild framför kristendomens – den förra är logisk och hederlig.

Man kan förstås undra varför personer med den första synen väljer att dyrka en sådan gud, som orsakar lidande och död utan att behöva göra det, men det är en annan fråga, som snarast bör analyseras med psykologiska metoder. (Man kan ju tro på en guds existens utan att dyrka denne.)

Media: SvD, DN

Vi har nog alla upplevt ånger. Ånger implicerar att vårt beslutsfattande inte är helt perfekt och att vi begår misstag. Vissa tar det som grund för att föreslå paternalistiska ingrepp i människors valfrihet, där tanken är att människor ska hjälpas att slippa begå misstag och slippa ånger. Är det inte mycket bättre att förekomma misstagen? Måhända, men jag befarar att paternalister har en tendens att underskatta möjligheten att lära sig av misstag. Om man alltid ska beskyddas från livets faror torde ens karaktärsutveckling och förmåga att hantera nya beslutssituationer försvagas — vilket kan göra en verkligt sårbar när man står inför en situation utan skydd från ovan.

Experimentell forskning visar också att människor, benägna som de är att begå misstag och känna ånger, faktiskt förmår att lära av misstag och ånger och bete sig annorlunda i kommande valsituationer. I den nya studien ”Regret Once, Think Twice” sammanfattas den existerande litteraturen på följande sätt:

[W]hen making a choice, people anticipate the experience of regret based on their previous experience of regret relevant to the choice option. This leads to the general conclusion that the impact of experienced regret on subsequent choice is mediated through the anticipation of the experience of regret.

Så jag rekommenderar oss att ta det lugnt trots att människor begår fel. Annars kanske vi får ångra oss.

Se även ”Är ånger ett tecken på irrationalitet?” samt Peter Santesson-Wilsons inlägg ”Nyckelbarnen och den nya världen där inget får hända”.

Välkommen med på gudstjänst hos Kenneth Hagin (i vars bibelskola Livets Ords Ulf Ekman fick sin utbildning). Pastor Hagin inleder med att referera till det tillfälle då de första kristna började tala i tungor. I Apostlagärningarna 2:13 står det:

Men andra gjorde sig lustiga och sade: ”De har druckit sig fulla på halvjäst vin.”

Sedan brakar det loss i församlingen:

Nej då, det finns ingen konflikt mellan ett rationellt, vetenskapligt förhållningssätt till tillvaron och kristendom.

Tips: Jerry Coyne

För att härda ut med livets lidande. Det tycks åtminstone vara Nietzsches tes i The Birth of Tragedy. Han beskriver först hur kung Midas får satyren Silenus att klargöra vad som är allra bäst för människan (s. 49):

Miserable ephemeral race, children of chance and toil, why do you force me to tell you what is best for you not to hear? The very best of all things is completely beyond your reach: not to have been born, not to be, to be nothing. But the second best for you is – to meet an early death.

Nietzsche klargör sedan hur denna insikt hanterades (s. 50):

How else could that people, so sensitive in its emotions, so impetuous in its desires, so uniquely equipped for suffering, have tolerated existence, if the very same existence had not been shown to it surrounded by a higher glory in its gods.

Psykologi som förklaring till religion, med andra ord. Personligen har jag större förståelse för en föreställning om imperfekta gudar som metod för att härda ut med lidande än för en föreställning om en allgod, allsmäktig och allvetande – dvs. perfekt – gud. Faktum är att lidandets existens torde utgöra det starkaste argumentet mot en sådan guds existens.

Det är inte bara så att menstruationscykeln är relaterad till lägre löner för kvinnor; den tycks också relaterad till inställningen till personer med annan hudfärg. Detta enligt den nya studien ”Race Bias Tracks Conception Risk Across the Menstrual Cycle”, publicerad i Psychological Science:

We examined the effects of changes in conception risk across the menstrual cycle on intergroup bias and found that increased conception risk was positively associated with several measures of race bias.

Är detta ett utslag av ett atavistiskt grupptänkande, som grundas i en (måhända omedveten) föreställning om att det är viktigt att förmera den egna gruppen eftersom den annars hotas av andra grupper?

Sverige har höga alkoholskatter – t.ex. beskattas etylalkohol med 501,41 kr per liter ren alkohol. (Hur kom någon fram till de där 41 örena?) Ett argument för sådana skatter är att de kan hjälpa personer med svag förmåga till självkontroll att undvika hög konsumtion med negativa konsekvenser för dem själva och andra. Nu indikerar en ny studie, ”Sin Taxes: Do Heterogeneous Responses Undercut Their Value?”, att alkoholskatter påverkar olika gruppers efterfrågan på alkohol olika:

We recover two latent groups, one is significantly responsive to price but the other is unresponsive. … These results have policy implications. Only a subgroup responds significantly to price. Importantly, the unresponsive group drinks more heavily, suggesting that a higher price could fail to curb drinking by those most likely to cause negative externalities. In contrast, those least likely to impose costs on others are more responsive, thus suffering greater deadweight loss yet with less prevention of negative externalities.

Det verkar alltså som om de som mest skulle behöva hjälp av höga alkoholskatter, för egen och andras skull, är de som minst påverkas av dem i sina konsumtionsbeslut. Utgör detta ett argument mot sådana skatter?

Libertariansk (eller liberal eller mjuk) paternalism har lanserats, främst av Cass Sunstein och Richard Thaler (författarna till Nudge), som ett sätt att vägleda individer att fatta bättre beslut. Skillnaden mot traditionell paternalism är att beslutsfattare erbjuds ett default-alternativ, som gäller om de inte aktivt väljer något annat, vilket innebär att denna typ av paternalism inte eftersträvar ett tvinga någon att välja på ett visst sätt.

Detta kan låta bra, även för en liberalt sinnad person, men en ny studie, ”When Does Libertarian Paternalism Work?”, visar att libertariansk paternalism inte behöver vara välfärdshöjande:

In the face of non-cooperative incentives, libertarian paternalism may induce or worsen externalities that decrease welfare, even though it does not explicitly force people to act in a prescribed manner. In the paper, we analyze a theoretical model to characterize one such distortion: information acquisition and social learning. As Madrian and Shea (2001) demonstrate, default options have information content, which participants may take into consideration when making key decisions. Importantly, this may affect incentives to gather further information, which in turn may alter the success of information aggregation, either through social learning or information sales in the market. We explore when libertarian paternalism is more or less likely to add value given this externality. We show that default options are more likely to improve social welfare when acquiring information is costly, information is not easily shared across individuals, and people are more heterogeneous in their attributes or needs. Based on our model, default options will likely decrease welfare when the government knows less about its constituents, when people are heterogeneous, and when the value at stake in the decision is large.

Med andra ord är det viktigt att beakta effekter av libertariansk paternalism i ”allmän jämvikt”, där de fulla effekterna av åtgärder för att påverka ekonomiska aktörers agerande beaktas. Det räcker inte, för att motivera denna typ av paternalistiska åtgärder, att påpeka att individuella beslutsfattare ibland är irrationella: man måste också visa att åtgärder för att motverka irrationaliteten förbättrar situationen. Carlin et al. klargör att man inte kan utgå ifrån att så är fallet.

Se även ”Den nya paternalismen problematiserad”, ”Är de som vill styra och ställa verkligen att lita på?” , ”Paternalism eller marknad?”, ”Det paternalistiska felslutet” och ”Kan libertariansk paternalism öka friheten?”.
Tips: Tyler Cowen.

Beteendeekonomisk forskning påvisar inslag av irrationalitet i människors beslutsfattande. Till skillnad från traditionell mikroekonomisk teori är en möjlig implikation av dessa resultat att människor kan nå högre nytta genom en mer begränsad valmängd. Mer att välja på är inte alltid bättre.

Scott Beaulier och Bryan Caplan tillämpar i ”Behavioral Economics and Perverse Effects of the Welfare State”, publicerad i Kyklos, denna insikt på en analys av välfärdsstaten och, framförallt, de fattiga som mottar särskilt mycket stöd. De påpekar att mottagare av bidrag tycks mer irrationella än andra. Vad ska man dra för slutsats av det? Bl.a. att:

1. Det kan vara bättre för bidragsmottagarna med lägre bidrag.
2. Det kan vara bättre för bidragsmottagarna med bidrag med motprestationer.
3. Det kan vara bättre för bidragsmottagarna med öronmärkta bidrag, som t.ex. bara kan användas till mat eller hyra, än med kontantbidrag.
4. Det kan vara bättre för låginkomsttagare med regressiv beskattning av vissa varor (t.ex. cigarretter).

Som forskarna konstaterar:

Most obviously, if government assistance to the disadvantaged amplifies the ill effects of their judgmental biases and self-control problems, it strengthens the case for reducing the size of welfare benefits, limiting their duration, restricting eligibility, and even abolition. The more ”generous” programs are, the more likely they are to harm their ostensible beneficiaries further down the road.

En tillämpning av beteendeekonomisk forskning på välfärdspolitik har lyst med sin frånvaro alltför länge. Har Beaulier och Caplan inte en viktig poäng?

Robert Frank klankar ned på statustävlan och menar att den ger upphov till välfärdsförluster. Jag har dock anfört att hans analys kan vara missvisande, om det är så att entreprenörer, som skapar ekonomisk utveckling till gagn för de allra flesta, drivs av statustävlan. Till detta kan nu läggas en ny studie, ”Going Green to Be Seen”, accepterad för publicering i Journal of Personality and Social Psychology, som visar att statustävlan kan leda till mer miljövänlig konsumtion:

Why do people purchase pro-environmental ”green” products? We argue that buying such products can be construed as altruistic, since green products often cost more and are of lower quality than their conventional counterparts, but green goods benefit the environment for everyone. Because biologists have observed that altruism might function as a ”costly signal” associated with status, we examined in three experiments how status motives influenced desire for green products. Activating status motives led people to choose green products over more luxurious non-green products. Supporting the notion that altruism signals one’s willingness and ability to incur costs for others’ benefit, status motives increased desire for green products when shopping in public (but not private), and when green products cost more (but not less) than nongreen products. Findings suggest that status competition can promote pro-environmental behavior.

Visst kan statustävlan innefatta negativa konsekvenser, som att människor fås att lägga resurser på onödiga lyxprodukter som de endast köper för att imponera på andra, men analysen är allvarligt ofullständig om statustävlans positiva konsekvenser negligeras. Sådana finns uppenbarligen.

De flesta har nog hört talas om det experiment med marshmallows som genomfördes av Walter Mischel i slutet av 1960-talet, där barn fick välja mellan att äta en marshmallow direkt eller vänta ett tag och få två. The New Yorker har en fin essä om experimentet, vad det säger om människor och om aktuell forskning som har inspirerats av det. Det centrala budskapet är att en förmåga till självkontroll är mycket viktig för framgång i livet.

Vad avgör graden av självkontroll? En förmåga till ”metakognition”:

Mischel’s conclusion, based on hundreds of hours of observation, was that the crucial skill was the ”strategic allocation of attention.” Instead of getting obsessed with the marshmallow—the ”hot stimulus”—the patient children distracted themselves by covering their eyes, pretending to play hide-and-seek underneath the desk, or singing songs from ”Sesame Street.” Their desire wasn’t defeated—it was merely forgotten. ”If you’re thinking about the marshmallow and how delicious it is, then you’re going to eat it,” Mischel says. ”The key is to avoid thinking about it in the first place.” … ”If you can deal with hot emotions, then you can study for the S.A.T. instead of watching television,” Mischel says. ”And you can save more money for retirement. It’s not just about marshmallows.”

Självkontroll förefaller dessutom viktigare än IQ för akademisk framgång:

She [Angela Lee Duckworth] found that the ability to delay gratification—eighth graders were given a choice between a dollar right away or two dollars the following week—was a far better predictor of academic performance than I.Q.

Mischel menar att metakognition går att lära ut, även om det är oklart hur bestående effekterna av dessa ”mentala tricks” är. Hemmiljö och genetiskt arv kan göra det svårt att långsiktigt påverka sättet att tänka och hantera känslor (något forskningen just nu håller på att försöka utreda).

I och för sig kan man fråga sig vem som är lyckligast: den som lever för stunden eller den som är disciplinerad och framtidsinriktad. Jag skulle tro att den senare är det, så länge disciplin och framtidsinriktning fungerar som medel för att nå lycka längre fram. Det finns dock en typ av människor för vilka disciplin och framtidsinriktning blir mål i sig och som aldrig ger sig själva tillfälle att koppla av att njuta av livet. Lyckan är nog störst på den gyllene medelvägen.

Jag har tidigare skrivit om teorin om rationellt beroende – i samband med spelande och rökning. Tesen är att det inte behöver vara irrationellt att inleda konsumtion av en beroendeframkallande vara, eftersom konsumenter i allmänhet förmår beakta långsiktiga kostnader.

En av teorins upphovsmän, Kevin Murphy, utvärderar i en färsk intervju teorins prediktionskraft i kontrast mot en icke-rationell, myopisk teori, gällande i vilken mån konsumenter av beroendeframkallande varor beaktar framtida priser i sin nuvarande konsumtion:

The myopic theory says there should be a zero. Let’s say as a normalization, the rational addiction framework says you’d get a one; you actually kind of get a number like 0.7 or 0.75. So it’s closer to the rational model than the myopic model, but it’s not a 100 percent victory. It’s a 75 percent victory for the rational model. So it comes out to be a useful model for understanding behavior, but not a perfect model.

I dessa tider av beteendeekonomisk dominans kan det vara värt att påminna sig att teorier om rationella konsumenter inte är utan förmåga att prediktera mänskligt beteende.

Har beteendeekonomer överdrivit människors irrationalitet? Nya experimentella resultat om benägenheten att göra sig skyldig till det logiska felslut som kallas the conjunction fallacy, och som handlar om att tro att specifika omständigheter är mer sannolika än en allmän omständighet, antyder att så kan vara fallet. I ”On the Conjunction Fallacy in Probability Judgment: New Experimental Evidence Regarding Linda” konstateras följande:

This paper reports the results of a series of experiments designed to test whether and to what extent individuals succumb to the conjunction fallacy. Using an experimental design of Kahneman and Tversky (1983), it finds that given mild incentives, the proportion of individuals who violate the conjunction principle is significantly lower than that reported by Kahneman and Tversky. Moreover, when subjects are allowed to consult with other subjects, these proportions fall dramatically, particularly when the size of the group rises from two to three. These findings cast serious doubts about the importance and robustness of such violations for the understanding of real-life economic decisions.

Slutsatsen i sista meningen tycks mig viktig.

Tips: Overcoming Bias

Beteendeekonomi är en populär gren av nationalekonomin för tillfället. Den bör dock inte accepteras okritiskt. I detta års Max Weber-föreläsning, ”Is Behavioral Economics Doomed?”, tar professor David Levine ned beteendeekonomin på jorden lite grann, bl.a. genom att påpeka att nationalekonomi inte är psykologi:

The key difference between psychologists and economists is that psychologists are interested in individual behavior while economists are interested in explaining the results of groups of people interacting. Psychologists also are focused on human dysfunction – much of the goal of psychology (the bulk of psychologists are in clinical practices) is to help people become more functional. In fact, most people are quite functional most of the time. Hence the focus of economists on people who are ”rational.” Certain kinds of events – panics, for example – that are of interest to economist no doubt will benefit from understanding human dysfunctionality. But the balancing of portfolios by mutual fund managers, for example, is not such an obvious candidate. Indeed one of the themes of this essay is that in the experimental lab the simplest model of human behavior – selfish rationality with imperfect learning – does an outstanding job of explaining the bulk of behavior.

Det är alltså inte så att homo economicus är död. Han må behöva kompletteras på en del områden – ingen samhällsvetenskaplig modell är komplett eller perfekt – men i grunden lever han i viss välmåga.

Se även det tidigare inlägget ”Kritik av behavioral economics”.
Tips: Peter Santesson-Wilson.

Den beteendeekonomiska forskningen identifierar fall av individuell irrationalitet: ekonomiska aktörer präglas ofta av olika kognitiva imperfektioner i sitt beslutsfattande. Ekonomipristagaren Vernon Smith har emellertid påpekat att irrationalitet på individnivå inte behöver leda till ”irrationalitet” på makronivå:

Why is it that human subjects in the laboratory frequently violate the canons of rational choice when tested as isolated individuals but, in the social context of exchange, institutions serve up decisions that are consistent (as if by magic) with predictive models based on individual rationality?

Professor John List

Smiths resonemang får stöd i studien ”The Market: Catalyst for Rationality and Filter of Irrationality” av John List och Daniel Millimet, publicerad i B. E. Journal of Economic Analysis & Policy:

Using field experimental data gathered from more than 800 experimental subjects, we find evidence that the market is a catalyst for this type of rationality. The study then focuses on aggregate market outcomes by examining empirically whether individual rationality of this sort is a prerequisite for market efficiency. Using a complementary field experiment, we gathered data from more than 380 subjects of age 6-18 in multi-lateral bargaining markets at a shopping mall. We find that our chosen market institution is a filter of irrationality: even when markets are populated solely by irrational buyers, aggregate market outcomes converge to the intersection of the supply and demand functions.

Resultat som dessa antyder att man bör undvika att alltför snabbt dra slutsatsen att förekomst av individuell irrationalitet gör marknadsprocessen ”irrationell” och att den därför behöver styras, i alla möjliga sammanhang, av detaljerade statliga regleringar. Man bör inte stirra sig blind på mikroresultat i isolering, med andra ord, utan också se på hur individer i interaktion under vissa allmänna institutioner kan bete sig som om de vore rationella, med ”goda” makroutfall.

Tips: Café Hayek.

Familjens tillskyndare lyfter ofta fram att barn som växer upp med båda sina biologiska föräldrar i genomsnitt utvecklas och mår bättre än andra barn. Detta är en sanning med modifikation. En ny studie, ”Are Two Parents Always Better than One?”, indikerar att om föräldrarna bråkar mycket ger den familjebildningen inte fördelar för barnen jämfört med andra alternativ. Science Daily sammanfattar:

Adolescents tend to fare better — academically and behaviorally — when they live with both biological parents. But when their parents frequently argue, young adults are significantly more likely to binge drink than other teenagers. They also tend to smoke, and their poor school grades are similar to those of their peers who don’t have both biological parents at home.

Det gäller därför att vara nyanserad i synen på olika familjebildningar. Skilsmässa behöver t.ex. inte vara till barnens nackdel i en situation där föräldrarna skapar en konfliktfylld tillvaro för dem.

En man fick sömnproblem efter en operation, eftersom han började hallucinera operor:

Three days after the operation, he began to suffer from near complete insomnia and mentioned only briefly that ”this monkey music” kept him awake. His condition deteriorated and 5 days later he admitted, that he heard complete operas at night from the very first to the last chord, ”and you know how long these operas are”.

”Apmusik”? Nå, jag kan trots allt förstå hans aggression. Inte heller jag skulle vilja överfallas av långa operaverk nattetid.

I Aldous Huxleys roman Brave New World förekommer ett lyckobringande medel utan bieffekter som kallas soma. Huxley beskriver medlet så här:

The Soma of Brave New World had none of the drawbacks of its Indian original. In small doses it brought a sense of bliss, in larger doses it made you see visions and, if you took three tablets, you would sink in a few minutes into refreshing sleep. And all at no physiological or mental cost. The Brave New Worlders could take holidays from their black moods, or from the familiar annoyances of everyday life, without sacrificing their health or permanently reducing their efficiency.

Var man lite ledsen kunde man få höra detta (från kapitel 4, där Benito Hoover tilltalar Bernard Marx):

[Y]ou do look glum! What you need is a gramme of soma.

Javisst! Ett gram soma gör susen.

En tilltalande sak med soma är att det utgör en mer verklighetsbaserad lyckobringare än Robert Nozicks upplevelsemaskin. Eller resonerar du som Bernard Marx, att det är bättre att vara sig själv, sorgsen, än någon annan, lycklig (vilket är i linje med John Stuart Mills tänkande)? Eller oroar du dig för att soma skulle missbrukas av en stat som vill passivisera människor? För en sådan, mer samhällsfilosofisk analys rekommenderar jag essän ”Brave New World at 75″. I vilket fall är jag själv sugen på soma.

Vi har nog alla sett de små skyltarna på hotellrummen, där vi uppmanas att använda handdukarna mer än en dag av miljöskäl. En ny studie, ”A Room with a Viewpoint”, publicerad i Journal of Consumer Research, visar att det kanske mer är hänsynstagande till sociala normer än hänsynstagande till miljön som får människor att följa uppmaningen:

Two field experiments examined the effectiveness of signs requesting hotel guests’ participation in an environmental conservation program. Appeals employing descriptive norms (e.g., ”the majority of guests reuse their towels”) proved superior to a traditional appeal widely used by hotels that focused solely on environmental protection. Moreover, normative appeals were most effective when describing group behavior that occurred in the setting that most closely matched individuals’ immediate situational circumstances (e.g., ”the majority of guests in this room reuse their towels”), which we refer to as provincial norms.

Ja, människan är ett socialt djur, vilket kan utnyttjas för goda ändamål.

Vissa människor är socialt dominanta: de tar plats och utövar inflytande på andra, vare sig det sker medvetet eller omedvetet. Hur uppnås och signaleras dominans? I studien ”Dominance Cues in Nonverbal Behavior”, publicerad i Social Psychology Quarterly, undersöks hur kroppar, och hur kroppars förhållande sig till varandra, kan utöva dominans. Närmare bestämt undersöks fem kontrastpar: lång/kort, stående/sittande, fram/bak, höger/vänster samt man/kvinna. Resultaten, som anger de andelar av respondenterna som ansåg de olika fenomenen förmedla dominans, illustreras i denna figur:

Dvs. den dominerande kroppsliga metoden för att signalera dominans är längd. Faktum är att jag själv, likt Bernard Marx i Huxleys roman Brave New World, har en tendens att känna mig underlägsen dem som är längre än jag (187 cm lång). Notera också att långa personer tjänar mer än andra. Är det måhända dags att sätta de långa och dominanta på plats genom en längdskatt?

Människor har en förmåga att rodna. Charles Darwin kallade detta fenomen för ”the most peculiar and most human of all expressions.” En ny studie, ”The Remedial Value of Blushing in the Context of Transgressions and Mishaps”, publicerad i Emotion, indikerar att rodnandet fyller en social funktion:

After reading a vignette describing either a transgression (Experiment 1; N = 66) or a mishap (Experiment 2; N = 62), participants saw pictures of people with or without a blush and rated them on several dimensions (e.g., sympathy, trustworthiness). The results of both experiments supported the hypothesis that blushing has remedial properties. In most instances, blushing actors were evaluated more favorably than their nonblushing counterparts. Although people often consider blushing to be an undesirable response, our results showed that, in the context of transgressions and mishaps, blushing is a helpful bodily signal with face-saving properties.

Jag förvånas inte av resultatet — jag blir också i regel mildare inställd till någon som rodnar, och jag föreställer mig att de som aldrig rodnar är förhärdade brottslingar e.d. Kan detta resultat förklara varför en del kvinnor genom smink imiterar rodnande?

Tips: New York Times

Medaljer har visat sig stimulera blodgivning. Nu visar ny forskning av Bruno Frey m.fl., presenterad i uppsatsen ”What Is an Award Worth? An Econometric Assessment of the Impact of Awards on Employee Performance”, att icke-monetära belöningar av duktiga anställda stimulerar deras produktivitet:

Panel data from the call center of a large international bank allows us to estimate the impact of receiving an award on effort. The performance of winners proves to be significantly higher than that of comparable nonrecipients after the award has been presented. This increase in work effort is sizeable, robust, and not driven by reverse causation.

Jag vill ha en guldstjärna. Då kommer jag att sätta fart!

Under några år i 20-årsåldern var John Stuart Mill deprimerad, vilket han beskriver i sin Autobiography:

From the winter of 1821, when I first read Bentham, and especially from the commencement of the Westminster Review, I had what might truly be called an object in life; to be a reformer of the world. My conception of my own happiness was entirely identified with this object. …

But the time came when I awakened from this as from a dream. It was in the autumn of 1826. I was in a dull state of nerves, such as everybody is occasionally liable to; unsusceptible to enjoyment or pleasurable excitement; one of those moods when what is pleasure at other times, becomes insipid or indifferent; the state, I should think, in which converts to Methodism usually are, when smitten by their first “conviction of sin.” In this frame of mind it occurred to me to put the question directly to myself, “Suppose that all your objects in life were realized; that all the changes in institutions and opinions which you are looking forward to, could be completely effected at this very instant: would this be a great joy and happiness to you?” And an irrepressible self-consciousness distinctly answered, “No!” At this my heart sank within me: the whole foundation on which my life was constructed fell down. All my happiness was to have been found in the continual pursuit of this end. The end had ceased to charm, and how could there ever again be any interest in the means? I seemed to have nothing left to live for.

Jag har full förståelse för grunden för nedstämdheten, påverkad som jag är av Schopenhauer. När de stora målen inte längre ter sig önskvärda, eftersom deras uppnående tar bort den känsla av mål och mening som följer av att sträva efter deras uppnående, hur ska man då finna grund för glädje? I de små målen? Är de tillräckliga? Och framförallt: kännetecknas inte de av problemet att deras uppnående leder till tristess och ett ständigt behov av ett ekorrhjul av nya små mål och deras uppnående?