Nonicoclolasos

ICA funderar på att sluta sälja cigaretter. Gör slag i saken, säger jag. Som läsare av denna blogg vet tar jag avstånd från många former av statlig paternalism, men det är viktigt att klargöra att motstånd mot förbud av fenomen x inte med automatik innebär att man tycker att fenomen x är bra. Som Richard Thaler och Cass Sunstein klargör i en ny bok kan man, som kontrast till statlig interventionism, tänka sig en rad situationer där människors val kan (och bör) påverkas medvetet av andra människor i situationer av frivillig interaktion. Näringsidkare kan t.ex. tänkas försöka påverka kunders livsstil genom att inte föra visa varor i sitt sortiment. Detta är principiellt förenligt med privat äganderätt och ett fritt samhälle, som jag förstår begreppen.

Frågan blir då vad som ska anses vara “bra” försök att påverka andras val. Som jag ser det kan inte den frågan besvaras objektivt, utan det handlar om subjektiva värderingar (precis som frågan om vilka ordningsregler som är bra). Jag råkar ogilla cigaretter och finner det bra om de frivilligt görs mindre tillgängliga. Andra kanske råkar ogillar icke rättvisemärkta varor och finner det bra om de frivilligt görs mindre tillgängliga. Det har de rätt att anse att verka för, men jag har också rätt att bojkotta den typen av affär. Det är så en experimentell marknadsekonomi fungerar.

Avslutningsvis kan jag nämna att det har blossat upp en debatt om det begrepp Thaler och Sunstein använder för frivilliga försök att försöka påverka andra människors val, libertarian paternalism. Se en kritik av professor Daniel Klein (med svar från Sunstein och svar från Klein), en annan kritik av professor Gregory Mitchell (med svar från Sunstein och Thaler) samt en kommentar av professor Gary Becker. Själv ogillar jag just begreppet libertariansk paternalism (och föredrar föreslagna alternativ, t.ex. mjuk paternalism eller frivillig paternalism), men jag har inget principiellt emot fenomenet.

Hur ofta hör man inte klagomål på marknadsekonomin, såväl från vänstersympatisörer som “beteendeekonomer”, som säger att den erbjuder för stor valfrihet?

Från vissa på vänsterkanten anförs att marknadsekonomin är ineffektiv, eftersom den tillåter flera sorter av allting. Det vore bättre, menar de, att tillverka en tandkräm för att slippa marknadsföringskostnader samt för att kunna dra fördel av stordriftsfördelar i produktionen. Därför ligger det i konsumenternas intresse att valmöjligheterna begränsas.

Från vissa beteendeekonomer anförs att människor dels inte orkar med att välja och dels att de, när de väljer, ofta väljer irrationellt pga. olika kognitiva imperfektioner. Därför kan det vara i konsumenternas intresse att valmöjligheterna begränsas.

Nå, nu när det visar sig att det bara finns en sorts kyckling att köpa i Sverige verkar konsumenterna bli rejält upprörda. Det verkar som om de faktiskt värdesätter valfrihet. Men hur ska de som vurmar för begränsad valfrihet ha det? Ska de köra över människors preferenser på kycklingområdet? På elbolagsområdet? På PPM-området? På kaffeområdet? (Det finns många alternativ på Espresso House!)

En av tre svenskar oroar sig inte för klimathotet, visar en ny undersökning. De kanske har läst vad professor Richard Tol har att säga? T.ex. detta:

We must do something and should now begin, that’s where I agree with Stern. But there is no risk of damage that would force us to act injudiciously. We’ve got enough time to look for the economically most effective options rather than dash into ‘actionism’ which then becomes very expensive.”

Fackförbundet SEKO har beställt en opinionsmätning som visar att svenska folket inte vill privatisera vissa statligt ägda företag (t.ex. Posten, Apoteket och Vattenfall). Givetvis kan dessa svar ifrågasättas på flera grunder — t.ex. vad gäller frågornas utformning och de svarandes kunskap om effekter av statligt kontra privat ägande.

Men här vill jag sätta fokus på ett annat problem med svaren, nämligen att de antagligen i hög grad har att göra med status quo bias. Dvs. de svarande är vana vid att dessa företag ägs av staten och känner sig emotionellt tilltalade av det just därför att de är vana vid det. Att så är fallet tycker jag indikeras av att få som motsätter sig privatiseringar förespråkar statliga uppköp av företag. Just den mix av statlig och privat ägande som råkar finnas just nu vill man ha kvar. Men om de argument som framförs mot privatisering är korrekta, vore det prima om staten ägde fler företag. Det faktum att den slutsatsen inte dras indikerar att den verkliga orsaken till privatiseringsmot-
ståndet istället troligen är status quo bias.

Och en sådan grund är sällan rationell. Nationalekonomer inom “behavioral economics” talar ofta om behovet av paternalistiska ingrepp för att hjälpa människor präglade av denna bias att fatta mer rationella beslut. Men politiken som metod för att hjälpa är kanske inte helt lyckosam, när väljarna lider av samma bias. Och politikerna själva lider antagligen också av den. I vilket fall kan de endogent förväntas styras av väljarnas bias.

Summa summarum: SEKO:s propaganda, liksom politisk retorik om att värna “våra gemensamma tillgångar”, bör tas med en stor nypa salt, om inte statliga uppköp av privata företag också förespråkas. Det senare torde vara ett nödvändigt villkor för att privatiseringsmotståndet ska kunna respekteras. (Det är dock inte ett tillräckligt villkor.)

När jag läste om ett lågkvalitativt tv-program slog det mig att ett uttalande av en deltagare utgör en bra utgångspunkt för en kort diskussion om irrationalitet:

Jag visste inte att det skulle bli så här. Med facit i hand så skulle jag absolut inte ha gjort det.”

Dvs. hon fick ett erbjudande om att delta i ett tv-program. Hon valde frivilligt att tacka ja men ångrade sig ex post.

Har hon betett sig irrationellt? Det beror på hur man definierar begreppet. Om rationalitet innebär att man väljer de medel som bäst uppnår ett givet mål tycks svaret jakande. Om hennes mål är lycka trodde hon antagligen först att medverkan skulle öka hennes lycka, men de facto minskade den.

Men man kan modifiera definitionen av rationalitet, så att begreppet innebär att man väljer de medel som bäst uppnår ett givet mål givet en viss grad av information. Den aktuella kvinnan gjorde en bedömning av de förväntade effekterna av medverkan, men det visade sig att de var felaktiga. Var hon därför irrationell? Det beror på, återigen.

Å ena sidan kan man säga att om hon använde all möjlig information, och om hon gjorde en sannolikhetsbedömning på grundval av den som sedan visade sig felaktig, var hon rationell, trots allt. Hon gjorde den bästa möjliga bedömningen. Å andra sidan kan man säga att om hon använde mindre än all möjlig information, var hon irrationell. Dvs. mer information fanns att skaffa, men hon valde att inte göra det. Hade hon gjort det hade hon haft större chans att inse att lyckoeffekten av medverkan skulle bli negativ. Men kanske är även denna slutsats förhastad. Ty även om mer information fanns att skaffa skulle en rationell kalkyl kunna ge vid handen att ett annat användande av begränsade resurser gav större lycka, såväl ex ante som ex post, än om dessa hade använts för att samla mer information. Att samla information är nämligen kostsamt.

Nu känner jag inte kvinnan i fråga, så jag kan inte bedöma hur hon fattade sitt beslut att medverka i detta undermåliga program. Men det tycks mig inte alls orimligt att anse beslutet rationellt.

Varför är detta resonemang intressant? Främst, tycker jag, därför att många reflexmässigt tar ånger som intäkt för att människor är irrationella beslutsfattare, vilket inte alls är säkert. Och om det inte är säkert försvagas många argument för paternalism, regleringar och förbud, som ska “hjälpa” människor att fatta bra beslut. Men även om det vore så att ånger tveklöst implicerade irrationalitet följer inte att paternalism, regleringar och förbud är önskvärda. Att inse det är tecken på förmåga till rationellt tänkande.

Uppdatering: Robert Östling tar upp ett område där man skulle kunna tänka sig att vissa ångrar sig: arbetsmängden. Men implicerar ånger på ålderns höst att arbetsbesluten tidigare i livet var irrationella? Det är jag långt ifrån övertygad om. Varför ska jag-som-gammal få sätta sig till doms över jag-som-ung?

En ny amerikansk studie ger belägg för att många väljare är okunniga. Den visar att många, särskilt outbildade väljare på landsbygen, straffar det parti som sitter vid makten om jordbruket har drabbats av en torka. Detta är dock uppenbart en orsak som sittande parti inte har haft möjlighet att påverka.

Det fäster uppmärksamheten på svårigheter för väljare att utvärdera ett parti som sitter vid makten. Ty i) har väljare kunskap om hur de variabler de bryr sig om har utvecklats?; ii) har väljare kunskap om vad som har orsakat och vad som inte har orsakat dessa variablers utveckling?; och iii) har väljare kunskap om vad som skulle ha hänt om någon annan hade suttit vid makten?

Svaren på dessa frågor är antagligen i hög grad nekande. Som Ilya Somin påpekar:

Scholars have long documented the limits of voter knowledge about the institutions and policies of the government. That ignorance is not a moral failing. The rational voter has little incentive to gain more knowledge about politics because his or her vote is unlikely to affect the outcome. Since gaining more knowledge offers few benefits and substantial costs, the average citizen remains ignorant, though rationally so.”

Man kanske här kan knyta an till den svenska sysselsättningsdiskussionen. Sysselsättningen har ökat sedan regeringsskiftet, men oppositionen hävdar dels att den började öka redan tidigare (vilket antyder att den skulle kunna ta åt sig äran) och dels att detta beror på en god konjunktur, som regeringen inte är orsak till. Det ligger förstås en del i detta, närmare bestämt kan oppositionen sägas ha rätt till 2/3. Konjunkturinstitutet uppskattar att ungefär 1/3 av de nya jobben beror på den nuvarande regeringens politik.

Men känner väljarna till hur sysselsättningen har förändrats? Känner de till vad som ligger och vad som inte ligger bakom förändringen? Och har de möjlighet att bedöma hur sysselsättningen hade utvecklats med en annan regering? Min gissning om svaren på dessa tre frågor är åt det pessimistiska hållet.

Mot denna bakgrund tillhör inte jag dem som oroas över lågt valdeltagande.

Sverige har en tradition av samhällsengagerade nationalekonomer. På senare år har många emellertid noterat att nationalekonomer lyser med sin frånvaro i viktiga offentliga debatter. Det sätter fingret på en viktig fråga. Hur ska nationalekonomer (och andra samhällsvetare) förhålla sig till politiken? Ska de bidra aktivt med råd om ekonomiska reformer? Eller ska de helt strunta i politiken och enbart fokusera på att bedriva forskning?

Ett svar ges av ekonomipristagaren James Buchanan. Han menar, likt en annan ekonomipristagare, Milton Friedman, att nationalekonomen qua nationalekonom ska ägna sig åt positiv (dvs. rent kunskapsframtagande, icke-normativ) nationalekonomi. Men inom ramen för en sådan inriktning menar Buchanan att ekonomen kan och bör föreslå reformer som hypoteser om Paretoförbättringar.

Ekonomen är då fortfarande en positiv ekonom i meningen att han inte förespråkar en viss reform: han lägger i stället fram ett eller flera reformförslag utifrån bedömningen att något av dem kommer att befinnas önskvärt av samtliga medborgare. Konsensus är alltså kriteriet för om ett förslag är bra eller dåligt, inte ekonomens egen bedömning av andras värderingar eller, framförallt inte, ekonomens egna värderingar. Genom konsensus avslöjas, i form av ett faktiskt val, om ett förslag förbättrar alla människors situation eller ej.

Buchanan fomulerade denna syn redan 1959* men har ofta återkommit till och utvecklat den, t.ex. i sin Nobelföreläsning:

But the political economist may, cautiously, suggest changes in procedures, in rules, that may come to command general assent. Any suggested change must be offered only in the provisional sense, and, importantly, it must be accompanied by a responsible recognition of political reality. Those rules and rules changes worthy of consideration are those that are predicted to be workable within the politics inhabited by ordinary men and women, and not those that are appropriate only for idealized, omniscient, and benevolent beings.”

Givetvis finns det saker att diskutera med hans syn, t.ex. om total konsensus är ett användbart kriterium (han modifierar sin syn och godtar kvalificerad majoritet), om kompensation ska föreslås för att “alla” (även initiala förlorare) ska stödja ett förslag, hur representativ demokrati ska kunna förenas med detta perspektiv samt om detta kontraktarianska kriterium** är rimligt till att börja med.

Men trots problem finner jag perspektivt ovanligt och uppfriskande. Nationalekonomen ska först och främst skaffa kunskap om världen, och som en del i denna kunskap kan ingå att bedöma reformförslag utifrån människors vilja att acceptera dem. Det blir ett sätt för ekonomen att identifiera potentiella Paretoförbättringar utan att själv förespråka särskilda policyförslag.

__________________________________

*Buchanan, J. M. (1959). “Positive Economics, Welfare Economics, and Political Economy.” Journal of Law and Economics, 2 (October): 124—138.
**Se vidare Buchanan, J. M. (1975). The Limits of Liberty: Between Anarchy and Leviathan. Chicago: University of Chicago Press.

Apropå The Myth of the Rational Voter så ropade, under valkampanjen 1956, en kvinna till den demokratiske presidentkandidaten Adlai Stevenson:

Senator, you have the vote of every thinking person!”

Varpå Stevenson replikerade:

That’s not enough, madam, we need a majority!”

Bertrand Russell, i Human Society in Ethics and Politics:

There is something feeble and a little contemptible about a man who cannot face the perils of life without the help of comfortable myths. Almost inevitably some part of him is aware that they are myths and that he believes them only because they are comforting. But he dares not face this thought! Moreover, since he is aware, however dimly, that his opinions are not rational, he becomes furious when they are disputed.”

Valborgsmässoafton igen. Inget fel i att fira vårens ankomst (vilket i mitt fall sker på Nalens restaurang). Men att sjunga med i Vintern rasat ut… där går gränsen! Denna låt innehåller nämligen den värsta sortens vurmande för naturen. Vers 2 lyder (och sjung nu för allt i världen inte den):

Ja, jag kommer! Hälsen, glada vindar,
ut till landet, ut till fåglarne,
att jag älskar dem, till björk och lindar,
sjö och berg, jag vill dem återse,
se dem än som i min barndoms stunder
följa bäckens dans till klarnad sjö,
trastens sång i furuskogens lunder,
vattenfågelns lek kring fjärd och ö.

Nej, jag kommer inte ut till landet eller fåglarne. Jag älskar inte björk och lindar, sjö och berg. Jag struntar i trastens sång och i vattenfågelns lek. Ja, sådan är jag. (Och adjunkt Vilhelm Persson.)

Nu har Christopher Hitchens bok om religion, God Is Not Great: How Religion Poisions Everything, utkommit på svenska med titeln Du store Gud? Hur religionen förgiftar allt. Han menar inte bara att religionen är falsk utan också att den är skadlig. Köp, läs och lär här.

I detta tv-inslag diskuterar han sin bok:

Tydligen var människan nära utrotning för ca 70 000 år sedan. Hade det varit hemskt om så skedde? De flesta svarar nog jakande på den frågan, men inte jag. Som jag ser det har något bara värde om det värderas av en levande, medveten varelse. Om det inte längre finns några sådana varelser, spelar inget någon roll — inte heller icke-existensen av människor.

Men, tänker kanske någon läsare, allt mänskligt liv de senaste 70 000 åren har väl innefattat lycka? Kan man inte säga att det är bättre att denna lycka har kunnat upplevas? Nej, eftersom resonemanget utgår från den felaktiga utgångspunkten att utebliven lycka kan beklagas av någon. Däremot är det förstås utmärkt, när vi nu faktiskt fortfarande existerar, att livet för de flesta ter sig lyckligt.

För övrigt lär människosläktet faktiskt försvinna en vacker dag, när solen börjar trixa. Det är inget som jag tycker bör beklagas. Ty ingen som bryr sig kommer att finnas kvar.

Om människor tenderar att begå misstag på marknaden, pga. olika psykologiska egenskaper som får dem att inte beakta viktig information och långsiktiga konsekvenser, är det ett argument för att staten ska styra mer? I en viktig uppsats påpekar professor Ed Glaeser följande:

The behavioral economists’ most profound attack on the neoclassical paradigm is in the area of welfare economics, where the selfcontrol literature suggests more freedom is not necessarily better … [W]hile the behavioral economists have ably illustrated the flaws inherent in consumer decisions, policy decisions require weighing the losses from error in the market with the losses from errors in the political sphere. After all, we don’t have the option of a perfectly informed, social planner who maximizes our welfare. Psychological errors in the political market will tend to be far more severe than errors in the product market. As a result, increased psychological realism will probably tend to make us more, not less, wary of government intervention.”

Detta är en insikt som många “beteendeekonomer”, som utgår från människan som en imperfekt beslutsfattare, tenderar att glömma bort alltför ofta, men som fler ekonomer än Glaeser har.

Se även ett tidigare inlägg om Glaeser och paternalism.

Professor Torben Spaak vid Uppsala universitet är en jurist/rättsfilosof i min smak. I en färsk artikel* diskuterar han bl.a. det viktiga begreppet moralisk antirealism. Begreppet implicerar, som namnet antyder, avvisandet av moralisk realism, dvs. uppfattningen att “moraliska fakta är begreppsligt (eller metafysiskt) oberoende av människors moraliska uppfattningar”. Enkelt uttryckt avvisas, i den antirealistiska hållningen, existensen av en objektiv moral. Två argument anförs till stöd för detta synsätt:

Jag menar nu att moralisk antirealism är en rimlig teori. För det första utgör förekomsten av utbredd moralisk oenighet visst stöd för uppfattningen att det inte finns några moraliska fakta som är begreppsligt oberoende av människors moraliska uppfattningar. … Som John Mackie påpekar kan man inte rimligen anse att moralisk oenighet beror på spekulativa slutledningar eller på hypoteser som baseras på otillräcklig eller bristfällig evidens. Mackies uppfattning är i stället att ‘[d]isagreement about moral codes seems to reflect people’s adherence to and participation in different ways of life’. Jag delar denna uppfattning. För det andra kan man tycka att vi borde ha kunnat komma överens om något slags metod för lösande av moralisk oenighet, om det nu hade funnits moraliska fakta som varit oberoende av människors moraliska uppfattningar. Men hittills har vi inte lyckats komma överens om någon sådan metod.” [Fetstil tillagd.]

Jag kan bara instämma. Och det tycks mig som om det vanligast förekommande argumentet till stöd för den moraliska realismen är att man vill att det ska finnas en objektiv moral. Ett mindre bra argument.

___________________________________

*Spaak, Torben (2007). “Relativism i juridiken.” Tidsskrift for Rettsvitenskap, 120(1): 361—387.

Daniel Waldenström föreslår, liksom PJ, att staten ska sälja ut Svenska Spel, att privata aktörer ska sköta spelmarknaden och att staten ska beskatta spelandet för att motverka problem med beroende.

Jag instämmer — och tycker att det är konstigt att beskattning som alternativ till monopol har framförts som förslag av så få (i ett land där många annars är så förtjusta i just beskattning). I diskussionen om Svenska Spel tycks alla tvärtom utgå ifrån att spelberoende enbart uppvisar irrationella drag och att det enda som kan hålla spelberoendet i schack därför är en återhållsam, statlig speloperatör.

Men det finns tvärtom såväl teoretiska som empiriska belägg* för att beroende rent allmänt kan vara ett för individen rationellt fenomen, i betydelsen att beroendebeteende kan förstås som en del av en konsekvent och långsiktig nyttomaximeringsplan. Forskningen implicerar bl.a. att beroende människor är långsiktigt priskänsliga — sannolikheten att bli beroende och graden av konsumtion påverkas bl.a. av det totala priset, i vilket en skatt kan ingå.

Som Becker et al. (1991: 240) konstaterar:

The evidence from smoking, heavy drinking, and gambling rather strongly supports our model of rational addiction. In particular, long-run price elasticities are sizable and much bigger than short-run elasticities, higher future as well as past prices reduce current consumption, lower-income persons respond more to changes in prices of addictive goods than do higher-income persons, whereas the latter respond more to changes in future harmful effects, and younger persons respond more to price changes than older persons.”

_____________________________________

*Se t.ex.
Becker, Gary S. och Murphy, Kevin M. (1991). “A Theory of Rational Addiction.” Journal of Political Economy, 96(4): 675—700.
Becker, Gary S., Grossman, Michael och Murphy, Kevin M. (1991). “Rational Addiction and the Effect of Price on Consumption.” American Economic Review, 81(2): 237—241.
Gruber, Jonathan och Koszegi, Botond (2001). “Is Addiction ‘Rational’? Theory and Evidence.” Quarterly Journal of Economics, 116(4), 1261—1303.
Mobilia, Patricia (1993). “Gambling as a Rational Addiction.” Journal of Gambling Studies, 9(2): 121—151.

Jag är alltsedan sommaren 1993, då jag gick en doktorandkurs på Stockholms universitet, förtjust i rättsekonomi, dvs. analys av juridiska frågor med hjälp av ekonomisk teori. Inte minst tycker jag om ämnets fokus på att reda ut konsekvenserna av olika sätt att utforma lagar och straff.

En färsk studie exemplifierar denna typ av analys. Ofta hävdas att hårdare straff är bra, eftersom det helt enkelt anses “rätt” att brottslingar straffas. Men den rättsekonomiska analysen tittar på konsekvenserna av straff. Och nyss nämnda studie klargör att hårdare straff för försök att komma undan när man har begått brott sannolikt inte är en bra metod för att minska brottsligheten:

Efforts to avoid punishment are socially wasteful. Not only do they limit the deterrent effect of punishment, but they may actually lead to the paradoxical result that more severe punishment for crime induces more crime. … The main results of this paper are that (1) ex ante regulation, if feasible, reduces the incentives to engage in avoidance and consequently in crime; whereas (2) ex post punishment of avoidance may induce more avoidance and more crime. The intuitive reason for the latter result is twofold: ex post punishment of avoidance increases not only the costs but also the benefits of avoidance; and avoidance and crime are generally complements.”

Nu kan man som sagt tycka att hårdare straff är bra ändå, bara för brottslingar förtjänar hårda straff, men man ska då vara medveten om att detta kan leda till högre brottslighet.

Se tidigare inlägg om varför rättsekonomi är ett ganska litet ämne i bl.a. Sverige och om en primitiv syn på brottslingar.

Ekonomer brukar påpeka att skatter är ineffektiva i den mån de påverkar människor att bete sig annorlunda än om skatterna inte funnes på plats.* T.ex. kan en högre marginalskatt på arbete leda till ett lägre arbetsutbud. Detta resonemang utgår dock ifrån att ekonomiska aktörer känner till hur höga skatterna är. Och det finns tecken på att många underskattar skatternas storlek, dvs. att det finns fiskal illusion.

Min poäng här är att i den grad skatters storlek underskattas torde deras ineffektivitetskostnader bli lägre.** Om jag funderar på att arbeta mer än jag gör idag är min marginalskatt på arbetsinkomster en relevant faktor att beakta. Men om jag tror att den är 30 snarare än 55 procent, fastän den de facto är 55 procent, lär mitt arbetsutbud, allt annat lika, bli högre än om jag har korrekt kunskap.

Är detta ett skäl att försöka dölja skatternas storlek? Kanske, men mot denna positiva effekt av okunnighet får vägas åtminstone två negativa effekter. För det första kan skatter anses ha andra kostnader än ineffektivitet, t.ex. minskad möjlighet för människor att bygga upp ett sparkapital, och dessa kostnader är en funktion av faktiska, inte upplevda, skatter. För det andra finns det en demokratisk kostnad i att ha ett system som inte är transparent. Medborgare fattar då inte politiska beslut på basis av korrekt kunskap, vilket kan resultera i politiska beslut som de egentligen inte önskar sig.

Se även detta tidigare inlägg om synliga och osynliga skatter.

________________________

*En uppskattning tyder på att dessa ineffektivitetskostnader är höga, men de är svåra att operationalisera och mäta. Det bör också påpekas att skatter kan vara effektivitetshöjande om de korrigerar externa effekter.
** Buchanan [1967: 138] antyder denna möjliga konsekvens av fiskal illusion. Se
Buchanan, James M. (1967). Public Finance in Democratic Process: Fiscal Institutions and Individual Choice. Chapel Hill, NC: The University of North Carolina Press.

Varför röstar människor i politiska val? Det kan knappast bero på att de vill påverka politiken, eftersom en röst inte spelar någon roll. Istället kan man tänka sig att vissa röstar pga. en upplevd plikt och att andra röstar pga. ett socialt tryck. En ny studie* visar att den senare faktorn tycks ha störst förklaringsvärde. Abstract:

Voter turnout theories based on rational self-interested behavior generally fail to predict significant turnout unless they account for the utility that citizens receive from performing their civic duty. We distinguish between two aspects of this type of utility, intrinsic satisfaction from behaving in accordance with a norm and extrinsic incentives to comply, and test the effects of priming intrinsic motives and applying varying degrees of extrinsic pressure. A large-scale field experiment involving several hundred thousand registered voters used a series of mailings to gauge these effects. Substantially higher turnout was observed among those who received mailings promising to publicize their turnout to their household or their neighbors. These findings demonstrate the profound importance of social pressure as an inducement to political participation.”

Frågan är dock om ett högt valdeltagande är eftersträvansvärt. Bör vi utöva social press på vänner och bekanta att gå och rösta? Det är inte alls självklart. Se mer om det här, här och här.

_____________________________

*Gerber, A. S., Green, D. P. och Larimer, C. W. (2008). “Social Pressure and Voter Turnout: Evidence from a Large-Scale Field Experiment.” American Political Science Review 102(1): 33–48.

Det verkar inte finnas stöd för det i forskningen:

However, according to Krebs, an eminent scientist and principal of Jesus College, Oxford, there is still no reliable, peer-reviewed evidence to show that there is any clear health benefit to eating this ‘green’ produce.”

Hur ska man betrakta socialministerns nya arbetsgrupp, som under Anders Miltons ledning bl.a. ska försöka minska antalet oönskade graviditeter? Positivt, tycker jag. Inte för att det är fel för kvinnor att genomgå abort om de inte vill ha barn – tvärtom! – utan för att det är mindre kostsamt (i vid mening) att uppnå målet om barnfrihet på andra sätt än genom abort. Ty:

1. Det är lättare för kvinnan, såväl emotionellt som fysiskt, att använda preventivmedel än att genomgå en abort.
2. Sjukvårdens knappa resurser kan användas till annat om aborter inte genomförs (men givetvis ska de användas även till aborter då efterfrågan finns).
3. Risken för att få könssjukdomar minskar (i alla fall om kondom nyttjas).

Åtminstone tre åtgärder verkar rimliga: fler ungdomskliniker, bättre och utökad sex- och samlevnadsundervisning i skolan och mer lättillgängliga preventivmedel. Men är kd beredda att stödja sådana reformer? Det återstår att se. De har tyvärr ofta en tendens att vara utopister snarare än realister.

Paul Krugman varnar för den etanolpolitik som förs i västvärlden för närvarande. Den är inte särskilt bra, kanske t.o.m. direkt dålig, för miljön, och den är en bidragande orsak till ökade matpriser, som främst drabbar världens fattiga:

The subsidized conversion of crops into fuel was supposed to promote energy independence and help limit global warming. But this promise was, as Time magazine bluntly put it, a ’scam.’ This is especially true of corn ethanol: even on optimistic estimates, producing a gallon of ethanol from corn uses most of the energy the gallon contains. But it turns out that even seemingly ‘good’ biofuel policies, like Brazil’s use of ethanol from sugar cane, accelerate the pace of climate change by promoting deforestation. And meanwhile, land used to grow biofuel feedstock is land not available to grow food, so subsidies to biofuels are a major factor in the food crisis. You might put it this way: people are starving in Africa so that American politicians can court votes in farm states.”

Det är dags för mer av kritisk analys i miljöfrågor, inte minst om etanol.

Det finns de som menar att livets mål och mening är barnafödande. Professor Arthur Brooks påpekar dock följande i sin nya bok Gross National Happiness:

On the surface, it looks as though kids make people a bit happier: Adults with one or two kids are about 3 percentage points more likely to say they are happy than childless adults. But this gap is an illusion created by the fact that many happiness-causing things are also correlated with whether one has kids — marriage, age, religion, politics, and so forth. When we correct for these things, the relationship between kids and happiness actually reverses itself, and we see that children make people unhappy. If two adults in 2004 were the same in age, sex, income, marital status, education, race, religion, and politics — but one had kids and the other did not — the parent would be about 7 percentage points less likely to report being very happy. The more children you have, on average, the unhappier you get — up to a point. The average happiness of adults — correcting for all the factors mentioned above — falls as more children are added to the family.”

Så visst kan man eftersträva barn – men man ska vara medveten om att det inte verkar vara någon bra metod för att öka lyckan i livet. Nu tror jag i och för sig att barn i de flesta fall kommer till pga. en biologisk drift som inte så lätt låter sig påverkas av rationella kalkyler (av hur lycka eller andra målvariabler bäst uppnås). Men kanske kan man få inspiration av Camille Paglia att låta sig påverkas och att trotsa naturen.

Peter Wolodarski förmedlar viktig och glädjande information om “kravet” på att installera fastighetsboxar i flerbostadshus:

I det tysta har statliga Post- och telestyrelsen, PTS, gjort en halv pudel genom att ‘uppdatera’ de allmänna råd som diskussionen utgått från. Det reviderade dokumentet kan läsas på www.pts.se Myndigheten tar avstånd från Postens kollektiva hot om att efter 2011 sluta dela ut brev i hus som fortsätter med traditionella brevinkast.”

Du kan läsa mer här om varför jag finner denna information glädjande.

Till skillnad från i USA har vi i Sverige av tradition sett högre statliga tjänstemän som opolitiska och lojala mot den regering som för tillfället sitter vid makten. Därför har dessa inte heller bytts ut vid regeringsskifte. Jag tycker att det är dags att ändra på den ordningen, i alla fall vad gäller de chefer som direkt genomför regeringens politik.

Få är helt opolitiska. Ibland döljs det väl, ibland är det uppenbart, som i fallet Bo Bylund, som i hög grad tillsattes som AMS-chef på basis av ett visst politiskt synsätt. För att en regering ska få effektivt genomslag för det program som väljarna har gett stöd för krävs en effektiv implementering, vilket i sin tur kräver engagerade chefer också på myndighets- och verksnivå. Därför bör en regering tillsätta chefer som de tror med liv och lust vill genomföra det regeringen ger dem i uppdrag att genomföra.

Skulle inte kompetensen hotas av ett sådant system? Det tror jag inte, av två skäl. Dels kan nog många gånger kompetensen vara större utanför den etablerade myndighets- och verksvärlden, och den kan må bra av att kunniga personer med helt annan bakgrund rekryteras dit. Dels finns ju den stora mängden sakkunniga tjänstemän som inte är högsta chefer kvar.

Däremot tror jag att det är bra att tjänster som inte rör implementering av regeringspolitik förblir “opolitiskt” tillsatta, och där tycker jag regeringens (låt vara famlande) steg mot mer transparenta tillsättningar är att välkomna. Det kan t.ex. gälla hur de högsta domarna eller riksrevisorerna utses. Dessa ska delvis granska regeringen, och så hög grad av opartiskhet som möjligt bör eftersträvas för dem.

I senaste numret av Fokus lyfts judikaliseringen av politiken fram, och professor Joakim Nergelius citeras:

Juristernas ökade makt är den största politiska tendensen i vår tid.”

Det ligger mycket i det. Men hur ska det ses, att domstolar fäller avgörandet i många frågor som är av politisk-ideologisk art? Frågan är komplicerad, men jag ställer mig i huvudsak positiv. Inte minst är det viktigt att säkerställa att lagstiftningen är i överensstämmelse med överordnad lag (såsom konstitutionen och EG-rätten). Som Stig Strömholm* uttrycker det:

Rättssystemet måste ‘gå ihop’. Det behövs en övernorm för valet mellan motstridiga lösningar även för de undantagsfall där den högsta lagstiftande makten har fattat ett beslut, som står i strid med de normer som reglerar dess verksamhet och kompetens. … Den som intager ståndpunkten, att ‘lagen’ inte har någon annan legitimation än ‘folkviljan’ … och att den senares företrädare bör kunna suveränt behandla sina egna tidigare antagna grundlagsnormer, ikläder sig … därmed också skyldigheten att visa dels varför man överhuvudtaget funnit det nödvändigt att omge folkrepresentationens verksamhet med tvingande regler, dels hur den intagna ståndpunkten låter sig förenas med den i regeringsformen (1 kap. 1 § tredje stycket) uttryckta principen, att den offentliga makten utövas under lagarna.”

___________________________

*Strömholm, Stig (1988). Rätt, rättskällor och rättstillämpning. Stockholm: Norstedts. Citatet är från s 206.

Jag är väldigt förtjust i Bryan Caplans bok The Myth of the Rational Voter: Why Democracies Choose Bad Policies. Huvudargumentet säger att politik bestäms i ett spel mellan politiker och väljare, där väljarna är rationellt irrationella och därför benägna att stödja politiska åtgärder som ofta är kontraproduktiva och rent allmänt ekonomiskt suboptimala. Mot bakgrund av denna förståelse av hur politiken fungerar är en ny studie om medias betydelse intressant. I vilken mån formas väljarnas uppfattning om verkligheten av media, och hur påverkas i sin tur det politiska beslutsfattandet? James Snyder Jr. och David Strömberg finner följande i “Press Coverage and Political Accountability”:

In this paper we estimate the impact of press coverage on citizen knowledge, politicians’ actions, and policy. We find that a poor fit between newspaper markets and political districts reduces press coverage of politics. We use variation in this fit due to redistricting to identify the effects of reduced coverage. Exploring the links in the causal chain of media effects – voter information, politicians’ actions and policy – we find statistically significant and substantively important effects. Voters living in areas with less coverage of their U.S. House representative are less likely to recall their representative’s name, and less able to describe and rate them. Congressmen who are less covered by the local press work less for their constituencies: they are less likely to stand witness before congressional hearings, to serve on constituency-oriented committees (perhaps), and to vote against the party line. Finally, this congressional behavior affects policy. Federal spending is lower in areas where there is less press coverage of the local members of congress.”

Det verkar alltså som om med låg mediaexponering följer större okunskap hos väljarna, ett allvarligare principal-agent-problem och mindre offentliga förmåner. Tre reflexioner:

1. Jag undrar om den totala nivån på de offentliga utgifter som kommer olika regioner till del påverkas av graden av mediaexponering eller om det endast är fördelningen som berörs. I det förra fallet skulle, om sådana utgifter ses som icke önskvärda, låg mediaexponering kunna vara bra (och denna effekt får då vägas mot “orättvisan” i en sned fördelning).
2. Gäller detsamma i Sverige eller, mer allmänt, i proportionella valsystem? Kanske kan medias betydelse ha ökat, och kanske vara i linje med de amerikanska resultaten, i och med personval?
3. Vad implicerar resultaten för rationalitet i politiken? Även om väljare tar del av olika media, hur påverkas det politiska beslutsfattande om de primärt förlitar sig på lågkvalitativa nyhetsförmedlare som Aftonbladet, Expressen och Rapport?

En studie publicerad i Journal of Health Economics finner att pengar stimulerar det mentala välmåendet. Abstract:

One of the famous questions in social science is whether money makes people happy. We offer new evidence by using longitudinal data on a random sample of Britons who receive medium-sized lottery wins of between £1000 and £120,000 (that is, up to approximately US$ 200,000). When compared to two control groups – one with no wins and the other with small wins – these individuals go on eventually to exhibit significantly better psychological health. Two years after a lottery win, the average measured improvement in mental wellbeing is 1.4 GHQ points.”*

Mitt problem i sammanhanget är att jag inte satsar pengar på spel eftersom jag finner dem irrationella. Detta eftersom den förväntade inkomsten understiger kostnaden, med riskinställning beaktad. Men jag kanske har underskattat den förväntade inkomsten (i vid mening)…

_____________________________

*GHQ står för General Health Questionnaire, och psykisk hälsa mäts på en 36-gradig skala.

I gårdagens avsnitt av Nip/Tuck behövde narkosläkaren Liz en njure för att slippa dialys. Det är tyvärr långa köer för att få en njurtransplantation, såväl i Sverige som i USA. Jag har tidigare argumenterat för att handel med njurar bör tillåtas, och kalkyler av bl.a. professor Gary Becker tyder på att ett jämviktspris skulle ligga på knappt 100 000 kr. Men de flesta finner tyvärr en sådan organmarknad oacceptabel. Om en sådan inte tillåts, vad kan göras? Två idéer:

1. Tillåt handel med avlidnas njurar. Idag går många användbara njurar till spillo, och ett monetärt incitament skulle göra många njurar tillgängliga för transplantation.
2. Inför ett “ge inget-få inget”-system, där de som har indikerat på ett donationskort e.d. att de är villiga att donera själva får företräde till donation.

Läs mer av professor Alex Tabarrok i denna fråga och anmäl dig genast till Donationsregistret.

Många människor verkar bry sig om utrotningshotade djur. Det gör inte jag, i den meningen att jag inte bryr mig om ifall en viss djurart dör ut. Vad finns det för skäl att bry sig om det? Djurarter kommer och djurarter går. Men de som bryr sig verkar motivera det på ett av två sätt.

Man kan å ena sidan tänka sig att man bryr sig om alla, eller i alla fall vissa, djurarter därför att deras existens ger glädje till människor. Att t.ex. svenskar tycker om att veta att snöleoparder fortfarande existerar anses motivera skyddsåtgärder för dessa djur. Detta synsätt har jag principiell förståelse för, men jag anser det svagt för att motivera kollektiva insatser. Om människor som känner sådan glädje vill satsa resurser för att rädda djurarter får de gärna göra det för mig, men jag vill inte göra det.*

Man kan å andra sidan anse att varje djurarts existens har ett absolut egenvärde, helt oavsett vad människor har för glädje därav. Den senare synen återges i The Economist:

Richard Damania, an economist with the World Bank, says that the reason for saving the snow leopard, say, has nothing to do with market values but reflects intrinsic values, in a similar way to opposition to slavery.”

Detta synsätt har jag inte principiell förståelse för. Faktum är att jag inte förstår vad som avses med det. Har varje enskilt djur ett absolut egenvärde? Varje art? Varifrån kommer detta egenvärde? Vem har bestämt att det finns ett sådant? Mystiska gudar? Och är detta egenvärde sådant att det är en moralisk plikt att upprätthålla det, helt oavsett kostnader?

Jag gissar avslutningsvis att de flesta som värnar om varje djurarts fortsatta existens gör det av emotionella skäl och att mer principiella grunder, av de två slag jag kortfattat har nämnt ovan, mest används som rationaliseringar. Detta tror jag eftersom ingen av de två grunderna är särskilt övertygande. Men jag är öppen för ytterligare, goda argument, om sådana finns. Varför ska alla utrotningshotade djurarter bevaras?

__________________________

*En i mitt tycke konstig sak med denna syn är att den verkar diskontinuerlig. Dvs. en djurarts existens värderas mycket högt, men om det finns 100 eller 10 000 exemplar av djurarten när den väl inte är utrotningshotad verkar spela mindre roll. Är det inte bättre ju fler exemplar det finns av alla de djurarter som man anser inte bör försvinna? Bör inte “djurartsbevararna” verka för att maximera antalet djur av de arter de vill bevara? Om inte, hur kommer de fram till det optimala antalet?

Häromkvällen åt jag middag på utmärkta Nalens restaurang med mina vänner och kollegor Andreas, Henrik och Daniel. Vi kom att samtala en del om paternalism och när det är berättigat att staten går in och försöker ställa livet till rätta. Vi var inte helt eniga om gränsdragningen (ska proffsboxning vara förbjudet?). I vilket fall är artikeln “Paternalism and Psychology” av professor Ed Glaeser högeligen relevant för varje sådan diskussion.* Abstract:

Does bounded rationality make paternalism more attractive? This Essay argues that errors will be larger when suppliers have stronger incentives or lower costs of persuasion and when consumers have weaker incentives to learn the truth. These comparative statics suggest that bounded rationality will often increase the costs of government decisionmaking relative to private decisionmaking, because consumers have better incentives to overcome errors than government decisionmakers, consumers have stronger incentives to choose well when they are purchasing than when they are voting, and it is more costly to change the beliefs of millions of consumers than a handful of bureaucrats. As such, recognizing the limits of human cognition may strengthen the case for limited government.”

Dvs. bara för att vanliga människor ibland beter sig irrationellt och är okunniga är det inte i sig ett tillräckligt skäl för att förespråka politiska ingrepp av typen fettskatt och förbud mot proffsboxning, av åtminstone fyra skäl.

1. Även om individer har vissa irrationella sidor kan marknadsinstitutioner och interaktion inom ramen för dessa i vissa fall leda till utfall som om individerna vore rationella (se Bergstrom [2003, s 194 ff]**).
2. Även politiken har sina imperfektioner. Att ignorera det är att göra sig skyldig till ett felslut, ibland kallat nirvana-felslutet.***
3. Även om politikens imperfektioner efter noggrann analys befinns mindre än vanliga människors, vilket i sig är långtifrån självklart, kan man anse att det är viktigt för mänsklig mognad och för ansvarstagande att människor ska få göra sina egna misstag – och att lära av dem.
4. Därutöver räcker det inte att beakta olika beteendens kostnader (som man försöker komma åt genom regleringar, beskattning eller förbud) – beteendenas intäkter (i vid mening) måste vägas mot dessa i varje rationell analys.

_______________________

*Glaeser, Edward L. (2006). “Paternalism and Psychology.” University of Chicago Law Review 73(1): 133–156.
**Bergstrom, Ted (2003). “Vernon Smith’s Insomnia and the Dawn of Economics as an Experimental Science.” Scandinvaian Journal of Economics 105(2): 181–205.
***Begreppet ‘‘nirvana fallacy’’ användes först av Demsetz (1969) för att beskriva jämförelsen av verkliga marknader med idealiserade politiska beslutsarenor utan imperfektioner. Ett sådant resonemang underlåter att beakta att staten också är imperfekt och att den kanske allokerar resurser mindre effektivt än imperfekta marknader. Referens:
Demsetz, Harold (1969). “Information and Efficiency: Another Viewpoint.” Journal of Law and Economics 12(1): 1–22.

Dan Ariely, professor i behavioral economics vid MIT, bedriver spännande forskning. I en ny studie* finner han och två medförfattare att människor reagerar irrationellt på gratiserbjudanden. De gör att vi är villiga att köa och försaka tid som är värd mer än vad produkterna kostar till normalpris. Utdrag ur abstract:

When faced with a choice of selecting one of several available products (or possibly buying nothing), according to standard theoretical perspectives, people will choose the option with the highest cost–benefit difference.  However, we propose that decisions about free (zero price) products differ, in that people do not simply subtract costs from benefits but instead they perceive the benefits associated with free products as higher. We test this proposal by contrasting demand for two products across conditions that maintain the price difference between the goods, but vary the prices such that the cheaper good in the set is priced at either a low positive or zero price. In contrast with a standard cost–benefit perspective, in the zero-price condition, dramatically more participants choose the cheaper option, whereas dramatically fewer participants choose the more expensive option. Thus, people appear to act as if zero pricing of a good not only decreases its cost, but also adds to its benefits.”

Så tänk en extra gång när du får ett gratiserbjudande härnäst.

Här kan du läsa mer om Dan Arielys forskning om hur människor tenderar att värdesätta valfrihet och att delta i många aktiviteter, även när detta medför betydande kostnader. Ibland är det bra att stänga en del dörrar.

____________________

*Shampanier, Kristina, Mazar, Nina och Ariely, Dan (2007). “Zero as a Special Price: The True Value of Free Products.” Marketing Science 26(6): 742–757.

Ikväll, onsdagen den 5 mars kl 19, drabbar Humanisternas ordförande Christer Sturmark samman med Livets Ords Ulf Ekman i en debatt om ateism och kristen tro. Man kan se debatten live eller senare på Livets Ords hemsida samt i Svt. Läs mer om detaljerna här.

I DN Ekonomi (27/2) stod det att Sverige toppar helgdagsligan i Europa: tillsammans med Portugal har vi 16 helgdagar per år (utöver söndagar). Rumänien har blott åtta. Jag skulle vilja reformera systemet med helgdagar.*

Jag förordar en privatisering. Det skulle innebära att staten inte proklamerar några helgdagar alls (inte heller söndagar) utan låter arbetstagare och arbetsgivare komma överens om ledigheten. Därigenom uppnås åtminstone två fördelar:

1. Antalet lediga dagar blir flexibelt. Vissa kanske fördrar att arbeta mer, och då kan de förhandla sig till ett arbetsintensivt avtal (mot högre lön). Andra, som prioriterar ledighet, kan förhandla sig till fler lediga dagar (mot lägre lön).
2. Staten tar inte ställning för att vissa dagar är “värda” att vara lediga dagar. Nu säger staten att det inte ska arbetas under diverse kristna högtider, under en politisk högtid och under en nationalistisk högtid. Jag anser det otillständigt att staten sänder sådana signaler: den bör vara neutral till dessa fenomen (även om jag vet att det är svårt för staten att undvika att vara nationalistisk).

Som en second-best-lösning skulle jag förespråka att staten bestämmer antalet helgdagar men inte specificerar några särskilda helgdagar. Staten bestämmer då att alla ska vara lediga x dagar, men arbetsgivare och arbetstagare får komma överens om när dessa ska äga rum.

_________________________

*Från Wikipedia:

Helgdagarna regleras i Lag (1989:253) om allmänna helgdagar. Sverige har från och med 2005 två borgerliga helgdagar, första maj respektive Sveriges nationaldag. Övriga helgdagar, däribland alla söndagar, är kyrkliga helgdagar som har sitt ursprung i kristendomen.”

Jag förundras över en tendens hos många människor att postulera säker kunskap när ingen kunskap finns. Ett exempel ges av frågan om “liv efter döden”, där vissa har fått för sig att mycket specifika teorier måste vara sanna utan att någon av dem kan visas vara sann.

En besvärande omständighet, förutom frånvaron av bevis, är att dessa exakta uppfattningar i regel är oförenliga med varandra. Vissa hävdar med emfas att man återföds i någon form. Andra hävdar att man upphör att existera men att man väcks till liv vid ett senare datum. Ytterligare andra påstår att man kommer till en skärseld. Andra att man direkt kommer till himmel eller helvete.*

I själva verket tyder all vår kunskap om hur levande organismer fungerar på att all mental existens upphör vid dödens inträde. Den naturliga utgångspunkten är att så länge det inte läggs fram bevis, är det klokt att avstå från att förfäkta en bestämd uppfattning av magisk art och att utgå från en naturalistisk förståelse.** Så länge inget annat kan bevisas är utgångspunkten att när man dör upphör man att existera, och det som återstår, i form av en kropp, förruttnar sakta men säkert.

Som David Hume uttrycker det i “On the Immortality of the Soul”:

The weakness of the body and that of the mind in infancy are exactly proportioned; their vigour in manhood, their sympathetic disorder in sickness, their common gradual decay in old age. The step further seems unavoidable; their common dissolution in death.”

Bertrand Russell håller med (i “Soul and Body” i Religion and Science, s 143):

But in the present state of psychology and physiology, belief in immortality can, at any rate, claim no support from science, and such arguments as are possible on the subject point to the probable extinction of personality at death.”

Ett rationellt förhållningssätt är alltså minst sagt svårförenligt med tvärsäkra påståenden om att det finns “liv efter döden”.

_______________________

*Doktriner av detta slag kan förklaras som påhitt av religiösa företrädare för att vinna makt. Om de lyckas få folk att tro att saker och ting kommer att hända efter döden beroende på agerandet här och nu, kan de föreslå olika sätt på vilka engagemang i deras religiösa organisationer förbättrar utfallet efter döden. Denna typ av analys utvecklas t.ex. i Ekelund, R., Hébert, R. och Tollison, R. (1992). “The Economics of Sin and Redemption: Purgatory as a Market-Pull Innovation?” Journal of Economic Behavior & Organization 19(1): 1–15.

**Det går också att vetenskapligt fastslå inte bara hur det finns ett utbud av teorier om liv efter döden (se föregående not) utan också hur det finns en efterfrågan. Svaren torde finnas i psykologin. Å ena sidan tycks många ha svårt att acceptera sig själva som tidsbegränsade och som en oviktig del av historiens förlopp. “Om jag inte lever vidare är jag ju inte så viktig som jag anser att jag borde vara”. Å andra sidan längtar nog många efter en problemfri tillvaro och tänker sig själva i en sådan efter döden. Det gör livet mer uthärdligt här. Stämningen fångas väl av texten till Elvis låt “If I Can Dream”.

DN hävdar att trängselskatten i Stockholm har blivit ett ekonomiskt fiasko:

Men om ingenting görs blir det inget överskott förrän år 2011 visar DN:s genomgång. För projektkostnaderna under försöket blev minst dubbelt så höga, 1,8 miljarder. Det är en viktig orsak till att det inte blir några pengar över till kollektivtrafik och vägar förrän sex år efter att försöket startade.”

SvD/TT hänger på och kallar trängselskatten för “bakslag”.

Jag skulle vilja modifiera denna slutsats något.

• Det är helt klart att kostnaderna blev för höga. Men trots det är nuvärdet av projektet kraftigt positivt, vilket gör att orden “fiasko” och “bakslag” är helt opåkallade.
• Poängen med projektet är inte primärt att generera överskott. Det är snarast att betrakta som en bonus. (Därmed inte sagt att man inte ska försöka få ett så stort överskott som möjligt – kritiken mot höga konsult- och driftskostnader är berättigad.) Målet med skatten är istället att minska trängseln, vilket ger en samhällsekonomisk vinst. Studier tyder på att trafiken har minskat med ca 20 procent. Det är en framgång, inte ett fiasko.
• Ett förslag till förbättring: Höj trängselskatten med 50 procent. Det ger högre intäkter och mindre trängsel.

Om du tvekar om trängselskattens rationalitet, bör du lyssna till ett antal kloka nationalekonomer.

Uppdatering: SvD:s ledarsida fortsätter med klagolåten. Det är riktigt att såväl politiska som ekonomiska misstag har begåtts, och dem måste man lära av, men i grunden är trängselskatten en utmärkt idé, enligt min argumentation ovan. Också i Stockholm. Trots DN:s avslöjanden.

ETC.se tycks mena att det är självklart att SL:s biljettkontroller ska upphöra:

40 miljoner kronor om året. Så mycket kostar det SL att utföra biljettkontroller för att komma åt fuskarna. 90 000 arbetstimmar lades ner förra året, för att se till att alla passagerare hade giltiga biljetter – denna satsning gav åtta miljoner kronor.”

Men är det korrekt att jämföra dessa 40 och åtta miljoner? Nej. Biljettkontroller ger nämligen inte bara upphov till tilläggsavgifter på åtta miljoner från de plankare som avslöjas – de har också en avskräckande effekt, som gör att fler betalar för sig. Detta ger större biljettinkomster än om biljettkontroller inte hade genomförts. Denna lilla aspekt låtsas ETC.se inte om.

En rationell utvärdering av biljettkontrollverksamheten måste därför jämföra utgifterna, i form av löner etc. på 40 miljoner, med summan av inkomsterna från tilläggsavgifter och de biljettinkomster som kommer sig av att passagerare som utan biljettkontroller skulle planka faktiskt betalar.* Problemet är att de senare är svåra att uppskatta, men att negligera dem är inte seriöst.

I själva verket är detta ett klassiskt optimeringsproblem. Vilken nivå av biljettpriser, tilläggsavgifter och biljettkontroll ger det bästa nettoutfallet? Det kan inte uteslutas a priori att ett system utan tilläggsavgifter och biljettkontroll ger ett bättre nettoutfall än idag, men jag skulle inte tro det.

_________________________

*Till saken hör att dessa två belopp är interdependenta: om kontroller har en avskräckande effekt på fuskåkning ger det högre reguljära inkomster från biljettförsäljning men samtidigt också lägre inkomster från tilläggsavgifter pga. det lägre antalet plankare. Så åtta miljoner kan mycket väl indikera att den avskräckande effekten, och den större inkomsten av reguljär biljettförsäljning, till följd av biljettkontroller är mycket stor.

På senare tid har behavioral economics blivit en populär inriktning inom nationalekonomin. Tanken är att använda insikter från psykologiskt baserad forskning för att försöka förstå hur mänskligt beslutsfattande går till i verkligheten. Detta i kontrast till den traditionella inriktningen på nationalekonomin, som har tenderat att utgå från beslutsfattare som egoistiska, perfekt informerade och perfekt rationella.

Nu presenterar Steven Levitt och John List en kritik av denna nya inriktning i Science:

Perhaps the greatest challenge facing behavioral economics is demonstrating its applicability in the real world. In nearly every instance, the strongest empirical evidence in favor of behavioral anomalies emerges from the lab. Yet, there are many reasons to suspect that these laboratory findings might fail to generalize to real markets. We have recently discussed several factors, ranging from the properties of the situation — such as the nature and extent of scrutiny — to individual expectations and the type of actor involved. For example, the competitive nature of markets encourages individualistic behavior and selects for participants with those tendencies. Compared to lab behavior, therefore, the combination of market forces and experience might lessen the importance of these qualities in everyday markets.”

Jag delar i mycket denna kritik, som emellertid inte är ny. Ekonomipristagaren Vernon Smith har t.ex. fört liknande resonemang.* Hans huvuidé är att även om individuella beslutsfattare präglas av olika typer av imperfektioner, kan institutioner och marknadsinteraktion minska eller eliminera dessa “rationalitetsproblem”. Citat (s 11, s 23):

What is imperfectly understood is the precise manner in which institutions serve as social tools that reinforce, even induce, individual rationality. … Why is it that human subjects in the laboratory frequently violate the canons of rational choice when tested as isolated individuals but, in the social context of exchange, institutions serve up decisions that are consistent (as if by magic) with predictive models based on individual rationality? Experimental economists have no good answers to this question, although adaptive learning models such as those of Lucas (1987) are suggestive. … It seems evident that an important part of the answer resides in the properties of exchange institutions and how privately informed, but globally poorly informed, decision making is mediated by institutions. … I want to suggest that perhaps the structures we observe have survived because of their merit in coaxing Pareto-efficient behavior out of agents who do not know what that means.”

Se också spelteoretikern Ariel Rubinsteins kritik. Hans slutsats:

For Behavioral Economics to be a revolutionary program of research rather than a passing episode, it must become more open-minded and much more critical of itself.”

___________________________

* Vernon Smith (2000). “Rational Ch