Nonicoclolasos

I det engelska parlamentet äger ofta uppfriskande debatter rum. Här kan vi se Margaret Thatcher i fin form:

Det jag särskilt tycker om är hennes kritik av en motståndares uppfattning om distributiv rättvisa:

But what the Honourable Gentleman is saying is that he would rather the poor were poorer, provided the rich were less rich.

En klassisk konflikt i politiken: är absolut eller relativ inkomst mest intressant att fokusera på? Den är inte minst aktuell nu, i dessa kristider. Daniel Waldenström visar att den disponibla inkomsten har sjunkit både för dem med högst och dem med lägst disponibel inkomst, men mer för de förra. Har det ökat rättvisan? Är det en bättre situation än om båda grupperna hade fått ökad inkomst men om den förra gruppen hade ökat sin inkomst mer?

Se även inlägget ”Hårda ord i politiken”.

Jag är en stor brödälskare. Inte minst när jag går på restaurang njuter jag av goda brödbitar före och under maten. Frank Bruni föreslår att restauranger ska ta betalt för brödet. Han anför två argument:

1. Brödet kostar de facto, och alla får annars betala oavsett konsumtionsnivå. Det är varken effektivt eller rättvist.
2. Om restauranger tar betalt för brödet kommer de (tvingas) att erbjuda bröd av högre kvalitet.

Jag finner förslaget tilltalande. Därtill kan läggas att jag har en tendens att äta väldigt mycket bröd, vilket ofta gör mig onödigt mätt. Att betala för brödet skulle hämma mitt ätande något, till fördel för den totala matupplevelsen och välmåendet därefter.

Svenska kyrkan har mage att klaga över att den nu föreslås betala skatt som alla andra. Dess företrädare påstår att skatten hotar många kyrkobyggnaders fortsatta existens. Givetvis ska finansministern strunta i dessa klagomål. Lösningen är enkel. Om Svenska kyrkan så gärna vill bevara alla sina byggnader kan den höja kyrkoavgiften. Då får de som har valt att vara medlemmar betala, vilket tycks mig rättvist. Idag inbringar kyrkoavgiften ca 9 miljarder kronor per år. Det nya förslaget innebär att Svenska kyrkan får betala ca 150 miljoner kronor mer i skatt till staten per år. Det motsvarar en höjning av kyrkoavgiften med 150/9000=1,67 procent. Den genomsnittliga kyrkoavgiften är nu 1,18 procent, och efter höjningen skulle den ligga på 1,20 procent. Det är en genomsnittlig höjning per betalande kyrkomedlem på 33 kronor per år. Alternativt kan kyrkan prioritera om bland sina årliga inkomster om totalt 11 miljarder kronor.

Så vad gnäller Svenska kyrkan om? Den kan lätt lösa sina egna ekonomiska problem utan att kräva undantag från skattereglerna.

Se även de tidigare inläggen ”Oanständig favorisering av kyrka”, ”Sluta gynna Svenska kyrkan”, ”Låt kyrkan sköta sig själv” och ”Låt kyrkan betala skatt” samt Jakob Heidbrinks inlägg ”Skattelättnader för kulturarvet”. Media: SvD, Expressen.

Vissa definierar rättvisa i termer av inkomststkillnader. Att bry sig om sådana skillnader kanske emellertid inte är att rekommendera. Enligt den nya studien ”Life Satisfaction and Relative Income” gäller nämligen detta:

Subjects who judge comparisons to be important are … significantly less happy than subjects who see income comparisons as unimportant.

Nyligen tog jag denna bild utanför Hemköp i Tranås:

Som läsare av denna blogg känner till är jag dock skeptisk till rättvisemärkning som metod för att förbättra tillvaron för världens fattiga (se här och här). Nu har fil dr Helena Johansson analyserat frågan, i rapporten ”Vad uppnås med rättvisemärkning?”.

Rapporten tycks mig balanserad. Den pekar på en del positiva effekter av rättvisemärkning, som att de som omfattas av den i viss mån skyddas mot fall i världsmarknadspriser, att förhandlingsstyrkan hos jordbrukarna stärks gentemot uppköparna och att resurser till bl.a. skolor tillkommer. Men betydande nackdelar finns också, t.ex. att rättvisemärkningen aldrig kommer att kunna omfatta mer än en liten andel jordbrukare, att systemet konserverar en ineffektiv, småskalig jordbruksstruktur och att de jordbrukare som inte omfattas (de kanske allra fattigaste) kan få det ännu sämre.

Ett viktigt påpekande:

Det är dessutom viktigt att rättvisemärkning inte förleder människor att tro att vanlig handel är till nackdel för uländerna. Konventionell handel har, på grund av sin omfattning, möjlighet att lyfta många fler människor ur fattigdom än Fairtrade. Skulle rättvisemärkning leda till att konsumenterna avstår från att köpa arbetsintensiva varor som importerats från utvecklingsländerna får det en negativ effekt på fattiga jordbrukares och arbetares inkomster och försörjningsmöjligheter.

Jag köper inte rättvisemärkta varor. Även om vissa positiva effekter uppnås genom märkningen, har den också negativa effekter. Därtill ska alternativkostnadsperspektivet läggas: De extra pengar som läggs på dyra rättvisemärkta produkter kan användas på andra sätt till gagn för världens fattiga, t.ex. donationer till Läkare utan gränser och Hand in Hand.

Socialdemokraterna kritiserar regeringens skattesänkningar:

Skattesänkningarna har dessutom varit orättvisa. … Den tiondelen av befolkningen som tjänar bäst har fått mer än vad 60 procent av befolkningen fått tillsammans.

En ledare i DI klargör dock följande:

Den tiondel som har fått 23,6 procent av regeringens skattesänkningar betalar trots sänkningen 33 procent av de samlade inkomstskatterna. … De 10 procent som tjänar mest betalar ojämförligt mest skatt – faktiskt mer än vad de 60 procent som tjänar minst betalar tillsammans.

Det leder fram till frågan hur rättvisa skatter ska definieras. När Socialdemokraterna säger att det är orättvist att de tio procent som tjänar mest betalar 33 procent av de totala inkomstskatterna, undrar man hur stor del de anser att denna decil ska stå för. Finns det någon formel i bakgrunden som kan preciseras? Är siffran 50 procent? 90 procent? Hur beräknas rättviseoptimum? Eller handlar detta om tom retorik?

Vad förklarar värnpliktens fortsatta användande i många länder, trots negativa effekter på högre utbildning och tillväxt? I en tillgänglig översikt, ”The Political Economy of Conscription”, som kommer att ingå i The Handbook on the Political Economy of War, presenterar Panu Poutvaara och Andreas Wagener nationalekonomisk forskning som hjälper till att besvara frågan:

Political economy explanations for the use of conscription in democratic regimes have a somewhat mixed record. While some evidence suggests that conscription is welcomed as a way to shift a tax burden to a minority, the changes in public opinion suggest that this is only part of voter considerations. … In democratic systems, the military draft continues to be maintained not least due to some inertia in the political process. The draft cannot be abolished in an intergenerationally Pareto-improving manner and special interest groups voice their ”concerns” against its abolition loudly which contributes to the maintenance of the status quo.

Men med bas i omsorg om humankapitalbildning och välståndsutveckling, samt med grund i ett moraliskt ifrågasättande, har allt fler kommit att ifrågasätta värnplikten, och allt fler länder avskaffar eller begränsar den nu. Det är inte alltid de högljudda intressegrupperna lyckas blockera reformer.

Edmund White skriver följande i sin nya bok City Boy (s. 18):

We ”socialists” were so naïve that we thought no one with progressive politics should drive an expensive car or live in a big house; if he did, we accused him of hypocrisy, not realizing that an individual’s personal wealth has no relevance to his politics once he’s freed himself of self-serving arguments.

Vad ska man säga om detta resonemang? Det verkar harmoniera med uppfattningar som John Rawls och Ronald Dworkin har framfört, enligt vilka frågor om distributiv rättvisa är statens, inte individers, att hantera. Efter att ha läst G. A. Cohens problematisering av dessa uppfattningar i bokkapitlet ”Political Philosophy and Personal Behavior” har jag dock svårt att se hur man kan vara en rik egalitarian utan att vara inkonsekvent. Visst ligger det en del i de argument som har framförts, t.ex. att det är rimligt för en egalitarian att förespråka statlig omfördelning (och att i första hand fokusera på det) samt att det inte hjälper mot de grundläggande problemen om bara en rik egalitarian delar ut sina pengar. Men detta betyder inte att man inte kan öka (sannolikheten för en ökning av) rättvisan, så som den uttolkas av en egalitarian, genom att donera sina pengar till fattiga eller till personer och partier som kan öka den statliga omfördelningen.

Ibland föreställer man sig att rättssystemets företrädare alltid gör sitt bästa för att upprätthålla lag och ordning utan hänsyn till person eller faktorer av ekonomiskt eller politiskt slag. Det verkar inte stämma helt och hållet. I den nya studien ”Political Economy at Any Speed: What Determines Traffic Citations?” av Michael Makowsky och Thomas Stratmann, publicerad i American Economic Review (preliminär gratisversion här), konstateras följande:

Fines for speeding are not solely determined by an objective standard of law enforcement. We find evidence that the likelihood and dollar amounts of fines are decreasing functions of local property tax revenue. Further, the likelihood of receiving a speeding fine is higher in towns that are in a fiscal crunch caused by a rejected increase in the property tax limit. We show that officers use drivers’ differences in opportunity costs of contesting a fine as a criterion for whether to issue a speeding ticket, and, in the event of a ticket, the dollar amount of the fine. We also present evidence that officers are not completely race and gender blind in issuing tickets.

Nu är förstås polissystemen i USA och Sverige annorlunda organiserade, men resultaten tyder bl.a. på att den lokala polisen tar hänsyn till kommunens ekonomisk-politiska situation. Även delstatspolisen är mer benägen att bötfälla trafikanter från andra delstater. Talar detta mot att kommunalisera den svenska polisen? Om polisen är statlig kanske det leder till större likabehandling.

Se även inlägget ”Optimala straff efterlyses”.

Få verk har påverkat den politiska filosofin som John Rawls bok A Theory of Justice, med dess lockande tanke om en slöja av okunskap bakom vilken människor väljer grundläggande principer för ekonomi och politik. En av de principer som Rawls menar att människor kommer att välja är den s.k. differensprincipen, som säger att ekonomisk ojämlikhet ska vara så ordnad, att den gynnar de sämst ställda. Detta har av många tolkats som att Rawls pläderar för en långt driven egalitarianism, med stark utjämning av inkomster och förmögenheter.

Ekonomipristagaren Edmund Phelps tillbakavisar i en färsk intervju i Journal of Economic Perspectives denna tolkning (s. 119–120):

One is that I came under the influence of John Rawls (1971). I was quite taken with his idea of maximin: that economic justice involves making the portion going to the person earning the least as high as it can be. I was just curious to see how that would play out in a mathematical model of taxation. At another level, I saw that Rawls was being portrayed in a distorted manner by people who wanted to use him for their causes. Some people wanted to use him as grist for their platform of egalitarianism, while I thought that what was interesting and especially distinctive about Rawls was that, yes he was in a sense an egalitarian, but he was paradoxically an egalitarian who was willing to tolerate a lot of inequality for the sake of those at the bottom of the heap. He was interested in the absolute rewards to the people at the bottom, not their relative rewards. I was fascinated when I stumbled on the result that the marginal tax rate on the last dollar of income of the highest earner should be zero because to leave it at some number above zero would mean foregoing the opportunity to cut a deal with that earner to work a little more in return for a cut in the marginal tax rate on the last dollar. In a way, I was showing people: don’t think that with Rawls you’re getting egalitarianism. If you’ve read his book, he’s really saying that he wants to deploy incentives to increase the amount of tax revenue in order to have the largest amount of funds possible for subsidies to lift up the contributors to the economy at the bottom of the heap.

Jag har alltid funnit det märkligt att svensk politisk debatt rymmer en väldigt grund, nästan icke-existerande, analys av begreppet rättvisa, trots att ordet används flitigt. Det finns andra förståelser i den filosofiska litteraturen än ”lika inkomst och förmögenhet för alla”. Rawls står för en sådan, annan förståelse, men det finns förstås många andra, alltifrån utilitaristiska till rättighetsetiska, som nästan helt lyser med sin frånvaro i debatten.

En faktor skulle kunna vara andelen som tror att människor inkomst beror på tur (snarare än på egen ansträngning och skicklighet):

Källa: Alesina, Alberto, Glaeser, Edward och Sacerdote, Bruce (2001). ”Why Doesn’t the US Have a European-Style Welfare System?” Brookings Papers on Economic Activity, 2: 187–277.

Människor har behov av att samarbeta i ett samhälle. Experimentell forskning har visat att när en utomstående övervakare saknas kan sociala normer säkerställa samarbete mellan människor som har lika mycket resurser och som får lika stora förtjänster av samarbetet. Men hur blir det med samarbetet när människor skiljer sig åt – när en del har mer resurser och när en del får ut mer av samarbetet än andra? Just det undersöks i en ny experimentell studie, ”Enforcement of Contribution Norms in Public Good Games with Heterogeneous Populations”, av Ernesto Reuben och Arno Riedl. Resultat:

We find that without punishment possibilities, heterogeneity does not matter much. In all treatments free-riding is relatively frequent and steadily increases over time. In other words, we do not find evidence for a contribution norm other than free-riding to emerge. In the treatments with punishment the picture changes drastically. In homogeneous as well as heterogeneous groups, contributions are much higher than without punishment and they do not decrease over time. More importantly, the contribution pattern differs strongly across treatments. In the treatment with unequal endowments and unrestricted contribution possibilities, contributions are proportional to endowments. Similarly, in the treatment with unequal marginal benefits from the public good, contributions are almost perfectly proportional to the ratio of marginal benefits.

Det är alltså dels så att människor behöver hot om straff för att bidra till kollektiva nyttigheter, oavsett om de är lika eller olika, och dels så att de sociala normer som föredras vid olikhet tycks se likadana ut människor emellan. Människor betalar i proportion till sin rikedom och i proportion till marginalnyttan av den kollektiva nyttigheten. Det som förbryllar mig är att många verkar finna en proportionell princip orättvis i verkliga livet. Tag som exempel beskattningens område, där de flesta tycks vurma för progressiva skatteskalor. Hur kommer det sig?

Robert Frank och andra är starkt kritiska mot den statustävlan som pågår människor emellan. Många försöker ta sig upp i samhället genom att jobba lite mer än andra och genom att köpa lite finare saker än andra. Till slut blir nästan alla mindre lyckliga av denna jakt efter en bättre relativ position.

De Tocqueville klargör att man kan tänka sig ett samhälle utan socioekonomisk rörlighet i vilket statusjakt och strävan efter att få det bättre än andra är mycket svårare att realisera. Will Wilkinson skriver:

When classes are stable over generations, and there is little mobility up or down, conventions that govern class relations become settled, making it easy to know how to behave toward those above and below one’s station. Moreover, when classes are fixed and mobility is limited, there is little anxiety about improving one’s position, since there’s so little prospect for doing so.

Som ett extremfall kan kanske det indiska kastväsendet anföras. Man föds in i en klass och kan inte ta sig ur den, hur mycket man anstränger sig. Jämför detta med ett modernt marknadssamhälle, som USA eller Sverige, i vilket man kan röra sig från en inkomstklass till en annan utan alltför stora problem.

Vilket samhälle är att föredra? Nästan alla i väst svarar nog det senare, troligen även de ekonomer som ser statusjakt som ett stort problem. Det antyder att man i målfunktionen inte bara bör inkludera frånvaro av statusjakt, eftersom sådan frånvaro medför en alternativkostnad. Det torde gälla även mer modesta försök att hindra statusjakt. Om t.ex. entreprenörer motiveras av relativ position, kan kraftigt progressiv beskattning, som syftar till att minska en sådan motivation, leda till en försämrad absolut ekonomisk utveckling.

Se även inläggen ”Ska sport och smink beskattas?”, ”Statustävlan kan gynna miljön” och ”Två typer av egenkärlek”.

Ekonomiska kriser verkar påverka människors sätt att tänka på ganska fundamentala sätt, enligt den nya studen ”Growing Up in a Recession: Beliefs and the Macroeconomy” av Paola Giuliano och Antonio Spilimbergo:

[W]e show that individuals growing up during recessions tend to believe that success in life depends more on luck than on effort, support more government redistribution, but are less confident in public institutions. Moreover, we find that recessions have a long-lasting effect on individuals’ beliefs.

Resultatet att människors uppfattning om vad som bestämmer framgång i livet påverkar deras inställning till omfördelning har belagts i tidigare forskning av Christina Fong. Men är det inte aningen märkligt att recessioner får unga människor att tro att de som upplever framgång gör det beroende på tur? Varför anses det vara mindre tursamt att vara framgångsrik i goda tider?

Hur ska vi se på det faktum att många fattiga i världen arbetar under dåliga villkor, med långa arbetsdagar, låg lön, farlig arbetsmiljö och få möjligheter att påverka sin situation? Tveklöst vill de flesta att de ska få det bättre i alla dessa avseenden, men frågan är om denna typ av jobb ska motarbetas genom politiska åtgärder. I artikeln ”Sweatshops, Choice and Exploitation”, publicerad i Business Ethics Quarterly (preliminär gratisversion här), granskar filosofen Matt Zwolinski detta närmare. Hans huvudargument är att arbete under dåliga villkor är ett val med moralisk signifikans, både som utövande av autonomi och som uttryck för preferenser, vilket ger följande slutsats:

[T]here is a strong moral reason for third parties such as consumers and host and home country governments to refrain from acting in ways which are likely to deprive sweatshop workers of their jobs, and that both the policies traditionally promoted by anti-sweatshop activists (e.g. increasing the legal regulation of sweatshops, legally prohibiting the sale of sweatshop-produced goods, or subjecting such goods to economic boycott), and some more recent proposals by anti-sweatshop academics (i.e. voluntary selfregulation via industry-wide standards or universal moral norms) are subject to criticism on these grounds.

I underbyggandet av denna slutsats tillbakavisar han möjliga motargument, som att arbetarna inte frivilligt godtar sina arbetsvillkor och att de exploateras. Jag är inte säker på vad jag tycker om det filosofiska argumentet i uppsatsen — detta med villkor för att val ska anses frivilliga är ett knivigt område — men det jag finner relevant är att om arbetarnas intressen sätts i första rummet kan åtgärder som underminerar denna typ av jobb leda till att deras situation försämras. Goda avsikter kan leda fel. Paul Krugman uttrycker det så här:

Bad jobs at bad wages are better than no jobs at all.

Alternativet är att se jobb med dåliga arbetsvillkor som de bäst möjliga i nuläget och att förlita sig på att ekonomisk utveckling ger möjlighet till förbättrade villkor, såsom har skett i andra länder.

Se även de tidigare inläggen ”Ska man bojkotta barnarbete?”, ”Den tveksamma rättvisemärkningen” och ”Kontraproduktiva bojkotter av barnarbete”.

Enligt professor Kevin Murphy beror det i hög grad på att avkastningen på utbildning har ökat:

Of course, the other side of the equation is that the return to going to college—that is, the return on your investment, if you invest the time, money and effort to go to college—is higher today than it’s probably been in half a century. That’s a good thing. When we say we have a higher return on investment, whether you earn more on your stock market investment or on your college investment, we think that that’s a good thing. It means there’s greater opportunity out there for individuals and society as a whole to increase our incomes by increasing our investment in people, by investing more in their education.

Så en fråga till dem som beklagar ökade inkomstskillnader är: Spelar det ingen roll hur inkomstskillnader uppkommer för hur man ska utvärdera dem normativt? Är det negativt om inkomstskillnader beror på att utbildning ger högre inkomst?

Ta en titt på denna figur*:

Vilket år dör adeln ut i Sverige, om man extrapolerar? Tycker du, som jag, att dess utdöende är något att hälsa med tillfredsställelse?

*Från Almenberg, Johan och Dreber, Anna (2009). ”Lady and the Trump: Status and Wealth in the Marriage Market.” Kyklos 62(2): 161–181. Se även inlägget ”Adligt namn ger rikedom”.

Professor Allan Meltzer försvarar kapitalismen. I den mycket exklusiva referenslistan återfinns förutom Immanuel Kant bl.a. två svenska nationalekonomer, som Meltzer citerar:

A recent comprehensive study of Swedish income distribution during the 20th century concluded: ”Our findings suggest that top income shares in Sweden, like many other Western countries, decreased significantly over the first eighty years of the century. … Most of this decrease happened before 1950, that is, before expansion of the Swedish welfare state. As in many other countries, most of the fall was due to decreasing shares in the very top (the top one percent), while the income share of the lower half of the top decile … has been extraordinarily stable. Most of the fall is explained by decreased income from capital.” (Roine and Waldenstrom, 2006, 24)

Detta resultat framförs också i Andreas Berghs bok Den kapitalistiska välfärdsstaten. Är välfärdsstatens betydelse för en jämn inkomstfördelning överskattad?

Real Madrid vill köpa över Cristiano Ronaldo för motsvarande en miljard kronor. SvD:s Ola Billger kommenterar:

Självfallet är ingen människa värd så mycket pengar.

Vafalls? Finns det ett objektivt kriterium enligt vilket en fotbollsspelare maximalt kan vara värd X kr? Vad ligger då X på? Under en miljard, tydligen, men ligger det på 500 000 eller två miljoner eller vad? Hur har det fastställts?

Själv unnar jag framgångsrika idrottsutövare varje krona. (Eller euro.)

Media: SvD, DN, AB, Sydsv

Robin Söderling spelade mot Rafael Nadal i Franska öppna mästerskapen idag — och vann, till min stora förgrämelse.

En sak som irriterar mig storligen är att sportkommentatorerna på Eurosports hemsida var partiska (ett fenomen som jag tidigare har klagat på i samband med simhopp). De hejade i sina kommentarar på Söderling. Se t.ex. vad de skrev när Nadal vann en boll 16.08 och inför en boll 16.46:

Jag förespråkar strikt neutrala sportkommentatorer, som enbart ger expertkunskap till läsare och lyssnare, helt utan normativa (i regel nationalistiska) proklamationer.

Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, DN1, DN2, DN3, DN4, AB1, AB2, AB3, AB4, Sydsv

Det ter sig nog självklart för de flesta att en person enbart ska kunna straffas efter ett begånget brott. Utgångspunkten torde vara att oskyldiga inte ska straffas och att en person som inte har begått ett brott är oskyldig. Men är denna hållning självklar? I ”Time and Punishment”, publicerad i Analysis, argumenterar Christopher New för följande:

Contrary to our intuitions, there would not be anything wrong with punishing someone before he committed an offence, if only we could be sure beyond reasonable doubt that he intended to and would in fact commit it.

Detta synsätt säger alltså att det inte är moraliska utan epistemiska skäl som avgör om vi bör straffa personer före brott begås. Om vi accepterar att döma en person utifrån en bedömning av skuld bortom allt rimligt tvivel efter ett brott är begånget, varför inte också acceptera att döma en person utifrån samma bevisningsgrad före brottet begås? Risken att döma en oskyldig torde vara densamma i båda fallen, om vårt beviskrav är detsamma och om vi kan möta det lika bra. (New menar att vi troligen kan möta det lika bra. Har han rätt?)

Chaospet påpekar att detta synsätt kanske ter sig särskilt attraktivt i ett kompatibilistiskt perspektiv:

Enligt studien ”The Neural Basis of Altruistic Punishment”, publicerad i Science, tycker många människor om att straffa dem som avviker från sociala normer:

Our findings support the hypothesis that people derive satisfaction from punishing norm violations and that the activation in the dorsal striatum reflects the anticipated satisfaction from punishing defectors.

Notera att den del av hjärnan som kallas striatum är central här. Samma del är också central för att aktivera skadeglädje. Detta enligt den nya studien ”When Your Gain Is My Pain and Your Pain Is My Gain”, publicerad i Science:

We feel envy when the target person has superior and self-relevant characteristics. Schadenfreude occurs when envied persons fall from grace. To elucidate the neurocognitive mechanisms of envy and schadenfreude, we conducted two functional magnetic resonance imaging studies. … In study two, stronger schadenfreude and stronger striatum activation were induced when misfortunes happened to envied persons. ACC activation in study one [related to envy] predicted ventral striatum activation in study two. Our findings document mechanisms of painful emotion, envy, and a rewarding reaction, schadenfreude.

Våra prefenser kan alltså i hög grad vara formade för att möjliggöra och upprätthålla social ordning, genom att avvikare straffas, men det finns också, enligt mitt sätt att se, mindre tilltalande aspekter av sådana preferenser. T.ex. kan jag tänka mig att tendensen att vilja straffa avvikare lätt skapar konformitet och likriktning, där oliktänkande och innovativa människor inte så lätt får utlopp för sina preferenser och idéer. Och om de får utlopp för sina preferenser och sina idéer och blir framgångsrika, då finns en risk för avundsjuka, följd av skadeglädje vid därpå följande misslyckanden. Kanske kan t.o.m. ”misslyckanden” vilja frammanas — fördelningspolitik kan tänkas bli ett sätt att, med avundsjuka som grund, skapa skadeglädje. Förklarar det varför progressiv beskattning, t.ex. i form av värnskatt, tilltalar så många?

Se även det tidigare inlägget ”Är tillit människor emellan enbart bra?”.

Vi vet, på en punkt, vad som väntar om de rödgröna vinner nästa val. Peter Eriksson (mp) klargör:

I skattepolitiken i övrigt tror han dock att Socialdemokraterna och de gröna kommer att kunna komma överens med krav på höjda skatter för höginkomsttagare. 

Detta faller inte Globaliseringsrådets nationalekonomer i smaken:

För att öka arbetsutbudet, stimulera till utbildning och inflöde av humankapital bör värnskatten slopas, den övriga statliga inkomstskatten minskas så att principen ”hälften kvar” återinförs.

Själv har jag sympati för den senare linjen. Särskilt med tanke på att värnskattens avskaffande sannolikt inte kostar något. Men skulle inte ett sådant avskaffande öka ojämlikheten? Svaret ges i Almedalen.

Uppdatering: Här återfinns Globaliseringsrådets kanslis slutrapport.

Varför ger människor till till andra? Sannolikt av en rad olika skäl, men två nya studier ger oss mer kunskap:

• I ”Self-Signalling Versus Social Signalling in Giving” rapporteras: ”This provides evidence of social-signaling, but not self-signaling and suggests that giving is largely tied to what it says to others, as opposed to the self.”
• I ”Social Image and the 50-50 Norm” rapporteras: ”The hypothesis that people care about fairness does not by itself account for key experimental patterns. We consider an alternative explanation, which adds the hypothesis that people like to be perceived as fair. The properties of equilibria for the resulting signaling game correspond closely to laboratory observations.”

Studierna finner alltså att ”gott” beteende inte bara och kanske inte främst har sin grund i altruism eller en preferens för rättvisa utan i en strävan hos människor att uppfattas som ”goda” av andra.

Det är poppis att klanka ned på lyxkonsumtion, vilket t.ex. nationalekonomen Robert Frank gör i Luxury Fever. Kanske lite väl hastigt. Michele Piccione och Ariel Rubinstein konstaterar följande om effekterna av konsumtion av diamanter i artikeln ”Luxury Prices: An Expository Note”:

We construct and analyse an elementary competitive equilibrium model in which the value of “useless” jewels enter the preferences of consumers. We show that if jewels are scarce, they can trade at a positive price despite having no intrinsic utility. Under fairly natural assumptions, a positive price equilibrium redistributes consumption from the rich to the poor. Thus, the model demonstrates the common wisdom that the existence of luxury goods can have a positive effect on income distribution.

Se där. Har de som bryr sig om inkomstjämlikhet koll på detta?

Se även det tidigare inlägget ”Att få det bättre än andra”.

Min kollega Johan visade mig igår en annons i DN. Är det något jag inte skulle vilja läsa på morgonen, vore det en uppmaning av detta slag från det amerikanska rättsväsendet (om den var riktad till mig, alltså):

Hur vanligt är det att utländska domstolar annonserar på detta sätt i svenska tidningar? Med ”tredskodom” avses förresten följande:

Tredskodom kallas i svensk rätt en dom som avkunnas mot den part som efter kallelse till rättegångsförhandling ändå inte infunnit sig till förhandlingen. Tredskodom kan också i vissa fall meddelas om part inte lämnar in skriftligt yttrande i tid. Reglerna om tredskodom återfinns i 44 kap rättegångsbalken. … Uteblir part från förhandling kan tredskodom meddelas. Innebörden av tredskodomen är då att kärandens yrkande fastställs, det vill säga att den part som uteblir förlorar målet.

Tips: Johan Eklund

Riksdagen har idag med stor majoritet fattat beslut om att Äktenskapsbalken ska göras könsneutral. Det låter så kliniskt och tekniskt, men Andrew Sullivan uttrycker vad det i grunden handlar om:

When people talk about gay marriage, they miss the point. This isn’t about gay marriage. It’s about marriage. It’s about family. It’s about love. It isn’t about religion. It’s about civil marriage licenses. Churches can and should have the right to say no to marriage for gays in their congregations, just as Catholics say no to divorce, but divorce is still a civil option. These family values are not options for a happy and stable life. They are necessities. Putting gay relationships in some other category — civil unions, domestic partnerships, whatever — may alleviate real human needs, but by their very euphemism, by their very separateness, they actually build a wall between gay people and their families. They put back the barrier many of us have spent a lifetime trying to erase.

Riksdagen har idag rivit en barriär. Det är inte längre partnerskap — separate but equal — som gäller. Precis som Mary McBride och Leslie Klutz (på bilden) får nu homosexuella par i Sverige ingå äktenskap precis som alla andra. Det är stort. Det borde även kristna tycka.

Se även de tidigare inläggen ”I nöd och lust” och ”Komplicerad syn på äktenskapet”.
Media: AB1, AB2, SvD, Dagen1, Dagen2, DN, Sydsvenskan

Peter Singer är professor i moralfilosofi vid Princeton University. I en ny bok, The Life You Can Save (utdrag), talar han sig varm för att vi som rika individer och länder bör göra mycket mer för att hjälpa världens fattiga. Han inleder med att beskriva en situation där ett litet barn håller på att drunkna och där du kan rädda det till låg kostnad. Bör du inte hoppa i och rädda barnet? De flesta svarar ja. Men Singer frågar vidare:

Now think about your own situation. By donating a relatively small amount of money, you could save a child’s life. Maybe it takes more than the amount needed to buy a pair of shoes—but we all spend money on things we don’t really need, whether on drinks, meals out, clothing, movies, concerts, vacations, new cars, or house renovation. Is it possible that by choosing to spend your money on such things rather than contributing to an aid agency, you are leaving a child to die, a child you could have saved?

Det är svårt att inte känna sympati för Singers hållning. Men även om man delar målet är det inte säkert att donation av pengar är ett särskilt effektivt medel. Professor William Easterly tar i en recension fasta på just det:

Unfortunately, there are several differences between these two situations. The most important is that you know exactly what to do to save the child, whereas it is not at all clear that you (or anyone else) knows exactly what to do to save the lives of poor children or how to get them out of extreme poverty.

Är en sådan invändning ett skäl att inte donera (rejält) med pengar? Kanske, kanske inte. Det beror i hög grad på om det kan göras trovärdigt att det finns hjälpkanaler som verkligen gör skillnad. Är inte Läkare utan gränser en sådan? Finns andra?

I vilket fall tycker jag om att Singer utmanar oss i vår bekvämlighet och i vårt närsynta krisbeklagande. Vi har det trots allt bra; många andra har det sämre; kan vi göra något för dem? Förutom, förstås, att peka på behovet av institutionella reformer som ger tillväxt och reducerar fattigdom (ett påpekande som på intet sätt står i principiell konflikt med ett personligt givande).

Boken kommer i svensk översättning, Det liv du kan rädda, i april.
Se Peter Singer tala med Tyler Cowen om boken på Bloggingheads.
Se tidigare inlägg om Peter Singer  här och om William Easterly här. Se även inläggen ”Fattigdomen minskar pga. ekonomisk tillväxt” och ”Hur förbättras livet för världens fattiga?”.

Den vetenskapliga metoden innefattar bl.a. peer review, dvs. granskning av det man skriver av sakkunniga. Denna process är förstås viktig för att upprätthålla kvaliteten i forskningen — men den är också ansträngande för forskaren, som ofta får negativa utlåtanden och nej-besked från tidskrifter. (Ett exempel på ett negativt sakutlåtande av det mer dråpliga slaget råkade den svenske nationalekonomen Robert Östling ut för, vilket han skriver om i slutet av detta inlägg.)

Nå, antag att man får ett negativt utlåtande som man verkligen finner osakligt, okunnigt eller orättvist och som utgör grund för ett nej från en tidskrift. Är det något man kan göra? Ett möjligt alternativ är att försöka klaga hos redaktören och argumentera för en mer positiv bedömning. Få vågar sig dock på att göra detta, då redaktören kan bli sur för att man inte accepterar hans första bedömning, vilket kan missgynna en vid framtida kontakter. En som trots det rekommenderar att man klagar ibland är professor Nicolai Foss:

However, if one really has a case, I think one is entitled to protest (by carefully explaining to the editor the folly of the reviewer). I have once successfully protested a rejection which was based on lousy reports (the paper was reviewed anew and finally accepted). I have helped colleagues successfully do the same thing (even with top journals). In other words, it is doable. For the sake of the review institution, we may even be obligated to protest bad reviews, in order to get those lemon reviewers sacked. And we all need to take our review responsibilities very, very seriously.

Jag har hittills aldrig vågat klaga. Jag får morska upp mig.

I Arjo Klamers bok Conversations with Economists återges denna konversation mellan Klamer och ekonomipristagaren Robert Lucas:

Klamer: Do you think there are ethical problems in a capitalistic system? Do you think there is something like social injustice?
Lucas: Well, sure. Governments involve social injustice.
Klamer: But doesn’t government try to resolve social injustice?
Lucas: That wouldn’t be anything like my view. I can’t think of the pharaohs as being in existence to resolve social injustice in Egypt. I think they perpetrated most of the injustice in Egypt.

Bisarrt eller genialt?

Tips: David Henderson. Se även det tidigare inlägget om Lucas ”Hur förbättras livet för världens fattiga?”

Det händer att jag håller med Göran Skytte, tro det eller ej. Idag påpekar han det orimliga i att Svenska kyrkans beslutande organ består av politiskt tillsatta:

För i Sverige är det inte kyrkans folk och ledning som bestämmer om kyrkans tro och praxis. Det är politiker från de politiska partierna som bestämmer över kyrkan. Politiker som i många fall med sannolikhet sällan eller aldrig sätter sin fot i kyrkan. … Min slutsats: befria biskoparna!

Det är helt riktigt att Svenska kyrkan mer fullständigt bör skiljas från staten och att det bästa vore att dess prelater också slutade fungera som myndighetsutövare vid vigslar. Av detta bör dock även detta följa:

• ett slut för religionens oemotsagda utrymme för att sända propaganda i form av gudstjänster i SVT och SR;
• ett slut för religionens priviligierade ställning när det gäller att samla in medlemsavgifter;
• ett slut för religionens plats i offentlig verksamhet (t.ex. prästverksamhet, inte minst vid skolavslutningar och riksdagens öppnande); 
• ett slut för särskilda bidrag till trossamfund; 
• ett slut för religionens särskilda skattebefrielse och förmånliga momsregler; och
• något slags återbetalning av statligt tilldelad förmögenhet.

Politiken bör alltså konsekvent låta religionen sköta och klara sig själv. Är denna hållning oproblematisk? Nja, det finns här ett dilemma för en liberal ateist…

Tittar man på genomsnittlig lön tjänar män mer än kvinnor. En ny studie, ”Biological Gender Differences, Absenteeism, and the Earnings Gap”, finner att en del av denna skillnad beror på en biologisk skillnad mellan kvinnor och män — menstruation — som orsakar frånvaro:

In most countries, women are absent from work more frequently than men. Using personnel data, we find that the absences of women below the age of 45 follow a 28-day cycle, while the absences of men and of women over the age of 45 do not. We interpret this as evidence that the menstrual cycle increases female absenteeism. To investigate the effect on women’s earnings, we use a simple model of statistical discrimination. Consistent with the model, we find absenteeism has a more negative effect on men’s earnings and this difference declines with seniority. The increased absenteeism induced by the 28-day cycle explains at least 14 percent of the earnings gender differential.

Denna figur illustrerar den cykliska delen av (yngre) kvinnors frånvaro:

Detta väcker frågor om rättvisa. Utgör det t.ex. diskriminering att betala någon lägre lön vid högre frånvaro om orsaken till den högre frånvaron har att göra med ett biologiskt, icke självvalt fenomen? Eller är det tvärtom en saklig, acceptabel grund för lägre lön? Författarna diskuterar en möjlig åtgärd, om man finner resultatet i studien orättvist:

If one wanted to redistribute the cost of menstrual-related absenteeism from women to men, it would, in principle, be possible to adopt a gender-specific wage subsidy. A wage subsidy that targets women and is financed out of general taxation would shift part of the economic costs of menstruation from women to men.

Är män beredda att betala en sådan subvention?

Media: Sydsvenskan, DN1, DN2, DN3

Upprördheten har varit stor efter LO:s publicering av en rapport som visar att kvoten mellan en genomsnittlig direktörslön och en genomsnittlig industriarbetarlön har stigit på senare år. Jag finner personligen upprördheten svårförståelig eller, snarare, omotiverad, men inte bara här, utan även i USA, används denna kvot för att kritisera höga direktörslöner. Det har t.o.m. lagts krav på att lagstifta i frågan, så att kvoten eller direktörslönerna inte får överstiga en viss siffra. Professor Robert Frank argumenterar i New York Times för att detta är ett feltänkt förslag:

The problem is that although every company wants a talented chief executive, there are only so many to go around. Relative salaries guide job choices. If salaries were capped at, say, $2 million annually, the most talented candidates would have less reason to seek the positions that make best use of their talents. More troubling, if C.E.O. pay were capped and pay for other jobs was not, the most talented potential managers would be more likely to become lawyers or hedge fund operators. Can anyone think that would be a good thing?

Frank refererar också till studien ”Why Has CEO Pay Increased So Much?”, publicerad i Quarterly Journal of Economics (gratisversion här), som finner att ökningen i direktörslöner motsvaras av ett ökat värde på de företag i vilka direktörerna arbetar:

In recent decades at least, the size of large firms explains many of the patterns in CEO pay, across firms, over time, and between countries. In particular, in the baseline specification of the model’s parameters, the sixfold increase of U.S. CEO pay between 1980 and 2003 can be fully attributed to the sixfold increase in market capitalization of large companies during that period.

Detta väcker direkt frågor, dels om rättvisa (är det inte alltför statiskt att vilja sätta ett tak för direktörslöner oavsett den ekonomiska miljö i vilken de verkar och oavsett vilka värden de bidrar till att skapa?) och dels om hur lönesystemet fungerar (kommer t.ex. direktörslönerna och deras bonusar att minska nu när företagens värden går ner?).

Uppdatering: Se även vad Richard Posner och Gary Becker har att säga om lönetak.

Media: SvD, Aftonbladet

LO mäter kvoten mellan en genomsnittlig direktörs inkomst och en genomsnittlig industriarbetares lön. Den ligger nu på ca 51, medan den låg på 26 1950. Är jag den ende som ställer mig frågande till detta mått? Vad säger det egentligen? Varför är det intressant? Jag misstänker att LO ser det som ett mått på rättvisa. I så fall undrar jag hur rättvisa definieras. Är det när kvoten är 1? När den är 5? När den är 26? När den är 49? När den är 75? Om inte det först klargörs ser jag måttet som helt meningslöst. Det gör jag troligen även om det klargörs i och för sig, ty jag anser själv att en rättvis lön inte kan definieras på annat sätt än proceduriellt: det avtalsslutande parter frivilligt kommer överens om är per definition rättvist. Sedan må kvoterna mellan olika frivlligt överenskomna löner se ut hur som helst.* Ja, det var en liten problematisering i all enkelhet.

*LO:s kvot är märklig, då täljaren mäter inkomst och nämnaren lön. Antingen bör det ena eller det andra jämföras. Oavsett vilket är mitt principiella, normativa resonemang om det meningslösa med dylika kvoter tillämpbart.
Media: DN, SvD1, SvD2, Sydsvenskan, Barometern, Aftonbladet1, Aftonbladet2
Blogginlägg: ”Vad menas med rättvis lön?”, ”Är det rättvist med rika idrottsmän?”, Andreas Bergh, Mattias Lundbäck, Jesper Roine 

I Götzendämmerung skriver Friedrich Nietzsche:

Today we no longer have any tolerance for the idea of ”free will”: we see it only too clearly for what it really is — the foulest of all theological fictions, intended to make mankind ”responsible” in a religious sense — that is, dependent upon priests. … And there is in our eyes no more radical opposition than that of the theologians, who continue to infect the innocence of becoming by means of the concepts of a ”moral world-order,” ”guilt,” and ”punishment.” Christianity is religion for the executioner.

Ja, utan fiktionen om fri vilja krackelerar den kristna religionen. Utan fri vilja ingen skuld; utan skuld inget helvetesstraff; utan helvetesstraff inget behov av fräslning och Jesus som offerlamm. Dags för dekonstruktion! Och varför inte börja på julafton?

Se de tidigare inläggen ”Människan har inget ansvar” och ”Kan hämndbegäret inte tämjas?” samt “Det förkastliga begreppet synd”, “Ayn Rand om arvssynden”, “Barndopets hemska grund” och “Jesus är en domare”.

Michel Foucault:

Logically, a crime that one knew for certain to be the last would not need to be punished.*

*S. 28 i ”The Punitive Society”, från Ethics: Subjectivity and Truth.
Se även det tidigare inlägget ”Hur kan straff motiveras?”

En fascinerande ny studie, ”A Resource Belief-Curse? Oil and Individualism”, ger vid handen, att människor i ekonomier med mycket olja (och kanske andra naturresurser) i högre grad tenderar att anse att den offentliga sektorn har ett ansvar för att ta hand om fattiga. Preferenser för en mer aktiv välfärdsstat kan alltså förväntas i oljerika ekonomier.

Forskarna tror att det beror på att människors materiella situation där mer anses bero på ”slumpen” (hur mycket resurser som finns tillgängliga och fluktuerande världsmarknadspriser). Om någon är fattig torde det då inte i lika hög utsträckning  bero på eget beteende utan på externa faktorer.

Detta knyter an till tidigare forskning om naturresurser som en förbannelse.

En riktigt intressant ny experimentell studie, ”Rich Meet Poor — An International Fairness Experiment”, undersöker vad som bestämmer rikas gåvor till fattiga. Det visar sig att det främst avgörs av två faktorer — rikas rättvisesyn (att de anser att de har förtjänat att behålla det mesta av sina tillgångar) och deras bedömning av behoven:

First, we find that entitlements considerations are crucial in explaining the distributive behavior of rich participants in the experiment. On average, the rich participants kept 68.1 percent of the total income for themselves when they met poor participants, and, based on the estimation of a choice model, we show that much of this appears to have been motivated by entitlements considerations. Moreover, entitlements considerations are also essential in explaining the pattern of transfers from rich to poor; namely, on average, rich participants transfered much more income to the productive poor than to the unproductive poor. Second, needs considerations matter. When we remove the needs motive from the estimated choice model, the predicted amount transferred from the rich to the poor decreases by a third.

Det första resultatet knyter an till tidigare forskning som visar att uppfattningar om rättvisa ofta beaktar hur utfall uppkommer och inte bara utfallens fördelning. Glädjande nog visar experimentet att de rika är moraliska kosmopoliter, dvs. de gynnar inte sina egna landsmän bara för att dessa råkar komma från samma land. De är med andra ord inte välfärdsnationalister. Till dessa beaktanden kan man tänka sig att rika finner de kanaler genom vilka gåvor överförs ineffektiva, men det är inte något som detta experiment studerar.

Media: DN, Aftonbladet

Inte bara människor och apor blir sura när andra får mer för en given uppgift, rapporterar New York Times:

[A] dog may stop obeying a command if it sees that another dog is getting a better deal.

Artikeln, ”The Absence of Reward Induces Inequity Aversion in Dogs”, publicerad i PNAS, återfinns här. Delar ur abstract:

We found differences in dogs tested without food reward in the presence of a rewarded partner compared with both a baseline condition (both partners rewarded) and an asocial control situation (no reward, no partner), indicating that the presence of a rewarded partner matters. Furthermore, we showed that it was not the presence of the second dog but the fact that the partner received the food that was responsible for the change in the subjects’ behavior. In contrast to primate studies, dogs did not react to differences in the quality of food or effort.

Att behandla likar lika verkar uppfattas som en fundamental rättviseprincip.

Tips: Panu Poutvaara.

Jag har tidigare refererat till forskning som antyder att nettoeffekten på välfärd av rättvisemärkning mycket väl kan vara negativ, eftersom de arbetare som inte är anslutna riskerar att få det sämre. Nu visar en undersökning att inte ens de arbetare som är anslutna tycks få det bättre:

De som köper rättvisemärkt hoppas att det ska göra skillnad för arbetarna. Men precis som Uppdrag gransknings resa visar är det ingen större skillnad mellan de plantager som har en rättevisemärkning och de som saknar.

Jag köper inte rättvisemärkt.

En ny studie* indikerar att mödrar som har kontroll över hushållsekonomin i familjer med sociala problem använder resurserna i barnens intressen i högre grad än fäder som har kontroll:

Results show children are far less likely to experience food insecurity when parents’ pooled income is controlled by their mother than when it is controlled by their father or even when it is jointly controlled. By examining this association between resource control and child well-being, this study suggests that child outcomes may be improved by altering control over household money, responsibility for feeding work, or both.

Det jag kom att tänka på var diskussionen om huruvida barnbidrag ska ges till båda föräldrarna eller till mödrarna (som tidigare) — och på hur den frågan principiellt kan besvaras. Kan inte två synsätt ställas mot varandra?

• ”Pengarna ska delas lika”. Detta synsätt har sin grund i deviser som ”alla människor har lika värde” eller ”alla människor ska behandlas lika”, som allmänt är problematiska eftersom det är oklart vad de betyder men som i det här fallet faktiskt kan ges en någorlunda precis mening. Hursomhelst uppkommer här ett annat problem, nämligen att likabehandling, dvs. att mödrar och fäder får halva barnbidraget var, troligen leder till att barn i familjer med sociala problem får det sämre än om mödrarna ensamma hade fått hela barnbidraget.
  
• ”Pengarna ska gå dit de gör störst nytta”. Detta synsätt är av mer pragmatisk, konsekvensetisk karaktär och säger att principer om likabehandling bör ignoreras i de fall där olikabehandling ger högre total nytta eller, kanske, högre nytta för de sämst ställda (enligt Rawls differensprincip).
  

Frågan kompliceras av att olika effekter kan uppkomma för olika socioekonomiska grupper. Antag att likabehandling i 95 procent av fallen ger samma nytta som olikabehandling. Ska likabehandling då genomföras för alla? Eller ska olikabehandling genomföras för alla? Eller ska man differentiera och likabehandla 95 procent och olikabehandla 5 procent av föräldrarna? Jag tycker att ovan nämnda studie sätter fingret på principiellt intressanta frågor om fördelningspolitik. Hur ser din lösning ut? Likabehandling eller någon form av nyttomaximering?

_______________________

*Kenney, Catherine T. (2008). ”Father Doesn’t Know Best? Parents’ Control of Money and Children’s Food Insecurity”. Journal of Marriage and Family, 70(3): 654—669.

Sommaren 1995 stötte jag på Ken Binmore för första gången.* Jag deltog då i en nordisk doktorandkurs på Gotland, där han och John Roemer föreläste om rättvisa. (De var inte överens om särskilt mycket.) Det var en i intellektuellt avseende exceptionell vecka.

Binmore har formulerat en naturalistisk teori om rättvisa, grundad i evolutionär spelteori.** Binmore fokuserar på utfall — på medborgarnas uppfattning om hur resurser ska fördelas — och det kritiseras i ”The Psychology of Justice” av de tre Harvardforskarna Fiery Cushman, Liane Young och Marc Hauser. De påpekar att vårt rättvisetankande inte bara rör utfall utan också processer, dvs. hur utfallen har uppstått:

Understanding the psychological mechanisms behind moral decision-making entails a study not only of people’s sensitivity to outcomes, but also their sensitivity to the different sorts of actions, intentions, and causes that jointly contribute to the consequence in question.

I fallet med inkomstfördelning kan man t.ex. tänka sig att en ojämn fördelning kan anses moraliskt acceptabel av de flesta om den kommer sig av hårt arbete, medan en lika ojämn fördelning som bygger på kapitalinkomster baserade på arv kan ses som moraliskt oacceptabel.

Intressant nog gör även min kollega Andreas Bergh (som dessutom är en ännu större Binmore-fantast än jag) en snarlik poäng i en kommentar av forskning av Ernst Fehr och Klaus Schmidt. Jag kommer också att tänka på forskning av Bruno Frey och Alois Stutzer (se t.ex. kap. 9 i Happiness and Economics för en översikt), som visar att lycka inte bara beror på utfall utan också av processer.

Jag är avslutningsvis osedvanligt nyfiken på den bok av Binmore som kommer ut nästa år på Princeton University Press med titeln Rational Decisions. Är det inte sådana beslut vår värld behöver mer av?

_______________________

*Betoningen ska ligga på ”på”, inte på ”stötte”.
**Tanken är att moral har uppstått som ett sätt för samhällen att koordinera runt en jämvikt, som kan ses som ett socialt kontrakt. Närmare bestämt är det rationella val bakom okunnighetens slöja som definierar rättvisa. I ett icke upprepat spel gäller utilitarism som moralisk princip (visat av Harsanyi). I ett upprepat spel, där kontraktet alltid kan omförhandlas, är den enda hållbara lösningen egalitär, eftersom de som erfar ett dåligt utfall annars alltid skulle omförhandla. På lång sikt gäller Nashs förhandlingslösning. Se de två böckerna Game Theory and the Social Contract: Playing Fair (1994) och Game Theory and the Social Contract: Just Playing (1998), båda utgivna på MIT Press. En mer populärvetenskaplig framställning ges i Natural Justice (2005), utgiven på Oxford University Press.

Jag har just läst en fascinerande studie* av Ran Abramitzky om inkomstjämlikhet i israeliska kibbutzer. Tre huvudresultat:

The main findings are that (1) productive individuals are the most likely to exit and a kibbutz’s wealth serves as a lock-in device that increases the value of staying; (2) higher wealth reduces exit and supports a high degree of income equality; and (3) ideology facilitates income equality.

Resultaten är intressanta i sig men kan kanske också användas för att fundera kring inkomstjämlikhet i en stat. I kibbutzen, precis som hos många i ett land, finns preferenser om inkomstfördelning och omfördelning. Men när inkomstjämlikheten drivs mycket långt får de högproduktiva ett incitament att lämna gemenskapen. I kibbutzen gäller traditionellt att allt ägs gemensamt, vilket reducerar mobiliteten. Ty om någon flyttar går denne miste om sin del i den samlade förmögenheten.**

Socialdemokraternas strategi att göra också höginkomsttagare delaktiga i välfärdsstatens förmåner, trots att de egentligen inte behöver dem i så hög grad, kan möjligen ses som ett försök att binda också denna grupp medborgare, som utgör en viktig skattebas, till Sverige. Och allmänt välstånd kan säkert spela sin roll också, även om det inte ägs gemensamt. Trots allt: vilken svensk vill flytta till lågskattelandet Somalia? Faktorer som dessa kan bidra till att förklara varför globalisering och institutionell konkurrens inte har underminerat välfärdsstaten.

En avslutande undran är varför inte fler socialister lever i frivilliga socialistsamhällen, som kibbutzer.***

___________________

*Abramitzky, Ran (2008). ”The Limits of Equality: Insights from the Israeli Kibbutz.” Quarterly Journal of Economics, 123(3): 1111—1159. (Preliminär gratisversion här.)
**På senare år har alltfler kibbutzer tvingats överge denna radikala egalitarianism pga. incitamentsproblem och därför att många högproduktiva har övergivit dem. Förutom ovan nämnda studie, se Gary Becker.
***Se Nozick, Robert (1997). ”Who Would Choose Socialism?” I Socratic Puzzles. Cambridge, MA: Harvard University Press.

DN Kultur förnekar sig inte och upplåter idag (ej på nätet) plats åt Bror Perjus, ”journalist och författare”:

Långsiktigt kan de ekonomiska kriserna endast motverkas med en global demokrati som genom effektiv beskattning kan överföra resurser från de superrikas hejdlösa lyxliv till hållbar utveckling och fattigdomsbekämpning.

Professor Lucas

Konstigt att inte ekonomipristagaren Robert Lucas har förstått det som experten på långsiktiga ekonomiska skeenden Bror Perjus har förstått. Lucas har en lätt annorlunda förståelse av verkligheten:

Of the tendencies that are harmful to sound economics, the most seductive, and in my opinion the most poisonous, is to focus on questions of distribution. … But of the vast increase in the well-being of hundreds of millions of people that has occurred in the 200-year course of the industrial revolution to date, virtually none of it can be attributed to the direct redistribution of resources from rich to poor. The potential for improving the lives of poor people by finding different ways of distributing current production is nothing compared to the apparently limitless potential of increasing production.

Om man ska anstränga sig för att hitta något positivt i det Perjus skriver tycker jag att det är, att han inte tycks drabbad av den annars så vanliga välfärdsnationalismen.

Gary Becker har framfört teorin att diskriminering tenderar att minska när graden av konkurrens ökar, eftersom det innebär en kostnad och konkurrensnackdel för företag att rata personal på andra grunder än låg produktivitet. I en ny studie, publicerad i Kyklos, undersöks i denna anda hur graden av marknadsekonomi är relaterad till löneskillnader mellan könen:

Both data bases lead to the same conclusion: there is a strong negative correlation between market orientation and gender wage gaps, in particular when competitive markets are measured by the components ”free trade”, ”absence of regulation” and ”legal structure”. These indicators are strongly related to competitiveness in the product market and are, therefore, backing Becker’s taste for discrimination model. More market orientation in the economy can reduce gender inequalities in wages – if it is enough to close the gender wage gap completely is still to be shown.

En illustration av sambandet (utan kontrollvariabler):

Jag har en känsla av att detta resultat är i linje med Nyamko Sabunis tänkande.

Björn Ranelid beklagar sig i Expressen:

Jag står för mitt ord och påstår att jag är värd högre lön för mitt arbete än till exempel fotbollsspelaren Fredrik Ljungberg.

Ranelid ger genom sitt beklagande stöd åt Robert Nozicks teori om varför intellektuella tenderar att ogilla kapitalismen:

Why then do contemporary intellectuals feel entitled to the highest rewards their society has to offer and resentful when they do not receive this? Intellectuals feel they are the most valuable people, the ones with the highest merit, and that society should reward people in accordance with their value and merit. But a capitalist society does not satisfy the principle of distribution ”to each according to his merit or value.” Apart from the gifts, inheritances, and gambling winnings that occur in a free society, the market distributes to those who satisfy the perceived market-expressed demands of others, and how much it so distributes depends on how much is demanded and how great the alternative supply is. Unsuccessful businessmen and workers do not have the same animus against the capitalist system as do the wordsmith intellectuals. Only the sense of unrecognized superiority, of entitlement betrayed, produces that animus.

Matthias Doepke och Fabrizio Zilibotti har i ”The Macroeconomics of Child Labor Regulation” påpekat att en viktig anledning till att det fortfarande finns ca 200 miljoner barnarbetare i världen troligen är att det är ekonomiskt lönsamt för många familjer att låta barnen arbeta. Det gör att stödet för att förbjuda barnarbete är svagt i de flesta utvecklingsländer.

I en ny studie undersöker de om internationella bojkotter är ett bra sätt att minska problemet. Kanske inte:

In particular, we demonstrate that such measures may have the unintended side effect of lowering domestic support for banning child labor within developing countries, and thus may contribute to the persistence of the child-labor problem.

Det bakomliggande resonemanget är rättframt:

Trade sanctions erode the constituency favoring child-labor restrictions if they displace working children from an export sector where children compete with unskilled adults, to a domestic sector where adult and child labor are complementary (as in family-based agriculture). By reducing competition between children and adult workers, international sanctions undermine the main motive that leads workers to support child-labor restrictions. In addition, trade sanctions can lower the return to education, implying that fewer workers will send their children to school. Once again, this effect shrinks the size of the constituency that supports child-labor restrictions. Thus, trade policies aimed at reducing child labor may achieve the opposite of the intended effect and may help perpetuate the child-labor problem.

Analysen illustrerar hur viktigt det är att inte rusa åstad och försöka lösa svårlösta problem med åtgärder som låter bra men som kan vara kontraproduktiva. Det viktigaste alternativt till bojkotter etc. torde vara att hjälpa till att åstadkomma ekonomisk utveckling.

Se tidigare inlägg om bojkott av barnarbete och rättvisemärkning.

Ilya Somin anser att barn bör få rösta om de klarar ett kunskapstest:

If a minor can pass a test of basic political knowledge (say, the political knowledge equivalent of the citizenship test administered to immigrants seeking naturalization), why shouldn’t he or she have the right to vote? Such a precocious child-voter would probably be more knowledgeable than the majority of the adult population. Giving her the right to vote would actually increase the average knowledge level of the electorate and thereby slightly improve the quality of political decision-making. I’ve met twelve-year-olds with far higher levels of political knowledge than that of the average adult.

Men skulle inte föräldrarna styra även kunniga barn?

The objection is in fact similar to one of the arguments once raised against giving women the right to vote – that they would be unduly influenced by their husbands or fathers. Husbands will often influence the views of their wives (and vice versa); similarly, parents will influence those of their children. That doesn’t by itself justify denying either married people or children the right to vote.

Min gissning är att de flesta motsätter sig rösträtt för barn eftersom de känner obehag inför tanken på kunskapstest. Risken är ju att sådana börjar tillämpas även för vuxna, och många har fått för sig att man bör få rösta även som okunnig. 

Se ett tidigare inlägg på samma tema.

H. L. Mencken:

The Belief that man is outfitted with an immortal soul, differing altogether from the engines which operate the lower animals, is ridiculously unjust to them. The difference between the smartest dog and the stupidest man—say a Tennessee Holy Roller—is really very small, and the difference between the decentest dog and the worst man is all in favor of the dog.

På frågan ”Hur har finanskrisen påverkat dig? Är du orolig?” svarar en musiker på följande vis:

Var skrevs följande förra året, när regeringen avskaffade förmögenhetsskatten?

Förmögenhetsskatten är ingen oumbärlig skatt. Den utgör bara cirka 0,3 procent av skatteintäkterna och är … en djupt orättvis skatt. Den är full av kryphål och möjligheter till manipulationer som gör att de rikaste inte betalar förmögenhetsskatt alls eller kan välja hur mycket det vill betala. (Svaret återfinns här.)

Vem har sagt detta?

Inte bara att det blir en orättvis skatt, den skapar dåliga beslut i svensk ekonomi och försämrar tillväxten. (Svaret återfinns här.)

Vem har yttrat dessa ord?

Förmögenhetsskatten är ett missfoster. (Svaret återfinns här.)

Vem sa detta?

Förmögenhetsskaten har negativa effekter. (Svaret återfinns här.)

Thomas Östros har dock inte lyssnat på denna kraftfulla argumentation utan aviserar återinförd förmögenhetsskatt:

Att återinföra förmögenhetsskatten är helt enkelt nödvändigt, tycker Thomas Östros.

–Vi kommer in i en ganska tuff situation och alla måste vara med och bära sin del av bördan.

Detta är alltså symbolpolitik: genom att det låter bra att säga att de rika ska vara med och betala tror man sig vinna väljarstöd. Östros känner dock till problemen med förmögenhetsskatten, så jag tror att han trots allt inte tänker sig att återinföra den. Miljöpartiet säger ju nej, och därför kan utspelet ses som ett sätt att få förhandlingsstyrka mot detta samarbetsparti. Utfallet tror jag blir ett urvattnat förslag eller ingen återinförd skatt alls, om nu Östros lyckas bli finansminister 2010.

Se även nationalekonomen vid Lunds universitet Åsa Hanssons studie om förmögenhetsskattens tillväxteffekter, hennes diskussion av förmögenhetsskattens för- och nackdelar, Finanspolitiska rådets syn (s. 226 ff.) samt regeringens motiv för att avskaffa skatten. Notera slutligen vad Peter Santesson-Wilson har att säga om Östros som populist och vad Daniel Waldenström har att säga om socialdemokraternas ambition att minska förmögenhetsklyftorna.

Den finansiella krisen fortsätter. Naomi Kleins tes är att liberaler välkomnar ekonomiska kriser, eftersom hon tror att de möjliggör genomförandet av en liberal ekonomisk politik som annars inte vore möjlig att genomföra. Jag undrar tvärtom: Borde inte vänstermänniskor välkomna ekonomiska kriser?

Skälet till denna undran är vissa tecken på att kriser ökar jämnheten i fördelningen av inkomster och förmögenhet, något vänstermänniskor qua egalitarianer brukar lägga mycket stor vikt vid. Titta t.ex. på Ginikoefficientens utveckling (där ett högre värde innebär högre ojämlikhet):

Under 1990-talskrisen minskade inkomstspridningen; samma sak under IT-krisen i början av 2000-talet. Det är, tycks det, i goda tider som ”orättvisan” ökar. Tittar man på förmögenheter verkar ett liknande mönster inträda, i alla fall om man ser till effekten av börsens utveckling. Som Henry Ohlsson, Jesper Roine och Daniel Waldenström konstaterar (s. 16—17):

Focusing first at the decreases in the very top of the distribution over the first half of the century we note that most of the decrease takes place between 1930 and 1950, with the sharpest falls in the early 1930s—a time of financial turbulence and in particular the Kreuger-crash—and just after World War II. … Over the past decades fluctuations in wealth shares depend largely on movements in real estate prices and share prices. Increases in the former has a tendency to push up the share of the upper half of the distribution at the expense of the very top causing inequality to go down, while increases in share prices makes the very top share larger due to share ownership still being very concentrated causing inequality to increase.

Om det är så att kriser leder till en sämre ekonomisk utveckling för alla men till ökad ”rättvisa” borde väl vänstermänniskor gilla kriser? Om de säger att det är bättre med en bättre ekonomisk utveckling för alla även till priset av ökad ”orättvisa”, är de då egalitarianer? Är det inte så liberaler brukar argumentera? De senare borde därför se på kriser med ogillande och skepsis, tvärtemot Kleins tes.

Uppdatering: Jesper Roine och Daniel Waldenström skriver om detta i Fokus; se även Jesper Roines ”Växer verkligen klyftorna i krisens spår?”

Jag är, föga förvånande, sympatiskt inställd till Åsa Regnérs resonemang i SvD idag:

Mycket talar för att regeringen kommer att förorda den utredning som i mars 2007 föreslog att alla som vill ska ha rätt att gifta sig med varandra, oavsett könstillhörighet. … En sådan lagändring är bättre än den situation vi har idag. Men den har också brister. … Därför föreslår vi nu ett annat system: ta ifrån kyrkan och andra religiösa samfund rätten att viga folk. Återför myndighetsutövningen till staten, där den hör hemma, och sluta göra skillnad på människor.

Intressant nog är även vissa kristna för ett sådant förslag, t.ex. biskop Krook och pastor Hedin. Samt vissa jurister, t.ex. dr Heidbrink.

Hur stort är vårt medlidande? Vilka bryr vi oss om? Witold Gombrowicz kontrasterar i sin dagbok en gammal och en ny syn:

Men jag tror att det finns två skolor härvidlag. För folk av den äldre skolan är smärtan hos en närstående den allra värsta, näst efter den egna smärtan; dignitärens smärta är viktigare än bondens; bondens smärta är viktigare än bondpojkens; pojkens smärta är viktigare än hundens. De håller sig inom smärtans trängre krets. Men för folk av den nyare skolan är smärtan smärta, var den än uppträder, lika förfärande hos en människa som hos en fluga, det har uppstått en känsla för det rena lidandet, vårt helvete har blivit universellt. Jag betraktas till exempel av vissa som okänslig därför att jag har svårt att dölja att mina närmastes smärta ingalunda är min närmaste smärta. Hela min natur är inställd på att upptäcka lidande hos den andra — den lägre.

Detta rör det filosofen Peter Singer kallar ”a widening circle of compassion”, dvs. människans gradvisa utökning av den krets hon bryr sig om, från sig själv, till den egna familjen, den egna byn, den egna regionen, den egna nationen, den egna rasen, hela mänskligheten och till djur av olika slag. Men hur ser framtiden ut? Kommer fler att bli som Gombrowicz? Och är det önskvärt? Kanske är den universella omtanken praktiskt omöjlig?

OrkanenStormen Gustav visade sig inte vara så farlig, vilket vi har kunnat se på tv och i alla tidningar. Men stormen aktualiserar något intressant. Blogge konstaterar nämligen att media gör skillnad på folk och folk:

[M]ediebevakningen av Indien och det post-olympiska Kina är under all kritik … för att människor i dessa delar av världen betyder så mycket mindre för oss än amerikaner och i viss mån även andra västerlänningar.

Jag tror att Blogge har helt rätt. Vi bryr oss mer om dem som är oss lika. Detta noterade redan Adam Smith i Theory of Moral Sentiments (III.I.46):

Let us suppose that the great empire of China, with all its myriads of inhabitants, was suddenly swallowed up by an earthquake, and let us consider how a man of humanity in Europe, who had no sort of connexion with that part of the world, would be affected upon receiving intelligence of this dreadful calamity. He would, I imagine, first of all, express very strongly his sorrow for the misfortune of that unhappy people, he would make many melancholy reflections upon the precariousness of human life, and the vanity of all the labours of man, which could thus be annihilated in a moment. He would too, perhaps, if he was a man of speculation, enter into many reasonings concerning the effects which this disaster might produce upon the commerce of Europe, and the trade and business of the world in general. And when all this fine philosophy was over, when all these humane sentiments had been once fairly expressed, he would pursue his business or his pleasure, take his repose or his diversion, with the same ease and tranquillity, as if no such accident had happened. The most frivolous disaster which could befal himself would occasion a more real disturbance.

Adam Smith menar att vi har viss förmåga att bry oss om andra, men på ett begränsat och partiskt sätt. En fråga är om inte denna partiskhet kan påverkas. Om vi blir mer bekanta med kineser, indier, burmeser och thailändare, genom resor och genom medias rapportering, kanske vi lägger lika stor vikt vid deras lidande som vid amerikaners. Men svenskars lidande är, och kommer förstås alltid att vara, viktigast.

Människor vill omfördela inkomster olika mycket, men det är inte bara så att dessa skillnader i preferenser existerar inom länder, de existerar även mellan länder. En ny studie undersöker hur inställningen till omfördelning kan förklaras:

To separate the effect of culture from the effect of the economic and institutional environment (”context”), we relate immigrants’ preferences for redistribution to the average preference in their birth countries, controlling extensively for individual characteristics and country-of-residence fixed effects. We find a strong positive relationship. This cultural effect is larger for non-voters, those with shorter tenure in the country of residence, and those who move to countries with a large number of immigrants from their own birth countries. Immigrants from countries with a higher preference for redistribution are also more likely to vote for a more pro-redistribution political party. The effect of culture persists strongly into the second generation.

Resultaten, som givetvis är ekonometriskt belagda, illustreras i följande figur:

Dvs. det finns ett positivt samband mellan inställningen till omfördelning i hemlandet och inställningen till omfördelning bland invandrare från det landet, vilket antyder att kultur, inte enbart ekonomiska omständigheter på plats, utövar inflytande. Invandrare från Sverige verkar intressant nog ha ungefär samma preferens för omfördelning som de infödda i de länder de har flyttat till. Jag hade väntat mig en preferens för mer omfördelning från svenskarnas sida, men å andra sidan kanske svenskar huvudsakligen flyttar till grannländer med liknande preferenser. Invandrare från Portugal vill ha betydligt mer omfördelning än de infödda i de länder de har flyttat till. En förvånande sak för mig är att skandinaver inte verkar vilja ha så värst mycket omfördelning i sina egna länder jämfört med personer i södra Europa.

Ett par reflexioner:

1. Vad bestämmer hur en nationell kultur ser ut? Varför vill t.ex. bulgarer omfördela mer än de flesta andra folk? Detta vet vi mycket lite om. Att kultur spelar roll verkar klart, men hur en viss kultur har uppkommit eller om den kan påverkas tycks i långa stycken oklart.
2. Resultaten har implikationer för invandringspolitik. Om man oroas över stigande välfärdskostnader för invandring kan man kanske välja att särskilt välkomna invandrare från kulturer med preferenser för lite omfördelning. Och vice versa, om man vill stärka väljarstödet för omfördelning kan man välja att särskilt välkomna invandrare från kulturer med preferenser för mycket omfördelning.
   

Niklas Ekdal

Niklas Ekdal slutar som politisk redaktör i DN och utvecklar varför:

Det är nästan tabu att påpeka det när man är ”höginkomsttagare”, men skattesystemet spelar en nyckelroll. Sverige har världens mest sammanpressade lönestruktur. Med skyhöga marginalskatter ovanpå det blir belöningen för det extra ansvaret – som rektor, avdelningschef eller klinikföreståndare – löjligt litet. … Den så kallade värnskatten är i det perspektivet en nationell katastrof. Att inför straffskatt på utbildning och ansvar precis när kunskapsekonomin exploderade var lika begåvat som att skära halsen av den guldäggsvärpande gåsen.

TCO och SACO tycks hålla med. Det är inte så konstigt med tanke på att värnskatten nog kan avskaffas utan någon större kostnad, enligt beräkningar av nationalekonomerna Bertil Holmund och Martin Söderström samt av SNS. Och även om ett avskaffande skulle kosta finns trots allt budgetmässigt utrymme för skattesänkningar. Det som talar emot en sänkning är väl det begränsade ”fördelningspolitiska utrymmet”. Vad det nu kan tänkas bestå av.

Domare Richard Posner (som för övrigt har skrivit den synnerligen stimulerande boken Sex and Reason) konstaterar att könsneutrala äktenskap inte orsakar samhällets undergång:

Marriage retains and will probably long retain tremendous symbolic significance in our society as a symbol of love and commitment (that is why cheating on a spouse attracts greater opprobrium than cheating on a person with whom one has a long-term, but not marital, sexual relationship), and it is likely to retain that significance even as gay marriage becomes more widespread, as it seems bound to do.

Gary Becker

Och ekonomipristagaren Gary Becker håller med, men skissar dessutom på något jag själv förespråkar, nämligen en ”privatisering” av äktenskapet:

I have proposed for many years that marriage should be basically a private contract between the men and women involved-they can add a religious ceremony if they so desire. There is no reason why the standard contract should be supplied by the government rather than by market forces. An explicit contract would be compulsory, even if it only has a minimum number of stipulations and rules. … Such contracts would be equally available to homosexuals, as they are already in some countries and many states of the United States.

Kloka herrar, det där.*

_____________________

*Man kan notera att Posner är född 1939 och Becker 1930. Bara för att man är en äldre man behöver man inte vara reaktionär. (Alf Svensson är född 1938.)

Värnpliktiga på rad

Socialdemokraterna föreslår en tredubbling av det antal unga män som ska tvingas göra värnplikt. Ytterligare ett skäl att inte rösta på dem. Givet att vi ska ha ett försvar (vilket jag, till skillnad från t.ex. SvD och överste Pellnäs, på intet sätt anser självklart) förespråkar jag nämligen, av såväl etiska som ekonomiska skäl, ett yrkesförsvar.

Till socialdemokraternas försvar (!) ska sägas att de förespråkar en mindre krävande och mer flexibel typ av värnplikt:

Det är emellertid förståeligt att det kan vara svårt för unga människor att avsätta elva månader plus en eventuell tredje termin med ytterligare fyra månader för militärtjänst när högre utbildning och jobb står för dörren. Istället vill vi socialdemokrater se en kortare grundläggande utbildning på tre till fyra månader som kan göras under olika tidpunkter under året. De värnpliktiga som sedan vill gå vidare till kontraktsanställning eller officersyrket får därefter, om de är lämpliga, en fördjupad utbildning.

Alltid något — men fortfarande långt ifrån first best.

Uppdatering: Se även dr Heidbrinks argumentation i denna fråga.

Barn i behov av välfärd

Om vi har en moralisk skyldighet att bistå dem som har det sämre, var går gränsen för att bistå? Ska vi bara hjälpa dem som står oss nära? Våra landsmän? Alla i hela världen?

Som professor Richard Arneson påpekar i den provokativa uppsatsen ”Do Patriotic Ties Limit Global Justice Duties?” finns det inget principiellt tillfredsställande argument för den sedvanliga avgränsningen till nationalstaten.

Det duger t.ex. inte, menar han, att säga att landsmän ska prioriteras därför att nationalstaten utövar tvång som måste kompenseras:

”My conclusion then is that it is not so that the coercive laws that the state enforces must massively infringe the autonomy of those subject to the laws and can only be justified inter alia if the system of laws provides adequate compensation for this loss of autonomy. If the laws steer people toward acts that all things considered they morally ought to perform, then either they do not actually infringe on autonomy (if those regulated by the laws are reasonable and moral) or they do infringe on autonomy (if those regulated by the laws are prone to act immorally and coerced by the laws to refrain from doing so), but the autonomy that is thereby lost is not significantly valuable. In neither case does the imposition of state coercion generate an obligation to compensate those who are coerced. The reasonable and moral are not coerced and the unreasonable and immoral are not deserving of compensation to offset the harm coercion imposes on them.”

Och det duger inte att säga stöd till dem som har det sämre (men som sannolikt ändå har det bra) ska bygga på reciprocitet:

”If my being better off and your being well off triggers a duty to aid, I cannot evade this duty by cooperating with other well off persons in ways that make the initially well off even better off. Imagining the needy already stretching out their arms before the cooperative scheme among the affluent is started just makes the point vivid.”

Arnesons argumentation utgör en stor utmaning för varje försvarare av välfärdsstaten. Varför ska välfärd vara förbehållen svenskar? Är svenskar mer förtjänta än andra av stöd? Kanske finns det bättre argument för välfärdsnationalism än dem Arneson beaktar, men vilka är då dessa?

Se ett tidigare inlägg om välfärdsstaten och utlänningar.

I Expressen idag hävdar Humanisterna att de blir diskriminerade av regeringen:

”Regeringen har beslutat att det största livsåskådningssamfundet som företräder den humanistiska livsåskådningen i Sverige, Förbundet Humanisterna med över 5 000 medlemmar, inte ska vara berättigat till bidrag. Det finns ingen vettig förklaring till varför.”

Bidrag utgår till trossamfund, vilket i lagtexten definieras som ”en gemenskap för religiös verksamhet, i vilken det ingår att anordna gudstjänst”. Humanisterna argumenterar för att detta ska tolkas vidare än vad regeringen gör, men jag är inte säker på att det låter sig göras. Jag tror att det är en oframkomlig väg, att försöka få regeringen och andra att betrakta Humanisterna som ett trossamfund.

Däremot kan och bör man ifrågasätta att bidrag enbart ska utgå till trossamfund, dvs. förespråka ett ändrat regelverk. Följande två alternativ, som båda innefattar icke-diskriminering, är att föredra framför dagens ordning:

1. Alla bidrag till trossamfund slopas. Varför ska skattebetalarna subventionera religiös verksamhet? Inte heller Humanisterna bör i så fall få bidrag.
2. Om bidrag ska utgå bör regelverkat skrivas om, så att alla organisationer som sysslar med livsåskådningsfrågor i vid mening får vara med och dela på kakan.

Alternativ 1 är enligt min uppfattning helt klart det bättre av de två. Att Humanisterna inte förespråkar den linjen är en orsak till att jag inte är medlem i den organisationen.

En sak jag tycker om med rättssystemet är att det uträttar sina sysslor utan att bry sig om människors inställning. Har man gjort x så utmäts straffet y, oavsett om ett brottsoffer är upprört och oavsett om en gärningsman visar prov på ånger.

Detta med ånger kan man betrakta från två utgångspunkter. I det ena fallet finner jag det tilltalande, i det andra inte. Den första utgångspunkten är att se ånger som ett uttryck för en ändrad inställning hos en gärningsman, vilket kan tolkas som en minskad sannolikhet för fler brott från denne framöver. Utmärkt. Den andra utgångspunkten är att se ånger som en personlig upprättelse för brottsoffret. ”Om han bara kunde ångra sig, då blir effekten av hans brott något mer uthärdlig. Om han bara kunde be om förlåtelse.” Detta förstår jag inte alls. Effekten av brottet har redan inträffat. Inget blir bättre på ett personligt plan av att någon ångrar sig. Pernilla Hellgrens pappa verkar hålla med mig.

Men i ingetdera fallet anser jag att straffutmätningen ska påverkas av uttalad ånger. Detta må uppfattas som cyniskt, men hur kan man lita på uttalad ånger? Om gärningsmannen vet att straffet reduceras om han ber om förlåtelse e.d. finns det väl ingen som inte skulle be om förlåtelse?

Jo, kanske en: Meursault, huvudpersonen i Albert Camus roman The Outsider. Åklagaren går till angrepp:

”‘Has he even expressed any regrets? Never, gentlemen. Not once in front of the examining magistrate did he show any emotion with regard to his abominable crime.’ At that point he turned towards me, pointed his finger at me and went on showering me with accusations without me really understanding why. Of, course I couldn’t help admitting that he was right. I didn’t much regret what I’d done. But I was surprised that he was so furious about it. I’d have liked to explain to him in a friendly way, almost affectionately, that I’d never really been able to regret anything.”

Jag föredrar den ärliga sortens brottsling framför hycklande snyftare. Och det borde brottsoffer också.

Professor Bhagwati är i fin form och anger hur en marknadsekonomi kan förbli stabil — genom att minst en av följande fem situationer är uppfyllda:

”1. First, the poor do not envy or resent the rich because they believe in the myth — in the U.S., the American dream — that they too can get rich. …
2. Second, even if the poor do not buy into the upward mobility myth, they do not notice the riches of others. …
3. Third, the poor feel that the riches are ‘deserved’ or ‘legitimate.’ …
4. Fourth, if wealth is used for intrusion into politics, it will be resented. …
5. Fifth, related to point two, the rich spend their moneys, not on themselves, but on social projects. …”

Resonemanget är intressant av åtminstone två skäl:

1. Det utgår inte ifrån att omfördelning behöver utjämna rikedom för att marknadsekonomin ska kunna förbli stabil utan fokuserar på rikas respektive fattigas attityder och uppfattningar. Det implicerar t.ex. att om många är missnöjda med en viss förmögenhetsomfördelning kan åtgärder som påverkar dessa attityder, eller grunden för dessa attityder, vara ett alternativ till att omfördela. (Jämför med punkt 3 i detta tidigare inlägg.)
2. Marknadsekonomins stabilitet anses bero på att systemets utfall accepteras av de allra flesta, inte minst det stora flertal som inte är förmögna. Det tror jag att det ligger mycket i, och det knyter an till ett kärt tema på denna blogg: att rättvisa inte rimligen kan bedömas genom att studera aggregat som inkomst- och förmögenhetsfördelningar utan att beakta hur dessa har uppkommit. Människor i allmänhet kan tänkas acceptera en skev förmögenhetsfördelning om några av Bhagwatis villkor är uppfyllda, t.ex. (Se tidigare inlägg på detta tema här och här.)

Jag finner det stötande att Katolska kyrkan favoriseras ekonomiskt av statsmakterna i bl.a. Sverige och Italien. I vårt land får kyrkan använda sig av Skattemyndigheten för att samla in sina medlemsavgifter, och den använder sig, till skillnad från övriga samfund, inte av skriftligt godkännande från medlemmarna utan av ”samtycke via stadgarna”. Dvs. man blir medlem som spädbarn, och så fort man börjar tjäna pengar tar staten automatiskt en del av ens inkomst och skickar till de katolska prästerna. Är detta en rimlig ordning? Ska svenska skattepengar användas för detta ändamål? Varför ska i så fall inte icke-kristna organisationer få samma hjälp? I Italien är det ännu värre: där är kyrkan bl.a. befriad från fastighetsskatt.

Men trots denna favorisering går Katolska kyrkan nu med förlust, pga. den allt svagare dollarn. Om Sverige, Italien och andra stater slutade gynna religiösa organisationer, vilket är ett anständighetskrav, skulle det se ännu sämre ut. Dags att rätta mun efter matsäck, säger jag. Påven kanske får skippa röda skor från Prada framöver.

Prispotten i US Open i tennis är större än någonsin:

”Sammanlagt kan motsvarande 138 miljoner kronor delas ut över startfältet, meddelar det amerikanska tennisförbundet på tisdagen. Dam- respektive herrvinnaren kammar hem 1,5 miljoner dollar vardera, i vad som blir den mest lönsamma – ur spelarsynvinkel – hard court-tävlingen någonsin.”

DN:s läsare verkar inte tycka om detta (enligt en webbomröstning, avläst kl. 8.34):

Detta får mig att tänka på Robert Nozicks exempel med basketspelaren Wilt Chamberlain i Anarchy, State, and Utopia. Nozick menar att det viktiga när man bedömer om en förmögenhetsfördelning är rättvis är hur den har uppkommit, inte hur stora klyftorna är. Om den har uppkommit genom frivilliga transaktioner grundade på rättmätigt ägande är den per definition rättvis.

Wilt Chamberlain

De flesta människor — illustrerat av webbomröstningens resultat ovan — tycks dock lägga vikt vid klyftorna i sig. Dvs. det anses inte rättvist att bli rik, om skillnaderna människor emellan blir för stora, även om förmögenhetsfördelningen har uppstått på ett legitimt sätt. De kanske har läst Nozicks kritiker G. A. Cohen, som menar att så länge människor inte har fullständig kunskap om konsekvenserna av frivilliga transaktioner kan den förmögenhetsfördelning som följer ifrågasättas. Ty om människor, när de betalar 25 cent vardera för att se Wilt Chamberlain, inte förstår att förmögenhetsfördelningen förändras på ett sätt de ogillar, kan deras betalning inte ses som ett godkännande av vilken förmögenhetsfördelning som helst.

Själv har jag en tilltagande känsla av att människors uppfattningar om rättvisa inte är särskilt genomtänkta — se t.ex. här och här — och att dessa uppfattningar i vilket fall inte uppfyller Cohens krav på att vara grundade på fullständig kunskap.

Själv unnar jag idrottsstjärnorna varje krona.

Uppdatering: Jesper Roine diskuterar hur det kommer sig att superstjärnor tjänar så mycket.

Public service-tv är ett märkligt fenomen.* En intressant tolkning av uppdraget är att kristna förkunnare ska få plats i tv för att förkunna sin lära på egna villkor. Jag har tidigare protesterat mot detta, och fler gör nu detsamma:

”Låt religionerna bli synliga på samma villkor som alla andra samhällsfenomen i svenska medier: genom allsidig och kritisk granskning, genom diskussion av deras grunder, sanningsanspråk och sociala konsekvenser! Det är att ta tron på allvar.”

Kan man gissa att kristdemokraterna blockerar den rättvisereform som många av oss efterfrågar? (Public service-utredaren tillhör detta parti.)
____________________________
*En språklig aspekt: Är det inte konstigt att ”tv-avgift” ska byta namn till ”public service-avgift”, som är ett svengelskt begrepp?

Inom spelteorin finns ett känt spel som kallas ultimatumspelet:

”The ultimatum game is an experimental economics game in which two players interact to decide how to divide a sum of money that is given to them. The first player proposes how to divide the sum between themselves, and the second player can either accept or reject this proposal. If the second player rejects, neither player receives anything. If the second player accepts, the money is split according to the proposal. The game is played only once, and anonymously, so that reciprocation is not an issue.”

Diverse experiment har visat att andraspelaren mycket ofta tackar nej till låga bud, trots att det innebär att hon tackar nej till pengar. Det kan tolkas som att hon är villig att betala för att bestraffa en gniden förstaspelare, som ger ett i hennes tycke orättvist erbjudande

En studie från 2007 visar att denna tendens att avvisa alltför låga bud i hög grad förefaller genetiskt bestämd. Abstract:

”Experimental evidence suggests that many people are willing to deviate from materially maximizing strategies to punish unfair behavior. Even though little is known about the origins of such fairness preferences, it has been suggested that they have deep evolutionary roots and that they are crucial for maintaining and understanding cooperation among non-kin. Here we report the results of an ultimatum game, played for real monetary stakes, using twins recruited from the population-based Swedish Twin Registry as our subject pool. Employing standard structural equation modeling techniques, we estimate that >40% of the variation in subjects’ rejection behavior is explained by additive genetic effects. Our estimates also suggest a very modest role for common environment as a source of phenotypic variation. Based on these findings, we argue that any attempt to explain observed ultimatum bargaining game behavior that ignores this genetic influence is incomplete.”

En möjlig implikation skulle kunna vara att vår uppfattning om vad som är orättvist mer allmänt har evolutionära rötter. Det kan i sin tur antyda att vi bör kunna ifrågasätta denna uppfattning, i den mån vi inser att den uppkom i en kontext som skiljer sig från den vi lever i idag (i linje med vad F. A. Hayek föreslår i ”The Atavism of Social Justice”).

Idag för fem år sedan fattade USA:s högsta domstol ett historiskt beslut. Texas s.k. sodomilag förklarades, genom domslut i fallet Lawrence v. Texas, stå i konflikt med USA:s konstitution och ogiltigförklarades. Det var inte längre tillåtet att kriminalisera sexuella aktiviteter mellan personer av samma kön i USA.*

Så här formulerade sig domaren Anthony Kennedy för majoriteten:

”Liberty protects the person from unwarranted government intrusions into a dwelling or other private places. In our tradition the State is not omnipresent in the home. And there are other spheres of our lives and existence, outside the home, where the State should not be a dominant presence. Freedom extends beyond spatial bounds. Liberty presumes an autonomy of self that includes freedom of thought, belief, expression, and certain intimate conduct. The instant case involves liberty of the person both in its spatial and more transcendent dimensions.”

Det är inspirerande när frihet betyder något, när frihet är mer än retorik, när frihet blir praktik.

___________________________

*I Sverige avkriminaliserades homosexuella handlingar 1944.

Vilken lycka, att inte längre stödja DN Kultur med sina pengar. I en recension av Naomi Kleins Chockdoktrinen och av Johan Norberg och Boris Benulics Allt om Naomi Kleins nakenchock skriver Lars Pålsson Syll bl.a. följande:

”Som jag ser det medför Kleins fixering vid Friedman och Chicagoskolan tyvärr att hon befriar national­ekonomins övriga företrädare från ansvar. Den människo- och vetenskapssyn som Friedman, Assar Lindbeck, Bo Södersten, Marian Radetzki och deras motsvarigheter runt om i världen står för och lär ut till studenter vid våra läro­säten är nämligen i grunden samma sak. För att befrämja tillväxten är ojämlikhet nödvändig. Om man genom välfärdspolitik och en skattefinansierad offentlig verksamhet minskar klyftorna, minskar ekonomins tillväxtpotential.”*

Men Pålsson Syll begår minst tre misstag, som jag ser det.

1. Sprider felaktiga uppgifter. Friedman är mycket riktigt för en liten välfärdsstat, men stämmer det för övriga av Pålsson Sylls namngivna och för nationalekonomer i allmänhet? Det är mycket tveksamt. Assar Lindbeck har t.ex. uttryckt sig på följande vis:

”[I]ndeed, it is largely because of various positive long-term consequences of welfare-state arrangements that I have often described the modern welfare state as ‘a triumph of modern civilisation.’”**

2. Skiljer inte på fakta och värderingar. Frågan om effekterna av en långt driven omfördelning handlar inte, vilket Pålsson Syll vill låta påskina, om värderingar utan om fakta. Även om man stödjer en välfärdsstat kan man anse att en långt driven omfördelning, t.ex. genom mycket höga marginalskatter, påverkar variabler som tillväxt. Man skulle kunna önska att så inte vore fallet, men om så befinns vara fallet är det tvärtom ärligt och beundransvärt att erkänna det. Och givetvis har de ekonomer som säger följande rätt: ”För att befrämja tillväxten är ojämlikhet nödvändig”. Ty om ingen ojämlikhet alls existerade, dvs. om alla hade exakt lika stor disponibel inkomst oavsett vad de gjorde, varför skulle någon ägna sig åt produktivt arbete?

3. Motsäger sig själv. Pålsson Syll fortsätter:

”Tillväxt och ökade klyftor har under de senaste trettio åren gått hand i hand.”

Nyss hävdade han att Lindbeck m.fl. ska klandras, eftersom de har sagt att tillväxt och ökade klyftor går hand i hand. Nu hävdar han att tillväxt och ökade klyftor de facto har gått hand i hand. Ska inte Pålsson Syll också klandras för att han torgför ett sådant budskap?

Slutligen: Klyftor behöver inte vara orättvisa. Och alla klyftor har inte ökat: inte i Sverige under Alliansen och inte mellan länder i världen.

___________________________

*Tack till Johan Almenberg för tipset.
**S. 9 i Lindbeck, Assar (1995). “Hazardous Welfare-State Dynamics.” American Economic Review, 85(2): 9—15.

Arbetarrörelsens ekonomiska råd lät igår publicera en inkomstfördelningsrapport. Bl.a. framkommer att inkomsternas fördelning har blivit mer ojämn under socialdemokraternas regeringsinnehav:

Socialdemokraterna brukar anse detta orättvist — det återstår att se om Mona kommer att karakterisera sin egen politik på det sättet (och berömma regeringen för minskad orättvisa) — men som tidigare påpekats behöver inte inkomstskillnader vara orättvisa.

I rapporten återfinns t.ex. detta diagram över skillnaden i disponibel inkomst på basis av utbildning:

Diagrammet illustrerar att en person som utbildar sig tjänar mer (särskilt gäller detta män).* Detta tycker jag personligen är en rättvis grund för inkomstskillnader — det torde, som DN och Mats Odell betonar, vara bra för ett samhälle att premiera dem som inhämtar avancerad kunskap. Mer än vad som för närvarande sker i Sverige, skulle jag dessutom tro.

Se även vad Daniel Waldenström samt ekonomipristagaren Robert Lucas har att säga.

___________________

*Diagrammet beaktar dock inte att den som utbildar sig tjänar mindre under utbildningsåren. Notera också att det visar disponibel inkomst, vilket t.ex. inkluderar andra inkomster än inkomst av tjänst.

SvD har satt rubriken ”Så ska Hägglund rädda äktenskapet” på en artikel vari kd-ledaren uttalar sig om hur en könsneutral äktenskapslag ska kunna stoppas. Och på förstasidan påannonseras artikeln så här:

”Rädda äktenskapet”? Är äktenskapet i fara när fler föreslås få ta del av det? Är det SvD:s politiska redaktions uppfattning?

Claes Arvidsson påpekar att socialdemokraterna är som besatta av klyftor. Själv är jag av uppfattningen att klyftor kan vara relevanta men att de oftast inte är det. Likt Will Wilkinson anser jag att man, när man bedömer om något är orättvist, bör beakta inte bara utfall utan också hur utfallet har uppstått.

Om man t.ex. bara tittar på en viss inkomstfördelning kan dess grad av orättvisa bero inte bara på fördelningen i sig utan också, eller kanske rentav uteslutande, på hur fördelningen har uppkommit. Man kan t.ex. anse att det inte är orättvist att personer som arbetar hårt och anstränger sig har högre disponibel inkomst än andra.*

Med detta sagt finns det fall av klyftor jag finner tveksamma. Ian Dew-Becker and Robert Gordon diskuterar direktörslöner med denna utgångspunkt. Direktörer sitter i andra direktörers styrelser och ger, på basis av denna typ av kollusion, varandra stora ekonomiska förmåner. Detta kan fortgå därför att det finns ett principal-agentproblem i företag, som resulterar i att ledningen och inte ägarna i huvudsak styr.

Men lösningen är inte i första hand omfördelning, vilket är ett trubbigt instrument för att komma åt just detta problem, utan snarare förbättringar av regelverket som rör transparens inom företagen. Det är alltså inte bara så att klyftor kan vara orättvisa eller rättvisa — det är också så att orättvisa klyftor ibland åtgärdas bättre med annat än skatter och bidrag.**

____________________________

*Man kan se på frågan på två nivåer. På ett fundamentalt plan anser jag att ingen är värd att tjäna mer än någon annan, eftersom ingen är orsak till sig själv. Men på ett praktiskt plan anser jag att fiktionen att vissa är värda att tjäna mer än andra är bra att upprätthålla, eftersom det möjliggör inrättandet av incitament så att människor anstränger sig och är produktiva, vilket i förlängningen gynnar alla. Se vidare här.
**Reformer i regelverket för ”corporate governance” är ett exempel. Regeringens arbetslinje kan anföras som ett annat exempel: vissa ersättningsnivåer sänks men fler får arbete, vilket leder till en sjunkande Gini-koefficient på det hela taget. Om man nu betraktar det måttet som ett mått på orättvisa, vilket av ovan nämnda skäl är tveksamt.

Det tar 20 minuter för simmarna att ta på sig de nya Speedo-dräkterna. Men det är värt besväret — nu sätts nya rekord på löpande band. Jag har inget principiellt emot de nya dräkterna men finner dem mindre tilltalande, rent estetiskt, än badbyxor. Så här ser OS-hoppet Michael Phelps ut i sin dräkt:

Dagens ledarsida ger inte upp:

”Uppenbarligen tar Reinfeldt inte in att en könsneutral äktenskapslagstiftning långsiktigt skulle påverka barn, familjebildning och annat i vår kultur.”

Men för det första påverkar lagens införande överhuvudtaget inte barn i juridisk mening, vilket jag har klargjort tidigare. Det är ett fult grepp att i debatten hävda något annat.

För det andra har tidningen rätt i att effekten av en reform skulle påverka familjer och ”annat i vår kultur” — i positiv riktning. Genom att staten inte gör skillnad på folk och folk sänds en signal till inte minst unga homosexuella, att i vårt land kan man gifta sig även om man råkar upptäcka att man älskar någon av samma kön.

Ibland tror jag att Dagen och andra religiöst grundade ideologer glömmer att denna fråga handlar om människor. Ta en titt på ett färskt bröllopspar i Californien — and you may get my point.

Om politik ska syfta till människors lycka kan tre ansatser urskiljas:

1. Det som gör människor lyckliga tas för givet, och politiken utformas så att människors aktuella preferenser tillfredsställs.
2. Det som gör människor lyckliga tas för givet, men politiken utformas så att människors ”ädlare” preferenser tillfredsställs (i högre grad än andra preferenser).*
3. Det som gör människor lyckliga tas inte för givet, och politiken utformas så att människors preferenser ändras, i syfte att inte behöva genomföra den politik som annars skulle ha genomförts.

Vi kan exemplifiera med inkomstomfördelning från hög- till låginkomsttagare.

1. Om det som gör människor lyckliga tas för givet, och om de allra flesta blir lyckligare av inkomstomfördelning, ska politiken genomföra en sådan omfördelning.

2. Men grunden för att de flesta människor blir lyckliga av omfördelning varierar. Några alternativ:

• En genomtänkt rättvisesyn. Man kan anse att det är fel att människor tjänar olika mycket om detta beror på faktorer som ingen kan påverka, t.ex. genetik.
• Positiva konsekvenser. Man kan anse att ett samhälle får större social harmoni med små inkomstskillnader.
• Egoism. Man vill ha omfördelning för att det i materiell mening gynnar en själv.
• Omtanke. Man vill ha omfördelning för att det i materiell mening gynnar andra som man bryr sig om.
• Avund. Man vill ha omfördelning därför att man är missunnsam.

Antag att de flesta människor blir lyckliga av omfördelning pga. egoism. Ska den lycka som följer av ett sådant motiv beaktas i lyckokalkylen — och om den ska det, ska den väga lika tungt som den lycka som t.ex. följer av en genomtänkt rättvisesyn?

3. Ett alternativ är att försöka ändra det som gör människor lyckliga. Det kanske är ett mer kostnadseffektivt sätt att öka lyckan/minska olyckan än att omfördela (alternativ 1 ovan), och kanske undviks därigenom det troliga missnöje som följer av att vissa preferenser ignoreras (alternativ 2 ovan). Att försöka ändra grunden för lycka kan vara särskilt gångbar om denna grund är ogenomtänkt och om den bygger på ofullständig kunskap om alla konsekvenser.

Istället för omfördelning satsar staten då att minska egoism och avundsjuka, kanske i skolan eller i form av kraftigt subventionerade retreats där människor lär sig att acceptera andras framgångar. Eller om den genomtänkta rättvisesynen inte visar sig vara så genomtänkt kan en utbildning i filosofi, psykologi och ekonomi — eller kanske i kritiskt tänkande — ändra vad människor anser rättvist och, därmed, hur deras lycka påverkas av inkomstskillnader.

Ett praktiskt problem kan vara att bestämma vilka grunder för lycka som är mindre ”ädla” än andra och vilka preferenser som ska försöka påverkas. Att bråka om det kanske ger allmän olycka…

____________________________________
*Ja, jag har John Stuart Mills idé om ”higher and lower pleasures” i bakhuvudet.