Nonicoclolasos

Archive for the ‘rättvisa’ Category

Experiment om brott

En hel del forskning finner att straff avskräcker brottslighet, i linje med ekonomipristagaren Gary Beckers teori, presenterad i ”Crime and Punishment: An Economic Approach”. Nu visar ny experimentell forskning, presenterad i ”Theft and Deterrence”, följande:

We report results from economic experiments of decisions that are best described as petty larceny, with high school and college students who can anonymously steal real money from each other. Our design allows exogenous variation in the rewards of crime, and the penalty and probability of detection. We find that the probability of stealing is increasing in the amount of money that can be stolen, and that it is decreasing in the probability of getting caught and in the penalty for getting caught. Furthermore, the impact of the certainty of getting caught is larger when the penalty is bigger, and the impact of the penalty is bigger when the probability of getting caught is larger.

Den klassiska nationalekonomiska insikten om att incitament spelar roll för mänskligt beteende har fortfarande en del som talar för sig.

Written by Niclas Berggren

17 juni 2011 at 5:08

Omfördelning av betyg

Robin Hanson ställer en fråga till dem som förespråkar omfördelning av inkomster:

Most people believe that redistributing money within a nation is good, but that redistributing GPA within a school is bad, and if asked why these should be treated differently, have little to say.

Man kan tänka sig att ett motiv till omfördelning är uppfattningen att ingen egentligen förtjänar mer än någon annan, eftersom man inte själv väljer vare sig sin intelligens eller sin vilja att anstränga sig. Men detta motiv torde i minst lika hög grad gälla för betyg som för inkomst. Omfördelar man betyg skulle man troligen dessutom omfördela inkomst i det följande yrkeslivet. En intressant fråga är hur positiva och negativa effekter av dessa två typer av omfördelning skiljer sig åt. Kan t.ex. omfördelning av betyg leda till mindre behov av tillväxtdämpande höga marginalskatter på höga inkomster?

Nå, i vilket fall påpekar en skribent för The Economist en intressant sak i en kommentar:

[W]e do in fact heavily redistribute grade-point averages, for many of the same reasons we redistribute income. This situation strikes me as more or less fine. In the very worst schools in America, some students have 3.0 GPAs, even though the students who earn a 3.0 GPA in those schools would be hard pressed to maintain a 1.0 GPA in America’s best schools. Work for which students receive B’s in poor schools would earn failing grades in top schools. Classes in many subjects even within highly competitive universities are explicitly graded on a curve, particularly some hard-science classes. All of this represents a profound top-down effort to ration educational-credit goods according to a predetermined ideal distribution.

Denna aspekt på olika betygsystem hade jag tidigare inte tänkt på. Ett relativt betygsystem förefaller alltså omfördela betyg på ett helt annat sätt än ett absolut betygssystem, som vi numera har i Sverige. Det kan t.o.m. tänkas vara så, att dagens betygsystem omfördelar betyg från de mindre duktiga till de duktiga eleverna (eller från elever från låginkomsthem till elever från höginkomsthem). Kan detta få egalitarianer att vilja återgå till ett relativt system?

Written by Niclas Berggren

18 maj 2011 at 5:24

Minskar rättvisemärkning fattigdomen?

Jag har tidigare påpekat det osäkra i att rättvisemärkning på det hela taget förbättrar för fattiga bönder i världen — se inläggen ”Den tveksamma rättvisemärkningen”,  ”Effekterna av rättvisemärkning” och ”Problematisk rättvisehandel?”. Nu indikerar en ny studie, ”Profits and Poverty: Certification’s Troubled Link for Nicaragua’s Organic and Fairtrade Coffee Producers”, publicerad i Ecological Economics, samma sak:

Governments, donors and NGOs have promoted environmental and social certification schemes for coffee producers as certified market channels are assumed to offer higher prices and better incomes. Additionally, it is presumed that these certifications contribute to poverty reduction of smallholders. Yet, gross margins, profits and poverty levels of certified smallholder coffee producers have not yet been quantitatively analyzed applying random sampling techniques. Our quantitative household survey of 327 randomly selected members of conventional, organic and organic-fairtrade certified cooperatives in Nicaragua is complemented by over a hundred qualitative in-depth interviews. The results show that although farm-gate prices of certified coffees are higher than of conventional coffees, the profitability of certified coffee production and its subsequent effect on poverty levels is not clear-cut. Per capita net coffee incomes are insufficient to cover basic needs of all coffee producing households. Certified producers are more often found below the absolute poverty line than conventional producers. Over a period of ten years, our analysis shows that organic and organic-fairtrade farmers have become poorer relative to conventional producers. We conclude that coffee yield levels, profitability and efficiency need to be increased, because prices for certified coffee cannot compensate for low productivity, land or labor constraints. [Min fetstil.]

Viljan att göra gott för världens fattiga är beundransvärd. Det gäller dock att använda effektiva medel för att uppnå ett mål om fattigdomsreducering. Just rättvisemärkning förefaller inte vara en särskilt effektiv, och kanske t.o.m. en kontraproduktiv, metod.

Written by Niclas Berggren

17 maj 2011 at 5:19

Varför betalar inte Obama mer i skatt?

President Obama har klagat på att Kongressen inte beskattar rika tillräckligt mycket. Steven Landsburg ställer en fråga:

If the President believes that people like him ought to be paying more, then why didn’t he pay more? There is absolutely no rule against sending in more money than you owe.

Detta påminner mig om den fråga jag har ställt till de socialdemokrater som klagar på regeringens skattesänkningar: varför betalar ni inte frivilligt mer, antingen till staten eller till ett socialdemokratiskt välfärdskontor (SOVÄK)?

Ett möjligt svar: om en eller några personer betalar in mer gör det ingen vidare skillnad: alla rika måste betala mer. Landsburg menar att det är ett märkligt argument:

If the Obamas are one of, say, a million families in their financial position, and if the Obamas, and only the Obamas, send in some extra money, that’s only (by Mr Obama’s reckoning) one one-millionth as good as repealing the Bush tax cuts — but at the same time it’s costly to only one one-millionth as many taxpayers. Surely these things should scale. In fact, since you’d expect the first hundred thousand to go to the most urgent use, the president’s contribution should be worth more than one one-millionth of a million contributions, while still imposing costs on only one one-millionth as many people. If repealing the Bush tax cuts is a good deal, the Obamas’ extra voluntary contribution would be an even better one.

Jag håller med, särskilt om detta frivilliga handlande koordineras av samtliga partier på vänsterkanten. Så varför görs inte detta? Två möjliga förklaringar som jag kommer att tänka på: (i) klagandet är inte ärligt menat utan snarast att betrakta som ett slags cheap talk och (ii) det anses föreligga en risk med att förstärka välfärden i en situation när de politiska motståndarna har makten, då det kan ge dessa hela äran av tillståndet i landet (särskilt om väljarna är begränsat rationella). Fler förslag?

Se även inläggen ”Hycklar Göran Persson?” och ”Är rika socialister inkonsekventa?”.

Written by Niclas Berggren

27 april 2011 at 5:30

Publicerat i ekonomi, politik, rättvisa, skatt

Är straff moraliskt motiverade?

Mårten Schultz skriver i DN:

Brott bestraffas eftersom det är rättvist. Ett straff är rättvist eftersom den som har begått brottet har ådragit sig en moralisk skuld. Om jag mördar någon förtjänar jag ett straff av moraliska skäl. … I Sverige har vi präglats av andra förklaringar till varför vi har straff. Förklaringar som är instrumentella, inte moraliska: Straff rättfärdigas för att det vårdar eller avskräcker. … Eller så sägs det att straffet är legitimt för att det avskräcker, trots att de flesta av oss anser att en våldtäkt bör bestraffas även om straffet inte avskräcker.

Det finns mycket — oerhört mycket — att säga om detta. Låt mig begränsa mig till fyra kommentarer:

  1. Schultz resonemang bygger på en outtalad men helt central premiss, nämligen fri vilja. Utan fri vilja går det inte att tala om ”moralisk skuld” eller att någon ”förtjänar ett straff av moraliska skäl”. Eftersom jag (liksom bl.a. EinsteinSchopenhauerBergströmStrawsonRussellDilbertO’HearHonderichSmilanskyPosner,
    Dendrophilian, Foucault och Nietzsche*) förkastar uppfattningen att människors vilja är fri, måste jag också förkasta Schultz uppfattning om straff som ”rättvisa”. Som Dawkins uttrycker det: ”Retribution as a moral principle is incompatible with a scientific view of human behaviour.” Debatten måste alltså skifta upp en nivå, till filosofins och vetenskapens område, för att kunna benas ut och förstås (i alla fall om uppfattningar om fri vilja har rationella grunder, vilket förvisso inte är säkert).
  2. Däremot tror jag att Shultz och jag är relativt eniga på ett praktiskt plan om att en rad handlingar bör bestraffas, låt vara att vi har olika grund för att anse det. I mitt fall är utgångspunkten empiriska forskningsresultat som antyder att straff innefattar lägre grad av brottslighet — se härhär och här — vilket jag finner önskvärt. Ungefär som jag anser åtgärder som motverkar sjukdomar påkallade, trots att jag inte, på ett grundläggande plan, klandrar bakterier och virus för den skada de ger upphov till.
  3. Det är något missvisande att hävda att ”instrumentella skäl” för straff inte är moraliska till sin karaktär — eftersom de i regel ingår i ett konsekvensetiskt argument där uppnåendet av ett visst mål i högsta grad anses vara moraliskt grundat.
  4. Till sist har jag en fråga till Schultz. Antag att straff skulle öka brottsligheten. Antag att straff av våldtäktsmän leder till att antalet våldtäkter tiodubblas. Är då straff ändå önskvärda? Schultz anser det uppenbarligen. Jag gör det absolut inte.

__________________________
*Jag kände att jag måste nejmdroppa lite, eftersom Schultz nämner Aristoteles och Kant i sin krönika.

Written by Niclas Berggren

13 april 2011 at 9:24

Attack på kristendomen

Mårten Schultz skriver:

Vi växer upp med tanken att skulden ligger på den som gjort sig skyldig till en otillåten eller otillbörlig handling och inte på någon annan. Tanken återkommer under hela våra liv. Vi föds inte med skuld om våra föräldrar gjort något fel tidigare. Tidigt i skolan får vi med oss att kollektiva bestraffningar är djupt orättvisa. Vi tar avstånd från blodsskuld och svepande gruppansvar. Denna individualiserade syn på ansvar och skuld präglar oss moraliskt och utgör fundamentet för vår rättsliga reglering.

Fastän ämnet för artikeln är ett annat utgör detta de facto en skarp attack på kristendomens kärna: dess lära om arvsynd. Så här säger Catechism of the Catholic Church:

Following St. Paul, the Church has always taught that the overwhelming misery which oppresses men and their inclination towards evil and death cannot be understood apart from their connection with Adam’s sin and the fact that he has transmitted to us a sin with which we are all born afflicted, a sin which is the ‘death of the soul’. Because of this certainty of faith, the Church baptizes for the remission of sins even tiny infants who have not committed personal sin.

Dvs. denna kyrka lär att alla människor föds syndiga, trots att de inte har gjort något fel själva, och att detta gör dem förtjänta av evigt straff. Schultz skriver att ”[v]i tar avstånd från blodsskuld och svepande gruppansvar”. Det gör vi verkligen — och därför tar vi avstånd från kristendomen.

Written by Niclas Berggren

8 april 2011 at 15:00

Vad händer vid arv?

Det finns tecken på att arvens omfattning har ökat i väst de senaste decennierna. I den nya studien ”Carnegie Visits Nobel: Do Inheritances Affect Labor and Capital Income?” undersöker Mikael Elinder, Oscar Erixson och Henry Ohlsson hur människors ekonomi påverkas av att få ett arv. De börjar med att relatera till de förmögna herrarna Alfred Nobel och Andrew Carnegie, som båda ställde sig frågande till om arv är bra för barn eller om arv istället kan underminera arbetsetik och en vilja att anstränga sig. I uppsatsen citeras bl.a. Nobel:

Experience has taught me that great fortunes acquired by inheritance never bring happiness, they only dull the faculties. Any man possessing a large fortune ought not to leave more than a small part of it to his heirs not even his direct heirs – just enough to make their way in the world.

Stämmer detta? Vad händer med arvtagares arbets- och kapitalinkomster efter ett arv? Resultaten i studien, som tittar på arv från dem som dog i Stockholm 2004 och som i genomsnitt efterlämnade 300 000 kr, kan sammanfattas så här:

Våra resultat visar att större arvsbelopp leder till lägre arbetsinkomster under varje år av de fyra åren efter att arven mottagits. Effekterna är både statistiskt säkerställda och ekonomiskt betydelsefulla. Den genomsnittlige arvingen minskar sin arbetsinkomst med cirka 70 procent av arvsbeloppet under åren fram till pensionering. Vi finner även tecken på förväntningseffekter som påverkar arbetsutbudet redan före överföringen. Till skillnad från tidigare studier finner vi att effekterna är bestående över tiden och att effekterna är avsevärda. Våra resultat tyder på att arven delvis är förväntade, delvis inte förväntade.

Vad gäller kapitalinkomster finner vi positiva effekter för samtliga år efter arvet. Dessa effekter är dock tydligt avtagande över tiden till skillnad från effekterna på arbetsinkomst. På kort sikt är dock ökningen av kapitalinkomst större än minskningen i arbetsinkomst.

Det verkar alltså som Carnegie och Nobel hade rätt om effekten på arbetsinsatserna, även när det gäller arv som inte är jättestora. Tre reflexioner:

  • Studien antyder att arv i genomsnitt ger upphov både till mindre arbete och högre disponibel inkomst. Från mitt perspektiv ter sig arv mot denna bakgrund mycket tilltalande. Från givarens sida kan man dock fråga sig om det är barnens ökade välmående som bör eftersträvas — det har en alternativkostnad. Carnegie och Nobel donerade t.ex. istället sina förmögenheter till välgörande ändamål, med förmåga att öka andras välmående.
  • Emellertid betonar många arbetets vikt för ett gott liv. Som jag ser det behöver dock ökade ekonomiska resurser inte leda till att man helt lämnar arbetslivet utan bara att man arbetar mindre eller med roligare, möjligen mindre välbetalda saker. Jag tror att Russell och Keynes hade en poäng när de betonade möjligheten till mindre arbete vid ökat välstånd. Som Schur påpekar kan det, för ökat välmående, räcka med vetskapen om en möjlighet att minska arbetsinsatsen, även om man arbetar på som vanligt.
  • Ofta när arv diskuteras uppkommer rättvisefrågor. Är det verkligen etiskt försvarbart att personer som inte själva har gjort något för att få en stor summa pengar får den, bara så där? Även liberala ekonomer, som ekonomipristagaren James Buchanan, ställer sig tveksamma till det och är öppna för arvsskatt, även om det förstås också finns argument emot.

Written by Niclas Berggren

8 april 2011 at 5:56

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 141 andra följare

%d bloggers like this: