Nonicoclolasos

Archive for the ‘rättvisa’ Category

Experiment om brott

En hel del forskning finner att straff avskräcker brottslighet, i linje med ekonomipristagaren Gary Beckers teori, presenterad i ”Crime and Punishment: An Economic Approach”. Nu visar ny experimentell forskning, presenterad i ”Theft and Deterrence”, följande:

We report results from economic experiments of decisions that are best described as petty larceny, with high school and college students who can anonymously steal real money from each other. Our design allows exogenous variation in the rewards of crime, and the penalty and probability of detection. We find that the probability of stealing is increasing in the amount of money that can be stolen, and that it is decreasing in the probability of getting caught and in the penalty for getting caught. Furthermore, the impact of the certainty of getting caught is larger when the penalty is bigger, and the impact of the penalty is bigger when the probability of getting caught is larger.

Den klassiska nationalekonomiska insikten om att incitament spelar roll för mänskligt beteende har fortfarande en del som talar för sig.

Written by Niclas Berggren

17 juni 2011 at 5:08

Omfördelning av betyg

Robin Hanson ställer en fråga till dem som förespråkar omfördelning av inkomster:

Most people believe that redistributing money within a nation is good, but that redistributing GPA within a school is bad, and if asked why these should be treated differently, have little to say.

Man kan tänka sig att ett motiv till omfördelning är uppfattningen att ingen egentligen förtjänar mer än någon annan, eftersom man inte själv väljer vare sig sin intelligens eller sin vilja att anstränga sig. Men detta motiv torde i minst lika hög grad gälla för betyg som för inkomst. Omfördelar man betyg skulle man troligen dessutom omfördela inkomst i det följande yrkeslivet. En intressant fråga är hur positiva och negativa effekter av dessa två typer av omfördelning skiljer sig åt. Kan t.ex. omfördelning av betyg leda till mindre behov av tillväxtdämpande höga marginalskatter på höga inkomster?

Nå, i vilket fall påpekar en skribent för The Economist en intressant sak i en kommentar:

[W]e do in fact heavily redistribute grade-point averages, for many of the same reasons we redistribute income. This situation strikes me as more or less fine. In the very worst schools in America, some students have 3.0 GPAs, even though the students who earn a 3.0 GPA in those schools would be hard pressed to maintain a 1.0 GPA in America’s best schools. Work for which students receive B’s in poor schools would earn failing grades in top schools. Classes in many subjects even within highly competitive universities are explicitly graded on a curve, particularly some hard-science classes. All of this represents a profound top-down effort to ration educational-credit goods according to a predetermined ideal distribution.

Denna aspekt på olika betygsystem hade jag tidigare inte tänkt på. Ett relativt betygsystem förefaller alltså omfördela betyg på ett helt annat sätt än ett absolut betygssystem, som vi numera har i Sverige. Det kan t.o.m. tänkas vara så, att dagens betygsystem omfördelar betyg från de mindre duktiga till de duktiga eleverna (eller från elever från låginkomsthem till elever från höginkomsthem). Kan detta få egalitarianer att vilja återgå till ett relativt system?

Written by Niclas Berggren

18 maj 2011 at 5:24

Minskar rättvisemärkning fattigdomen?

Jag har tidigare påpekat det osäkra i att rättvisemärkning på det hela taget förbättrar för fattiga bönder i världen — se inläggen ”Den tveksamma rättvisemärkningen”,  ”Effekterna av rättvisemärkning” och ”Problematisk rättvisehandel?”. Nu indikerar en ny studie, ”Profits and Poverty: Certification’s Troubled Link for Nicaragua’s Organic and Fairtrade Coffee Producers”, publicerad i Ecological Economics, samma sak:

Governments, donors and NGOs have promoted environmental and social certification schemes for coffee producers as certified market channels are assumed to offer higher prices and better incomes. Additionally, it is presumed that these certifications contribute to poverty reduction of smallholders. Yet, gross margins, profits and poverty levels of certified smallholder coffee producers have not yet been quantitatively analyzed applying random sampling techniques. Our quantitative household survey of 327 randomly selected members of conventional, organic and organic-fairtrade certified cooperatives in Nicaragua is complemented by over a hundred qualitative in-depth interviews. The results show that although farm-gate prices of certified coffees are higher than of conventional coffees, the profitability of certified coffee production and its subsequent effect on poverty levels is not clear-cut. Per capita net coffee incomes are insufficient to cover basic needs of all coffee producing households. Certified producers are more often found below the absolute poverty line than conventional producers. Over a period of ten years, our analysis shows that organic and organic-fairtrade farmers have become poorer relative to conventional producers. We conclude that coffee yield levels, profitability and efficiency need to be increased, because prices for certified coffee cannot compensate for low productivity, land or labor constraints. [Min fetstil.]

Viljan att göra gott för världens fattiga är beundransvärd. Det gäller dock att använda effektiva medel för att uppnå ett mål om fattigdomsreducering. Just rättvisemärkning förefaller inte vara en särskilt effektiv, och kanske t.o.m. en kontraproduktiv, metod.

Written by Niclas Berggren

17 maj 2011 at 5:19

Varför betalar inte Obama mer i skatt?

President Obama har klagat på att Kongressen inte beskattar rika tillräckligt mycket. Steven Landsburg ställer en fråga:

If the President believes that people like him ought to be paying more, then why didn’t he pay more? There is absolutely no rule against sending in more money than you owe.

Detta påminner mig om den fråga jag har ställt till de socialdemokrater som klagar på regeringens skattesänkningar: varför betalar ni inte frivilligt mer, antingen till staten eller till ett socialdemokratiskt välfärdskontor (SOVÄK)?

Ett möjligt svar: om en eller några personer betalar in mer gör det ingen vidare skillnad: alla rika måste betala mer. Landsburg menar att det är ett märkligt argument:

If the Obamas are one of, say, a million families in their financial position, and if the Obamas, and only the Obamas, send in some extra money, that’s only (by Mr Obama’s reckoning) one one-millionth as good as repealing the Bush tax cuts — but at the same time it’s costly to only one one-millionth as many taxpayers. Surely these things should scale. In fact, since you’d expect the first hundred thousand to go to the most urgent use, the president’s contribution should be worth more than one one-millionth of a million contributions, while still imposing costs on only one one-millionth as many people. If repealing the Bush tax cuts is a good deal, the Obamas’ extra voluntary contribution would be an even better one.

Jag håller med, särskilt om detta frivilliga handlande koordineras av samtliga partier på vänsterkanten. Så varför görs inte detta? Två möjliga förklaringar som jag kommer att tänka på: (i) klagandet är inte ärligt menat utan snarast att betrakta som ett slags cheap talk och (ii) det anses föreligga en risk med att förstärka välfärden i en situation när de politiska motståndarna har makten, då det kan ge dessa hela äran av tillståndet i landet (särskilt om väljarna är begränsat rationella). Fler förslag?

Se även inläggen ”Hycklar Göran Persson?” och ”Är rika socialister inkonsekventa?”.

Written by Niclas Berggren

27 april 2011 at 5:30

Publicerat i ekonomi, politik, rättvisa, skatt

Är straff moraliskt motiverade?

Mårten Schultz skriver i DN:

Brott bestraffas eftersom det är rättvist. Ett straff är rättvist eftersom den som har begått brottet har ådragit sig en moralisk skuld. Om jag mördar någon förtjänar jag ett straff av moraliska skäl. … I Sverige har vi präglats av andra förklaringar till varför vi har straff. Förklaringar som är instrumentella, inte moraliska: Straff rättfärdigas för att det vårdar eller avskräcker. … Eller så sägs det att straffet är legitimt för att det avskräcker, trots att de flesta av oss anser att en våldtäkt bör bestraffas även om straffet inte avskräcker.

Det finns mycket — oerhört mycket — att säga om detta. Låt mig begränsa mig till fyra kommentarer:

  1. Schultz resonemang bygger på en outtalad men helt central premiss, nämligen fri vilja. Utan fri vilja går det inte att tala om ”moralisk skuld” eller att någon ”förtjänar ett straff av moraliska skäl”. Eftersom jag (liksom bl.a. EinsteinSchopenhauerBergströmStrawsonRussellDilbertO’HearHonderichSmilanskyPosner,
    Dendrophilian, Foucault och Nietzsche*) förkastar uppfattningen att människors vilja är fri, måste jag också förkasta Schultz uppfattning om straff som ”rättvisa”. Som Dawkins uttrycker det: ”Retribution as a moral principle is incompatible with a scientific view of human behaviour.” Debatten måste alltså skifta upp en nivå, till filosofins och vetenskapens område, för att kunna benas ut och förstås (i alla fall om uppfattningar om fri vilja har rationella grunder, vilket förvisso inte är säkert).
  2. Däremot tror jag att Shultz och jag är relativt eniga på ett praktiskt plan om att en rad handlingar bör bestraffas, låt vara att vi har olika grund för att anse det. I mitt fall är utgångspunkten empiriska forskningsresultat som antyder att straff innefattar lägre grad av brottslighet — se härhär och här — vilket jag finner önskvärt. Ungefär som jag anser åtgärder som motverkar sjukdomar påkallade, trots att jag inte, på ett grundläggande plan, klandrar bakterier och virus för den skada de ger upphov till.
  3. Det är något missvisande att hävda att ”instrumentella skäl” för straff inte är moraliska till sin karaktär — eftersom de i regel ingår i ett konsekvensetiskt argument där uppnåendet av ett visst mål i högsta grad anses vara moraliskt grundat.
  4. Till sist har jag en fråga till Schultz. Antag att straff skulle öka brottsligheten. Antag att straff av våldtäktsmän leder till att antalet våldtäkter tiodubblas. Är då straff ändå önskvärda? Schultz anser det uppenbarligen. Jag gör det absolut inte.

__________________________
*Jag kände att jag måste nejmdroppa lite, eftersom Schultz nämner Aristoteles och Kant i sin krönika.

Written by Niclas Berggren

13 april 2011 at 9:24

Attack på kristendomen

Mårten Schultz skriver:

Vi växer upp med tanken att skulden ligger på den som gjort sig skyldig till en otillåten eller otillbörlig handling och inte på någon annan. Tanken återkommer under hela våra liv. Vi föds inte med skuld om våra föräldrar gjort något fel tidigare. Tidigt i skolan får vi med oss att kollektiva bestraffningar är djupt orättvisa. Vi tar avstånd från blodsskuld och svepande gruppansvar. Denna individualiserade syn på ansvar och skuld präglar oss moraliskt och utgör fundamentet för vår rättsliga reglering.

Fastän ämnet för artikeln är ett annat utgör detta de facto en skarp attack på kristendomens kärna: dess lära om arvsynd. Så här säger Catechism of the Catholic Church:

Following St. Paul, the Church has always taught that the overwhelming misery which oppresses men and their inclination towards evil and death cannot be understood apart from their connection with Adam’s sin and the fact that he has transmitted to us a sin with which we are all born afflicted, a sin which is the ‘death of the soul’. Because of this certainty of faith, the Church baptizes for the remission of sins even tiny infants who have not committed personal sin.

Dvs. denna kyrka lär att alla människor föds syndiga, trots att de inte har gjort något fel själva, och att detta gör dem förtjänta av evigt straff. Schultz skriver att ”[v]i tar avstånd från blodsskuld och svepande gruppansvar”. Det gör vi verkligen — och därför tar vi avstånd från kristendomen.

Written by Niclas Berggren

8 april 2011 at 15:00

Vad händer vid arv?

Det finns tecken på att arvens omfattning har ökat i väst de senaste decennierna. I den nya studien ”Carnegie Visits Nobel: Do Inheritances Affect Labor and Capital Income?” undersöker Mikael Elinder, Oscar Erixson och Henry Ohlsson hur människors ekonomi påverkas av att få ett arv. De börjar med att relatera till de förmögna herrarna Alfred Nobel och Andrew Carnegie, som båda ställde sig frågande till om arv är bra för barn eller om arv istället kan underminera arbetsetik och en vilja att anstränga sig. I uppsatsen citeras bl.a. Nobel:

Experience has taught me that great fortunes acquired by inheritance never bring happiness, they only dull the faculties. Any man possessing a large fortune ought not to leave more than a small part of it to his heirs not even his direct heirs – just enough to make their way in the world.

Stämmer detta? Vad händer med arvtagares arbets- och kapitalinkomster efter ett arv? Resultaten i studien, som tittar på arv från dem som dog i Stockholm 2004 och som i genomsnitt efterlämnade 300 000 kr, kan sammanfattas så här:

Våra resultat visar att större arvsbelopp leder till lägre arbetsinkomster under varje år av de fyra åren efter att arven mottagits. Effekterna är både statistiskt säkerställda och ekonomiskt betydelsefulla. Den genomsnittlige arvingen minskar sin arbetsinkomst med cirka 70 procent av arvsbeloppet under åren fram till pensionering. Vi finner även tecken på förväntningseffekter som påverkar arbetsutbudet redan före överföringen. Till skillnad från tidigare studier finner vi att effekterna är bestående över tiden och att effekterna är avsevärda. Våra resultat tyder på att arven delvis är förväntade, delvis inte förväntade.

Vad gäller kapitalinkomster finner vi positiva effekter för samtliga år efter arvet. Dessa effekter är dock tydligt avtagande över tiden till skillnad från effekterna på arbetsinkomst. På kort sikt är dock ökningen av kapitalinkomst större än minskningen i arbetsinkomst.

Det verkar alltså som Carnegie och Nobel hade rätt om effekten på arbetsinsatserna, även när det gäller arv som inte är jättestora. Tre reflexioner:

  • Studien antyder att arv i genomsnitt ger upphov både till mindre arbete och högre disponibel inkomst. Från mitt perspektiv ter sig arv mot denna bakgrund mycket tilltalande. Från givarens sida kan man dock fråga sig om det är barnens ökade välmående som bör eftersträvas — det har en alternativkostnad. Carnegie och Nobel donerade t.ex. istället sina förmögenheter till välgörande ändamål, med förmåga att öka andras välmående.
  • Emellertid betonar många arbetets vikt för ett gott liv. Som jag ser det behöver dock ökade ekonomiska resurser inte leda till att man helt lämnar arbetslivet utan bara att man arbetar mindre eller med roligare, möjligen mindre välbetalda saker. Jag tror att Russell och Keynes hade en poäng när de betonade möjligheten till mindre arbete vid ökat välstånd. Som Schur påpekar kan det, för ökat välmående, räcka med vetskapen om en möjlighet att minska arbetsinsatsen, även om man arbetar på som vanligt.
  • Ofta när arv diskuteras uppkommer rättvisefrågor. Är det verkligen etiskt försvarbart att personer som inte själva har gjort något för att få en stor summa pengar får den, bara så där? Även liberala ekonomer, som ekonomipristagaren James Buchanan, ställer sig tveksamma till det och är öppna för arvsskatt, även om det förstås också finns argument emot.

Written by Niclas Berggren

8 april 2011 at 5:56

Rättvisa skatter?

Via Greg Mankiw hittar jag denna tabell, som anger vilken andel av inkomstskatter och arbetsgivaravgifter som den tiondel som har högst inkomst betalar, vilken andel av de totala inkomsterna som denna tiondel tjänar samt kvoten mellan skatteandel och inkomstandel:

Man kan notera att de tio procent som tjänar mest i Sverige betalar nästan exakt lika stor andel i inkomstskatt och arbetsgivaravgfiter som deras inkomster utgör andel av de totala inkomsterna — och att siffran i USA är hela 1,35. Notera dock att denna sammanställning endast inkluderar inkomstskatter och arbetsgivaravgifter: säkerligen ser siffrorna annorlunda ut för andra typer av skatter. Min fråga är i vilket fall: Är det rent allmänt rimligt att använda en kvot av det här slaget som rättvisemått och uppnås i så fall störst rättvisa vid kvoten 1,0? Jag är nyfiken på hur ni besvarar frågor som dessa och inkluderar därför en omröstning. Motivera gärna i kommentarfältet.

Written by Niclas Berggren

31 mars 2011 at 5:10

Judarna är inte skyldiga

Påven uttalar sig nu om judarnas eventuella skuld för Jesu död:

The pope has written a detailed and personal repudiation of the idea that the Jews were collectively responsible for the death of Jesus. … The notion of collective Jewish guilt, which bedevilled relations between the two faiths, was disowned by the Roman Catholic church at the second Vatican council in 1965. But this is thought to be the first time a pope has carried out such a detailed, theological demolition of the concept.

Det som är uppenbart för vem som helst med basal känsla för etik, rättrådighet och rättvisa — att en hel folkgrupp inte kan klandras för det en eller några medlemmar av den folkgruppen har gjort — har nu alltså fastslagits av översteprästen i Rom. Så beundransvärt! Så ädelt! Så klarsynt! Ett litet, litet problem bara: Katolska kyrkan förkunnar fortfarande kollektiv skuld, inte bara för judarna utan för alla människor, genom att påstå att arvsynd existerar. Så här säger Catechism of the Catholic Church:

Following St. Paul, the Church has always taught that the overwhelming misery which oppresses men and their inclination towards evil and death cannot be understood apart from their connection with Adam’s sin and the fact that he has transmitted to us a sin with which we are all born afflicted, a sin which is the ‘death of the soul’. Because of this certainty of faith, the Church baptizes for the remission of sins even tiny infants who have not committed personal sin.

Dvs. denna kyrka lär att alla människor föds syndiga, trots att de inte har gjort något fel själva, och att detta gör dem förtjänta av evigt straff. Precis som denna kyrka tidigare lärde att judarna som kollektiv bar skuld för handlingar som några få judar, för länge sedan, hade gjort, lär den att du och jag och alla andra människor bär skuld för handlingar som Adam och Eva utförde för länge sedan. (Att ens tro att Adam och Eva existerade är förstås löjeväckande, men nu granskar vi det budskap denna kyrka faktiskt trycks tro på och förmedlar.) Det är dags att förkasta denna bisarra och stötande religion.

Se även inläggen ”Det förkastliga  begreppet synd”, ”Ayn Rand om arvssynden””Barndopets hemska grund”, ”Jesus är en domare”, ”Det obehagliga begreppet synd”, ”En pojke som kissar i sängen” och ”Påven har talat”.

Written by Niclas Berggren

5 mars 2011 at 5:57

Risken för dödsstraff varierar med offrets sociala status

Man föreställer sig gärna att rättssystemet behandlar människor lika oberoende av sådant som kön, etnicitet och socioekonomisk ställning. Jag har tidigare lyft fram forskning som visar att så ofta inte är fallet — se härhär, här, här och här. En ny studie, ”Status Disparities in the Capital of Capital Punishment”, publicerad i Law & Society Review, antyder att samma problem infinner sig när dödsstraff utdöms i USA:

[T]he current research examines the impact of victim social status on the district attorney’s decision to seek the death penalty and the jury’s decision to impose a death sentence. The data include the population of cases indicted for capital murder in Harris County (Houston), Texas, from 1992 to 1999 (n=504). The findings suggest that victim social status has a robust influence on the ultimate state sanction: Death was more likely to be sought and imposed on behalf of high-status victims who were integrated, sophisticated, conventional, and respectable.

Upprörande.

Written by Niclas Berggren

26 februari 2011 at 5:16

Ska lagar alltid lydas?

Antag att det finns en lag som förbjuder en typ av handling som du anser ska vara tillåten. Du anser därför att lagen är felaktig, kanske t.o.m. omoralisk. Du kanske ändå anser det acceptabelt att människor döms om de bryter mot lagen, eftersom du stödjer idén om en rättsstat, där lagar upprätthålls när de väl är stiftade. Men skulle du anse det påkallat att aktivt medverka till att någon fälls för att ha brutit mot den aktuella lagen? Skulle du ta initiativ till att anmäla någon, om det din insats förutan inte blev någon anmälan eller arrestering? Min egen uppfattning är klar: Jag skulle inte anmäla någon som har brutit mot en lag jag ogillar och anser felaktig. Hur ser du på saken?

Written by Niclas Berggren

3 februari 2011 at 15:14

Varför jämlikhet?

Daniel Hausman ställer, i ”Equality versus Priority: A Badly Misleading Distinction”, bl.a. dessa frågor till jämlikhetsivrare:

Consider two individuals, A and B, with no connection to one another, living splendid lives on remote islands or distant galaxies. Why should the fact that A is better off than B constitute any reason why A’s well-being should command greater priority than B’s? The problem with the prioritarian [förbättrandet av de sämst ställdas situation] and the ”egalitarian” [utjämningen av en fördelning] accounts justifications for egalitarian policies is that neither ”egalitarianism” nor ”prioritarianism” is ”deep” enough to provide any satisfactory account of what is disturbing about inequalities. To explain what is wrong with inequalities by saying that equality is intrinsically valuable or that one should give special weight to the interests of the worse off invites virtually the same question that one was supposed to answer: Why should inequalities matter? Why should improving the well-being of the worse off matter more than improving the well-being of the better off?

Mycket relevanta frågor. Vill någon egalitarian ge sig på att besvara dem? Hausman utvecklar själv ett svar med utgångspunkt i jämlikhet i moralisk status, vilken han anser gälla:

A concern with equality of moral status supports relatively egalitarian policies, and in particular, it supports a practical prioritarianism. If those who are worse off are impoverished, scorned, or excluded, then their moral status is degraded. But a concern for equality of moral status does not support complete equalizing and does not always support weighting the interests of someone who is worse off more than the interests of someone who is better off. Wide disparities and absolute miseries threaten equality of moral status, but narrow disparities, when even the worst off are in happy circumstances, do not.

Denna syn kan man förstås kritisera, t.ex. på följande sätt: i) Människor har inte samma moraliska status; ii) Människor har samma moraliska status men sådan moralisk status implicerar inte jämlikhet i utfall; iii) Det är oklart vad moralisk status är — begreppet är luddigt; existerar ens moralisk status? — och vilka dess praktiska implikationer är; iv) Utgångspunkten i moralisk status tar inte jämlikhet på riktigt allvar: precis som utilitarister inte värderar jämlikhet i utfall i sig gör inte heller de som utgår från jämlikhet i moralisk status det.

Frågan om egalitarianismens grundläggande filosofiska motivering tycks mig inte tillfredsställande utredd (om den nu är utredningsbar): i vilket fall tycker jag att synsättets förespråkare behöver bli bättre på att framföra sina grundläggande utgångspunkter.

Se även inläggen ”En enkel undran om rättvisa””Phelps tolkar Rawls””Är rika socialister inkonsekventa?””Olyckliga egalitarianer” och ”Vad är ett rättvist samhälle?”.

Written by Niclas Berggren

26 januari 2011 at 4:05

Ökad och minskad ojämlikhet

The Economist presenterar följande figur över Gini-koefficientens utveckling inom och mellan länder:

Jag noterar att kommunistiska Kina nu har högre inkomstojämlikhet än kapitalistiska USA — och, förstås, att inkomstojämlikheten inom länder har ökat medan inkomstojämlikheten mellan länder har minskat. Man kan (utöver en situation där inget förändras) tänka sig fyra möjligheter:

  1. Inkomstojämlikheten inom och mellan länder minskar.
  2. Inkomstojämlikheten inom och mellan länder ökar.
  3. Inkomstojämlikheten inom länder ökar medan inkomstojämlikheten mellan länder minskar.
  4. Inkomstojämlikheten inom länder minskar medan inkomstojämlikheten mellan länder ökar.

Den fråga jag skulle vilja ställa till personer som anser inkomstjämlikhet vara ett viktigt mål är:

Motivera gärna i kommentarsfältet.

Se även inlägget ”Fattigdomen faller”.

Written by Niclas Berggren

22 januari 2011 at 13:12

Publicerat i inkomst, jämlikhet, rättvisa

Hur ser människor på topplöner?

Rätt ofta hör man klagomål på toppdirektörers löner, som anses för höga. Nu senast rörde klagomålen den nya Electrolux-chefens ersättningsnivå. Hur ser människor i olika länder på denna fråga? Det undersöks i den nya studien ”The Public Perception and Normative Valuation of Executive Compensation: An International Comparison”:

The econometric analysis shows that substantial differences in subjective perceptions of and beliefs about executive pay remain, even after accounting for various individual-level determinants, and that some of these remaining differences are associated with differences in the effective level of inequality and amount of redistribution. Specifically, the desired decrease in executive compensation is higher in those countries where the difference between inequality before and after taxes and transfer payments is large (i.e. where there is a lot of actual redistribution). I also find that there is a strong empirical association between individuals’ subjective estimates of executive compensation and more general political preferences. Individuals who believe that top executives earn more than they deserve tend to be in favor of redistribution by the state and progressive taxation. It thus seems likely that people’s perceptions and normative evaluations of executive compensation feed back into the political process through their voting behavior, for example.

Jag är något förvånad över att människor i länder med hög omfördelning är mer negativa till höga direktörslöner. Visst, de attityder som bestämmer omfördelningens omfattning omfattar säkert även topplöner; men om omfördelningsgraden är hög blir ju nettolönen trots allt mindre än i länder med liten omfördelning. Nå, i vilket fall tror jag att jag är en något udda fågel, för jag bryr mig inte det minsta om vad toppdirektörer tjänar. Om ett företag vill betala 200 miljoner kr per år till en ny företagsledare, why not?

Här är en intressant figur ur uppsatsen:

Den visar hur många gånger högre en genomsnittlig toppdirektörs lön är jämfört med en välutbildad arbetare (trianglarna) och hur många gånger högre som människor anser att den bör vara (cirklarna). Två reflexioner utifrån diagrammet:

  • Är det rimligt att bedöma vad som är ”rättvisa” topplöner på ett abstrakt sätt, utan att beakta person och situation? Är sådana bedömningar tillförlitliga? Kanske blir bedömningarna annorlunda om man konkretiserar.
  • Notera att uppfattningarna om ”rättvisa” relativa topplöner varierar betydligt mindre än de faktiska relativa topplönerna.

Written by Niclas Berggren

31 december 2010 at 4:28

Färdriktningen med Socialdemokraterna

Veronica Palm kan bli Socialdemokraternas nästa partiledare. Vad får man då om detta parti tar över, enligt Palm? Jo:

Röstar man på Socialdemokraterna, då får man en politik med en färdriktning, mot ett jämlikt och solidariskt samhälle.

Ett litet problem bara: detta uttalande är knappast trovärdigt, med tanke på hur jämlikheten utvecklades under Socialdemokraternas regeringsinnehav 1994–2006. Med förmögenhets- och fastighetsskatt på plats, kan tilläggas.

Written by Niclas Berggren

1 december 2010 at 20:40

Lidl kontra Coop

Baserat på egna, ovetenskapliga observationer skulle jag bedöma produktiviteten hos Lidls personal som ca 50 procent högre än hos Coops personal. Den förra är t.ex. mycket snabb i kassahanteringen, medan Coops personal mest består av äldre, senfärdiga, sömniga typer som långsamt flyttar ens varor framåt, förbi prisscanningen. Ändå misstänker jag att Coops personal har minst 25 procent högre timlön. Om detta stämmer, är det ett marknadsmisslyckande? Eller ett politikmisslyckande (jag tänker på LAS)? Är det inte en orättvisa? Om personal som är x procent mer produktiv än annan personal får x procent mer i lön, är det en orättvisa? Frågorna hopar sig efter lite butiksbesök.

Written by Niclas Berggren

20 november 2010 at 15:11

Vad är ett rättvist samhälle?

Professorn i filosofi Ted Honderich:

But there is an answer to the question of what is fair in a society. An answer exists. You believe it, I think. It is a kind of common decency. You can suppose it has been the principle of the Left in politics when the Left has not been confused or worse. It is that we should take all rational means to a certain end — means that actually serve the end and will not be self-defeating. The end is the clearly definable one of getting and keeping people out of bad lives. Those are lives of deprivation with respect to the great human goods, the great desires of human nature. They are, in my list, longer lives, bodily well-being, freedom and power, respect and self-respect, relationships, and the goods of culture.

Jag är inte säker på att det hela är så enkelt, av åtminstone dessa skäl:

  • Ett första problem är att det först måste klargöras vad ett dåligt liv innebär, vilket innefattar två delar: en normativ och en faktamässig del. Den normativa delen rör vad vi anser vara bra och dåligt för människor; den faktamässiga delen rör frågan hur ett dåligt liv bäst undviks, givet att den normativa delen är utredd och ligger till grund, som mål, för analysen. Problemet är att det inte finns någon större enighet om vare sig den normativa eller den faktamässiga delen. Dessutom är det så att om oenighet föreligger om den förra finns det inget rationellt sätt att lösa konflikten.
  • Ett andra problem är att även om man håller med om att ett gott, eller rättvist, samhälle handlar om att få och hålla människor borta från dåliga liv, och även om det första problemet i föregående punkt är helt löst, behöver man inte anse att detta är det enda eller ens det viktigaste inslaget i ett sådant samhälle. Man kanske inte bara bryr sig om dem vars liv är dåligt; och man kanske har andra kriterier för rättvisa som innefattar alla i samhället.
  • Ett tredje problem är att man kan anse att det inte är en del av rättvisa att bry sig om huruvida människors liv är dåligt: rättviseuppfattningar kan t.ex. vara av deontologisk eller proceduriell, snarare än utfallsorienterad, karaktär.

Jag tror att dessa problem gör att det inte finns någon entydigt svar på frågan vad ett rättvist samhälle är. Jag är därför fortsatt skeptisk till begreppet ”rättvisa” och undrar alltjämt om det inte primärt används som ett symbolbegrepp i politisk retorik.

Written by Niclas Berggren

4 november 2010 at 5:10

Publicerat i etik, filosofi, politik, rättvisa

Okunskap om ojämlikhet

Dan Ariely har frågat amerikaner om hur fördelningen av förmögenhet ser ut och, på Rawlsianskt manér, hur de önskar att den skulle se ut. Den faktiska fördelningen samt resultatet av undersökningen visas i denna intressanta figur:

Ariely har flera funderingar om resultatet. Här är två till:

  • Om klyftor ger olycka, och om vi har lycka som övergripande mål, kan man fråga sig om det här resultatet inte är bra (och om det inte är dåligt att sprida kunskap om den faktiska fördelningen). Om människor tror att klyftorna är mindre än de är torde de då bli vara lyckligare. Det som spelar roll är med andra ord inte den objektiva fördelningen utan den subjektiva. Detta knyter an till tidigare forskning om att människor felbedömer skatter – se här och här – vilket torde påverka skatters effektivitetseffekter.
  • Hur meningsfulla är frågor om hur en fördelning ska se ut? Beror inte människors inställningar (och bör de inte bero) på hur olika fördelningar uppkommer? Det finns det tidigare forskning som indikerar — se här, här och här.

Written by Niclas Berggren

1 oktober 2010 at 4:47

Problematisk rättvisehandel?

Jag har tidigare hänvisat till forskning som ifrågasätter om rättvisemärkning bidrar till att förbättra de sämst ställdas situation — se inläggen ”Den tveksamma rättvisemärkningen” och ”Effekterna av rättvisemärkning”. Nu indikerar en ny studie, ”When Fair Trade Increases Unfairness: The Case of Quinoa from Bolivia”, samma sak:

[W]e show in this section that Fair Trade does not seem to be an effective instrument for reducing social inequalities between quinoa producers. In fact, it actually seems to exaggerate these inequalities. This is a paradoxical situation given the objectives of assisting marginalized producers proclaimed by the Fair Trade movement, and it looks to us as if it is due to three concomitant factors: on the one hand, the most disadvantaged producers quite simply do not belong to the producers organizations that benefit from Fair Trade; on the other hand, the targeting of ”small producers” defended by the Fair Trade organizations that import quinoa, such as Solidar’Monde or Alter Eco, does not correspond to the objectives of the organizations of producers with which they work; finally, the FLO standards of Fair Trade for quinoa (FLO, 2004) do not make any social distinctions between producers.

Genom att den produktionsförening som bedriver rättevisehandel betalar lika mycket per enhet till bönder som har tillgång till land där maskiner används och till bönder som måste odla på bergssluttningar, och som därför har högre produktionskostnader, tenderar alltså rättvisehandeln att öka inkomstklyftorna mellan bönderna. Nå, det vore intressant om man kunde jämföra effekter på såväl absolut som relativ inkomstnivå av rättvisehandel, såväl inom som mellan länder, jämfört med ett frihandelsinriktat system utan ett sådant inslag.

Written by Niclas Berggren

19 september 2010 at 4:01

Har döda rätt till ”sina” organ?

Anser du att mindre bemedlade människor har rätt att få vissa grundläggande behov tillgodosedda genom tvångsmässig omfördelning från de som har mycket resurser? Det kan gälla mat, bostad och sjukvård, om alternativet är ett djupt olyckligt liv eller till och med svält och död. I så fall bör du, enligt filosofen Cecile Fabre i ”Justice and the Coercive Taking of Cadaveric Organs”, publicerad i British Journal of Political Science, vara för tvångsmässig omfördelning av organ från de som just har avlidit till svårt sjuka personer i behov av organ för transplantation. Fabre skriver:

I posit the following: we all have an interest in having a minimally flourishing life; that interest is important enough to be protected by a right to the surplus of material resources left by the well off and which we need in order to lead such a life, by way of taxation and in particular of financial restrictions on inheritance; we also need bodily resources to lead such a life and, in many cases, lack them through no fault of our own. If these points are correct, they are good grounds to confer on the ‘medically poor’ a right to the organs of the ‘medically rich’, to wit, of those who, being dead, no longer need their organs.

Håller du med om att det ena ställningstagandet implicerar det andra? I så fall måste du antingen vara för båda dessa typer av tvångsmässig omfördelning eller avvisa båda. I det senare fallet är frågan om det inte finns andra argument för att tvångsmässigt ta organ från döda. Eller har döda en rättighet att få behålla ”sina” organ? Hur kan ett lik ha en sådan rättighet?

Hursomhelst: i Sverige, liksom i de flesta andra länder, är behovet av organ stort; för andra året i rad minskar donationerna. Det finns mycket man skulle kunna göra för att minska det lidande som denna brist ger upphov till: Fabres förslag är ett sådant; ett annat är att tillåta betalning till njurdonatorer. Till dess mer fundamentala reformer genomförs vill jag uppmana alla att registrera sin donationsvilja i Donationsregistret (endast 1,5 miljoner är registrerade idag), att uppmana andra att göra detsamma och att tala om för närstående att ni godkänner donation när ni dör.

Written by Niclas Berggren

8 september 2010 at 5:26

Anständig och rättvis sjukpenning?

De rödgröna är kritiska mot regeringens sänkta ersättningsgrad vid sjukdom och anger följande målsättning:

Vi anser att ersättningen i sjukförsäkringen ska vara 80 procent under hela sjukpenningperioden.

Hur hög var då ersättningsgraden i genomsnitt när regeringen tillträdde 2006 och hur hög är den nu, 2010? Svaret är: 83,2% och 77,0%, vilket innebär att ungefär hälften av den minskning som har ägt rum under Alliansens tid i regeringen accepteras av de rödgröna. Man kan fråga sig varför det är oanständigt att ligga på 77% istället för 80% men varför det inte är oanständigt att ligga på 80% istället för 83%. Eller 86% eller 95%.

Än mer intressant blir det att ta en titt på ersättningsgraden vid olika inkomstnivåer, där vårt intresse här rör de svarta staplarna:

Notera tre saker:

  • Låginkomsttagare har högre ersättningsgrad än 80%.
  • Alla som tjänar upp till 350 000 kr per år har redan 80% eller mer i ersättningsgrad.
  • Den enda grupp som skulle gynnas av de rödgrönas förslag är höginkomsttagarna, de som tjänar över 350 000 kr.

Nu undrar jag: Vari ligger rättvisan och anständigheten i de rödgrönas förslag, när det innebär att låginkomsttagare får sänkt ersättningsgrad och höginkomsttagare får höjd ersättningsgrad?

Not 1: Om ersättningsgraden är x% innebär det att en person som är heltidsarbetande i genomsnitt har en inkomst vid sjukdom som är x% av den inkomst som individen erhåller vid lönearbete.
Not 2: Notera att dessa siffror enbart avser den offentligt finansierade sjukpenningen: därtill kommer avtalade och privata tilläggsförsäkringar.
Not 3: Med reservation för att jag har missförstått något fundamentalt i denna statistik och i de utfall och förslag jag kommenterar.
Källa: Finansdepartementets fördelningspolitiska redogörelse.

Written by Niclas Berggren

3 september 2010 at 20:07

Publicerat i ekonomi, politik, rättvisa, sjukdom

Hur har inkomstklyftorna förändrats?

Socialdemokraterna hävdar i denna valrörelse att regeringen har ”ökat klyftorna”. Detta ogillar de och varnar för att länder med höga klyftor drabbas av allsköns sociala problem. Jag beslöt mig för att jämföra hur klyftorna har förändrats, dels under det socialdemokratiska maktinnehavet 1994-2006 och dels under den nuvarande regeringen 2006-2010. Jag tittar på den procentuella förändringen i Gini-koefficienten för justerad disponibel inkomst, ett etablerat mått på klyftornas storlek. Resultat:


Källa: Diagram 1.10, s. 13

Som synes ökade klyftorna mer med tre olika sätt att mäta under det långa socialdemokratiska maktinnehavet 1994-2006 än under den nuvarande regeringen. Under den nuvarande regeringen anar man t.o.m. något minskade klyftor med ett av måtten. Jag kan ha missat något, men när nämnde Thomas Östros det här senast?

Brasklapp 1: Ett lands inkomstfördelning påverkas dels av mycket annat än förd politik och dels, i den mån den påverkas av politik, med fördröjning. Därför ska siffrorna här tolkas med stor försiktighet som en indikation på hur förd politik under en viss tidsperiod har påverkat inkomstfördelningen. Nu hävdar dock Socialdemokraterna att ”klyftorna har ökat” under innevarande mandatperiod, och då förefaller det rimligt att anföra siffrorna ovan för att något bredda perspektivet.
Brasklapp 2: Siffrorna är inte helt exakta, då jag har läst av dem från ett diagram.

Written by Niclas Berggren

26 augusti 2010 at 9:10

Den upprörande löntagarskatten

Nationalekonomerna Helena Svaleryd och Daniel Waldenström:

I själva verket beskattas löntagare hårdare än pensionärer i Sverige. Någon ”straffskatt” för pensionärer existerar inte.

Oj då. De som talar om ”pensionärsskatt” har försummat att beakta arbetsgivaravgifter. När detta nu är utrett undrar jag: Vilket parti blir först med att lova att ”löntagarskatten” tas bort? Det kan väl inte vara acceptabelt att en grupp beskattas hårdare än en annan?

Se även det tidigare inlägget ”Betalar pensionärer mer i skatt?”.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

18 augusti 2010 at 6:40

Slits Sverige isär?

Thomas Östros igår:

Sverige är ett bra land. Men klyftorna mellan människor ökar. Den borgerliga regeringens politik sliter isär vårt land.

LO-rapport idag:

För första gången på många år ökade inte inkomstspridningen.

LO-rapportens resultat predikterades i början av 2009 av nationalekonomerna Jesper Roine och Daniel Waldenström. Se även inläggen ”Borde inte vänstern gilla kriser?””Hur påverkar ökad ojämlikhet tillväxten?” och ”Ökade klyftor”.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

2 juli 2010 at 15:59

Ska de som betalar mycket skatt få fler röster?

Jag fick häromdagen lära mig att Preussen tillämpade ett system där rösterna i val till den lägre kammaren i parlamentet hade olika vikt beroende på hur mycket skatt de röstande betalade. Det fick mig att fundera på för- och nackdelar med ett sådant system. Ett par möjliga fördelar:

  • Det kan anses mer rättvist att de som bidrar mer till det offentliga också ska ha en större möjlighet att påverka hur medlen används.
  • Det skulle ge incitament för människor att inte skattefuska.

Två möjliga nackdelar:

  • En person, en röst uppfyller ett grundläggande krav på politisk jämlikhet i enlighet med proceduriell rättvisa.
  • Det kan leda till ett högre skattetryck än vad som anses önskvärt.

Ser du ytterligare för- eller nackdelar? Om man finner att fördelarna överväger uppkommer två andra frågor. För det första: Hur ska vikterna bestämmas? Man kan tänka sig Preussens system med tre kategorier men också ett kontinuerligt system: ju fler kronor man betalar i skatt, desto tyngre väger ens röst. Man måste här bestämma vilka skatter som ska ingå i kalkylen — vissa, som moms, är t.ex. svåra att mäta på individnivå — samt exakt formel. Om någon betalar 50 000 kr i skatt och en annan 150 000 kr, ska den förra få en röst och den senare tre? För det andra: Skulle ett förslag av detta slag ha någon chans att godkännas i en omröstning i riksdagen eller i en folkomröstning (med tanke på att en minoritet av stora skattebetalare skulle gynnas)?

Se även det tidigare inlägget ”Dags att överge ‘en man, en röst’?”.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

1 juli 2010 at 5:17

Publicerat i politik, rättvisa, skatt, val

Två förebilder

Eminem:

You’ve been accused of writing gay-bashing lyrics in the past. Would you like to see gay marriage approved in Michigan, where you live?
I think if two people love each other, then what the hell? I think that everyone should have the chance to be equally miserable, if they want.

Ronaldo:

Cristiano Ronaldo has signalled his support for the impending introduction of gay marriage in his native Portugual. … ”We must respect the choices of each other, because, after all, all citizens should have the same rights and responsibilities.”

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

26 juni 2010 at 5:40

Barns syn på rättvisa

Jag nämnde nyligen att viljan att omfördela påverkas av hur människor uppfattar orsaken till inkomstskillnader. Nu visar en ny norsk studie, ”Fairness and the Development of Inequality Acceptance”, publicerad i Science, att detta sätt att tänka är mindre vanligt hos barn men att det blir vanligare i tonåren:

We found that as children enter adolescence, they increasingly view inequalities reflecting differences in individual achievements, but not luck, as fair, whereas efficiency considerations mainly play a role in late adolescence.

Dvs. när barn är små vill de dela lika, men när de blir större tycker de i allt högre grad att inkomstskillnader är acceptabla om de beror på att vissa har ansträngt sig mer än andra. Några frågor:

  1. Är barnens uppfattning mer tilltalande än ungdomarnas, dvs. kan ungdomarnas syn ses som mer insiktsfull och välövervägd eller som mer korrumperad och kopplad till själviska impulser?
  2. Anser de som accepterar inkomstskillnader att dessa är rättvisa eller att de är orättvisa, där orättvisa accepteras därför att konsekvenserna för någon annan målvariabel anses väga tyngre?
  3. Varför förs aldrig eller sällan resonemang av det här slaget i den politiska debatten? Anser de som talar sig varma för distributiv rättvisa att några inkomstskillnader kan anses rättvisa? På vilken grund?
  4. Vad blir slutsatsen om vi inser att ingen egentligen förtjänar mer än någon annan?

Här kan man läsa en populärvetenskaplig sammanfattning.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

30 maj 2010 at 13:56

Vilken fördelning föredrar du?

Föreställ dig dessa två situationer med två möjliga, lika sannolika tillstånd, med olika inkomstfördelningar:

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

19 maj 2010 at 4:55

Publicerat i inkomst, rättvisa

Viljan att omfördela

En del undersökningar av hur människor ser på inkomstskillnader fokuserar enbart på inkomstskillnaderna som sådana, inte på hur de har uppkommit. Men det förefaller t.ex. rimligt att inkomstskillnader som beror på att någon har arbetat hårdare än någon annan ses som mindre problematiska än skillnader som är helt godtyckliga, även om skillnaderna är lika stora. En ny experimentell studie, ”Redistributive Justice – Entitlements and Inequality in a Third-Party Dictator Game”, finner följande:

Using a third-party redistributive task, the design examines how impartial decision makers redistribute the income of an advantaged stakeholder to a disadvantaged stakeholder. The results show that redistribution significantly decreases when entitlements to income are legitimized either by having an endowed stakeholder earn the right to his advantageous position or by having him earn his income. When both rights and income are earned, however, redistribution does not decrease further.

Resultat som dessa tycker jag talar för att se mått på inkomstskillnader, t.ex. Ginikoefficienten, som ”insatsfaktorer” i rättvisebedömningar, inte som mått på rättvisa per se. (Om fri vilja inte existerar blir dock frågan om någon någonsin är mer förtjänt av en högre inkomst än någon annan, men experimentet tog inte upp sådana filosofiska djupsinnigheter.)

Written by Niclas Berggren

12 maj 2010 at 11:34

Effektiva prishöjningar vid katastrofer

SvD rapporterar:

Hotellen i Europa höjer sina priser när hundratusentals strandsatta flygpassagerare behöver tak över huvudet. I Amsterdam i Nederländerna har rumspriserna fördubblats och de har exploderat i Köpenhamn, rapporterar Politiken. … - Det är inte klädsamt att hotellen passar på att tjäna mer pengar, säger Svane till tidningen.

Men finns det inte goda ekonomiska skäl till högre priser vid katastrofer? Jo, enligt Glen Whitman:

  1. Högre priser ger incitament till dem som tillhandahåller knappa varor och tjänster att öka utbudet. Om utbudet är fixt på kort sikt kan en möjlighet att höja priser vid extraordinära händelser leda till ökat utbud på längre sikt.
  2. Även om utbudet inte ökar innebär högre priser att knappa varor och tjänster i högre grad går till dem som värderar dem högst.
  3. Högre priser vid extraordinära händelser ger konsumenter incitament att planera bättre.

Många tycks dock anse höjda priser vid katastrofer orättvisa. ”Det är inte klädsamt att hotellen passar på att tjäna mer pengar”, hävdas det alltså, av för mig oklar anledning. Men även om man tycker det, har rättvisa lexikografisk prioritet över effektivitet? Om inte, hur vägs rättviseaspekten mot Whitmans effektivitetsaspekter? Och hur ska en sådan ”optimal” lösning implementeras i praktiken? Genom prisreglering av ett statligt välfärdskontor? Genom sociala normer som straffar prishöjande företag? Jag bara undrar.

Written by Niclas Berggren

17 april 2010 at 9:24

Publicerat i effektivitet, ekonomi, rättvisa

Ökade klyftor?

Den rödgröna oppositionen beskyller regeringen för att ha ökat inkomstklyftorna i Sverige. I samband med budgetpropositionen redovisas en del intressant statistik angående detta. Här visas Gini-koefficientens utveckling:

Tittar man på spridningen i justerad disponibel inkomst beräknas den mycket riktigt ha ökat sedan 2009, men notera att nivån är lägre än 2000, då Socialdemokraterna styrde Sverige, och ungefär lika stor som 2006, då Alliansen tog över regeringsmakten.* Under regeringsperioden som helhet verkar alltså klyftorna inte ha ökat.

En fundamental fråga, som besvaras olika beroende på vilken rättvisesyn och vilken förståelse av konsekvenser man har, är vilken Ginikoefficient som är optimal. Det är inte självklart att 0,22 är bättre än 0,29, allt beaktat.

_________________________

*Statistiken ska dock tolkas med försiktighet — självklart påverkas inkomstutveckling och inkomstspridning av annat än den förda ekonomiska politiken, och i den mån de gör det uppkommer effekterna ofta med betydande eftersläpning.

Written by Niclas Berggren

15 april 2010 at 11:43

Publicerat i ekonomi, politik, rättvisa

Straff för sexköp

Justitieministerns förslag om hemsändande av färgglada kuvert till familjer till misstänkta sexköpare är synnerligen upprörande. Peter Santesson-Wilson säger det som behöver sägas om det. Men mitt i denna debatt ställer jag mig frågan: Var finns upprördheten över att sexköpslagen alls finns? Om det nya förslaget strider mot det liberala rättsstatsidealet, strider lagen som sådan mot det liberala frihetsidealet. Att överhuvudtaget utdela straff för frivilliga transaktioner vuxna människor emellan är synnerligen upprörande.

Se tidigare inlägg: ”Legalisera sexköp”, ”Förenklad syn på prostitution””Prostitution som rationellt val” och ”Gäller sexköpslagen lån?”.

Written by Niclas Berggren

19 mars 2010 at 23:49

Omfördelning till alla?

Professor Greg Mankiw ställer en intressant fråga:

Imagine a candidate for president campaigned on a platform of imposing one-third tax of the average American’s income and transferring the entire proceeds of the tax to poor nations around the world. Would you be inclined to support this candidate? I am confident that most voters would not.

Jag kan tänka mig att en icke negligerbar andel av väljarna skulle rösta på en sådan kandidat av expressiva skäl: eftersom en röst i praktiken inte spelar någon roll för utgången av politiska val, kan man som väljare rösta på ett alternativ som sänder signaler om vem man är, eller skulle vilja vara, eller skulle vilja uppfattas som, som människa.

En vidare fråga är på vilka grunder en egalitarian i ett rikt land kan motsätta sig ett sådant förslag. Ska pengar omfördelas bara inom den egna gruppen (inom välfärdsstaten) eller till alla i världen? Om det förra, varför inte det senare? Gordon Tullock har lyft den frågan tidigare; G. A. Cohen har försökt besvara (en variant av) den: är rika socialister inkonsekventa?

Ja, vad säger de många egalitarianer och socialister (och andra) som läser denna blogg?

Written by Niclas Berggren

15 mars 2010 at 6:12

Har Rosenberg rätt om jämlikhet?

Göran Rosenberg har läst den nya boken Jämlikhetsanden och är väldigt imponerad:

Dessutom påstås skillnader vara bra för sysselsättningen, riskviljan, företagarandan och tillväxten, och därmed bra för alla, rika som fattiga. … Nåväl, allt detta var empiriskt illa underbyggt redan när det begav sig, och nu som sagt också söndersmulat.

Är det så enkelt? Inte riktigt. I den nya studien ”Do Rising Top Incomes Lift All Boats?” studeras effekten på tillväxt av den andel av inkomsterna som de 10 procent av inkomsttagarna som tjänar mest står för. Det starkaste resultatet tyder på en positiv effekt på BNP av ökad ojämlikhet (efter 1960):

If a 10 point increase in TopShare10 were sustained for ten years, GDP would be 12.2 per cent higher than if TopShare10 had not changed.

Det tar dock tid för detta högre välstånd att sprida sig också till de 90 procent som inte tjänar mest:

After 13 years the bottom nine deciles reach the ”breakeven” point where faster growth in total personal income finally offsets the fact that they are now getting a smaller share of the total. If a higher level of inequality continues to yield higher growth indefinitely, our simulation implies that the absolute incomes gains of the bottom nine deciles will become progressively larger. However, our data cannot tell us whether such long-term projections are realistic.

Resultaten av denna studie, vars empiriska metoder nog måste betraktas som mer rigorösa än dem som används i Jämlikhetsanden, är mer komplexa än och står delvis i konflikt med det enkla budskap Rosenberg förmedlar. Omdömet ”söndersmulat” ter sig förhastat.

För mer om Jämlikhetsanden, se t.ex. Andrew Leigh och Andreas Bergh.

Written by Niclas Berggren

9 mars 2010 at 7:00

Den ständiga orättvisan

I en intressant uppsats, ”Egalitarianism, Free Will, and Ultimate Injustice”, ifrågasätter professor Saul Smilansky många egalitarianers uppfattning, att ett visst mått av ojämlikhet är acceptabel. Med egalitarianism menar han följande:

A conception of distributive justice is egalitarian if (a) it applies to the central aspects determining a person’s economic condition; (b) within that sphere of application, any inequality among persons needs to be morally justified; (c) such moral justification ought not to be based upon factors that are ”morally arbitrary”.

Det är (c) som intresserar Smilansky. Han klargör att många egalitarianer godtar ojämlikhet som grundas på genuina val:

As G.A. Cohen writes ”a large part of the fundamental egalitarian aim is to extinguish the influence of brute luck on distribution” (1989: 931). Such justification can be found with people’s free choices: inequalities can be justified so that, for instance, those who decide to work harder can justly be compensated for their efforts and contributions. As Cohen says, ”since effects of genuine choices contrast with brute luck, genuine choice excuses otherwise unacceptable inequalities” (1989: 931). If, and only if, there are ”genuine choices” then, according to Cohen, can inequalities be justified.

Smilanskys huvudpoäng är dock att det inte finns några genuina val, då vi inte väljer våra grundförutsättningar i livet, däribland vår vilja. Därför råder slutgiltig orättvisa:

Ultimate Injustice is a form of injustice that follows because, in the light of the implications of the free will problem, ultimately no condition that a person is in can be justified as resulting from his or her free choice.

Kritiken mot ”val-egalitarianer” av Cohens snitt blir därför hård:

[A]rbitrariness, we recall, is just what the choice-egalitarians are out to eradicate. Hence my criticism that, by not acknowledging Ultimate Injustice, they do not meet their own criteria of adequacy for conceptions of justice. People who are poorer than others justly, according to choice-egalitarian compatibilist lights, are nevertheless in an important moral sense victims of arbitrary forces beyond their control, and their fate is in one deep sense an injustice. It seems to me that by and large we need to follow Compatibilist Justice, and mitigate it when we can. But in a world such as ours, i.e. one without libertarian free will, even the best social orders will be deeply and inevitably unjust.

Jag instämmer, men jag tycker att en viktig bit saknas i uppsatsen, nämligen att det finns ett skäl att acceptera ojämlikhet ändå: incitamentseffekter. Om vi inte låter någon ojämlikhet uppkomma som resultat av människors (icke-genuina) val hämmar vi den ekonomiska utvecklingen så att, gissar jag, nästan alla får det sämre, enligt deras eget sätt att se på saken. Sedan kan vi, på basis av forskning, diskutera hur mycket ojämlikhet som vi ska acceptera, men om den ger upphov till allmänna välfärdsförbättringar är den enligt mitt förmenande acceptabel. Att slutgiltig orättvisa ändå råder utgör, såvitt jag kan se, inget avgörande argument mot detta synsätt. Ojämlikhet ses alltså av mig som acceptabel i den mån den ger upphov till önskvärda konsekvenser (helt oavsett om konsekvenserna grundar sig på genuina val eller ej).

Written by Niclas Berggren

15 februari 2010 at 16:36

Kommunist som ung

Ekonomipristagaren James Buchanan är uttalat liberal och har bl.a. varit ordförande i Mont Pelerin Society. Intressant nog hade han en annorlunda politisk syn som ung, starkt påverkad av en favorisering i den amerikanska flottan av soldater som kom från de fina universiteten på östkusten:

It was overtly discriminatory towards those of us who were not members of the establishment. That made me into a flaming communist. I would have signed up immediately to the Communist Party had a recruiter come along. I had already had strong left-wing socialist leanings, but now it was stronger than ever. I think I felt this stronger than anybody else. Even today, there is a residue there. I don’t ever get rid of that… Anyway, no recruiter came along, and I didn’t sign my name on any communist manifest. But I would have!*

Jag anar att denna reaktion i viss mån förklarar varför Buchanan inte vill betraktas som konservativ utan som liberal. Liberalen torde i mångt och mycket dela socialistens aversion mot diskriminering, hierarkier och rangordning, särskilt när det är staten som ligger bakom.

*Ur Horn, Karen Ilse (2009). Roads to Wisdom: Conversations with Ten Nobel Laureates in Economics. Cheltenham: Edward Elgar: 95.

Written by Niclas Berggren

10 februari 2010 at 6:40

Är rättvisan en illusion?

I Hjalmar Söderbergs novell ”En grå väst eller Rättvisan i München” berättas det om en skriftställare som blir ställd inför rätta för att inte ha betalat en beställd grå väst. Han säger följande till domaren:

Och jag kommer naturligtvis att foga mig i ert avgörande, antingen jag vill eller inte. Illusionen att det finns en Rättvisa är en nödvändig illusion. På den vilar hela samhället.

Ett par frågor (och svar) infinner sig:

  1. Om han fogar sig, vill han då inte foga sig? Jo, det vill han. Han kanske vill, ännu mer, att domaren skulle ha fattat ett annat beslut, men om han fogar sig, då vill han, i den uppkomna situationen, foga sig. Om han inte hade velat foga sig skulle han inte heller  ha gjort det, men istället fått ta konsekvenserna av att inte foga sig. Eftersom dessa tedde sig värre än att foga sig, fogade han sig. Han ville det.
  2. Är Rättvisan en illusion? Ja, det anser jag. Däremot kanske inte rättvisan är det?

Written by Niclas Berggren

9 februari 2010 at 6:35

Om en siamesisk tvilling begår ett brott…

En fråga för juristerna:

How would the law punish Siamese twins if one of the twins committed murder without the other being involved?

Det svar som ges är att ingen vet. Kan man sätta en morddömd siamesisk tvilling i fängelse när det innebär att en oskyldig siamesisk tvilling också hamnar där? Knappast. Den ”lösning” jag själv kom att tänka på var att utdela ett bötesstraff till mördaren, men som det påpekas i artikeln utdelas inte bötesstraff för våldsbrott, och dessutom skulle det straffet med största sannolikhet inverka negativt också på den oskyldiga tvillingen. Finns bättre förslag?

Written by Niclas Berggren

5 februari 2010 at 15:30

Missnöje med skatterna

Det tycks råda visst missnöje med skatterna. Vissa klagar på att jobbskatteavdraget enbart kommer dem med arbete till del, så att t.ex. pensionärer får betala mer i skatt på en given inkomst. Andra klagar på att personer över 65 som arbetar får ett högre jobbskatteavdrag än andra för en given inkomst. Utan att gå in i den diskussionen i sak undrar jag om de som klagar på detta också klagar på det faktum att ett progressivt skattesystem, likt det svenska, gör att vissa möter en högre skattesats än andra för en given inkomstförändring. En person som tjänar 30 000 kr i månaden och som får en löneökning på 1 000 kr betalar ca 300 kr i ökad skatt; en person som tjänar 32 000 kr i månaden och som får en lika stor löneökning betalar ca 500 kr i ökad skatt.

Med andra ord: Är den logiska implikationen av att klaga på jobbskatteavdragets utformning att förorda en proportionell inkomstskatt (kanske i form av en ”platt skatt”)? Om inte vore det intressant att höra varför olika skattesatser är principiellt upprörande i det ena fallet men inte i det andra.

Written by Niclas Berggren

3 februari 2010 at 16:05

Publicerat i ekonomi, logik, rättvisa, skatt

Fattigdomen faller

När man, som jag, dagligen läser DN Kultur (ett alster fullt av högstämd retorik men tomt på statistik och data), får man lätt intryck av att tillvaron för världens fattiga har försämrats kraftigt under de senaste decenniernas globalisering och liberalisering. Om man tar del av forskning på området får man revidera det intrycket. I en ny studie, ”Parametric Estimations of the World Distribution of Income”, finner Maxim Pinkovskiy och Xavier Sala-í-Martin följande:

Using the official $1/day line, we estimate that world poverty rates have fallen by 80% from 0.268 in 1970 to 0.054 in 2006. The corresponding total number of poor has fallen from 403 million in 1970 to 152 million in 2006. … We find that various measures of global inequality have declined substantially …

Andelen fattiga i världen illustreras i denna figur:

När det gäller inkomstfördelningen har ginikoefficienten i världen utvecklats så här:

Förvisso är det lätt att se att mycket nöd återstår i världen, men det är ändå glädjande att utvecklingen i stort inte bara har gynnat världens rika utan även stora delar av de fattiga.

Se även ”Fattigdomen minskar pga. ekonomisk tillväxt” och ”Är omfördelning viktig?”.

Written by Niclas Berggren

22 januari 2010 at 6:48

Diskriminering i skolan

Att invandrarbarn i genomsnitt lyckas sämre i skolan beror på många faktorer, bl.a. föräldrarnas lägre utbildningsnivå och språkproblem. En ny tysk studie, ”Discrimination in Grading? Experimental Evidence from Primary School”, finner att lärarnas inställning därutöver spelar roll:

In this paper, we randomly assign typical German or Turkish names to identical sets of essays to test the effect of teacher expectations regarding pupil background on grades. We find that essays bearing Turkish names receive significantly worse grades. Moreover, teachers recommend the highest track of secondary school with a 10% lower probability when an essay bears a Turkish name.

Forskaren bakom studien, Maresa Sprietsma, konstaterar att denna faktor trots allt förklarar en liten andel av skillnaderna i skolprestationer, men kanske är den lättare att påverka än andra faktorer. Att som en del av lärarutbildningen belysa (medveten och omedveten) särbehandling av elever på basis av olika slags grupptillhörighet tycks mig viktigt.

Written by Niclas Berggren

7 januari 2010 at 14:09

Progressiva skatter påverkar viljan att utbilda sig

Inkomstskillnaderna före skatt är högre i USA än i Europa – och är, om man jämför olika länder, mindre ju mer progressivt skattesystemet är. Hur kan det komma sig, när skatter i regel antas påverka inkomstskillnader efter skatt? I den nya studien ”Taxation of Human Capital and Wage Inequality: A Cross-Country Analysis” anges en mekanism som har med utbildning att göra:

Wage inequality arises from differences across individuals in their ability to learn new skills as well as from idiosyncratic shocks. Progressive taxation compresses the (after-tax) wage structure, thereby distorting the incentives to accumulate human capital, in turn reducing the cross-sectional dispersion of (before-tax) wages. We find that these policies can account for half of the difference between the US and the CEU in overall wage inequality and 76% of the difference in inequality at the upper end (log 90-50 differential).

Jag tolkar detta som att progressiva skatter minskar utbildningspremien och gör incitamenten att berika sitt humankapital genom universitetsstudier svagare. Det gör i sin tur inkomstskillnaderna före skatt mindre, eftersom skillnaderna i skicklighet och produktivitet är mindre.

Detta resultat får mig att undra om de som eftersträvar små inkomstskillnader är beredda att fundera på andra metoder än kraftigt progressiva skatter och vilka dessa metoder skulle vara. Det tycks klart att progressiva skatter medför en kostnad i termer av lägre utbildningsnivå, vilket i sin tur torde påverka det långsiktiga välståndet.

Written by Niclas Berggren

23 december 2009 at 9:16

Smart och rik

Vad bestämmer hur rika människor blir? Är det slumpmässigt eller varierar förmögenhet systematiskt med diverse variabler? En ny studie, ”Cognition and Economic Outcomes”, finner tecken på ett samband mellan intelligens och förmögenhet. Den visar bl.a. följande:

… that the ability to answer three simple mathematical questions is a significant predictor of wealth, wealth growth, and wealth composition for people over 50 years of age.

Förvisso är kausaliteten, som så ofta, något oklar, men forskarna argumenterar för att den primärt går i riktningen från intelligens till förmögenhet.

I såväl ett rättvise- som i ett incitamentsperspektiv är resultatet synnerligen intressant. Är det mer eller mindre önskvärt med förmögenhetsskatt om förmögenheters storlek i hög grad beror på intelligens?

Written by Niclas Berggren

22 december 2009 at 12:33

Vilka gynnas av rättvisemärkt kaffe?

Detta kände jag inte till:

Mexico is the biggest producer of Fairtrade coffee with about 23% market share. Indeed, as of 2002, 181 of the 300 Fairtrade coffee producers were located in South America and the Caribbean. As Marc Sidwell points out, while Mexico has 51 Fairtrade producers, Burundi has none, Ethiopia four and Rwanda just 10 – meaning that ”Fairtrade pays to support relatively wealthy Mexican coffee farmers at the expense of poorer nations”.

Vilket gynnar de allra fattigaste mest: att köpa icke rättvisemärkt kaffe från Afrika eller att köpa rättvisemärkt kaffe från Latinamerika? Jag tycker fortsatt att det är rimligt att inte köpa rättvisemärkt.

Tips: Marginal Revolution.

Written by Niclas Berggren

12 december 2009 at 17:49

Publicerat i fattigdom, handel, rättvisa

Hur påverkar ökad ojämlikhet tillväxten?

Är det gynnsamt eller skadligt för välståndsutvecklingen när de som tjänar mest drar ifrån andra inkomsttagare ännu mer? Den frågan är omdiskuterad i den nationalekonomiska litteraturen. Tidigare studier, oavsett resultat, kan dock kritiseras för att ha använt mått, företrädesvis Ginikoefficienter, som har beräknats med undermåliga data. En ny studie av Dan Andrews, Christopher Jencks och Andrew Leigh, ”Do Rising Top Incomes Lift All Boats?”, använder istället ett mer tillförlitligt mått: toppinkomsttagarnas andel av de samlade inkomsterna före skatt. Med toppinkomsttagare avses de 10 procent av inkomsttagarna som tjänar mest. Studiens resultat baserar sig på en panel med data från 12 i-länder, däribland Sverige, där data har tagits fram av Jesper Roine och Daniel Waldenström.

Vad finner då denna studie? Deras starkaste resultat tyder på en positiv effekt på BNP av ökad ojämlikhet (efter 1960):

If a 10 point increase in TopShare10 were sustained for ten years, GDP would be 12.2 per cent higher than if TopShare10 had not changed.

Det tar dock tid för detta högre välstånd att sprida sig också till de 90 procent som inte tjänar mest:

After 13 years the bottom nine deciles reach the ”breakeven” point where faster growth in total personal income finally offsets the fact that they are now getting a smaller share of the total. If a higher level of inequality continues to yield higher growth indefinitely, our simulation implies that the absolute incomes gains of the bottom nine deciles will become progressively larger. However, our data cannot tell us whether such long-term projections are realistic.

En intressant fråga är hur personer som talar sig varma för distributiv rättvisa ser på dessa resultat. Om det är så att ökad inkomstojämlikhet leder till ökat välstånd, som ökar allas absoluta inkomster på längre sikt, är det då självklart att förespråka sådan rättvisa? Åtminstone föreligger väl en trade-off?

Media: DN Debatt.

Written by Niclas Berggren

3 december 2009 at 17:06

Kvinnor i bolagsstyrelser

Mellan 2000 och 2005 ökade andelen kvinnor i noterade svenska bolags styrelser från 4 till 14 procent. Andelen är förstås fortfarande låg, och den har föranlett vissa att kräva kvotering. Det har framförts argument om att kvotering i själva verket ligger i bolagens intresse, eftersom kvinnors närvaro kommer att förbättra de ekonomiska utfallen. Men stämmer det?

Troligen inte. En ny studie av Johan Eklund, Johanna Palmberg och Daniel Wiberg, ”Ownership Structure, Board Composition and Investment Performance”, publicerad i Corporate Ownership & Control (preliminär gratisversion här), finner följande:

Gender diversity has a small but negative effect on investment performance, and the same holds for CEO being on the board. When incorporating all the explanatory variables into the same equation the negative effect of larger boards dilutes the effect of gender diversity and having the CEO on the board.

Liknande slutsatser har funnits i tidigare forskning. Det är alltså svårt att finna belägg för att andelen kvinnor i bolagens styrelser påverkar den ekonomiska effektiviteten i verksamheten.

Written by Niclas Berggren

1 december 2009 at 10:58

Den märkliga begravningsavgiften

Alla skattebetalande svenskar måste betala begravningsavgift. Det är en märklig avgift, av åtminstone följande skäl:

  1. Dess storlek är oberoende av hur mycket begravningsverksamheten nyttjas. Alla i en viss kommun eller församling betalar lika mycket, även de som inte vill ha begravningar.
  2. Begravningsavgiften varierar stort, från 0,07 procent till 1,083 procent av den beskattningsbara inkomsten. Detta trots att snarlika tjänster erbjuds överallt.
  3. Som juristen på Skatteverket Fredrik Lundqvist påpekar kan det röra sig om en skatt: ”Med ordet avgift avses en kostnad som tas ut för att hantera myndigheternas omkostnader för att utföra något. Om kostnaden för att utföra tjänsten är lägre än inkomsten från avgiften är det egentligen en skatt.”
  4. I alla kommuner utom Stockholm och Tranås hanteras begravningsverksamheten av Svenska kyrkan, vilket är principiellt tveksamt, bl.a. därför att det kan riskera att ge begravningsplatser en religiös prägel.

Det bäste vore, anser jag, att avgiften helt avskaffas och att de efterlevande eller dödsboet får betala för de tjänster som utnyttjas, när de utnyttjas. Alternativt kan avgiften avskaffas och verksamheten finansieras via den reguljära kommunalskatten istället. Om en avgift ska tas ut anser jag att den endast bör täcka ett absolut minimum, tas ut i form av en klumpsumma och vara enhetlig över hela landet. Vilken politiker tar sig an denna principiellt intressanta fråga?

Written by Niclas Berggren

1 december 2009 at 5:04

Publicerat i död, ekonomi, rättvisa, religion, skatt

Thatcher som debattör

I det engelska parlamentet äger ofta uppfriskande debatter rum. Här kan vi se Margaret Thatcher i fin form:

Det jag särskilt tycker om är hennes kritik av en motståndares uppfattning om distributiv rättvisa:

But what the Honourable Gentleman is saying is that he would rather the poor were poorer, provided the rich were less rich.

En klassisk konflikt i politiken: är absolut eller relativ inkomst mest intressant att fokusera på? Den är inte minst aktuell nu, i dessa kristider. Daniel Waldenström visar att den disponibla inkomsten har sjunkit både för dem med högst och dem med lägst disponibel inkomst, men mer för de förra. Har det ökat rättvisan? Är det en bättre situation än om båda grupperna hade fått ökad inkomst men om den förra gruppen hade ökat sin inkomst mer?

Se även inlägget ”Hårda ord i politiken”.

Written by Niclas Berggren

19 november 2009 at 5:09

Låt brödet kosta

brödJag är en stor brödälskare. Inte minst när jag går på restaurang njuter jag av goda brödbitar före och under maten. Frank Bruni föreslår att restauranger ska ta betalt för brödet. Han anför två argument:

  1. Brödet kostar de facto, och alla får annars betala oavsett konsumtionsnivå. Det är varken effektivt eller rättvist.
  2. Om restauranger tar betalt för brödet kommer de (tvingas) att erbjuda bröd av högre kvalitet.

Jag finner förslaget tilltalande. Därtill kan läggas att jag har en tendens att äta väldigt mycket bröd, vilket ofta gör mig onödigt mätt. Att betala för brödet skulle hämma mitt ätande något, till fördel för den totala matupplevelsen och välmåendet därefter.

Written by Niclas Berggren

16 november 2009 at 17:34

Låt kyrkans medlemmar betala

kyrkaSvenska kyrkan har mage att klaga över att den nu föreslås betala skatt som alla andra. Dess företrädare påstår att skatten hotar många kyrkobyggnaders fortsatta existens. Givetvis ska finansministern strunta i dessa klagomål. Lösningen är enkel. Om Svenska kyrkan så gärna vill bevara alla sina byggnader kan den höja kyrkoavgiften. Då får de som har valt att vara medlemmar betala, vilket tycks mig rättvist. Idag inbringar kyrkoavgiften ca 9 miljarder kronor per år. Det nya förslaget innebär att Svenska kyrkan får betala ca 150 miljoner kronor mer i skatt till staten per år. Det motsvarar en höjning av kyrkoavgiften med 150/9000=1,67 procent. Den genomsnittliga kyrkoavgiften är nu 1,18 procent, och efter höjningen skulle den ligga på 1,20 procent. Det är en genomsnittlig höjning per betalande kyrkomedlem på 33 kronor per år. Alternativt kan kyrkan prioritera om bland sina årliga inkomster om totalt 11 miljarder kronor.

Så vad gnäller Svenska kyrkan om? Den kan lätt lösa sina egna ekonomiska problem utan att kräva undantag från skattereglerna.

Se även de tidigare inläggen ”Oanständig favorisering av kyrka”, ”Sluta gynna Svenska kyrkan”, ”Låt kyrkan sköta sig själv” och ”Låt kyrkan betala skatt” samt Jakob Heidbrinks inlägg ”Skattelättnader för kulturarvet”. Media: SvD, Expressen.

Written by Niclas Berggren

10 november 2009 at 17:24

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 141 andra följare

%d bloggers like this: