Nonicoclolasos

USA:s folkrikaste delstat har inom kort könsneutral äktenskapslagstiftning, efter beslut i dess högsta domstol:

[T]o the extent the current California statutory provisions limit marriage to opposite-sex couples, these statutes are unconstitutional.”

Den republikanske guvernörens kommentar:

I respect the Court’s decision and as Governor, I will uphold its ruling. Also, as I have said in the past, I will not support an amendment to the constitution that would overturn this state Supreme Court ruling.”

Arnold och de nya moderaterna har ett och annat gemensamt. Och tiden springer ifrån påvar, kristdemokrater och andra bakåtsträvare.

En ny affär i Stockholm säljer rättvisemärkta produkter. Där ska jag inte ska handla (trots att jag bor granne med den). Skälet: Sannolikt förbättras inte de fattigas situation av “rättvis handel”; däremot får jag betala mer. Not a good deal.

Dr Waldenström, förmögenhetsforskare:

Igår rapporterade TV4-nyheterna om den ökade förmögenhetskoncen-
trationen i Sverige. … Socialdemokraternas Thomas Östros var upprörd och hävdade att socialdemokratin under sin regeringstid försökte aktivt att hålla emot denna utveckling. Men stämmer verkligen det? Nej, faktiskt inte.”

Socialdemokraternas hyckleri återfinns inte bara på förmögenhetssidan. Det gäller även försäljning av statliga företag samt i fråga om inkomstojämlikhet. Vad gäller den senare, notera i diagrammet hur denna ojämlikhet ökade under socialdemokraternas senaste tolvåriga maktinnehav:

Thomas Östros pinsamma rättviseretorik kan och bör avslöjas.

Alf Svensson har talat. Denna gång om pensionärerna, som han vill ska få sänkt skatt.

En av regeringens paradfrågor är att göra det mer lönsamt att arbeta. Genom ett särskilt jobbskatteavdrag har inkomstskatten för en vanlig löntagare sänkts med ungefär 1000 kronor i månaden. Det upplägget får nu underkänt av Alf Svensson, som anser att även de gamla ‘naturligtvis’ borde ha fått sänkt skatt.”

Alf Svensson är förstås inte okunnig om att jobbavdraget omfattar pensionärerna — och att det är högre för dem! Inte heller är han omedveten om att den högre sysselsättningen, som utgör grunden för vad som kan betalas till pensionärerna, leder till att den genomsnittliga pensionen ökar med 4000 kr i år och 6000 kr nästa år. Ändå väljer han en populistisk retorik. Och hans motivering lyder:

Men man ska inte göra det här för att vinna valet, utan utifrån människovärde, säger Alf Svensson.”

När politik börjar styras av notoriskt luddiga begrepp som “människovärde” blir jag orolig. Jag föredrar Anders Borgs pragmatiska och forskningsbaserade konsekvensanalys. Jobbavdraget är bra för att det stimulerar till arbete (inte minst för låginkomsttagare), vilket i sin tur bidrar till högre pensioner. Är inte det “människovärdigt”?

Ibland blir jag glad över att bo i Sverige. Statsministern har aviserat att en proposition om en könsneutral äktenskapsbalk kommer i höst. Nu säger Mona att hon kommer att ta fram ett lagförslag hon också. Det sker alltså en politisk tävlan om en rättvisereform som omfattar en ganska liten minoritet. I hur många andra länder ser man politiker som beter sig så? Det indikerar dels att svenskar överlag har sunda värderingar, så att politiker vågar genomföra reformer utan att straffas med färre röster; dels att politiker inte bara styrs av snävt röstmaximerande, ty trots allt bryr sig inte så många väljare om denna fråga. Lite förvånande, mycket uppmuntrande.

New York Times Magazine skrev häromdagen om den nya trenden bland unga homosexuella par i USA, att gifta sig:

Many young gay men don’t see themselves as all that different from their heterosexual peers, and many profess to want what they’ve long seen espoused by mainstream American culture: a long-term relationship and the chance to start a family.”

På bilden ses Benjamin McGuire och hans make Joshua Janson i deras hem i Boston. I Massachusetts får par av samma kön gifta sig sedan 2004. Och tänka sig, jorden har inte gått under!

Johan Norberg sällar sig till kritikerna av regeringens utnämningspolitik. Jag delar uppfattningen att regeringen har brutit ett vallöfte, och det är i sig allvarligt. Men jag tycker att kritiken är för hård, av två skäl.

1. Även om situationen inte är så bra som den skulle ha kunnat vara är den ändå bättre än tidigare.
2. Jag ifrågasätter målet om offentlig utlysning av samtliga statliga topptjänster. Tvärtom anser jag att en ny regering ska kicka de statliga chefer som handhar implementering av regeringspolitik om dessa inte förenar kompetens med ett explicit stöd för regeringens politik och välja ut nya. Därför anser jag att regeringens vallöfte var ett misstag. Utlysning bör tillämpas för mer “opolitiska” tjänster, men inte för andra.

Uppdatering: Maria Abrahamsson verkar ha en liknande syn.

Två saker förbryllar mig med den pågående sjuksköterskestrejken: krav på “rättvis” lön och allmänhetens stöd.

Först till rättvisan. Vårdförbundets ordförande utropar:

Rättvis lön för ett livsviktigt arbete!”

Men vad menas, vid närmare eftertanke, med rättvis lön? Jag tvivlar på att särskilt många av dem som använder begreppet skulle kunna definiera det. Om sjuksköterskor har minst 22 000 kr i månadslön, är det rättvist? Hur har man kommit fram till det? Varför inte 22 500 kr? Eller 42 000 kr? Eller 142 000 kr? Det rör ju sig om ett livsviktigt arbete. Nej, jag tror att begreppet används av retoriska skäl. I själva verket handlar det om att en yrkesgrupp vill förbättra sin egen materiella situation.

Min syn är att en rättvis lön är den som arbetsgivare och arbetstagare (eller deras ombud) frivilligt kommer överens om. Jag ser alltså rättvisa som ett proceduriellt kriterium i detta sammanhang. En viss lönestorlek kan inte i sig sägas vara rättvis eller orättvis — den är rättvis om den är resultatet av en frivillig överenskommelse.

Så till allmänhetens stöd. Det som förundrar mig är att människor har en uppfattning i frågan. Jag har inte det — jag varken stöder eller motsätter mig de aktuella lönekraven. Varför skulle jag det? Har människor en uppfattning om alla yrkesgruppers optimala lönenivå? Vad grundar de den uppfattningen på? Är det inte principiellt bisarrt att som utomstånde säga: “En bilarbetare bör ha 62 500 kr per månad” eller “En sjukskötersköta bör ha 17 000 kr per månad”? Nu undrar jag vad svenskarna tycker att ett fartygsbefäl ska ha.

Uppdatering: PJ diskuterar andra metoder än strejk för att få ökad lön, såsom fler arbetsgivare som konkurrerar om högkvalitativ arbetskraft.

Hur ska vi undvika fusk och andra felaktigheter i de s.k. trygghetssystemen? Kontroller på jobben kan vara en metod; men det slår mig att problemen i hög grad hör samman med den typ av trygghetssystem som Sverige har valt. Trots allt tal om en generell välfärdsstat finns många icke-generella inslag, där människor erhåller olika ersättning och bidrag beroende på en rad faktorer.

Om man istället tänkte sig det Buchanan och Congleton förespråkar — ett helt generellt system med proportionell beskattning och omfördelning i form av demogranter (dvs. att alla får en exakt lika stor kontantsumma per år) — skulle fusk och felaktigheter så gott som helt omöjliggöras. Demogranten är nämligen inte kopplad till att du är sjuk eller frisk e.d. utan till medborgarskapet. Jag säger inte att ett helt generellt system är att föredra framför dagens men noterar att frånvaro av fusk och fel är en faktor som talar till det förra systemets fördel.

Se ett tidigare inlägg om medborgarlön.

Det är den fråga Lane Kenworthy ställer utifrån hur människor i olika länder har valt mellan fem olika inkomstfördelningar. De flesta valde D eller E, och fler valde D än E. Som synes har dessa fördelningar en liknande struktur i botten; D har en jämnare fördelning; men inkomsterna är överlag högre i E. Kenworthys slutsats:

I wouldn’t go so far as to conclude from this that people tend to value low inequality over high incomes. Other ways of posing the question might yield different results. But it does suggest that inequality matters to people.”

Will Wilkinson ifrågasätter denna slutsats och menar att människor rimligen inte har preferenser över aggregerade inkomstfördelningar:

But why think people actually have prior preferences about such things? The national income distribution is not experienced. The local income distribution isn’t experienced. Differences in local visible consumption may be experienced, and it seems plausible that people would have preferences about that. But that’s not what the question was about.”

Han påpekar också det märkliga i att D föredras framför E, eftersom E är en värld där många har högre inkomst än i D och där ingen har lägre inkomst. Har människor “Paretodestruktiva” preferenser?

En annan typ av kritik kan framföras utifrån bl.a. Christina Fongs forskning*:

People may prefer more redistribution to the poor if they believe that poverty is caused by circumstances beyond individual control. Therefore, beliefs about the causes of income may affect demand for redistribution.”

Så även om man (tvärtemot Wilkinsons tes) har preferenser över inkomstfördelningar kan det vara missvisande eller intetsägande att fråga människor om dessa utan att det klargörs hur inkomstskillnader har uppkommit.

På det hela taget verkar det bäst att ta resultat av det slag Kenworthy presenterar med en stor nypa salt.

____________________________________

*Fong, Christina (2001). “Social Preferences, Self-Interest, and the Demand for Redistribution.” Journal of Public Economics, 82(2): 225—246.

Det finns goda argument, av såväl rättvise-, generalitets- och effektivitetskaraktär, för varför värnskatten bör avskaffas:

• Många finner det orättvist att betala mer än hälften av en löneökning i skatt; andra finner det orättvist att vissa ska betala en högre andel av sin inkomst i skatt än andra.*
• Buchanans generalitetsprincip säger att likabehandling är eftersträvansvärt, vilket implicerar proportionell beskattning, därför att det politiska systemet annars riskerar att degenerera till att tillfredsställa olika särintressen på allmänintressets bekostnad.
• Personer med högre inkomster tenderar att arbeta mindre, och utbildning tenderar att löna sig mindre, med värnskatten på plats, vilket kan förvänta dämpa välståndsutvecklingen.

Som nämns i DN idag har Bertil Holmund (Uppsala universitet) och Martin Söderström (Konjunkturinsti-
tutet) beräknat att en avskaffad värnskatt sannolikt är självfinansierad. Dvs. fler fördelar uppnås, enligt ovan, genom ett avskaffande utan att skatteintäkterna minskar. Deras studie återfinns här och sammanfattas på följande vis:

Recent research on the behavioral effects of income taxes has to a large extent focused on the elasticity of taxable income with respect to the net-of-tax rate, i.e., one minus the marginal tax rate. We offer new evidence on this matter by making use of a large panel of Swedish tax payers over the period 1991-2002. Changes in statutory tax rates as well as discretionary changes in tax bracket thresholds provide exogenous variations in tax rates that can be used to identify income responses. We estimate dynamic income models which allow us to distinguish between short-run and long-run effects in a straightforward fashion. The estimates of the long-run elasticity of income with respect to the net-of-tax rate typically hover in a range between 0.20 and 0.30. The short-run elasticities are in general smaller but less precisely estimated. We use the estimates to simulate the fiscal consequences of a tax reform that reduces the top marginal tax rate by five percentage points. Such a reform turns out to have negligible effects on tax revenues and may even yield a fiscal surplus.”

Vad väntar regeringen på? Jag hoppas att de inte avvaktar av rädsla för socialdemokratiska angrepp om att en reform av detta slag skulle vara “orättvis”. Sådana påståenden kan framgångsrikt tillbakavisas. Se även PJ Anders Linders kommentar.

Uppdatering: Regeringen tar förvisso inte bort värnskatten men utlovar nya inkomstskattesänkningar. Gott så. Särskilt framstår argumentationen som kraftfull gentemot den handfallna och skattehöjande oppositionen.

_______________________________

*Begreppet orättvisa är normativt och därmed inte heller möjligt att fastställa vetenskapligt. Vissa anser det förstås rättvist med en progressiv och hög inkomstbeskattning, men poängen här är att detta är en subjektiv värdering som inte delas av alla, bl.a. inte av mig.

Återigen påstås att äktenskapet som civilrättslig institution måste förbehållas heterosexuella par med hänvisning till barnen:

Vi instämmer med juristen Anders Svensson (SvD Brännpunkt 30/3) att äktenskapet inte bara är ett ord. Det är en institution för barns uppfostran med två föräldrar.”

Sjävklart är äktenskapet inte bara ett ord – men ords betydelse utvecklas, mina herrar. Och om barn ska krävas för ett giltigt äktenskap undrar jag varför ni inte vill förbjuda sterila par, åldriga par och par som inte vill ha barn att ingå äktenskap. Det är väl inte så att ni använder barnargumentet som svepskäl för att stigmatisera homosexuella? Alternativt eller dessutom är ni okunniga i juridik, ty införandet av en könsneutral äktenskapsbalk är helt irrelevant för barns juridiska ställning.

Lars Feld och Jan Schnellenbach studerar sambandet mellan politiska institutioner och ojämlikhet. De fokuserar på följande institutioner:

• direktdemokrati kontra representativ demokrati,
• presidentstyre kontra parlamentarism,
• majoritetsval kontra proportionella val samt
• enhetsstat kontra federalism.

De finner bl.a. följande:

Summing up, our analysis suggests that the occurrence of Director’s Law heavily depends on the constitutional and political system prevailing in the different countries. A redistribution from the rich to the middle income classes and perhaps also to the poor becomes more probable in representative democracies which are either organized as unitary states, or federations allowing for low levels of sub-central fiscal autonomy, constituting their executive in the way of parliamentary systems. Given the empirical ambiguity of the effect of plurality rule, Director’s Law is thus probably not only a problem for continental European countries. It might as well occur in the UK, as in Germany, the Netherlands or Italy.”

Det är alltså inte bara så att politiska institutioner tycks påverka mer allmänna ekonomiska variabler – även graden och typen av omfördelning verkar samvariera med konstitutionens utformning. Den sittande Grundlagsutredningen förtjänar följaktligen mer uppmärksamhet.

Låt mig avslutningsvis presentera en del av Feld och Schnellenbachs tabell 2, som anger Ginikoefficienter beräknade utifrån marknadsinkomst respektive disponibel inkomst.

Dels fann jag det intressant att Sverige faktiskt är något mindre jämlikt än genomsnittet i marknadsinkomster; dels fann jag det intressant hur mycket inkomstomfördelning faktiskt jämnar ut inkomster, särskilt i länder som Sverige.

Anders Svensson, enligt uppgift jurist och lärare vid Stockholms universitet (som dock inte återfinns på Juridicums hemsida), skriver i SvD idag:

Likabehandlingsprincipen blir bara ett instrument för att operera bort det heteronormativa äktenskapet. … Riksdagen bör alltså tacka nej till denna sofistikerade form av dödshjälp för äktenskapet.”

Detta måste vara det allra sämsta argumentet mot en könsneutral äktenskapsbalk. På vilket sätt leder det faktum att två personer av samma kön kan ingå äktenskap till att äktenskapet “opereras bort” eller får “dödshjälp”? Det handlar ju om att fler vill och får ingå äktenskap – utan att andras möjlighet därtill beskärs. En förvirrad man, denne Anders Svensson.

På bilden ses Mary McBride och Leslie Klotz förenas i en ceremoni. Hotar det heterosexuella relationer?

Läs även Tor Billgrens kommentar. Samt Mårten Schultz.

I grunden är jag tveksam till barnbidrag som företeelse – det tycks mig som om barnfamiljer får alldeles för mycket i bidrag och subventioner – men om ett sådant bidrag ska finnas förespråkar jag ett generellt system. Med det menar jag att det utgår lika för alla barnfamiljer, utan inkomstprövning.

Centern föreslår nu en omläggning, där höginkomsttagare inte längre ska erhålla detta bidrag. Det kan tyckas “rättvist” vid första påseende, men i själva verket skulle en sådan reform vrida välfärdssystemet ytterligare i icke-generell riktning. Påverkad som jag är av Buchanans generalitetsprincip är jag tveksam till en sådan utveckling. Gör man ytterligare avsteg från likabehandling kommer, predikterar jag, som ett brev på posten än fler krav på att vissa grupper ska gynnas särskilt. Det riskerar att skapa ett osammanhängande, ineffektivt, kostsamt och orättvist system, som helhet betraktat.

Det är en av Buchanans poänger, att man inte kan studera ett förslag i isolering och att man inte enbart kan titta på ett slags konsekvenser, om de totala och långsiktiga konsekvenserna ska förstås. Man måste också beakta den politiska dynamiken, givet egenintresserade aktörer, och hur systemet som helhet utvecklas.

Se tidigare inlägg om generalitet här och här.

Uppdatering: Den kloke dr Bergh påpekar, och SvD:s ledarsida upprepar, att centerns förslag ger upphov till obehagliga marginaleffekter. Docent Schultz ger dock centern sitt stöd. Det gör dock inte övriga Allianspartier.

En svensk man har arresterats i USA:

Mannen har enligt svenska kvällstidningar och amerikanska medier under nästan ett år chattat med en man som sagt sig vara villig att mot pengar låta svensken ha sex med hans dotter. I själva verket samtalade 40-åringen med en polisagent i Arlington i delstaten Virginia.”

Detta fall knyter an till To Catch a Predator, ett tv-program där vuxna låtsas vara barn som inleder sexuella nätkontakter med andra vuxna och där de senare grips av polis då de ankommer till olika mötesplatser.

Jag ogillar denna typ av brottsprovokation. De män som arresteras har inte haft det lagen förbjuder, dvs. nätkonversation med underåriga, utan de har haft nätkonversation med vuxna som låtsas vara underåriga. Ingen kan säkert säga hur de skulle ha agerat, på nätet och IRL, utanför denna konstruerade situation. De metoder som den amerikanska polisen använder i fall som dessa förefaller mig rättsosäkra. (Notera att det är principen om att arresteras, häktas och dömas på basis av “fiktiva” brott jag vänder mig emot, inte att personer som faktiskt begår brott av det slag detta handlar om arresteras, häktas och döms.)

Mot denna bakgrund känner jag oro över att regeringen nu låter utreda om brottsprovokation ska tillåtas i Sverige. Och riksåklagaren bör bytas ut.

Två tidigare riksdagsledamöter för kristdemokraterna, “professor” Tuve Skånberg och advokat Rolf Åbjörnsson, fortsätter idag den högstämda kristdemokratiska retoriken (som jag tidigare har betecknat som tecken på hybris) mot en könsneutral äktenskapsbalk. Helt i linje med tidigare uttalanden.

Så här uttalade sig Skånberg i Ystads Allehanda den 16 augusti 1993:

Och just därför säger kds nej till homoäktenskap, incest även mellan vuxna, och månggifte i olika former. Samhället får inte sanktionera dessa samlevnadsformer - dels för dess egen sammanhållning, styrka och fortlevnad, men främst för individernas egen lycka och välgång, och för det uppväxande släktet. De är tecken på en kultur i nedgång, i dekadens och söndervittring, som antikens Rom eller Tredje Rikets orgier.”

Och så här sa Åbjörnsson i Svenska Dagbladet den 21 juli 1998:

Vi tror på ett samhälle grundat i naturliga förhållanden. Sedan får man på ett barmhärtigt sätt hantera dem som är avvikande, men det kommer aldrig att bli norm. En viss restriktiv hållning till att i alla lägen leva ut sitt personliga sexualliv får man nog vara öppen för.”

Tredje rikets orgier, minsann! Men man får vara tacksam för den barmhärtighet de båda herrarna vill utsträcka numera. Tidigare motsatte de sig med näbbar och klor partnerskapslagen. Nu vill de behålla den och göra den mer tilltalande, bl.a. genom att ta bort ordet “registrerat” före partnerskap. Mycket barmhärtigt. Men likabehandling, nej, där går gränsen.

Uppdatering: Det kan tyckas som ett smidigt sätt att lösa konflikten i regeringen, att fyra eller fler riksdagsledamöter från Alliansens partier röstar med oppositionens förslag den 16 april. Men jag skulle ändå föredra att regeringen får lägga en proposition i höst, nu när statsministern har aviserat en sådan. Först om en sådan blir urvattnad skulle jag rekommendera att Alliansledamöter röstar med oppositionen.

Jag är inte främmande för att studenters ekonomiska situation behöver förbättras på olika sätt, kanske genom att regeln som begränsar studiemedlen i förhållande till inkomst av tjänst tas bort. Men jag är stark motståndare till Mats Odells nya förslag, att studentbostäder helt ska slippa fastighetsskatt:

I hägnet av en konjunkturavmattning finns det ett utrymme. Om vi ska klara de stora utmaningar vi har framför oss, den demografiska utmaningen och utanförskapet, måste vi satsa på kunskap.”

Jo, att satsa på kunskap är bra. Om det är det man vill göra vore det bästa att, som Anna Ekström föreslår, ta bort värnskatten, och kanske också den statliga inkomstskatten, vilket bl.a. skulle öka utbildningspremien.

Nå, huvudproblemet med Odells nya förslag är att det skulle göra skattesystemet mindre generellt (medan ovan nämnda förslag skulle göra skattesystemet mer generellt). Jag är, påverkad som jag är av Buchanans generalitetsprincip, skeptisk till särbehandlingar. Börjar man med sådana finns inget slut – det ena särintresset efter det andra vill ha specialregler, vilket riskerar att skapa ett osammanhängande, orättvist och ineffektivt skattesystem.

I gårdagens avsnitt av Nip/Tuck behövde narkosläkaren Liz en njure för att slippa dialys. Det är tyvärr långa köer för att få en njurtransplantation, såväl i Sverige som i USA. Jag har tidigare argumenterat för att handel med njurar bör tillåtas, och kalkyler av bl.a. professor Gary Becker tyder på att ett jämviktspris skulle ligga på knappt 100 000 kr. Men de flesta finner tyvärr en sådan organmarknad oacceptabel. Om en sådan inte tillåts, vad kan göras? Två idéer:

1. Tillåt handel med avlidnas njurar. Idag går många användbara njurar till spillo, och ett monetärt incitament skulle göra många njurar tillgängliga för transplantation.
2. Inför ett “ge inget-få inget”-system, där de som har indikerat på ett donationskort e.d. att de är villiga att donera själva får företräde till donation.

Läs mer av professor Alex Tabarrok i denna fråga och anmäl dig genast till Donationsregistret.

Bland svenska statsvetare tycks det finnas förespråkare av medborgarlön.* Bland nationalekonomer har däremot idén i huvudsak förbigåtts med tystnad. Andreas Bergh är ett undantag, och han spekulerar om att tystnaden kan bero på att “dårfinkar” associeras med förslag på detta område. Nu tar en annan nationalekonom, Mattias Lundbäck, bladet från munnen och erkänner ett visst intresse för medborgarlön, som vanligt med insiktsfull utgångspunkt i olika effektivitetsaspekter.

Jag vill dock särskilt lyfta fram ett tänkande hos James Buchanan. Han förespråkar en generalitetsprincip för politiken, med vilket avses att alla politiska beslut måste behandla alla medborgare lika.** Utgångspunkten är en viss förståelse av hur den politiska processen fungerar. Om det anses vara ett problem att olika särintressen regelmässigt får genomslag för just sina krav i politiken, inte sällan på andras bekostnad, kan det ses som tilltalande att konstitutionellt begränsa möjligheten till olikabehandling.

Buchanan menar att en implikation av en generalitetsprincip är proportionella skatter och ett demograntsystem på bidragsområdet (dvs. ett system med en årlig klumpsummeöverföring, lika stor i kronor för alla). Kombinationen innebär ett mått av omfördelning, eftersom personer med högre inkomster betalar mer i skatt i kronor än personer med lägre inkomster och eftersom bidraget är lika stort för alla.

Även en klassisk liberal som Buchanan förespråkar alltså ett slags medborgarlön. Det är dags att sluta behandla förslaget som ett “dårfinksförslag”. (Därmed inte sagt att jag förespråkar det.***)

____________________________

*T.ex. Per Jansson och Simon Birnbaum.

**Se Buchanan, James M. och Congleton, Roger D. (1998). Politics by Principle, Not Interest: Towards Nondiscriminatory Democracy. Cambridge: Cambridge University Press.

***Jag har själv bl.a. pekat på att det kan bli kostsamt om nivån är för hög: se Berggren, Niclas (2000). “Implementing Generality while Reducing the Risk for Fiscal Explosion.” Constitutional Political Economy 11(4): 353–369.

En ny studie, “On the Effects of Fair-Trade on the Welfare of the Poor”, indikerar att rättvisemärkning kan förbättra välfärden för världens fattiga men att det sannolikt inte sker. Å ena sidan förbättras i regel situationen för de odlare som ansluter sig till rättvisemärkningssystemet; å andra sidan försämras i regel situationen för de odlare som inte ansluter sig (och de är ofta fattigare). Analysen visar att om odlarnas förhandlingsstyrka är någorlunda stark medför ett system med rättvisemärkning en nettoförlust i välfärd för de fattiga. En simulering visar följande, där y-axeln anger välfärdsskillnaden mellan rättvisehandel och vanlig handel och där x-axlen mäter odlarnas förhandlingsstyrka (β):

Författarna skriver:

To sum up, we can say that our simulation suggests that fair-trade only increases the aggregated producers’ welfare as long as their bargaining power is very small. If, in reality, this condition holds true tends to be an empirical question for each region in which fair-trade organizations are active.”

Se gärna också vad dr Vlachos tidigare har skrivt i frågan: här, här, här och här.

Min slutsats: Jag känner mig mycket tveksam inför att köpa rättvisemärkta produkter. Deras nettoeffekt på fattigas välfärd är oklar.

Docent Mårten Schultz inlägg om dödsstraffet får mig att fundera på varför jag själv är motståndare till denna form av straff. Svaret är att jag tvivlar på straffets effektivitet – jag ser straff som en nödvändig del av ett civiliserat samhälle, och straffens funktion är att uppnå ett visst mål om brottsminimering. Som Donahue och Wolfers skriver i “Uses and Abuses of Empirical Evidence in the Death Penalty Debate“:

We conclude that existing estimates appear to reflect a small and unrepresentative sample of the estimates that arise from alternative approaches. Sampling from the broader universe of plausible approaches suggests not just ‘reasonable doubt’ about whether there is any deterrent effect of the death penalty, but profound uncertainty — even about its sign.”

Att det inte tycks gå att belägga en negativ effekt har kanske inte bara metodologisk grund; döden kanske inte är särskilt avskräckande för samhällets olycksbarn?

Däremot avvisar jag inte dödsstraffet på principiell grund: det är inte alltid fel att döda, och om jag skulle bli övertygad om att dödsstraffet har en betydligt större brottsminimerande effekt än alternativa straff, särskilt vad gäller antalet nettodödsfall, skulle jag inte vara emot det.

Jag håller avslutningsvis inte med Mårten Schultz när han skriver:

Straff är, som jag ser det, något man på moraliska grunder förtjänar i vissa situationer och i brist på andra institutioner så är det samhället som får verkställa det.”

Ingen förtjänar dödsstraff (eller något annat straff, eftersom det inte finns någon fri vilja). Straff bör utmätas för att de ger upphov till goda sociala konsekvenser, inte av något annat (primitivt) skäl; och de straff som ger upphov till bäst konsekvenser ska väljas.

Joakim Palme säger följande i DI Weekend idag (s 5):

Det hade också varit kul att höra hans [Olof Palmes] syn på utvecklingen i EU och världens totalt minskade fattigdom, men ökade klyftor.”

Har han rätt i sak? Ja, världens totala fattigdom har minskat, men klyftorna mellan länder har också minskat. Klyftorna har ökat inom vissa länder, t.ex. i Sverige, men intressant nog väntas klyftorna här minska med nuvarande regering. Det är viktigt att sprida korrekta uppgifter.

I morse såg jag Yvonne Andersson (kd) debattera frågan om könsneutral äktenskapsbalk med Tomas Tobé (m) (två minuter in i sändningen). Yvonne framförde som tur är inte det gamla polygamiargumentet; men hon framförde tre andra – också de mycket svaga – argument:

1. Barnen skadas av en könsneutral äktenskapsbalk.
2. En imam hade ringt henne och meddelat att det är fel att modernisera lagstiftningen på området.
3. En fransk utredning förespråkar partnerskap, inte äktenskap, för homosexuella.

Varför är dessa argument svaga?

Angående 1: Som Tomas Tobé påpekade förändras den lagstiftning som rör barn inte alls av den föreslagna reformen. Frågan om adoption och insemination är redan avklarad och regleras på annat håll, med lika regler för hetero- och homosexuella par. Det är dubbelt fräckt, man skulle kunna säga omoraliskt, att argumentera som Yvonne: dels därför att frågan är faktiskt irrelevant (av nyss nämnda skäl) och dels därför att hon därigenom utan grund misstänkliggör homosexuella föräldrar. Det finns alltså inget “barnperspektiv” att beakta i frågan om könsneutral äktenskapslagstiftning.

Angående 2: Ibland passar det visst för kristna (som Yvonne är) att åberopa muslimer. Nå, frågan rör egentligen om religiösa argument ska beaktas eller ej. Min syn är att religiösa sammanslutningar får ha vilken syn de vill i äktenskapsfrågan. Vill en präst eller imam inte viga ett homosexuellt par ska han ha rätt att vägra; precis som han idag har rätt att vägra att viga personer som är frånskilda (en poäng Teologiska institutionen vid Uppsala universitet gör i sitt remissvar). Men civilrätten ska inte präglas av religiösa uppfattningar, varken i fråga om könsneutralitet eller skilsmässa. Staten ska inte lägga synpunkter på om hetero- eller homosexuell samlevnad är finare eller bättre bara för att en imam eller präst – eller Yvonne Andersson – tycker det.

Angående 3: Varför bara titta på den franska utredningen? (Och gör man det kanske man inte, om man heter Yvonne Andersson, blir helt förtjust.) Varför inte titta på underlagen för besluten att införa könsenutral äktenskapslagstiftning i Spanien, Kanada, Belgien och Nederländerna? Och framförallt: varför inte utgå från svenska värderingar för svensk lagstiftning?

Det kan bli tufft för statsministern att leverera den utlovade propositionen, men jag är ändå optimistisk, när kd har så svaga argument.

Uppdatering: Tidningen Dagen upprepar det felaktiga barnargumentet.

Min gode vän Karl mejlar mig ett citat av Fernando Vallejo, apropå Rödeby-fallet:

Does it seem improper to you, an old man killing a young one? Of course it does. Everything to do with old age is improper: killing, laughing, sex, and going on living more than anything.”

Jag har med andra ord ingen sympati för den dödande 50-åringen. Det förbryllar mig hur många som tar hans parti. (Och jo, jag vet att hans familj trakasserades, men det är ingen ursäkt för att skjuta ihjäl någon.)

Fotbollsmålvakten Magnus Hedman säger följande i DI Weekend (14-15 december):

—Om du var allsmäktig för en dag, vad skulle du ändra på först?
—Jag skulle förinta cancern. Det är den mest orättvisa sjukdom som finns.”

Det är givetvis inget fel med att vilja förinta cancern; men vad menas med orättvisa här? Om sjukdomar kan graderas i termer av orättvisa måste orättvisa definieras. Jag kan tänka mig två möjliga definitioner:

• En sjukdom är mer orättvis ju värre dess effekter är.
• En sjukdom är mer orättvis ju mindre den som drabbas av den har bidragit till dess uppkomst.

Om den första definitionen avses tycker jag att Hedmans uttalande är någorlunda rimligt (även om det nog finns ännu plågsammare och dödligare sjukdomar). Men språkbruket är ändå märkligt. Normalt sett brukar orättvisa ha att göra med en situation som har uppkommit genom beslut som hade kunnat se annorlunda ut. Endast om en situation är påverkbar kan man tala om rättvisa eller orättvisa. Men ingen fattar något beslut om att någon ska få en viss sjukdom. Därmed kan det inte finnas några beslut som hade kunnat se annorlunda ut. Att tala om sjukdomar som mer eller mindra orättvisa ter sig därför förvirrande – även om jag som sagt delar Hedmans uppfattning att effekterna av cancer är hemska.

Den andra definitionen avvisar jag helt, determinist som jag är. Ingen kan klandras för att ha bidragit till en sjukdoms uppkomst – inte rökaren som får lungcancer, inte chipsätaren som får hjärtattack, inte nymfomanen som får aids – vilket implicerar att sådana sjukdomar inte är mindre orättvisa än sjukdomar som uppkom helt oberoende av den drabbades handlingar.

(Foto: Claes-Göran Flinck.)

Min gode vän och kollega Daniel Waldenström på IFN bedriver tillsammans med Jesper Roine på Handelshögskolan mycket intressant forskning om förmögenhetsfördelningens utveckling i Sverige. I en ny studie finner de att den rikaste en procenten av hushållen sedan 1980 kraftigt har ökat sin andel av den totala privata förmögenheten (från knappt 20 procent till 25-40 procent, beroende på hur man räknar) och att den officiella SCB-statistiken i stort sett helt missar denna förändring.

Utvecklingen fångas bra i detta diagram från uppsatsen (klicka för större storlek):

Är det ett problem att de allra rikaste hushållen äger en allt större andel av den totala privata förmögenheten? För att besvara frågan anser jag att tre delfrågor först måste analyseras:

1. Hur påverkar en större förmögenhetskoncentration ekonomisk utveckling och tillväxt?
2. Hur påverkar en större förmögenhetskoncentration rättvisan?
3. Även om en större förmögenhetskoncentration bedöms vara negativ när punkt 1 och 2 har tagits i beaktande, finns det möjlighet till rimlig kostnad att med ekonomisk-politiska medel minska den?

Själv anser jag att det ligger mycket i punkt 3: institutionell konkurrens gör det svårt att t.ex. hårdbeskatta de mest förmögna. Vad gäller punkt 1 är jag osäker men tror att en större förmögenhetskoncentration kan vara bra av det skälet att den reflekterar att mer resurser finns i händerna på de uppenbart ekonomiskt kompetenta. Vad gäller punkt 2 noterar jag bara att “rättvisa” är ett komplext begrepp som enligt min mening inte är synonymt med “jämlik fördelning”.

Jag finner alltså inte förmögenhetsfördelningens utveckling problematisk. Däremot kan vänsterpartiernas reaktion bli problematisk, om de kommer till makten.

Uppdatering: Utmärkt kommentar av PJ Anders Linder. Se även diskussionen i Agenda, där min kollega Andreas ger en initierad kommentar (till skillnad från Marita Ulvskog).

Pär Nuder och andra mot regeringen hätskt inställda personer tycks med emfas och en aldrig sinande energi hävda att “orättvisan” ökar i Sverige. Om vi för ett ögonblick bortser från att begreppet rättvisa är komplext och på intet sätt synonymt med, och kanske inte ens relaterat till, fördelningen av inkomster och förmögenheter, kan följande lilla diagram ur Finansplanen nog intressera. Kanske inte Pär Nuder, som främst är retoriker, men oss andra.

Nämen, är det inte så att ojämlikheten, mätt enligt Ginikoefficienten, beräknas minska i Sverige detta år? Och är det inte så att ojämlikheten har ökat rejält under Pär Nuders och hans partis tid vid makten? Hur var det nu med rättvisan?

Socialdemokraterna lovar höjd a-kassa om de vinner nästa val. De har kritiserat regeringens sänkning, som syftar till lägre arbetslöshet, genom att ständigt ifrågasätta att ersättningsnivån spelar roll för hur aktivt arbetslösa söker nya jobb. Ny forskning av de finska nationalekonomerna Uusitalo och Verho visar dock att höjningen av a-kassan i Finland 2003 kan relateras till färre i arbete och en månads längre arbetslöshet. Är det utfallet “rättvist”?

Abstract:

In January 2003, the unemployment benefits in Finland were increased for workers with long employment histories. The average benefit increase was 15 per cent for the first 150 days of the unemployment spell. In this paper we evaluate the effect of the benefit increase on the duration of unemployment by comparing the changes in the re-employment hazard profiles among the unemployed who became eligible for the increased benefits to the changes in a comparison group whose benefit structure remained unchanged. We find that the benefit increase reduced the re-employment hazards at the beginning of the unemployment spell. The effect disappears after the eligibility period for the increased benefit expires.”