Är rika mer altruistiska?

Ofta framställs höginkomsttagare som giriga egoister, men det finns forskning som ger anledning att ifrågasätta den bilden. I ”Does Higher Income Make You More Altruistic? Evidence from the Holocaust”, publicerad i Review of Economics and Statistics (preliminär gratisversion här), rapporteras följande:

This paper considers the decision of Gentiles whether to rescue Jews during the Holocaust, a situation of altruistic behavior under life-or-death stakes. I examine the role to which economic factors may have influenced the decision to be a rescuer. Using cross-country data and detailed individual-level data on rescuers and nonrescuers, I find that richer countries had many more rescuers than poorer ones, and within countries, richer people were more likely to be rescuers than poorer people. The individual-level effect of income on being a rescuer remains significant after controlling for ease of rescue variables, such as the number of rooms in one’s home, suggesting that the correlation of income and rescue is not solely driven by richer people having more resources for rescue. Given that richer people might be thought to have more to lose by rescuing, the evidence is consistent with the view that altruism increases in income.

Tänka sig.

Hur ser människor på topplöner?

Rätt ofta hör man klagomål på toppdirektörers löner, som anses för höga. Nu senast rörde klagomålen den nya Electrolux-chefens ersättningsnivå. Hur ser människor i olika länder på denna fråga? Det undersöks i den nya studien ”The Public Perception and Normative Valuation of Executive Compensation: An International Comparison”:

The econometric analysis shows that substantial differences in subjective perceptions of and beliefs about executive pay remain, even after accounting for various individual-level determinants, and that some of these remaining differences are associated with differences in the effective level of inequality and amount of redistribution. Specifically, the desired decrease in executive compensation is higher in those countries where the difference between inequality before and after taxes and transfer payments is large (i.e. where there is a lot of actual redistribution). I also find that there is a strong empirical association between individuals’ subjective estimates of executive compensation and more general political preferences. Individuals who believe that top executives earn more than they deserve tend to be in favor of redistribution by the state and progressive taxation. It thus seems likely that people’s perceptions and normative evaluations of executive compensation feed back into the political process through their voting behavior, for example.

Jag är något förvånad över att människor i länder med hög omfördelning är mer negativa till höga direktörslöner. Visst, de attityder som bestämmer omfördelningens omfattning omfattar säkert även topplöner; men om omfördelningsgraden är hög blir ju nettolönen trots allt mindre än i länder med liten omfördelning. Nå, i vilket fall tror jag att jag är en något udda fågel, för jag bryr mig inte det minsta om vad toppdirektörer tjänar. Om ett företag vill betala 200 miljoner kr per år till en ny företagsledare, why not?

Här är en intressant figur ur uppsatsen:

Den visar hur många gånger högre en genomsnittlig toppdirektörs lön är jämfört med en välutbildad arbetare (trianglarna) och hur många gånger högre som människor anser att den bör vara (cirklarna). Två reflexioner utifrån diagrammet:

• Är det rimligt att bedöma vad som är ”rättvisa” topplöner på ett abstrakt sätt, utan att beakta person och situation? Är sådana bedömningar tillförlitliga? Kanske blir bedömningarna annorlunda om man konkretiserar.
• Notera att uppfattningarna om ”rättvisa” relativa topplöner varierar betydligt mindre än de faktiska relativa topplönerna.

Näst rikast i New York

Jag fann artikeln ”The Billionaire’s Party” i New York Magazine fascinerande. Den berättar om David Koch, näst rikast i New York med en förmögenhet på $17,5 miljarder, huvudsakligen boendes i en lägenhet på 836 kvm. Han donerar stora belopp till kultur, vetenskap, medicin och politisk kamp för ökad personlig och ekonomisk frihet. Jag fastnade för tre saker:

1. Hur man som rik bör hantera barnens ekonomiska förhållningssätt: ”‘Father always wanted me to have less money than my friends so I would appreciate it,’ David says. ‘If I wanted to go to the movies, I’d have to ask him for the 25 cents.’ … By instilling a work ethic in him, ‘my father did me a big favor, although it didn’t seem like a big favor back then,’ Charles [Davids äldre bror] has written.”
2. En fantastisk konstform: ”It was also in New York that he began indulging his lifelong love of ballet. ‘It has beautiful women, fantastic music, great athleticism, and great scenery,’ David says. ‘What’s not to like?’”
3. Politiska uppfattningar: ”In some ways, David Koch’s political views resemble those of the wealthy crowd with whom he socializes in New York. He thought the Iraq War was folly, and supports stem-cell research and gay marriage.”

Läs mer om bl.a. sexualdrift, basketboll, brödrabråk, cancer och en flygkrasch i artikeln. Familjen Koch tycks mig mycket mer fascinerande än familjen Bernadotte.

Affärsänglars betydelse för entreprenörskap

Affärsänglar är rika personer som finansierar nya företag. Fyller de någon större funktion i en marknadsekonomi? Den nya studien ”The Consequences of Entrepreneurial Finance: A Regression Discontinuity Analysis” tyder på det:

We first show that angel funding is positively correlated with higher survival, additional fundraising outside the angel group, and faster growth measured through growth in web site traffic. The improvements typically range between 30% and 50%. When using the regression discontinuity approach, we still find a strong, positive effect of angel funding on the survival and growth of ventures, but not on access to additional financing. Overall, the results suggest that the bundle of inputs that angel investors provide have a large and significant impact on the success and survival of start-up ventures.

Affärsänglar ger ofta mer än ett finansiellt tillskott: de hjälper t.ex. i regel till med know-how och kontakter. Deras existens förutsätter en möjlighet för individer att bli rika, vilket indikerar att bedömningar om ”rättvisa” inte är de enda som bör informera politiska beslutsfattare när de utformar skattesystem.

Se även ”Kan riskkapitalister gynna arbetare?”

Om du blev rik

Mitt svar är det andra. Jag skulle sluta lönearbeta men fortsätta, i den takt jag själv ville, med att skriva uppsatser i nationalekonomi då och då. Men mest skulle jag åka runt världen i första klass, bo på lyxhotell och se på balett. Frågan är: Hur kan man få en miljard kronor? Jag vill veta. Nu.

Influensavirus sprids på flygplan

Om jag vore rik skulle jag, likt Elfas tidigare ägare, flyga i business class eller first class. Inte bara för att det är mer bekvämt och för att försöka erhålla status, utan även av detta skäl:

We calculate that H1N1, even during long flights, poses a low to moderate within-flight transmission risk if the source case travels First Class. Specifically, 0-1 infections could occur during a 5 hour flight, 1-3 during an 11 hour flight and 2-5 during a 17 hour flight. However, within-flight transmission could be significant, particularly during long flights, if the source case travels in Economy Class. Specifically, two to five infections could occur during a 5 hour flight, 5-10 during an 11 hour flight and 7-17 during a 17 hour flight.

Detta enligt ”Calculating the Potential for Within-Flight Transmission of Influenza A (H1N1)”, publicerad i BMC Medicine. Inte heller risken för sjukdom är jämnt fördelad över de socioekonomiska klasserna.

Är rika socialister inkonsekventa?

Edmund White skriver följande i sin nya bok City Boy (s. 18):

We ”socialists” were so naïve that we thought no one with progressive politics should drive an expensive car or live in a big house; if he did, we accused him of hypocrisy, not realizing that an individual’s personal wealth has no relevance to his politics once he’s freed himself of self-serving arguments.

Vad ska man säga om detta resonemang? Det verkar harmoniera med uppfattningar som John Rawls och Ronald Dworkin har framfört, enligt vilka frågor om distributiv rättvisa är statens, inte individers, att hantera. Efter att ha läst G. A. Cohens problematisering av dessa uppfattningar i bokkapitlet ”Political Philosophy and Personal Behavior” har jag dock svårt att se hur man kan vara en rik egalitarian utan att vara inkonsekvent. Visst ligger det en del i de argument som har framförts, t.ex. att det är rimligt för en egalitarian att förespråka statlig omfördelning (och att i första hand fokusera på det) samt att det inte hjälper mot de grundläggande problemen om bara en rik egalitarian delar ut sina pengar. Men detta betyder inte att man inte kan öka (sannolikheten för en ökning av) rättvisan, så som den uttolkas av en egalitarian, genom att donera sina pengar till fattiga eller till personer och partier som kan öka den statliga omfördelningen.

Låt de rika betala mer

Finns det inte förslag på att låta lyxbilar betala högre vägtullar än mer modesta fordon? I vilket fall föreslog nationalekonomins fader Adam Smith, i Wealth of Nations (2.V.III.I.256), att vägar skulle finansieras genom vägtullar beroende på vagnarnas vikt men att lyxvagnar skulle betala mer per viktenhet:

When the toll upon carriages of luxury, upon coaches, post-chaises, &c. is made somewhat higher in proportion to their weight, than upon carriages of necessary use, such as carts, waggons, &c. the indolence and vanity of the rich is made to contribute in a very easy manner to the relief of the poor, by rendering cheaper the transportation of heavy goods to all the different parts of the country.

Tänka sig.

Ska man samla rikedomar?

Som någon klok person har sagt:

She who dies with the most jewels, is still dead.

Förmögenhetsskatten åter?

Var skrevs följande förra året, när regeringen avskaffade förmögenhetsskatten?

Förmögenhetsskatten är ingen oumbärlig skatt. Den utgör bara cirka 0,3 procent av skatteintäkterna och är … en djupt orättvis skatt. Den är full av kryphål och möjligheter till manipulationer som gör att de rikaste inte betalar förmögenhetsskatt alls eller kan välja hur mycket det vill betala. (Svaret återfinns här.)

Vem har sagt detta?

Inte bara att det blir en orättvis skatt, den skapar dåliga beslut i svensk ekonomi och försämrar tillväxten. (Svaret återfinns här.)

Vem har yttrat dessa ord?

Förmögenhetsskatten är ett missfoster. (Svaret återfinns här.)

Vem sa detta?

Förmögenhetsskaten har negativa effekter. (Svaret återfinns här.)

Thomas Östros har dock inte lyssnat på denna kraftfulla argumentation utan aviserar återinförd förmögenhetsskatt:

Att återinföra förmögenhetsskatten är helt enkelt nödvändigt, tycker Thomas Östros.

–Vi kommer in i en ganska tuff situation och alla måste vara med och bära sin del av bördan.

Detta är alltså symbolpolitik: genom att det låter bra att säga att de rika ska vara med och betala tror man sig vinna väljarstöd. Östros känner dock till problemen med förmögenhetsskatten, så jag tror att han trots allt inte tänker sig att återinföra den. Miljöpartiet säger ju nej, och därför kan utspelet ses som ett sätt att få förhandlingsstyrka mot detta samarbetsparti. Utfallet tror jag blir ett urvattnat förslag eller ingen återinförd skatt alls, om nu Östros lyckas bli finansminister 2010.

Se även nationalekonomen vid Lunds universitet Åsa Hanssons studie om förmögenhetsskattens tillväxteffekter, hennes diskussion av förmögenhetsskattens för- och nackdelar, Finanspolitiska rådets syn (s. 226 ff.) samt regeringens motiv för att avskaffa skatten. Notera slutligen vad Peter Santesson-Wilson har att säga om Östros som populist och vad Daniel Waldenström har att säga om socialdemokraternas ambition att minska förmögenhetsklyftorna.

Fördelen med en klassisk utbildning

I gymnasiet stötte jag på följande citat av Russell Green:

The advantage of a classical education is that it enables you to despise the wealth which it prevents you from achieving.

Trots denna fördel valde jag att bli ekonom.

Recept för en robust kapitalism

Professor Bhagwati är i fin form och anger hur en marknadsekonomi kan förbli stabil — genom att minst en av följande fem situationer är uppfyllda:

”1. First, the poor do not envy or resent the rich because they believe in the myth — in the U.S., the American dream — that they too can get rich. …
2. Second, even if the poor do not buy into the upward mobility myth, they do not notice the riches of others. …
3. Third, the poor feel that the riches are ‘deserved’ or ‘legitimate.’ …
4. Fourth, if wealth is used for intrusion into politics, it will be resented. …
5. Fifth, related to point two, the rich spend their moneys, not on themselves, but on social projects. …”

Resonemanget är intressant av åtminstone två skäl:

1. Det utgår inte ifrån att omfördelning behöver utjämna rikedom för att marknadsekonomin ska kunna förbli stabil utan fokuserar på rikas respektive fattigas attityder och uppfattningar. Det implicerar t.ex. att om många är missnöjda med en viss förmögenhetsomfördelning kan åtgärder som påverkar dessa attityder, eller grunden för dessa attityder, vara ett alternativ till att omfördela. (Jämför med punkt 3 i detta tidigare inlägg.)
2. Marknadsekonomins stabilitet anses bero på att systemets utfall accepteras av de allra flesta, inte minst det stora flertal som inte är förmögna. Det tror jag att det ligger mycket i, och det knyter an till ett kärt tema på denna blogg: att rättvisa inte rimligen kan bedömas genom att studera aggregat som inkomst- och förmögenhetsfördelningar utan att beakta hur dessa har uppkommit. Människor i allmänhet kan tänkas acceptera en skev förmögenhetsfördelning om några av Bhagwatis villkor är uppfyllda, t.ex. (Se tidigare inlägg på detta tema här och här.)