Nonicoclolasos

Archive for the ‘skatt’ Category

Ohelig allians i skattefrågor

Det slog mig att man kan vilja sänka inkomstskatten av olika skäl:

  • Om man tror att en sådan sänkning ökar arbetsutbudet och om man anser att en sådan ökning är bra.
  • Om man tror att en sådan sänkning minskar arbetsutbudet och om man anser att en sådan minskning är bra.

För att knyta an till enkel mikroteori kan man här åberopa den s.k. Slutskyekvationen och påpeka att en sänkt inkomstskatt dels verkar mot lägre arbetsutbud genom en inkomsteffekt (”får jag mer kvar av en given arbetsinsats kan jag arbeta mindre och ha det lika bra som tidigare”) och att en sådan sänkning dels verkar mot högre arbetsutbud genom en substitutionseffekt (”får jag mer kvar av en given arbetsinsats är det mer lönsamt att arbeta mer”). Vilken effekt som dominerar är en empirisk fråga som man kan göra olika bedömningar av.

Kopplingarna mellan bedömningen av effekterna av en skattesänkning och synen på arbete kan illustreras av denna ”fyrfältare”:

Man skulle alltså här kunna tänka sig att en vänsterinriktad miljöpartist (som tror att sänkt skatt sänker arbetsutbudet och som förespråkar starkare incitament för fritid) och en högerinriktad moderat (som tror att sänkt skatt ökar arbetsutbudet och som förespråkar starkare incitament för arbete) i praktisk politik möter varandra och förespråkar en liknande sänkning av inkomstskatten.

Written by Niclas Berggren

1 juni 2011 at 5:33

Varför betalar inte Obama mer i skatt?

President Obama har klagat på att Kongressen inte beskattar rika tillräckligt mycket. Steven Landsburg ställer en fråga:

If the President believes that people like him ought to be paying more, then why didn’t he pay more? There is absolutely no rule against sending in more money than you owe.

Detta påminner mig om den fråga jag har ställt till de socialdemokrater som klagar på regeringens skattesänkningar: varför betalar ni inte frivilligt mer, antingen till staten eller till ett socialdemokratiskt välfärdskontor (SOVÄK)?

Ett möjligt svar: om en eller några personer betalar in mer gör det ingen vidare skillnad: alla rika måste betala mer. Landsburg menar att det är ett märkligt argument:

If the Obamas are one of, say, a million families in their financial position, and if the Obamas, and only the Obamas, send in some extra money, that’s only (by Mr Obama’s reckoning) one one-millionth as good as repealing the Bush tax cuts — but at the same time it’s costly to only one one-millionth as many taxpayers. Surely these things should scale. In fact, since you’d expect the first hundred thousand to go to the most urgent use, the president’s contribution should be worth more than one one-millionth of a million contributions, while still imposing costs on only one one-millionth as many people. If repealing the Bush tax cuts is a good deal, the Obamas’ extra voluntary contribution would be an even better one.

Jag håller med, särskilt om detta frivilliga handlande koordineras av samtliga partier på vänsterkanten. Så varför görs inte detta? Två möjliga förklaringar som jag kommer att tänka på: (i) klagandet är inte ärligt menat utan snarast att betrakta som ett slags cheap talk och (ii) det anses föreligga en risk med att förstärka välfärden i en situation när de politiska motståndarna har makten, då det kan ge dessa hela äran av tillståndet i landet (särskilt om väljarna är begränsat rationella). Fler förslag?

Se även inläggen ”Hycklar Göran Persson?” och ”Är rika socialister inkonsekventa?”.

Written by Niclas Berggren

27 april 2011 at 5:30

Publicerat i ekonomi, politik, rättvisa, skatt

Fallande skattekvot

DI:s ledarsida idag konstaterar att få idag vill höja skattekvoten och presenterar följande figur:

Bra att känna till. En intressant fråga är om regeringen föreslår nya skattesänkningar i vårpropositionen nästa vecka; en annan vilken skattekvoten är vid nästa val, 2014. Vill någon prediktera?

Se även inlägget ”Gäller Wagners lag?”.

Written by Niclas Berggren

5 april 2011 at 15:01

Publicerat i ekonomi, politik, skatt

Bör inkomst eller konsumtion beskattas?

Adam Smith noterar, i The Wealth of Nations, att konsumtionsskatter tenderar att användas istället för inkomstskatter när det är svårt att beskatta inkomster. Men det kanske är att föredra att beskatta konsumtion inställer för inkomster, även när det går att beskatta de senare (som i vårt moderna samhälle)? I nästan alla någorlunda rika länder används idag båda typerna av beskattning; Greg Mankiw presenterar pedagogiskt det nationalekonomiska huvudargumentet för att övergå till konsumtionsbeskattning:

Let W be the real wage, r be the interest rate, and t be the tax rate. Suppose I work today in order to save and consume in T years. Under an income tax, the amount of consumption I get for one hour of work is:

(1-t)W*[1+(1-t)r]^T

Under a consumption tax, the amount of consumption I get is:

(1-t)W*[1+r]^T

Now compare these after-tax relative prices to the before-tax relative price, which is

W*[1+r]^T

You can see that the consumption tax creates a constant wedge: the after-tax relative price is 1-t times the before-tax relative price, regardless of T. However, an income tax creates a growing wedge. The larger is T, the greater is the gap between the before-tax and after-tax relative price. In other words, a consumption tax taxes current and future consumption at the same rate, whereas an income tax in effect taxes future consumption at a higher rate than current consumption.

The bottom line: Both consumption taxes and income taxes discourage work, but income taxes discourage saving as well.

Någon kanske invänder att det blir svårt att införa konsumtionsbeskattning som är progressiv (om nu detta är ett önskat kännetecken hos ett skattesystem). Svaret blir att det inte alls är svårt att göra det: se t.ex. förslag här och här.

Något att tänka på när nästa stora skattereform börjar diskuteras så småningom.

Written by Niclas Berggren

5 april 2011 at 5:41

Rättvisa skatter?

Via Greg Mankiw hittar jag denna tabell, som anger vilken andel av inkomstskatter och arbetsgivaravgifter som den tiondel som har högst inkomst betalar, vilken andel av de totala inkomsterna som denna tiondel tjänar samt kvoten mellan skatteandel och inkomstandel:

Man kan notera att de tio procent som tjänar mest i Sverige betalar nästan exakt lika stor andel i inkomstskatt och arbetsgivaravgfiter som deras inkomster utgör andel av de totala inkomsterna — och att siffran i USA är hela 1,35. Notera dock att denna sammanställning endast inkluderar inkomstskatter och arbetsgivaravgifter: säkerligen ser siffrorna annorlunda ut för andra typer av skatter. Min fråga är i vilket fall: Är det rent allmänt rimligt att använda en kvot av det här slaget som rättvisemått och uppnås i så fall störst rättvisa vid kvoten 1,0? Jag är nyfiken på hur ni besvarar frågor som dessa och inkluderar därför en omröstning. Motivera gärna i kommentarfältet.

Written by Niclas Berggren

31 mars 2011 at 5:10

Bryr sig fotbollsspelare om skatten?

Frågan om hur skatter påverkar människors beteende är ständigt aktuell. I en ny studie, ”Taxation and International Migration of Superstars: Evidence from the European Football Market”, undersöks hur skatter påverkar fotbollsstjärnors flyttbenägenhet i Europa. Studien finner stöd för rätt stora effekter, i synnerhet för toppspelare:

Our results show that (i) the overall location elasticity with respect to the net-of-tax rate is positive and large, (ii) location elasticities are extremely large at the top of the ability distribution but negative at the bottom due to ability sorting effects, and (iii) cross-tax effects of foreign players on domestic players (and vice versa) are negative and quite strong due to displacement effects.

Det finns alltså många resultat i studien; jag väljer här att ge prov på tre smakprov i form av diagram (som främst handlar om utvecklingen efter Bosman-domen). Först har vi en plott över sambandet mellan genomsnittlig toppskattesats för inhemska spelare i olika länder och den genomsnittliga andel av spelarna från ett land som spelar i någon av de europeiska toppligorna som spelar i det egna landets toppliga:

Som synes tycks förmågan att behålla de duktigaste inhemska spelarna samvariera negativt med den skattesats de möter. Det andra diagrammet visar samma skattemått samt hur många poäng ländernas samtliga klubbar har fått i Champion’s League, UEFA Cup och Cup Winners’ Cup:

Höga skattesatser för toppinkomster samvarierar i viss grad negativt med ländernas fotbollsprestationer. Slutligen ett diagram som jämför Danmark, som har lägre skattesats för utländska fotbollsspelare, och Sverige:

Forskarna kommenterar:

First, until the reform in 1992, there are very few top foreigners in Denmark and only slightly more in Sweden. Second, immediately following the reform, the fraction of top foreigners in the Danish league increases while the fraction of top foreigners in the Swedish league falls, so that Denmark overtakes Sweden in terms of attracting good foreign players. But the short-run effect is not very large as the pre-Bosman rules imposes tight bounds on the potential migration impact of the Danish tax scheme. Third, after the Bosman ruling, the gap in the fraction of foreigners in the two countries substantially widens and by 2008 the fraction of top foreigners is about 6 times as large in the Danish first league than in the Swedish first league.

Se där: det verkar som om den institutionella konkurrensen är verksam för toppspelare i fotboll. Dessa resultat ger upphov till många frågor — t.ex. om resultaten gäller annan toppkompetens i samhället (och vilka effekterna av att locka till sig färre i den kategorin i ett land blir) och hur särskilda skattesatser för fotbollsspelare och andra toppyrkesmän kan motiveras i ett rättviseperspektiv (kan man klara sig i konkurrensen om den bästa arbetskraften och ha kvar en generell skattepolitik?).

Written by Niclas Berggren

27 mars 2011 at 5:01

Gäller Wagners lag?

Nej, jag talar inte om komponisten Richard Wagner utan om dennes landsman, nationalekonomen Adolph Wagner, som formulerade en lag om sambandet mellan ekonomiskt välstånd och offentlig sektors storlek. Lagen säger att de offentliga utgifterna växer snabbare än BNP och att de offentliga utgifternas andel av BNP därför stiger med tiden. Orsakerna kan t.ex. vara att i takt med ökat välstånd efterfrågar människor mer offentligt finansierad välfärd och att administration blir allt kostsammare i en större ekonomi.

Vid en hastig anblick tycks Wagners lag gälla i många länder och tidsperioder — men en färsk studie av Dick Durevall och Magnus Henrekson, ”The Futile Quest for a Grand Explanation of Long-Run Government Expenditure”, visar att den inte alltid gäller:

According to our main results, Wagner’s Law does not hold in the long run, although the data are consistent with Wagner’s Law between roughly 1860 and the late 1960s in Sweden, and the 1970s in the UK. This can be traced to the formation of the modern public sector, including the introduction of public education, health care, and so forth. Yet Wagner’s Law did not hold during the initial industrialization phase (before 1860), or during recent periods.

En möjlig förklaring kan vara politisk: väljare röstar på politiker som önskar begränsa skattekvoten och den offentliga sektorns relativa tillväxt. Det kan t.ex. vara så att en ekonomisk kostnad inträder när staten når en viss nivå, i termer av negativa incitamentseffekter av beskattning, som kan få politiker att sluta expandera statens omfattning i allt snabbare takt.

Addendum: Adolph Wagner föddes på denna dag för 176 år sedan.

Written by Niclas Berggren

25 mars 2011 at 5:39

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 141 andra följare

%d bloggers like this: