Nonicoclolasos

Att ägna sig åt sport ger många människor gemenskap, motion och spänning. Men vilka är de vidare effekterna av denna form av fritidsintresse? I en ny studie, ”Relational Goods at Work! Crime and Sport Participation in Italy”, påvisas samband mellan sportdeltagande och brottslighet:

Results show that: (i) there is a robust negative association between sport participation and property crime; (ii) There is a robust negative association between sport participation and juvenile crime; (iii) There is a positive association between sport participation and violent crime, but it is only weakly significant.

Blandade resultat, alltså. Man kan tänka sig kausala förklaringar för den negativa relationen: genom att ägna sig åt sport har potentiella brottslingar mindre tid att ägna sig åt brott, och de kommer in i ett socialt sammanhang där de skolas till empati och laganda, och där de kanske också övervakas mer. Man kan även tänka sig en kausal förklaring för den positiva relationen: sport kan skapa spänningar mellan rivaliserande lag och innefattar ibland alkohol, vilket kan påverka våldsbenägenheten hos vissa. Samtidigt går det att, i båda riktningarna, tänka sig kausalitet i motsatt riktning. Angående en positiv relation kanske t.ex. sport utgör en attraktiv sysselsättning för många i ett samhälle med hög brottslighet (som distraktion, tröst eller rentav som forum för att träffa medbrottslingar).

Hursomhelst finns forskning som visar att huliganbrott i samband med större sportevenemang minskar när polisresurserna ökar.

Jag förundras varje gång jag stöter på intellektuella som tar fotboll på allvar — i synnerhet när de favoriserar ett visst lag och, likt barn, fullständigt lever sig in i dess fram- och motgångar. Jag har noterat flera exempel efter AIK:s SM-vinst.

Även mycket framstående tänkare tycks kunna fungera på detta sätt. Jag drar mig till minnes att filosofen A.J. Ayer hade en slik passion för Tottenham Hotspur. Från biografin A.J. Ayer: A Life (s. 239–240):

Although Ayer’s future wife, Dee, remembered him pointing out the patterns the players made on the field — ”Pretty, aren’t they?” — there was nothing especially high-minded or aesthetic in Ayer’s appreciation of football: the pleasure in the game, as in life, was to immerse oneself in it, to identify with one’s chosen team — and his enjoyment was sincere and unselfconscious. Julian, not uncritical of his father, recalled that he would roar himself hoarse during a match in a genuine display of excitement and then, sharing a cab with other supporters, ”would argue all the way home, at it hammer and tongs”.

Två reflexioner:

• Även om jag inte riktigt förstår fenomenet inser jag att det kan ha sina fördelar: även jag tycker att det är bra att ”immerse oneself” i saker och ting för att skapa lyckoupplevelser.
• Jag har dock svårt att värja mig från uppfattningen att det är aningen primitivt och atavistiskt att ingå i ett kollektiv på detta sätt och att stödja ett visst lag med frenesi på godtyckliga grunder. Om ändå det lag man hejade på valdes rationellt, utifrån klara kriterier — vilket också implicerar en möjlighet att byta lag att heja på — skulle jag finna det lättare att acceptera.

Se även inläggen ”Vilket lag ska man heja på?”, ”Sport och skönhet” och ”Värderingar och fakta”. Media: SvD1, SvD2, DN1, DN2, AB1, AB2, Expr.

I Sverige har vi kommit långt. Icke så i Turkiet, där en homosexuell man inte får döma fotboll längre. I Italien tycks det inte mycket bättre:

Homosexuella spelare är inte välkomna i italienska landslaget. Det säger förbundskapten Marcello Lippi i ett uttalande som rör upp känslorna rejält i Italien.

Även känslorna hos denna bloggare rörs upp.

Trots problem med skador återfinns vår favorit Rafael Nadal i US Open i år igen. Han bjuder som vanligt på sig själv; vissa kan rentav inte hålla händerna i styr i hans närhet:

Media: SvD, DN, AB

Vad handlar egentligen religion om? Vissa ser den som vägen till frälsning; andra som vägen till genuin och stark gemenskap. Den senare synen torgförs av Gerald Heard i Social Substance of Religion:

Those who were swept by the gospel, were attempting nothing so cold, individual and intellectual, as the saving of their own souls after death. … They found real salvation from the lust for self-salvation  in complete devotion to the group, to the new, small, intensely beloved community of like believers.

Heard finner alltså den vanliga kristna synen på religion som väg till individuell frälsning egoistisk och frånstötande. Intressant nog fann W. H. Auden Heards syn tilltalande:

The images in this passage excited Auden. He believed that ideally such a group would number no more than twelve. ”The Middle Class are well aware of the satisfaction of this kind of group from team games,” he wrote in 1934. ”Those who have complained of athletics in schools as a religion were right in their diagnosis.”

Den vidskepliga tron på att människan behöver ”frälsas” är löjeväckande, medan strävan efter nära gruppgemenskap, med det uppgivande av autonomi som den sortens kommunism innebär, ter sig skrämmande. (Vem minns inte de påtvingade gruppsportaktiviterna i skolan med rysningar?) Nej, jag får fortsätta att avvisa all religion och förespråka atomistisk sammanhållning istället.

Citaten är från Davenport-Hines, Richard (2003). Auden. London: Vintage: 119. Se även inlägget ”Katoliker och kommunister”.

Nationalekonomen Marc von der Ruhr beskrivs så här:

He enjoys breaking up his workdays with brief workouts that include running regressions and jumping to conclusions.

Betydligt trevligare än tennisarm. Här uppvisad av Andy Roddick i Montréal igår:

Cristiano Ronaldo spelade i tisdags sin första match för Real Madrid (och gjorde förstås mål). Han har fått ett varmt välkomnande i klubben:

Jag fick rysningar då jag såg presentationen av honom på stadion. Det fick han nog själv också. Divino.

Det ryste i hela kroppen på mig då Tom Daley, blott 15 år gammal, idag blev världsmästare i simhopp på tio meter. Det är alltid speciellt att se överraskande stor talang. OS-mästaren Matthew Mitcham blev till slut bara fyra pga. ett misslyckat sista hopp. Det svänger fort i simhopp, vilket gör sporten extra spännande, förutom estetiskt tilltalande. Här är Tom i sitt sista hopp i finalen:

Se även inläggen ”Irriterande sportnationalism” och ”Tilltalande sport.

Förutom tennis tycker jag om att titta på golf. Igår såg jag upplösningen av BMW International Open, där två sötisar placerade sig som etta och tvåa: Nick Dougherty från England och Rafa Echenique från Argentina. Den senare slog en fantastisk albatross på sista hålet. Vad sägs om vinnaren Dougherty?

Dolce & Gabbana låter oss beskåda Paolo Bossini, Emiliano Brembilla, Nicola Cassio, Mirko Di Tora och Alessandro Terrin:

Fotograf:  Mariano Vivanco.

Från ett längre New York Times-reportage om min favorittennisspelare:

Nadal’s arms, both of them, have inspired over the years a fervent subgroup of admirers, especially once he began appearing at international matches in what became his trademark outfit: sleeveless shirt, wide headband knotted around the unruly hair and his celebrated piratas, rakish knee-length shorts that made him look like a surfer who lifted weights in his spare time.

Oh yeah. Måtte bara hans tendinit (i båda knäna) vara av övergående slag.

Media: SvD1, SvD2, DN, AB

Real Madrid vill köpa över Cristiano Ronaldo för motsvarande en miljard kronor. SvD:s Ola Billger kommenterar:

Självfallet är ingen människa värd så mycket pengar.

Vafalls? Finns det ett objektivt kriterium enligt vilket en fotbollsspelare maximalt kan vara värd X kr? Vad ligger då X på? Under en miljard, tydligen, men ligger det på 500 000 eller två miljoner eller vad? Hur har det fastställts?

Själv unnar jag framgångsrika idrottsutövare varje krona. (Eller euro.)

Media: SvD, DN, AB, Sydsv

Robin Söderling spelade mot Rafael Nadal i Franska öppna mästerskapen idag — och vann, till min stora förgrämelse.

En sak som irriterar mig storligen är att sportkommentatorerna på Eurosports hemsida var partiska (ett fenomen som jag tidigare har klagat på i samband med simhopp). De hejade i sina kommentarar på Söderling. Se t.ex. vad de skrev när Nadal vann en boll 16.08 och inför en boll 16.46:

Jag förespråkar strikt neutrala sportkommentatorer, som enbart ger expertkunskap till läsare och lyssnare, helt utan normativa (i regel nationalistiska) proklamationer.

Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, DN1, DN2, DN3, DN4, AB1, AB2, AB3, AB4, Sydsv

En del varor är positionella, dvs. de eftersträvas inte främst därför att de ger nytta i sig utan därför att de ger nytta genom att man genom dem positionerar sig mot andra människor (som kanske har mindre av varorna i fråga) och får status. Ekonomer som Robert Frank förespråkar (hög och progressiv) beskattning av sådana varor, eftersom de anses leda till välfärdsförluster. (”Skulle inte alla ha det bättre om vi inte köpte så dyra grillar?” etc.) Nå, Robin Hanson ställer en del relevanta frågor till Frank et alii, på basis av en kartläggning av vilka varor som uppvisar positionella drag:

Since sport effort seems especially positional, should we tax sports, instead of subsidizing them as we often do now? Since education seems to be at least as positional as income, should we drastically reduce educational subsidies, or even tax it? And since government spending seems far more positional than income, shall we greatly reduce our unprecedented levels of such spending? Perhaps Frank would suggest that other compensating side effects justify vast government spending as well as sport and education subsidies. But what about personal beauty, which our evidence suggests is one of our most positional goods? Yes, exercise also improves health, but it is very hard to see any large compensating side effects justifying makeup, hairdressing, and nice clothes. Will folks like Frank at least agree that severely taxing beauty aids is one of the clearest policy implication of our evidence on positional effects?

Ja, vad säger de som vill minska konsumtionen av positionella varor? Ska vi beskatta konsumtion av sport, utbildning och smink hårt? Om svaret är nej pga. kompenserande positiva effekter, kan inte detsamma vara fallet även för den positionella varan inkomst?

Se även blogginlägg på näraliggande teman av Jonas Vlachos, Robert Östling och Jesper Roine.

Dessa ting kombineras i Cristiano Ronaldo.

Jag ser nu andra säsongen av Friday Night Lights, en tv-serie om den lilla staden Dillon, Texas, på dvd. Jag kan starkt rekommendera serien. En av stjärnorna i det lokala fotbollslaget är Tim Riggins, spelad av Taylor Kitsch. Oh mama!

Jag har alltid fått höra att man inte ska ägna sig åt fysisk träning när man är förkyld. Är det ett bra råd? Vårdguiden rekommenderar att man inte ska träna vid förkylning. Dr. Lina Martinsson ger uttryck för samma syn:

Grundregeln är att man inte ska träna om man har feber eller någon form av förkylningssymptom. Om man har varit förkyld men fortfarande dras med till exempel lätt hosta, kan det vara okej att träna om man tar det lite lugnare.

Men i USA verkar inställningen mer positiv till motion i samband med förkylning, så länge man inte har feber eller några symptom nedanför halsen, t.ex. i lungorna, musklerna eller lymfkörtlarna. Som en artikel i New York Times uttrycker det:

Exercising does not appear either to reduce or aggravate the symptoms of a cold.

Se även här och här. Vem ska man tro på?

Nicola Legrottaglie och en annan man

Katoliken och fotbollsspelaren Nicola Legrottaglie har kommit ut med en bok:

Homosexualitet är på modet nu. För många är det ett sätt att protestera på. Bibeln berättar att homosexualitet inte är bra. Därför uppmanar jag homosexuella, både kvinnor och män, att läsa Bibeln, skriver han.

En skarp analys — visst är det så att homosexualitet är ett mode och ett sätt att protestera på istället för en icke-vald sexuell läggning som folk numera, inte minst pga. kyrkans försvagade position, vågar berätta om för andra — och ett kärleksbudskap som imponerar. Påven är säkert nöjd med sin undersåte.

Se de tidigare inläggen ”Sport, skönhet och dumhet”, ”Fascisten i Rom”, och ”Jesus är en domare”.
Media: SvD

Tidigare gällde Prada och Burberry. Nästa gång blir det självklart Lanvin:

(Nej, jag är inte sponsrad på något sätt av Lanvin. Måhända är skönheten från Mallorca det.)

Rafael Nadal besegrade Fernando Verdasco i semifinalen i Australian Open — ¡Rafa es siempre mejor y más hermoso! — men de verkar inte ha blivit ovänner för det. Nej, kärleken flödar down under:

Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN, Aftonbladet1, Aftonbladet2, Sydsvenskan

Efter en tennismatch mellan två ungdomar öser några damer beröm över dem. Men bredvid sitter ett stramt rättsråd, och han förmanar damerna:

”Nåja”, inflikade rättsrådet, ”låt oss inte överdriva. Man ska inte vara för frikostig med beröm. Om folk bara insåg i vilken utsträckning beröm brukar stiga folk åt huvudet, skulle de säkert besinna sig. En sund kritik är alltid bättre”, tillade han och putsade sin pincené. ”Och man bör inte överskatta sportens betydelse!”

Så kloka ord. Från Witold Gombrowicz roman De besatta (s. 23).

Vad kan detta röra sig om för sport? Kast med stor hammare?

Mina föräldrar ser mycket på Viasat Golf, vilket jag också har gjort under julledigheten. Igår fick jag upp ögonen för Gregory Norman, son till golflegenden Greg Norman:

Som vanligt har Peter Jihde helt fel.

Jag tror bestämt att jag måste börja följa sporten tiokamp. Björn Barrefors (f 1987) tävlar i den:

Ett annat skäl är sportens fascinerande poängsystem.

Cristiano Ronaldo har blivit utnämnd till Europas bäste fotbollsspelare. Han verkar inte omedveten om sin egen storhet:

Ronaldo sade själv förra veckan att han inte bara är den bäste fotbollspelaren i världen utan också den näst bäste och tredje bäste.

Media: SvD, DN, Aftonbladet, Sydsvenskan

Det pågår Davis Cup-final i Argentina. Spanien vann just en dubbelmatch och leder med 2-1 inför söndagens avslutande singelspel (trots att Nadal är skadad). Här kan spanjorerna Fernando Verdasco och Feliciano López ses efter dagens vinst:

Media: SvD1, SvD2, El País, Aftonbladet, Sydsvenskan

Jag talar förstås om rugby. Men spelarna tycker om varandra, och vi tycker om dem.

Vad spelar snöblandat regn och rusk för roll när man möter nyheter som dessa?

1. Cristiano Ronaldo gör sitt 100:e mål för Manchester United! Detta är särskilt imponerande med tanke på att hans ex-flickvän nu försöker svärta ned honom.

2. Darin är tillbaka! Fler än jag blir alldeles till sig av det:

Darin berättar om skivsigneringen i Vällingby centrum. En äldre kvinna var nära att svimma när hon kom fram till honom.
– Hon började skaka och blev kons­tig, säger han.

Efter dessa nedslag utan djupanalys kanske jag drabbas av Bo Rothsteins vrede:

Mina egna intryck från att under denna höst försökt ta del av vad som debatteras i ”bloggosfären” ger vid handen att bloggland till en stor del består av osorterade trivialiteter …

Jag har åtminstone sorterat mina trivialiteter i två punkter.

David Williams är en 22-årig australiensisk rugbystjärna:

Se själva:

(Den feta simtränaren till vänster är något mindre estetiskt tilltalande.)

Fem distriktsidrottsförbund i ishockey, handboll, innebandy, bordtennis och fotboll erbjuder i samarbete med en frikyrka konfirmationsläger. Pastor Anders Marklund:

Vi ser idrottskonfirmation som ett väldigt bra sätt att nå ungdomar med det kristna budskapet.

Det tror jag, det: kristna älskar att influera de unga. Men hur kommer det sig att idrottsförbunden vill underlätta denna propagandaverksamhet? Jag finner det upprörande att de inte står religiöst neutrala.

Oscar Wilde sa följande om en ung man han beundrade i Oxford:

His left leg is a Greek poem.

Jag skulle vilja säga detsamma om Cristiano Ronaldos högra ben (från hans kalender för 2009):

Markus Rosenberg gör succé. DN har helt rätt:

Rosenberg het i skrällseger.

SvD har ännu mer rätt när de beskriver honom som

… rykande het i klubblaget.

Felet de gör är att begränsa hans hethet till skrällsegrar och klubblaget. Markus är het, alltid och överallt. Se även ett tidigare inlägg där han figurerar.

Nu är vår väntan över: Cristiano Ronaldo is back! Förvisso är han tjusig i kostym, som när han tidigare i år lät sig fotograferas av amerikanska Vogue i uppenbart förtjust sällskap av den kanadensiska modellen Daria Werbowy, men det är ändå på plan vi vill se honom.

David Fair gör sig redo för lite basketboll:

På DN Debatt argumenterar BRÅ för att fotbollsvåldet ska bekämpas med nya strategier:

Det finns likheter mellan de grupperingar av risksupportrar som kallas firmor och de grupperingar som exempelvis förser den svenska marknaden med narkotika.

De förslag som ges är väl värda att pröva. Men är kopplingen till bekämpandet av narkotika övertygande? Professor Robert Barro menar att den repressiva politiken på det området har varit ett misslyckande:

The experience with drug enforcement shows that prohibitions of recreational drugs drive up prices, stimulate illegal activity, have only a moderate negative effect on consumption, and impose unacceptable costs in terms of high crime, expansion of prison populations, and deterioration of relations with the foreign countries that supply the outlawed products. A better idea would be to leave intact the existing regulatory structure for cigarettes—which includes substantial but not outrageous tax rates and restrictions on sales to minors—and apply this apparatus to the currently illegal drugs.*

Ekonomipristagaren professor Gary Becker instämmer:

Legalizing drugs is far from a panacea for all the distress caused by drugs, but it will eliminate most of the profit and corruption from the drug trade. Ending Prohibition almost immediately cleaned up the liquor industry. To be sure, legalization will increase drug use by, among other things, lowering street prices, but that can be partially offset through sizable excise taxes on producers. In many nations, retail prices of cigarettes, alcohol, and gasoline are several hundred percent higher than their wholesale prices because of large “sin” taxes on them. The revenue collected from large taxes on drugs could be used to treat addicts and educate youngsters about the harmful effects of many drugs.**

Och professor Jeffrey Miron och professor Jeffery Zwiebel drar följande slutsats efter en genomgång av argumenten för och emot förbud mot narkotika:

The existing evidence relevant to drug policy is far from complete. Given the evidence, however, our conclusion is that a free market in drugs is likely to be a far superior policy to current policies of drug prohibition. A free market might lead to a substantial increase in the number of persons who use drugs and possibly to a significant increase in the total amount of drugs consumed. But that policy would also produce substantial reductions in the harmful effects of drug use on third parties through reduced violence, reduced property crime and a number of other channels. On net, the existing evidence suggests the social costs of drug prohibition are vastly greater than its benefits.***

Så medan fotbollsvåld entydigt bör vara förbjudet och bekämpas kraftfullt av lagens långa arm, är samma slutsats långtifrån självklar när det gäller narkotikahandel. 

Se ett tidigare inlägg om polisens betydelse för att reducera fotbollsvåld.

___________________________

*Barro, Robert J. (1997). Getting It Right: Markets and Choices in a Free Society. Cambridge, MA: The MIT Press: 143.
**Becker, Gary S. (2001). ”It’s Time to Give Up the War on Drugs.” Business Week, September 17: 32. För ett utvecklat argument till förmån för punktbeskattning snarare än förbud, se Becker, Gary S., Grossman, Michael och Murphy, Kevin M. (2004). ”The Economic Theory of Illegal Goods: The Case of Drugs.” NBER Working Paper nr 10976. Cambridge, MA: NBER.
***Miron, Jeffrey A. och Zwiebel, Jeffrey (1995).  ”The Economic Case Against Drug Prohibiton”. Journal of Economic Perspectives, 9(4): 175—192.

Aj, aj, aj, Rafael Nadal förlorade mot Andy Murray i US Open. Eftersom den förre är överlägsen den senare på skönhetsfronten beklagar jag detta.

US Open pågår för fullt. Andy Roddick har gått vidare och ser ut att vara i mycket fin form:

Se tidigare inlägg om Andy här, här och här.

Polis jagar huliganer

Nu har huliganer burit sig illa åt i samband med en fotbollsmatch igen. Det finns säkert många metoder som kan prövas för att reducera denna typ av sportrelaterat gruppvåld, men en väldigt viktig faktor är polisens resurser. En studie av nationalekonomerna Panu Poutvaara och Mikael Priks visar att när polisinsatserna i Stockholm minskade, ökade huliganvåldet kraftigt:

This paper isolates the causal effect of policing on group violence, using unique panel data on self-reported crime by soccer and ice hockey hooligans. The problem of reverse causality from violence to policing is solved by two drastic reallocations of the Stockholm Supporter Police unit to other activities following the 9/11 terrorist attack in September 2001 and the Tsunami catastrophe in December 2004. Difference-in-difference analysis reveals that Stockholm-related hooligan violence increased dramatically during these periods.

En viktig insikt för dem som vill reducera brottslighet.

Apropå gråtande idrottsutövare bör det inte förglömmas att tårar inte behöver vara tecken på sorg. 20-årige Matthew Mitcham (som för övrigt kom ut som homo-gay tidigare i år) vann idag OS-guld i simhopp. Han blev glad.

Jag har svårt för att se på OS-sändningarna i SVT. Skälet är reportrarnas nationalism, som jag finner outhärdlig. Så fort en svensk dyker upp i en tävling hejar reportrarna på denne, ofta dessutom i emotionella fomer, med tillrop, pustanden och stönanden. Jag såg t.ex. en bordtennismatch, och när den kines som mötte en svensk förlorade en boll utbrast reportern:

Det tackar vi för!

Vad är detta för oprofessionalism och primitivt, atavistiskt grupptänkande? Min bestämda uppfattning är att en sportreporter ska delge tittaren kunskaper — om sporten, om de tävlande, om tidigare resultat, om vad som händer under tävlingen och hur det kan förstås — inte sina egna värderingar. När två svenska fotbollslag tävlar mot varandra i Allsvenskan anses det inte acceptabelt att en reporter öppet och entusiastiskt hejar på ett av lagen — men när det svenska landslaget möter ett annat landslag tycks ingen se det som problematiskt att öppet och frejdigt heja på svenskarna.

Sportnationalismen är inte den allvarligaste formen av nationalism, men den är påträngande och påminner om hur vi människor i hög grad fortfarande tänker i klantermer. Det är ”vi” mot ”dem”. Och jag är rädd för att sportnationalism cementerar och kanske också förstärker den sortens tänkande. Jag står för något annat.

För vidare läsning: Domare Posner har varnat för OS-nationalismen, Steven Levitt påpekar att den påverkar medaljrapporteringen och jag har tidigare noterat sportreporternationalism.

Epke Zonderland, nederländsk gymnast, visar en trippelkombination:

Jamaica har vunnit guldmedalj i OS. Kristna på ön tror sig veta varför:

Gud har låtit detta ske när vi börjat känna att det inte finns något hopp för Jamaica.

Vilken god gud! Han låter vissa, men inte andra, vinna. Hur var det nu med fair play?

Domare Richard Posner ser, liksom jag, negativt på fenomenet sportnationalism:

The nationalistic fervor and great-power aspirations that Olympic competition stimulates seem to me a negative externality.

Se mina tidigare inlägg i detta ämne här, här och här.

Min favorit Rafael Nadal besegrade idag Fernando González i OS-finalen i tennis. Och imorgon blir han världsetta på ATP-rankningen. Vilken strålande idrottsman!

En lekamen i toppform

OS-mästaren från Mallorca

Bestämd blick redan i unga år

Josefin Lillhage grät efter lagkappen i simning i OS. Det påminner en om att sportens värld är hård. Ungefär som modebranschen, enligt Heidi Klum kännetecknad av följande:

One day you’re in, the next day you’re out.*

Nå, sport är kul när man heter Michael Phelps, men inte lika kul när man inte når ändra fram. Som denne unge brottare — hård på utsidan, mjuk på insidan (från 2.36):

Fylls man inte av medlidande? Se gärna också ett tidigare inlägg om män som gråter.

___________________

*Det är därför jag är så imponerad av Karl Lagerfeld, som har hållit sig kvar på toppen i decennier.

Den anglikanska kyrkan har låtit formulera en OS-bön:

Everlasting God, giver of joy and source of abundant life,
we pray for all who are involved in the Beijing Olympic Games,
and especially those who represent Great Britain:
for their safe-keeping and well-being;
and as we celebrate the skill and resolve of those who compete
we pray that, throughout the Games, there would be
a striving for excellence,
a spirit of humility and fair play,
and a respect for others,
and that all who wait on you may find their strength renewed
in Jesus Christ our Lord. Amen.

Oförarglig, kan tyckas, men notera den logiska spänningen mellan att å ena sedan be Jahve att särskilt hjälpa tävlande från Storbritannien och att å andra sidan be denne gud om fair play.

Se tidigare inlägg om religion och sport här, här och här.

Ben Johnson, dopad idrottsman

Torbjörn Tännsjö och Claudio Tamburrini skriver i DN idag att dopning bör tillåtas:

Men om det inte blir möjligt att fortsätta kriget mot dopningen, hur ska man då göra? Vi har sedan länge anvisat en väg …: gränsvärden för till exempel halten av röda blodkroppar – snarare än bannlysning av vissa sätt att uppnå höga halter. Man kan resonera på samma sätt då det gäller muskelmassa.

Som jag tidigare meddelat har jag samma syn. (Jag vill även tillåta intellektuell dopning.) Men även om jag håller med Tännsjö och Tamburrini om att dagens system är orättvist och mer hälsofarligt än ett system där dopning är tillåten, tycker jag att de inte nog betonar det som jag anser vara det främsta argumentet för en legalisering. Det har filosofisk grund och handlar om att vi inte har en fri vilja.

Om vi inte har fri vilja kan ingen sägas vara förtjänt av att vinna. Att någon föds med bättre gener är inget som i yttersta mening kan utgöra grund för att ta åt sig ära, då det inte bygger på en av en själv orsakad prestation. Utöver gener påverkas idrottsprestationer av träning, kost och utrustning. Men inte heller beslut rörande dessa ting är ytterst orsakade av en själv utan av faktorer bortom ens kontroll (liksom alla val). Därför är inte heller den som tränar mer, äter nyttigare eller har bäst utrustning värd att vinna mer än någon annan. Det finns, så att säga, ingen ”genuin” grund för att anses värd att vinna.

Och därmed är alla grunder lika godtagbara! Om någon vinner pga. bättre gener, pga. bättre skor eller pga. dopning spelar ingen normativ roll. Därför bör alla sätt att påverka prestationer vara tillåtna, givet att de inte hotar hälsan, med det yttersta syftet att roa publiken.

Jag tror bestämt att jag har identifierat Sveriges snyggaste målvakt: Jonas Sandqvist i MFF. Han borde beredas plats i landslaget.

Jonas Sandqvist — snyggast i mål

Jag har på senare tid råkat ut för personer som stönar när de springer på löpbandet bredvid mitt. Det låter som om de får multipla orgasmer. Det hela är mycket irriterande när jag försöker koncentrera mitt tänkande på olika saker!

Hur ska man mer allmänt se på idrottsutövare som stönar? Saken har inte minst diskuterats inom tennisen:

Maria Sharapova

”At Wimbledon on Tuesday, defending champion Sharapova shattered her own personal record with a grunt of 101.2db – almost as loud as a police siren heard at close-quarters. She, like Seles and other grunters before her, denies that it is a tactical move to put off opponents. It is, they say, simply a natural release of pent-up energy as the ball is hit. But Mr Mills has told reporters that not only are these grunts deliberate, tennis coaches are teaching women players to grunt the loudest.”

I grunden är jag negativt inställd till stönandet, inte bara för att jag finner det störande utan också för att det kan påverka spelet till stönarens fördel.

Lyssna gärna på två riktiga stönare: Maria Sharapova och Rafael Nadal. Nu råkar de två vara väldigt vackra, så kanske kan man stå ut med just deras stön…

Uppdatering: Inga stön i OS: Sharapova är axelskadad.

Rafael Nadal vann även Rogers Cup i Toronto. Han måste betraktas som storfavorit inför OS, som liksom den kanadensiska tävlingen använder sig av hard court.

Rafael Nadal

Cristiano Ronaldo

Katolska kyrkans krav på celibat för präster tror jag kan förklara en hel del udda beteenden från dessa. Det kan inte vara sunt att tvingas avstå från att bejaka en i grunden sund och njutbar biologisk drift. Men inte bara i religionens värld, utan även i sportens, tillämpas sexförbud. Finns det studier som belägger att sexförbud ger bättre prestationer på andra områden, såsom på fotbollsplanen? Eller upprätthålls dylika regler på basis av gissningar och vidskepelse? Och hur övervakas spelarna?

I detta videoinslag framkommer att Roger Federer, Rafael Nadal, Andy Murray och Novak Djokovic samtliga hoppas på guld i Beijing. Min favorit är förstås Nadal. I inslaget får vi, på hans charmiga engelska, reda på om han sätter en grand slam eller ett OS-guld högst.

Prispotten i US Open i tennis är större än någonsin:

”Sammanlagt kan motsvarande 138 miljoner kronor delas ut över startfältet, meddelar det amerikanska tennisförbundet på tisdagen. Dam- respektive herrvinnaren kammar hem 1,5 miljoner dollar vardera, i vad som blir den mest lönsamma – ur spelarsynvinkel – hard court-tävlingen någonsin.”

DN:s läsare verkar inte tycka om detta (enligt en webbomröstning, avläst kl. 8.34):

Detta får mig att tänka på Robert Nozicks exempel med basketspelaren Wilt Chamberlain i Anarchy, State, and Utopia. Nozick menar att det viktiga när man bedömer om en förmögenhetsfördelning är rättvis är hur den har uppkommit, inte hur stora klyftorna är. Om den har uppkommit genom frivilliga transaktioner grundade på rättmätigt ägande är den per definition rättvis.

Wilt Chamberlain

De flesta människor — illustrerat av webbomröstningens resultat ovan — tycks dock lägga vikt vid klyftorna i sig. Dvs. det anses inte rättvist att bli rik, om skillnaderna människor emellan blir för stora, även om förmögenhetsfördelningen har uppstått på ett legitimt sätt. De kanske har läst Nozicks kritiker G. A. Cohen, som menar att så länge människor inte har fullständig kunskap om konsekvenserna av frivilliga transaktioner kan den förmögenhetsfördelning som följer ifrågasättas. Ty om människor, när de betalar 25 cent vardera för att se Wilt Chamberlain, inte förstår att förmögenhetsfördelningen förändras på ett sätt de ogillar, kan deras betalning inte ses som ett godkännande av vilken förmögenhetsfördelning som helst.

Själv har jag en tilltagande känsla av att människors uppfattningar om rättvisa inte är särskilt genomtänkta — se t.ex. här och här — och att dessa uppfattningar i vilket fall inte uppfyller Cohens krav på att vara grundade på fullständig kunskap.

Själv unnar jag idrottsstjärnorna varje krona.

Uppdatering: Jesper Roine diskuterar hur det kommer sig att superstjärnor tjänar så mycket.

Vilken tennismatch! Utsökt spel rakt igenom. Jag är förstås lycklig över att den enastående, vackre Rafael Nadal — ungdom, kraft och skönhet personifierade — kunde kämpa hem segern.

Jag var inte var helt säker på tie-break-reglerna före matchen, och TV4:s kommentatorer informerade dåligt nog inte heller om dem. Läs mer om tennisreglernas charm hos dr Bergh.

Dr Erlingsson undrar om hans läsare har fotbollsabstinens så här efter EM. Visst har jag det. Men det går att  dämpa saknaden med hjälp av nätet. Får man t.ex. spela fotboll så här fräckt?

Behöver män skönhetsprodukter? Vissa gör det inte i alla fall:

I wanted to ask you if you use body moisturiser on your gorgeous arms! They always look so good!
Claire, Wirral

Rafa: No, not really. Thanks for the compliment.

Rafael Nadal fortsätter att svara på las preguntas importantes på sin Wimbledon-blogg:

”My question is a little bit indiscreet. For sleeping, do you wear pyjamas, underpants or nothing?
Céline, Paris

Rafa: Underpants.”

(Finns det någon som sover i pyjamas nuförtiden?)

Rafael Nadal bloggar under Wimbledon. Han svarar ibland på frågor. En sötis om en annan:

”Are you hoping that Christiano Ronaldo signs for Real Madrid next season?
Adeline, from Malaysia

Rafa: Regarding Ronaldo, yes I hope he comes since I love the way he plays.”

Vem gör inte det?

Många i min omgivning har ett stort sportintresse. Det har även jag. I fotbolls-EM får vi t.ex. se mer av Lukas Podolski:

Och fastän vi inte får se mer av Novak Djokovic i Wimbledon, får vi se mer av Marat Safin. Det är fint att se hur tennis förbrödrar:

Nu hoppas jag att Ryssland vinner fotbolls-EM. Det skulle inte bara glädja flest människor (tyskar och turkar finns det trots allt färre av); Ryssland bör dessutom premieras för att ha Andrei Arsjavin med i laget!

Lite fakta:

”Andrei Arshavin (Russian: Андрей Сергеевич Аршавин) (born May 30, 1981 in Leningrad) is a Russian international football forward who currently plays for Zenit St. Petersburg. He is a versatile second striker who can also play as an attacking midfielder and winger. He is best known for his close control, vision, playmaking ability, speed and pace.”

Det är inte ofta båda mina kriterier för att heja på ett lag är uppfyllda.

Det tar 20 minuter för simmarna att ta på sig de nya Speedo-dräkterna. Men det är värt besväret — nu sätts nya rekord på löpande band. Jag har inget principiellt emot de nya dräkterna men finner dem mindre tilltalande, rent estetiskt, än badbyxor. Så här ser OS-hoppet Michael Phelps ut i sin dräkt:

Ryssland slog ut Sverige ur EM. Jag blev glad av fyra skäl:

1. Ryssland har EM:s yngsta lag (26,17 år), Sverige har det äldsta (29,17 år). Lagens genomsnittsålder:

Som Lord Henry Wotton uttrycker det:

”Youth! Youth! There is absolutely nothing in the world but youth!”

2. Det finns många fler ryssar än svenskar, och eftersom sportnationalismen florerar såväl här som där innebär det att många fler blev lyckliga av att Ryssland vann. Lyckomaximering!

3. Jag står inte ut med alla kollektivistiska sportnationalister i blågula tröjor som springer runt på stan.

4. Jahve struntade i ”EM-prästen” Ingos böner. Ho ho.

Farlig även på gräs:

Och nu stundar Wimbledon. Det väsentliga därom förmedlas av dr Bergh.

Pascal’s wager säger att man bör tro på gud eftersom man har allt att vinna och inget att förlora på det. Om gud inte finns spelar det ju ingen roll om man tror eller ej — men om han finns vinner man evig lycka i himlen om man tror på honom och evig olycka i helvetet om man inte tror på honom.

Det finns dock många problem med argumentet. Ett av dem är: Vilken gud ska man tro på? Som tur är vet vi nu åtminstone lite mer om den saken. Utgångspunkten är att gud bryr sig om fotboll. Och Turkiet vann över Tjeckien, vilket implicerar att Allah pwns Jahve. Ska man vara på den säkra sidan när det gäller evig lycka verkar det, åtminstone för tillfället, bättre att bli muslim än kristen.

Ärkebiskopen och en annan biskop vill att vi enbart ska köpa rättvisemärkta fotbollar:

”Arbetsgivare föredrar att exploatera barn för att det anses legitimt att betala dem lägre lön, och därmed öka vinsten.”

Jovisst, men det finns ett litet problem. De barn som tillverkar fotbollar som inte är rättvisemärkta kommer med största sannolikhet att få det sämre, vilket jag har påpekat, med stöd i forskning, här och här. Detta dilemma ignorerar biskoparna.

Se även dr Vlachos och dr Santesson-Wilson i denna fråga.

Idag spelar Sverige EM-match i fotboll mot Grekland, och den dubiösa sportnationalismen dyker därmed upp.* Sport-
nationalism kombinerad med religion blir extra märklig. ”EM-prästen” Ingo:

Varenda grek ber för sitt landslag och Grekland har ett kraftigt stöd av ortodoxa kyrkan. Vi svenskar borde göra samma sak. Som kristna vet vi att bön är en stor hjälp för våra fotbollskillar att få ut sitt bästa.

Denna syn är intressant, ur två aspekter.

1. En gud med obegripliga prioriteringar. Kristna tror på en gud som bryr sig om och griper in i fotboll men som inte bryr sig om och griper in och stoppar naturkatastrofer som dödar och skadar tusentals människor. Är detta en intellektuellt försvarbar gudsbild?
2. En orättvis gud. Om Jahve hjälper de lag som människor ber för, blir frågan hur rättvist det är. Har spelare i lag vars supporters inte ber för dem gjort sig mindre förtjänta av att vinna? Ska de straffas för att andra inte ber? De kanske rentav har tränat hårdare än det lag som Jahve hjälper.

Uppdatering: Ja, Gud hejar på Sverige. Han är god!

_______________________________

*Istället för att heja på det egna landets lag förespråkar jag att man hejar på det lag vars vinst ger störst lycka, alternativt det lag som har snyggast spelare (dvs. Portugal, vilket också skönhetsexperten Gissur har insett).

Vilket kraftpaket han är, Rafael Nadal! 6-1, 6-3, 6-0. Maskulin estetik, enorm skicklighet.

Cristiano Ronaldo vill flytta till sydligare breddgrader. Om det blir så återstår att se — Manchester United vill, av såväl sportsliga som skönhetsmässiga skäl, inte släppa honom. Vem kan klandra dem? Men min prediktion är att lyckan kommer att öka i Madrid om ett tag.