Nonicoclolasos

Archive for the ‘straff’ Category

Djur inför rätta

En av de roligaste uppsatser jag har läst på länge är ”Animal Trials”. Den handlar inte om djurförsök utan om rättegångar mot djur. Så här beslutade en kyrklig domstol i ett fall:

In the name and by virtue of God, the omnipotent, Father, Son and Holy Spirit, and of Mary, the most blessed Mother of our Lord Jesus Christ, and by the authority of the holy apostles Peter and Paul, as well as by that which has made us functionary in this case, we admonish by these presents the aforesaid locusts and grasshopper and other animals by whatsoever name they may be called, under pain of malediction and anathema to depart from the vineyards and fields of this district within six days from the publication of this sentence and to do no further damage there or elsewhere.

Men hur kan man döma skadedjur i domstol? I uppsatsen argumenteras för följande:

For 250 years French, Italian, and Swiss ecclesiastic courts tried insects and rodents for property crimes as legal persons under the same laws and according to the same procedures they used to try actual persons. I argue that the Catholic Church used animal trials to increase tithe revenues where tithe evasion threatened to erode them. Animal trials achieved this by bolstering citizens’ belief in the validity of Church punishments for tithe evasion: estrangement from God through sin, excommunication, and anathema. Animal trials permitted ecclesiastics to evidence their supernatural sanctions’ legitimacy by producing outcomes that supported those sanctions’ validity. These outcomes strengthened citizens’ belief that the Church’s imprecations were real, allowing ecclesiastics to reclaim jeopardized tithe revenue.

Det ligger nära till hands att se dessa djurrättegångar som ytterligare en indikation på att katoliker har en skruv lös — och mycket riktigt har tidigare forskare inte kunnat förklara vad dessa rättegånger fyllde för funktion — men nu presenteras alltså ett i mitt tycke intressant och rimligt förslag till förklaring: rättegångerna syftade till att få (okunnigt och vidskepligt) folk att betala tionde. Låt vara att det inte finns data för att testa dess giltighet på ett rigoröst sätt, men det finns åtminstone vissa indikationer på att förklaringen har en del som talar för sig. Förklaringen är i linje med tidigare forskning som använder nationalekonomins analysverktyg för att tolka och förstå läror och beteenden inom religionens värld.

Written by Niclas Berggren

20 juni 2011 at 4:51

Experiment om brott

En hel del forskning finner att straff avskräcker brottslighet, i linje med ekonomipristagaren Gary Beckers teori, presenterad i ”Crime and Punishment: An Economic Approach”. Nu visar ny experimentell forskning, presenterad i ”Theft and Deterrence”, följande:

We report results from economic experiments of decisions that are best described as petty larceny, with high school and college students who can anonymously steal real money from each other. Our design allows exogenous variation in the rewards of crime, and the penalty and probability of detection. We find that the probability of stealing is increasing in the amount of money that can be stolen, and that it is decreasing in the probability of getting caught and in the penalty for getting caught. Furthermore, the impact of the certainty of getting caught is larger when the penalty is bigger, and the impact of the penalty is bigger when the probability of getting caught is larger.

Den klassiska nationalekonomiska insikten om att incitament spelar roll för mänskligt beteende har fortfarande en del som talar för sig.

Written by Niclas Berggren

17 juni 2011 at 5:08

Problem med monetära straff

Ett alternativ (och ibland ett komplement) till att dömas till fängelse då ett brott har begåtts är att dömas att betala pengar, till staten eller till brottsoffer. Detta kan förefalla vara ett humant alternativ, men den nya studien ”Drawing Blood from Stones: Legal Debt and Social Inequality in the Contemporary United States”, publicerad i American Journal of Sociology, antyder att det finns ett problem med monetära straff:

Findings indicate that monetary sanctions are imposed on a substantial majority of the millions of people convicted of crimes in the United States annually and that legal debt is substantial relative to expected earnings. This indebtedness reproduces disadvantage by reducing family income, by limiting access to opportunities and resources, and by increasing the likelihood of ongoing criminal justice involvement.

Ett alternativ kan vara att fundera mer på metoder, bortom straff, för att minska brottslighet. Det är t.ex. inte bra när straff försvårar återanpassning till ”det vanliga samhället”, som ofta tycks vara fallet med monetära straff.

Written by Niclas Berggren

7 juni 2011 at 5:09

Publicerat i brottslighet, juridik, pengar, straff

Är straff moraliskt motiverade?

Mårten Schultz skriver i DN:

Brott bestraffas eftersom det är rättvist. Ett straff är rättvist eftersom den som har begått brottet har ådragit sig en moralisk skuld. Om jag mördar någon förtjänar jag ett straff av moraliska skäl. … I Sverige har vi präglats av andra förklaringar till varför vi har straff. Förklaringar som är instrumentella, inte moraliska: Straff rättfärdigas för att det vårdar eller avskräcker. … Eller så sägs det att straffet är legitimt för att det avskräcker, trots att de flesta av oss anser att en våldtäkt bör bestraffas även om straffet inte avskräcker.

Det finns mycket — oerhört mycket — att säga om detta. Låt mig begränsa mig till fyra kommentarer:

  1. Schultz resonemang bygger på en outtalad men helt central premiss, nämligen fri vilja. Utan fri vilja går det inte att tala om ”moralisk skuld” eller att någon ”förtjänar ett straff av moraliska skäl”. Eftersom jag (liksom bl.a. EinsteinSchopenhauerBergströmStrawsonRussellDilbertO’HearHonderichSmilanskyPosner,
    Dendrophilian, Foucault och Nietzsche*) förkastar uppfattningen att människors vilja är fri, måste jag också förkasta Schultz uppfattning om straff som ”rättvisa”. Som Dawkins uttrycker det: ”Retribution as a moral principle is incompatible with a scientific view of human behaviour.” Debatten måste alltså skifta upp en nivå, till filosofins och vetenskapens område, för att kunna benas ut och förstås (i alla fall om uppfattningar om fri vilja har rationella grunder, vilket förvisso inte är säkert).
  2. Däremot tror jag att Shultz och jag är relativt eniga på ett praktiskt plan om att en rad handlingar bör bestraffas, låt vara att vi har olika grund för att anse det. I mitt fall är utgångspunkten empiriska forskningsresultat som antyder att straff innefattar lägre grad av brottslighet — se härhär och här — vilket jag finner önskvärt. Ungefär som jag anser åtgärder som motverkar sjukdomar påkallade, trots att jag inte, på ett grundläggande plan, klandrar bakterier och virus för den skada de ger upphov till.
  3. Det är något missvisande att hävda att ”instrumentella skäl” för straff inte är moraliska till sin karaktär — eftersom de i regel ingår i ett konsekvensetiskt argument där uppnåendet av ett visst mål i högsta grad anses vara moraliskt grundat.
  4. Till sist har jag en fråga till Schultz. Antag att straff skulle öka brottsligheten. Antag att straff av våldtäktsmän leder till att antalet våldtäkter tiodubblas. Är då straff ändå önskvärda? Schultz anser det uppenbarligen. Jag gör det absolut inte.

__________________________
*Jag kände att jag måste nejmdroppa lite, eftersom Schultz nämner Aristoteles och Kant i sin krönika.

Written by Niclas Berggren

13 april 2011 at 9:24

Hädelselag här men inte där?

Jag noterar att tre personer knutna till en kristen tankesmedja kritiserar hädelselagar, bl.a. den i Pakistan:

Hädelselagen hindrar en öppen debatt och sprider samma sorts skräck som i andra totalitära system. Varje människa – muslim, kristen, sekulärhumanist, eller vilken grundsyn man än har – har en självklar rätt att fritt försvara sin övertygelse. Varje människa har också rätt att tydligt kritisera andras livsåskådning utan att hotas eller utsättas för våld. Pakistans hädelselagstiftning är ett oacceptabelt ingrepp mot mänskliga rättigheter i vår värld idag.

Så bra! Ett litet problem bara. Chefen för den tankesmedja de tillhör, kd-riksdagsmannen Tuve Skånberg, har i Sveriges riksdag motionerat för införande av en hädelselag i Sverige, med straff på upp till sex månaders fängelse, och har även senare talat sig varm för denna sin uppfattning (i linje med den kristna traditionen, förvisso). Denna tankesmedja talar således, tycks det, med kluven tunga.

Written by Niclas Berggren

10 april 2011 at 20:35

Hur kan falska bekännelser förstås?

Det händer att människor som anklagas för någon överträdelse bekänner att de har gjort den fastän de inte har det. Hur kan detta förklaras? I den korta texten ”Evolutionary Psychology and False Confession”, publicerad i American Psychologist, ges en förklaring från evolutionär psykologi:

If innocents perceive the likelihood of their vindication to be outweighed by the reality of other people’s false belief in their guilt, then false confession may have been an adaptive strategy, particularly in ancestral environments, in which trial by jury, judicial appeals, or DNA exclusion could not provide exoneration. Through confession, the individual has available multiple proximate means of achieving ultimate payoffs in genetic-fitness terms. Gold and Weiner (2000) showed that when confession occurs with remorse signals (such as those accompanying affective guilt), observers are more likely to reason that recidivism is unlikely or that the person has suffered enough through feeling ashamed, thus promoting forgiveness and a reduction in punishment. In the ancestral past, the advantages of false confession may have therefore over- ridden protestation over suspected guilt; denying one’s guilt, even if one was innocent, might have had a more calamitous impact on reproductive success if such protests fell on the ears of group members who held uncompromising false beliefs.

Detta låter inte helt orimligt. Det som förundrar mig är att de anklagande mildrar sin dom vid en bekännelse, som tolkas som ånger. På vilket sätt är det relevant? Utan en sådan reaktion från dem skulle poängen med falska bekännelser, i det perspektiv som presenteras ovan, i hög grad försvinna.

Written by Niclas Berggren

17 mars 2011 at 6:01

Risken för dödsstraff varierar med offrets sociala status

Man föreställer sig gärna att rättssystemet behandlar människor lika oberoende av sådant som kön, etnicitet och socioekonomisk ställning. Jag har tidigare lyft fram forskning som visar att så ofta inte är fallet — se härhär, här, här och här. En ny studie, ”Status Disparities in the Capital of Capital Punishment”, publicerad i Law & Society Review, antyder att samma problem infinner sig när dödsstraff utdöms i USA:

[T]he current research examines the impact of victim social status on the district attorney’s decision to seek the death penalty and the jury’s decision to impose a death sentence. The data include the population of cases indicted for capital murder in Harris County (Houston), Texas, from 1992 to 1999 (n=504). The findings suggest that victim social status has a robust influence on the ultimate state sanction: Death was more likely to be sought and imposed on behalf of high-status victims who were integrated, sophisticated, conventional, and respectable.

Upprörande.

Written by Niclas Berggren

26 februari 2011 at 5:16

Döttrar påverkar domare

Jag har tidigare rapporterat att förekomsten av barn och deras kön verkar kunna påverka politiska uppfattningar. Nu visar studien ”Female Socialization: How Having Daughters Affect Judges’ Voting on Women’s Issues” att även domare tycks påverkas i sitt dömande:

Social scientists have long maintained that women judges might behave different than their male colleagues (e.g., Boyd et al. (2010)). This is particularly true when it comes to highly charged social issues such as gender discrimination, sexual harassment, and the status of gender as a suspect classification under federal law. Less studied has been the role that a judge’s family might have on judicial decision making. For example, we may think that a male judge with daughters might have different views of gender discrimination and sexual harassment than a male judge without any daughters. This paper takes a look at the question causally by leveraging the hypothesis that, conditional on the number of total number of children, the probability of a judge having a boy or a girl is independent of any covariates (Washington 2008). Looking at data from the U.S. Courts of Appeals, we find that conditional on the number of children, judges with daughters consistently vote in a more liberal fashion on gender issues than judges without daughters. This effect is particularly strong among Republican appointed judges and is robust and persists even once we control for a wide variety of factors. Our results more broadly suggest that personal experiences — as distinct from partisanship — may influence how elite actors make decisions, but only in the context of substantively salient issues.

Den praktiska juridiken framstår ofta som en kylig och objektiv verksamhet, men det kan finnas skäl att inte utgå ifrån det. Annan forskning tyder även på att kön kan påverka straffets längd, vilket också etnisk tillhörighet kan göra.

Written by Niclas Berggren

9 februari 2011 at 4:44

Värre brott, svagare straff

Hur resonerar människor om sambandet mellan brott och straff? En ny studie, ”The Scope-Severity Paradox: Why Doing More Harm Is Judged to Be Less Harmful”, publicerad i Social Psychological and Personality Science, antyder att resonemangen ofta är paradoxala:

Punishment should be sensitive to the severity of the crime. Yet in three studies the authors found that increasing the number of people victimized by a crime actually decreases the perceived severity of that crime and leads people to recommend less punishment for crimes that victimize more people. … [T]he scope-severity paradox is a robust, real-world effect. They collected archival data of actual jury verdicts spanning a 10-year period and found that juries required defendants to pay higher punitive damages when their negligent behavior harmed fewer people.

Forskarna menar alltså att denna paradox uppkommer därför att människor, när de bedömer brott, finner brott mer allvarliga om de är lättare att sätta sig in i och identifiera sig med, i regel genom att färre drabbas. Detta påminner om resultat som tyder på att kön och sexuell läggning påverkar straffutdelningen, trots att brottet är detsamma. Nu är det förvisso inte självklart att ”värre brott, hårdare straff” är en eftersträvansvärd princip: det viktiga, enligt mitt förmenande, är att straff utformas optimalt.

Written by Niclas Berggren

11 oktober 2010 at 4:51

Påverkar könet straffets längd?

Något som upprör många är när kvinnor och män behandlas olika. En ny studie, ”Sex, Sexual Orientation, and Sexism: What Influence Do These Factors Have on Verdicts in a Crime-of-Passion Case?”, publicerad i Journal of Social Psychology, rapporteras resultaten från ett experiment. Fyra grupper fick ta del av en fallbeskrivning, som byggde på ett verkligt fall i Texas, där en person skjuter och dödar en ex-partner dagen efter att ha dumpats. Det som skiljde sig i fallbeskrivningarna var könet och den sexuella läggningen på förövaren. Bl.a. ombads deltagarna att ange hur hårt straff som skulle utdelas för dådet. Resultat:

Heterosexual female defendants were given significantly shorter sentence lengths than either heterosexual male defendants or homosexual defendants.

Upprörande? Ja, det tycker jag. Resultatet tycker jag kan tolkas som en varning för lekmannadeltagande i domstolars dömande. Bör inte uteslutande tränade jurister ägna sig åt att döma?

Se även ”Optimala straff efterlyses” samt Mårten Shultz inlägg ”Varför jag är emot lekmannadomare”.

Written by Niclas Berggren

25 augusti 2010 at 4:48

Är en knarkpåverkad brottsling moraliskt ansvarig?

Dominic Wilkinson beskriver ett fall där en amfetaminpåverkad man attackerade en vän med en hammare och kontrasterar fyra synsätt på moraliskt ansvar:

A. He is fully morally responsible (just as he would be in the absence of addiction)
B. He is partly morally responsible (by virtue of addiction)
C. He is not morally responsible for wielding the hammer (by virtue of the addiction)
D. He is not responsible for wielding the hammer, but is fully morally responsible for antecedents to wielding the hammer (for example for the act of taking amphetamines or of becoming addicted)

Min egen syn är:

C’. He is not morally responsible for wielding the hammer (by virtue of not having free will).

Som Wilkinson påpekar kan man även om man anser B eller C, eller för den delen C’, ändå anse att personen ska anses juridiskt ansvarig för handlingen, t.ex. för att ge andra incitament att inte hamra på sina vänner. (Även personer som är beroende reagerar på incitament.)

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

2 juni 2010 at 6:47

Gener och ansvar

Nature News rapporterar:

An Italian court has cut the sentence given to a convicted murderer by a year because he has genes linked to violent behaviour.

Detta finner jag mycket intressant. Tanken är att mördaren inte kan anses fullt ansvarig för sin våldsamma handling, varför straffet lindras. Vad skulle hända om domaren studerade lite filosofi och fann att ingen någonsin är ansvarig för någon av sina handlingar?

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

14 maj 2010 at 11:24

Risken att straffa oskyldiga

Vad finns det för skäl att vara mot dödsstraff? Jag angav ett sådant — avsaknad av bevis för en avskräckande effekt — i ett tidigare inläggNicke tar upp ett annat skäl i en kommentar:

För mig är en annan anledning helt dominerande till att jag är emot dödsstraff – man kan aldrig garantera att inte oskyldiga blir dömda och dödade. Om man låser in en oskyldig så kan vederbörande bli frisläppt och kompenserad ifall friande bevis dyker upp – en död människa får inte tillbaka livet dock.

Är inte ett problem med detta argument att en död person inte kan uppleva det som negativt att ha dödats som oskyldig? Det är förvisso sant att en sådan person inte kan kompenseras för en dom på felaktiga grunder, men spelar det någon roll? Personen är ju död och kan inte reagera negativt på att inte få kompensation.

Kan man tänka sig modifierade varianter av argumentet, som är mer övertygande? Tre möjligheter:

  1. Den oskyldigt dödsdömde får uppleva mycket lidande före dödens inträde, vilket talar mot dödsstraff. (Möjliga motargument: Även oskyldigt dömda till långa fängelsestraff får uppleva mycket lidande, talar det emot långa fängelsestraff? Även skyldigt dömda får uppleva mycket lidande före dödens inträde, talar det emot dödsstraff även för dem?)
  2. Den oskyldigt dödsdömdes anhöriga får uppleva mycket lidande, vilket talar mot dödsstraff. (Möjliga motargument: Även anhöriga till oskyldigt dömda till långa fängelsestraff får uppleva mycket lidande, talar det emot långa fängelsestraff? Även anhöriga till skyldigt dömda får uppleva mycket lidande, talar det emot straff i allmänhet? Kan man inte kompensera anhöriga till oskyldigt dödade?)
  3. Allmänheten i stort kan bli allvarligt oroad och olycklig av en ordning där man kan dödas som oskyldig, vilket talar mot dödsstraff. (Möjliga motargument: Oroar sig allmänheten i stort verkligen på detta sätt? Oroar den sig inte för att bli oskyldigt dömd till långa fängelsestraff i lika hög grad? Talar det senare i så fall mot långa fängelsestraff?)

Jag vidhåller att det centrala argumentet mot dödsstraff rör avsaknaden av bevis för att det har avskräckande effekt.

Written by Niclas Berggren

22 april 2010 at 11:39

Publicerat i död, psykologi, straff

Svagt argument mot dödsstraff

Justin E. H. Smith, i en debatt med Gerald Dworkin:

For me, one of the strongest arguments against CP [capital punishment] has not to do with what it does to the criminal who is punished, but what it does to those involved in the application of the punishment.

Detta argument kan tolkas på två sätt:

  1. De som avrättar ser dödande som en normal rutinuppgift, vilket är en attityd som sprids till andra människor och områden och leder till mer dödande. Därför bör dödsstraffet avskaffas.
  2. De som avrättar mår dåligt av sitt arbete, och av omsorg om dem bör dödsstraffet avskaffas.

Vad gäller den första tolkningen har jag inte empirisk kunskap om huruvida prediktionen om attityd- och beteendeförändringar stämmer. Jag betvivlar starkt att den gör det — frågan är dels varför dödande skulle accepteras av andra personer och i andra sammanhang bara för att vissa utför dödande av dömda brottslingar och dels varför den aggregerade effekten skulle vara märkbar, då antalet som utför sådant dödande är få. Men även om prediktionen skulle stämma är det inte självklart att det talar till dödsstraffets nackdel: det beror på vilken typ av dödande vi talar om. Om det t.ex. rör sig om ett möjliggörande av abort eller eutanasi kan effekten ses som positiv.

Vad gäller den andra tolkningen har jag heller inte där empirisk kunskap om huruvida prediktionen om avrättarnas försämrade välmående stämmer. Jag betvivlar starkt att den gör det. Det kan t.ex. vara så att vissa personer anser att dödsstraffet är befogat och att de utför en god handling genom att administrera detta straff. Det finns inget skäl att tro att de mår dåligt av sitt jobb.* Rent allmänt anser jag vuxna människor kapabla att själva bedöma om de önskar utföra en viss arbetsuppgift, och om de mår dåligt står det dem fritt att byta jobb. Man kan också tänka sig att erbjuda psykologisk expertis som stöd i fall av negativa reaktioner, vilket kan lindra eller eliminera problemet.

Själv motsätter jag mig dödsstraffet, men inte av det skäl Smith anför utan därför att det inte finns klara belägg för att det avskräcker allvarliga brott: se ”Det ineffektiva dödsstraffet” och ”Avskräcker dödsstraffet?”.

________________

*Jag har också mött ett snarlikt argument i debatter om eutanasi. Där är tanken att det är förkastligt att erbjuda någon läkare alls möjligheten att bistå en svårt sjuk patient som önskar dö, eftersom alla läkare kommer att må dåligt av en sådan sak. Men undersökningar visar att en relativt stor minoritet av läkare välkomnar dödshjälp, och om någon av dem som ser det som en god handling vill bistå, anser jag att de ska få göra det, med en förväntan om att detta inte kommer att inverka menligt på hur de mår. Lite statistik:
- En tredjedel av svenska läkare stödjer ett tillåtande av dödshjälp. (Ref.)
- Drygt en tredjedel av franska onkologer stödjer eutanasi som i Nederländerna. (Ref.)
- Mellan 11 och 27 procent av indiska och pakistanska läkare finner eutanasi acceptabel (dock små samples). (Ref.)
- 31 procent av läkare i England och Wales kan tänka sig att medverka till självvalt livsslut. (Ref.)
- En studie i Schweiz antyder att skillnader i inställning föreligger mellan onkologer, palliativa specialister och medicinstuderande. (Ref.)
- 22 procent av amerikanska onkologer stödjer läkarassisterat självmord. (Ref.)
- 36 procent av amerikanska läkare kan tänka sig att medverka till assisterat självmord (om det blir lagligt) och 24 procent till aktiv dödshjälp. (Ref.)

Written by Niclas Berggren

21 april 2010 at 11:34

Publicerat i död, debatt, psykologi, straff

Oskyldiga straffas ibland

En viktig mekanism för att disciplinera företag i en marknadsekonomi är kunders möjligheter att straffa genom att flytta sina förehavanden till andra företag. När Skandiaskandalen fick uppmärksamhet i media drabbades företaget hårt av en förtroendekris, som fick många kunder att byta försäkringsbolag. Nu visar en ny studie, ” Undeserved Loss: The Spread of Legitimacy Loss to Innocent Organizations in Response to Reported Corporate Deviance”, publicerad i Administrative Science Quarterly, som undersöker förändringar i placeringen av medel i PPM-systemet, att inte bara Skandia drabbades:

When managers of the insurance firm Skandia were accused of self-dealing, the mutual fund subsidiaries of other insurance and pension firms lost business. Negative audience reactions were limited to the periods of high media attention to the scandal and were directed most strongly to organizations that shared the insurer organizational form with Skandia. But there was also withdrawal of funds from subsidiaries of firms of similar size. Also, because the Skandia scandal involved real estate dealings, other firms with real estate holdings experienced withdrawals from their mutual fund subsidiaries. Because the value of mutual funds is based on the underlying securities and is independent of the management firms’s stocks, these investors’ movements would be difficult to justify by a concern for future returns, and in fact, there was no evidence of lower returns in the fund managers that saw outflows of investors. The scandals did not cause losses to all mutual fund providers. Consistent with a contagious loss of legitimacy, individuals moved toward the organizations that were the furthest removed from the “guilty,” so net investment moved from mutual fund families operated by subsidiaries of Swedish insurance firms to independently operated fund families and fund families operated by subsidiaries of foreign firms.

En tanke som slog mig är att denna effekt kanske minskar disciplineringen, eftersom det företag som fuskar inte bara drabbas för egen del: konkurrenter drabbas också. På så sätt blir effekten mindre allvarlig, relativt sett, för det fuskande företaget, jämfört med en situation där bara just det företaget hade straffats.

Written by Niclas Berggren

9 april 2010 at 6:23

Varför hårdare straff?

Moderaterna profilerar sig gärna som ett parti som är tufft mot brottsligheten. I linje härmed skriver en av partiets företrädare:

Därtill har regeringen också lagt förslag om skärpta straff för grov våldtäkt. Och nej, det är ingenting som minskar brotten på sikt.

Så märkligt! Jag kan förstå när någon argumenterar för skärpta straff därför att detta förväntas leda till sänkt brottslighet. (Det finns rent allmänt stöd i forskning för en sådan effekt: se här och här.) Jag kan också förstå när någon argumenterar för att använda sig av andra metoder än straff för att minska brottsligheten. Men jag har mycket svårt att förstå hur man kan argumentera för skärpta straff samtidigt som man förväntar sig att detta inte har någon effekt på brottsligheten. Styrs man inte då av det (enligt min uppfattning primitiva) hämndbegär som bl.a. Richard Dawkins, Michel Foucault och Edward Glaeser och Bruce Sacerdote pekar på — och som svårligen kan försvaras filosofiskt?

Se även Isobel Hadley-Kamptz kommentar.

Written by Niclas Berggren

26 mars 2010 at 15:06

Straff för sexköp

Justitieministerns förslag om hemsändande av färgglada kuvert till familjer till misstänkta sexköpare är synnerligen upprörande. Peter Santesson-Wilson säger det som behöver sägas om det. Men mitt i denna debatt ställer jag mig frågan: Var finns upprördheten över att sexköpslagen alls finns? Om det nya förslaget strider mot det liberala rättsstatsidealet, strider lagen som sådan mot det liberala frihetsidealet. Att överhuvudtaget utdela straff för frivilliga transaktioner vuxna människor emellan är synnerligen upprörande.

Se tidigare inlägg: ”Legalisera sexköp”, ”Förenklad syn på prostitution””Prostitution som rationellt val” och ”Gäller sexköpslagen lån?”.

Written by Niclas Berggren

19 mars 2010 at 23:49

En gång fuskare, alltid fuskare?

Gordon Tullock (som fyller 88 år idag) påpekar i ”Adam Smith and the Prisoners’ Dilemma”, publicerad i Quarterly Journal of Economics, att människor tenderar att inte fuska därför att fusk ger dåligt rykte, vilket försvårar framtida samarbete med andra. Han konstaterar också följande:

If an individual has lost reputation, there is little or no reason why he should play cooperative strategies in the future. If anyone agrees to play with him, which is not terribly likely, it would take a large number of plays before his reputation for reliability was as good as that of the person who had not already blotted his copy book even if he played cooperatively each time. Under the circumstances, he should attempt to con people into games, and when he gets them in, the decision to play noncooperatively may well be perfectly rational. All of this would provide one more explanation for the tendency of people who once slipped to continue on that course of action. Thus, the habitual criminal or the ”shady” businessman who continues to be ”shady” are both responding rationally to their situation. Once they have a bad reputation, the cost of building up a reputation for reliability is extremely high.

Utgör inte detta ett socialt dilemma? Å ena sidan är det bra att ett hot om straff föreligger — det torde göra de flesta mindre benägna att fuska. Å andra sidan kan straff, när de väl har utdelats, leda till ett förevigande av en fuskande tillvaro. Är man redan stämplad som opålitlig finns kanske ingen annan utväg än att fortsätta leva i opålitlighet. Denna senare aspekt tycks många, som talar sig varma för ”tuffa tag”, glömma bort. Det gör dock inte Gordon Tullock, och det gör inte Bruno Frey.

Written by Niclas Berggren

13 februari 2010 at 7:38

Återfallen i brott varierar

Forskning har visat att fängelse kan leda till ökad brottslighet och att hårdare fängelsevistelser kan leda till högre grad av återfall i brott. Fängelsemiljön kan alltså utgöra något av en skola i brottslighet, vilket motverkar syftet med att låsa in brottslingar. Nu visar en ny studie, ”Criminal Recidivism after Prison and Electronic Monitoring”, att fotboja förefaller vara ett attraktivt alternativ:

We study the re-arrest rates for two groups: individuals formerly in prison and individuals formerly under electronic monitoring (EM). We find that the recidivism rate of former prisoners is 22% while that for those ‘treated’ with electronic monitoring is 13% (40% lower). We convince ourselves that the estimates are causal using peculiarities of the Argentine setting.

Krav på ”tuffare tag” framförs ofta i kriminaldebatten. Det är inte alltid de kraven bygger på aktuell forskning.

Written by Niclas Berggren

7 februari 2010 at 15:34

Om en siamesisk tvilling begår ett brott…

En fråga för juristerna:

How would the law punish Siamese twins if one of the twins committed murder without the other being involved?

Det svar som ges är att ingen vet. Kan man sätta en morddömd siamesisk tvilling i fängelse när det innebär att en oskyldig siamesisk tvilling också hamnar där? Knappast. Den ”lösning” jag själv kom att tänka på var att utdela ett bötesstraff till mördaren, men som det påpekas i artikeln utdelas inte bötesstraff för våldsbrott, och dessutom skulle det straffet med största sannolikhet inverka negativt också på den oskyldiga tvillingen. Finns bättre förslag?

Written by Niclas Berggren

5 februari 2010 at 15:30

Straff utdelas av egoistiska skäl

Människor och andra djur tenderar att hålla ordning på varandra och straffa fuskare. Frågan är varför någon är villig att straffa andra, då det medför en kostnad i form av energi och risk för vedergällning. Anledningen är rimligen att det finns en intäkt som mer än kompenserar för kostnaden. Tidigare har många sett denna intäkt som indirekt och relaterad till fördelen för möjligheten att reproducera av att ingå i en ordnad och stabil grupp. En ny studie av putsarfiskar, ”Punishers Benefit From Third-Party Punishment in Fish”, publicerad i Science, tyder dock på att straffandet har en mer direkt, positiv effekt för den straffande individen:

Male cleaner fish, Labroides dimidiatus, punish their female partner if she cheats while inspecting model clients. Punishment promotes female cooperation and thereby yields direct foraging benefits to the male. Thus, third-party punishment can evolve via self-serving tendencies in a nonhuman species, and this finding may shed light on the evolutionary dynamics of more complex behavior in other animal species, including humans.

Det finns åtminstone två skäl till varför en hane gynnas av att straffa den hona som tjuväter av värdfisken istället för att äta parasiter: värdfisken simmar iväg om honan börjar äta på den, vilket ger mindre mat, och honan kan genom att tjuväta växa till sig och förvandlas till hane, vilket skulle innebära en förlust av partner för hanen. Intressant nog tjuväter även hanar av värdfisken, men eftersom honorna är mycket mindre blir kostnaden av att straffa hanarna för hög, varför de avstår från det.

Written by Niclas Berggren

3 februari 2010 at 7:06

Film om social kontroll

Den tyska filmen Det vita bandet handlar om människorna i en liten by för knappt 100 år sedan. Byn präglas av rigida hierarkier, social kontroll och en nästan pervers straffmentalitet. På toppen står en exploaterande baron, en fascistisk präst (som påminner starkt om biskopen i Fanny och Alexander) samt en elak läkare. Från tidiga år tuktas barnen att lyda. Minsta avsteg straffas hårt, såväl psykiskt som fysiskt. Religionen är en central del i detta: indoktrinering om synd och skam är en integrerad del av uppfostran, även i skolan, där konfirmationsundervisning bedrivs. Denna tortyrkammare lyckas inte med sina uttalade föresatser: att få fram oklanderliga nya medborgare. Barnen skadas, förvrids och blir kopior av sina föräldrar. Förtryckets komplicerade psykologi och dynamik illustreras väl. Istället för kärlek och värme skapas grymhet.

Filmen påminde mig åter om hur oerhört glad jag är över att leva i det moderna samhället, präglat av respekt för barn, av social frihet, individualism och autonomi samt av valmöjligheter i fråga om alla typer av relationer, intressen och yrkesval. Den påminde mig därvidlag också om varför jag starkt ogillar konservatismen som ideologi, med dess betoning just av hierarki, ordning och kollektivets primat, gärna med vidskeplig grund (religion, fördomar, tabun), om så anses krävas. Mot allt detta står den liberala idén om atomistisk sammanhållning och den av nationalekonomer ofta framhållna idén om frivillig interaktion människor emellan.

Här finns en trailer. Filmen visas just nu på biografen Zita i Stockholm. A must-see.

Se även inläggen ”Frihet kontra familj och småstad”, ”Trånga små själar” och ”Kom inte för nära”.

Har moraliska uppmaningar effekt?

Moralister finns det gott om i denna värld. Men har uppmaningar om att ”göra det rätta” någon effekt på faktiskt beteende? En ny experimentell studie, ”‘Do the Right Thing:’ The Effects of Moral Suasion on Cooperation”, rapporterar att sådana uppmaningar faktiskt kan ha effekt. Utgångspunkten var ett spel där en summa kunde gå till individen själv eller till hela gruppen. I det senare fallet ökade totalsumman med 40 procent men individen fick själv mindre. Den unika Nashjämvikten är att behålla hela summan för sig själv. Några resultat:

  • När man uppmanade deltagarna att ge till hela gruppen med två moraliska budskap (den gyllene regeln respektive utilitarism) ökade givandet till gruppen.
  • Effekten blev bara tillfällig – såvida inte det fanns en möjlighet att straffa individer som började behålla summan för sig själva. I närvaro av en straffmöjlighet fortsatte det moraliska budskapet att ha effekt på givandet.
  • Effekten beror både på en förväntan om att andra kommer att ge till gruppen och påverkade egna preferenser.

Uppenbarligen kan moraliska uppmaningar påverka beteende och därmed fylla en funktion – under vissa omständigheter:

[O]ur results also indicate that the potential for persistent positive effects depends on the richness of the strategic environment in which moral suasion is used. In our experiment, the interaction of a moral frame and the presence of punishments appears important to sustain cooperation when moral messages or punishments alone could not do so.

Written by Niclas Berggren

30 december 2009 at 6:38

Unga brottslingar påverkas i fängelset

finkanKan fängelsevistelser öka brottsligheten? Ja, enligt en ny studie av ungdomsbrottslingar i Florida, ”Building Criminal Capital behind Bars: Peer Effects in Juvenile Corrections”, publicerad i Quarterly Journal of Economics:

We find strong evidence of peer effects for burglary, petty larceny, felony and misdemeanor drug offenses, aggravated assault, and felony sex offenses. The influence of peers primarily affects individuals who already have some experience in a particular crime category.

Är det dags att fundera mer på alternativ till straff?

Written by Niclas Berggren

14 november 2009 at 5:11

Barbarerna i den islamiska republiken

hängning av homosSex unga män är på väg att avrättas i Iran:

Jag tror inte att jag skulle trivas i det landet.

Written by Niclas Berggren

10 november 2009 at 20:11

Ska arbetslösa straffas?

jobbsökandeEn del av regelverket för arbetslösa säger att man måste söka jobb för att få ersättning. Bryter man mot den regeln straffas man. Vad blir effekten för dem som straffas? En ny studie av Gerard van den Berg och Johan Vikström, ”Monitoring Job Offer Decisions, Punishments, Exit to Work, and Job Quality”, undersöker saken med svenska data:

We find that sanctions have adverse effects on post-unemployment outcomes. On average, they cause individuals to accept jobs with a lower hourly wage and less working hours per week. The estimated average reduction in the accepted wage is almost 4%. The probability to move into full-time employment decreases with about 15%. … Sanctions causally increase the likelihood of the acceptance of a job at a lower occupational level. Such decisions are to some extent irreversible, in which case they involve a permanent human capital loss. … Concerning the effects of sanctions on the transition rate into work, we find a significant positive effect. On average, this involves a 23% increase.

Kan detta ses som att regelverket framtvingar en avvägning mellan, å ena sidan, fortsatt arbetslöshet och väntan på ett ”bra” (välbetalt, heltidsbaserat och utbildningsmatchat) jobb och, å andra sidan, accepterande av ett ”mindre bra” jobb? I så fall, är det bra eller dåligt, i ett samhällsekonomiskt perspektiv, att individer leds att hitta och acceptera ”mindre bra” jobb?

Written by Niclas Berggren

2 november 2009 at 5:28

Dålig kunskap om lagar

marijuanaAtt hot om straff tenderar att reducera brottsligheten stämmer i regel, men det förutsätter att potentiella brottslingar tror att straff kan komma att utdelas. Tror man att handling x är förknippad med ett lindrigt straff kan man tänkas vara mer benägen att utföra den, jämfört med om man tror att handlingen är förknippad med ett hårt straff, helt oavsett hur den faktiska straffsatsen ser ut. En ny studie, ”Do Citizens Know Whether Their State Has Decriminalized Marijuana?”, publicerad i Review of Law & Economics (preliminär gratisversion här), undersöker om medborgare i de amerikanske delstater som har avkriminaliserat användande av marijuana tror att straffsatsen är lindrig i högre grad än medborgare i andra delstater:

Using national survey data, we find that the percentages who believe they could be jailed for marijuana possession are quite similar in both states that have removed those penalties and those that have not. Our results help to clarify why statistical studies have found inconsistent support for an effect of decriminalization on marijuana possession.

Här tycks det alltså vara så att de flesta inte känner till att straffen har blivit lindrigare, vilket skulle kunna förklara varför många studier inte har funnit ökat användande av marijuana efter avkriminalisering. Dock visar studien att erfarna användare av marijuana är rätt kunniga om sin delstats lagstiftning på området, så kunskapsluckan kanske mer påverkar förekomsten av nya användare än hur mycket redan existerande användare konsumerar.

Se även inläggen ”Har Alvendal rätt om brott och straff?”, ”Sannolikhet att åka fast avskräcker”,  ”Är narkotikaförbudet ändamålsenligt?” och ”Optimala straff efterlyses”.

Written by Niclas Berggren

19 oktober 2009 at 11:48

Samarbete när människor är olika

Människor har behov av att samarbeta i ett samhälle. Experimentell forskning har visat att när en utomstående övervakare saknas kan sociala normer säkerställa samarbete mellan människor som har lika mycket resurser och som får lika stora förtjänster av samarbetet. Men hur blir det med samarbetet när människor skiljer sig åt – när en del har mer resurser och när en del får ut mer av samarbetet än andra? Just det undersöks i en ny experimentell studie, ”Enforcement of Contribution Norms in Public Good Games with Heterogeneous Populations”, av Ernesto Reuben och Arno Riedl. Resultat:

We find that without punishment possibilities, heterogeneity does not matter much. In all treatments free-riding is relatively frequent and steadily increases over time. In other words, we do not find evidence for a contribution norm other than free-riding to emerge. In the treatments with punishment the picture changes drastically. In homogeneous as well as heterogeneous groups, contributions are much higher than without punishment and they do not decrease over time. More importantly, the contribution pattern differs strongly across treatments. In the treatment with unequal endowments and unrestricted contribution possibilities, contributions are proportional to endowments. Similarly, in the treatment with unequal marginal benefits from the public good, contributions are almost perfectly proportional to the ratio of marginal benefits.

Det är alltså dels så att människor behöver hot om straff för att bidra till kollektiva nyttigheter, oavsett om de är lika eller olika, och dels så att de sociala normer som föredras vid olikhet tycks se likadana ut människor emellan. Människor betalar i proportion till sin rikedom och i proportion till marginalnyttan av den kollektiva nyttigheten. Det som förbryllar mig är att många verkar finna en proportionell princip orättvis i verkliga livet. Tag som exempel beskattningens område, där de flesta tycks vurma för progressiva skatteskalor. Hur kommer det sig?

Written by Niclas Berggren

30 september 2009 at 6:20

Meningslösa straff

Professor Hans Kelsen påpekar i ”Foundations of Democracy”, publicerad i Ethics, en logisk spänning hos många som utgår från att människor har en fri vilja:

kelsen2To attach punishment or reward to human behavior does not only not exclude the causal determination of this behavior but necessarily presupposes the possibility of such determination. For punishment is attached to certain behavior because it is supposed that man will refrain from such behavior out of fear of the punishment; and reward is attached to certain behavior because it is supposed that man will behave in this way out of the wish to merit the reward. If man’s behavior, and that means, in the last analysis, his will, were not determinable by definite causes, a normative order regulating his behavior by attaching punishment or reward to it and thus establishing his responsibility would be meaningless.

Bertrand Russell var inne på en liknande tankegång.

Written by Niclas Berggren

11 september 2009 at 12:14

Hädelselag i Sverige?

tuve skånbergEn ny lag mot religionskritik har införts på Irland. Nu visar det sig att den ledande kristne aktivisten och kristdemokratiske politikern Tuve Skånberg står fast vid sin tidigare hållning, att en hädelselag bör införas i Sverige. Riktigt lika långt som Irland vill han dock inte gå. Han inspireras istället av vårt västra grannland:

Den norska blasfemiparagrafen stipulerar att den som “på ett kränkande och sårande sätt visar ringaktning för någon trosbekännelse” kan dömas till upp till sex månaders fängelse.

Vad skulle straffas med upp till sex månaders fängelse, anser Tuve? T.ex. detta:

Därför bör det inte vara tillåtet med organiserade försök att mota tillbaka en specifik religion, exempelvis genom att samla in namnunderskrifter mot ett moskébygge i en stadsdel.

Hotet mot friheten kommer inte alltid från vänster, det är ett som är säkert.

Se även kritik mot den irländska lagen av Christian Bjørnskov och Eugene Volokh samt John Stuarts Mills argumentation för yttrandefrihet i On Liberty, kapitel II. Media: Dagen, SvD.

Written by Niclas Berggren

20 augusti 2009 at 10:14

Ökar våldsfilmer våldsbrotten?

våldsfilmNej, tvärtom. Våldsbrotten minskar som ett resultat av våldsfilmer på bio, i alla fall på kort sikt, beroende på att våldsbenägna personer ser dem och avhåller sig från att dricka och bråka på annat håll. Det visar en ny studie av Gordon Dahl och Stefano DellaVigna, ”Does Movie Violence Increase Violent Crime?”, publicerad i Quarterly Journal of Economics (preliminär gratisversion här).

We find that violent crime decreases on days with larger theater audiences for violent movies. The effect is partly due to voluntary incapacitation: between 6 P.M. and 12 A.M., a one million increase in the audience for violent movies reduces violent crime by 1.1% to 1.3%. After exposure to the movie, between 12 A.M. and 6 A.M., violent crime is reduced by an even larger percent. This finding is explained by the self-selection of violent individuals into violent movie attendance, leading to a substitution away from more volatile activities. In particular, movie attendance appears to reduce alcohol consumption.

Så skicka dina allmänt våldsbenägna ungdomar på våldsfilm kommande helg! Annars är risken stor att de gör värre saker. Och heja på avskaffandet av filmcensuren.

Written by Niclas Berggren

30 juli 2009 at 12:40

Bortom straff

Den alltid lika innovative professor Bruno Frey anför i ”Punishment – and Beyond” att förlitandet på straff för att reducera brottsligheten är överdrivet, dels därför att straff medför nackdelar och dels därför att det finns alternativ till straff. Frey menar att straff medför följande nackdelar:

  • freyBrottslingar kan vilja bli straffade.
  • Straff medför svårigheter för brottslingar att senare försörja sig lagligt.
  • Maximumstraffen är för låga för att avskräcka.
  • Fängelsestraff utbildar brottslingar i brottslighet.
  • Oskyldiga straffas ibland.
  • Suboptimala straff utdelas regelmässigt.
  • En intrisikal vilja att bete sig väl kan motverkas av straff.
  • Straff har inte en avskräckande effekt på omedvetna lagbrott.

Dessa två alternativ till straff menar han bör ges större utrymme för att stimulera ett icke-kriminellt beteende:

  • Ökad möjlighet att återgå till vanligt liv: ”A totally different approach considers the situation of people engaged in unlawful activities and seeks to raise the benefits of exiting by providing such persons with attractive opportunities in the lawful sector: they are not punished; instead, they are offered a new identity and satisfactory employment options so that they can start a new life.”
  • Belöning av gott beteende: ”Instead of punishing people for behaving illegally, persons acting legally can be rewarded in various ways. Individuals and firms can be commended for behaving as ‘good citizens’ by handing out orders, medals, prizes, and other awards.”

Jag är personligen inte övertygad om att dessa två metoder bör ersätta straff (som trots allt tycks kunna ha en avskräckande effekt: se härhär och här). Snarare torde de kunna komplettera straff. Angående den sista metoden kan belöningar också bidra till högre produktivitet på arbetet och till ökad blodgivning.

Written by Niclas Berggren

24 juli 2009 at 12:10

Det ljuva straffet

I experimentell forskning är det numera välbelagt att människor ofta är beredda att utdela altruistiska straff, dvs. de är beredda att straffa dem som inte bidrar till produktionen av kollektiva nyttigheter, trots att det innebär en personlig kostnad att straffa.* Jag kom att tänka på det när jag läste om en uppmaning att skicka pengar till Danowsky & Partners, den advokatfirma som företrädde IFPI i Pirate Bay-målet:

Pirate Bay

Anakata encourages all Internet users to pay extremely small sums around 1 SEK (0.13 USD) to Danowsky’s law firm, which represented the music companies at the Pirate Bay trial. The music companies will not benefit from this, instead it will cost them money to handle and process all the money. … A friend of anakata told Blog Pirate that the bank account to which the payments are directed has only 1000 free transfers, after which any transfers have a surcharge of 2 SEK for the account holder. Any internet-fee payments made after the first 1000, which includes the law firm’s ordinary transfers, will instead of giving 1 SEK, cost 1 SEK to the law firm. Since Danowsky & Partners Advokatbyrå is a small firm, all the transactions are handled by hand. Handling all payments will be time consuming, costing the law firm in productivity. Maybe it will even affect their success in other cases.

Vad säger man, hämnden är ljuv? I den mån människor betalar för att orsaka Danowsky & Partners skada tyder det på något slags beredskap att utdela straff, även till personlig kostnad. (Jag misstänker dock att Danowsky & Partners kan parera försöket att skada genom att blockera betalningar eller byta betalningsform e.d.)

Se även inlägget ”Böter för läskig pirat”.
_________________

*Se t.ex. Fehr, Ernst och Gächter, Simon (2002). ”Altruistic Punishment in Humans.” Nature, 415: 137–140.

Written by Niclas Berggren

20 juli 2009 at 12:47

Släppa väder – en ekonomisk analys

Ekonomisk analys kan tillämpas på de mest skilda områden. Med risk för att chockera känsliga personer analyserar Glen Whitman den sociala konvention som säger att det är oacceptabelt att släppa väder i närvaro av andra. Han börjar med att konstatera att även om det kan vara individuellt rationellt att släppa väder i närvaro av andra, är det inte socialt önskvärt att alla gör det:

To be more specific, let r be the relief from passing gas, and let d be the olfactory discomfort experienced by each person for each passage of gas. For simplicity, assume these parameters are the same for all persons. Suppose there are n people, each with an equal likelihood of needing to pass gas.

In these circumstances, we might observe a kind of tragedy of the commons. Absent an effective social convention against passing gas, each person rationally chooses to let loose if:

rd

But the collective flatulence will make everyone worse off if:

ndr

If so, then everyone will choose to cut loose, even though they’d all be better off if they all restrained themselves. So a convention that successfully induced people to restrain their flatulence would make everyone better off.

Han fortsätter med att konstatera att upprätthållandet av denna konvention kräver hårda straff:

The difficulty of detecting flatulators might explain the relatively high punishment associated with it. Given that flatulence is a completely natural impulse, and that others’ discomfort is usually minor and temporary, social ostracism and public shaming might seem out of proportion to the crime. Yet when the probability of conviction is low, the magnitude of punishment must be correspondingly high to provide a sufficient disincentive.

Det tycks mig som om hotet om straff i allmänhet fungerar i detta fall – konventionen är vid god vigör. Gott så.

Se vad Sjukvårdsupplysningen har att säga om gasbesvär.

Written by Niclas Berggren

16 juli 2009 at 15:10

Sannolikhet att åka fast avskräcker

fortkörningDen förväntade kostnaden av att begå ett brott (fortkörning) har en avskräckande effekt, enligt en ny experimentell studie, ”Uncertainty in the Theory of Deterrence: Experimental Evidence”, av Gregory DeAngelo och Gary Charness. Den förväntade kostnaden består av två komponenter: straffets hårdhet och sannolikheten att bli fasttagen. I studien undersöks bl.a. hur osäkerhet om dessa två komponenters storlek för en given förväntad kostnad påverkar brottsbenägenheten. Resultat:

The removal of uncertainty increased the likelihood that individuals would choose to speed. In addition, since individuals speed more frequently when the probability of detection is lower … this seems consistent with the theory that expected costs are perceived to be lower in a regime with a lower probability and a higher fine, even though the mathematical expected costs are the same.

Med andra ord kan potentiella lagöverträdares osäkerhet om sannolikheten för att åka fast och straffets storlek i sig ha en avskräckande effekt; och för en given förväntad kostnad är det mer avskräckande med en hög sannolikhet att åka fast och ett lindrigt straff än tvärtom. Sverige har, som jag har uppfattat det, relativt milda straff, vilket antyder att en ökad satsning på rättsväsendet, så att sannolikheten för lagöverträdare att åka fast och dömas ökar, är mest verksamt för att reducera brottsligheten. Förvisso tar detta resurser i anspråk som har en alternativkostnad, vilket förstås måste vägas mot önskvärdheten att avskräcka brott.

Se även inlägget ”Optimala straff efterlyses” och länkarna i slutet av det inlägget.

Written by Niclas Berggren

13 juli 2009 at 15:36

Marxism som religion

Ten Great Economists: From Marx to Keynes framför Joseph Schumpeter uppfattningen att marxismen kan ses som en religion, med Karl Marx som den store profeten. En sak de har gemensamt (s. 5):

The religious quality of Marxism also explains a characteristic attitude of the orthodox Marxist toward opponents. To him, as to any believer in a Faith, the opponent is not merely in error but in sin. Dissent is disapproved of not only intellectually but also morally. There cannot be any excuse for it once the Message has been revealed.

Just så. De som vägrar tro ska straffas. I helvetet eller i Sibirien.

Se även det tidigare inlägget ”Tror alla på Gud?”.

Written by Niclas Berggren

11 juli 2009 at 15:17

Publicerat i kommunism, religion, straff

Är människan alltid fri?

Antag att ingen regel förbjuder en viss handling. Då är man fri att utföra den. Antag att en regel införs som förbjuder den, med en påföljd om handlingen ändå genomförs och om man tas fast. Frågan är: Är man fortfarande fri att utföra handlingen?

De flesta skulle nog svara ”nej” — ett förbud föreligger ju. Är man förbjuden att göra något är man inte fri att göra det. Jag är inte alls säker på den slutsatsen. Som jag ser det kan man alltid genomföra handlingen även om den är förbjuden, om man så önskar. Bara för att det är förbjudet att fildela innebär inte det att man inte kan fildela. Det är bara att fildela på! Dock gör man det, vid ett förbud, till en förväntad kostnad, som består av sannolikheten för att tas fast multiplicerad med straffets upplevda omfattning. Det är dock en förväntad kostnad man är fri att acceptera.

Är det alltså inte så att människan alltid är fri (i alla fall så länge det är fysiskt möjligt för henne att göra det hon vill)?

Eller är människan ofri i relation till en handlings förväntade kostnad? I så fall möter man åtminstone två problem. För det första: Om frihet kopplas till avsaknad av kostnad, innebär inte det att allt som innefattar en kostnad reducerar friheten? Om man som konsument får betala 70 kr för en liter mjölk är man alltså mer ofri än om man får betala 7 kr. Är det en rimligt förståelse av frihetsbegreppet? För det andra: Om frihet kopplas till avsaknad av kostnad varierar graden av ofrihet av ett givet förbud och ett givet straff mellan individer, eftersom straffets upplevda omfattning är en subjektiv storhet som varierar mellan individer. Stämmer det överens med de flesta människors intuition, att ett givet förbud och ett givet straff gör människor ofria i olika hög grad?

(Behöver jag nämna Sartre och Stigler?)

Jag befinner mig just nu på kollokvium i Frankfurt, och det är sådant här vi diskuterar dagarna i ända.

Written by Niclas Berggren

13 juni 2009 at 6:05

Är straff i förväg verkligen fel?

Det ter sig nog självklart för de flesta att en person enbart ska kunna straffas efter ett begånget brott. Utgångspunkten torde vara att oskyldiga inte ska straffas och att en person som inte har begått ett brott är oskyldig. Men är denna hållning självklar? I ”Time and Punishment”, publicerad i Analysis, argumenterar Christopher New för följande:

Contrary to our intuitions, there would not be anything wrong with punishing someone before he committed an offence, if only we could be sure beyond reasonable doubt that he intended to and would in fact commit it.

Detta synsätt säger alltså att det inte är moraliska utan epistemiska skäl som avgör om vi bör straffa personer före brott begås. Om vi accepterar att döma en person utifrån en bedömning av skuld bortom allt rimligt tvivel efter ett brott är begånget, varför inte också acceptera att döma en person utifrån samma bevisningsgrad före brottet begås? Risken att döma en oskyldig torde vara densamma i båda fallen, om vårt beviskrav är detsamma och om vi kan möta det lika bra. (New menar att vi troligen kan möta det lika bra. Har han rätt?)

Chaospet påpekar att detta synsätt kanske ter sig särskilt attraktivt i ett kompatibilistiskt perspektiv:

straff

Written by Niclas Berggren

25 maj 2009 at 9:30

En pojke som kissar i sängen

George Orwell beskriver i ”Such, Such Were the Joys” hur han som liten pojke på en internatskola bestraffades för att han kissade i sängen:

orwell

I knew that the bed-wetting was (a) wicked and (b) outside my control. The second fact I was personally aware of, and the first I did not question. It was possible, therefore, to commit a sin without knowing that you committed it, without wanting to commit it, and without being able to avoid it. Sin was not necessarily something that you did: it might be something that happened to you. 

Vilken filosofiskt dubiös och emotionellt destruktiv uppfattning som lärdes ut till dessa pojkar! Det mest upprörande är dock att precis detta synsätt är det kristna. Inte så att det enligt kristendomen är en synd att kissa i sängen — just den uppfattningen var nog snarare en del av en pennalistisk engelsk utbildningskultur — men kristendomen har som ett centralt element läran om arvssynd. Det är en ondsint lära som säger till små barn (och andra) att de är förtappade, att de har ett evigt straff att vänta, utan den frälsning kyrkan erbjuder. Inte undra på att denna kyrka, i och med internaliseringen av denna uppfattning i generationer av barn, har lyckats upprätthålla sin dominans. Det är dags att förkasta hela detta paradigm. Det är inte en synd att kissa i sängen. Det är inte en synd att göra det man inte inte kunde göra.

Se Jakob Heidbrink och Inger Johansson för relaterade blogginlägg.

Written by Niclas Berggren

23 maj 2009 at 16:00

Böter för läskig pirat

carl_lundstrom1Om domen mot Pirate Bay står sig är blir de fyra dömda skyldiga att betala 30 mkr i böter. Eftersom tre av dem inte har några pengar att tala om blir det Carl Lundström som får stå för betalningen.  Är inte detta något att fröjdas över, helt oavsett vad man tycker om domen i sak, eftersom Lundström inte bara har sympatier för och kontakter med utan också har bidragit med pengar till olika invandringsfientliga organisationer (t.ex. Nationaldemokraterna)?

En kartläggande artikel i Magasinet Filter klargör varifråns hans ogillande av invandrare kommer:

– Jag var 14 eller något sådant och hade vunnit en serietidning, en 91:an eller Lilla Fridolf, efter en pilkastning på Gröna Lund. Och när jag står där som gladast över detta så kommer det fram tre stycken invandrarungdomar och ställer sig och pratar och tar ifrån mig den där tidningen. En rullar ihop den och kör den i magen på mig, bara för att visa: ”Det här är min tidning nu, stick!”

Det man är med om i sin ungdom kan onekligen sätta sina spår. Om Carl Lundström nu förlorar 30 mkr kanske han framöver t.ex. inte längre har råd att förnya sitt abonnemang på Folkets Nyheter, en tidskrift som ges ut av Skandinaviens största distributör av vit makt-musik? Så synd.

Se även Anders Sandbergs intressanta analys av varför så många anser fildelning acceptabel.
Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6AB1, AB2, AB3, AB4, AB5Dagen, Sydsv1, Sydsv2 

Written by Niclas Berggren

18 april 2009 at 18:18

Optimala straff efterlyses

rattvisa

Vissa straffas hårdare än andra för ett givet brott, enligt studien ”The Determinants of Punishment” av Edward Glaeser och Bruce Sacerdote:

Among vehicular homicides, drivers who kill women get 56 percent longer sentences. Drivers who kill blacks get 53 percent shorter sentences.

Detta resultat är inte förenligt med den optimala bestraffningsteori som ekonomipristagaren Gary Becker har formulerat och där slumpmässiga brottsoffers karaktär inte ska spela någon roll för det straff som utdelas. Forskarna föreslår som förklaring att de som dömer istället utgår från hämndbegär och idéer om i vilken grad olika förövare är värda att straffas. Tre möjliga implikationer:

  1. De som dömer (eller de som utformar lagar och instruktioner till de som dömer) bör genom filosofisk reflexion kunna inse att ingen är värd att straffas mer än någon annan, eftersom ingen har fri vilja.
  2. De som dömer (eller de som utformar lagar instruktioner till de som dömer) bör därför ta till sig den optimala bestraffningsteorin, som utgår från att straff ska utformas för att minimera brottsligheten (så länge detta är kostnadseffektivt), inte för att vedergälla.
  3. I den mån domare är bättre på att följa punkt 1 och 2 än nämndemän, utgör det ett argument för minskat användande av lekmän vid dömande.

Om man bortser från utdelningen av straff vid trafikdödande, som alltså inte följer punkt 2, finner Glaeser och Sacerdote faktiskt att den optimala bestraffningsteorin i hög grad efterlevs: straffen är längre ju lägre den förväntade sannolikheten för att åka fast är; straffen är hårdare ju lägre avskräckningselasticiteten är; och straffen är längre ju högre återfallsfrekvensen är. Som forskarna konstaterar:

Both optimal punishment and a taste for vengeance appear to drive sentencing in homicides.

Det senare är jag alltså inte förtjust i.

Se även de tidigare inläggen ”Brott och straff””Kan hämndbegäret inte tämjas?”, ”Har Alvendal rätt om brott och straff?””Hårdare fängelser och återfall i brott””Hårdare straff kan öka brottsligheten””Fransk insikt om brott och straff” , ”Hur kan straff motiveras?”, ”Hur hårda ska straffen vara?”, ”Det ineffektiva dödsstraffet” och ”Primitiv syn på brottslingar”.
Se även Mårten Schultz och Jakob Heidbrink om nämndemän.

Written by Niclas Berggren

18 april 2009 at 13:01

Är prygelkritik islamofobi?

Du kan se en video av en flicka som pryglasThe Guardians hemsida. Det är svårt att inte finna detta straff för umgänge med en man extremt upprörande. Men vad säger Andreas Malm, aktuell med boken Hatet mot muslimer? Har man rätt att kritisera talibanernas av islam inspirerade rättstillämpning?

Se även det tidigare inlägget ”Är jag islamofob?”
Media: DagenDN, SvD1, SvD2

Written by Niclas Berggren

2 april 2009 at 23:21

Hårdare fängelser och återfall i brott

46442359_cf7bc5c5d2Det här med brott och straff är inte helt okomplicerade saker. Även om många studier* finner att hårdare straff minskar brottsligheten, finns det studier som tyder på motsatsen. I ”Do Harsher Prison Conditions Reduce Recidivism?” undersöker Keith Chen och Jesse Shapiro om tuffare fängelsevillkor minskar återfallsbrottsligheten:

We find no evidence that harsher confinement conditions reduce recidivism. If anything, our estimates suggest that moving an inmate over a cutoff that increases his assigned security level from minimum to above-minimum security tends to increase his likelihood of rearrest following release.

Allmänheten tycks alltid bli upprörd när de får veta att fångar har diverse förmåner i fängelserna. Men om det visar sig att hårdare fängelsevillkor generar fler återfallsbrott, kan det utgöra en grund för att ifrågasätta hårdare villkor.** 

________________

*Se referenser i de tidigare inläggen ”Brott och straff” samt ”Har Alvendal rätt om brott och straff?”.
**Det är dock fortfarande så att hårdare fängelsevillkor kan reducera brottsligheten i stort genom en avskräckande effekt, vilket denna studie indikerar är fallet. Vad Chen och Shapiros resultat gör är att komplicera bilden och introducera trade-offs. Även om hårdare fängelsevillkor reducerar nettobrottsligheten, kan de öka vissa typer av brottslighet.

Written by Niclas Berggren

28 december 2008 at 12:21

Kristendomens konstruktion av fri vilja

nietzsche2I Götzendämmerung skriver Friedrich Nietzsche:

Today we no longer have any tolerance for the idea of ”free will”: we see it only too clearly for what it really is — the foulest of all theological fictions, intended to make mankind ”responsible” in a religious sense — that is, dependent upon priests. … And there is in our eyes no more radical opposition than that of the theologians, who continue to infect the innocence of becoming by means of the concepts of a ”moral world-order,” ”guilt,” and ”punishment.” Christianity is religion for the executioner.

Ja, utan fiktionen om fri vilja krackelerar den kristna religionen. Utan fri vilja ingen skuld; utan skuld inget helvetesstraff; utan helvetesstraff inget behov av fräslning och Jesus som offerlamm. Dags för dekonstruktion! Och varför inte börja på julafton?

Se de tidigare inläggen ”Människan har inget ansvar” och ”Kan hämndbegäret inte tämjas?” samt “Det förkastliga begreppet synd”, “Ayn Rand om arvssynden”, “Barndopets hemska grund” och “Jesus är en domare”.

Written by Niclas Berggren

24 december 2008 at 12:00

Fransk insikt om brott och straff

Michel Foucault:

Logically, a crime that one knew for certain to be the last would not need to be punished.*

*S. 28 i ”The Punitive Society”, från Ethics: Subjectivity and Truth.
Se även det tidigare inlägget
”Hur kan straff motiveras?”

Written by Niclas Berggren

24 december 2008 at 7:43

Kristen grymhet mot djur

Slaktad gås

Slaktad gås

Bibelkännare vet att Jesus inte utmärkte sig som någon djurvän (t.ex. orsakade han grisars drunkningsdöd helt i onödan, enligt Lukas 8:26—39). Det finns andra kristna som är lika kallsinniga mot djur. Idag är det Mårtens afton, och en dansk kollega berättade bakgrunden till att gås äts denna dag:

Ifølge overleveringen ønskede Skt. Morten ikke at være biskop. Han gemte sig i et skur fyldt med gæs, men de skræppede op og afslørede ham. Han blev således biskop mod sit ønske og indførte samtidig 11. november som officiel gåse-slagtedag, som i Danmark er Mortensdag. Denne historie er således grunden til, at man i Danmark traditionelt spiser gås eller and Mortens aften den 10. november.

De stackars gässen klandrades alltså för att en gås en gång betedde sig på ett sätt som ett visst ”helgon” inte gillade. Mönstret känns igen i kristendomen mer allmänt. Att klandra efterlevande generationer för något en anfader har gjort är grunden för det kristna dopet, som alltså grundas på den bisarra idén om arvssynd. Gässen ska straffas, liksom människorna, för förfäders förbrytelser. I det ena fallet i slakteriet, i det andra fallet i helvetet.

En mycket obehaglig religion, den kristna. Ingen gås för mig idag, tack!

Media: SvD

Written by Niclas Berggren

10 november 2008 at 8:32

Har Alvendal rätt om brott och straff?

kristinaaDen moderata ordföranden i polisstyrelsen i Stockholm Kristina Alvendal föreslår hårdare straff för de brottslingar som begår flest brott:

De är få, men de står för största delen av de brott som polisen kallar för mängdbrott. Dit hör till exempel narkotikabrott, stöld, brott mot knivlagen, olaga hot och snatteri. I Stockholm handlar det om ett hundratal personer som är välkända av polisen.
–Fick vi bort dem från gator och torg skulle vi minska vardagsbrotten med 50 procent, konstaterar Kristina Alvendal.

Hon möter dock mothugg från diverse kriminologer, som ifrågasätter om hårdare straff minskar brottsligheten. Ett flertal studier visar dock att kriminologernas slutsats är tveksam.

Till dessa studier kan läggas den färska italienska studien ”The Deterrent Effects of Prison: Evidence from a Natural Experiment”:

Based on a unique data set on post-release behaviour of former inmates, we find that an additional month in expected sentence reduces the propensity to recommit a crime by 1.24 percent: this corroborates the general deterrence hypothesis. However, this effect depends on the time previously served in prison: the behavioural response to an additional month of expected sentence decreases with the length of the prison spell.

Studien säger alltså att det finns en allmänt avskräckande effekt av ett längre förväntat straff men också att denna effekt försvinner för dem som tidigare har haft längre straff än sex år.

Till detta kommer effekten på brottslighet av den fysiska inlåsningen, vilken Alvendal lyfter fram, och som kan förväntas styrka ett negativt samband, t.ex. enligt Steven Levitt i ”The Effect of Prison Population Size on Crime Rates”:

Using prison overcrowding litigation as an instrument for changes in the prison population, this paper attempts to estimate the marginal productivity of increased incarceration in reducing crime. The estimates obtained are two to three times larger than the conventional wisdom. The results are robust across all of the crime categories examined. Incarcerating one additional prisoner reduces the number of crimes by approximately fifteen per year, a number in close accordance with the level of criminal activity reported by the median prisoner in surveys.

Media: SvD1, SvD2

Written by Niclas Berggren

6 november 2008 at 10:24

Äktenskapets beskyddare

Den kristna kampanjen Bevara äktenskapet håller sig aktiv, darrande av rädsla och upprördhet inför de vedermödor som kommer att drabba vårt land när äktenskapsbalken görs könsneutral. Homos? Ingå äktenskap? No way! Där tar det kristna kärleksbudskapet slut.

Nå, kampanjen har faktiskt en förebild i gudinnan Fricka, äktenskapets beskyddare. Hon kräver räfst och rättarting när människor avviker från den sanna äktenskapsläran i Richard Wagners storslagna musikdrama Die Walküre. Och hon får sin vilja igenom: hennes man, guden Wotan, ser till att Siegmund dödas. Jag tror dock inte att Bevara äktenskapet kommer att få sin vilja igenom. Då kanske deras gud (som de kallar Jahve, inte Wotan) straffar Sverige?*

______________________

*Måhända blir straffet mildare om civiläktenskap införs istället: t.o.m. en katolsk biskop föreslår ju det!

Written by Niclas Berggren

3 november 2008 at 10:39

Hur kan straff motiveras?

Om vi inte har fri vilja, vilket jag anser att vi inte har, är vi inte heller i genuin mening moraliskt ansvariga för våra handlingar. Då blir frågan hur det går att motivera att brottslingar straffas. Filosofiprofessorn Derek Pereboom för ett resonemang om detta med utgångspunkt i en analogi:

A view that would work draws an analogy between crime prevention and quarantine. Ferdinand Schoeman (1979) argues that if we have the right to quarantine people who are carriers of severe communicable diseases to protect society, then we also have the right to isolate the criminally dangerous to protect society. Schoeman’s claim is true independently of any legitimate attribution of strong accountability. If a child is infected with the Ebola virus because it has been passed on to her at birth by her parent, quarantine may nevertheless be justified. By analogy, suppose that someone poses a known danger to society by having demonstrated a sufficiently strong tendency to commit murder. Even if he is not in general a strongly accountable agent, society would nevertheless seem to have as much right to detain him as it does to quarantine a carrier of a deadly communicable disease who is not responsible for being a carrier.

Jag finner denna karantänsyn tilltalande. Till den kan dessutom läggas att straff har en avskräckande effekt, vilket utgör ytterligare en motivering till bestraffning även utan genuin moraliskt ansvar. Båda dessa grunder för straff tycks mig rationella, till skillnad från den primitiva syn som säger att det är rätt att straffa för att utkräva hämnd.

Written by Niclas Berggren

25 september 2008 at 8:33

Att ångra ett brott

En sak jag tycker om med rättssystemet är att det uträttar sina sysslor utan att bry sig om människors inställning. Har man gjort x så utmäts straffet y, oavsett om ett brottsoffer är upprört och oavsett om en gärningsman visar prov på ånger.

Detta med ånger kan man betrakta från två utgångspunkter. I det ena fallet finner jag det tilltalande, i det andra inte. Den första utgångspunkten är att se ånger som ett uttryck för en ändrad inställning hos en gärningsman, vilket kan tolkas som en minskad sannolikhet för fler brott från denne framöver. Utmärkt. Den andra utgångspunkten är att se ånger som en personlig upprättelse för brottsoffret. ”Om han bara kunde ångra sig, då blir effekten av hans brott något mer uthärdlig. Om han bara kunde be om förlåtelse.” Detta förstår jag inte alls. Effekten av brottet har redan inträffat. Inget blir bättre på ett personligt plan av att någon ångrar sig. Pernilla Hellgrens pappa verkar hålla med mig.

Men i ingetdera fallet anser jag att straffutmätningen ska påverkas av uttalad ånger. Detta må uppfattas som cyniskt, men hur kan man lita på uttalad ånger? Om gärningsmannen vet att straffet reduceras om han ber om förlåtelse e.d. finns det väl ingen som inte skulle be om förlåtelse?

Jo, kanske en: Meursault, huvudpersonen i Albert Camus roman The Outsider. Åklagaren går till angrepp:

”‘Has he even expressed any regrets? Never, gentlemen. Not once in front of the examining magistrate did he show any emotion with regard to his abominable crime.’ At that point he turned towards me, pointed his finger at me and went on showering me with accusations without me really understanding why. Of, course I couldn’t help admitting that he was right. I didn’t much regret what I’d done. But I was surprised that he was so furious about it. I’d have liked to explain to him in a friendly way, almost affectionately, that I’d never really been able to regret anything.”

Jag föredrar den ärliga sortens brottsling framför hycklande snyftare. Och det borde brottsoffer också.

Written by Niclas Berggren

21 juli 2008 at 21:08

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 138 andra följare

%d bloggers like this: