Nonicoclolasos

Archive for the ‘välfärd’ Category

Kritik mot sociala välfärdsfunktioner

Jag hittade häromdagen en av de första uppsatser jag skrev som doktorand, för snart 20 år sedan. Den handlar om sociala välfärdsfunktioner och heter ”A Critical Assessment of the Social Welfare Function”. Inte minst lyfter jag fram ekonomipristagaren James Buchanans kritik mot användande av denna teoretiska konstruktion. Jag roas lite av mitt dåvarande sätt att skriva, och jag håller inte med mig själv i allt jag skriver, men det finns en kärna i uppsatsen som jag fortfarande sympatiserar med. Jag har heller aldrig använt mig av en social välfärdsfunktion i min forskning. Läs gärna och se vad du tycker om argumentationen.

Jag bjuder här på ett stycke ur uppsatsen:

Written by Niclas Berggren

31 maj 2011 at 5:01

Tino om invandring

Jag välkomnar Tino Sanandajis inlägg i debatten om hur liberaler ser och bör se på invandring. Det finns mycket att säga om hans argumentation — här vill jag begränsa mig till en del av den, nämligen hans huvudargument, att liberaler bör motsätta sig invandring från utvecklingsländer eftersom den kommer att leda till en större välfärdsstat med stora kostnader för svenskar. Jag gör det genom att först modifiera tre citat från hans artikel, där jag har bytt ut ”invandring” mot ”kvinnlig rösträtt” och där jag markerar mina förändringar med fetstil:

Jag menar tvärtom att liberaler inte av rent principiella skäl ska känna sig tvingade att försvara kvinnlig rösträtt.

Viktigast av allt är dock att välfärdstaten troligen kommer att stärkas av kvinnlig rösträtt

Kvinnlig rösträtt i den verklighet vi lever i gynnar förstås kvinnor, men minskar både levnadsstandard och frihet i Sverige. Klassisk liberalism skiljer sig från socialism genom att det ger manliga medborgare moralisk rätt att i en sådan intressekonflikt agera efter sitt egenintresse.

Varför har jag modifierat citaten på detta sätt? Av följande skäl: Precis som invandrare från utvecklingsländer medför en större välfärdsstat, medför kvinnlig rösträtt en större välfärdsstat. Precis som det finns ett vänstergap hos invandrare, finns det ett vänstergap hos kvinnor. De utgångspunkter som Tino använder för att argumentera mot invandring från utvecklingsländer gäller alltså även för kvinnlig rösträtt. Min fråga till Tino blir därför: Hade det varit bättre om kvinnlig rösträtt inte hade införts i Sverige? Bör kvinnlig rösträtt avskaffas? Om inte, varför är argumentet att ”x medför ökade kostnader genom expanderad välfärdsstat” giltigt som argument mot invandring men inte mot kvinnlig rösträtt?

Se även mina inlägg ”Egoistiskt invandringsmotstånd”, ”Invandring och offentlig sektors storlek””Bör libertarianer välkomna fri invandring till välfärdsstaten?” och ”Ska stater ses som klubbar?”. Tino har även skrivit om sin argumentation på sin blogg.

Written by Niclas Berggren

16 april 2011 at 6:31

Fattiga barn i Sverige

I ett blogginlägg visar Tino Sanandaji intressant statistik över barnfattigdomens utveckling i Sverige:

Tino ger bl.a. följande kommentar:

The leader of the Social Democrats said ”Child poverty shall be combated every day and with all available means!” One fool-proof method would be slowing the importation of tens of thousands of more poor people every year until he has solved child poverty among Swedes and immigrants already here.

Då jag är allmänt skeptisk till ett egoistiskt invandringsmotstånd fick detta resonemang mig att undra följande: Är den intressanta frågan inte om dessa invandrarbarn får det absolut bättre jämfört med att växa upp i sina hemländer? De må vara fattiga i Sverige men mindre fattiga än om de inte hade kommit hit. Det talar för en fortsatt generös invandringspolitik, enligt min uppfattning, även om antalet absolut fattiga barn i Sverige därigenom ökar. För övrigt torde problemet med absolut barnfattigdom i hög grad ha att göra med svårigheter för föräldrarna att komma in på arbetsmarknaden, vilket delvis torde ha att göra med diskriminering men vilket också beror på sådant som utbildning, ingångslöner och anställningsskydd. Min poäng är dock att jag även välkomnar invandring i en situation där detta problem med svårigheter att komma in på arbetsmarknaden kvarstår, eller för den delen om ett inträde på arbetsmarknaden är förknippat med fortsatt fattigdom, då barnen trots allt får det absolut bättre av att komma till Sverige.

Men jag kom också att undra följande: Är personer som betonar relativ (istället för absolut) fattigdom som den centrala typen av mått mindre benägna att välkomna invandrarbarn till Sverige? Det som får mig att tro det, även om de är lika oegoistiska som dem som välkomna invandrarbarn därför att deras absoluta fattigdom därigenom minskar, är att eftersom invandrarbarnens relativa fattigdom kan vara större i Sverige än i hemländerna, blir deras välfärd (eller lycka), som enligt dessa personers uppfattning i huvudsak påverkas av relativa jämförelser, mindre trots att deras absoluta fattigdom minskar, varför det ligger i barnens eget intresse att inte komma hit. De som betonar lyckans relativa grund kan därför i hög grad hamna på samma linje som de som motsätter sig invandring.

Written by Niclas Berggren

28 mars 2011 at 14:54

Om det blir straffbart att inte gripa in

Mårten Schultz tar en närmare titt på den kritik som har framförts mot förslaget om en s.k. civilkuragelag, att det ska bli straffbart att underlåta att gripa in i ett läge där man kan göra gott utan större kostnad för en själv. Jag finner särskilt ett filosofiskt resonemang intressant:

Kritikerna mot civilkuragelagstanken, ofta från liberalt håll, säger så här: Det finns en grundläggande skillnad mellan att förbjuda aktiva handlingar – som att dränka någon  - och att förbjuda frånvaron av handlingar – som att inte ingripa när någon drunknar. När det gäller aktiva handlingar är det moraliskt motiverat att kriminalisera sådana om de skadar någon. … Faktum är att det inte går att ens formulera ett orsaksbegrepp som gör skillnad mellan det aktiva och det passiva. En underlåtenhet kan mycket väl vara en orsak till en skada, såväl juridiskt som filosofiskt. Även frånvaron av en handling kan skada någon. … En underlåtenhet är frånvaron av ett påbjudet handlande. Det finns anledning att påminna om att underlåtenhet bara är ett ord, en etikett, som vi sätter på frånvaron av ett handlande som är klandervärt – ur moralisk eller juridisk synvinkel. Det som vi benämner som en underlåtenhet kan i princip alltid omformuleras som en klandervärd handling. Underlåtenhetsformuleringen: ”Mamman underlät att ge sin dotter tillräckligt med mat och denna underlåtenhet orsakade att barnet svalt ihjäl” kan lätt ersättas med en formulering i aktiva termer som tar sikte på samma händelse: ”Mammans slarv med att tillse att dottern fick tillräckligt med mat orsakade att barnet svalt ihjäl”.

Jag är här inte ute efter att diskutera den liberala kritiken eller Mårten Schultz motargumentation. Det jag vill fråga är: Om underlåtenhet är att betrakta som en handling för vilken man kan klandras, vad blir implikationen för välfärdspolitik och -beteende? Som Peter Singer påpekar kan vi rädda liv genom att överföra resurser till fattiga runt om i världen. Är det inte så att Schultz resonemang implicerar att det är lika klandervärt att inte ge en gåva som räddar liv som att själv döda någon? Och att den som underlåter att ge en sådan gåva bör dömas lika hårt i domstol som en som aktivt dödar? Stämmer denna min tolkning av hans syn och, om den gör det, gör denna implikation hans synsätt frånstötande? (Jag har tidigare intresserat mig för en snarlik fråga: Föreligger en moraliskt relevant skillnad mellan att döda och att låta dö?)

Written by Niclas Berggren

26 mars 2011 at 5:01

Publicerat i etik, filosofi, moral, välfärd

Gäller Wagners lag?

Nej, jag talar inte om komponisten Richard Wagner utan om dennes landsman, nationalekonomen Adolph Wagner, som formulerade en lag om sambandet mellan ekonomiskt välstånd och offentlig sektors storlek. Lagen säger att de offentliga utgifterna växer snabbare än BNP och att de offentliga utgifternas andel av BNP därför stiger med tiden. Orsakerna kan t.ex. vara att i takt med ökat välstånd efterfrågar människor mer offentligt finansierad välfärd och att administration blir allt kostsammare i en större ekonomi.

Vid en hastig anblick tycks Wagners lag gälla i många länder och tidsperioder — men en färsk studie av Dick Durevall och Magnus Henrekson, ”The Futile Quest for a Grand Explanation of Long-Run Government Expenditure”, visar att den inte alltid gäller:

According to our main results, Wagner’s Law does not hold in the long run, although the data are consistent with Wagner’s Law between roughly 1860 and the late 1960s in Sweden, and the 1970s in the UK. This can be traced to the formation of the modern public sector, including the introduction of public education, health care, and so forth. Yet Wagner’s Law did not hold during the initial industrialization phase (before 1860), or during recent periods.

En möjlig förklaring kan vara politisk: väljare röstar på politiker som önskar begränsa skattekvoten och den offentliga sektorns relativa tillväxt. Det kan t.ex. vara så att en ekonomisk kostnad inträder när staten når en viss nivå, i termer av negativa incitamentseffekter av beskattning, som kan få politiker att sluta expandera statens omfattning i allt snabbare takt.

Addendum: Adolph Wagner föddes på denna dag för 176 år sedan.

Written by Niclas Berggren

25 mars 2011 at 5:39

Bör libertarianer välkomna fri invandring till välfärdsstaten?

Regeringen har kommit överens med Miljöpartiet om migrationspolitiken. Bl.a. innebär den att nya grupper ska få tillträde till vissa av välfärdsstatens förmåner, såsom sjukvård och skola. En intressant fråga är hur libertarianer ställer sig till denna reform — eller, mer allmänt, till frågan om fri invandring till välfärdsstaten. Å ena sidan brukar libertarianer betona vikten av frihet för människor att röra sig; å andra sidan brukar de motsätta sig välfärdsstaten.

Kan effekten av att låta många fler ta del av den svenska välfärdsstatens förmåner tänkas tilltala libertarianer? Ja, jag kan tänka mig två för libertarianer tilltalande scenarier.

  1. Skattekvoten hålls oförändrad, liksom de totala förmånerna, som dock delas av fler (ett antal icke-svenskar har kommit till). Välfärdsstatens omfattning är då oförändrad, men förmånerna per capita är mindre. Jag har svårt att se att en libertarian kan finna detta problematiskt: om välfärdsstaten är illegitim till att börja med, varför ska nationalitet alls vara relevant för vilka som får ta emot medel? Libertarianer brukar anse nationella gränser och nationalitet godtyckliga och oönskade. I detta scenario består välfärdsstaten till en början, eftersom den inte kostar mer, men man kan tänka sig att de svenska skattebetalarna efter hand blir ovilliga att betala till icke-svenskar (en inställning som libertarianer i och för sig inte delar) och röstar på personer som begränsar välfärdsstaten, med fallande skattekvot som följd. Detta borde libertarianer gilla.
  2. Skattekvoten exploderar, eftersom förmånerna per capita hålls oförändrade med många fler förmånstagare. Att människor tvingas betala mer till staten för att öka välfärdsutgifterna ogillas förvisso av libertarianer, men å andra sidan leder en snabbt ökande skattebörda troligen svenskarna att vilja minska välfärdsstaten kraftigt genom lägre förmåner per capita. Detta gillar också libertarianer. Att mottagarna i hög grad är icke-svenskar kan utgöra motivation i denna process.

Den centrala mekanismen i båda scenarierna är att svenskar är mindre benägna att bidra till icke-svenskars försörjning. Denna attityd är förvisso, som jag anför i scenarie 1 ovan, inte i linje med sedvanligt libertarianskt tänkande, men libertarianskt tänkande kan ändå ta den som en given realitet och se vad den implicerar. Nå, är då detta en realistisk utgångspunkt? Ja, i viss mån, i alla fall. Den nya studien ”Ethnic Diversity and Preferences for Redistribution” finner nämligen i sammanfattning följande:

I den här uppsatsen undersöker vi om invandring påverkar individers preferenser för omfördelning. Resultaten av undersökningen tyder på att en högre andel utländska medborgare i kommunen, på grund av ökad flyktinginvandring, leder till att kommuninvånarna blir mer negativa till omfördelning mätt som preferenser för sociala bidrag

Därmed inte sagt att invandring skulle leda till radikala minskningar av välfärdsstaten — vilket gör att jag inte kan uppskatta några exakta sannolikheter för scenarierna ovan. Men om man som libertarian anser något av dem sannolikt, bör man, menar jag, kunna tänka sig ett jakande svar på rubrikfrågan. Tino Sanandaji argumenterar med kraft för motsatt hållning; han verkar härvidlag mest argumentera mot Mattias Svensson. Här finns onekligen olika ståndpunkter, alla tre intressant nog med någon typ av libertariansk grund, att fundera på.

Not: Jag har inte redogjort för min egen normativa uppfattning utan vill bara lansera tänkbara resonemang. Media: SvD, DN, Svt, Thomas Gür.

Written by Niclas Berggren

4 mars 2011 at 5:15

Problem med pengar till kommunerna

Under krisen och valrörelsen höjdes många röster för ännu större bidrag från staten till kommunerna. Argumentet för verkade vara att sådana bidrag skulle öka sysselsättningen inom de välfärdsproducerande områdena (skola, vård, omsorg). Problemet är bara att det är svårt att tillse att pengarna går just till det ändamålet. De kan istället gå till tjänstemän och administrativ verksamhet; eller så kan medel av detta slag användas till att låna mindre eller betala av på skulder. Just det senare finner John Cogan och John Taylor belägg för när det gäller stimulanspaketet från den federala regeringen i USA. Se detta talande diagram:

De skriver:

The bottom-line is the federal government borrowed funds from the public, transferred these funds to state and local governments, who then used the funds mainly to reduce borrowing from the public. The net impact on aggregate economic activity is zero, regardless of the magnitude of the government purchases multiplier.

Resultat som dessa kan vara värda att beakta nästa gång det krävs mer pengar från staten till kommunerna. Inte därför att det nödvändigtvis blir som resultaten ovan visar utan därför att det mycket väl kan bli så. Frågan är, mot denna bakgrund, om det inte finns bättre sätt att använda pengarna på, där risken för utebliven stimulans är mindre. Skattesänkningar kanske?

Written by Niclas Berggren

19 december 2010 at 6:19

Ger religion marknadsliberalism?

Att religion påverkar såväl ekonomi som politik är inte någon nyhet. En ny studie, ”Religion, Income Inequality, and the Size of Government”, antyder att denna påverkan kan vara av ett slag som kan glädja marknadsliberaler. Deras teoretiska resonemang kan uttryckas så här:

The role of religion in influencing people’s giving attitudes has an important politico-economic implication: Keeping all else equal, religious individuals would prefer to make their financial contributions to collective goods privately and voluntarily rather than through mandatory means. As such, when compared with secular individuals, religious individuals on average are likely to prefer lower levels of spending by the state (be it on public goods or redistribution), as this increases their disposable income out of which voluntary donations are to be made. If policy outcomes reflect variation in citizen preferences, then we can also expect countries with higher levels of religiosity to have lower levels of government taxation and spending. Put differently, we can expect the size of the government to be smaller in countries with higher levels of religiosity.

Empiriskt finner de följande:

[W]e find that there is a significant positive correlation between religiosity and income inequality across a wide spectrum of countries including both advanced and less advanced countries. We next show that there is a negative correlation between religiosity and state welfare spending … However, we go beyond these studies and show that a negative correlation is also present between religiosity and total government spending as well as between religiosity and government spending excluding spending on welfare. This finding suggests that the religious might have an inherent preference for a smaller state and that a smaller welfare spending observed in more religious countries documented by these studies is just a manifestation of this more general outlook.

Således föreligger ett dilemma för en liberal ateist (det finns fler!), medan en liberal socialist mer enkelt kan avvisa religionen som negativ även på det ekonomisk-politiska området. Detta resultat kan för övrigt relateras till ekonomipristagaren James Buchanans uppfattning, att religionens nedgång kan bidra till att förklara efterfrågan på en stor välfärdsstat. Utan en trygg gud som tar hand om dem, vänder sig människor till staten.

Written by Niclas Berggren

3 november 2010 at 5:28

Varför förbättrar inte socialdemokrater välfärden?

Socialdemokraterna attackerar regeringen för att ha sänkt skatterna med 100 miljarder kr. Antag att socialdemokrater har fått 25 procent av dessa sänkningar, dvs. 25 miljarder kr eller 6,25 miljarder kr per år. Vad hindrar dessa från att koordinera ett givande av denna summa till vad socialdemokrater kallar välfärdssatsningar? Om samhället har blivit hemskt pga. skattesänkningar istället för välfärdssatsningar, varför gör inte de som tycker så något åt saken själva? För den delen kan de ge ännu mer, om de föredrar en riktigt hög skattekvot.

Socialdemokraterna kan inrätta ett välfärdskontor (SOVÄK) som räknar ut vad var och en som så önskar ska betala, sedan kan de erbjuda autogiro för en månatlig penningöverföring (kanske motsvarande jobbskatteavdraget). Därefter kan välfärdsexperterna Thomas Östros och Ylva Johansson bestämma hur pengarna ska användas. Skulle inte samhället, givet socialdemokratisk retorik, bli mycket bättre av ett sådant här frivilligt omfördelningssystem?

Varför gör de inte detta? Som professor Saul Smilansky anför i ”On Practicing What We Preach”, publicerad i American Philosophical Quarterly:

But one cannot, as a rule, avoid living according to one’s principles, when one is preaching their implementation, just because others do not join.

Om det gäller på individnivå torde det gälla i ännu högre grad för en stor grupp i samhället, såsom alla socialdemokrater. Det de väljer att göra med sina skattesänkningar får stor effekt på hela samhället.

Se även inläggen ”Hycklar Göran Persson?” och ”Är rika socialister inkonsekventa?”.

Written by Niclas Berggren

29 augusti 2010 at 4:56

Publicerat i politik, skatt, välfärd

Rödgrön retorik om välfärd

Valrörelsen har dragit igång, och två besked från de rödgröna idag finner jag intressanta:

  1. ”Hur mycket än alliansen kommer att lägga på välfärden – de rödgröna kommer att lägga 12 miljarder mer.” Min undran: Vad händer om Alliansen lovar att toppa alla de rödgrönas satsningar på välfärden med 12 miljarder kronor? Det här är ju spelteori!
  2. ”Pengarna ska satsas på kommunerna under två år.” Min undran: Är det seriöst att hävda att ökade statsbidrag till kommunerna leder till högre välfärd? Andreas Bergh och Henrik Jordahl rapporterar: ”En studie av Dahlberg, Lundqvist och Mörk (2008) vid Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU) ger skäl att vara tveksam till effekten av ökade statsbidrag till kommunerna. Forskarna studerar tidsperioden 1996 … till 2004, och finner att ökade statsbidrag till kommunerna endast har haft en signifikant positiv sysselsättningseffekt på en grupp: antalet anställda i den centrala kommunala administrationen. Någon effekt på antalet anställda i barnomsorg, äldreomsorg eller skola tycks inte finnas.”

Som sagt, valrörelsen är igång, vilket gör det viktigt att granska och analysera ekonomisk-politiska utspel.

Media: SvD, DN, Expr.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

3 juli 2010 at 13:20

Publicerat i bidrag, ekonomi, politik, välfärd

Ska den svenska välfärdsstaten exporteras?

Många tycker om den svenska välfärdsstaten. Så har säger t.ex. Assar Lindbeck:

[I]ndeed, it is largely because of various positive long-term consequences of welfare-state arrangements that I have often described the modern welfare state as ”a triumph of modern civilisation.”

Som Andreas Bergh argumenterar för i sin bok Den kapitalistiska välfärdsstaten har dessutom Sverige kunnat växa och fungera väl ekonomiskt i närvaro av en stor välfärdsstat. Om nu välfärdsstaten medför fördelar av diverse slag, ska andra länder kopiera den svenska modellen? Det är inte säkert. Se Andreas Bergh och docenten i sociologi vid Stockholms universitet Lotta Stern kommentera saken i denna färska video:

Om den svenska modellen exporteras till USA bör den nog, i den mån Bergh och Stern har rätt, begränsas till delstater med hög tillitsnivå (t.ex. i New England).

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

23 juni 2010 at 11:20

Publicerat i staten, tillit, USA, välfärd

Överlever välfärdsstaten?

För att en välfärdsstat ska kunna överleva på sikt torde det krävas att medborgarna är beredda att betala för den. En schweizeisk studie, ”Is the Welfare State Sustainable? Experimental Evidence on Citizens’ Preferences for Redistribution”, finner följande:

The major finding of the paper, however, is that estimated average WTP [willingness to pay] is maximum at 21% of GDP devoted to redistribution, clearly below the current value of 25%. Moreover, this value differs importantly depending on attitudes toward the desirable amount of redistribution and the government’s role in dealing with inequality. Thus, there is reason for concern with regard to the sustainability of the Swiss welfare state.

Tre reflexioner:

  • Bör välfärdsstatens storlek motsvara den genomsnittliga betalningsviljan för den?
  • Spelar den genomsnittliga betalningsviljan nödvändigtvis någon större roll för välfärdsstatens överlevnad, med tanke på att de med låg betalningsvilja kan utgöra en minoritet som kan köras över i parlamentet?
  • Är den genomsnittliga betalningsviljan för den svenska välfärdsstaten större eller mindre än dess faktiska omfattning idag?

Written by Niclas Berggren

27 april 2010 at 11:45

Vad menas med konsumenters välfärd?

Bryan Caplan:

For the past few years, social scientists have been arguing over the One True Measure of consumer welfare. Most economists still cling to the Demonstrated Preference Standard: If A buys X, then X makes A better off by definition. Psychologists and psychologically-minded economists have been pushing the Happiness Standard: If A buy X and feels happier as a result, then and only then is A better off.

I think both standards have some merit. But I’d like to suggest a middle way. I call it the Consumer Satisfaction Standard.  According to this standard, if A buys X, and would do so if he had the chance to make the decision over again, then X makes A better off.

Innovativt. Jag gillar ansatsen därför att den innefattar respekt för individuella val och revealed preference trots att individer, enligt eget förmenande, ibland begår misstag. Om vi kan lära av misstag är misstag ofta mindre problematiska, i ett dynamiskt perspektiv, och ånger fyller därvidlag en funktion.

Written by Niclas Berggren

15 mars 2010 at 12:05

Publicerat i ånger, konsumtion, välfärd

Egoistiskt invandringsmotstånd

Antag att beslutsfattare i Sverige funderar på att ta emot 100 000 invandrare och att samtliga, om de kommer hit, med hög sannolikhet beter sig på sätt som de flesta svenskar ser som negativa. De kan t.ex. förväntas ägna sig åt kvinnlig omskärelse, religiös indoktrinering samt diskriminering av kvinnor och homosexuella. Utgör det skäl för svenskar att motsätta sig denna invandring? Det beror på. Om svenskarna är gruppegoister och enbart bryr sig om sin egen grupps välmående är det måhända rimligt för dem att göra det. Men enbart om det är klart att beteenden av det här slaget faktiskt skulle drabba svenskarna, och den grad i vilken det skulle ske är i högsta grad oklar.

Nå, om svenskarna inte värderar svenskars välmående högre än andra människors är det i vilket fall knappast rimligt för dem att motsätta sig denna invandring. Varför då? Jo, om de 100 000 potentiella invandrarna bor kvar i sina hemländer är sannolikheten hög att de i ännu högre grad ägnar sig åt de beteenden som de flesta svenskar ser som negativa. Dvs. fler människor i världen som helhet drabbas av det negativa beteendet om invandringen inte sker. Detta eftersom såväl lagar som normer i hemländerna i högre grad bejakar och tillåter dessa beteenden. Om de 100 000 kommer till Sverige hindras vissa beteenden av svensk lagstiftning och andra beteenden, särskilt på sikt, av svenskars normer, som kan påverka invandringsfamiljerna, särskilt framtida generationer.

Två möjliga invändingar:

  • ”Det är tvärtom svensk lagstiftning och svenskars normer som kommer att anpassa sig.” Ja, detta kan förstås inte helt uteslutas, men jag ser det som ytterst osannolikt att så sker i sådan grad att lagar och normer är lika bejakande som i hemländerna. Finns det något politiskt parti i Sverige som vill införa sharialag i Sverige t.ex.?
  • ”Det kan hända att beteendena förekommer i ökad utsträckning efter invandring.”  Ja, det är inte omöjligt. T.ex. skulle invandrare kunna tänkas radikaliseras när de befinner sig i ett kulturellt annorlunda, främmande land, för att tydligare känna anknytning till ursprungskulturen. Förvisso är detta scenario möjligt, men jag tror att det är mycket ovanligt.

Följaktligen anser jag, som världsmedborgare, att det är ett dåligt argument mot invandring att den kan medföra beteenden som ”vi” ogillar. Notera att jag inte säger att invandrare i allmänhet ägnar sig åt beteenden som de flesta svenskar ogillar – jag säger bara att om de gjorde det skulle inte ens det utgöra ett avgörande skäl för att motsätta sig invandring för någon som inte är egoist-nationalist.

Se även inlägget ”Tänk om Sverigedemokraterna har rätt”.

Written by Niclas Berggren

3 januari 2010 at 14:20

Fildelningens välfärdseffekter

Detta kanske kan vara av intresse för Moderaterna, som är på väg att tänka om i frågan om upphovsrätt. Fildelning (från person till person, s.k. P2P) minskar skivbolagens vinster, men den innebär också större spridning av nyttohöjande musik. En ny studie, ”Piracy on the Internet: Accomodate It or Fight It? A Dynamic Approach”, finner att fildelningen utgör en samhällsekonomisk nettovinst:

In the comparative static analysis of the model, one of our most important findings is that total welfare is negatively related to the generic cost factor of downloading. … This implies that by making file-sharing more difficult for the consumers, the government is effectively curbing the society from enjoying a high welfare level that P2P technology would generate.

Frågan är väl hur incitamenten att skapa ny musik ter sig med fildelning. Kanske är de trots allt goda?

Se även inläggen ”Splittring om fildelning” och ”Gynnas kreativiteten av långt upphovsrättsskydd?”.

Written by Niclas Berggren

18 december 2009 at 7:05

Varför så få kvinnliga direktörer?

Det är fortfarande relativt få kvinnor i ledande ställning i svenskt näringsliv. Hur kommer det sig, trots att välfärdsstaten ger kvinnor i Sverige mycket stöd? IFN-forskarna Magnus Henrekson och Mikael Stenkula analyserar denna fråga i ”Why Are There So Few Female Top Executives in Egalitarian Welfare States?”, publicerad i Independent Review. Deras förklaring består av flera delar – en som har med institutioner och politik att göra och en av mer psykologisk art.

När det gäller välfärdsstatens ekonomisk-politiska utformning menar de att den är gynnsam för genomsnittskvinnan men knappast för den kvinna som vill göra en toppkarriär:

  • En lång föräldraledighet, som i huvudsak nyttjas av kvinnor, tenderar att orsaka statistisk diskriminering.
  • En subventionerad och i hög grad offentligt producerad barnomsorg är inte särskilt flexibel.
  • Skattekilar gör det alltför dyrt att anlita professionell hjälp i hemmet.
  • Tidig pensionering gör att kvinnor, som kanske har tagit barnledigt, får svårt att hinna avancera karriärmässigt.

Men det finns också, menar de, psykologiska mekanismer som förklarar sakernas tillstånd, t.ex. denna:

[T]he Scandinavian feminists’ interpretation of gender inequality in top positions as a result of severe discrimination and patriarchal structures may be counterproductive. The pessimistic view may be self-fulfilling, sapping potential female executives of enthusiasm and inspiration.

För att fler kvinnor ska lyckas nå toppositioner i näringslivet verkar alltså såväl politiska som psykologiska åtgärder behöva vidtas. Vissa kanske drar slutsatsen att alla tendenser till diskriminering ska bekämpas hårdare genom striktare lagar, hårdare straff och mer resurser till DO och rättsväsendet samt att kvotering behövs. Andra kanske istället förespråkar sänkta inkomstskatter och avdrag för hushållsnära tjänster. (Vad man än tycker om detta avdrag bör man fundera på vad som händer om de rödgröna avskaffar det, som utlovat, dels för karriärkvinnor och dels för de städande kvinnorna.) Nå, i vilket fall finner jag Henrekson och Stenkulas analys, med betoning på incitament och självbild, vara relevant och ett friskt inslag i en rätt fantasilös offentlig diskussion.

Written by Niclas Berggren

3 december 2009 at 11:54

Beror hög tillit på välfärdsstaten?

I de skandinaviska länderna litar människor i hög grad på andra. Sociologen Mikael Rostila anför följande förklaring:

[S]olidaritet genom skattesystemet inom ramen för ett välfärdssamhälle av svenskt snitt leder till mer umgänge, högre tillit och bättre hälsa hos befolkningen.

Denna tes kan emellertid ifrågasättas, enligt en ny studie av nationalekonomerna Andreas Bergh och Christian Bjørnskov, ”Historical Trust Levels Predict Current Welfare State Design”:

[H]istorical trust levels predict several indicators of current welfare state design, including universalism and high levels of regulatory freedom. We argue that high levels of trust and trustworthiness are necessary, but not sufficient, conditions for societies to develop successful universal welfare states that would otherwise be highly vulnerable to free riding and fraudulent behavior. Our results do not exclude positive feedback from welfare state universalism to individual trust, although we claim that the important causal link runs from historical trust levels to current welfare state design.

Dvs. det är mer troligt att hög tillit orsakar välfärdsstaten än tvärtom. När vi litar på varandra vill vi, som det verkar, hjälpa varandra genom statliga arrangemang.

Written by Niclas Berggren

24 november 2009 at 7:18

Publicerat i forskning, staten, tillit, välfärd

Ska statuskonsumtion minskas?

cadillacRobert Frank och andra (se länkar nedan) hävdar att konsumenter bryr sig om status och att det leder till en tävlan med negativa välfärdseffekter. Därför bör staten, anser de, införa progressiva konsumtions- eller inkomstskatter, som dämpar arbets- och konsumtionshetsen, för allas bästa.

Nu visar Kenneth Arrow och Partha Dasgupta, i ”Conspicuous Consumption, Inconscpicuous Leisure”, publicerad i Economic Journal (preliminär gratisversion här), att detta är en förenklad analys:

It is commonly argued that because relative consumption appears to matter to people, they must be involved in a ”rat race”: people work harder and consume more than they would have were optimum public policies in place. But although consuming more today would improve one’s relative consumption now, it would worsen one’s relative consumption in the future. In this article we identify the structure of felicity functions for which the two effects offset each other exactly. The finding goes some way toward explaining why, while household surveys suggest that relative consumption matters, the consumption behaviour of households has not pointed unambiguously to the presence of relative consumption effects.

En lärdom tycker jag är att nationalekonomer bör vara försiktiga med att förespråka policyrekommendationer när den teoretiska grunden är outvecklad och när de empiriska resultaten inte är tydliga i någon viss riktning.

Se även inläggen ”Hur stort hus vill du ha?”, ”Att få det bättre än andra””Ska sport och smink beskattas?”, ”Statustävlan kan gynna miljön””Två typer av egenkärlek” och ”Ett samhälle utan social rörlighet”.

Written by Niclas Berggren

29 oktober 2009 at 11:17

Var har livskvaliteten ökat mest?

FN har släppt den senaste versionen av Human Development Index (HDI), som är tänkt att mäta livskvalitet i olika länder på basis av välstånd, hälsa och utbildning. The Economist skriver:

Of the 116 nations for which there are data, Mozambique has improved the most, scoring almost 50% higher in the 2007 index than it did in 1990. Many other African countries have also seen increases in their quality of life. China has seen its score rise by 27% on the back of strong economic growth.

Här är en figur:

HDI

Det är förstås glädjande att så många afrikanska länder har utvecklats positivt på senare år – det visar att situationen inte är hopplös där.

Se dock Justin Wolfers och Bryan Caplans problematiseringar av HDI som mått.

Written by Niclas Berggren

22 oktober 2009 at 17:39

Olikhet i välfärdsstaten

Hur påverkar etniska skillnader i befolkningen människors inställning till omfördelning? En ny litteraturöversikt av Holger Stichnoth och Karine Van der Straeten, ”Ethnic Diversity and Attitudes Towards Redistribution: A Review of the Literature”, som särskilt tar upp de senaste årens experimentella resultat, fastslår följande:

[A]lthough numerous studies document a negative and statistically significant relationship, most of these studies do not point to a quantitatively important role for ethnic diversity in shaping natives’ preferences for redistribution. In most studies, the association is much weaker than for other factors such as own income (current or expected) or beliefs about the role of effort versus luck in determining this income.

Att inte bara lägga vikt vid statistisk signifikans utan också vid storleken på de skattade koefficienterna är helt i linje med Deirdre McCloskeys och Stephen Ziliaks återkommande råd. Att etniska skillnader spelar roll men en liten roll för stödet för omfördelning är viktigt att klargöra. Personer som vurmar för välfärdsstaten bör därför inte i särskilt hög grad rädas invandring, i alla fall inte av detta skäl.

Written by Niclas Berggren

21 oktober 2009 at 17:21

Vad bestämmer välfärdsstatens storlek?

En faktor skulle kunna vara andelen som tror att människor inkomst beror på tur (snarare än på egen ansträngning och skicklighet):

tur

Källa: Alesina, Alberto, Glaeser, Edward och Sacerdote, Bruce (2001). ”Why Doesn’t the US Have a European-Style Welfare System?” Brookings Papers on Economic Activity, 2: 187–277.

Written by Niclas Berggren

14 oktober 2009 at 17:56

Publicerat i rättvisa, tur, välfärd

Ett samhälle utan social rörlighet

Robert Frank och andra är starkt kritiska mot den statustävlan som pågår människor emellan. Många försöker ta sig upp i samhället genom att jobba lite mer än andra och genom att köpa lite finare saker än andra. Till slut blir nästan alla mindre lyckliga av denna jakt efter en bättre relativ position.

tocquevilleDe Tocqueville klargör att man kan tänka sig ett samhälle utan socioekonomisk rörlighet i vilket statusjakt och strävan efter att få det bättre än andra är mycket svårare att realisera. Will Wilkinson skriver:

When classes are stable over generations, and there is little mobility up or down, conventions that govern class relations become settled, making it easy to know how to behave toward those above and below one’s station. Moreover, when classes are fixed and mobility is limited, there is little anxiety about improving one’s position, since there’s so little prospect for doing so.

Som ett extremfall kan kanske det indiska kastväsendet anföras. Man föds in i en klass och kan inte ta sig ur den, hur mycket man anstränger sig. Jämför detta med ett modernt marknadssamhälle, som USA eller Sverige, i vilket man kan röra sig från en inkomstklass till en annan utan alltför stora problem.

Vilket samhälle är att föredra? Nästan alla i väst svarar nog det senare, troligen även de ekonomer som ser statusjakt som ett stort problem. Det antyder att man i målfunktionen inte bara bör inkludera frånvaro av statusjakt, eftersom sådan frånvaro medför en alternativkostnad. Det torde gälla även mer modesta försök att hindra statusjakt. Om t.ex. entreprenörer motiveras av relativ position, kan kraftigt progressiv beskattning, som syftar till att minska en sådan motivation, leda till en försämrad absolut ekonomisk utveckling.

Se även inläggen ”Ska sport och smink beskattas?””Statustävlan kan gynna miljön” och ”Två typer av egenkärlek”.

Written by Niclas Berggren

4 september 2009 at 12:05

Vad menas med allmänintresse?

Ofta förespråkas en viss politik med argumentet att den ligger i allmänintresset. Men vad menas egentligen med allmänintresse? Används inte detta ord i själva verket ofta för att maskera ett särintresse? Professor Paulo Pereira för ett resonemang* som jag tror kan hjälpa till att klargöra begreppen.

Pereira relaterar allmän- och särintresse till specifika resultat av föreslagen eller förd politik. Han skiljer på fyra typer av utfall:

  1. Paretoförbättringar (ingen förlorar och åtminstone någon får ökad välfärd);
  2. omfördelning som ökar välfärden netto (i regel: några individer förlorar och en stor, allmän grupp av individer får ökad välfärd)**;
  3. omfördelning som inte ökar välfärden netto (i regel: några eller många individer förlorar och små, specifika grupper av individer får ökad välfärd); och
  4. undermåliga utfall (ingen får det bättre och åtminstone någon får lägre välfärd).

Skulle man inte kunna se beslut som innefattar 1 och 2 som ett tillvaratagande av allmänintresset? (Därmed inte sagt att all omfördelning från några till många är exempel på ett allmänintresse, bl.a. därför att sådana åtgärder i vissa fall kan tänkas missgynna de flesta medborgare på sikt, i ett mer dynamiskt perspektiv.) Beslut som innefattar 3 skulle på motsvarande sätt kunna ses som ett tillfredsställande av ett särintresse (men givetvis kan en liten grupp förespråka ett allmänintresse). Beslut som innefattar 4, slutligen, tillgodoser varken allmän- eller särintresse.

Om denna kategorisering godtas (och den förutsätter förstås ett accepterande av nytta eller lycka som giltigt och praktiskt användbart mått på välfärd), blir den intressanta frågan: Hur kan den politiska processen utformas, dels institutionellt och dels i termer av politisk praxis, så att andelen besluten som ligger i allmänintresset maximeras? Och kan du ge exempel på särintressen som framställer sig som ett allmänintresse?

________________________

*Se Pereira, P. T. (2000). ”From Schumpeterian Democracy to Constitutional Democracy”. Constitutional Political Economy, 11(1): 69–86.
**Jämför med Kaldor-Hicks-kriteriet.

Written by Niclas Berggren

25 augusti 2009 at 18:19

Varför ge till välgörande ändamål?

Man kan tänkas vilja ge till välgörande ändamål för att man bryr sig om ändamålen i fråga eller därför att man känner social press att ge. I studien ”Testing for Altruism and Social Pressure in Charitable Giving”, av Stefano DellaVigna, John List och Ulrike Malmendier, undersöks vilket motiv som dominerar:

dörrinsamlingTo distinguish the two types of motivation, we design a door-to-door fund-raising drive in which we vary the ability of households to seek or avoid a solicitor. Some households are informed about the exact time of solicitation with a flyer on the door-knob; thus, they can seek the fund-raiser if giving is welfare-enhancing, and avoid it if giving is welfare-decreasing. We find that the flyer reduces the share of households opening the door by 10 to 25 percent, suggesting that the average household seeks to avoid fund-raisers. Moreover, if the flyer allows checking a box for ‘Do Not Disturb’, giving is 30 percent lower. The latter decrease is concentrated among donations smaller than $10. These findings suggest that social pressure is an important determinant of door-to-door giving. … The estimates suggest that most of the door-to-door giving is due to social pressure, as opposed to altruism.

Man förstår nu varför olika organisationer anställer folk som stör en på gatan.

Nå, skulle det vara bättre om det social trycket inte existerade? Å ena sidan skulle därigenom många människor kunna använda resurser till annat, som ger dem större nytta; å andra sidan skulle därigenom många verksamheter som arbetar med behjärtansvärda aktiviteter få mindre resurser, vilket kan ge många potentiella mottagare lägre nytta. Vidare: Är det sociala trycket svagare i ett land med stor välfärdsstat, där många kanske känner att de redan ”ger” till välgörande ändamål via skattsedeln? Om trycket är högre i länder med liten välfärdsstat, innebär det att frivillig och obligatorisk finansiering av välfärd är substitut? Slutligen: Om du, oavsett motiv, skulle ge till ett välgörande ändamål, till vilken organisation skulle du då ge?

Se även inläggen ”Ska vi rädda liv? Kan vi?” och ”Bör avdragsrätt för gåvor införas?”.

Written by Niclas Berggren

15 augusti 2009 at 12:05

Försvar av dåliga arbetsvillkor

sweatshopHur ska vi se på det faktum att många fattiga i världen arbetar under dåliga villkor, med långa arbetsdagar, låg lön, farlig arbetsmiljö och få möjligheter att påverka sin situation? Tveklöst vill de flesta att de ska få det bättre i alla dessa avseenden, men frågan är om denna typ av jobb ska motarbetas genom politiska åtgärder. I artikeln ”Sweatshops, Choice and Exploitation”, publicerad i Business Ethics Quarterly (preliminär gratisversion här), granskar filosofen Matt Zwolinski detta närmare. Hans huvudargument är att arbete under dåliga villkor är ett val med moralisk signifikans, både som utövande av autonomi och som uttryck för preferenser, vilket ger följande slutsats:

[T]here is a strong moral reason for third parties such as consumers and host and home country governments to refrain from acting in ways which are likely to deprive sweatshop workers of their jobs, and that both the policies traditionally promoted by anti-sweatshop activists (e.g. increasing the legal regulation of sweatshops, legally prohibiting the sale of sweatshop-produced goods, or subjecting such goods to economic boycott), and some more recent proposals by anti-sweatshop academics (i.e. voluntary selfregulation via industry-wide standards or universal moral norms) are subject to criticism on these grounds.

I underbyggandet av denna slutsats tillbakavisar han möjliga motargument, som att arbetarna inte frivilligt godtar sina arbetsvillkor och att de exploateras. Jag är inte säker på vad jag tycker om det filosofiska argumentet i uppsatsen — detta med villkor för att val ska anses frivilliga är ett knivigt område — men det jag finner relevant är att om arbetarnas intressen sätts i första rummet kan åtgärder som underminerar denna typ av jobb leda till att deras situation försämras. Goda avsikter kan leda fel. Paul Krugman uttrycker det så här:

Bad jobs at bad wages are better than no jobs at all.

Alternativet är att se jobb med dåliga arbetsvillkor som de bäst möjliga i nuläget och att förlita sig på att ekonomisk utveckling ger möjlighet till förbättrade villkor, såsom har skett i andra länder.

Se även de tidigare inläggen ”Ska man bojkotta barnarbete?”, ”Den tveksamma rättvisemärkningen” och ”Kontraproduktiva bojkotter av barnarbete”.

Written by Niclas Berggren

5 augusti 2009 at 12:16

Släppa väder – en ekonomisk analys

Ekonomisk analys kan tillämpas på de mest skilda områden. Med risk för att chockera känsliga personer analyserar Glen Whitman den sociala konvention som säger att det är oacceptabelt att släppa väder i närvaro av andra. Han börjar med att konstatera att även om det kan vara individuellt rationellt att släppa väder i närvaro av andra, är det inte socialt önskvärt att alla gör det:

To be more specific, let r be the relief from passing gas, and let d be the olfactory discomfort experienced by each person for each passage of gas. For simplicity, assume these parameters are the same for all persons. Suppose there are n people, each with an equal likelihood of needing to pass gas.

In these circumstances, we might observe a kind of tragedy of the commons. Absent an effective social convention against passing gas, each person rationally chooses to let loose if:

rd

But the collective flatulence will make everyone worse off if:

ndr

If so, then everyone will choose to cut loose, even though they’d all be better off if they all restrained themselves. So a convention that successfully induced people to restrain their flatulence would make everyone better off.

Han fortsätter med att konstatera att upprätthållandet av denna konvention kräver hårda straff:

The difficulty of detecting flatulators might explain the relatively high punishment associated with it. Given that flatulence is a completely natural impulse, and that others’ discomfort is usually minor and temporary, social ostracism and public shaming might seem out of proportion to the crime. Yet when the probability of conviction is low, the magnitude of punishment must be correspondingly high to provide a sufficient disincentive.

Det tycks mig som om hotet om straff i allmänhet fungerar i detta fall – konventionen är vid god vigör. Gott så.

Se vad Sjukvårdsupplysningen har att säga om gasbesvär.

Written by Niclas Berggren

16 juli 2009 at 15:10

Paternalism kan minska välfärden

Libertariansk (eller liberal eller mjuk) paternalism har lanserats, främst av Cass Sunstein och Richard Thaler (författarna till Nudge), som ett sätt att vägleda individer att fatta bättre beslut. Skillnaden mot traditionell paternalism är att beslutsfattare erbjuds ett default-alternativ, som gäller om de inte aktivt väljer något annat, vilket innebär att denna typ av paternalism inte eftersträvar ett tvinga någon att välja på ett visst sätt.

Detta kan låta bra, även för en liberalt sinnad person, men en ny studie, ”When Does Libertarian Paternalism Work?”, visar att libertariansk paternalism inte behöver vara välfärdshöjande:

In the face of non-cooperative incentives, libertarian paternalism may induce or worsen externalities that decrease welfare, even though it does not explicitly force people to act in a prescribed manner. In the paper, we analyze a theoretical model to characterize one such distortion: information acquisition and social learning. As Madrian and Shea (2001) demonstrate, default options have information content, which participants may take into consideration when making key decisions. Importantly, this may affect incentives to gather further information, which in turn may alter the success of information aggregation, either through social learning or information sales in the market. We explore when libertarian paternalism is more or less likely to add value given this externality. We show that default options are more likely to improve social welfare when acquiring information is costly, information is not easily shared across individuals, and people are more heterogeneous in their attributes or needs. Based on our model, default options will likely decrease welfare when the government knows less about its constituents, when people are heterogeneous, and when the value at stake in the decision is large.

Med andra ord är det viktigt att beakta effekter av libertariansk paternalism i ”allmän jämvikt”, där de fulla effekterna av åtgärder för att påverka ekonomiska aktörers agerande beaktas. Det räcker inte, för att motivera denna typ av paternalistiska åtgärder, att påpeka att individuella beslutsfattare ibland är irrationella: man måste också visa att åtgärder för att motverka irrationaliteten förbättrar situationen. Carlin et al. klargör att man inte kan utgå ifrån att så är fallet.

Se även ”Den nya paternalismen problematiserad”, ”Är de som vill styra och ställa verkligen att lita på?” , ”Paternalism eller marknad?”, ”Det paternalistiska felslutet” och ”Kan libertariansk paternalism öka friheten?”.
Tips: Tyler Cowen.

Written by Niclas Berggren

11 juli 2009 at 21:45

Statustävlan kan gynna miljön

Robert Frank klankar ned på statustävlan och menar att den ger upphov till välfärdsförluster. Jag har dock anfört att hans analys kan vara missvisande, om det är så att entreprenörer, som skapar ekonomisk utveckling till gagn för de allra flesta, drivs av statustävlan. Till detta kan nu läggas en ny studie, ”Going Green to Be Seen”, accepterad för publicering i Journal of Personality and Social Psychology, som visar att statustävlan kan leda till mer miljövänlig konsumtion:

grönWhy do people purchase pro-environmental ”green” products? We argue that buying such products can be construed as altruistic, since green products often cost more and are of lower quality than their conventional counterparts, but green goods benefit the environment for everyone. Because biologists have observed that altruism might function as a ”costly signal” associated with status, we examined in three experiments how status motives influenced desire for green products. Activating status motives led people to choose green products over more luxurious non-green products. Supporting the notion that altruism signals one’s willingness and ability to incur costs for others’ benefit, status motives increased desire for green products when shopping in public (but not private), and when green products cost more (but not less) than nongreen products. Findings suggest that status competition can promote pro-environmental behavior.

Visst kan statustävlan innefatta negativa konsekvenser, som att människor fås att lägga resurser på onödiga lyxprodukter som de endast köper för att imponera på andra, men analysen är allvarligt ofullständig om statustävlans positiva konsekvenser negligeras. Sådana finns uppenbarligen.

Written by Niclas Berggren

8 juli 2009 at 9:02

Är välfärdsstaten överskattad?

Professor Allan Meltzer försvarar kapitalismen. I den mycket exklusiva referenslistan återfinns förutom Immanuel Kant bl.a. två svenska nationalekonomer, som Meltzer citerar:

A recent comprehensive study of Swedish income distribution during the 20th century concluded: ”Our findings suggest that top income shares in Sweden, like many other Western countries, decreased significantly over the first eighty years of the century. … Most of this decrease happened before 1950, that is, before expansion of the Swedish welfare state. As in many other countries, most of the fall was due to decreasing shares in the very top (the top one percent), while the income share of the lower half of the top decile … has been extraordinarily stable. Most of the fall is explained by decreased income from capital.” (Roine and Waldenstrom, 2006, 24)

Detta resultat framförs också i Andreas Berghs bok Den kapitalistiska välfärdsstaten. Är välfärdsstatens betydelse för en jämn inkomstfördelning överskattad?

Written by Niclas Berggren

12 juni 2009 at 12:18

Välstånd och välbefinnande

En vanlig kritik mot nationalekonomer är att de i alltför hög grad betonar materiallt välstånd som viktigt. Mänskligt välbefinnande är så mycket mer, menar kritikerna. Så kan det förstås vara. Men ta en titt på följande diagram av Justin Wolfers, som visar sambandet mellan länders rangordning i termer av BNP per capita och deras rangordning enligt FN:s Human Development Index (HDI):

hdi

Korrelationen är 0,95. Man kan alltså, med visst fog, gissa att materiellt välstånd möjliggör välbefinnande i vidare mening. Nu ska man förvisso inte okritiskt anamma HDI — se t.ex. Bryan Caplans kritik av måttet.

Written by Niclas Berggren

26 maj 2009 at 9:58

Att få det bättre än andra

Joseph Schumpeter identifierar i A Theory of Economic Development entreprenören som en ekonomis primus motor. Det är han som introducerar innovationer och genererar ekonomisk utveckling. Men medan politiker och samhällsdebattörer hyllar entreprenören, lyser han faktiskt fortfarande med sin frånvaro i mycket nationalekonomisk forskning.* Ett exempel på att en analys som inte beaktar entreprenörens roll kan leda till tveksamma policyrekommendationer ges i Robert Franks artikel ”Positional Externalities Cause Large and Preventable Welfare Losses” (preliminär gratisversion här). 

storthusI artikeln diskuterar Frank s.k. positionella varor, som utmärks av att deras värde uppstår i relation till hur mycket man har av dem i förhållande till andra människor. Det är inte den absoluta utan den relativa konsumtionen som ger nytta. Detta gör att människor tenderar att ”kapprusta” i jakt på status: man vill ha större och och dyrare bil hela tiden, inte för att man egentligen behöver eller värdesätter dessa saker i sig utan därför att man enbart är lycklig om man har mer och finare saker än andra. Detta skapar välfärdsförluster, i det att för mycket positionella varor konsumeras på bekostnad av andra varor, däribland fritid. För att hålla jämna steg, och helst gå förbi, grannarna arbetar man för mycket och köper för mycket saker bara för att få status, och får dessutom andra att lägga resurser på att delta i denna tävlan.**

Ekonomer som beaktar relativ konsumtion nämner ofta att progressiv beskattning skulle kunna vara ett sätt att minska de välfärdskostnader som de anser att statusjakten ger upphov till. Ett exempel:

The fact that income is found to be more positional than leisure may imply higher and/or more progressive optimal income taxes …

Will Wilkinson påpekar ett problem med denna typ av policyrekommendation:

But as Gary Becker and Kevin Murphy point out in Social Economics, echoing Nisbett and Ross, the expected payoff to entrepreneurial risk is so low that in the absence of positional competition, we would get very little of it. Entrepreneurial risk-taking is the source of innovation, which is the source of increasing productivity and wealth. So a society lacking this kind of status-seeking animal spirit might not grow at all, unless it was capable of successfully importing and deploying the innovations of more ambitiously inventive societies.

Det Frank och andra beskriver kanske inte är ett minus- eller nollsummespel utan ett plussummespel — om entreprenörer också drivs av omsorg om relativ position. I den mån de genom beskattning*** ges incitament att konsumera fritid istället för att generera ekonomisk utveckling genom innovationer, innefattar beskattningen kostnader i form av uteblivna positiva externaliteter, en effekt som måste integreras i analysen. Entreprenörer bidrar inte bara med (enligt Frank m.fl.) ”ineffektiva” förfiningar av existerande produkter och tjänster; de bidrar till att nya produkter och tjänster överhuvudtaget kommer till. Det inkluderar icke-positionella varor och tjänster som gör mänskligheten gott. Det är alltså, bl.a. mot denna bakgrund, inte självklart att progressiv beskattning pga. positionella varor är välfärdshöjande.****

__________________

*För en dokumentation, se Dan Johanssons artikel ”Entreprenören i läroboken”.
**Se vad Jesper Roine, Jonas Vlachos och Robert Östling skriver om detta fenomen.
 ***Även en mer konventionell analys utan entreprenörer är tveksam till om positionella varor implicerar ökad progressivitet i inkomstbeskattningen. 
****För en mer djup- och vittgående kritik av Frank, se ”Assume the Positional: Comment on Robert Frank” samt hans svar.

Written by Niclas Berggren

30 mars 2009 at 6:21

Att se andra fuska

Att se andra fuska påverkar ens egen benägenhet att fuska, enligt professor Dan Ariely. Om man ser någon från den egna gruppen fuska, blir man själv mer benägen att fuska. Fuskaren sänder då ett budskap om att det är acceptabelt att fuska om man tillhör denna grupp. Om man ser någon från en annan grupp, som man inte identifierar sig med, fuska, blir man själv mindre benägen att fuska. Då påminns man istället om en norm om ärlighet och moraliskt beteende. Se honom tala om detta vid 10.35:

 

Detta påminner mig om professor Assar Lindbecks analys av hur ett spritt överutnyttjande av socialförsäkringssystemen kan uppkomma som ett resultat av att vissa börjar överutnyttja dem:

Then came the welfare state, which contributed to separate income from work to a considerable extent, in particular for low-income groups. To begin with, the effects on labor supply seem to have been quite small. One possible reason is that social norms inherited from the past mitigated potential disincentives on work. In a number of papers, I have hypothesized that after a while, some “entrepreneurial” individual found out that it was possible to survive, and even to consume nearly as much as before without working, at least for a period of time. And when some individuals started to exploit the benefit systems, we may hypothesize that others followed suit, since it became less stigmatizing to exploit the systems when others also did so. Thus, I hypothesize that “norm drift” has in fact taken place in recent decades (Lindbeck, 1995; Lindbeck, Nyberg, Weibull, 1999; Lindbeck and Nyberg, 2006).

Written by Niclas Berggren

19 mars 2009 at 6:42

Olja påverkar syn på fattiga

oil_wellEn fascinerande ny studie, ”A Resource Belief-Curse? Oil and Individualism”, ger vid handen, att människor i ekonomier med mycket olja (och kanske andra naturresurser) i högre grad tenderar att anse att den offentliga sektorn har ett ansvar för att ta hand om fattiga. Preferenser för en mer aktiv välfärdsstat kan alltså förväntas i oljerika ekonomier.

Forskarna tror att det beror på att människors materiella situation där mer anses bero på ”slumpen” (hur mycket resurser som finns tillgängliga och fluktuerande världsmarknadspriser). Om någon är fattig torde det då inte i lika hög utsträckning  bero på eget beteende utan på externa faktorer.

Detta knyter an till tidigare forskning om naturresurser som en förbannelse.

Written by Niclas Berggren

17 december 2008 at 8:21

Kommunistisk propaganda verkar fungera

Människor i östra Tyskland är mer positiva till en stor välfärdsstat än sina landsmän i väst:

We find that, after German reunification, East Germans are more in favor of state intervention than West Germans. This effect is especially strong for older cohorts. We further find that East Germans’ preferences converge toward those of West Germans. It will take one to two generations for preferences to converge completely.

Denna effekt står sig när man kontrollerar för diverse inkomstmått och för det faktum att tyskar i öst i högre grad  tror att materiella utfall i livet huvudsakligen beror på sociala förhållanden, snarare än på individuella faktorer.

Forskarna menar att det kan bero på att tyskarna i öst blev påverkade av statlig propaganda. Detta skiljer sig i så fall från Argentina, där en begränsad möjlighet att påverka attityder med propaganda har konstaterats. Kanske var den östtyska propagandaapparaten helt enkelt större och mer effektiv än den argentinska.

Är den stora, svenska välfärdsstatens popularitet i någon mån ett resultat av propaganda?

_________________

*Alesina, Alberto och Fuchs-Schündeln, Nicola (2007). ”Goodbye Lenin (or Not?): The Effect of Communism on People.” American Economic Review, 97(4): 1507—1528.

Written by Niclas Berggren

8 december 2008 at 9:42

Kvinnlig rösträtt och barns hälsa

Kvinnor och män prioriterar olika. När kvinnor fick rösträtt förändrades därför den förda politiken i vissa viktiga avseenden i USA. I synnerhet gynnade denna politiska reform barnen. Det visar Grant Miller i ”Women’s Suffrage, Political Responsiveness, and Child Survival in American History”, publicerad i Quarterly Journal of Economics (tidigare gratisversion finns här). Sammanfattning:

Women’s choices appear to emphasize child welfare more than those of men. This paper presents new evidence on how suffrage rights for American women helped children to benefit from the scientific breakthroughs of the bacteriological revolution. Consistent with standard models of electoral competition, suffrage laws were followed by immediate shifts in legislative behavior and large, sudden increases in local public health spending. This growth in public health spending fueled large-scale door-to-door hygiene campaigns, and child mortality declined by 8–15% (or 20,000 annual child deaths nationwide) as cause-specific reductions occurred exclusively among infectious childhood killers sensitive to hygienic conditions.

Fortfarande dör tio miljoner barn årligen av sjukdom och undernäring. Miller menar att den historiska erfarenheten av att ge kvinnor större utrymme i den politiska processen bör stämma till eftertanke även idag.

Se tidigare inlägg om varför män delade med sig av makten, kvinnors politiska påverkan samt döttrars effekter på föräldrarnas politiska uppfattningar.

Written by Niclas Berggren

28 september 2008 at 9:28

Förklarar vår kultur hur mycket vi vill omfördela inkomster?

Människor vill omfördela inkomster olika mycket, men det är inte bara så att dessa skillnader i preferenser existerar inom länder, de existerar även mellan länder. En ny studie undersöker hur inställningen till omfördelning kan förklaras:

To separate the effect of culture from the effect of the economic and institutional environment (”context”), we relate immigrants’ preferences for redistribution to the average preference in their birth countries, controlling extensively for individual characteristics and country-of-residence fixed effects. We find a strong positive relationship. This cultural effect is larger for non-voters, those with shorter tenure in the country of residence, and those who move to countries with a large number of immigrants from their own birth countries. Immigrants from countries with a higher preference for redistribution are also more likely to vote for a more pro-redistribution political party. The effect of culture persists strongly into the second generation.

Resultaten, som givetvis är ekonometriskt belagda, illustreras i följande figur:

Dvs. det finns ett positivt samband mellan inställningen till omfördelning i hemlandet och inställningen till omfördelning bland invandrare från det landet, vilket antyder att kultur, inte enbart ekonomiska omständigheter på plats, utövar inflytande. Invandrare från Sverige verkar intressant nog ha ungefär samma preferens för omfördelning som de infödda i de länder de har flyttat till. Jag hade väntat mig en preferens för mer omfördelning från svenskarnas sida, men å andra sidan kanske svenskar huvudsakligen flyttar till grannländer med liknande preferenser. Invandrare från Portugal vill ha betydligt mer omfördelning än de infödda i de länder de har flyttat till. En förvånande sak för mig är att skandinaver inte verkar vilja ha så värst mycket omfördelning i sina egna länder jämfört med personer i södra Europa.

Ett par reflexioner:

  1. Vad bestämmer hur en nationell kultur ser ut? Varför vill t.ex. bulgarer omfördela mer än de flesta andra folk? Detta vet vi mycket lite om. Att kultur spelar roll verkar klart, men hur en viss kultur har uppkommit eller om den kan påverkas tycks i långa stycken oklart.
  2. Resultaten har implikationer för invandringspolitik. Om man oroas över stigande välfärdskostnader för invandring kan man kanske välja att särskilt välkomna invandrare från kulturer med preferenser för lite omfördelning. Och vice versa, om man vill stärka väljarstödet för omfördelning kan man välja att särskilt välkomna invandrare från kulturer med preferenser för mycket omfördelning.

Written by Niclas Berggren

30 augusti 2008 at 12:40

Mindre resurser till välfärd?

Dr. Erlingsson konstaterar att människor tror fel när de tror att de offentliga välfärdsutgifterna har minskat:

Även när man kontrollerar för den demografiska utvecklingen visar det sig att välfärdssatsningarna har ökat kraftigt. Tydligen är det så att kostnadsökningen av välfärdstjänsterna har ökat med hela 50 procent mellan 1980 och 2005.

Se även ett tidigare inlägg om att globaliseringen inte har underminerat välfärdsstaten.

Written by Niclas Berggren

27 augusti 2008 at 17:10

Demokrati och rädslan för fria marknader

James Buchanan menar att en rädsla för frihet och ansvar leder till efterfrågan på en välfärdsstat. Andreas Bergh påpekar att en välfärdsstat kan förenas med en hög grad av ekonomisk frihet. En ny studie knyter samman dessa stora tänkare och visar att demokratisering ger ökat stöd för ekonomisk frihet just därigenom att demokratier omfördelar. Från studiens abstract:

Using a new set of micro evidence from an original survey of 28 transition countries, we show that democracy increases citizens’ support for the market by guaranteeing income redistribution  … This is true, in particular, of inequality-averse agents, provided that they trust political institutions.

Det tycks alltså ligga något i socialdemokraternas retorik om att trygghet ger öppenhet för förändring. Frågan är hur mycket trygghet som är optimal. Man får inte glömma att trygghet också kan medföra kostnader.

Written by Niclas Berggren

26 augusti 2008 at 9:43

Undvik kärnfamiljen som norm

Hemmafru

Hemmafru

Jag har inget alls emot kärnfamiljen — jag är själv uppvuxen i och del av en sådan, dessutom i en av det allra finaste slag. Men jag känner mig ändå obekväm med den familjesyn som proklameras av många kristna och konservativa, bl.a. i form av SvD:s krönikör Elise Claeson:

Allt färre amerikaner och britter tror att det är bra för familjelivet att kvinnor förvärvsarbetar. … [Socialliberaler] vågar inte tro att starka familjer är bättre välfärd än hög personaltäthet hos barnavårdscentralen, dagis och försäkringskassan.

Jag har några invändningar.

  1. Är det inte lite suspekt med detta ständiga behov av att offentligt bekänna sin kärlek till familjen? För de flesta torde familjelivet fungera alldeles utmärkt utan att detta behöver verbaliseras ständigt och jämt. Jag föredrar praktisering av family values framför deklamering av desamma.
  2. Det förefaller obalanserat att enbart betona fördelar och att förtiga att familjen inte är en perfekt inrättning för alla. Det är viktigt att erbjuda utvägar när familjen är dysfunktionell.
  3. Jag ogillar försöket att etablera kärnfamiljen som norm. Jag har inget alls emot att man äktar kvinna och skaffar barn, och vill kvinnan vara hemmafru har jag inga problem med det heller, om det är ett uttryck för genuina preferenser. Men jag inser att den modellen inte passar alla, och därför bör inte den premieras socialt framför andra livsarrangemang (som t.ex. ensamboende, samboende, arbetande kvinnor och samkönade relationer).
  4. Jag har också svårt för de politiska förslagen. Att försvåra kvinnors deltagande i arbetslivet och att vilja ersätta utomfamiljära välfärdstjänster med familjen ser jag som högst problematiskt. En sak jag tycker om med utomfamiljära välfärdstjänster är att de ger autonomi genom att inte binda familjemedlemmar alltför hårt till varandra.

Written by Niclas Berggren

18 augusti 2008 at 13:55

Människors rädsla för frihet

I artikeln ”Afraid to Be Free: Dependency as Desideratum” lanserar ekonomipristagaren James Buchanan tesen att människor i allmänhet ogillar mycket frihet eftersom frihet innebär att man måste ta hand om sig själv. Som barn blir man omhändertagen av mor och far, och den känslan av trygghet vill man ha kvar även som vuxen. Buchanan kallar det för parentalism:

With paternalism, we refer to the attitudes of elitists who seek to impose their own preferred values on others. With parentalism, in contrast, we refer to the attitudes of persons who seek to have values imposed upon them by other persons, by the state or by transcendental forces. … And it seems evident that many persons do not want to shoulder the final responsibility for their own actions. Many persons are, indeed, afraid to be free.

Förr tillgodosågs denna önskan om trygghet av en tro på Gud. Men eftersom vi numera håller med Nietzsche om att Gud är död måste tryggheten sökas någon annanstans — närmare bestämt i välfärdsstaten. Därför tror Buchanan inte att denna stat kommer att minska i omfattning. (Hittills har han rätt.) När väljarna av djupt liggande psykologiska skäl efterfrågar parentalism vinns inga val på att lova systemskiften som handlar om att nedmontera välfärdsstaten. Kanske har Reinfeldt läst Buchanan? (Trots vad som sägs i den politiska debatten har Sverige fortfarande ett av världens mest omfattande välfärdssystem.)

Se även vad Christian Bjørnskov och Peter Santesson-Wilson har att säga om artikeln samt ett tidigare inlägg som, med utgångspunkt i artikeln, pekar på ett dilemma för en liberal ateist.

Written by Niclas Berggren

12 augusti 2008 at 8:16

Kan välfärdsnationalism försvaras?

Barn i behov av välfärd

Barn i behov av välfärd

Om vi har en moralisk skyldighet att bistå dem som har det sämre, var går gränsen för att bistå? Ska vi bara hjälpa dem som står oss nära? Våra landsmän? Alla i hela världen?

Som professor Richard Arneson påpekar i den provokativa uppsatsen ”Do Patriotic Ties Limit Global Justice Duties?” finns det inget principiellt tillfredsställande argument för den sedvanliga avgränsningen till nationalstaten.

Det duger t.ex. inte, menar han, att säga att landsmän ska prioriteras därför att nationalstaten utövar tvång som måste kompenseras:

”My conclusion then is that it is not so that the coercive laws that the state enforces must massively infringe the autonomy of those subject to the laws and can only be justified inter alia if the system of laws provides adequate compensation for this loss of autonomy. If the laws steer people toward acts that all things considered they morally ought to perform, then either they do not actually infringe on autonomy (if those regulated by the laws are reasonable and moral) or they do infringe on autonomy (if those regulated by the laws are prone to act immorally and coerced by the laws to refrain from doing so), but the autonomy that is thereby lost is not significantly valuable. In neither case does the imposition of state coercion generate an obligation to compensate those who are coerced. The reasonable and moral are not coerced and the unreasonable and immoral are not deserving of compensation to offset the harm coercion imposes on them.”

Och det duger inte att säga stöd till dem som har det sämre (men som sannolikt ändå har det bra) ska bygga på reciprocitet:

”If my being better off and your being well off triggers a duty to aid, I cannot evade this duty by cooperating with other well off persons in ways that make the initially well off even better off. Imagining the needy already stretching out their arms before the cooperative scheme among the affluent is started just makes the point vivid.”

Arnesons argumentation utgör en stor utmaning för varje försvarare av välfärdsstaten. Varför ska välfärd vara förbehållen svenskar? Är svenskar mer förtjänta än andra av stöd? Kanske finns det bättre argument för välfärdsnationalism än dem Arneson beaktar, men vilka är då dessa?

Se ett tidigare inlägg om välfärdsstaten och utlänningar.

Written by Niclas Berggren

6 augusti 2008 at 8:07

Välfärd istället för mänskliga rättigheter

Professor Eric Posner

Professor Eric Posner

Jag ställer mig avvisande till begreppet mänskliga rättigheter (se här, här och här). Nu finner jag att juristprofessorn vid University of Chicago Eric Posner också gör det. I ”Human Welfare, Not Human Rights” skriver han:

”Human rights treaties play an important role in international relations but they lack a foundation in moral philosophy and doubts have been raised about their effectiveness for constraining states. Drawing on ideas from the literature on economic development, this paper argues that international concern should be focused on human welfare rather than on human rights. A focus on welfare has three advantages. First, the proposition that governments should advance the welfare of their populations enjoys broader international and philosophical support than do the various rights that are incorporated in the human rights treaties. Second, the human rights treaties are both too rigid and too vague—they do not allow governments to adopt reasonable policies that advance welfare at the expense of rights, and they do not set forth rules governing how states may trade off rights. A welfare treaty could provide guidance by supplying a maximand along with verifiable measures of compliance. Third, the human rights regime and international development policy work at cross-purposes. Development policy favors the poorest states, while the human rights regime condemns the states with the worst governments: unfortunately, the poorest states usually have the worst governments.”

Jag delar som sagt Posners skepsis mot ”mänskliga rättigheter” men är inte särskilt förtjust i hans alternativ. Att tänka sig att internationella avtal ska kunna resultera i miniminivåer på mänsklig välfärd ser jag som osannolikt — och jag befarar mer interventionism och tendenser att skapa ineffektiva och naiva internationella organisationer som ska övervaka och administera systemet. Men jag välkomnar problematiseringar av den nuvarande inriktningen, av detta och andra slag.

Written by Niclas Berggren

4 augusti 2008 at 9:59

Frihet för kapitalet gynnar arbetarna

I marxistisk analys står arbete och kapital i ständig och allvarlig konflikt med varandra. Att detta är missvisande framgår i en ny studie av avregleringar av kapitalmarknader i 18 u-länder. Den visar att sådana avregleringar har minskat kapitalkostnaderna, tillfälligt ökat investeringarna och permanent ökat BNP per capita. Abstract:

”For three years after the typical developing country opens its stock market to inflows of foreign capital, the average annual growth rate of the real wage in the manufacturing sector increases by a factor of seven. No such increase occurs in a control group of developing countries. The temporary increase in the growth rate of the real wage permanently drives up the level of average annual compensation for each worker in the sample by 752 US dollars — an increase equal to more than a quarter of their annual pre-liberalization salary. The increase in the growth rate of labor productivity in the aftermath of liberalization exceeds the increase in the growth rate of the real wage so that the increase in workers’ incomes actually coincides with a rise in manufacturing sector profitability.”

I figuren ses reallönens utveckling före och efter liberalisering i de liberaliserande och i de icke-liberaliserande länderna:

Reallönens utveckling före och efter avreglering

Reallönens utveckling före och efter avreglering

Studien omfattar bara tillverkningsindustrin, så hur effekterna ser ut på annat håll vet vi inte. Men att det föreligger någon slags automatisk konflikt mellan frihet för kapitalet och arbetarnas intressen, det är uppenbart falskt. Allt annat lika tycks avreglerade kapitalmarknader höja levnadsstandarden för en betydande andel av ett lands invånare.

Uppdatering: Se även Daniel Waldenströms presentation av ny forskning om effekterna av liberaliseringar av utrikeshandel.

Written by Niclas Berggren

30 juli 2008 at 16:16

Ska staten påverka lyckans grunder?

Om politik ska syfta till människors lycka kan tre ansatser urskiljas:

  1. Det som gör människor lyckliga tas för givet, och politiken utformas så att människors aktuella preferenser tillfredsställs.
  2. Det som gör människor lyckliga tas för givet, men politiken utformas så att människors ”ädlare” preferenser tillfredsställs (i högre grad än andra preferenser).*
  3. Det som gör människor lyckliga tas inte för givet, och politiken utformas så att människors preferenser ändras, i syfte att inte behöva genomföra den politik som annars skulle ha genomförts.

Vi kan exemplifiera med inkomstomfördelning från hög- till låginkomsttagare.

1. Om det som gör människor lyckliga tas för givet, och om de allra flesta blir lyckligare av inkomstomfördelning, ska politiken genomföra en sådan omfördelning.

2. Men grunden för att de flesta människor blir lyckliga av omfördelning varierar. Några alternativ:

  • En genomtänkt rättvisesyn. Man kan anse att det är fel att människor tjänar olika mycket om detta beror på faktorer som ingen kan påverka, t.ex. genetik.
  • Positiva konsekvenser. Man kan anse att ett samhälle får större social harmoni med små inkomstskillnader.
  • Egoism. Man vill ha omfördelning för att det i materiell mening gynnar en själv.
  • Omtanke. Man vill ha omfördelning för att det i materiell mening gynnar andra som man bryr sig om.
  • Avund. Man vill ha omfördelning därför att man är missunnsam.

Antag att de flesta människor blir lyckliga av omfördelning pga. egoism. Ska den lycka som följer av ett sådant motiv beaktas i lyckokalkylen — och om den ska det, ska den väga lika tungt som den lycka som t.ex. följer av en genomtänkt rättvisesyn?

3. Ett alternativ är att försöka ändra det som gör människor lyckliga. Det kanske är ett mer kostnadseffektivt sätt att öka lyckan/minska olyckan än att omfördela (alternativ 1 ovan), och kanske undviks därigenom det troliga missnöje som följer av att vissa preferenser ignoreras (alternativ 2 ovan). Att försöka ändra grunden för lycka kan vara särskilt gångbar om denna grund är ogenomtänkt och om den bygger på ofullständig kunskap om alla konsekvenser.

Istället för omfördelning satsar staten då att minska egoism och avundsjuka, kanske i skolan eller i form av kraftigt subventionerade retreats där människor lär sig att acceptera andras framgångar. Eller om den genomtänkta rättvisesynen inte visar sig vara så genomtänkt kan en utbildning i filosofi, psykologi och ekonomi — eller kanske i kritiskt tänkande — ändra vad människor anser rättvist och, därmed, hur deras lycka påverkas av inkomstskillnader.

Ett praktiskt problem kan vara att bestämma vilka grunder för lycka som är mindre ”ädla” än andra och vilka preferenser som ska försöka påverkas. Att bråka om det kanske ger allmän olycka…

____________________________________
*Ja, jag har John Stuart Mills idé om ”higher and lower pleasures” i bakhuvudet.

Written by Niclas Berggren

17 juni 2008 at 14:19

Välfärdsstat och utlänningar

Gordon Tullock noterar att omfördelning nästan helt äger rum inom länder.* Vi identifierar oss med vår egen grupp och upprättar ett välfärdssystem där vi tar hand om varandra. Men vad händer med människor i andra länder? Vi inkluderar inte dem i våra välfärdssystem, eftersom det skulle bli kostsamt. Vi värnar om vår egen välfärd i första hand. Det kan eventuellt också bidra till att förklara avvisande inställningar till människor från andra länder som bosätter sig i det egna landet. ”Varför ska de komma hit och få del av våra förmåner?” Om detta stämmer kan välfärdsstaten tänkas bidra till xenofobiska attityder. Sådana attityder finns säkert även utan en välfärdsstat (de kan ha evolutionär grund, i stil med Hayeks tankar i ”The Atavism of Social Justice”). Men de kan nog förstärkas av välfärdsstaten.

Will Wilkinson återger detta OECD-diagram över andelen utlandsfödda i olika länder:

Sverige tycks ha runt tolv procent utlandsfödda, vilket är något över OECD-genomsnittet. Jag noterar med intresse att Danmark ligger på runt sju procent — och ändå har de en så hätsk invandringsdebatt.

__________________________________________

*Tullock, Gordon (1981). ”The Rhetoric and Reality of Redistribution.Southern Economic Journal, 47(4): 895—907.

Written by Niclas Berggren

13 juni 2008 at 8:50

Vetenskapsmannen i politiken

Sverige har en tradition av samhällsengagerade nationalekonomer. På senare år har många emellertid noterat att nationalekonomer lyser med sin frånvaro i viktiga offentliga debatter. Det sätter fingret på en viktig fråga. Hur ska nationalekonomer (och andra samhällsvetare) förhålla sig till politiken? Ska de bidra aktivt med råd om ekonomiska reformer? Eller ska de helt strunta i politiken och enbart fokusera på att bedriva forskning?

Ett svar ges av ekonomipristagaren James Buchanan. Han menar, likt en annan ekonomipristagare, Milton Friedman, att nationalekonomen qua nationalekonom ska ägna sig åt positiv (dvs. rent kunskapsframtagande, icke-normativ) nationalekonomi. Men inom ramen för en sådan inriktning menar Buchanan att ekonomen kan och bör föreslå reformer som hypoteser om Paretoförbättringar.

Ekonomen är då fortfarande en positiv ekonom i meningen att han inte förespråkar en viss reform: han lägger i stället fram ett eller flera reformförslag utifrån bedömningen att något av dem kommer att befinnas önskvärt av samtliga medborgare. Konsensus är alltså kriteriet för om ett förslag är bra eller dåligt, inte ekonomens egen bedömning av andras värderingar eller, framförallt inte, ekonomens egna värderingar. Genom konsensus avslöjas, i form av ett faktiskt val, om ett förslag förbättrar alla människors situation eller ej.

Buchanan fomulerade denna syn redan 1959* men har ofta återkommit till och utvecklat den, t.ex. i sin Nobelföreläsning:

But the political economist may, cautiously, suggest changes in procedures, in rules, that may come to command general assent. Any suggested change must be offered only in the provisional sense, and, importantly, it must be accompanied by a responsible recognition of political reality. Those rules and rules changes worthy of consideration are those that are predicted to be workable within the politics inhabited by ordinary men and women, and not those that are appropriate only for idealized, omniscient, and benevolent beings.”

Givetvis finns det saker att diskutera med hans syn, t.ex. om total konsensus är ett användbart kriterium (han modifierar sin syn och godtar kvalificerad majoritet), om kompensation ska föreslås för att ”alla” (även initiala förlorare) ska stödja ett förslag, hur representativ demokrati ska kunna förenas med detta perspektiv samt om detta kontraktarianska kriterium** är rimligt till att börja med.

Men trots problem finner jag perspektivt ovanligt och uppfriskande. Nationalekonomen ska först och främst skaffa kunskap om världen, och som en del i denna kunskap kan ingå att bedöma reformförslag utifrån människors vilja att acceptera dem. Det blir ett sätt för ekonomen att identifiera potentiella Paretoförbättringar utan att själv förespråka särskilda policyförslag.

__________________________________

*Buchanan, J. M. (1959). ”Positive Economics, Welfare Economics, and Political Economy.Journal of Law and Economics, 2 (October): 124—138.
**Se vidare Buchanan, J. M. (1975). The Limits of Liberty: Between Anarchy and Leviathan. Chicago: University of Chicago Press.

Written by Niclas Berggren

3 maj 2008 at 16:28

Fler accepterar bidragsfusk

Hur stor andel av svenskarna anser att det aldrig är rätt att bidragsfuska? Svaret för fyra olika tidsperioder ges i diagrammet*.

Andelen som starkt motsätter sig bidragsfusk minskar och ligger enligt senaste mätningen på 55,3 procent. Siffrorna rapporteras i en ny studie** som undersöker vad som påverkar människors inställning till bidragsfusk.

Det visar sig att ju större välfärdsstaten och arbetslösheten är, desto fler accepterar bidragsfusk. Likaså befinns födelseår vara negativt relaterat till bidragsmoralen — yngre är mer accepterande inför bidragsfusk än äldre.

Vad implicerar dessa resultat? Inte nödvändigtvis att välfärdsstaten kommer att gå under eller att den inte är önskvärd, när allt vägs samman, men att denna eroderade bidragsmoral är en kostnad som måste beaktas när den ekonomiska politiken utformas. Denna kostnad kan t.ex., för en given nivå på välfärdsstat och arbetslöshet, motverkas genom stramare regler och kontroller eller genom att göra bidrags- och ersättningssystemen mer generella.

______________________________________

*Närmare bestämt avses andelen svenskar som håller med om följande påstående: ”claiming government benefits to which you are not entitled is never justifiable.” Källa: World Values Survey.
**Heinemann, Friedrich (2008). ”Is the Welfare State Self-Destructive? A Study of Government Benefit Morale.Kyklos, 61(2): 237—257.

Written by Niclas Berggren

28 april 2008 at 16:16

Bidrag och allas lika värde

Åsa Linderborg anför, såvitt jag förstår, ett moraliskt argument för demogranter (dvs. ett system där alla nuvarande socialförsäkrings- och bidragssystem ersätts av ett system där alla får lika mycket per år i kronor i kraft av sitt medborgarskap) genom att försvara barnbidrag även till välbeställda:

Genom ett generellt barnbidrag markerar man att alla barn är lika mycket värda.”

Ty om detta är ett giltigt argument för barnbidrag, varför inte för alla bidrag och ersättningar? Generalitet, i betydelsen lika stora bidrag, krävs för att staten ska markera att alla medborgare är lika mycket värda, tycks Linderborgs resonemang implicera.

Nå, om jag skulle försvara ett helt generellt system skulle jag föredra andra argument, som att välfärdssystemet då inte riskerar att styras av särintressen och att fusk och felaktigheter kan undvikas. Tal om ”lika värde” är nästan alltid svårbegripligt, vagt och diffust.

Written by Niclas Berggren

23 april 2008 at 17:24

Längd som mått på levnadsstandard

Människors längd varierar mellan länder. En studie* av tio länder i Europa visar detta tydligt:

Notera att längdökningen pågår överallt men att den är snabbare i södra Europa.

En intressant sak är att längd kanske kan ses som ett mått på mänskligt välmående, då skillnader i längd, såväl mellan som inom länder, är relaterade till sådant som kosthållning, fysiskt arbete och hälsa. Längd har också ett samband med materiellt välstånd:

Som artikelförfattaren** skriver:

Despite the large number of factors that may influence the relationship, Figure 3 shows a high correlation (about 0.82) between average height in a country and the log of per capita income. Although the figure illustrates the case for twelve-year-old boys, a similar relationship holds for girls and for adults. The figure makes clear that income has diminishing returns on average height. Once basic necessities are satisfied, higher income has less impact on health and physical growth. Thus, stature is good measure of deprivation but not opulence.”

_________________________________

*Garcia, Jaume och Quintana-Domeque, Climent (2007), ”The Evolution of Adult Height in Europe: A Brief Note.Economics & Human Biology, 5(2): 340—349.
**Steckel, Richard H. (2008). ”Biological Measures of the Standard of Living.Journal of Economic Perspectives, 22(1): 129—152.

Written by Niclas Berggren

19 april 2008 at 13:26

Behåll generella barnbidrag

I grunden är jag tveksam till barnbidrag som företeelse – det tycks mig som om barnfamiljer får alldeles för mycket i bidrag och subventioner – men om ett sådant bidrag ska finnas förespråkar jag ett generellt system. Med det menar jag att det utgår lika för alla barnfamiljer, utan inkomstprövning.

Centern föreslår nu en omläggning, där höginkomsttagare inte längre ska erhålla detta bidrag. Det kan tyckas ”rättvist” vid första påseende, men i själva verket skulle en sådan reform vrida välfärdssystemet ytterligare i icke-generell riktning. Påverkad som jag är av Buchanans generalitetsprincip är jag tveksam till en sådan utveckling. Gör man ytterligare avsteg från likabehandling kommer, predikterar jag, som ett brev på posten än fler krav på att vissa grupper ska gynnas särskilt. Det riskerar att skapa ett osammanhängande, ineffektivt, kostsamt och orättvist system, som helhet betraktat.

Det är en av Buchanans poänger, att man inte kan studera ett förslag i isolering och att man inte enbart kan titta på ett slags konsekvenser, om de totala och långsiktiga konsekvenserna ska förstås. Man måste också beakta den politiska dynamiken, givet egenintresserade aktörer, och hur systemet som helhet utvecklas.

Se tidigare inlägg om generalitet här och här.

Uppdatering: Den kloke dr Bergh påpekar, och SvD:s ledarsida upprepar, att centerns förslag ger upphov till obehagliga marginaleffekter. Docent Schultz ger dock centern sitt stöd. Det gör dock inte övriga Allianspartier.

Written by Niclas Berggren

25 mars 2008 at 7:42

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 138 andra följare

%d bloggers like this: