Nonicoclolasos

Denna konversation från buss 771 från Mölndal till Göteborg rapporterades just på ett forum jag läser:

Några killar ~ 20 pratar om helgen som precis har varit. Kille 1 berättar om en fest han har varit på med mycket utklädda människor, tivoli, dans och mycket sprit.
Kille 1: Vad har ni gjort då?
Kille 2: Vi var mest hemma. Vi gick bara och tände ljus på gravarna.
Kille 1: Tände ljus på gravarna? Vad har det med Halloween att göra?

Precis som fallet med julen illustrerar, glöms högtiders religiösa ursprung numera ofta bort. Istället fylls högtiderna med nytt, modernt innehåll, mer strikt inriktat på socialt umgänge. Uppfriskande! Därmed inte sagt att det är fel att tända ljus för att minnas de som har dött – liksom det inte behöver vara fel att fira jul. Men om det sker utan koppling till vidskepelse är det ett stort steg framåt.

Se även Peter Santesson-Wilson i denna fråga samt, för motsatt uppfattning, Johan Wennström.

I USA låter de skolbarn recitera den s.k. pledge of allegiance:

I pledge allegiance to the flag of the United States of America, and to the Republic for which it stands, one Nation under God, indivisible, with liberty and justice for all.

Jag finner denna praxis obehaglig, av åtminstone två skäl: dels är den nationalistisk-kollektivistisk och dels är den pro-religiös. Att försöka påverka barn med hemska läror ser jag som klandervärt. Nå, det finns tydligen personer i USA som håller med mig, som en protesterande 10-åring:

Their son told them last weekend he had decided to no longer stand and recite the Pledge of Allegiance at school because he didn’t believe there is liberty and justice for all, especially when it comes to gay rights.

Ytterligare ett skäl att ogilla denna ramsa.

Tips: Peter Santesson-Wilson.

Bertrand Russell svarar en brevskrivare (en präst vid namn Holdsworth) den 3 januari 1953:

Senare delen av ert brev tar upp de intellektuella argumenten. För min del kan jag inte betrakta någon av de moderna omformuleringarna av de gamla gudsbevisen som någon som helst förbättring. Jag tror inte att ens ett enda av dem kan övertyga någon annan än dem som hyser en brinnande önskan om att de till varje pris ska vara sanna.

Ur Bäste Bertrand Russell… Ett urval av hans brevväxling med allmänheten 1950—68 (Stockholm: Natur och Kultur, 1969). Se även det tidigare inlägget ”Tro utan argument”.

Det finns, enligt uppgift, personer som har fått för sig att de har levt tidigare liv. En ny studie, ”False Memory Propensity in People Reporting Recovered Memories of Past Lives”, publicerad i Journal of Abnormal Psychology, visar att sådana personer rent allmänt är mindre pålitliga när det gäller att minnas saker korrekt:

Relative to control participants, those reporting memories of past lives exhibited significantly higher false recall and recognition rates in the DRM paradigm, and they scored higher on measures of magical ideation and absorption as well.

Jag är inte förvånad.

Välkommen med på gudstjänst hos Kenneth Hagin (i vars bibelskola Livets Ords Ulf Ekman fick sin utbildning). Pastor Hagin inleder med att referera till det tillfälle då de första kristna började tala i tungor. I Apostlagärningarna 2:13 står det:

Men andra gjorde sig lustiga och sade: ”De har druckit sig fulla på halvjäst vin.”

Sedan brakar det loss i församlingen:

Nej då, det finns ingen konflikt mellan ett rationellt, vetenskapligt förhållningssätt till tillvaron och kristendom.

Tips: Jerry Coyne

För att härda ut med livets lidande. Det tycks åtminstone vara Nietzsches tes i The Birth of Tragedy. Han beskriver först hur kung Midas får satyren Silenus att klargöra vad som är allra bäst för människan (s. 49):

Miserable ephemeral race, children of chance and toil, why do you force me to tell you what is best for you not to hear? The very best of all things is completely beyond your reach: not to have been born, not to be, to be nothing. But the second best for you is – to meet an early death.

Nietzsche klargör sedan hur denna insikt hanterades (s. 50):

How else could that people, so sensitive in its emotions, so impetuous in its desires, so uniquely equipped for suffering, have tolerated existence, if the very same existence had not been shown to it surrounded by a higher glory in its gods.

Psykologi som förklaring till religion, med andra ord. Personligen har jag större förståelse för en föreställning om imperfekta gudar som metod för att härda ut med lidande än för en föreställning om en allgod, allsmäktig och allvetande – dvs. perfekt – gud. Faktum är att lidandets existens torde utgöra det starkaste argumentet mot en sådan guds existens.

I England ordnas i sommar, med stöd av Richard Dawkins, läger för barn som vill lära sig att tänka kritiskt. En pappa är inte helt förtjust i tanken på att sonen kommer hem fullständigt rationell:

Imagine trying to celebrate the little beast’s birthday: ”Many happy returns, Darling. Now blow out the candles and make a wish.”
”Certainly not, Father. This is a futile custom. There is no evidence to support the notion that blowing out the candles on a Marks & Spencer Victoria sponge increases the likelihood of one’s desires becoming reality.”
”Right. I see. Sorry. Well, luckily, we’ve bought some nice gifts for you.”
”On the contrary, Father, luck did not influence your purchases. Indeed, there is no such thing. To believe otherwise is flabby thinking.”
”Oh, God.”
”Please don’t say that, Father. You know perfectly well that the deity whose name you invoke does not exist.”
”That Camp Quest thing really had an effect on you, hasn’t it. I suppose you’ll be wanting to go on the course they’re organising for Easter…”
”Most assuredly not. Easter is a spurious festival based on the fallacy that a man came back from the dead, which double-blind experiments have proved impossible. In consequence, I refuse to recognise Easter and shall spend the holiday period at school, whether or not my teachers are in attendance.”

För egen del finner jag denne mini-Dawkins charmerande! När han växer upp får han bli min medbloggare i kampen för rationalitet och upplysning.

Religiösa människor ber ofta för andra, i tron att det påverkar skeenden av olika slag till det bättre. Enligt studien ”Music, Imagery, Touch, and Prayer as Adjuncts to Interventional Cardiac Care”, publicerad i The Lancet, går det inte att belägga en positiv av effekt av bön på hur svårt hjärtsjuka patienters hälsa utvecklas. Inte heller en annan icke-medicinsk metod för att försöka förbättra utvecklingen, en kombination av musik, bilder och beröring (MIT), hjälper särskilt mycket:

[W]e studied two noetic strategies in patients undergoing coronary revascularisation: an unmasked bedside combination of music, imagery, and touch, and a double-masked, off-site array of combined congregational prayers. Neither therapy alone or combined showed any measurable treatment effect on the primary composite endpoint of major adverse cardiovascular events at the index hospital, readmission, and 6-month death or readmission.

Denna figur illustrerar utvecklingen för patienter med och utan MIT samt för patienter med och utan förbön:

Så nästa gång en anhörig blir sjuk förefaller det bättre att använda tiden till annat än bön.

Tips: Orsakverkan.

Professor Eva Hamberg i DN:

Jag är själv präst, men religiös verksamhet måste skiljas från statliga universitet.

Jag instämmer. Liksom Högskoleverket, som nu levererar en kraftfull kritik av många av de teologiska verksamheterna inom svenska universitet och högskolor:

Många av de här utbildningarna har få perspektiv från andra religioner än kristendomen. Dessutom saknar de ofta en tydlig uppdelning mellan de rena högskolekurserna och mer praktiskt inriktade kyrkliga kurser.

Vore inte nedläggning av de teologiska fakulteterna en bra lösning? Då skulle religionsforskning, som förstås är värdefull, kunna fortsätta på strikt vetenskapliga premisser inom ämnen som sociologi, psykologi, antropologi, historia, statsvetenskap, filosofi och nationalekonomi. Det är studier av, inte studier i, religion som hör hemma på universiteten.

Media: SvD1, SvD2, Dagen1, Dagen2, Dagen3, Dagen4, DN1, DN2, DN3, AB

Lewis Wolpert i ”Cognition: Evolution Does Help to Explain How Minds Work”, publicerad i Nature:

Once causal belief evolved in relation to tools and language, it was inevitable that people would want to understand the causes of all the events that might affect their lives — such as illness, changes in climate and death itself. Once there was a concept of cause and effect, ignorance was no longer bliss, and this could have led to the development of religious beliefs.

Tesen är förvisso inte ny. För tio år sedan skrev en annan professor i biologi, Dan Larhammar, ungefär samma sak i SvD.

George Orwell beskriver i ”Such, Such Were the Joys” hur han som liten pojke på en internatskola bestraffades för att han kissade i sängen:

I knew that the bed-wetting was (a) wicked and (b) outside my control. The second fact I was personally aware of, and the first I did not question. It was possible, therefore, to commit a sin without knowing that you committed it, without wanting to commit it, and without being able to avoid it. Sin was not necessarily something that you did: it might be something that happened to you. 

Vilken filosofiskt dubiös och emotionellt destruktiv uppfattning som lärdes ut till dessa pojkar! Det mest upprörande är dock att precis detta synsätt är det kristna. Inte så att det enligt kristendomen är en synd att kissa i sängen — just den uppfattningen var nog snarare en del av en pennalistisk engelsk utbildningskultur — men kristendomen har som ett centralt element läran om arvssynd. Det är en ondsint lära som säger till små barn (och andra) att de är förtappade, att de har ett evigt straff att vänta, utan den frälsning kyrkan erbjuder. Inte undra på att denna kyrka, i och med internaliseringen av denna uppfattning i generationer av barn, har lyckats upprätthålla sin dominans. Det är dags att förkasta hela detta paradigm. Det är inte en synd att kissa i sängen. Det är inte en synd att göra det man inte inte kunde göra.

Se Jakob Heidbrink och Inger Johansson för relaterade blogginlägg.

Ärkebiskop Anders Wejryd klagar i DN:

Och nu har regeringen planer på att beskatta Svenska kyrkan hårdare än tidigare, vilket hotar att helt urgröpa församlingarnas resurser för att underhålla kyrkobyggnaderna.

Ett klassiskt drag, att framställa sitt särintresse som ett allmänintresse. Vi bör inte låta oss luras. När ärkebiskopen påstår att regeringen har planer på att beskatta Svenska kyrkan ”hårdare än tidigare” handlar det om att denna kyrka har fått skattebefrielse 2001–2010, efter skiljandet från staten, till ett värde av cirka 1,5 miljarder kronor. Det regeringen har planer på är alltså att sluta favorisera Svenska kyrkan och att behandla den som andra ägare av tillgångar i detta land. Om något borde denna kyrka betala tillbaka de stora förmögenheter som tillföll den i samband med privatiseringen, inte kräva ytterligare skattebefrielse.

Se även de tidigare inläggen ”Oanständig favorisering av kyrka”, ”Sluta gynna Svenska kyrkan”, ”Låt kyrkan sköta sig själv” och ”Ska staten betala för kyrkor?”. Media: Dagen1, Dagen2

Vad förklarar att vissa människor tror på övernaturliga fenomen? Dåliga kunskaper i sannolikhetsteori och en benägenhet att begå det felslut som kallas the conjunction fallacy. I den nya studien ”Paranormal Belief and Susceptibility to the Conjunction Fallacy”, publicerad i Applied Cognitive Psychology, konstateras följande:

Numerous studies have shown paranormal believers misperceive randomness and are poor at judging probability. Despite the obvious relevance to many types of alleged paranormal phenomena, no one has examined whether believers are more susceptible to the ”conjunction fallacy”; that is to misperceiving co-occurring (conjunct) events as being more likely than singular (constituent) events alone. The present study examines believer vs. non-believer differences in conjunction errors for both paranormal and non-paranormal events presented as either a probability or a frequency estimation task. As expected, believers made more conjunction errors than non-believers. 

Det verkar med andra ord finnas en koppling mellan förmåga till rationellt tänkande och insikten att det övernaturliga är en fiktion.

Mellan 1905 och 1995 rapporterades om 295 uppenbarelser av ”jungfru” Maria, men Katolska kyrkan erkänner bara elva som genuina. Nu släpper kyrkan en manual med instruktioner för hur man ska skilja falska från sanna uppenbarelser:

The first step will be to impose silence on the alleged visionaries and if they refuse to obey then this will be taken as a sign that their claims are false.

Logiskt och klokt. Tystnad implicerar sanning, helt klart.

The visionaries will next be visited by psychiatrists, either atheists or Catholics, to certify their mental health and to verify whether they are suffering from conditions of a hysterical or hallucinatory character or from delusions of leadership.

Katolska eller ateistiska psykiater, man tackar. Dock inte judiska! Kära nån, hur skulle det se ut?

The third step will be to investigate the person’s level of education and to determine if they have had access to material that could be used to falsely support their claims.

Vi högutbildade är givetvis opålitliga. (Vissa av oss kanske t.o.m. anser alla uppenbarelser falska!)

If the visionary is considered credible they will ultimately be questioned by one or more demonologists and exorcists to exclude the possibility that Satan is hiding behind the apparitions in order to deceive the faithful.

Demonologisk analys som avslutande del av granskningen! Ja, vad ska man säga? Are these guys for real?

Se även det tidigare inlägget ”Påven på krigsstigen”. Media om påven: DN1, DN2, DN3, SvD, Dagen1, Dagen2

Mahalia Jacksons sång är oemotståndlig (liksom hennes frisyr):

Efter att ha sett dokumentärfilmen Suddenly, Last Winter känner jag, om möjligt, större aversion mot Katolska kyrkan än tidigare. Filmen handlar om kampen för ett legalt erkännande av samkönade relationer i Italien. Något sådant har, trots försök av den förra regeringen, ännu inte kunnat skådas. Anledningen framkom med tydlighet i filmen: Katolska kyrkans starka aktivism i frågan. Påven, biskopar, präster, nunnor och katolska lekmän ger alla uttryck för, och legitimerar, en nästan chockerande okänslighet inför kärlek mellan personer av samma kön. Om det stannade där vore det illa men ändå en sak — men när det utgör grund för politik är det extremt upprörande. Politikerna i Italien lyssnar till och följer kyrkan, till skillnad från majoriteten politiker i t.ex. Spanien och Sverige. Med tomma men nedlåtande slagord, som att homosexualitet är ”onaturligt” och att ett legalt erkännande av homosexuella relationer ”underminerar familjen”, permanentas diskriminering och stigmatisering. Kristen kärlek i praktisk handling.

Luca och Gustav presenterar här sin film:

Se även min text ”Does Homosexuality Pose a Threat to Society?”, det tidigare inlägget ”Fascisten i Rom” samt information om den fantastiska filmen Suddenly, Last Summer. Media: DN1, DN2, DN3, DN4, Dagen1, Dagen2, Dagen3, AB, SvD.

År 1755 drabbades Lissabon av en svår jordbävning. Den fick Voltaire att skriva Poème sur le désastre de Lisbonne (engelsk översättning här), en skarp kritik mot kristendomens påstående att det finns en allsmäktig, allvetande och allgod gud. Som det (mer koncist) formuleras av David Hume:

Is he willing to prevent evil, but not able? then is he impotent. Is he able, but not willing? then is he malevolent. Is he both able and willing? whence then is evil?

Det är dags att påminna sig om denna kritik nu när påsken (denna kristna högtid) är här. 

Det bisarra är att påven deklarerar att han ska be kraftfullt till den gud han inbillar sig finns, så att denne kan trösta de överlevande efter jordbävningen i Italien. Vilken underbar gud! Han kan eller vill inte förhindra lidande, men när lidandet inträder, då kan och vill han trösta. Men bara, tycks det, om påven ber kraftfullt. 

Så detta är påskens budskap: Det finns ingen gud att fira.

Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, DN1, DN2, DN3, DN4, Dagen, Sydsvenskan, AB, Newsmill.
Tidigare inlägg: ”Det finns ingen gud” och ”Nytt system för helgdagar”.

Antag att n gudar har påståtts existera av någon människa. Det ger oss en radvektor A={A₁, A₂, …, A_n} av tänkbara gudar. Där återfinns bl.a. Jahve, Allah, Tor, Shiva, Zeus, Ra, Ganesha, Inti och Jupiter. För de människor som inte ingår i den ateistiska skara som säger att det inte finns skäl att tro att någon av gudarna i A existerar, blir frågan hur det kommer sig att det i regel är så, att enbart en religions gud eller gudar tros existera. Eftersom ingen med full säkerhet kan bevisa att någon gud existerar eller inte existerar, borde varje troende åsätta sannolikheter p₁, p₂, … , p_n, där 0<p_i<1 för varje gud i:s existens. Varje gud borde tillbes och åtlydas i enlighet med den vikt som sannolikhetsfördelningen ger. Om det finns 1000 gudar för vilka sannolikheten för existens är större än noll, bör dessa 1000 var och en ges visst utrymme i den religiösa människans liv, i proportion till sannolikheten för att de existerar (och kanske i proportion till vilka straff som påstås följa av att inte tillbe och åtlyda respektive gud). Varför ser vi inga religiösa som resonerar och beter sig på detta vis?

Katoliken Roland Poirier Martinsson har hävdat att han har presenterat ett ”vetenskapligt bevis” för att en gudomlig skapare ligger bakom universum. Jag har utifrån färsk forskning i filosofi och fysik påpekat att han på intet sätt har presenterat ett sådant bevis. Därtill kan nu läggas ”Problems with the Argument from Fine Tuning”, i vilken de tre filosoferna Mark Colyvan, Jay Garfield och Graham Priest granskar detta argument:

1. The boundary conditions and laws of physics could not have been too different from the way they actually are if the Universe is to contain (carbon-based) life.
2. The Universe does contain (carbon-based) life.
Hence:
3. The Universe as we find it is improbable.
4. The best explanation for this improbable fact is that the Universe was created by some intelligence.
Hence:
5. A Universe-creating intelligence exists.

De visar, i en sannolikhetsteoretisk analys, att 3 inte följer av 1 och 2:

[E]ven granting the fine tuning of the universe, it does not follow that the universe is improbable, thus no explanation of the fine tuning, theistic or otherwise, is required. 

Läs den korta men kraftfulla anlysen i sin helhet, om du nu mot all förmodan ännu inte är övertygad om felaktigheten i Poirier Martinssons påstående.

Professorn i psykologi vid Harvard University Steven Pinker ger sin syn på Jerry Coynes artikel om religion och vetenskap:

Jerry Coyne applies rigorous standards of logic and evidence to the claims of religion and to the attempts to reconcile it with science. Many scientists who share his atheism still believe that he is somehow being rude or uncouth for pressing the point. But he is right to do so. Knowledge is a continuous fabric, in which ideas are connected to other ideas. Reason-free zones, in which people can assert arbitrary beliefs safe from ordinary standards of evaluation, can only corrupt this fabric, just as a contradiction can corrupt a system of logic, allowing falsehoods to proliferate through it.

Just så. Många av oss ifrågasätter den vanliga inställningen att religion ska ”respekteras” även om man inte delar dess trossatser.

Se även det tidigare inlägget ”Slut på tålamodet”.

Katoliken Roland Poirier Martinsson hävdade nyligen att det finns ett ”vetenskapligt bevis” för att en gudomlig skapare ligger bakom universum. Bevis var ordet. Ty:

Om smällen varit något svagare skulle all materia snart ha återvänt till gravitationens centrum. Om universum expanderat med något större kraft skulle stjärnorna aldrig ha bildats.

Professor Adams

Jag har i ett tidigare inlägg påpekat att Martinsson inte är inläst på den senaste filosofiska litteraturen, måhända därför att den kommer till en annorlunda slutsats än han. Nu kan jag även konstatera att han inte är inläst på den senaste fysiklitteraturen. Professor Fred Adams analys i ”Stars in Other Universes”, publicerad i Journal of Cosmology and Astroparticle Physics, ger nämligen inte heller stöd för Martinssons ”vetenskapliga bevis”. New Scientist rapporterar:

The idea that certain aspects of our universe make it uniquely suited to life has never been properly tested, says Fred Adams of the University of Michigan in Ann Arbor. ”You hear people say our universe is fine-tuned for life, that stars are rare and couldn’t form if certain things were different,” he says. ”The truth is, no one has done the calculations.” Adams has now rectified that situation and found that it is not unusual for stars to form that can support life. … Adams reckons his results … suggest that the ”specialness” of our universe could well be an illusion. 

Oj då.

Jag har alltid känt mig intuitivt skeptisk till det s.k. Rorschach-testet, som går ut på att titta på bläckformationer och säga vad de föreställer. Så här ser en typisk formation ut:

Professorn i matematisk statistik på Chalmers Olle Häggström klargör att min intuition är riktig:

Emellertid vilar testet alltjämt på mycket lös vetenskaplig grund, vilket visas i boken What’s Wrong with the Rorschach? av Woods et al. Nästan alla positiva resultat härrör från Exners forskargrupp, men är behäftade med svår statistisk slafsighet och andra brott mot god vetenskaplig sed, och har visat sig vara omöjliga för andra forskare att replikera. Bland annat har en rad oberoende undersökningar visat att testet diagnostiserar cirka 75% av normala individer som psykiskt sjuka — de fasansfulla följder detta kan få (och får!) i rättssammanhang är inte svåra att föreställa sig. 

Stöter du på detta test bör du alltså avvisa det. Häggström ställer också en mycket intressant följdfråga:

Hur kan då en metod som så gott som fullständigt saknar vetenskapligt stöd kunnat slå rot på detta vis? Woods et al. ger en fascinerande historik, där vi får ta del av hur brister i vetenskaplig stringens samverkar med andra faktorer som önsketänkande och överdriven auktoritetstro (ett tecken på det senare är att de 10 bilder Rorschach tog fram, än idag är de som uteslutande används). Ett återkommande tema i den alltigenom mycket läsvärda boken, är spänningen mellan å ena sidan dem som önskar implementera kontrollerade vetenskapliga försök, och å andra sidan dem som hävdar att Rorschachtestet måste förstås holistiskt och inte kan analyseras i sådana väldefinierade beståndsdelar som ett vetenskapligt studium kräver. Eller, om man så vill, kampen mellan upplysning och romantik.

Det senare, romantiska synsättet företräddes också av en grupp som försvarade Eva Lundgren i Uppsala. De kritiserade universitetets granskning av Lundgren med argument som att utomstående inte kunde förstå och bedöma hennes forskning och den metod hon hade använt sig av. En mycket farlig inställning, tycks det mig, om rationalitet och transparens ska råda. Det gäller även i fallet med Rorschach-testet.

Se även artikeln ”What’s Wrong with This Picture?” från Scientific American, professor Lennart Sjöbergs artikel ”Rättssäkerheten hotas av en bläckplump” samt Olle Häggströms utmärkta nya bok Riktig vetenskap och dåliga imitationer, i vilken artikeln ovan ingår som ett kapitel.

Jag läser min mors Året Runt och konstataterar ännu en gång att denna tidning förkunnar vidskeplighet. I artikeln ”Ibland måste jag stänga av kontakten med andarna” talar Ewa Olsson, ”medium”, om hur hon kände till tsunamikatastrofen två veckor innan den inträffade och hur hennes döde morfar Kalle tar kontak med henne:

Först känner jag alltid en stalldoft, morfar var bonde, och det gör mig alltid lika glad för då vet jag att morfar har något att säga mig.

Contra denna tidning, och andra som tror på existensen av en ”själ” som lever vidare efter döden, vill jag låta professor Steven Pinker på Harvard komma till tals:

No feature of consciousness has ever been discovered that does not depend 100% on neurophysiology. Stimulate the brain with chemicals or an electrical current, and the person’s experience changes; let a person’s experience vary, and you can measure the changes in chemistry or electrophysiology. When a brain is damaged, the person’s mental life is diminished accordingly, and when the brain’s activity ceases, the mind goes out of existence – Wallace’s séances notwithstanding, no one has found a way to communicate with the dead. The very existence of a subjective correlate of brain activity may not be understood (if it’s an intellectually coherent problem at all, which some would deny), but positing a “soul” simply renames the problem with no insight, and leaves the perfect correlation between consciousness and neurophysiology unexplained.

När kommer en intervju med Pinker i Året Runt? När får lurendrejaren Ewa Olsson svar på tal?

Ett gäng kristna läkare (knutna till det av pastorn, kd-politikern och yttrandefrihetsmotståndaren Tuve Skånberg ledda Claphaminstitutet) motsätter sig möjligheten att få laglig hjälp att dö vid dödlig sjukdom och svårt lidande. Det finns mycket att säga om artikeln, men låt mig här stanna vid två saker.

För det första, beakta dessa olika fall, som samtliga rör den dödssjuke och svårt plågade Adam:

1. Han ber om hjälp att dö och får en dödande injektion av sin läkare.
2. Han ber om hjälp att dö och får ett piller av sin läkare, som han själv sedan tar med dödlig utgång.
3. Han ber om palliativ sedering, varpå han sövs ner och näringstillförseln avlutas av läkaren, med dödlig utgång.
4. Han ber om att hans livsuppehållande behandling ska avslutas av sin läkare, som också avslutar behandlingen, med dödlig utgång.
5. Han ber om smärtstillande medel som, för att smärtan ska lindras tillräckligt, dödar honom.

James Rachels

I vilket eller vilka fall beter sig Adam och läkaren moraliskt riktigt? Enligt min uppfattning i samtliga fall. Vad svarar de kristna läkarna? Att de avvisar 1 och 2 är klart, men i övrigt är det oklart vad de tycker. Jag gissar att de anser att agerandet är moraliskt riktigt i fall 3-5. Men om agerande som medvetet leder till döden accepteras i vissa fall, varför inte i samtliga fall? Läkarna påstår att ”[d]en avgörande frågan handlar om avsiktlighet” — men dels är jag övertygad om att avsiktlighet de facto förekommer i fall 3-5 också och dels är detta en moralisk irrelevant distinktion i vilket fall. Som filosofen James Rachels uttrycker det i artikeln ”Active and Passive Euthanasia”, publicerad i New England Journal of Medicine:

[T]he bare difference between killing and letting die does not, in itself, make a moral difference. If a doctor lets a patient die, for humane reasons, he is in the same moral position as if he had given the patient a lethal injection for humane reasons. … The AMA policy statement isolates the crucial issue very well; the crucial issue is ”the intentional termination of the life of one human being by another.” But after identifying this issue, and forbidding ”mercy killing,” the statement goes on to deny that the cessation of treatment is the intentional termination of a life. This is where the mistake comes in, for what is the cessation of treatment, in these circumstances, if it is not ”the intentional termination of the life of one human being by another?” Of course it is exactly that, and if it were not, there would be no point to it. 

Filosofen Peter Singer anser också att distinktionen är moraliskt irrelevant (och lokaliserar tänkandet i biblisk etik). Han utvecklar argumentationen i Practical Ethics:

Reflecting on these cases leads us to the conclusion that there is no intrinsic moral difference between killing and allowing to die. That is, there is no difference which depends solely on the distinction between an act and an omission. … Allowing to die — sometimes called ”passive euthanasia” — is already accepted as a humane and proper course of action in certain cases. If there is no intrinsic moral difference between killing and allowing to die, active euthanasia should also be accepted as humane and proper in certain circumstances.

Vi ser här alltså att de kristna läkarnas argumentation bygger på en premiss som många av oss förkastar, varför vi inte heller accepterar deras motstånd mot fall 1 och 2 ovan.

För det andra skriver de:

Författaren drar slutsatsen att det [dödshjälpsmotståndet] kan bero på att läkarna inom palliativ vård ”är alltför medvetna om en dödslängtans skiftande karaktär, märker hur sådana önskningar försvinner när vård ges som möter patientens verkliga önskemål, och har själva ofta sett med egna ögon hur diagnoser och prognoser i början varit grova misstag”. … Vi instämmer i professor Finleys avslutande ord ”Döden är oåterkallelig och total … Det är därför lagändring avseende avsiktligt dödande är så ödesdiger”. 

Det som antyds här är att människor ofta ångrar uttalanden om att de vill dö. Så är det förstås, precis som vi ångrar oss om allt möjligt vi uttalar oss om och gör. Är då detta ett bra argument mot dödshjälp? Det anser jag inte. Rent allmänt finner jag ånger vara en svag grund för att motsätta sig valfrihet — men är det någon valsituation där jag finner möjlig ånger irrelevant är det i fråga om beslut om döden. Skälet? Är man död kan man inte ångra sig och bryr sig inte om att man skulle ha kunnat ångra sig om man hade levt vidare för att fundera en gång till på saken. 

Jag är således inte imponerad. Det är jag däremot av Statens medicinsk-etiska råd!

Se tidigare inlägg: ”Friheten att dö”, ”Ja till eutanasti”, ”Liv och död”, ”Legalisera aktiv dödshjälp”, ”Dödshjälp och Göran Persson”, ”Döden kan befria”, ”Dödshjälp när så önskas”, ”Hjälp att dö bör tillåtas”, ”Liv till varje pris”, ”Dödshjälp i Nederländerna”, ”Obefogad religiös alarmism”, ”Att dö för andras skull”, ”JK om dödshjälp”, ”Det rör på sig i dödshjälpsfrågan”, ”Dödshjälp skadar men kan föredras ändå”, ”Den irrationella döden”, ”Rationell syn på självmord”

I fråga om evolution varierar kunskaperna. Så här ser det ut i olika länder:

En viktig anledning till att jag trivs med att bo i Sverige är vår placering i detta diagram och den rationella syn på världen som den implicerar.

Så här ser det ut i USA, beroende på religiös tillhörighet:

Beklämmande siffror, förstås, särskilt vad gäller muslimer och protestantiska kristna av de mer evangeliska och fundamentalistiska slagen. Min gode vän Anders förundrades över att nästan vart tionde Jehovas vittne erkänner evolutionen. Hur kan det komma sig? De måste rimligen hålla det hemligt, annars skulle de säkert uteslutas. Läs deras text ”Går det att förena evolutionsteorin och Bibeln?”.

Uppdatering: Även i Sverige pågår en debatt om evolutionen mellan kristna och vetenskapsmän.

Tips: Andrew Sullivan

Professorn i filosofi vid Cambridge University Simon Blackburn går i en artikel i Times Higher Education igenom tio moderna myter. Mina tre (här nedkortade) favoriter:

2. The myth of religious belief
People say they believe in life after death but still grieve when people die. 

7. The myth of culture
What is usually known as culture is a set of symbols enabling people on the inside to recognise and dislike those on the outside. 

8. The myth of equal respect
[D]iscrimination is a virtuous activity and elites are to be admired. 

Jag förhåller mig dock tveksam till hans nummer 4, The myth of the scientist, och hans nummer 9, The myth of choice and competition. Jag gillar, hyllar och tror på vetenskapsmannen och konkurrens. Har jag gått på mytbildning, eller vad?

Kirilov i Fjodor Dostojevskijs Onda andar, citerad av Albert Camus i ”The Myth of Sisyphus” (s. 108):

Man simply invented God in order not to kill himself. That is the summary of universal history down to this moment.

Professorn i filosofi Daniel Dennett listar åtta möjliga förklaringar till varför vissa smarta människor är och förblir religiösa:

(1) The fallacy of sunk costs: ”I’ve already invested fifty years of my life in this position, and it would be excruciatingly embarrassing to acknowledge my error. In fairness to myself, I was entrapped in this view when I was too young to know better, and I’ve never been able to find a face-saving exit strategy.”

(2) Err on the side of prudence: ”I can conjure up enough uncertainty about these issues to excuse myself from drawing the invited conclusions, which might be mistaken, after all, and could, I suppose, do some harm to somebody. Where it doesn’t itch, don’t scratch!”

(3) Religion for art’s sake: ”The only cost-effective way to preserve the great music, literature, and art of the world’s religions is to encourage all people to support these magnificent living museums with their weekly offerings.”

(4) What would my mother think? ”People whom I hold dear, and who depend on me emotionally, would be heartbroken to learn of my defection. I’m going to carry this white lie to the grave, or at least until my parents are safely in their graves and my children and loved ones give me clear signs of being able to take such a confession with equanimity.”

(5) Credal calisthenics: ”It keeps me modest, and fosters a desirable habit of moral reflection that helps me do the right thing ‘without even thinking’. It’s a method of self-purification that keeps me morally fit.”

(6) We must fend off moral chaos: ”I myself don’t need God to tell me how to live, but some people really do. Religious belief puts the fear of God into some who would otherwise behave reprehensibly.”

(7) Don’t make waves: ”I have more than enough substantive controversies that I would rather spend my energies on. Why discard alliances, make enemies, lose the affection of powerful friends and associates by raining on their parade?”

(8) Dumbo’s magic feather: ”Religious belief is a moral prosthesis: it strengthens the resolve and courage of many who want to be good but don’t have the true grit they need. If I recant, I contribute to the dissolution of an aspect of the world that they truly depend on. I have no right to take away their crutch.”

Att vara religiös av de här skälen tycks mig tragiskt. En intressant fråga är hur många religiösa som i huvudsak låter sig styras av något av dem. Det lär vi dock aldrig få svar på, eftersom det ingår som en del i detta spel att låtsas tro — kanske även inför sig själv — även om man inte gör det.

Se tidigare inlägg: ”Tror religiösa verkligen på gud?”, ”Intelligens och gudstro”, ”Är religion och vetenskap förenliga?”

Göran Skytte citerar med starkt ogillande kulturkritikern Ulrika Milles, som sa följande i P1 (lyssna):

En ung man som döper sin dotter i kyrkan och allting är försoning och harmoni… Det är jättereaktionärt. Obegripligt.

Visst har Göran rätt i att de flesta svenskar inte håller med om detta — de ser barndopet som en mysig familjecermoni — men faktum är att kulturkritikern har en poäng. Om man sätter sig in i barndopets grund, och inte låter sig nöja med mysigheten, finner man att den är hemsk. Som tur är döps allt färre barn i Sverige.

Pastor Linda Graaf bad som en galning för sin dotter, den i Let’s Dance tidigare medverkande Magdalena Graaf, efter en hjärnblödning. En adekvat beskrivning, tycks det mig, eller vad sägs om en kvinna som på fullt allvar talar om ett öga på följande vis:

Nå, den sjukdomsdrabbade själv tycks mer benägen att förlita sig på världslig helandekonst.

Se även det tidigare inlägget ”Han blir kallad dåre”.

Professorn i biologi vid University of Chicago Jerry Coyne besvarar frågan så här:

It would appear, then, that one cannot be coherently religious and scientific at the same time. That alleged synthesis requires that with one part of your brain you accept only those things that are tested and supported by agreed-upon evidence, logic, and reason, while with the other part of your brain you accept things that are unsupportable or even falsified. In other words, the price of philosophical harmony is cognitive dissonance. Accepting both science and conventional faith leaves you with a double standard: rational on the origin of blood clotting, irrational on the Resurrection; rational on dinosaurs, irrational on virgin births. 

Men, invänder någon, finns det inte vetenskapsmän som är teister? Jovisst:

True, there are religious scientists and Darwinian churchgoers. But this does not mean that faith and science are compatible, except in the trivial sense that both attitudes can be simultaneously embraced by a single human mind. (It is like saying that marriage and adultery are compatible because some married people are adulterers.)

På julafton lät katoliken Roland Poirier Martinsson publicera ett slags högtravande plädering för kristendomen. Bl.a. hävdade han följande:

Naturen är ordnad på ett sätt som tycks kräva en tanke. Sådant är också det teleologiska (av grek. telos, mål) gudsbevisets anspråk: att det fanns ett mål med Skapelsen, att den inte var slumpmässig, av det enkla skäl att slumpen inte på allvar kan antas ge upphov till den perfektion som präglade den stora smällen. … Att resultatet blev så utomordentligt välkalibrerat (om ”målet” var att ge upphov till ett hyfsat stabilt universum som bar inom sig livets och medvetandets uppkomst) kan vetenskapligt inte förklaras med annat än vår smala lycka.

Detta är ett av de populäraste argumenten för att något slags gud existerar och brukar kallas the fine-tuning argument. Enligt Poirier Martinsson utgör det ett ”vetenskapligt bevis”. Not so fast. Uppenbarligen har denne man inte riktigt hängt med i den filosofiska litteraturen på området. Låt mig lyfta fram Wai-hung Wongs artikel ”The Cosmic Lottery”, som är accepterad för publicering i International Journal for Philosophy of Religion. Han klargör där att Porier Martinsson och hans kreationistiska vänner har fel:

One version of the argument for design relies on the assumption that the apparent fine-tuning of the universe for the existence of life requires an explanation. I argue that the assumption is false. Philosophers who argue for the assumption usually appeal to analogies, such as the one in which a person was to draw a particular straw among a very large number of straws in order not to be killed. Philosophers on the other side appeal to analogies like the case of winning a lottery. I analyze the two analogies and explain why the lottery analogy is the right one to use. In the light of such an analysis, we can see that although the cosmic feature of being life-permitting is rare, it does not allow life-permitting possible universes to stand out because there are other rare cosmic features that other possible universes have.

Dvs. det krävs ingen särskild förklaring till varför ett universum som tillåter mänskligt liv existerar. Inte mer än till att någon råkade ut för den ytterst osannolika händelsen att vinna högvinsten i ett lotteri. Talet om ”vetenskapligt bevis” ter sig mot bakgrund av Wongs analys snarast löjeväckande.

Professor Barnett påpekar att både John Roberts och Barrack Obama sa fel när den senare idag skulle sväras in som president. Detta är vad konstitutionen anger ska sägas:

I do solemnly swear (or affirm) that I will faithfully execute the office of President of the United States, and will to the best of my ability, preserve, protect and defend the Constitution of the United States.

Detta är vad som faktiskt sades:

ROBERTS: Are you prepared to take the oath, Senator?
OBAMA: I am.
ROBERTS: I, Barack Hussein Obama…
OBAMA: I, Barack…
ROBERTS: … do solemnly swear…
OBAMA: I, Barack Hussein Obama, do solemnly swear…
ROBERTS: … that I will execute the office of president to the United States faithfully…
OBAMA: … that I will execute…
ROBERTS: … faithfully the office of president of the United States…
OBAMA: … the office of president of the United States faithfully…
ROBERTS: … and will to the best of my ability…
OBAMA: … and will to the best of my ability…
ROBERTS: … preserve, protect and defend the Constitution of the United States.
OBAMA: … preserve, protect and defend the Constitution of the United States.
ROBERTS: So help you God?
OBAMA: So help me God.
ROBERTS: Congratulations, Mr. President.

På ett sätt kan det vara trösterikt att även så framgångsrika och smarta personer kan begå små misstag. Men eftersom rätt ed inte uttalades blir frågan: Är Obama verkligen president nu? Och vad skulle hända om en nyvald president på den sista frågan svarade: ”While I will certainly need help, I do not expect it from fictitious beings”? Skulle USA fördöma en ateistisk president, trots att konstitutionen uppenbarligen inte innehåller formuleringen ”So help me God”? (Ja, troligen.) Slutligen: Var inte Condoleeza Rice president för ett tag idag och därmed USA:s första svarta president?

Media: SvD1, SvD2, DN1, DN2, Dagen, Sydsvenskan, Aftonbladet1, Aftonbladet2, Aftonbladet3, Aftonbladet4, Aftonbladet5

Bakteriell flagell

Det är en vådlig strategi för teister att påstå att en gud måste finnas eftersom det finns komplexa fenomen som vetenskapen inte kan förklara. Hittar man en klocka på stranden, påstod William Paley för drygt 200 år sedan, måste det finnas en klocktillverkare. Samma sak med naturen, menade han. Men därefter kom Darwin:

The old argument of design in nature, as given by Paley, which formerly seemed to me so conclusive, fails, now that the law of natural selection has been discovered.*

Vetenskapen utvecklas, och det vi inte vet idag kan vi i många fall veta imorgon. En som borde ha känt till detta är Michael Behe, en katolsk biokemist som 1996 publicerade boken Darwin’s Black Box, i vilken han bl.a. hävdade att bakteriella flageller inte kan ha utvecklats evolutionärt och att det därför måste finnas en gudomlig Skapare. Nu rapporterar New Scientist om ny forskning:

Thanks to all the recent work, the big picture of flagellum evolution is much clearer than it was just a few years ago, and getting better all the time. ”This work is just getting started,” says Matzke. Ultimately, though, it is unrealistic to hope to unravel every twist and turn of the bacterial flagellum’s 3-billion-year-plus evolutionary journey. ”That is impossible,” says Doolittle. But he argues that the scientific imperative is not to reconstruct the entire process but simply to prove that the evolution of the flagellum is plausible using well-established natural processes.

På ett mer övergripande plan är det så, att även om vetenskapen inte har eller kommer att ha en aning om hur ett fenomen har uppstått (vilket vi i och för sig inte med någon säkerhet kan veta att den inte kommer att ha), är det i vilket fall inget argument för att en gud existerar. Det är bara ett konstaterande, att vi inte känner till vissa saker. Som John Stuart Mill skrev i sin självbiografi (enligt Bertrand Russell i ”Why I Am Not a Christian”):

My father taught me that the question ”Who made me?” cannot be answered, since it immediately suggests the further question ”Who made god?”

Dvs. att postulera en gud utgör ingen förklaring. Tvärtom, eftersom en gud vore ett mycket komplext och svårförklarat fenomen i sig och ger upphov till fler frågor än det besvarar. Att påstå att en gud måste finnas eftersom vi inte vet hur något har uppkommit är i själva verket att lägga sig platt och att säga att vi vet att vi inte kan veta mer. Men hur kan vi veta att vi inte kan veta mer? William Paley trodde att han visste — och hade fel. Michael Behe likaså.

__________________

*S. 87 i Darwin, Charles (1958). The Autobiography of Charles Darwin 1809-1882. London: Collins.

Fördjupning:

• Pallen, Mark J. och Matzke, Nicholas J. (2006). ”From the Origin of Species to the Origin of Bacterial Flagella”. Nature Reviews Microbiology 4(10): 784—790.
• Dawkins, Richard (1986). The Blind Watchmaker. New York: W. W. Norton, Inc. Tv-inslag om bokens analys.
  
• TalkOrigins djupgranskning av Michael Behe och ”intelligent design”.
  
• Nobelpristagaren i fysik Steven Weinbergs essä ”A Designer Universe?”.

Tidigare inlägg: ”Intelligent design i skolor?”

En underbar essä i Boston Review, ”God: Philosophers Weigh In”,  om grunderna för religiös tro, rekommenderas varmt! Jag gillade särskilt dessa två konstateranden:

[A]mong contemporary philosophers, the seriously religious are a small minority.

samt

The funny thing about arguments for the existence of God is that, if they succeed, they were never needed in the first place.

Frågan om dödshjälp fortsätter att engagera. Nu rycker den katolske prelaten Erwin Bischofberger ut och försvarar sin kyrkas dogmatiska inställning:

Att tillåta det förbjudna uppfattas som ett tecken på modernitet och på ett upplyst och individcentrerat samhälle. Genom sitt utspel söker Smer tyda tidens tecken. Den individpräglade andan ska slå igenom. Samhället som gemenskap ligger utanför rådets intressen. Risken för att hamna på det opportunistiska fältet, att vara tidsandan till lags, är överhängande.

Två grundfrågor infinner sig:

1. Antag att det inte blir något ”opportunistiskt fält” och inget sluttande plan, dvs. att de som vill under vissa specifika villkor ska kunna få hjälp att dö och inget mer än det. Skulle Bischofberger då motsätta sig frivillig dödshjälp? Svaret är ja. Katolska kyrkans katekes är glasklar: ingen får ta liv utom Jahve. Inte heller självmord under svårt lidande accepteras, på principiella grunder. Individers autonoma val i fråga om dödshjälp kan aldrig respekteras av en katolik. Därför kan talet om ett sluttande plan främst ses som ett taktiskt drag för att försöka intimidera människor att säga nej till frivillig dödshjälp.
2. Talar något för att det blir ett ”opportunistiskt fält” och ett sluttande plan, så att människor dödas mot sin vilja? Nej, det finns inget som tyder på det. Dels förekommer ofrivilligt dödande även i system som förbjuder frivillig dödshjälp*; dels omges systemen i Nederländerna och Oregon med ett noggrant regelverk, som fungerar bra.**

Regelverket i Oregon är precis som i Nederländerna noggrant preciserat, och det är värt att påminna sig om det när Bischofberger et al. sprider ohederlig alarmism. I Oregon är assisterat självmord tillåtet, inget annat, utifrån detta regelverk:

(1) An adult who is capable, is a resident of Oregon, and has been determined by the attending physician and consulting physician to be suffering from a terminal disease, and who has voluntarily expressed his or her wish to die, may make a written request for medication for the purpose of ending his or her life in a humane and dignified manner in accordance with ORS 127.800 to 127.897.

(2) No person shall qualify under the provisions of ORS 127.800 to 127.897 solely because of age or disability. [1995 c.3 s.2.01; 1999 c.423 s.2]

Statens medicinsk-etiska råd gör helt rätt som öppnar för en möjlighet att under dylika former bistå människor som, trots palliativ vård, faktiskt vill dö. Försöken att hindra utvecklingen är förkastliga, vilket Gombrowicz klargör tydligast av alla.

Media: SvD1, SvD2, DN, Dagen

_______________________
*Så här skriver professor Peter Singer:

Somerville cites no evidence to support the conclusion that, judged by the criteria used in the Dutch studies, doctors end the lives of more nonconsenting patients in the Netherlands than in any other country where euthanasia is illegal. Indeed, there is considerable evidence from several studies, including one that I carried out with colleagues in Australia, to suggest exactly the opposite: where voluntary euthanasia cannot be discussed openly, doctors end the lives of more patients without obtaining the informed and considered consent of the patient. [1] [2]

Notes
1 Kuhse H, Singer P, Baume P, Clark M, Rickard M. End-of-life decisions in Australian medical practice. Med J Aust, 1997;166(4):191-6.
2 Deliens L, Mortier F, Bilsen J, Cosyns M, Vander Stichele R, Vanoverloop J, et al. End-of-life decisions in medical practice in Flanders, Belgium: a nationwide survey. Lancet, 2000;356 (9244): 1806-11.

**Se det tidigare inlägget ”Dödshjälp i Nederländerna”, med länk till en utvärdering av forskare.

En dansk pastor ser tomtar som sataniska:

Att pynta med jultomtar är att ägna sig åt djävulsdyrkan.

Han verkar tänka ungefär som Jehovas vittnen:

Julen och julsederna härstammar från forntida falska religioner. Detsamma gäller påsksederna, till exempel bruket av påskägg och påskharar. De första kristna firade varken jul eller påsk, och det gör inte heller sanna kristna i våra dagar.

I en kommentar menar pingstvännen Birger Thureson att denna typ av avståndstagande utgör en överdrift:

Det är säkert helt riktigt att tomten har sitt ursprung i förkristen tid och vidskepliga föreställningar. Men faktum är ju att vi införlivat många ursprungligen hedniska ting med en kultur, som kallar sig, eller åtminstone kallat sig, för kristen.

Mitt förslag är att vi generaliserar detta synsätt. Det går att acceptera seder med skumt ursprung om man omtolkar dem. Ty det är förstås inte bara tomtar och andra julseder som härstammar från ”forntida falska religioner” och ”vidskepliga föreställningar” — dessa epitet gäller också hela det kristna julbudskapet. Med detta sätt att se på saken kan vi ändå njuta av julen, som en tid att umgås med nära och kära. Vi byter innehåll och låter dess vidskepliga rötter, såväl de förkristna som de kristna, falla i glömska. Och om någon klagar på att barnen inte känner till julens ursprung — låt oss istället gratulera barnen till det och uppmuntra en modern, icke-religiös syn på julen. (Eller festivus, för dem som föredrar det.)

Terrorismen har fått USA och dess delstater att inrätta Offices of Homeland Security. Nu visar det sig att denna säkerhetsmyndighet i Kentucky måste tillkännage sitt beroende av ”Gud Allsmäktig” (enligt KY Code 39G.010). Detta sätt att uttrycka sig specificeras i KY Code 39A.285(3):

The safety and security of the Commonwealth cannot be achieved apart from reliance upon Almighty God …

Tre kommentarer:

1. Jag ser det som mycket viktigt att stat och religion hålls åtskilda. Staten ska förhålla sig neutral till religion och ska inte proklamera att det finns (och inte heller att det inte finns) någon gud. (Apropå det borde Successsionsordningen snarast revideras.)
2. Lagstiftarna i Kentucky låtsas inte om eller känner inte till teodicéproblemet. Om det funnes en allsmäktig gud till att börja med skulle inga terrordåd, med åtföljande död och plåga, äga rum. I alla fall inte om denne gud dessutom är god — men om han inte är det, varför ska man lita på honom?
3. Är det inte ironiskt att terrorister ofta tror sig agera på uppdrag av en allsmäktig gud?

Lagstiftarna i Kentucky borde tas i Herrans tukt och förmaning för denna undermåliga lagstiftning.

Media: DN1, DN2, SvD, Dagen, Sydsvenskan

Barn har en tendens att tro på en skapare eller designer, visar ny forskning:

Children’s normally and naturally developing minds make them prone to believe in divine creation and intelligent design. In contrast, evolution is unnatural for human minds; relatively difficult to believe.

Det är alltså barnsligt att inte tro på evolution och att tro på religion, helt i linje med vad Jesus sa:

Om ni inte omvänder er och blir som barnen, kommer ni aldrig in i himmelriket. (Matt. 18:3)

Nå, professor Don Boudreaux gör en intressant koppling till svårigheten för många att förstå hur komplexa sociala fenomen som språk, lagar, penningväsende och marknader kan uppkomma, existera och fungera utan att någon har planerat fram dem:

Creationist views (there are several variations) differ from non-creationist views by insisting that all order ultimately is the result of some design acting upon the whole. Just as there is a compelling non-creationist view of biological beings, there is a compelling non-creationist view of social order.  And while obviously different in detail, at a general level these two non-creationist theories share much with each other, not least of which is the scientific insistence that order is best explained, not by positing a creator, but by understanding the logic of an order’s emergence from small, individual acts, no one of which is “intended to” (or “intends” itself) to become part of a larger order.

De som tänker som barn tror på kreationism och ”intelligent design” samt på det konstanta behovet av en stark politisk styrning av samhället, inte minst ekonomin, i extremfallet i form av kommunism. För hur kan något fungera utan en medveten plan?

Själv är jag varken kreationist på ekonomins eller på biologins område. Jag trotsar Jesus, med andra ord, och försöker undvika att bli som barnen.

Fördjupning: F. A. Hayek använder begreppen kosmos och taxis för spontan respektive planerad ordning: han analyserar och kontrasterar dem i kapitel 2 av Law, Legislation and Liberty; Rules and Order. Carl Menger beskriver hur penningväsendet utvecklades spontant i ”On the Origins of Money”. Läs också mer om spontan ordning, i form av Norman Barrys översikt, här. AC Grayling bestrider tolkningen av den nya forskningen.
Tips: Orsakverkan

Krisen är inte rolig. Inte nog med att den drabbar många enskilda privatekonomiskt, den tycks också leda till efterfrågan på en större, mer aktiv och mer interventionistisk stat.* Som om detta inte vore nog leder krisen också till mer religiös aktivitet, i alla fall på Island:

Människor söker Gud. Det är väckelse och kris samtidigt.

Illustrerar inte detta en central del i efterfrågan på religion: att den grundas i rädsla?** När världen utvecklas på ett sätt som man inte förstår och som skrämmer vänder man sig till fiktionen om en trygghet bortom allt sus och brus. Och tror man inte på gudar (eller kanske även då) vänder man sig till den stora, trygga staten, i linje med vad ekonomipristagaren James Buchanan kallar parentalism:

The term “parental” becomes quite descriptive in its inference that the attitude here is akin to that of the child who seeks the cocoon-like protection of its parents, and who may enjoy its liberty, but only within the limits defined by the range of such protection. The mother or father will catch the child if it falls, will bandage its cuts, will excuse its behavioral excesses along all dimensions. Knowledge that these things will be done provides the child with a sense of order in its universe, with elements of predictability in uncertain aspects of the environment.

Nu vill jag ha högkonjunktur igen. Må bönerna på Wall Street och i Svenska kyrkan, jämte den finanspolitiska expansion som är att vänta, hjälpa.

________________

*Se ett tidigare inlägg: ”Naomi Klein ställd på huvudet”. Media: DN1, DN2, SvD, DI
**Se de tidigare inläggen ”Religion pga. rädsla” och ”Grunden för religion”.

Idag är det Domssöndagen, informerar mig min kalender. Tanken bakom den klargör tydligt varför kristendomen är en bisarr religion.

Kristna tror att Jahve skapade Adam och Eva och att de förstörde en perfekt tillvaro genom att göra uppror och ”synda”. Även om man bortser från det mystiska i att ett fenomen som Jahve existerar och att den plötsliga existensen av färdiga människor strider mot vetenskapen, infinner sig redan här ett problem: det var Jahve som valde hur Adam och Eva skulle fungera, reagera och agera. Han visste, som allvetande, att om han skapade dem som han sedan valde att skapa dem så skulle de äta av den förbjudna frukten — ändå valde han att skapa dem som han skapade dem. Alltså är han, i enlighet med kausallagen, ytterst ansvarig. Ändå klandrades Adam och Eva av denne ”rättvise” gud.

Men problemen är inte slut här. Kristna tror nämligen att Adam och Evas ”synd” färgade av sig på hela mänskligheten, ja, även på djuren, så att ingen därefter har kunnat undgå att ”synda”. Detta är läran om arvssynd. Människor föds alltså som ”syndare” eller i alla fall oundvikligt ”syndbenägna”. Detta har Jahve bestämt (se sektion 3.2 här). Trots det anser den ”rättevise” Jahve att denna medfödda ”synd” renderar dem ett straff i form av evig plåga i helvetet.

Men prisad vare Jahve! För att styra upp situationen — det vore ju tråkigt för honom om han skulle få spendera evigheten utan uppiggande människor i himlen — beslöt han att Jesus skulle erbjuda människorna räddning. Med förebild i djuroffer — denna fina sed! — kom han på att Jesus skulle offras. Så Jesus fick dö på korset och uppstå och — poff! — nu kan alla människor slippa att hamna i helvetet, om de ”bara” bekänner Jesus som sin herre. Trots att det egentligen är Jahve som är orsak till att människor har betett sig och beter sig på vissa, men inte andra, sätt.

Ytterligare ett problem infinner sig i vilket fall här: människan kan rätteligen inte klandras för om hon inte tror på något, eftersom hon inte väljer vad hon tror på. En del har inte hört talas om Jesus; en del har gjort det men tror ändå inte. Det spelar ingen roll för Jahve. Bekänner man inte Jesus som sin herre, trots att Adam och Eva inte kan klandras för sin handling och trots att människor inte är förtjänta av straff för något Adam och Eva gjorde, straffas man för evigt i helvetet. (Även judar.)

Ja, så lyder det kristna kärleksbudskapet, som vi påminns om på Domssöndagen. Jesus är en domare, vilket Petrus klargör:

Han gav oss uppdraget att förkunna för folket och vittna om att han är den som Gud har bestämt till att döma levande och döda. (Apg. 10:42)

Men den han borde döma är Jahve, som är alltings orsak.

Nå, när vi, som tänkande människor, tar del av den här sagan fylls vi med skratt och avsky — ty hur kan någon ta en så bisarr, osammanhängande och i grunden vämjelig historia på allvar? Antagligen tror inte särskilt många på den. Det är hursomhelst synnerligen irriterande att påminnas om den i sin kalender.

Anders Arborelius, katolsk biskop, motsätter sig inte oväntat de möjligheter till dödshjälp som Statens medicinsk-etiska råd har diskuterat:

Vi har vårt fulla människovärde i oss själva, i kraft av att vi är människor, och detta människovärde får aldrig tummas på.

Det mystiska begreppet ”människovärde” används här i ett försök att fastslå den dogmatiska slutsatsen. Varför inte tala klarspråk istället? Katolska kyrkan struntar i vad människor själva vill. Livets kvantitet står i centrum, inte livets kvalitet — detta utmärker kristen bioetik. Om någon anser att livets kvalitet är så låg, även med all den hjälp sjukvården kan ge, att döden är att föredra framför ett fortsatt lidande, vill biskopen fortsatt förvägra den personen möjligheten att få hjälp att dö. Osmakligt och människoovärdigt, vilket mer effektivt än av någon annan klargörs av Gombrowicz.

Påven visar ännu en gång vad det är för moral han företräder:

Any logic of buying and selling of organs … is morally unacceptable.

Medan religionen blockerar förslag som kan lindra lidande, kommer national-
ekonomer som Gary Becker och Julio Jorge Elías (preliminär gratisversion här) med konkreta lösningar. Vilken tur att inte alla i denna värld styrs av kristen etik, som Bertrand Russell i “Education and the Modern World” karakteriserar så här:

The fundamental defect of Christian ethics consists in the fact that it labels certain classes of acts ”sins” and others ”virtue” on grounds that have nothing to do with their social consequences.

Uppdatering: I Singapore lyssnar de inte på påven.

Slaktad gås

Bibelkännare vet att Jesus inte utmärkte sig som någon djurvän (t.ex. orsakade han grisars drunkningsdöd helt i onödan, enligt Lukas 8:26—39). Det finns andra kristna som är lika kallsinniga mot djur. Idag är det Mårtens afton, och en dansk kollega berättade bakgrunden till att gås äts denna dag:

Ifølge overleveringen ønskede Skt. Morten ikke at være biskop. Han gemte sig i et skur fyldt med gæs, men de skræppede op og afslørede ham. Han blev således biskop mod sit ønske og indførte samtidig 11. november som officiel gåse-slagtedag, som i Danmark er Mortensdag. Denne historie er således grunden til, at man i Danmark traditionelt spiser gås eller and Mortens aften den 10. november.

De stackars gässen klandrades alltså för att en gås en gång betedde sig på ett sätt som ett visst ”helgon” inte gillade. Mönstret känns igen i kristendomen mer allmänt. Att klandra efterlevande generationer för något en anfader har gjort är grunden för det kristna dopet, som alltså grundas på den bisarra idén om arvssynd. Gässen ska straffas, liksom människorna, för förfäders förbrytelser. I det ena fallet i slakteriet, i det andra fallet i helvetet.

En mycket obehaglig religion, den kristna. Ingen gås för mig idag, tack!

Media: SvD

Jag ogillar begreppet ”änglavakt”, som många använder för att uttrycka glädje över att ha klarat sig från någon allvarlig olycka. Visst är det på sin plats att glädjas i en sådan situation — men att antyda att något slags mystiskt sagoväsen fanns på plats för att vakta just den som klarade sig är vidskepligt och fånigt, för att inte säga upprörande. Särskilt i de fall där många andra inte klarade sig. Varför tror den som klarade sig att det mystiska sagoväsendet favoriserade just denne?

Jag förespråkar ett mer rationellt språkbruk. ”Jag är oerhört glad att jag klarade mig från en allvarlig olycka, särskilt eftersom det var nära att jag inte klarade mig” är ett mycket bättre sätt att uttrycka sig än ”jag hade änglavakt”.

Den kristna kampanjen Bevara äktenskapet håller sig aktiv, darrande av rädsla och upprördhet inför de vedermödor som kommer att drabba vårt land när äktenskapsbalken görs könsneutral. Homos? Ingå äktenskap? No way! Där tar det kristna kärleksbudskapet slut.

Nå, kampanjen har faktiskt en förebild i gudinnan Fricka, äktenskapets beskyddare. Hon kräver räfst och rättarting när människor avviker från den sanna äktenskapsläran i Richard Wagners storslagna musikdrama Die Walküre. Och hon får sin vilja igenom: hennes man, guden Wotan, ser till att Siegmund dödas. Jag tror dock inte att Bevara äktenskapet kommer att få sin vilja igenom. Då kanske deras gud (som de kallar Jahve, inte Wotan) straffar Sverige?*

______________________

*Måhända blir straffet mildare om civiläktenskap införs istället: t.o.m. en katolsk biskop föreslår ju det!

De nya ateisterna beskylls för att vara militanta och aggressiva. Richard Dawkins kommenterar:

We’ve all been brought up with the view that religion has some kind of special privileged status. You’re not allowed to criticise it. And therefore, if you offer even a fairly mild criticism, it really does sound strident, because it violates this expectation that religion is out of bounds.

Detta stämmer väl överens med min erfarenhet. Det anses inte riktigt korrekt att kritisera religion. ”Låt dem tro om de vill,” tycks många resonera. Men Dawkins accepterar inte det synsättet, och inte jag heller. Som han uttrycker det:

But I seem – I seem to have lost patience.

H. L. Mencken:

The time must come inevitably when mankind shall surmount the imbecility of religion, as it has surmounted the imbecility of religion’s ally, magic. It is impossible to imagine this world being really civilized so long as so much nonsense survives. In even its highest forms religion embraces concepts that run counter to all common sense. It can be defended only by making assumptions and adopting rules of logic that are never heard of in any other field of human thinking.

Jag är mindre säker än Mencken på att den tiden ”måste” komma, men jag hoppas lika innerligt som han, att den gör det.

Iran har klarat sig relativt väl i finanskrisens spår. Väktarrådets ordförande Ali Janati ser krisen som ”Guds straff”:

De här människorna ser resultatet av sina dåliga handlingar. Det här problemet har spridit sig till Europa nu, vilket gör oss glada. Ju olyckligare de är, desto lyckligare blir vi.

Uppdatering: Är Kanada mindre gudlöst än Europa och USA?

Jag är på besök hos föräldrarna denna helg och tar tillfället i akt och läser diverse veckotidningar som min kära mor prenumererar på. En veckotidning jag verkligen inte kan rekommendera heter Året Runt. Vad återfinns i det senaste numret? Jo, bl.a. detta:

• ”Som hittat” — en sektion där Jane Lyzell, ett ”medium som kan hjälpa till att hitta försvunna saker eller djur”, svarar på frågor.
• ”Dina stjärnor” — en sektion där Monica Hortell, ”Året Runds kända astrolog”, uttalar sig om framtiden.
• ”Ett ord på vägen” — en sektion där Christian Braw, ”präst och författare”, propagerar för kristendomen.
• ”Naturlig hälsa” — en sektion där Kristina Svensson (obetitlad!) lyfter fram naturläkemedel av alla de slag.

Året Runt har alltså gott om vidskepliga inslag. Nej, tacka vet jag Svensk Damtidning, med hederligt skvaller om kungafamiljen!

Idag är det Kanelbullens dag. Så här säger Helena Jacobsson, redaktör på Filofax, en av Sveriges ledande almanacksproducenter, i DI:

Jag vill inte säga att det är en oseriös dag, men man måste dra en gräns för hur mycket kalendarisk information man ska ta med. Vi har med våffeldagen och fettisdagen, som vi ser som gamla kära
traditioner med religiös anknytning, men än så länge har vi avstått från mer kommersiella dagar som Kanelbullens dag och Ostkakans dag.

En upprörande hållning! Jag finner det minst lika vettigt att uppmärksamma kommersiella dagar som ”gamla kära traditioner med religiös anknytning”, av två skäl.

1. De allra flesta gör ingen koppling mellan fettisdagen eller våffeldagen och religion, så i praktiken föreligger ingen skillnad mellan de dagarna och Kanelbullens dag. I båda fallen tycker många om att äta feta och söta bakverk i goda vänners lag.
2. Det är principiellt stötande att ge prioritet åt religiösa grunder för traditioner. Varför ska ett privat företag uppmärksamma bisarra idéer som att en kvinna blev gravid utan att ha haft sex med en man (våffeldagen) eller att man ska leva utan mat i fyrtio dagar (fettisdagen)? ”Gamla kära traditioner” — kiss my ass.

Se tidigare inlägg om världens godaste ostkaka, om jul utan religion och om min ateistiska protest mot en annan almanacksproducent.

Så här resonerar den tongivande muslimske kreationisten Harun Yahya:

And if we look at the present day, we see that all terrorists – even those who consider themselves to be Muslims – are actually Darwinists and atheists.

Även i Sverige är kreationisterna aktiva. Den kristne aktivisten Mats Selander, som har undervisat i kreationism (under namnet ”intelligent design”) på en kristen friskola, hävdar t.ex. att denna religiösa dogm krävs för att förhindra pedofili och våldtäkt.

Charles Darwin har mycket på sitt samvete, tycks det. Dagens biologi måste betraktas som syndig.

Det finns kristna som förnekar evolutionsläran, men det finns andra — t.ex. i Church of England och i Katolska kyrkan — som accepterar den. Darwin själv skrev:

It seems to me absurd to doubt that a man may be an ardent Theist & an evolutionist.*

En något mer avvaktande hållning formuleras av nobelpristagaren i fysik Steven Weinberg. Han höll tal vid Harvard tidigare i år, i vilket han menade att det finns fyra allvarliga spänningar mellan religion och vetenskap:

1. ”[R]eligion originally gained much of its strength from the observation of mysterious phenomena—thunder, earthquakes, disease—that seemed to require the intervention of some divine being.”
2. ”[Scientific] explanations have cast increasing doubt on the special role of man, as an actor created by God to play a starring part in a great cosmic drama of sin and salvation.”
3. ”Around 1100, the Sufi philosopher Abu Hamid al-Ghazzali argued against the very idea of laws of nature, on the grounds that any such law would put God’s hands in chains.”
4. ”Traditional religions generally rely on authority, whether the authority is an infallible leader, such as a prophet or a pope or an imam, or a body of sacred writings, a Bible or a Koran.”

Fastän Weinberg på detta sätt varnar för religion uppfattar jag honom som mindre hätsk än många andra ateister, mig själv inberäknad. Han erkänner att religion har vissa förtjänster, men påpekar också att många av dessa kan upplevas på annat sätt: genom sådant som humor, njutning och konst. Ett lågmält och skarpt inlägg i en evig debatt.

_________________
*Se ett tidigare inlägg om den farliga evolutionsteorin i vars kommentarfält jag, trots Darwins egen syn, anger några skäl till varför jag har svårt för att se hur kristna kan acceptera evolutionsläran.

Storkyrkan (tom)

Riksmötet är nu öppnat. Inte utan märkliga inslag:

En gång om året visar riksdagsledamöter och regering vördnad för kungaparet och Gud. Traditionsenligt inleds riksmötets öppnande med gudstjänst i Stockholms domkyrka, Storkyrkan.

Där möttes riksdagsledamöterna av en präst som uppmanade dem att ”först söka Guds rike”. Vad är detta? Är det bara jag som anser det viktigt att staten ska vara neutral i förhållande till religion, vilket utesluter kollektiva arrangemang där kristen vidskepelse förkunnas för landets folkvalda? Vore jag riksdagsledamot skulle jag definitivt bojkotta evenemanget, men att det överhuvudtaget anordnas är anmärkningsvärt och stötande.

Betrand Russell formulerar ett rationalistiskt förhållningssätt till världen:

I wish to propose a doctrine which may, I fear, appear wildly paradoxical and subversive. The doctrine in question is this: that it is undesirable to believe a proposition when there is no ground whatever for supposing it true. I must, of course, admit that if such an opinion became common it would completely transform our social life and our political system; since both are at present faultless, this must weigh against it. I am also aware (what is more serious) that it would tend to diminish the incomes of clairvoyants, bookmakers, bishops, and others who live on the irrational hopes of those who have done nothing to deserve good fortune here or hereafter.

Darra månde biskoparna!

Bertrand Russell rapporterar:

There are some hopeful features about America. I was recently on a boat going to America, and a minister of religion on the boat invited me to speak to his congregation about my views on religion. I said: ”Yours must be a very broad-minded congregation”; and this minister of religion, somewhat to my surprise, replied: ”Oh, of course, I do not believe in God.” I met other ministers of religion in America who took the same line. That, I must say, somewhat surprised me; but they are, I am afraid, rather a small minority, and the great bulk of Americans are still extremely theological.

Jag vet inte riktigt hur jag ska se på denna typ av kristna. Å ena sidan är jag glad när människor inte tror på vidskepelse och när de inte förespråkar en destruktiv etik. Å andra sidan är jag glad när människor är konsekventa och står för något distinkt. Trots allt blir nog min rangordning densamma som Russells:

1. Icke-troende icke-kristna är att föredra framför
2. icke-troende kristna, som är att föredra framför
3. troende kristna.

Dvs. hellre kristna som inte tror på Jahve än kristna som gör det. Med andra ord: den typiske medlemmen i Svenska kyrkan är att föredra framför den typiske pingstvännen.

Tomas Gür påpekar, i mitt tycke korrekt, att varken McCain—Palin eller Obama—Biden är särskilt tilltalande kandidatpar. Medan republikanerna är influerade av en kristen världsbild och etik, som rör aborter, homosexuellas situation, stamcellsforskning, om Gud står bakom krig, kreationism etc., står demokraterna bakom ökade regleringar, höjda marginalskatter och ett ökat inslag av protektionism.

Gür landar dock i att de republikanska svagheterna är mindre allvarliga, vilket jag inte alls känner mig övertygad om, av tre skäl.

1. Det är inte bara löjligt, som Gür hävdar, att förespråka ovan nämnda kristna synsätt: det leder till reella, negativa konsekvenser när forskning hindras och när skolor lär ut vidskepelse.
2. Professor Cowen klargör att en amerikansk president inte har så stort inflytande över den ekonomiska politiken och att utrikespolitiken är viktigare när man tar ställning till kandidater. Med tanke på McCains mer interventionistiska syn på det området — mot bakgrund av forskning som visar att amerikanska inblandningar inte har varit lyckosamma överlag och som underminerar den s.k. dominoteorin — tycker jag att detta talar till Obamas fördel.
3. Det finns skäl att tro att Obama har överdrivit sin protektioniska hållning i pimärvalskampanjen för att få stöd från facket.

Som sagt, inget av alternativen tilltalar mig särskilt mycket. Man det tycks mig som om McCain har minst lika många brister som Obama.

Det sprids en skadlig myt, att vaccination av barn bör undvikas eftersom de annars riskerar att bli autistiska. Som David Gorski konstaterar:

The scientific data, taken in totality, do not support a link between mercury in vaccines and autism. 

En ny studie av vaccination mot mässling, påssjuka och röda hund (MMR) bekräftar denna konsensus i forskningen:

This study provides strong evidence against association of autism with … MMR exposure.

Värdefullt att veta.

Lord God Almighty! Vem vill köpa dessa böcker? Se tidigare inlägg om deras författare här, här, här, här, här, här, här och här.

Bertrand Russell

Lord Russell klargör följande:

I conclude that, while it is true that science cannot decide questions of value, that is because they cannot be intellectually decided at all, and lie outside the realm of truth and falsehood. Whatever knowledge is attainable, must be attained by scientific methods; and what science cannot discover, mankind cannot know.*

____________________

*Från ”Science and Ethics”.

Vad har påven och Kubas kommunistledare gemensamt? De försöker, gärna med hjälp av lagens långa arm, kväsa kulturella yttringar som utgör ”hädelse” eller ”social fara”.

Påven ger t.ex. nu sitt stöd till dem som vill få ett museum för modern konst i norra Italien att ta bort detta konstverk:

"Zuerst die Füsse" av Martin Kippenberger

Samtidigt åtalas punkrockaren Gorki Aguila för att utmana ”kommunistisk moral” på Kuba.

Ja, yttrandefriheten känns hotfull när man inte kan försvara sig med rationella argument. Då måste man svartmåla, stoppa och förtrycka. Själv dissar jag såväl katolsk som kommunistisk moral på många punkter, och jag känner mig glad över att bo i ett land där sådan kritik, även i utmanande former, är tillåten*.

Se ett tidigare inlägg om en staty av Jesus med erektion.

___________________

*I Sverige argumenterar emellertid den kristne aktivisten Tuve Skånberg för att hädelse ska bli straffbart.

Henrik Berggren skriver idag om sitt splittrade förhållande till Svenska kyrkan. Han tror inte men dras ändå till dess ritualer:

Bortom allt hokuspokus om arvsynden handlar det kristna barndopet om att den nyfödde får en persona och tas upp i gemenskapen som en unik individ.

Var och en blir förstås salig på sin fason, så om Henrik vill låta sina barn genomgå en ceremoni vars grund han själv erkänner är av hokuspokus-karaktär ska han givetvis få göra det. Men är detta en respektingivande hållning? Jag tycker inte det — av det enkla skälet att man därigenom offrar intellektuell hederlighet och respekt för sanning för en känslomässig upplevelse. Bör inte religion (och även annat) tas på mer allvar än så?

Henrik dras också till religiösa begravningsceremonier:

De borgerliga begravningar jag varit på har ofta präglats av ett slags obehaglig förvirring, en osäkerhet om själva den rituella ordningen som gör att sorgen har svårt att få fäste.

Själv tycker jag att begravningsceremonier helt kan skippas.

Vad Henrik beskriver, kort sagt, är ett psykologiskt behov av ritualer, och eftersom han inte problematiserar eller försöker dekonstruera detta behov förmår han inte riktigt värja sig mot kyrkans skådespel. Det ser jag som ett svaghetstecken.

I ett tidigare inlägg skiljer jag på på tre typer av ateister beroende på deras inställning till religion som fenomen.

I en enkät i somras svarade 153 unga pingstvänner på vad de ansåg vara, och inte vara, synd. Ett skrämmande exempel på hur de svarade:

Är det synd att tro på evolutionsteorin i stället för Bibelns skapelseberättelse? Ja 61 procent – nej 39 procent.

Dock ansåg blott nio procent att det är synd att slå ihjäl getingar. Själv förkastar jag, till skillnad från de unga pingstvännerna, själva begreppet synd.

Jamaica har vunnit guldmedalj i OS. Kristna på ön tror sig veta varför:

Gud har låtit detta ske när vi börjat känna att det inte finns något hopp för Jamaica.

Vilken god gud! Han låter vissa, men inte andra, vinna. Hur var det nu med fair play?

Göran Skytte

Göran Skytte är förutsägbar, vilket i sig borde få en tidning som låter honom skriva krönikor att fundera på om han är lämplig för det uppdraget. Varannan krönika handlar om hur underbar den kristne guden är; varannan krönika handlar om hur hemskt det är att sociala normer inte bjuder människor att stigmatisera dem som inte lever som Göran tycker att man ska leva.

Idag angriper Göran journalistkåren:

Den som skulle förespråka till exempel sexuell avhållsamhet före äktenskapet och sexuell trohet inom äktenskapet löper risk att framställas som bigott och ”unken”. Medan det är ”chic” och ”kul” och ”nytt” och ”fräscht” att påstå att massgruppsex är en ny svensk trend.

Tre kommentarer:

1. Är det verkligen så att ”massgruppsex” framställs som norm och trend i svenska media? Jag har sett mycket lite av den saken. Snarare tycker jag romantiska reportage om giftermål är  betydligt vanligare — t.ex. återfinns bröllopsfoton varje dag i de flesta tidningar. Och vem har skrivit att personer som lever i avhållsamhet är ”bigotta” och ”unkna”? Jag tror att Göran ser spöken.
2. Problemet är att Göran vill ersätta den norm han inbillar sig finns med en annan norm. Precis som katoliken Bitte vill han styra och ställa och, precis som han gör i sin artikel, nedvärdera dem som inte lever som han vill att man ska leva. Det är osmakligt. Det är inte så, vilket han vill få det till, att media och vi som förespråkar frihet att leva som man vill anser det osmakligt att de som vill leva i avhållsamhet och monogami gör det. Nej, det osmakliga består i att vilja upphöja detta sätt att leva till allmän norm.
3. Är inte Göran en cry baby? ”Bu-hu, det är så hemskt att tidningar inte skriver det jag vill att de ska skriva.” Ja, Göran, livet är hårt. Men torka tårarna och gå vidare nu, skulle vara mitt råd.

Och går han inte vidare frivilligt kanske han behöver en puff? Göran skriver:

Journalister fungerar som grindvakter. Vi bestämmer vilka och vad som ska släppas igenom ut till publiken – och vilka och vad som skall hållas tillbaka genom att man stänger grinden.

Just det. Var håller SvD:s grindvakt hus?

Se även vad Blogge Bloggelito har att säga om Göran.

Tom Cruise, känd scientolog

Ibland ingår vi riktigt långsiktiga kontrakt, t.ex. rörande bostadslån. Men inget kontrakt jag har hört talas om är längre än det elitmedlemmarna i Scientologikyrkan skriver på:

[S]ome core beliefs of Scientology are that every human being is really an immortal spiritual being known as a thetan and that the ”meat bodies” we inhabit are merely vessels we shed upon death. (Members of the elite church cadre known as Sea Org, for example, sign contracts that pledge a billion years of service throughout successive lives.)

Själv förhåller jag mig tveksam till att alls avge löften, ty hur kan jag veta vad jag-imorgon vill? Och vad jag-om-en-miljard-år vill? Man kan förstås fullfölja ett kontrakt om det finns starka incitament att respektera det, t.ex. lagliga åtgärder vid kontraktsbrott, och kanske drabbas thetanerna i fråga av något straff om de inte fullföljer sina åtaganden. Men tänk om man ångrar sig? Är man bunden att tjäna Scientologikyrkan i en miljard år? Det hela förefaller bisarrt. Särskilt mot denna bakgrund:

When a body dies, its thetan forgets the details of the former life.

Hur upprätthålls ett kontrakt som man inte minns att man ingick?

Den anglikanska kyrkan har låtit formulera en OS-bön:

Everlasting God, giver of joy and source of abundant life,
we pray for all who are involved in the Beijing Olympic Games,
and especially those who represent Great Britain:
for their safe-keeping and well-being;
and as we celebrate the skill and resolve of those who compete
we pray that, throughout the Games, there would be
a striving for excellence,
a spirit of humility and fair play,
and a respect for others,
and that all who wait on you may find their strength renewed
in Jesus Christ our Lord. Amen.

Oförarglig, kan tyckas, men notera den logiska spänningen mellan att å ena sedan be Jahve att särskilt hjälpa tävlande från Storbritannien och att å andra sidan be denne gud om fair play.

Se tidigare inlägg om religion och sport här, här och här.

Stjärnor i skyn

Om en person säger sig tro på astrologi sjunker den personen i anseende hos mig. Om det är en person jag värdesätter av andra skäl är en sådan tro inte tillräcklig för att jag ska dissa personen, men jag undrar definitivt vilket omdöme personen i fråga har. Jag ser det som viktigt att påpeka att astrologi är vidskepelse och pseudovetenskap.

Se vad Richard Dawkins har att säga om astrologi i ett videoklipp från The Enemies of Reason. Han har tidigare skrivit följande:

Scientific truth is too beautiful to be sacrificed for the sake of light entertainment or money. Astrology is an aesthetic affront. It cheapens astronomy, like using Beethoven for commercial jingles. By existing law neither Beethoven nor nature can sue, but perhaps existing law could be changed. If the methods of Astrologers were really shown to be valid it would be a fact of signal importance for science. Under such circumstances astrology should be taken seriously indeed. But if – as all indications agree – there is not a smidgen of validity in any of the things that astrologers so profitably do, this, too, should be taken seriously and not indulgently trivialised.

Så fråga inte mig vilket stjärntecken jag är född i!

John Allen Paulos är professor i matematik och har skrivit den nya boken Irreligion: A Mathematician Explains Why the Arguments for God Just Don’t Add Up. Han går däri igenom tolv olika argument för att gud existerar och finner dem, som titeln klargör, icke övertygande. Boken recenseras i Notices of the American Mathematical Society av den svenska professorn i matematisk statistik Olle Häggström:

I like Paulos’ method, which in most cases makes it evident not only that the strippeddown versions of the arguments fail, but also that no refinement or elaboration will save them from their central shortcomings.

Dawkins har mötts just av kritiken (från bl.a. Jim Holt och Allen Orr) att han inte beaktar den mer raffinerade religionsfilosofiska argumentationen utan enbart tittar på äldre, enklare argument för guds existens. Men som Häggström påpekar:

Frankly, I suspect that Holt and Orr simply mistake verbosity for profundity.

Jag har inte läst Paulos bok själv, men den förefaller vara en bra introduktion till diskussionen om guds existens för den som har ett rationellt och rationalistiskt tankesätt.

Se ett tidigare inlägg som omnämner Olle Häggström.

Överflödiga tabletter

Idag har jag fattat ett drastiskt beslut: att sluta äta en daglig multivitamintablett. Jag har tagit en per dag i minst tio år. Skälet till beslutet? Via utmärkta Orsakverkan hittade jag denna forskningsbaserade genomgång, som indikerar att det inte finns belägg för att sådana tabletter förbättrar hälsan för den allmänna befolkningen, samtidigt som det finns risk för negativa effekter.

Se även en artikel i The Guardian, forskningsöversikten från Cochrane som nämns däri samt ett tidigare inlägg om en vitaminmissbrukare.

Cristiano Ronaldo

Katolska kyrkans krav på celibat för präster tror jag kan förklara en hel del udda beteenden från dessa. Det kan inte vara sunt att tvingas avstå från att bejaka en i grunden sund och njutbar biologisk drift. Men inte bara i religionens värld, utan även i sportens, tillämpas sexförbud. Finns det studier som belägger att sexförbud ger bättre prestationer på andra områden, såsom på fotbollsplanen? Eller upprätthålls dylika regler på basis av gissningar och vidskepelse? Och hur övervakas spelarna?

Påven döper ett barn

Det kan tyckas oskyldigt med barndop, men jag finner denna tradition osmaklig och uppmanar härmed föräldrar att undvika denna ceremoni.* Att låta släkt och vänner komma samman efter att ett barn har fötts under trevliga, även ceremoniella, former, det har jag inget alls emot. Men just den kristna inramningen finner jag stötande. De flesta svenskar bryr sig inte om den, det vet jag, men de kanske skulle göra det om de kände till dess grund.

Den kristna kyrkan lär nämligen att varje människa föds med arvssynd: genom att Adam och Eva, som kristna kallar de första människorna, syndade bestämde Jahve att alla människor ärver en syndig natur. Denna natur gör att ingen människa, inte ens ett nyfött barn, anses förtjänt av himlen efter döden. För att med säkerhet undvika det helvetesstraff som Jahve har bestämt för alla krävs frälsning genom dopet.

Som Katolska kyrkans katekes uttrycker det:

”1250 Born with a fallen human nature and tainted by original sin, children also have need of the new birth in Baptism to be freed from the power of darkness and brought into the realm of the freedom of the children of God, to which all men are called.”

Att ordna ett barndop innebär alltså att man, åtminstone implicit, ger sitt erkännande till den bisarra, kristna uppfattningen om en gud som bestämmer att alla ska präglas av synd och som vidare förordnar att den som inte ser till att det hälls vatten på ett barn i en kristen ritual riskerar det barnets eviga väl. Dessutom gör man sitt barn till medlem i en organisation utan dennes medgivande, vilket i sig är klandervärt. Lägg därtill att det är en religiös organisation, och min uppfattning är definitivt att det är oetiskt att pådyvla barn religiösa uppfattningar.

_____________________

*Om föräldrar trots allt väljer att ha ett barndop tycker jag att man som vän eller närstående bör delta, om möjligt. Gemenskap och firandet av ett barn är trots allt viktigare än principer.

Radovan Karadzic är gripen. Jag har alltid betraktat utövare av ”alternativmedicin” med stor skepsis:

”Karadzic had been using a ‘very persuasive’ false identity and was practising alternative medicine at a private GP’s surgery in the city.”

För mer om ”alternativmedicin”, se professor Colquhouns hemsida.

Orsakverkan rapporterar om en student i Florida som har orsakat stor upprördhet bland katoliker därför att han lämnade kyrkan med en oblat. Katoliker ser oblaten i nattvarden som Jesu kropp, och den ska ätas upp, inte tas med ut.

Biologen och ateisten PZ Myers gav en hånfull kommentar, på vilken Andrew Sullivan reagerade:

”It is one thing to engage in free, if disrespectful, debate. It is another to repeatedly assault and ridicule and abuse something that is deeply sacred to a great many people. Calling the Holy Eucharist a ‘goddamned cracker’ isn’t about free speech; it’s really about some baseline civility. Myers’ rant is the rant of an anti-Catholic bigot. And atheists and agnostics can be bigots too.”

Fallet aktualiserar frågan om det är fel att håna religion. Min syn är:

• att det ska vara lagligt att håna religion;
• att jag inte vill kritisera hån av religion; och
• att jag själv inte vill håna religion.

Dvs. jag tycker att PZ Myers ska få uttrycka sig om nattvarden på ett sätt som av katoliker uppfattas som stötande; givetvis får katoliker (och andra) kritisera honom för det; jag vill inte kritisera honom för det; men jag vill själv inte håna. Jag har för övrigt exakt samma syn på skämtteckningarna av Muhammed i Jyllands-Posten: jag skulle själv inte skapa eller sprida sådana, men jag anser att det ska vara tillåtet att göra det, och jag vill inte kritisera dem som gör det.

Kanske uppfattar vissa kristna det som att jag hånar dem och deras religion i mina religionskritiska inlägg, på denna blogg och annorstädes, men det är åtminstone inte min avsikt. Min avsikt är att leverera på argument baserad kritik av religion, vilket jag ser som något annat än hån.

Men det är inte alla som ansluter sig till yttrandefrihet på detta område. Den kristna aktivisten Tuve Skånberg vill att den som hånar religion ska straffas.