Nonicoclolasos

Professor Steven Pinkers superba artikel “The Stupidity of Dignity” rekommenderas. Däri granskas hur the President’s Council on Bioethics har tagits över av katolska filosofer och hur de använder begreppet “värdighet” för att blockera forskning och utveckling som kan minska mänskligt lidande. Den nuvarande påven använde sig för övrigt just av det:

I ett samhälle som ser sex som en drog måste både kärlekens idé och den enskilda människans värdighet försvaras.”

Detta begrepp får berättigad och stark kritik av Pinker (han kallar det “a mess”), och hans slutsats om den kristna moralen sätter fingret på det väsentliga:

Worst of all, theocon bioethics flaunts a callousness toward the billions of non-geriatric people, born and unborn, whose lives or health could be saved by biomedical advances. Even if progress were delayed a mere decade by moratoria, red tape, and funding taboos (to say nothing of the threat of criminal prosecution), millions of people with degenerative diseases and failing organs would needlessly suffer and die. And that would be the biggest affront to human dignity of all.”

Man kan bara glädja sig åt att prelaterna inte har kunna ta över Statens medicinsk-etiska råd. Sverige har sina fördelar.

Kristnas sätt att beskriva hur de uppfattar Jahve upphör aldrig att förvåna:

Och katoliken Danny Saucedo är noga med att ge Gud äran.
- Gud har ju skrivit låtarna.
Han passar också på att tydliggöra både sin tro och att han känner sig lyckligt lottad.
- Jag är ju troende, och att ha fått den röst jag har är en välsignelse, säger Danny.”

Ja, kära nån. Jahve bryr sig alltså inte om jordbävningar och cykloner och allt det lidande dessa medför — men han engagerar sig i skrivandet av poplåtar och i att ge vissa en bättre sångröst än andra. Prisad vare Jahve!

Albert Einstein i ett hittills okänt brev, som auktioneras ut på torsdag:

The word god is for me nothing more than the expression and product of human weaknesses, the Bible a collection of honourable, but still primitive legends which are nevertheless pretty childish. No interpretation no matter how subtle can (for me) change this. … For me the Jewish religion like all others is an incarnation of the most childish superstitions.”

Göran Skytte får fortsatt utrymme i SvD. Den religiösa världsbilden förkunnas ohämmat:

Därmed står vi också handfallna när vi ställs inför rent djävliga händelser: Mordet på Engla. Den till det yttre gode medborgaren Fritzl i Amstetten. Modern i en sydtysk borgerlig idyll som dränkte tre nyfödda barn, slog in dem i plastpåsar och lade dem i frysen. Under lång tid har man försökt förklara sådant enbart med psykologi, beteendevetenskap, sociologi. Det blir allt tydligare att sådana förklaringsmodeller inte längre räcker till. Vi kan inte längre – inte ens i vårt skyddade välfärdssamhälle – bortse från att ondska är en realitet. Också personlig ondska är en realitet.”

Dvs. vetenskapliga förklaringar förkastas till förmån för ett metafysiskt begrepp, “ondska”. Visst kan man använda begreppet som ett koncist sätt att uttrycka “mänskligt beteende som jag blir starkt emotionellt upprörd av”, vilket är något som i sig kan förstås och analyseras vetenskapligt. Men Skytte föreslår det som ett alternativ till vetenskapliga förklaringar. Det finns något bortom orsak och verkan, något religiöst-andligt, som han kallar “ondska”. Detta är ren obfuskation, inget annat. Metafysik. Och inget som hör hemma på SvD:s i övrigt utmärkta ledarsida.

Se förresten Richard Dawkins syn på “ondskefullt” beteende. 

Upprördheten är stor över den man som har mördat lilla Engla och ytterligare en kvinna. Med rätta! Men lite upprördhet bör sparas för den som uppskattningsvis har låtit döda 33 miljoner människor. Nej, jag syftar inte på Stalin, som kan anses ha orsakat 20 miljoner människors död. Jag talar om Jahve, bibelns gud. En mycket grym figur — se denna dokumentation.

Nu tror jag givetvis inte att Jahve existerar annat än i sagornas värld, men trots allt finns det människor som tror att han finns. Inte nog med det, de dyrkar honom och framhåller honom som en moralisk förebild!

Jag har tidigare skrivit om vikten av att släppa den kristna etiksynen i frågor om liv och död — se här, här, här, här, här och här.

Ett aktuellt fall med en svårt hjärtsjuk pojke illustrerar att detta i hög grad gäller i livets början:

Eva och Per Selander ifrågasatte läkarvetenskapens iver att alltid rädda liv trots att det innebär svårt lidande.”

Som Peter Singer påpekar i Rethinking Life and Death: The Collapse of Our Traditional Ethics är den kristna etiken fokuserad på livets kvantitet, inte livets kvalitet. Människor ska leva, oavsett livskvalitet, och oavsett egna (eller, i fallet med foster, föräldrarnas) preferenser. En grym syn.

Enligt BBC kräver muslimska vetenskapsmän och präster nu att Greenwich Mean Time ersätts av Mecka-tid som riktpunkt för världen :

Muslim scientists and clerics have called for the adoption of Mecca time to replace GMT, arguing that the Saudi city is the true centre of the Earth. … A prominent cleric, Sheikh Youssef al-Qaradawy, said modern science had at last provided evidence that Mecca was the true centre of the Earth.”

Om man ser tidsstandardens placering som en indikation på kulturell dominans föredrar jag definitivt Greenwich framför Mecka. Rule Britannia!

Nu har Christopher Hitchens bok om religion, God Is Not Great: How Religion Poisions Everything, utkommit på svenska med titeln Du store Gud? Hur religionen förgiftar allt. Han menar inte bara att religionen är falsk utan också att den är skadlig. Köp, läs och lär här.

I detta tv-inslag diskuterar han sin bok:

Ska man respektera religiösa företrädare som moraliska vägledare? Nej, tvärtom är de särskilt olämpade för detta, och Bertrand Russell förklarar varför.

Han menar att en handlings moraliska karaktär avgörs av vilka konsekvenser den ger upphov till, inte av om den tillhör en grupp av handlingar som etiketteras “syndiga” eller “dygdiga” utan hänsyn till konsekvenser. Om denna etikettering äger rum på basis av ett traditionellt tabu eller en påstått övernaturlig uppenbarelse kallar han synsättet för vidskeplig moral. Han varnar rätteligen för den:

The main argument against superstitious ethics is that they come down to us from less civilized times and embody a harshness from which we should try to escape. Affection towards intimate and kindly feeling toward the world at large are the sentiments most likely to lead to right conduct. Traditional precepts have quite other sources. Why is birth control wicked? Because the Lord struck Onan dead. Why is homosexuality wicked? Because the Lord destroyed Sodom and Gomorrah. Why is adultery wicked? Because of the Seventh Commandment. I am not saying that there may not be better reasons for some at least of these prohibitions. What I am saying is that the traditional reasons are invalid and should be forgotten.”*

Därför bör präster och andra religiösa företrädare inte tillfrågas i etiska spörsmål, varken privat eller offentligt, vilket inbegriper statliga, etiska kommittéer.

Läs gärna mer om Sodom och Gomorra och om de tio budorden, förresten.

__________________________________

*Russell, Bertrand (1954/1992). “Superstitious Ethics.” I Human Society in Ethics and Politics. London: Routledge: 142—143.

Det är mycket märkligt att Sveriges Television fortfarande regelbundet upplåter tid och plats åt religiös förkunnelse. Präster och pastorer får utan kritisk analys eller allsidig belysning framföra sitt i sak falska budskap. Nedläggning av tv-gudstjänstverksamheten rekommenderas pronto.

Att montera en flaggstång och att hissa ett tygstycke symboliserandes den nation i vilken man råkade födas vore mig helt främmande, eftersom jag är anti-nationalist. I en bilaga till DI idag anges dessutom märkliga rekommendationer för flaggning, t.ex. att man inte ska låta flaggan hänga uppe över natten, att man inte ska flagga med en trasig, fransig eller urblekt flagga, att man inte ska sätta märken, bokstäver eller namn på flaggan, att man ska undvika att flaggan nuddar marken i samband med att den hissas och halas, att en uttjänt flagga ska brännas och att endast en flagga åt gången ska hissas på en flaggstång.

Vad är det för typ av människor som villigt följer föreskrifter av detta slag? Antagligen personer som, till skillnad från mig, inte finner yttranden som detta, från samma DI-bilaga, skrattretande:

Eftersom flaggan är en symbol för vår nation ska den användas och behandlas med respekt.”

En bra sak är dock att man numera inte kan straffas för att man skändar den svenska flaggan. Inte för att jag personligen vill skända den (det räcker gott, för min del, med att ignorera den och att förundras över andras vördnad för den), utan för att jag anser att man ska ha rätt att behandla det tygstycke som kallas flagga som man vill.

Vissa, som nyligen tidskriften Axess, hävdar att religionen är på väg tillbaka efter 1900-talets sekularisering. Som jag tidigare har påpekat tycks det inte stämma, varken i västvärlden i stort eller inom ramen för Svenska kyrkan. Nu kommer nya siffror som visar att andelen av befolkningen som är medlemmar i en frikyrka har minskat med 7,4 procent under perioden 2000–2005. Kristendomen är, tack och lov, inte på väg tillbaka i vår del av världen.

Uppdatering: Även kristna värderingar, t.ex. om homoadoption och embryonal stamcellsforskning, verkar delas av allt färre. Se även här om detta.

Många verkar fascineras av frimurarorden. Jag skulle aldrig få för mig att försöka bli frimurare, av flera skäl.

• Svenska frimurare måste vara kristna, och jag förkastar kristendomen. Utomlands krävs i regel bara något slags gudtro, tro på en Supreme Being eller en Great Architect of the Universe, och någon sådan tro har inte jag. (Dock finns det vissa som accepterar ateister.)
• Frimurare framhåller sig som goda genom frekvent tal om välgörenhet, och grupper som känner behov av att framhålla sig som goda är jag misstänksam mot.
• Medlemskap innefattar hemlighetsmakeri baserat på eder, löften och hot. Sådant finner jag principiellt förkastligt.
• Medlemskap innefattar också utstuderade ritualer, och sådana finner jag puerila.
• Rent allmänt tycker jag att frimurarorden, likt de flesta andra organisationer, andas kollektivism, vilket jag (rent psykologiskt) ogillar.
• Stilen är högborgerlig, och jag känner mig inte komfortabel med den.

Intressant nog ogillar Katolska kyrkan också frimurarorden:

[T]he Church’s negative judgment in regard to Masonic association remains unchanged since their principles have always been considered irreconcilable with the doctrine of the Church and therefore membership in them remains forbidden. The faithful who enroll in Masonic associations are in a state of grave sin and may not receive Holy Communion.”

Nu ogillar jag förvisso Katolska kyrkan mer än frimurarorden, så de får gärna bekämpa varandra, vad mig anbelangar.

Jag har på kort tid sett två filmer som utspelar sig på katolska internatskolor, och de fyllde mig båda med fasa. Jag får avsmak för dessa präster och deras ständiga försöka att styra, kontrollera och domdera, ibland med subtila, ibland med brutala metoder. Att se hur de gottade sig i ungdomarnas biktbekännelser, som grundar sig i att dessa som barn har itutats att det finns “synder” som behöver “bekännas”, var upprörande. Föräldrar som skickar sina barn till sådana skolor bör skämmas.

Allmänt sett ser jag tre problem med religiösa skolor:

1. Risken för ovetenskaplighet i själva undervisningen, som undervisning i intelligent design kreationism.
2. Risken för att en religiöst grundad, destruktiv etik lärs ut.
3. Risken för att elever rent allmänt förleds att ta till sig religiösa trosföreställningar vidskeplighet.

Är det inte dags att ifrågasätta offentligt stöd till religiösa skolor?

Bruno W. Frandell, teolog, om helvetet:

Det är inte orättvist om människan döms till evig skilsmässa från Gud, om hon väljer att inte ta emot nåden i Kristus. Egentligen förtjänar alla människor att gå förlorade.”*

En fin religion, den kristna, eller hur?

Uppdatering: Danska teologer verkar mer sympatiska än Bruno.

_____________________________

*Apropå att “välja” trosuppfattning, se gärna min lilla essä “A Note on the Concept of Belief”.

Att judar nu i påsk reagerar på en ny kristen bön om deras omvändelse är inte förvånande. Ty grunden är den fasansfulla och frånstötande kristna läran om att alla som inte bekänner Jesus som herre – man må vara jude, buddhist eller ateist – straffas för evigt i helvetet. Detta handlar inte om antisemitism, som vissa rabbiner antyder, utan om en allmän människofientlighet. Som tur är handlar det bara om vidskepelse, och för de av oss som inser det är det inget att ta på allvar. Men judar tror ju liksom kristna på Jahve, så för dem blir det lite allvarligare.

Uppdatering: Danska kristna verkar vara på väg att avskaffa (eller omtolka) helvetestron. De har nog insett att det är en bisarr och frånstötande lära.

Biskopen i Lund har, tillsammans med en rabbin och en imam, “välsignat” Malmö FF:s elitlag inför kommande säsong. Oförargligt, måhända, men jag kan inte undgå att irriteras över tilltaget, av två skäl.

1. “Välsignelse” bygger på vidskepelse, dvs. idén att en gud existerar och att denne bryr sig om det aktuella fotbollslaget. Så medan allsmäktige och allgode Jahve/Allah inte bryr sig om tortyr-, tsunami- eller jordbävningsoffer ska han alltså bry sig om fotboll; och det är just MFF han ska bry sig om. Osammanhängande? Bisarrt? Ja.
2. Som spelare skulle jag se det som en förolämpning att diverse prelater pådyvlas laget som helhet. Om nu gudomlig “välsignelse” efterfrågas, varför inte låta det ske på individuell basis? Det kan finnas spelare av annan eller ingen religion, och de bör inte utsättas för “välsignelse”. Individuell irrationalitet är rent allmänt bättre än kollektiv irrationalitet.

Se tidigare inlägg om religion och sport här och här.

En av Bertrand Russells teser är att religion har sin primära grogrund i rädsla:

Undoubtedly the most important source of religion is fear; this can be seen in the present day, since anything that causes alarm is apt to turn people’s thoughts to God.”

Det tror jag är korrekt. Men det är inte bara de enskilda människorna som är rädda för världen som den är – det är också Katolska kyrkan som institution. I dess fall rör rädslan kunskap. I över fyrahundra år, från 1559 till 1966, förbjöd denna kyrka sina medlemmar att läsa ett stort antal böcker som ansågs förkunna omoral eller teologiska felaktigheter. Listan hade det tjusiga namnet Index Librorum Prohibitorum.

Bland de författare som drabbades av detta förbud kan nämnas Jeremy Bentham, Daniel Defoe, Graham Greene, Thomas Hobbes, David Hume, Immanuel Kant, John Locke, John Stuart Mill, Blaise Pascal, Jean-Jacques Rousseau, Jean-Paul Sartre, Baruch de Spinoza, Emanuel Swedenborg, Voltaire och Émile Zola. Vissa ateister, t.ex.  Nietzsche och Schopenhauer, stod inte med på listan, eftersom deras verk genom att vara kätterska (dvs. genom att explicit motsäga katolska dogmer) ipso facto var förbjudna.

Var skulle västvärlden som vi förstår den idag befinna sig utan tankar från de författare som fanns med på denna förbudslista? Tanken svindlar. Katolska kyrkans handlande är en stor skamfläck i den västerländska historien, särskilt med tanke på den makt denna kyrka har haft, både över enskilda och över stater. Att, som vissa gör, framställa den Katolska kyrkan som en lämplig källa för etisk vägledning är upprörande. Som tur är lyckades kyrkan inte förhindra kunskap och argumentation att spridas.

Det otäcka är att det finns kristna idag som försöker begränsa yttrandefriheten när det gäller kritik av religion.

Jag besöker Köpenhamn två till tre gånger per år.* Jag bor då regelmässigt på Radisson SAS Royal Hotel. Efter mitt förra besök skrev jag följande brev till hotellet:

Dear Sir/Madam,

I am a regular guest at the Radisson SAS Royal Hotel in Copenhagen and enjoy the hotel very much. However, I would like to let it be known that I dislike the presence of bibles in the hotel rooms. It disturbs me as a non-believer that the hotel is not neutral with regard to religious beliefs and has decided to provide religious (and no other) literature in the rooms. Hopefully, you will remove the bibles in the future.

Sincerely,
Niclas Berggren
Stockholm, Sweden”

Jag fick ett trevligt svar, att de skulle se till att inte ha bibel på de rum jag bokar framöver. Emellertid var det mer principen som störde mig – att de tillhandahåller religiösa propaganda – men man kan inte få allt.

________________________

*Se mitt restaurangtips!

Ikväll, onsdagen den 5 mars kl 19, drabbar Humanisternas ordförande Christer Sturmark samman med Livets Ords Ulf Ekman i en debatt om ateism och kristen tro. Man kan se debatten live eller senare på Livets Ords hemsida samt i Svt. Läs mer om detaljerna här.

En 14-åring dog pga. en destruktiv, religiös etik:

Olga Lindberg förlorade sitt barnbarn Dennis i leukemi. Nu driver hon en enmanskampanj mot Jehovas vittne [sic] som lärde honom att blodtransfusion skulle innebära bannlysning från kyrkan och evig förtappelse*.”

Läs mer om det problematiska med kristen etik, med Jehovas vittnens syn i blodfrågan som exempel, här.

_____________________

*Det bör påpekas att Jehovas vittnen inte tror på helvetet:

The Bible, on the other hand, tells us that the dead are unconscious; they are in a condition best compared to sleep. (Ecclesiastes 9:5; John 11:11-14). Thus, we need not worry about what happens to us after death, any more than we worry when we see someone sleeping soundly.”

Ur denna sömntillvaro kommer sedan de flesta sanna efterföljare till Jehova att uppväckas till evigt liv på jorden och 144 000 till evigt liv i himlen. Resten av oss sover för alltid.

Jag förundras över en tendens hos många människor att postulera säker kunskap när ingen kunskap finns. Ett exempel ges av frågan om “liv efter döden”, där vissa har fått för sig att mycket specifika teorier måste vara sanna utan att någon av dem kan visas vara sann.

En besvärande omständighet, förutom frånvaron av bevis, är att dessa exakta uppfattningar i regel är oförenliga med varandra. Vissa hävdar med emfas att man återföds i någon form. Andra hävdar att man upphör att existera men att man väcks till liv vid ett senare datum. Ytterligare andra påstår att man kommer till en skärseld. Andra att man direkt kommer till himmel eller helvete.*

I själva verket tyder all vår kunskap om hur levande organismer fungerar på att all mental existens upphör vid dödens inträde. Den naturliga utgångspunkten är att så länge det inte läggs fram bevis, är det klokt att avstå från att förfäkta en bestämd uppfattning av magisk art och att utgå från en naturalistisk förståelse.** Så länge inget annat kan bevisas är utgångspunkten att när man dör upphör man att existera, och det som återstår, i form av en kropp, förruttnar sakta men säkert.

Som David Hume uttrycker det i “On the Immortality of the Soul”:

The weakness of the body and that of the mind in infancy are exactly proportioned; their vigour in manhood, their sympathetic disorder in sickness, their common gradual decay in old age. The step further seems unavoidable; their common dissolution in death.”

Bertrand Russell håller med (i “Soul and Body” i Religion and Science, s 143):

But in the present state of psychology and physiology, belief in immortality can, at any rate, claim no support from science, and such arguments as are possible on the subject point to the probable extinction of personality at death.”

Ett rationellt förhållningssätt är alltså minst sagt svårförenligt med tvärsäkra påståenden om att det finns “liv efter döden”.

_______________________

*Doktriner av detta slag kan förklaras som påhitt av religiösa företrädare för att vinna makt. Om de lyckas få folk att tro att saker och ting kommer att hända efter döden beroende på agerandet här och nu, kan de föreslå olika sätt på vilka engagemang i deras religiösa organisationer förbättrar utfallet efter döden. Denna typ av analys utvecklas t.ex. i Ekelund, R., Hébert, R. och Tollison, R. (1992). “The Economics of Sin and Redemption: Purgatory as a Market-Pull Innovation?” Journal of Economic Behavior & Organization 19(1): 1–15.

**Det går också att vetenskapligt fastslå inte bara hur det finns ett utbud av teorier om liv efter döden (se föregående not) utan också hur det finns en efterfrågan. Svaren torde finnas i psykologin. Å ena sidan tycks många ha svårt att acceptera sig själva som tidsbegränsade och som en oviktig del av historiens förlopp. “Om jag inte lever vidare är jag ju inte så viktig som jag anser att jag borde vara”. Å andra sidan längtar nog många efter en problemfri tillvaro och tänker sig själva i en sådan efter döden. Det gör livet mer uthärdligt här. Stämningen fångas väl av texten till Elvis låt “If I Can Dream”.

Lord Russell i “Why I Am Not a Christian”:

Religion is based, I think, primarily and mainly upon fear. It is partly the terror of the unknown and partly, as I have said, the wish to feel that you have a kind of elder brother who will stand by you in all your troubles and disputes. Fear is the basis of the whole thing – fear of the mysterious, fear of defeat, fear of death. Fear is the parent of cruelty, and therefore it is no wonder if cruelty and religion have gone hand-in-hand. It is because fear is at the basis of those two things.”

Kristdemokraten Elisabet Lann har skrivit ett inlägg på ledarsidan i Smålandsposten:

När regeringen med Nyamko Sabuni i spetsen initierar en dialog om förstärkt värdegrund är det respekten för demokrati som lyfts fram. Genom att beteckna vissa värden och ståndpunkter som demokratiska behöver man inte gå djupare i argumentationen om de där värderingarna som ofta har sitt ursprung i religionen. Istället får religionen representera hoten mot demokratin. Den görs synonym med intolerans, inskränkthet och fanatism.”

Jag har tre reflexioner.

1. Lann har rätt i att demokrati utgör en diffus värdegrund, men det torde vara ofrånkomligt. Själva begreppet “värdegrund” är nämligen ytterst oklart. Vad är alternativet till att utgå från demokrati? Ofta föreslås deviser som alla människors lika värde, mänskliga rättigheter etc., vars betydelse är minst lika diffus. Frågan är: behövs en gemensam värdegrund?

2. Om man nu anser att en gemensam värdegrund behövs föreslår Lann religionen som utgångspunkt. Ett katastrofalt förslag! Kristen etik har många defekter och är direkt olämplig som riktmärke. Dessutom identifierar sig allt färre som kristna, vilket Lann själv noterar, vilket gör att en kristen etik skulle vara svår att enas om. Tvärtom tenderar distinkt kristen etik att uppfattas just som inskränkt, vilket inte alls är en bra utgångspunkt för ett gemensamt synsätt.

3. Ett betydligt bättre förslag presenteras av John Rawls i Political Liberalism. Givet etisk pluralism föreslår han (i föreläsning IV) en overlapping consensus om just politiska rättigheter och demokrati, som alla kan enas om oberoende av bl.a. syn på religion och som tillåter människor att i den privata sfären tillämpa kompletterande etiska synsätt (s 134):

Thus, to see how a well-ordered society can be unified and stable, we introduce another basic idea of political liberalism to go with the idea of a political conception of justice, namely, the idea of an overlapping consensus of reasonable comprehensive doctrines. In such a consensus, the reasonable doctrines endorse the political conception, each from its own point of view. Social unity is based on a consensus on the political conception; and stability is possible when the doctrines making up the consensus are affirmed by society’s politically active citizens and the requirements of justice are not too much in conflict with citizens’ essential interests as formed and encouraged by their social arrangements.”

Detta är alltså en “minimalistisk” uppfattning om vad medborgare bör och skulle kunna enas om, inte alls den typ av helhetssystem av religiös art, som t.o.m. ska kunna trösta medborgarna vid kriser och problem, som Lann drömmer om. Lämna tröstandet till det civila samhället och inrikta värdegrundstänkandet på en tunn demokratiidé. Nyamko Sabuni tänker rawlsianskt, tycks det, och rätt i denna fråga.

Vissa kristna är bekymrade över att alltför få barn till kristna följer i föräldrarnas fotspår:

Undersökningar visar att föräldrarna har två-tre gånger större betydelse än kyrkan för barnens andliga utveckling. … Ett bra tillfälle att knyta en starkare kontakt är när barnen får sin första egna Bibel, förklarar Mark. Det kan betyda oerhört mycket om föräldrarna vid det tillfället skriver en personlig hälsning på insidan av pärmen om vad Bibeln har betytt för dem i deras eget liv. Det kan vara första gången som barnet på djupet inser vad Bibeln betyder för mamma eller pappa.”

Men som Richard Dawkins påpekar är problemet det motsatta, att religiös tro påförs barn:

For parents to influence their children’s opinions and beliefs is inevitable and proper. But to tie labels to young children, which in effect presume and presuppose the success of that parental influence, is wicked and indefensible.”

Barn till muslimer kallas (och blir oftast) muslimer, barn till hinduer kallas (och blir oftast) hinduer och barn till katoliker kallas (och blir oftast) katoliker. Dvs. religiös tro är uppenbarligen inte en fråga om att granska och jämföra alternativ utan att indoktrineras av föräldrar. Barn har svårt att värja sig när vuxna auktoriteter säger saker:

With so many mindbytes to be downloaded, so many mental codons to be replicated, it is no wonder that child brains are gullible, open to almost any suggestion, vulnerable to subversion, easy prey to Moonies, Scientologists and nuns. Like immune-deficient patients, children are wide open to mental infections that adults might brush off without effort.”

Vad sägs om den radikala idén att inte dra in barn i religiösa sammanhang utan att låta dem ta ställning i en ålder då de förmår utvärdera religioner på ett rationellt och självständigt sätt?

Se ett tidigare inlägg om kristendomens, av Jesus inspirerade, strävan att påverka barn.

Uppdatering: En förskola som finansieras med offentliga medel vill att barnen ska be bordsbön. Sådant bör inte tillåtas, apropå indoktrinering; men jag finner det även moraliskt klandervärt att i hemmiljö lära barn att be bordsbön.

Ibland påstås att det inte föreligger någon konflikt mellan religion och vetenskap, eftersom religionen uttalar sig om annat än det vetenskapen behandlar. Stephen Jay Gould uttrycker den synen då han säger:

The lack of conflict between science and religion arises from a lack of overlap between their respective domains of professional expertise — science in the empirical constitution of the universe, and religion in the search for proper ethical values and the spiritual meaning of our lives.”

Men stämmer det? Det tycks mig som om religionen faktiskt uttalar sig om en hel del som kan analyseras vetenskapligt (och dessutom finner jag det synnerligen magstarkt att framhålla religionen som en förebild när det gäller att formulera etik, men det är en annan sak).

När jag idag läste om den katolske präst som startar ett demonutdrivningscenter med stöd från Vatikanen, slog det mig att detta handlar om en religiös tolkning av psykisk sjukdom och mänskligt beteende som inte passar in i den religiösa mallen. När en människa mår dåligt och beter sig underligt är förstås frågan hur det kan förklaras. Istället för att söka verkliga orsaker på ett vetenskapligt sätt tolkas det som resultatet av andeväsen:

‘My remedy is based on spiritual means, which cannot be replaced by any pharmaceutical remedies,’ said Trojanowski, the priest who is overseeing plans for the new exorcism center. ‘I do not stop at the level of just treating symptoms. I’m very much interested in the soul of a person. As a priest, I keep asking questions a doctor will never ask.’”

Prästen tolkar t.ex. en kvinnas önskan att lämna sin man som ett tecken på demonpåverkan! “I’m very much interested in the soul of a person”, jo jo. Man ryser av obehag inför dessa charlataner.

Läs ett tidigare inlägg på temat exorcism.

Varför i hela friden finns det skolpräster? De bör genast avskedas, varhelst de förekommer. Sköra barn och ungdomar bör inte utsättas för torgförare av vidskepelse och atavistiska moraluppfattningar, särskilt inte i offentliga skolor, som ska stå för kunskap, upplysning, respekt för alla elever samt neutralitet i religiösa spörsmål.

Uppdatering: Se insändare (längst ned till höger) i SvD.

Gilbert:

All religion is superstition, it is no more than a good luck sign.”

Läs mer om deras utställning på Tate Modern förra året.

Konservativa rabbiner är upprörda över att påven har godkänt en ny bön:

Let us pray for the Jews. May the Lord Our God enlighten their hearts so that they may acknowledge Jesus Christ, the savior of all men.”

Visst förstår jag deras upprördhet – eftersom bönens underliggande premiss är att var och en som inte erkänner Jesus som herre kommer att drabbas av Jahves eviga straff (en tillvaro i helvetet). Det är därför kristna ser det som angeläget att alla ska ansluta sig till deras tro. Och det är bl.a. det som gör kristendomen så osmaklig, synen att alla icke-kristna förtjänar ett evigt straff, såväl judar som ateister. Utan Jesus, ingen frälsning. (Som om man kunde välja vad man tror och inte tror!)

Det som kanske gör judar mer upprörda än andra är att de tror på Jahve (och kanske liv efter döden) de också, medan vi som inte tror att Jahve existerar och förkastar tanken på “liv efter döden” inte kan ta idéerna om evigt straff och helvete på allvar. De är osmakliga fantasier, men trots allt bara fantasier.

I ett avsnitt nyligen av BBC:s program The Big Questions deltog bl.a. Richard Dawkins och Lord Carey (tidigare ärkebiskop av Canterbury) i diskussionen av tre frågor:

1. Bör hädelse även fortsatt vara ett brott?*
2. Kan vi leva utan att ljuga?
3. Bör religion bara vara för vuxna?

Programmet kan ses här.

Häromdagen hade jag en animerad diskussion på lunchen med några kollegor om fråga 3, där jag hävdade att det är rimligt att sätta gränser, i synnerhet moraliska men också i vissa fall lagliga, för vad föräldrar i religionens namn ska få utsätta barn för.

_______________________

*Det finns även svenska kristna som vill att hädelse ska vara brottsligt!

Det har stormat i södra USA. Tennessees guvernör Phil Bredsen sa igår följande, efter att ha inspekterat skadorna efter tromberna där:

The wrath of God is the only way I can describe it. I’m used to seeing roofs off houses, houses blown over. These houses were down to their foundations, stripped clean.” (Min kursivering.)

Faktum är att bibeln klargör att Jahve ofta har använt sig av vädret för att straffa eller (mindre ofta) belöna människor. Några exempel:

• 1 Mos 6:5-19 (jorden förstörs av en flod, människor och djur dödas)
• 2 Mos 9:23-29 (hagel och eld från himlen över Egypten)
• Jos 10:11 (hagel på amoriterna)
• I Sam 7:10 (åska skingrar filistinerna)
• Nahum 1:3 (dom med kraftiga vindar och torka)
• 3 Mos 26:19-20 (regnuppehåll, torka)
• 5 Mos 11:13-15 (regn som belöning för lydande)
• 5 Mos 28:24 (torka som straff)
• I Sam 12:18 (åska och regn för att få människors uppmärksamhet)
• II Sam 21:1 (torka och svält)
• I Kon 8:35-36 (fint väder som belöning)
• I Kon 16:30-18:45 (regnuppehåll)
• Hos 13:15 (torka)
• Amos 4:7 (regnuppehåll)
• Jona 1:4,10-15 (straff genom storm på havet)
• Sak 14:17 (regnuppehåll som straff)
• Upp 16:21 (hagel som straff)

Men givetvis gör han det enbart av kärlek. Eller så kanske han finns lika lite som andra vädergudar?

Ja, det undrar åtminstone jag när jag läser detta:

Så när livet spårade ner i ångestdiket hörde hon rösten som sedan skulle bli så välbekant: Ingela, du behöver inte förstå. Sin gudstjänstgemenskap har hon funnit i Katarinastiftelsen. -Jag behöver en trasigare kyrka än pingströrelsen, säger hon, och så vill jag ha nattvarden ofta och bli förlåten.” (Min kursivering.)

Jag finner två saker intressanta och lätt bisarra i citatet.

1. Agardhs religiösa tro baseras inte på förståelse. (Frågan är vad den baseras på. Känslor? Infall? Uppenbarelser från ovan?) Nå, det får mig hursomhelst att tänka på följande citat av Richard Dawkins:

If you ask people why they are convinced of the truth of their religion, they don’t appeal to heredity. Put like that it sounds too obviously stupid. Nor do they appeal to evidence. There isn’t any, and nowadays the better educated admit it. No, they appeal to faith. Faith is the great cop-out, the great excuse to evade the need to think and evaluate evidence. Faith is belief in spite of, even perhaps because of, the lack of evidence. The worst thing is that the rest of us are supposed to respect it: to treat it with kid gloves. “

2. Agardh vill “bli förlåten” av en gud som hon tror ofta blir putt på henne, antagligen pga. “syndande”, och är man inte förlåten för sina ”synder” möter man det eviga straffet (Rom. 6:20–23). Men det är viktigt att inte acceptera, utan att tvärtom aktivt förkasta, begreppet “synd”, och därmed behovet av att bli förlåten. Det finns ingen gud; det finns därför ingen “synd” och ingen skuld gentemot någon gud; och det finns följaktligen inget att bli förlåten av en gud för.

Ingela! Du behöver faktiskt förstå.

Det spelar roll vad man säger. Därför irriteras jag av ett språkbruk som implicit erkänner religiösa föreställningar. Två exempel:

1. När nyhetsuppläsare talar om teckningar på profeten Muhammed, där användandet av ordet profet indikerar att man erkänner muslimers påstående att det finns en gud och att hans talesman heter Muhammed. Muhammed var ingen profet eftersom det inte finns någon gud.
2. När uttryck med Kristus används, t.ex. när någon talar om år 440 före Kristus. Kristus är grekiska för den smorde (vilket heter Messias på hebreiska), och använder man det indikerar det att man erkänner kristnas påstående att det finns en gud och att han har en utvald son som heter Jesus. Jesus var inte Kristus eftersom det inte finns någon gud.

Man bör istället enbart säga Muhammed och Jesus, i den mån dessa herrar alls omnämns.

Mormonen Mitt Romney vann republikanernas primärval i Michigan.

Ska man tolka det som att ängeln Moroni och hans uppdragsgivare Jahve stod på hans sida? Vad säger Huckabee?

Miss Bible Belt sjunger en härlig och rörande visa om hur hon i ekonomiska spörsmål helt förlitar sig på Jesus:

Kanske kan man förlita sig på Jesus, men man bör vara försiktig med att förlita sig på hans uttolkare på jorden. Dagen har i en synnerligen intressant serie granskat den nu i konkurs försatta församlingen Stockholm Karisma Center och hur dess pastorer – under ledning av Thomas Ardenfors, numera moderat fritidspolitiker i Sollentuna (!) – skrupelfritt utnyttjade anställdas, medlemmars och andras godtrogenhet:

– Ska jag skicka upp min hyra till himlen? Det är en av de frågor som 2004 riktas mot ledningen i Stockholm Karisma Center, av en anställd som inte fått någon lön. Men ledningen predikar att det är Gud som har lovat vara Karismafolkets försörjare.”

Läs del 1, del 2, del 3, del 4, del 5 och del 6 av granskningen. En tragisk dokusåpa. Kanske innehåller den en och annan lärdom för dem som predikar att “religion behövs för god moral”.

Bertrand Russell skriver följande i “Education and the Modern World”:

The fundamental defect of Christian ethics consists in the fact that it labels certain classes of acts ’sins’ and others ‘virtue’ on grounds that have nothing to do with their social consequences.”

Denna defekt illustreras på ett utmärkt sätt av Jehovas vittnens syn på blod och blodtransfusioner, som är förbjudna. Det är inte mänskligt liv som är det viktiga, det är inte mänskligt välmående som utgör utgångspunkten för den moraliska bedömningen. Det enda som spelar roll är att slaviskt följa (en tolkning av) bibeln, dvs. hur några män idag tolkar vad några andra män skrev ner för tusentals år sedan, oavsett konsekvenser. I sanning ett defekt sätt att “tänka” i moraliska frågor.

Jehovas vittnens syn på blod och blodtransfusioner förklaras och granskas för övrigt på ett fascinerande och klargörande sätt av Christer Johansson i “Varför vägrar Jehovas vittnen blod?“.

Notera att detta är ett exempel – det principiella grundproblem som Russell identifierar och som illustreras av Jehovas vittnens syn i blodfrågan präglar all kristen etik, ibland med lika hemska och oetiska konsekvenser. Det är dags att klargöra att religion har mycket lite med moral, och en hel del med omoral, att göra.

En tidigare påve, Pius XII, sade följande i ett radiotal 1940:

Århundradets synd är förlusten av känslan av synd.”

Detta uttalande är avslöjande. Katolska kyrkan vill att människor ska känna skuld över saker som det inte finns någon rationell orsak att känna skuld över, för att kunna styra och domdera och upprätthålla sin egen makt.

Hela begreppet synd bygger i själva verket på vidskepelse. Självklart kan och ska en modern, upplyst människa inte erkänna begreppet.

Det utgår från den bisarra idén att Jahve skapade två människor, Adam och Eva, som valde att bryta mot hans regler (vilket han, som allvetande, kände till innan han skapade dem och för vilket han själv följaktligen, som allsmäktig, borde klandras; men här uppstår direkt en logisk spänning, ty hur kan någon som är allgod klandras?). Detta kallas synd.

Men inte nog med det. Katolska kyrkan lär att arvssynd existerar, dvs. alla människor föds syndiga på grund av vad Adam och Eva gjorde. (Hur en allgod gud kan straffa alla människor på grund av vad två stycken gjorde är mystiskt. Likaså är det som sagt mystiskt att han ens klandrar Adam och Eva, eftersom han är orsaken till dem och eftersom han kände till deras val på förhand.) Därför behöver alla döpas och bli frälsta, för vilket Katolska kyrkan finns. Se där, vilken smart affärsidé! Man berättar en (motsägelsefull) saga (ty givetvis existerade inte Adam och Eva) som rymmer ett problem – och man erbjuder en exklusiv lösning! Om någon väljer att säga nej till detta erbjudande hamnar denne för evigt i helvetet. “An offer you cannot refuse,” tycks tanken vara.

Tydligen går människor på denna fasansfulla och groteska saga. Hur kan annars denna otäcka organisation finnas kvar än idag? Dess grundtankar – vari ingår begreppet synd – är förkastliga.

Ett mer utvecklat argument återfinns här.

Jag är motståndare till islam. Är jag därmed “islamofob”? Begreppet definieras så här:

Islamofobi kan därför kort definieras som en rädsla för islam och muslimer, och som aktiverar en anti-islamisk reaktion riktad mot muslimer.”

Denna nya term används alltsomoftast för att etikettera alla kritiker av islam – och för att tysta dem. Termen är nämligen avsedd att föra tankarna till rasism eller, i alla fall, till en icke-rationell avsky, som dessutom riktar in sig på muslimer som personer.

Men mitt motstånd mot islam har inget alls med rasism eller icke-rationell avsky att göra, och inte heller med muslimer som människor. Tvärtom! Jag är motståndare till alla religioner, eftersom de utgör vidskepelse och eftersom de står för moralläror jag i många avseenden finner förkastliga. Jag är förvisso extra stark motståndare till islam pga. denna religions morallära, som jag finner mer primitiv och mer grym än andra religioners moralläror. Men återigen har det med en utvärdering av idéer att göra, inget annat.

FN:s Generalförsamling har, i detta perspektiv, just antagit en oroväckande resolution: se här och här. Man kan tänka sig att en fundamentalistisk muslim anser det vara “incitement to hostility” om någon, likt mig, säger att islam (likt alla religioner) bygger på vidskepelse och att dess morallära är primitiv och destruktiv. Men i ett fritt samhälle måste alla idéer och läror få diskuteras och kritiseras.

Sjung gärna denna fina visa, riktad inte minst till kristna fanatiker som vill införa kreationism (numera kallad “intelligent design”) på skolschemat, också i Sverige.

Melodi: “The Battle Hymn of the Republic”

My bones proclaim a story of incompetent design.
My back still hurts, my sinus clogs, my teeth just won’t align.
If I had drawn the blueprint, I would cer-tain-ly resign.
Incompetent Design!
Evo-Evo-Evo-lution! Design is but a mere illusion.
Darwin sparked our revolution. Science shall prevail!

Vill du ha ackompanjemang av en bastuba medan du sjunger? Klicka:

När planet till Kraków skulle lyfta noterade jag att flera polacker (och sannolikt därmed katoliker) ombord gjorde korstecknet. Sannolikt för att de därigenom trodde sig minska sannolikheten för en olycka. Jag fann detta handlande vidskepligt och lätt osmakligt. Mestadels för att de därmed offentligt proklamerade sin gudstro, men också för att det givet en gudstro ter sig bisarrt att tro sig kunna minska sannolikheten för en olycka på det sättet. Ty:

• Om det finns en allgod, allvetande och allsmäktig gud, skulle han överhuvudtaget tillåta olyckor? Det främsta argumentet mot existensen av en sådan gud är att han tillåter ondska.
• Om en sådan gud existerar och av outgrundlig anledning skulle tillåta olyckor, varför skulle han låta sig påverkas av en egoistisk längtan hos vissa att inte drabbas, manifesterad i en handrörelse över bröstkorgen? Är människor som utför denna handrörelse värda mer i denne “allgode” guds ögon? Är de som drabbas i olyckor mer förtappade än andra?
• Om en person verkligen tror på den kristne guden och den oändliga lycka som himmelriket bjuder den som är kristen och dör, varför vill man då undvika att dö? Kanske tror många inte innerst inne?
• Om en olycka väl inträffar förklarar kristna alltid bort det hela med att “outgrundliga äro Herrens vägar”, “Gud är ett mysterium” e.d. – dvs. de förstår inte själva hur en allgod, allvetande och allsmäktig gud kunde tillåta det som hände. Ändå fortsätter de att tro.

I själva verket finns förstås inga gudar, och det som sker sker, oavsett korstecken.

Ännu mer störande är denna handling förresten i sportsammanhang. Skulle en gud som Jahve bry sig om vem som vinner en fotbollsmatch? När han uppenbarligen struntar i att hundratusentals människor plågas och dör av svält, malaria, jordbävningar och tsunami?

(På bilden: Cristiano Ronaldo tycks ägna sig åt något slags kommunikation med vad han tror är en gud av något slag; gissningvis berör kommunkationen fotbollsspelet.)

Martin Gustafsson skriver tänkvärt i SvD om nutidens starka tro på vetenskapen och hur denna tro tycks stå i konflikt med upplysningstidens ideal om att tänka själv och ifrågasätta:

Men idag, efter två århundraden av närmast ofattbara vetenskapliga framsteg, är det inte längre prästernas och adelsmännens idéer som folk tror på – åtminstone inte i stora delar av Europa. Vi har fått en ny auktoritet: den vetenskapliga experten. Min ­poäng är inte att beklaga detta, utan att påpeka att en spänning därmed har uppstått mellan syftet att få folk att tänka själva och viljan att informera dem om vetenskapens metoder och resultat. Ty sådan vetenskapsinformation kommer, tack vare vetenskapernas utveckling och specialisering, att vara något som ytterst få är kapabla att förhålla sig självständiga till. Man har helt enkelt att acceptera det experten säger, i tron på hans auktoritet – men därmed tycks just den strävan efter myndighet som Kant ser som det väsentliga i upplysningen gå förlorad!”

Jag håller med om att även vetenskapens rön och resultat ska ifrågasättas – och så sker förstås i en mening konstant i den vetenskapliga processen. Detta är en intern process av ifrågasättande. Men Gustafsson avser nog snarare att vetenskapens primat och tolkningsförträde vid varje given tidpunkt ska (kunna) ifrågasättas externt, av personer utanför vetenskapssamhället. Jag håller till viss del med, men inte helt.

Visst ska man inte ta vetenskapens läror för sanna på ett helt okritiskt sätt. (Det finns t.ex. vetenskapsmän som har använt vetenskapen för att driva moraliskt tvivelaktiga linjer genom historiens gång, liksom det finns vetenskapsmän som ex post har visats ha haft fel.) Men samtidigt kan man inte säga att var och en har förmåga till kunskap om det vetenskapen uttalar sig om. Vetenskapen bygger på ackumulation av kunskap och den vetenskapliga processens metod, vilket bör inge respekt. Problemet med dem som ifrågasätter vetenskap är att de ofta är nutcases, t.ex. av religiös art, som hävdar att jorden är 5000 år gammal e.d. I valet mellan vetenskapligt framtagen kunskap och “uppenbarelser” blir valet lätt. Och jag tycker inte att det är fel med ett raljerande tonläge mot slagrutetroende, parapsykologer, freudianer och kreationister.

Personligen utgår jag åtminstone ex ante från från att vetenskapens företrädare har förmåga att generera kunskap bättre än andra, i linje med Bryan Caplans milt elitistiska syn:

Yes, I’m an elitist: When laymen and experts disagree, my presumption is that the laymen are wrong and the experts are right. Whether the subject is economics, toxicology, or global warming, that’s my starting point (though not always my ending point).”

Och ska man lyssna till några dissidenter föreslår jag de vetenskapsmän som är i minoritet inom sina egna fält. Medelsvensson och ovan nämnda fantasiläror ignoreras med fördel. 

(Tack till min kollega Mikael Stenkula, för tips om SvD-artikeln.)

Ofta används förkortningen “R.I.P.” efter dödsfall. Jag ogillar det starkt. Uttrycket står för requiescat in pace eller vila i frid och utgör en kristen bön om att den avlidne ska slippa oro efter döden i väntan på domedagen. Obehaglig vidskeplighet, med andra ord. Är man död så är man död. Man existerar icke längre. Man kan då varken vila eller uppleva frid. Och domedagar existerar blott i (de läskigare) sagorna.