Nonicoclolasos

Otäck naturromantik

Valborgsmässoafton igen. Inget fel i att fira vårens ankomst (vilket i mitt fall sker på Nalens restaurang). Men att sjunga med i Vintern rasat ut… där går gränsen! Denna låt innehåller nämligen den värsta sortens vurmande för naturen. Vers 2 lyder (och sjung nu för allt i världen inte den):

Ja, jag kommer! Hälsen, glada vindar,
ut till landet, ut till fåglarne,
att jag älskar dem, till björk och lindar,
sjö och berg, jag vill dem återse,
se dem än som i min barndoms stunder
följa bäckens dans till klarnad sjö,
trastens sång i furuskogens lunder,
vattenfågelns lek kring fjärd och ö.

Nej, jag kommer inte ut till landet eller fåglarne. Jag älskar inte björk och lindar, sjö och berg. Jag struntar i trastens sång och i vattenfågelns lek. Ja, sådan är jag. (Och adjunkt Vilhelm Persson.)

Written by Niclas Berggren

30 april 2008 den 18:37

Publicerat i ego, natur, rationalitet, romantik

4 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Du är en trist, patetisk figur. Nej, att hälsa vårens ankomst och naturens tillivkommande, det borde du satsa på, så ska du se att du mår lite bättre.

    Johanna

    29 april 2009 at 13:53

  2. Hur kan du dissa underbara Valborg! Med sol, skratt, nubbe, sill, picknick, vänner.

    Tessan

    30 april 2010 at 15:49

  3. Tessan: Han dissar ju bara just den där versen (eller är det hela sången?).

    Jag tänker däremot inte fira någonting. Inte därför att jag tycker illa om vårens ankomst eller naturromantik eller liknande, utan därför att jag helt enkelt är en trist, patetisk figur.

    David Bergkvist

    30 april 2010 at 16:07

  4. Tessan: Jag har inget emot att äta sill eller att umgås med vänner då och då, men jag vill inte göra det i kollektivistisk form i en naturkontext.

    Niclas Berggren

    30 april 2010 at 16:12


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: