Nonicoclolasos

Musikens plats i livet

Jag har ofta förundrats över hur viktig musik verkar vara för många människor. De lyssnar närhelst de får tillfälle och verkar genuint intresserade av melodier, texter och artister. Raymond Geuss skriver om filosofen Richard (“Dick”) Rorty:

We could also find no common ground in aesthetics because of my own obsession with the philosophy of music. Dick seemed not only, as I have mentioned, to be deeply unmusical, like Freud, but he sometimes seemed even slightly irritated by the very existence of music and certainly by the thought that someone could take it sufficiently seriously to try to think about it in a sustained and systematic way.”

Jag befinner mig någonstans mitt emellan musikälskarna och Rorty. Dvs. jag uppskattar musik då och då, men jag känner inget behov av att lyssna hela tiden (fem gånger i veckan räcker bra). Och jag undrar ibland om min uppskattning av musik inte är mer intellektuell än emotionell.

Written by Niclas Berggren

16 maj 2008 den 8:36

Publicerat i filosofi, musik

4 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Intressant Niclas – distinktionen emotionell/intellektuell. Jag har funderat lite i liknande banor men med begreppen känslomässig/hantverksmässig uppskattning av ett verk, en låt eller liknande.

    Den genre jag lyssnar mest på är lite ”fånig” enligt många, men jag har funnit någon slags dimension som jag förhåller mig till, likt ett vetenskapligt system (tänk: koherentism). Således lyssnar jag mer ”intellektuellt” (utan att helt förbise den emotionella aspekten).

    Patrik

    16 maj 2008 at 14:00

  2. Patrik: Jag tror att din distinktion ligger mycket nära min egen. Dvs. jag kan fascineras av tekniken i ett musikframförande, eller kompositionens komplexitet, eller röstens agilitet. En sak som möjligen skiljer är att jag i det intellektuella förhållningssättet också inkluderar budskapsanalys: vad vill verket säga?

    nonicoclolasos

    16 maj 2008 at 16:33

  3. Niclas: Ja, jag skrev det inte, men budskapet, dess form, mening etc. ingår i min distinktion. Jag tror dock att distinktionen är mer ”flytande” i verkligheten än i teorin, med detta menar jag att ett budskap kan bearbetas på den ”intellektuella flanken” och få som följd en emotionell respons (och tvärtom?). Det vi tar med oss är vardagens komplexitet – ta vilket ämne som helst som berör människan så går det alltid att fördjupa sig rätt så ordentligt. Det är även intressant ur en rent psykologisk aspekt – introspektionen som sker – vad är det som händer ”i mig” och hur bearbetar, bedömer o.s.v. jag det?

    Patrik

    16 maj 2008 at 16:43

  4. Niclas: Inom lingvistiken finns en faktiskt ganska rimlig teori om att språket utvecklades ur musik. Det skulle ha skett genom att läten som hade en fast innebörd (och utgör det ”språk” som apor eller andra djur har) började bli tonala och få skiftande innebörd beroende på tonhöjd och tempo (det enda ett fenomen i vissa östasiatiska språk som exempelvis mandarin, det andra ett fenomen i vårt eget språk, nämligen vokallängd). Därur skulle spåket så småningom ha utvecklats.

    Med denna teori är det inte förvånande att musiken dels är ett allmänmänskligt fenomen (vi vet om ingen kultur som inte har musik), dels fascinerar så oerhört många människor: vi påminns om vårt ursprung.

    jheidbrink

    17 maj 2008 at 10:31


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: