Nonicoclolasos

Rationell syn på självmord

Sverige har inte en särskilt hög självmordsfrekvens, enligt OECD:

Men alla förfasas av självmord. Det är fullt förståeligt i de fall den som tar livet av sig har efterlevande som bryr sig. Men utöver det, finns det något egentligt skäl att alltid och utan undantag betrakta självmord som ett utslag av psykisk obalans eller irrationalitet? Jag har svårt att se det. Om någon efter noggrant övervägande inte finner det önskvärt att leva, bör det i sig inte beklagas om denne väljer att avsluta livet. Om efterlevande finns med i bilden kompliceras frågan, som sagt, men det är inte a priori självklart att ens det gör ett självmord beklagansvärt.

Detta stämmer väl överens med David Humes syn:

That Suicide may often be consistent with interest and with our duty to ourselves, no one can question, who allows, that age, sickness, or misfortune may render life a burthen, and make it worse even than annihilation.

Och nej, jag har själv inga som helst planer på självmord. Men det tycks mig att synen på döden är lätt hysterisk i vår kultur. Som Phaedra konstaterar:

Death to the unhappy’s no catastrophe!

I linje med detta konstaterande förespråkar Gombrowicz inrättandet av dödshus.

About these ads

Written by Niclas Berggren

1 juni 2008 den 8:23

Publicerat i död, etik, moral

12 svar

Prenumerera på kommentarer via RSS.

  1. Drukheim orsakade ramaskri genom att hävda att självmord inte var ett individuellt fenomen, utan någonting som skapades av samhälleliga processer på överindividuell nivå. Att samhället som sådant driver ett visst, nästan konstant antal människor att ta livet av sig varje år. Det var hundra år sedan, men folk ryggar fortfarande tillbaka vid blotta framläggandet av tesen.

    Ett samhälle som vill ge sina medborgare friheten att förfoga över sig själva och sina liv måste även ge dem rätt att förfoga över sin egen död. Ibland är det ett bättre alternativ än överlevnad; livet har inget egenvärde, och om det tappar sitt tillskrivna värde finns det ingen större anledning att fortsätta leva det..

    Sargoth

    1 juni 2008 at 9:06

  2. Jag håller helt med. Det som möjligtvis kunde vara alarmerande vore om man hittade faktorer i samhället, faktorer i ungdomars liv t.ex. som tenderar att _driva_ fler att begå självmord.

    Det var ett inslag på rapport för ett par månader sedan där ämnet togs upp till behandling. En medelålders man med vildvuxet hår och stirrande blick intervjuades som sakkunnig i frågan. Jag säger bara att det var en jävla tur att rapportredaktionen inte schabblade till det med särskrivning. Han presenterades nämligen i rutan som ”suicidalforskare” :-)

    guggebonds

    1 juni 2008 at 10:32

  3. guggebonds: Jag är inte helt säker på att jag håller med om det relevanta i din distinktion, som jag uppfattar den, mellan ”interna” faktorer och faktorer i samhället som orsak till självmord. Varför skulle det vara mer alarmerande om självmord begås pga. de senare snarare än pga. de förra? Om en individ upplever sin situation sådan att livet inte är värt att leva, spelar det roll av vilket skäl hon upplever den så? Kanske gör det det, men jag är osäker på varför i så fall. Är det därför att faktorer i samhället skulle kunna justeras? Men a) även ”interna” faktorer skulle kunna justeras och b) all justering är inte motiverad eftersom den i regel har en alternativkostnad.

    nonicoclolasos

    1 juni 2008 at 10:47

  4. Man måste väl ändå se självmord som psykvårdens misslyckande!? Bara för att livet inte är värt att leva nu innebär det inte att livet är lika dåligt i morgon.

    Odelberg

    1 juni 2008 at 12:30

  5. Odelberg: Jag hävdar att det är det man inte måste. Poängen med mitt inlägg är att problematisera den slentrianmässiga syn som ser alla självmord som ett resultat av ett psykiskt problem. Det kan finnas människor som helt rationellt finner att livet inte är värt att leva.

    nonicoclolasos

    1 juni 2008 at 14:34

  6. Jag har mycket svårt för den uppfattningen. Hur kan på ett rationellt sätt finna att livet inte är värt att leva?

    Odelberg

    2 juni 2008 at 21:56

  7. Odelberg: Det finns väl åtminstone två svar på din fråga.

    i) Man kan definiera det så att en önskan att inte leva är irrationell. Detta tycker jag är oacceptabelt, men det är mycket vanligt, även i sjukvården. Dvs. människor sätter sig över andras preferenser och underkänner dem.

    ii) Man kan differentiera mellan rationella och irrationella skäl för att vilja dö (eller leva). Detta är min egen syn. De irrationella kan sägas handla om en preferens som uttrycks under påverkan av psykiska problem (skilda från en önskan att dö i sig – vi talar inte om i) här). Men jag menar, och det är poängen med mitt inlägg, att det kan finnas människor som på ett genomtänkt och genuint plan anser det önskvärt att ta livet av sig. Därför bör inte alla självmord (vilket namn, förresten!) beklagas (om man bortser från effekter på kvarlevande, som förstås komplicerar det hela).

    nonicoclolasos

    2 juni 2008 at 22:15

  8. Om du kan visa upp en människa som ”i sitt sinnes fulla bruk” drar slutsatsen att livet inte är värt att leva så ska jag gå med på ditt resnemang.

    Om jag förstår dig rätt vill du förändra uppfattningen om orsaken till självmord men jag tror att orsaken till självmord är uteslutande psykiska bekymmer.

    Odelberg

    3 juni 2008 at 11:49

  9. Odelberg: Jag håller inte med. Man kan tänka sig att någon vill begå självmord av filosofiska skäl (man har, genom analys, kommit fram till att livet är tomt och meningslöst) eller pga. fysisk sjukdom (smärtor gör att man inte längre vill leva). Och jag anser att sådana skäl inte ska fördömas a priori som utslag av psykisk sjukdom.

    nonicoclolasos

    3 juni 2008 at 12:01

  10. Den som varken förlorat någon mycket nära, eller själv riktigt och genomgående funderat över denna handling bör överhuvudtaget inte ens yttra sig i denna fråga. Att sitta i sin lilla trygga, hemtrevliga bubbla och uttala sig och känna sig skitviktig kan en idiot göra. Prova att leva i detta helvete, sen kan du göra ditt lilla, svåra inlägg i verkliga livet min vän.

    Bergstrom

    16 juli 2008 at 8:03

  11. Håller med den sista, jag förlorade min hustru för 16 år sen och genomlever ännu ett harmageddon inombords, livet är allt för värdefullt att leva, filosofin får stanna just där den ska, verkligheten är jordnära, filosofi är en tanke.
    mvh

    theshadow

    26 oktober 2008 at 13:23

  12. Man kan ju begå självmord också om man anser att man med sin existens bidrar till en sämre värld. Om man har bidragit till att andra mår dåligt så bör man kanske fundera på det.

    Andreas

    15 november 2010 at 0:59


Kommentarer inaktiverade.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 138 andra följare

%d bloggers like this: