Nonicoclolasos

Brott och straff

Om straff inte hade någon effekt på brottslighet, varken genom inlåsning av skurkar, genom behandling av skurkar, eller genom en avskräckande effekt, skulle jag då vara för straff? Nej, eftersom det enda kvarvarande motivet för straff vore vedergällning, ett motiv som jag förkastar på filosofisk grund.

Mina två kommentatorer Peter och Jakob (se länk i föregående stycke) menar, om jag förstår dem rätt, att straff de facto inte har någon effekt på brottslighet och att det enda skälet till straff därför är vedergällning eller, rättare sagt, att allmänheten vill ha vedergällning och att vi därför, för att undvika mobb-rättvisa, måste straffa brottslingar ändå.

Men stämmer detta verkligen? Jag förhåller mig mycket tveksam. Det finns ett antal empiriska studier som indikerar en negativ relation mellan straff och brottslighet. Professor Alex Tabarrok sammanfattar:

We now know that the average citizen was right and the criminologists and sociologists who argued that ‘deterrence doesn’t work’ were wrong.  Deterrence works. New consensus is based on better, more credible, more convincing empirical techniques.

Några exempel på studier som visar att straff har en avskräckande effekt:

  • En studie finner att ungdomsbrottsligheten i USA ökade kraftigt under ett par decennier och att sänkta straff, och den minskade avskräckande effekt detta medförde, kan förklara ca 60 procent av denna ökning.
  • En studie finner att ökat antal poliser (vilket implicerar en högre sannolikhet att åka fast) samt en ökning av fängelsepopulationen bidrog till minskad brottslighet i USA.
  • En studie finner stöd för att straff har en avskräckande effekt i Californien.
  • En studie finner att både straffets längd och implementeringssannolikhet avskräcker brottslighet (i synnerhet implementeringssannolikheten).
  • En studie finner att fängelselivets hårdhet inverkar negativt på brottslighet i USA.
  • En studie finner likaså att straffets längd och sannolikheten att fångas minskar egendomsbrottsligheten i Australien.
  • En studie finner att straff har en avskräckande effekt på brottslighet i Australien.
  • En studie finner att antalet poliser har en negativ effekt på brottslighetens omfattning i Washington, D.C.
  • En studie finner att våld bland fotbollshuliganer i Stockholm påverkas negativt av antalet poliser.

Dessa studier indikerar att tvärsäkra påståenden om att straff (deras längd och implementeringssannolikhet) inte har en preventiv effekt och en reducerande effekt på brottslighet inte är helt trovärdiga. Det gör att straff går att försvara utan att hänvisa till hämndbegär.

About these ads

Written by Niclas Berggren

3 juni 2008 den 22:40

31 svar

Prenumerera på kommentarer via RSS.

  1. Niclas
    Bra med argument som stödjer det i grunden självklara.
    Ett annat sätt är att gå till sig själv.
    Har man normala skamfunktioner och något att förlora så har alla regler oavsett moraliska eller juridiska en allmänpreventiv funktion.
    Det är ju detta faktum som gör att vi kan ha så olika kulturer på jordklotet. Fanns det inget behov av att inordna sig i gruppen så kan vi ju tänka oss hur det skulle vara.
    Det diskussionen borde handla om är att det vid en viss brytpunkt i reprimandens hårdhet upphör att finnas en tydlig koppling till det allmänpreventiva.
    Ett typfall är då den grupp av människor i samhället som antingen inte har något att förlora eller av olika anledningar (biologiska/miljömässiga) saknar skam och stigmafunktion eller t.om. kan vinna status i sin subgrupp om de bryter samhällets regler. (utanförskap)
    Vad gäller många småbrott tex fortkörning och felparkering gäller samma resonemang men skalan är horisontalförskjuten. Risk, sannolikhet kontra upplevelsen av nyttan i stunden styr de mesta av mänskliga beteenden.
    Detta innebär bland annat att de flesta fortkörarna kör så fort att de får behålla körkortet om de åker fast. En mindre grupp är grandios och tror sig ”stå nära Gud” och kör över denna gräns. Men även för dessa förändras för de flesta det vilda beteendet när de ”åkt fast” och förlorat kortet några gånger. En liten grupp lär sig aldrig. För dessa finns en garanterad psykiatrisk diagnos.
    Är inte detta skåpmat som jag skriver. Jag borde inte behöva göra detta.
    Det finns betydligt viktigare och kloka debatter att behandla.

    Anders B Westin

    4 juni 2008 at 8:49

  2. Niclas: En imponerande samling studier. Jag skall försöka att ta mig igenom dem (lite svårt med en ettåring hemma som inte vill sova när hon skall). Jag har dock prima facie svårt att acceptera långtgående slutsatser om straffets avskräckande effekt, eftersom det är så många brott där kriminaliseringen inte verkar fungera (såsom att gå mot röd gubbe – vilket tidigare var straffebelagt – eller rattfylleri eller sexköpslagen – trafficking har ju inte precis försvunnit sedan den infördes).

    Däremot kan det ligga mycket i att risken för att åka fast avskräcker, i kombination med relativt hårda straff. Det skulle då innebära att vi behöver en helt annan övervakningsstat än vi har, plus att vi skulle behöva investera mycket stora pengar i åklagar- och domstolsväsendet för att lagföra misstänkta gärningsmän så snart som möjligt och fastställa deras straff. I så fall skulle vårt nuvarande problem med brottslighetern (om det är ett problem) ligga i att vi underförsörjt rättsväsendet under några decennier, inte bara på den polisiära, utan också på den juridiska sidan. Det kanske tål att tänkas på.

    jheidbrink

    4 juni 2008 at 8:59

  3. Bra inlägg

    Nu var det väl inte direkt huruvida man kan försvara straffets existens med stöd i allmänprevention jag tänkte på, utan i vilken mån straffens karaktär och längd kan förklaras utan hänvisning till vedergällning (jag upptäckte precis att du redan skrivit om det här lite grann, i kontexten hårdare straff – så i viss mån har du redan tangerat diskussionen om allmänpreventionens tillkortakommanden).

    Istället för att anföra hämnd som förklaringsmodell till höga straffskalor för ”grova” brott går det kanske att resonera så här:

    Ett mord anses vara ett grövre brott än en stöld. Lite pekar (enligt mig) på att den allmänpreventiva effekten av ett högt straff är påtagligare för mord än för stöld, snarare tvärtom. Alltså kan vi inte med stöd av allmänprevention motivera ett högre straff för mord än stöld.

    Ur individualpreventiv synvinkel finns, såvitt jag vet, inte mycket som talar för att mördare har större återfallsrisk än stjälare. Alltså kan vi inte med stöd av individualprevention motivera ett högre straff för mord än stöld.

    Kvar finns alltså en värdering. Diskussionen har hittills handlat om ifall värderingen härstammar från någon typ av inneboende vedergällningsbegär. Det kanske inte behöver vara så.

    Istället kanske vi kan förklara mordets högre klandervärdhet utifrån antagandet att om mördaren återfaller i brottslighet, är den samhälleliga skadan större än om stjälaren gör detsamma. Ett mord skapar mer olycka (i termer av lidande mm) för människor i allmänhet än en stöld, och det är därför av större intresse att minimera risken för återfall. Att risken för återfall inte är större för brottet ifråga är således inte lika relevant. De individualpreventiva hänsynen får ändå stå i förgrunden med hänsyn till den betydande kostnaden ett återfall medför.

    Eller skall straffskalorna ändras ordentligt?

    Peter

    4 juni 2008 at 9:53

  4. Peter: Kluriga tankar! Jag har inte tänkt särskilt mycket på relationen mellan straffsatser tidigare, och det är roligt att utmanas att tänka på ett nytt ämne. Det som gör det svårt för mig att resonera kring det hela är i) att jag inte har någon klar bild av den samlade forskningen på området och ii) att jag inte är helt säker på vad du menar med dina begrepp.

    Angående i): Jag vet t.ex. inte om den allmänpreventiva effekten av ett högt straff är påtagligare för mord än för stöld.

    Angående ii): Jag är dock i grunden osäker på vad du menar med att säga att du inte tror att den allmänpreventiva effekten av ett högt straff är påtagligare för mord än för stöld. Menar du att samma straff för mord och stöld avskräcker fler från stöld än från mord? Och/eller menar du att ett högre straff för mord inte avskräcker fler från mord än från stöld? Och/eller något annat? Oavsett vilket, även om ett högre straff för mord inte avskräcker fler, skulle inte ett ännu hårdare straff för mord kunna avskräcka fler? Dvs. om 20 års straff för mord och 10 års straff för stöld avskräcker lika effektivt, skulle inte 40 års straff för mord avskräcka fler än 10 års straff för stöld?

    Jag tycker, om jag får säga det själv, att ditt näst sista stycke utgör en bra argumentation. Det kan knytas till ”the economic theory of crime and punishment”, som Gary Becker har lanserat, och som betonar att den förväntade kostnaden av brott är straff*p(fångas). För att ta individualprevention som exempel: Man kan här tänka sig att även om p(återfall) är lika stor för mördare och stjälare är värdevariableln mycket olika stor: skada*p(återfall) är alltså betydligt högre vid mord än vid stöld, vilket kan motivera ett högre straff för mördaren.

    nonicoclolasos

    4 juni 2008 at 10:34

  5. Tack för komplimangen!

    Jo, du har nog rätt; det blir lätt lite spekulativt när man resonerar utan konkreta forskningsresultat. Men så här menade jag (och jag tror det finns visst stöd, även om jag inte har tid, eller är för slö, att hitta mina gamla kursböcker mm):

    Mördare är svåravskräckta i den meningen att man slår i taket rätt snabbt för hur mycket man kan avskräcka någon som redan är av mördarkaliber. Visst kan man avskräcka dem, men efterhand så blir effekten av ”fler år på kåken” inte märkbar.

    Marginalnyttan i allmänpreventiv mening av att höja straffen är högre för brott som är mindre grova. Dvs en femtonårig snattare vars kompis tog två tuggummin och avrättades summariskt, avhåller sig sannolikt från det beteendet. Om man vill stävja ungdomssnatteri är det därför lämpligt att överväga riktigt hårda straff, även om det naturligtvis finns ett tak ovanför vilket de preventiva effekterna upphör även för mindre grova brott.

    Så på din fråga ”Menar du att samma straff för mord och stöld avskräcker fler från stöld än från mord?” tror jag att svaret är ja. Tror jag. Med tillägget att jag även tror varje brott har en gräns för när preventionseffekterna av hårdare straff upphör. Den gränsen är (kanske) passerad för mord, men inte för flera andra brott.

    Så därför måste vi motivera de hårda straffen för vad vi upplever som hemska brott på andra vis, och där verkar vi vara hyfsat överens; det går – utan att i någon övervägande utsträckning hänvisa till vedergällning. En annan sak är att nuvarande system i kanske oroväckande hög grad bygger på vedergällning, otillräcklig forskning och därför bör vara föremål för ständig kritik. En ytterligare annan sak är i vilken mån det går att helt bortse från vedergällningstankar, och där är jag inte övertygad åt något håll.

    Tack för goda argument förresten (de kommer att komma väl tillpass i olika sammanhang)

    Peter

    4 juni 2008 at 11:05

  6. Peter: Man blir, som ekonom, alltid uppiggad när någon talar i termer av marginalnytta! :-) Och visst skulle det vara synnerligen intressant att se hur marginaleffekten av straff på brott ser ut för olika typer av brott. Om jag tolkar dig rätt menar du att denna marginaleffekt för mördare är positiv men avtagande fram till en viss punkt och att den därefter är noll. Men om den aldrig blir noll utan bara mycket liten men positiv kan man tänka sig att det jag föreslår, en rejäl straffhöjning, ändå minskar förekomsten av mord.

    nonicoclolasos

    4 juni 2008 at 11:14

  7. Den här diskussionen mellan er är på en fantastiskt hög nivå. Kul att läsa sådant.

    Enligt min kompis, åklagaren Jakob Holmberg, som skrivit på min blogg i anledning av min första kommentar om vedergällningen, är återfallsstatistiken för mördare synnerligen låg, eftersom de normalt har gjort ”sitt” i och med att de mördat den de hatar. Stöld och snatteri är oftare återfallsbrott.

    Om allmänpreventionen fungerar, är det alltså riktigt som Peter säger, att fler avhålls från stöld än från mord genom stränga (och kanske framför allt snabba) straff. Problemet är kanske återigen den mångomtalade allmänheten: vi har ju tidigare haft problem att det uppfattades som löjligt att egendomsbrott (stöld etc.) straffades hårdare än sexualbrott. Om Peter har rätt, har vi en mycket tung förklaringsbörda på oss.

    jheidbrink

    4 juni 2008 at 11:16

  8. Niclas: Såg din kommentar först nu. Jag antar att, precis som i ekonomin, marginalnyttan av straff avtar och tenderar mot noll efter en viss tidpunkt. Den logiska slutpunkten av ditt resonemang skulle nämligen vara dödsstraff för mord – rimligen det hårdaste tänkbara straffet – och det har historiskt sett aldrig fungerat.

    jheidbrink

    4 juni 2008 at 11:18

  9. Marginalnytta är ett underskattat ord som används alldeles för lite.

    Absolut är det som du säger. Nu måste jag jobba:)

    Peter

    4 juni 2008 at 11:26

  10. Jakob: Du har nog helt rätt i att ”nya” tankar på det straffrättsliga området har mycket svårt att accepteras av allmänheten. Antag att allt Peter skriver är rätt, att lagstiftaren lyssnar på de ”nya” tankarna och att straffet för mord sätts, om inte på nollnivå, så ändå på lägre nivå än för stöld. Antagligen skulle det bli ramaskri. Och då är vi tillbaka i den ursprungliga diskussionen, om lagstiftaren inte bör ta hänsyn till allmänhetens syn (det som väl ibland kallas ”det allmänna rättsmedvetandet”, ett begrepp jag aldrig riktigt har förstått).

    Det hela påminner mig om hur Peter Singer har bemötts då han har torgfört ”nya” tankar om liv och död. Han har ju bl.a. betonat att dödande av oskyldiga människor inte behöver vara moraliskt fel i vissa fall. Också här bemöts hållningen ofta med aggression. Invanda föreställningar är svåra att utmana, även när man tycker att man har rationell argumentation till stöd för utmaningen.

    nonicoclolasos

    4 juni 2008 at 11:27

  11. Niclas: Helt riktigt. För mig själv är problemet med dödsstraffet inte heller dödandet i sig, utan det faktum att jag inte vill behöva vara domaren som under de kunskapsbegränsningar som vi alla alltid lever med måste bestämma att någons liv skall tas. Eftersom jag inte heller vill kräva av andra det som jag själv inte är beredd att göra, vill jag helst se att alla skall få slippa ta ett sådant beslut.

    Det är beklagligt att vi lever i en tid då de flesta inte längre tror på oss experter: det var mycket lättare på 1960-talet, då vi faktiskt fick bestämma utan att alltför många lade sig i det hela… (Observera att detta är ett åtminstone till största delen ironiskt uttalande.)

    jheidbrink

    4 juni 2008 at 11:35

  12. Jakob: Vad gäller dödsstraffet tycks det klart att det inte går att fastställa en avskräckande effekt av det: se t.ex. denna analys av tidigare studier (publicerad i Stanford Law Review) samt Steven Levitts kommentar.

    nonicoclolasos

    4 juni 2008 at 11:43

  13. Niclas: I så fall har vi en konstig situation framför oss – dödsstraffet avskräcker inte, men långa fängelsestraff gör det… Innebär det att fängelse upplevs som värre än döden?

    jheidbrink

    4 juni 2008 at 11:53

  14. Levitt för ett resonemang om att dödsstraffet är så osäkert och avlägset att det inte tas hänsyn till. Jag vet inte om det stämmer.

    Men din fråga är intressant, och faktum är att jag själv kan tänka mig att vissa anser det. (Det knyter lite grann an till mitt tidigare inlägg om en rationell syn på självmord.) Vi har ju t.ex. i år sett en handfull häktade i Sverige som har hängt sig i sina celler – senast idag rapporterar SvD om ett nytt fall. Det skulle kunna implicera att vissa av dessa fann döden mindre ”hemsk” än tanken på att stämplas som brottsling och sitta i fängelse.

    nonicoclolasos

    4 juni 2008 at 12:00

  15. Nu är jag verkligen helt ute på ett område där jag inte har någon aning längre. Ditt resonemang låter inte plausibelt, men inte orimligt heller. Jag börjar bli så förvirrad av alla argument som korsar varandra att jag nog får ta en tid och fundera.

    jheidbrink

    4 juni 2008 at 12:03

  16. Jag har bestämt för mig att jag läst en studie om att livstids – eller i vilket fall mycket långa – fängelsestraff är mer avskräckande än dödsstraff. Detta hänger ihop med att döden för de flesta av oss är tämligen abstrakt, men det går enkelt att föreställa sig hur det är att sitta inlåst år efter år. Detta gäller i synnerhet unga människor. Rent psykologiskt och emotionellt blir de flesta av oss inte medvetna om sin dödlighet (annat än som abstrakt fenomen) förrän en bit upp i 20-års ålders. Det är därför man kallar in just 18-åringar till militärtjänst i alla fall i den civiliserade världen. Yngre är osmakligt, äldre förstår riskerna. Så då blir d18 en kompromiss mellan det etiska och det praktiska.

    Ulf Börgesson

    4 juni 2008 at 12:19

  17. Får jag vara lite envis och betona följande. Människan är en biologisk variabel. På något sätt så tycker jag att ni glömmer detta i hela diskussionen.
    Se en normalfördelningskurva framför era ögon. De personer som gör grova våldsbrott ligger långt ute i flanken, av en eller många anledningar.

    De som ligger i den motsatta flanken är extremt altruistiska, lydiga och av naturen hänsynstagande. Dessa människor har en inbyggd lagbok i hjärnan. Sedan finns hela spektrat av vanliga människor. För oss fungerar samhällets reprimander allmänpreventivt.

    Långt innan vi utsätter oss för dödsstraffet eller långa fängelsestraff har vi inordnat oss i regelverket. (För mig personligen tror jag att bara en timma i Sessionssalen hos Tingsrätten eller en illvillig artikel i lokaltidningen räcker som stigma för de flesta icke önskvärda handlingar)

    För den grupp som ändå genomför de grövsta våldsbrotten spelar på marginalen straffets hårdhet ingen roll. Det finns nämligen ingen kognitiv och emotionell funktion som hanterar risken att bli bestraffad.
    Kom dessutom ihåg hela diskussionen om den icke existerande fria viljan. Dessa personer har inte någon mindre eller större fri vilja än oss andra. Personerna är biologiska agenter som saknar förmågan att beakta det efterföljande stigmat.

    Är inte detta det centrala att förstå i hela frågan. Dvs variationen och personers mycket stora olikhet att i stunden hantera livet. Det är ju dessutom procentuellt sett väldigt få människor som begår dessa allvarliga brott. För alla andra så fungerar antingen den evolutionära förkodningen (skamkänslan) eller samhällets förstärkning med kulturella reprimander och kulturell kodning.

    Anders B Westin

    4 juni 2008 at 12:47

  18. Anders: Det här är ett klokt inlägg, men jag saknar – igen – frågan om den omgivande flockens reaktion på de som ligger ytterst i kurvans marginal. Måhända dessa inte kan annat än att begå brott (vilket i och för sig skulle vara ett motiv för dödsstraff, den yttersta individualpreventionen – tänk på Marc Detroux eller Josef Frizl), men om de inte är åtkomliga för allmänprevention, är de väl inte heller åtkomliga för ”behandling”. (Jag personligen tvivlar dessutom på att neurofysiologin och neuropsykologin någonsin kommer att göra sådana framsteg att vi kan rekonfigurera en hjärna.)

    Den omgivande flocken har – oavsett om allmänprevention fungerar eller inte – ett uppenbart behov av hämnd, vilket behov är förprogrammerad av flockdjurs reciprocitetskänsla. Om vi nu är så himla måna om att anpassa det straffrättsliga systemet till brottslingars neurologi, förefaller konsekvensen bjuda att vi också tar hänsyn till den omgivande flockens neurologi, vilket leder oss till vedergällningsfunktionen igen.

    Jag tycker att det är något inkonsekvent att i individens fall argumentera med biologiska och evolutionära fakta, men att frånse samma kriterier när de förekommer i en grupp. För ett flockdjur är flocken en del av dess organisation, alltså är för oss människor flocken en del av vår organisation. Den moderna naturvetenskapen lär oss mycket, och bland annat lär den oss att människan är både individ och medlem i en grupp: ”zoon politikon”, som Aristoteles sade.

    Alltså har vi fullbordat cirkeln: vi har ett område där allmänpreventionen fungerar (de som liksom Anders och även jag avskräcks från att begå brott eftersom vi inte vill behöva bära det sociala stigmat) och ett område där allmänpreventionen inte fungerar och vi inte inom någon överskådlig framtid kommer att få tillgång till en pålitlig individualprevention. Samtidigt har vi en omgivande flock som kräver vedergällning.

    Var skall den balans som utgör straffrätten ligga?

    jheidbrink

    4 juni 2008 at 19:05

  19. Jakob

    Låt mig vara övertydlig genom att skapa sk arketyper.

    Men först. Straff kommer alltid att behövas för att beivra de handlingar som vissa personer inte kommer att klara av att undvika att begå. De personer som begår dessa handlingar blir således offer för sin oförmåga samtidigt som de med sina handlingar skapar brottsoffer.

    Fyra typer av förövare: OBS! Stela arketyper för att begränsa texten) Dvs den grupp av människor som inte kan undvika att begå handlingar som samhället anser behöver beivras.

    1) Genetisk personlighetsbrist. (Arketyp som finns, men som varken jag eller någon annan kan ange exakt frekvens utav.) Forskning och diskussion pågår precis som du nogsamt påpekar.

    2) Genetisk personlighetsbrist + miljömässig underlåtenhet. Brist i föräldraomsorg.
    Extrem typ A eller C anknytning.

    3) Normal genetisk personlighet + miljömässig underlåtenhet brist i föräldraomsorg ,extrem typ A eller C anknytning

    4) Normal personlighet, men pga av destruktiva kompisrelationer och drogmissbruk hamnat snett i tillvaron.

    Inom svensk kriminalvård finns klienter av alla fyra grupper, vars existens beror på brister i risk och empatifunktionen.

    Typ 1 och 2 är mest svårbehandlad och i denna grupp finns personer som aldrig kan bli färdigbehandlade.
    Persontyp 1 kan i vissa fall med kognitiva behandlingar lära sig att kompensera sina genetiska brister med analytiskt tänkande. Detta kräver dock tillräcklig IQ. Resten kan vara svårbehandlade.
    Persontyp 2 behöver dessutom avancerad terapi och kan naturligtvis i de mest extrema fallen vara extremt svårbehandlade.

    Typ 3: Har bättre prognos och kan med moderna behandlingsmetoder hitta tillbaka till ett Svenssonliv.

    Typ 4: Måste först bli drogfri och bryta sina destruktiva kompisrelationer och hitta nya mål i livet. Kan behandlas med moderna metoder, men det krävs naturligtvis rätt resurser.

    För varje arketyp behövs olika typer av behandlingar och i den perfekta av världar kan flertalet komma att fungera ute i samhället. Men den bästa av världar finns ju inte. Dagens fängelsesystem är ju i flera delar en ”fabrik” för destruktiva beteenden. (Detta förstärks dessutom av dagens debatt ang de överbefolkade kriminalvårdsinstitutionerna. )

    Efter utopiskt effektiva behandlingar så erhåller ovanstående personer ett fungerande ”Skamsystem” och ett liv som har något att förlora.

    Detta är den ena sidan av det vi skriver om.

    Den andra sidan är befolkningen och brottsoffren.

    Även här kan man göra en uppdelning:

    1) Det akuta brottsoffret som alltid kommer att känna ett mer eller mindre stort hat mot förövaren. Med tiden kan dock hatet avklinga. Detta process kan påverkas av kunskap om verkligheten och djupare kännedom om förövarens bakgrund och historia samt om brottsoffret får ett professionellt brottsofferstöd.

    2) Den ”okunniga befolkningen” som rent allmänt känner ett spontant hat eller bristande självkänsla med sin egen person och därmed frustrationer mot ännu svagare personer.
    Även denna grupp kan med utbildning och kunskapsspridning påverkas till en mer rationell och sansad verklighetsbild. Men här krävs verkligen en kraftfull insats. I det moderna splittrade mediasamhället kan dock detta i praktiken bli svårt om inte det obligatoriska utbildningssystemet och medieindustrin påverkas att ta ett väsentligt större ansvar.
    (Min förhoppning är dock att denna del av befolkningen successivt minskar ned mot andelen 25-30 %)

    3) Den bildade befolkningen med god självkänsla och/ eller akademisk bildning. Förhoppningsvis kan de folkvalda politikerna ingå in denna grupp. Denna grupp bör vara starkt mottaglig för successivt ökande kunskaper i hur verkligheten fungerar. Den rationella verklighetsbilden.

    4) De professionella grupperna som arbetar med evolutionslära, humanetologi, modern psykologi, kognitionsvetenskap, juridik, sociologi, socialantropologi, kriminologi, kriminalvård mm.
    Denna grupp har ansvaret att sprida och hävda kunskap till resten av befolkningen.

    Grupp 3 och 4 får tillsammans ett stort ansvar för det moderna samhällets utveckling och kan med pedagogisk skicklighet påverka både grupp 1 och 2 åtminstone till den grad att det inte råder någon tvekan om det kollektiva konsensus.
    Detta kollektiva konsensus är det som avgör vilken syn samhället kommer att få/ha vad gäller brott, straff , behandling och vilka stigma som samhället anser sig behöva för att vidmakthålla ett fungerande allmänprevention, samtidigt som både förövare och brottsoffer får en optimal behandling och stöd.

    Med detta vill jag inte påstå att något är enkelt. Men att ha en strukturerad kartbild som man jobbar mot är det enda rätta i vilket fall som helst.

    Dessutom är det självklara att försöka bygga en samhällskultur där destruktiva mänskliga behov minimeras. Då pratar vi samhällsbyggnad, utbildning, arbetsliv, solidaritet, föräldrautbildning /stöd, ja i princip allt vad politik behandlar. En oändlig fråga!

    Mitt lilla strå till stacken är att försöka beskriva en rationell verklighetsbild i kombination med en humanistisk grundsyn.

    Detta vart extremt långt och något mer kan jag inte skriva utan Niclas medgivande.

    Anders B Westin

    4 juni 2008 at 22:18

  20. [...] En av de mer spännande ämnena  finns i inlagan  + kommentarer Brott och Straff. [...]

  21. Hejsan!
    Jag vill lägga till ett exempel som är rätt nytt här i Japan: hårdare straff för rattfylla har en direkt avskräckande effekt: under 6 månader har man här sett en nedgång med 22% på antalet olyckor som skett där förarna varit rattfulla.
    Därmed faller en del av den svenska rattfylleri-straff problematiken som under de senaste åren varit väldigt omdebatterad, bland annat av Thomas Bodström. Att rattfyllerister ska ha vård är ju skälet till de korta och ibland obefintliga straffen för rattfyllerister när de kanske kört ihjäl flera andra personer.

    I Japan kan man numera dömas till upp till 30 års fängelse om man kör rattfull och råkar döda någon när man gör det. Även de som serverar alkohol, inte hindrar rattfylleristen från att köra eller låter en berusad person använda en bil kan bli dömda till flera års fängelse enligt nya lagarna. Om man bara åker med en rattfull bilist ska man enligt nya lagen bedömas som lika ansvarig; och kan då få fängelse i upp till 5 år.
    Man förstår att straffen är avskräckande för vem vill väl riskera 30 års fängelse för att dricka en öl eller två?

    Jag tycker det är en rätt intressant filosofisk fråga varför man anses fullt ansvarig om man dödar någon i en olycka (typ ”råkar” sparka ihjäl någon) men inte om man gör det om man sätter sig berusad i en bil. Enligt svenska lagarna alltså. Inte i Japan. Här anses man alltid ansvarig för sina handlingar.

    Läs mer på min blogg:
    http://drkarin.wordpress.com/2008/06/04/grov-rattfylla-och-vallande-till-annans-dod-i-japan-och-sverige-en-skillnad-23-ar-eller-4-ar/

    MVH

    drkarin

    5 juni 2008 at 3:35

  22. Niclas: En tänkbar invändning här är att det är oklart vad som avskräcker eller minskar brottsligheten. Är det själva straffet (dess längd) eller är det som du kallar ”implementeringssannolikhet”. Det sistnämnda kan man förmoda hänger ihop med hur stor risken är att man åker fast när man begår brottet. Vad jag förstått så är det ingen som ifrågasätter att risken för att åka fast påverkar beteendet och då har en reducerande effekt på brottslighet. Vad som brukar ifrågasättas är väl bara vad som är den specifika effekten av själva straffet och dess längd. De flesta av studierna ovan verkar också undersöka den *sammanlagda* effekten av både straff och risken för att upptäckas.

    Men då har vi inte fått något svar på den intressanta frågan vilken faktor (av dessa två) som reducerar brottsligheten mest.

    Marcus

    26 september 2008 at 10:52

  23. Marcus: I ”Crime and Punishment: An Economic Approach” anger Gary Becker just sannolikheten för att åka fast x straffets karaktär (längd/hårdhet) som en central bestämningsfaktor av brottslighet. Båda delarna spelar roll. Den empiriska frågan, hur stor relativ roll de båda faktorerna spelar, är synnerligen intressant. Jag minns inte just nu i vilken mån studierna ovan, eller andra liknande, differentierar tydligt mellan dem (och hinner inte just nu, stående på Landvetter, kolla upp det närmare).

    nonicoclolasos

    26 september 2008 at 17:28

  24. Niclas: Intressant. När en korrelation finns mellan strafflängd, fängelsemiljö, och, minskad brottslighet tycks det förutsätta att kriminella handlingar är rationella och resultatet av en sannolikhetskalkyl där brottets vinst ställs mot risken att bli straffad. Impulshandlingar faller då utanför denna korrelation? Kortfattat omnämns detta här.

    Anders H

    10 april 2009 at 17:27

  25. Niclas: Även om straffets hårdhet påverkar den avskräckande effekten så är sambandet inte så enkelt som att (sannolikhet att åka fast) x (hårdhet). Snarare är det ju (sannolikhet att åka fast) x (sannolikhet att straffet verkställs) x (hårdhet) som gäller.

    Och här blir det problem, ty (jag tror det var Rosseau som sa det), ju hårdare straff, desto mer restriktiva är domstolarna med att döma ut detta.

    Se t.ex. dödsstraffet i USA: Även om juryn i teorin skall vara lika noggrann, och ha samma beviskrav, när de dömer någon för snatteri som för mord, så är det ofrånkomligt att den individuelle jurymedlemmen är svårare att övertyga när det gäller att finna någon skyldig till mord, särskilt om en fällande dom i stort sett måste leda till dödsstraff.

    Sambandet är därmed inte så enkelt – man måste väga in den mänskliga faktorn i processen.

    Därför förespråkade Rosseau (tror jag) att ganska lindriga straff, som utdömes med säkerhet och visas upp offentligt till brottslingarnas stora skam, då dessa skulle ha maximalt avskräckande effekt.

    Anonymus Maximus

    20 juli 2009 at 22:14

  26. Anonymus Maximus: Du har helt rätt om dödsstraffet, i alla fall så som det fungerar i USA. I övrigt hänvisar jag till studierna ovan.

    nonicoclolasos

    20 juli 2009 at 22:20

  27. Well, om man antar att den eventuelle brottslingen är en rationell aktör som har tillfälle att överväga handlingen innan den utförs, då borde det ju vara enkelt att se vilka faktorer som borde spela in:

    *straffets längd och hårdhet
    *sannolikheten att åka fast och att man blir straffad
    *den eventuella vinsten av att begå brottet (storleken på rånbyte t.ex.)
    *alternativet till att begå brott (hur attraktivt det är att fortsätta ett hederligt liv)

    Första punkten kan vi påverka genom hårdare straff. Andra punkten kan vi påverka genom fler och effektivare poliser. Tredje punkten kan vi påverka genom exempelvis infärgningspatroner i värdeväskor, hårdare bekämpande av häleri och penningtvätt med mera. Fjärde punkten kan vi påverka genom att ge missbrukare vård, hemlösa bostad, arbetslösa jobb, outbildade utbildning osv.

    Man bör förstås jobba med alla punkterna. Tror man att risken är noll att åka fast spelar det ingen roll hur långt straffet är. Om livet som hederlig känns hopplöst och den potentiella vinsten är stor kanske man inte heller bryr sig så mycket om risken att hamna i fängelse.

    Vilket borde innebära att om man bara jobbar med en punkt, borde det bli svårare att se statiskt signifikant skillnad med hårdare straff.

    Dessutom är det klart att ju mindre rationell aktören är, och ju mindre tid denna lägger på att överväga konsekvenserna, desto mindre fungerar hårdare straff. På planerade bankrån begångna av icke-missbrukare kan det ha stor effekt. På missbrukare som slår ner någon på fyllan har det nog knappast någon effekt.

    Vill man bevisa signifikant effekt av hårdare straff bör man alltså välja ut vissa brott och titta närmare på dessa. Annars är risken stor att effekten inte blir statistiskt signifikant, eftersom mindre rationella aktörer så att säga späder ut siffrorna.

    Kristian

    21 juli 2009 at 11:32

  28. Funkade kriminalvård skulle det inte finnas några kriminella. Funkade straff skulle det inte finnas några brott. Alltså verkligen funkade som man förväntar sej att saker funkar när man säger funkar.

    Och jag tycker alla studier och diskussioner om brott och straff låter som nån högtravad vinprovning som vilken stund som helst kan balla ur i antingen ymniga ryggdunkningar eller ett slagsmål.

    Din Moster

    21 juli 2009 at 17:57

  29. Din Moster: Att varken kriminalvård eller straff fungerar perfekt må stämma, men det implicerar inte att de inte fungerar till viss del.

    nonicoclolasos

    21 juli 2009 at 20:39

  30. Det är lite min poäng även om den är väld dold. Har man inställningen att det är rätt okej. Så blir aldrig nånting bättre. Det är få saker i världen som klara sej med den inställningen.

    Din Moster

    22 juli 2009 at 13:45

  31. [...] konsekvenser i sina bedömningar. Själv är jag skeptisk till spekulativa – och alla konsekvensanalyser av straff är svårt spekulativa eftersom man som bäst använder sig av historisk [...]


Kommentarer inaktiverade.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 138 andra följare

%d bloggers like this: