Nonicoclolasos

Respekt för transsexuella

Med sedvanlig pregnans skriver Göran Skytte:

”TT är urbilden för journalistisk integritet. De intervjuar en kvinna på Pride. Skriver ‘hon’. Sänder ut intervjun till landets media. Kvinnan protesterar. Hon medger att hon är mantalsskriven som kvinna. Men hon vill betrakta sig som man. TT viker ner sig och ändrar sin text. ‘Hon’ blir ‘han’. Jag ser detta gullande som ett växande medialt problem.”*

Jag anser att det problem som föreligger inte är medialt — utan en brist på förståelse och respekt för transsexuella. Grunden till Skyttes hållning är att han inte förstår och respekterar att individers könsidentitet kan skilja sig från det biologiska könet. När andra visar respekt handlar det i hans sinnevärld om att ”vika ner sig”, att ”gulla” och att orsaka ”problem”. Det ordvalet säger mycket.

Själv förstod jag vad det hela handlade om när jag läste och recenserade professor Deirdre McCloskeys självbiografi Crossing: A Memoir och än mer när jag såg dessa tre filmer, som gullar med personer som fräckt nog insisterar på att ses som flickor:

  • Beautiful Boxer handlar om en thaiboxare som byter kön efter att ha vunnit ihop tillräckligt med pengar.
  • Red without Blue är en amerikansk dokumentärfilm om två tvillingar: Mark är homosexuell medan Claire har bytt kön (hon föddes som pojke).
  • Transamerica visar hur Bree möter motstånd från sin nyupptäckta son och från sina föräldrar då hon möter dem som kvinna. (Dolly Parton skrev låten ”Travelin’ Thru” för denna film.)

I ett tidigare inlägg har jag, utifrån två andra filmer, frågat mig varför könstänkandet är så starkt. Det är en intressant psykologisk fråga varför personer som avviker från normen på detta område ses som så provocerande. Är det så svårt att visa lite respekt?

______________________

*Vad sägs annars om ”hen”?

Annonser

Written by Niclas Berggren

2 augusti 2008 den 12:06

27 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Det är skitsvårt att visa lite respekt. Jag får halva lönen stulen från mig varje månad. Det finns ingen som helst respekt för mina val och ståndpunkter.

    peter

    2 augusti 2008 at 12:29

  2. Niclas: Problemet uppstår när jag tillåts att å dina vägnar definiera vad som utgör ”respekt”. Om nu ”respekt” för mig skulle innebära att du, eftersom jag lider av storhetsvansinne, skall tilltala mig ”ers högborna magnificens”, skulle du väl knappast gå med på det.

    Det utgör inget ringaktande att på svenska titulera den som biologiskt är en kvinna som ”hon” – det är det som svenska språkets grammatik som en påminnelse om en annars sedan länge borttappad grammatikalisering av genus påbjuder. ”Hen” eller andra nymodigheter må vara en tilltalande plankning från finskan, men ännu så länge har de inte vunnit insteg i svenskan, och då gäller att en biologisk kvinna grammatiskt skall beskrivas som ”hon” och en biologisk man som ”han”.

    Det är i mina ögon fullkomligt oacceptabelt att transpersoner eller invandrare eller folk med socialt föga ansedda jobb skall få föreskriva för mig hur jag uttrycker mig, så länge jag inte begår en straffrättslig förolämpningshandling. De som vill föreskriva andras språkbruk beter sig som imperialister, de censurerar andra och skall föreskriva för andra hur dessa använder sitt modersmål.

    I denna mening har Skytte faktiskt fullkomligt rätt: det här börjar likna det ytterst tröttsamma kränkningstjafset. Det är inte utsatta gruppers rätt att censurera andra.

    jheidbrink

    2 augusti 2008 at 13:30

  3. Niclas
    Könet är det centrala i tillvaron även om vi inte vill tillstå detta. Den sexuella selektionen är ju det som gör att det på 70 tusen år har skett en ökning från ca 2000 individer Homo till den nuvarande sanslösa siffran på 6.6 miljarder.
    Evolutionen erbjuder dock inga enkla svartvita världar. Parallellt med könets centrala drivkraft, är variationen (olikheten) det andra benet i homos överlevnad.

    Att evolutionen hela tiden testar utfallet helt utan mening och syfte får våra hjärnor att komma i härdsmälta.

    Grundproblemet är våra rädsla för sanningen att livet saknar yttre mening, samtidigt som vi kodats att fokusera på avkommans överlevnad.

    Men är inte detta med transsexualitet ännu mer komplext. Man kan vara samtidig kroppslig man och kvinna medan hjärnans amygdala/hypotalamus kodats att vara ett av könen.
    Jag blir inte ett dugg förvånad om forskningen i en framtid visar att gråskalan är ännu mer komplex, dvs att vissa personer har dubbla kön * 2 och att kroppen är både man och kvinna samtidigt som hjärnan har två kön.

    Hormonprocesserna under en graviditet är ju så extremt komplexa så för mig är det inte ett dugg svårt att förstå att processerna söker sig olika vägar orsakat av sådant som vi ännu inte förstår.

    Ungefär på samma nivå som frågan om det verkligen finns något som är ”äkta slump” och den efterföljande frågan om determinism.

    Sedan finns det en helt annan sida att spåna om. Jag tror att många heterosexuella känner sig provocerade. Man tror att hbt personer bara djävlas och gör sig till och att dom är ute efter att retas och chocka. Många heterosexuella tycker nog att hbt personer tar sig friheter medan de själva lydigt går till jobbet varje dag och minsan snällt sätter på sig kostymen och lydigt följer samhällets regler.

    Anders B Westin

    2 augusti 2008 at 14:28

  4. Jakob: Se där, en fråga där vi för en gångs skull tycker olika. Jag tycker att du gör det väl enkelt för dig. Givetvis förespråkar jag inte censur, vilket jag tror att du känner till, utan det jag talar mig varm för är respekt – en vädjan till människor att inte ifrågasätta människors uppgivna könsidentitet, som kan skilja sig från det biologiska könet. Det ser jag som önskvärt, precis som jag anser det önskvärt att vita respekterar svartas önskan att inte bli kallade ”negrer”. Men du kanske tycker att en sådan önskan börjar likna det ytterst tröttsamma kränkningstjafset?

    Du säger att om en persons biologiska kön är en kvinna så är det fel att kritisera någon som säger ”han” om denne. Menar du att det gäller även efter fullbordat (biologiskt) könsbyte? Ska en person som har genomgått ”alla” operationer, tagit hormoner och som legalt har bytt kön fortfarande tilltalas med ett pronomen som harmonierar med det biologska kön personen föddes med? Eller är det ”bara” före dessa händelser som du anser att man bör ignorera en persons könsidentitet när man refererar till honom/henne? Var går gränsen? För att ta Deirdre McCloskey som exempel, ska hon kallas man, anser du? Och anser du att det rent legalt ska gå att byta kön?

    Låt mig avslutningsvis betona att det finns en tendens hos vissa att ligga nära det ytterst tröttsamma kränkningstjafset, och det handlar om att man direkt rackar ner på en person som uttrycker sig lite fel (från den nedrackandes perspektiv) utan att beakta att okunskap kan vara en faktor. Dvs. klumpiga uttryckssätt (från den nedrackandes perspektiv) behöver inte bero på oginhet eller brist på respekt, vilket är värt att ta hänsyn till. (Jag har själv råkat ut för sådan kritik, som jag dock ändå lyssnar på och försöker ta till mig.)

    nonicoclolasos

    2 augusti 2008 at 15:40

  5. Anders: Visst har du rätt i att kön är en central biologisk kategori, och jag ifrågasätter inte det på något sätt utan betonar bara att det finns en liten grupp människor vars könsidentitet inte stämmer överens med det biologiska könet. Dessa anser jag att vi ska respektera, bl.a. i hur vi rent könsmässigt talar om dem.

    Mig veterligt går för övrigt homosexuella också till jobbet varje dag.

    nonicoclolasos

    2 augusti 2008 at 15:47

  6. Niklas
    Det sista förstår jag ju självklart. Jag leter bara efter förklaringsmodeller och hur jag tror folk tänker. Jag tror att vissa/många kan uppleva det strikta lutheranska pliktsamhället som hotat av personer som inte upplevs inordna sig.
    Pliksamhället ”ekluten” bygger bevisligen materiellt välstånd, men kräver samtidigt en kraftfull inordning och lydnad. Jag tror att hbt personer som tar ut svängarna vad gäller det audiovisuella skapar en rädsla om att de ordnade ramarna/reglerna står under upplösning.
    Det blir lite som att om dom tar sig friheter så varför skall jag vara så lydig.

    Sedan vet väl du bättre än många andra att de flesta hbt personer extremt lydigt jobbar på i pliktkulturen. Men det är nog inte det som skapar rädsla utan det kanske är just sådana tillställningar som Pride festivaler som har en tendens att bli så där ”kollektivt utflippade” där signalerna blir mest skrämmande.

    Sedan begriper jag nog så pass bra att det inom hbt rörelsen också finns ett spänningsfält om vad som anses ”rätt och lämpligt”.

    Personligen försöker jag alltid vara den analytiska naturvetaren men jag har faktiskt problem med det mest egocentrerande och utflippade när jag inser att det faktiskt finns ett inslag av ungdomlig provokation i handlingarna. Även HBT personer kan vara kortsiktigt ego det är jag övertygad om.
    Ungefär som vuxenheten hade rätt om ”modsgenerationens” ansvarslöshet och kortsiktiga flumdrömmar i knarkdimmorna.

    Jag tror att de olika förklaringsmodellerna går i varandra.

    Detta med inordning och lydnad. Du jobbar ju inom näringslivets centrum.
    Där ser du väl som jag det närmast komiska i alla herrars gråsvarta uniform. Ingen skall sticka ut och avvika. Inte en röd slips så långt ögat kan nå. I detta finns en del av förklaringarna. Den manliga hierarki kulturen. Ett schema att följa så att kvinnorna skall välja på ett ordnat sätt. Det är klart att hbt ställer till det i det strikt ordnade schemat.

    För att förstå komplexiteten i frågan i dess fulla djup så får vi nog ta och begripa hela livets mening och ämnet humanetologi får nog bli obligatoriskt redan från mellanstadiet.
    Vi lever mitt i våra beteenden men det finns ingen zoolog som studerar oss med mikroskop likt forskaren studerar myrstacken. Vi ser oss själva i ett inifrån perspektiv.

    Med utifrånperspektiv så ser man annat.

    Anders B Westin

    2 augusti 2008 at 16:50

  7. Anders: Jag tittade faktiskt på Pride-paraden idag, och det har jag gjort de senaste tio åren. Det som alltid slår mig är att de som tittar genuint verkar tycka om den! Jag ser vanliga heterosexuella, inklusive barnfamiljer, som skrattar och visslar och har kul. De som klagar tror jag i hög grad är de som inte har sett den, som enbart läser Göran Skytte och Bitte Assarmo (har de sett den?), och som går på vissa utmanande bilder i media. Visst förekommer det kvinnor med bara bröst, men jag såg kanske två dussin sådana bland tiotusentals paraddeltagare, däribland gaypoliser, gaymilitärer, gaypräster och gayläkare, högst respektabla grupper som faktiskt går till jobbet varje dag. Dvs. många har en bild av paraden som provokativ, därför att de har skapat sig en bild av att det handlar om att attackera det vanliga livet. Det tror jag är en grav missuppfattning av de flestas intentioner som deltar i paraden – och det är min bestämda känsla att de vanliga människor som tittar på paraden håller mig mig därom.

    Visst har människan en tendens att skapa normer och strukturer, många med goda effekter, men ibland med negativa effekter. Just detta med att alla ska vara lika ser jag som en överdrift i vår kultur. Jag ser det kanske allra tydligast i den småländska småstaden, där man håller noggrann koll på grannarna så att ingen sticker ut. Om så sker skvallras det. Kanske kan vissa heterosexuellas reaktion på Pride (eller på deras bild av Pride) ses i det perspektivet.

    (Detta sagt av en person som inte direkt tilltalas av eller deltar i Pride men som inte heller ser Pride som något som stör mig.)

    nonicoclolasos

    2 augusti 2008 at 17:00

  8. Niklas
    Jag hoppas att du förstått mig i mina kommentarer. Jag spånar och reflekterar.
    Dessutom så ser jag att olika egenskaper hos människan krockar. Grupptillhörighet och inordning är sådana egenskaper. Den naturliga rädslan för det obekanta är en annan sådan egenskap. Vissa människor är antagligen mer genetiskt rädda än andra.

    Du ser ju bara i detta med religion och Gud. Vissa människor faller ju rätt ner i det stora tomrummet när man påstår att det inte finns någon Gud.

    Trevlig Helg

    Anders B Westin

    2 augusti 2008 at 17:13

  9. Anders: Jag förstår dig väl och uppskattar dina reflexioner. Må även du ha en fortsatt trevlig helg!

    nonicoclolasos

    2 augusti 2008 at 17:24

  10. Jag kom att tänka på den här historien (som jag bloggade om här). En kvinna som precis genomgått ett könsbyte får högre premie i bilförsäkringen, vilket gör att hon känner sig diskriminerad. Alltså skulle hon ha föredragit om Folksam struntade i att hon bytt kön, något som jag personligen inte riktigt kan förstå.

    Dennis

    2 augusti 2008 at 18:31

  11. Dennis: Det är mycket som händer när man byter kön, tycks det som. En annan sak är att man måste skilja sig om man är gift, eftersom vi inte har könsneutral äktenskapsbalk (ännu).

    nonicoclolasos

    2 augusti 2008 at 18:40

  12. Niclas: Jag ber om ursäkt för den illa valda formuleringen ”kränkningstjafs”, men du verkar ju kunna förstå varifrån min känslighet därvidlag kommer. Jag anser att de grupper du talar om inte bara ligger nära, utan korsar gränsen till kränkningstjafs. Jag vill här inledningsvis påpeka att detta INTE innebär att jag anser att transpersoner inte är utsatta och att det INTE innebär att jag har något problem med andras sexualitet. Jag har ett problem med den högljuddhet och det (i mina ögon) viktigpetteri som ligger i språkcensuren.

    Jag kritiserar inte heller den som väljer att titulera en man som känner sig som kvinna med ”hon”, men jag måste medge att jag emellanåt kan himla med ögonen över försöken att alltid vara alla till lags. Mina formuleringar därvidlag är alltså inte avsedda att innebära att jag å min sida vill leka språkpolis.

    I mina ögon ligger det en nästan metafysisk tro på ordens inherenta förmåga att ringakta eller nedvärdera i denna ständigt tilltagande tendens att laborera med språkliga symptom istället för med äkta problem. Ordet ”neger” är exempelvis enligt min mening kränkande endast om det är avsedd att vara kränkande (och i synnerhet är ordet ”negerboll” det – jag blir lika upprörd över den rasistiska språkcensuren som över den sexuella). Det finns vissa (få) ord som bara kan användas när det är meningen att ringakta eller förolämpa – ”nigger”, ”skitstövel” etc. – men ”han” och ”hon” hör definitivt inte dit.

    Jag erkänner ett könsbyte som byte av biologiskt kön och anser därför att ett byte av tilltalspronomen EFTER könsbyte är grammatiskt påbjuden. Könsbyte skall vara möjlig, men jag är tveksam till huruvida det skall få ske med offentliga medel (märk väl att det är en äkta tveksamhet, jag har ingen fast position). Läkare skall vara arbetsrättsligt förpliktade att genomföra denna typ av operation, eftersom jag inte avser att deras religiösa eller sexualmoraliska övertygelser skall få påverka deras yrke.

    Jag anser att den här ständiga kontrollen av andras språkval tyder på de relevanta gruppernas äkta problem med diskriminering antingen är mycket mindre än låter påskinas, är så svåra att göra något åt att de måste öppna ett annat slagfält (nämligen språket) eller utgör ett ganska klumpigt försök att plocka sympatipoänger. En förolämpning ligger i den talades sinne, inte i ett ord, och den som aktivt letar efter en förolämpning i ett val av tilltalspronomen har fler problem än bara sin sexualitet.

    jheidbrink

    3 augusti 2008 at 11:19

  13. Jakob: Som du vet delar jag i stort din syn på det överdrivna användandet av ordet kränkning numera.

    Men jag ser icke desto mindre annorlunda än du på den aktuella frågan, och jag anser inte att det rör sig om viktigpetteri utan om något viktigt. Essensen i transsexuellas problematik ligger i konflikten mellan det biologiska könet och könsidentiteten. Hur vi väljer att tala om, till och med dem handlar om i vilken grad vi respekterar könsidentiteten. Att bejaka en transsexuell person handlar om att se denne som det kön han/hon säger sig vara. I min recension av McCloskeys bok (länkad i mitt huvudinlägg ovan) skriver jag följande:

    ”En sak som upptar mycket av McCloskeys tänkande, sedan hon börjat klä sig i kvinnokläder utanför hemmets trygga väggar, är viljan att inte bli uppfattad som man – dels för att hon helt enkelt vill bli betraktad av andra på samma sätt som hon uppfattar sig själv och dels för att inte riskera att bli anfallen. Hon blev överlycklig då en man i Paris gav henne en komplimang för en hatt: ”Un beau chapeau, madame!” (inte monsieur) och har medvetet försökt bli kvinnolik (genom plastikoperationer, håroperationer, röstoperationer, hormonbehandling och genom olika knep i form av kläder och accessoarer – till en sammanlagd kostnad av $ 90 000!).”

    Dvs. detta är en väldigt viktig sak för en transsexuell: att bli bejakad som den han/hon upplever sig vara. Jag kan inte se det på annat sätt än att man förminskar personen genom att utgå från det biologiska könet i sin pronomanvändning om personen själv inte vill det. (Ungefär som när man säger ”nigger” om svarta. Orden han/hon är inte normativa i sig men kan vara det beroende på hur man väljer att använda dem.)

    Handlar det om att vara språkpolis? Ja, kanske, men för egen del ser jag det mer som en vädjan till empatiska människor. Jag är högst medveten om att man inte alltid uttrycker sig som andra vill, och att man inte alltid kan det, men om man är medveten om transsexualismens problematik tycker jag att man bör klandras om man inte försöker att gå transsexuella till mötes.

    Men du verkar ändå ha viss förståelse för min syn, för du säger att det är påkallat att byta pronomen efter könsbyte. Men varför dra denna gräns? Kromosomerna har ju fortfarande inte ändrats. Är det det fysiska könsorganet som gör att du inte kan tänka dig att kalla en transsexuell person som identifierar sig som kvinna för ”hon”? Är inte det ett märkligt kriterium för att visa respekt?

    nonicoclolasos

    3 augusti 2008 at 11:36

  14. Niclas: Jag konstaterar positivt att vi står på i vart fall någon gemensam grund. Min koppling mellan tilltalspronomen och biologiskt kön beror på att det helt enkelt är den för närvarande brukliga svenska grammatiken, och valet följer det utåt synliga. Därmed inte sagt att språket inte kan förändras, men fråga är ju här om att kritisera någon för att använda språket enligt dess för tillfället gällande regler. Det tycker jag är överdrivet.

    Jag har förståelse för transsexuellas inre våndor, men jag har svårt att förstå varför just deras inre strider skall ta så mycket plats i jämförelse med andras inre strider. För att ta till en rätt dålig analogi, skulle man kunna säga att mitt hjärta slår till vänster (vänsterns retorik har en emotionellt trevlig klang), men min hjärna leder mig åt höger (så att jag förhoppningsvis hamnar någonstans i mitten). Skall jag därför kallas för emotio-socialistisk intellektualitetsliberal? Jag känner personer för vilka politiska övertygelser verkligen är djupa problem, men skall vi anpassa vårt språk efter det?

    Jag har inga problem med att appellera till någon att använda sig av ett visst språkbruk och som sagt vill jag inte kritisera någon för att välja ett visst språkbruk. Jag är dock trött och led på de eviga diskussionerna om för mig verkligen harmlösa tilltalspronomen och den enorma upptagenheten med språket som vi för närvarande har. Som om vi skulle lösa sociala problem genom att kalla en ständerska för lokalvårdare eller lösa diskrimineringsproblem genom att övervaka att alla snällt använder ”rätt” tilltalspronomen gentemot transsexuella.

    Jag erkänner uppriktigt att jag själv känner mig lite inskränkt när jag skriver dessa rader, men jag kan inte annat: den ständiga övervakningen av språket tar så mycket plats i anspråk att de verkliga problemen knappt längre syns. Jag tycker det är tröttsamt och tråkigt och att de högljudda grupperna tillskansar sig ett utrymme i alla vårs tänkande som deras obetvivlade problem inte förtjänar i förhållande till andra problem.

    jheidbrink

    3 augusti 2008 at 11:57

  15. Jacob: Jo, vi har vissa beröringspunkter, men skillnaden tycks vara att jag finner det angeläget att försöka förändra den för närvarande brukliga svenska grammatiken av omsorg om människor för vilket en förändring är viktig.

    Och visst har jag en allmän förståelse för din syn på hur språkfrågor får en framträdande roll. Men jag finner det ändå viktigt att inte förkasta alla sådana frågor. Vissa är faktiskt viktiga – och kanske kan de övriga exempel du tar upp illustrera att de viktiga språkfrågorna skyms av alla de oviktiga.

    nonicoclolasos

    3 augusti 2008 at 12:11

  16. Niclas: We must agree to disagree (finns egentligen något snyggt sätt att uttrycka detta på svenska?).

    Jag vill bara fasthålla att jag INTE menar att den svenska grammatiken inte kan (och kanske bör) förändras. Jag är dock starkt emot att åstadkomma en sådan förändring genom språklig övervakning av andra (istället exempelvis genom att föregå med gott exempel och hoppas att detta smittar av sig över tid): jag upplever det som obehagligt och som – ja – viktigpettrigt.

    Jag tror inte att vi kommer mycket längre än så: det verkar vara här som vi rent axiomatiskt skiljer oss.

    jheidbrink

    3 augusti 2008 at 12:17

  17. Jakob: Ja, jag funderade just på exakt varför vi skiljer oss åt i hållning, och i A.J. Ayers anda tror jag att det rör sig om skilda värderingar här, om vilka inte så mycket mer finns att säga. Men det är ändå bra att klargöra vad man tycker och att fundera på om andra kan ha en poäng, även om man inte (omedelbart) enas.

    nonicoclolasos

    3 augusti 2008 at 12:23

  18. jheidbrink: det finns många frågor som berör transpersoner, men en som alltid rör om i grytan är att pronomen. Låt mig ge ett exempel:

    Jag testade en gång en människa som insisterade på att använda fel pronomen trots att jag sa åt honom gång på gång. Han visste mycket väl vad det handlade om, men såg det som en principsak, eftersom han ansåg att hans definition av mig var viktigare än min egen. Så under ett par dagar började jag kalla honom för ”prinsessan” (istället för ”prinsen” – det var min dåvarande sambo) och ”hon”. Högt och tydligt, även offentligt. Han blev rasande. Uppenbarligen kunde även han som cissexuell känna sig kränkt av att få sin identitet bedömd av någon annan.

    Egentligen anser jag det här vara en ickefråga. De allra flesta gör sitt bästa för att säga rätt. Men att prata om ”könsbyten” som någon slags förvandlingsprocess där det enbart ligger hos betraktaren att identifiera ”vad någon är”, det känner jag att jag måste protestera mot.

    trollhare

    4 augusti 2008 at 9:30

  19. […] anledning av Göran Skyttes ledare om “gullandet” med HBT-rörelsen. Läs även Nonicoclolasos inlägg. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om Göran Skytte, HBTQ, transsexualism, […]

  20. Trollhare: För mig finns en viktig skillnad mellan val av tilltalspronomen i ett personligt möte och i en tidningsartikel. Skillnaden består i den personliga konflikt man frammanar vid ett enskilt möte: denna uppstår enligt min mening inte när en journalist försöker att förmedla ett informationsinnehåll till sina läsare enligt svenskans för närvarande gällande grammatiska regler. Om det här nu är en icke-fråga, är det enligt min mening tyvärr en överdriven reaktion att höra av sig till TT och begära en omformulering av artikeln.

    Jag misstänker dock att vi lika lite som Niclas och jag kommer att kunna komma överens i frågan.

    jheidbrink

    4 augusti 2008 at 11:14

  21. Jakob: Om du vore TT-journalist som tog emot ett samtal av det här slaget, skulle du vara helt ovillig att ändra pronomen? Oavsett hur argumentationen för en ändring ser ut, och oavsett vilken ton den framförs i? (Jag undrar helt enkelt hur rigid du är i din syn.)

    nonicoclolasos

    4 augusti 2008 at 11:25

  22. Niclas: Inte särskild rigid. Förmodligen skulle jag i artikeln nämna att jag ombetts att välja ett ovanligt pronomen och sedan hålla mig till detta. Om jag av misstag skulle ha glömt att följa uppmaningen och ha skrivit ”fel” pronomen i artikeln, skulle jag efter protest framföra en personlig ursäkt till vederbörande men inte gå så långt att jag ändrade texten i en redan avlämnad artikel.

    jheidbrink

    4 augusti 2008 at 11:29

  23. Niclas,

    du förespråkar här respekt. Hur ser du på muhammed-teckningarna. Eller att avbilda jesus med erektion Hur är det då med respekten för de som upplever sig förolämpade?

    Jag märker att jag är lika inkonsekvent som du, men på helt motsatt sätt. Håller med Skytte till 110%. Han har gjort an resa värd att uppmärksamma. Från vänsteragitatör till något HELT annat…

    Stefan

    5 augusti 2008 at 9:06

  24. Stefan: Jag tror inte att det går att precisera en princip för när respekt ska visas. Vi anser alla att respekt ska ges ibland men inte alltid. Och om det inte finns någon princip är det också svårt att tala om inkonsekvens. För mig handlar det om en bedömning från fall till fall, och i de fall jag anser respekt viktigt för människors välmående (det gäller särskilt väldigt personliga saker) utan att det direkt inverkar negativt på de som eventuellt ska respektera, förespråkar jag respekt. I fallet med transsexuella är det för mig helt klart att könsidentiteten är extremt central och att de inget hellre vill än att bejakas i enlighet med den.

    Jag tror för övrigt att respekt har sin grund i emotionell beröring eller empati. Jag var inte engagerad i att visa transsexuella respekt före det att jag läste Deirdre McCloskeys bok (se länk i inlägget). Kanske kan vi inte frambringa respekt, i alla fall inte engagerad respekt, med argument utan enbart med emotionell beröring? Det gör också det svårt att tala om konsekvens i sammanhanget.

    Man får sedan skilja på tre saker: 1) lagliga förbud mot sådant som andra uppfattar som bristande respekt och 2) sociala normer mot sådant som andra uppfattar som bristande respekt och 3) milda påpekanden mot sådant som andra uppfattar som bristande respekt. Religiösa människor, typ Tuve Skånberg, vill ofta bestraffa dem som ”hädar” med böter eller fängelse. Det vill inte jag i t.ex. fallet med transsexuella. Jag är mer inne på linje 3 och kanske i förlängningen 2.

    nonicoclolasos

    5 augusti 2008 at 9:19

  25. Tänkte det egentligen var ganska enkelt. Ska man inte alltid visa sina medmänniskor respekt? Men därav följer naturligtvis inte att man inte har rätt att uttrycka sina åsikter. Det är en helt annan sak. Respekten yttrar sig (för mig) då HUR och i vilket sammanhang man väljer att framför sina åsikter.

    BTW uppskattar jag (och säkert många andra) att du tar dig tiden att snabbt besvara våra kommentarer. Jag reagerar bara lite på att du alltid är så tvärsäker på att du har rätt. Är det så eller är det bara ditt sätt att uttrycka dig?

    Stefan

    5 augusti 2008 at 9:50

  26. Stefan: Menar man inte mer med respekt än hur man uttrycker sig? Det är en del, det håller jag med om, men handlar det inte också om vad man uttrycker? Om någon snällt säger ”han” till en person med kvinnlig könsidentitet må det vara bättre än om någon med elakt tonfall säger detsamma. Men visas respekt?

    Oj, det är alltid mycket intressant att höra hur andra uppfattar det man skriver. Jag har nästan trott att jag har varit för mesig på denna blogg: jag skriver ofta ”tycks” och ”kanske”, har jag fått för mig, för att försöka mjuka upp mina uppfattningar. Jag har allmänt flera gånger slagits av hur olika människor uppfattas i skrift och när man möter dem ansikte mot ansikte. Jag tror att få som känner mig skulle se mig som tvärsäker (men jag kanske har fel om det också…).

    För övrigt uppskattar jag mycket (nästan) alla kommentarer jag får! De håller mig (faktiskt) mer ödmjuk.

    nonicoclolasos

    5 augusti 2008 at 9:56


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: