Nonicoclolasos

Friheten att dö

Witold Gombrowicz kraftfulla kritik av dem som vill hålla människan vid liv till varje pris — av dem som på vidskeplighetens grund upphöjer livet till undantagslös norm och dogm —  måste läsas. (Inlägget är långt, jag vet, men om jag orkade skriva in det för hand orkar du läsa det.) Från Dagboken 1—3 (s. 462—464):

Religionerna? Å denna religion… som idag bannlyser självmordet och igår lika högljutt förbjöd smärtlindring… som i förrgår godkände slavhandel och förföljde Copernicus och Galilei… denna Kyrka som dundrade likt åskan och sedan diskret tog tillbaka, i all tysthet…, vad har ni för garantier att inte bannlysningen av självmordet om tjugo trettio år kommer att luckras upp och rinna ut i sanden. Och till dess ska vi dö som hundar i ryckningar och rosslingar — tålmodigt ska vi vänta och beströ denna väg med miljoner fasansfulla dödsvåndor, om vilka man brukar skriva i dödsrunorna: ”… efter ett långt och svårt lidande”! Nej, räkningen för denna ”interpretation” av de heliga texterna är redan på tok för hög och blodig, så det bästa vore om kyrkan avsade sig en skolastik som alltför godtyckligt nästlat sig in i livet.

Om en troende katolik vill dö en svår död så är det väl hans ensak. Men hur kommer det sig att ni ateister, eller ni som bara är löst knutna till kyrkan, inte vågar er på någonting så enkelt som att organisera er egen död? Vad är det ni ryggar för? Ni har gjort vad som måste göras för att utan svårighet kunna flytta er från det ena stället till det andra, när ni byter boplats, men när det gäller flyttningen till hinsidan, då vill ni att den ska gå till som förr i världen, enligt den urgamla metoden att kola av. Så obegripligt valhänta ni är! Och ändå vet varenda en så väl att ingen av hans närstående kommer undan dödsvåndan, om han inte möter den exceptionella lyckan av att få dö en plötslig och oväntad död; var och en ska förstöras bit för bit tills hans ansikte en dag har blivit oigenkännligt — och trots att ni vet detta och känner detta oundvikliga öde, så rör ni inte ett finger för att bespara er plågan. Vad är ni rädda för? Att för mycket folk ska slinka iväg om man gläntar för mycket på porten? Låt dem som väljer döden dö. Tvinga ingen till ett liv med dödens vedermödor — det är alltför gement.

Den utpressning som består i att på konstlad väg försvåra döendet är ett svineri som kränker den värdefullaste mänskliga friheten. Ty min högsta frihet består i att varje sekund kunna ställa mig Hamlets fråga ”att vara eller inte vara” — och obehindrat svara på den. Det liv som jag har dömts till kan trampa ner mig och skända mig med vilddjurens bestialitet, men jag besitter ett perfekt och suveränt instrument — att själv kunna ta livet av mig. Om jag vill kan jag upphöra att leva. Jag har inte bett om att få komma till världen, men det står mig åtminstone fritt att kunna gå min väg… och det är fundamentet för min frihet. Också för min värdighet (ty att leva i värdighet betyder att leva frivilligt).

Men människans fundamentala rätt till döden, som borde införas i konstitutionen, har undan för undan omärkligt dragits in — för säkerhets skull har ni ordnat det så att det ska vara så svårt som möjligt… och så hemskt som möjligt… att det ska vara svårare och hemskare än det borde vara med tanke på dagens tekniska nivå. Detta är inte bara ett uttryck för ert blinda bejakande av livet, av en rent djurisk dimension — det är framför allt ett uttryck för ett oerhört kallsinne gentemot smärtan, den smärta som ni ännu inte har upplevt, den dödskamp som ännu inte är er — det är detta enfaldiga lättsinne att tåla döendet så länge det är någon annans. Alla dessa omtankar och betänkligheter — som bygger på dogmer, nationalism, praxis — hela denna teori, hela denna praktik, spänner upp sig som en påfågelsstjärt… långt från döden. Så långt som möjligt.

Se även ett tidigare inlägg om dödshus.

Annonser

Written by Niclas Berggren

19 september 2008 den 9:20

9 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Jag orkade läsa. Faktiskt. Håller med om det mesta men frågan är hur han menar att reglerna ska ändras. Att strunta i Kyrkan är en sak, men ska det finnas dödshus där man kan bli dödad när man vill eller? Ska det inte krävas allvarlig och obotlig sjukdom eller nåt sånt?

    William

    19 september 2008 at 18:07

  2. William: Personligen är jag för att dödshjälp ska vara tillåten när så önskas.

    nonicoclolasos

    19 september 2008 at 18:14

  3. Ett sidospår kanske: Självmord fördöms ingenstans i Bibeln. Faktisk var en av trons hjältar självmördare: Simson. Jag har för mig att kyrkans doktrin mot självmord kom som ett försök att hindra att alltför många blev martyrer, dvs offrade livet för sin tro. Det kan ju bli lite opraktiskt i längden.

    Mina

    19 september 2008 at 23:02

  4. Livet bör i högsta mån få vara frivillig omman ska ta det som en gåva. Undefär som du menar tror jag…
    Jag förstår absolut inte mig på de katolska toende som är motståndare till dödhjälp. Ja låt de få ruttna till döds men låt andra som vill slippa det få slippa det.

    Läs och kommentera gärna bloggen http://www.respektfullt.blogspot.com/ som förespråkar aktiv dödhjälp med dikter, citat och andra texter. Bloggen ger även utrymme för diskussioner och tyckande.

    Thomas Öberg

    20 september 2008 at 2:55

  5. Jag kan förstå attityden att man vill bestämma själv över sitt liv och sin död. Samtidigt finns kanske utrymme för missbruk, vilket per definition har fruktansvärda etiska konsekvenser. I FRA-debatten menar många att statens befogenheter alltid innebär risk för missbruk (när det finns intressen och stor möjlighet att inte upptäckas). Samma personer kan i dödshjälpsdebatten helt ignorera liknande risker i ett system med institutionaliserad dödshjälp. Det förefaller inte helt konsekvent.

    Jag tycker också att det är ett problem att många psykiskt sjuka människor försöker ta livet av sig, i ett samhälle med dålig psykvård. Om en myndig 18 åring vill ta livet av sig (och försöker), ska samhället låta sjukvården hjälpa personen att ta sitt liv eller att komma över sin depression?

    Många svarar att rätten att ta sitt liv (på sjukhus eller självmordskliniker) ska gälla för alla människor över en viss ålder eller om de har vissa sjukdomar. Och samtidigt är fullt medvetna etc. Jag tycker att den inställningen är ett problem eftersom att staten och samhället då skapar en hierarki mellan vilka liv som är värdefulla att leva.

    Däremot har jag inga princiella invändningar mot självbestämmande i den här frågan. Invändningarna har med verklighetens mångsidighet att göra.

    Jon

    20 september 2008 at 13:18

  6. Jon: Det kan finnas risker för missbruk i ett system av legaliserad dödshjälp, men i) det finns redan missbruk, och de studier som har gjorts pekar inte på att omfattningen ökar när dödshjälp legaliseras; ii) även om missbruket skulle öka med legaliserad dödshjälp måste det vägas mot den ökade fördelen av att människor kan dö när de så önskar; iii) jag anser personligen inte att huvuddelen av det möjliga missbruk som förekommer är särskilt allvarligt – det vanligaste fallet är personer som är nära döden och som inte kan ge sitt medgivande – och det beror i hög grad på att jag inte ser inte icke-existens som något dåligt.

    nonicoclolasos

    20 september 2008 at 13:27

  7. Nicklas:

    Ska läsa vad Singer skriver mer utförligt. Rent spontant gillar jag inte Singers etik alls och tycker att hans syn på ”dödshjälp” är väldigt oetisk. Särskilt när det gäller vad han skriver i boken Praktisk etik där han menar att ett blödarsjukt spädbarn borde kunna dödas även om barnet skulle kunna leva ett liv värt att leva, givet att föräldrarna vill så och givet att man ersätter barnet med ett potentiellt lyckligare (som bättre maximerar totallyckan).

    Jag kan psykologiskt och principiellt teoretiskt sympatisera med att man är autonom och därför ska ha rätt att välja liv eller död. Det tilltalar mig om jag bara ser på mig själv och hur jag vill att staten ska förhålla sig till mig. Singer går dock många steg för långt. Och när han i positiva ordalag tar upp Sparta som dödade oönskade spädbarn, går han för långt. Jag instämmer i exempelvis Simon Wiesenthal Centrets kritik av Singer.

    Jag tycker att det finns många saker i vår historiska värdegrund som bör ifrågasättas och avfärdas. Synen på homosexualitet, krav på självförnekelse, osv. Idén om människolivets helighet tror jag dock fyller en del viktiga sociala funktioner samt i förlängningen bär med sig en viss individualism. Jag tror att Singers resonemang är en slags trojansk häst som kan bära med sig ganska många oönskade effekter.

    Jon M

    21 september 2008 at 15:51

  8. Det här var det bästa och absolut mest insiktsfulla jag någonsin läst. (och jag har läst mycket)

    Karl-Johan

    24 november 2008 at 8:42

  9. Det har gått ett tag sedan era inlägg – men det hoppas jag inte gör så mycket…
    Det är intressant att läsa vad du skriver Niclas – speciellt för mig som är etiker och jag funderar på varför det är så intresant att vilja dö – och att kunna bestämma själv över den när man inte kan bestämma över livet själv. Ingen mig veterligen född människan har någonsin vid något tillfälle bett om att födas eller själv kunnat styra detta. DÄREMOT kan föräldrar bestämma när barnen de väntar ska dö innan de föds och även ”göra dem” genom att de har sexuellt umgänge. Varför förordar inte du att föräldrar ska kunna avgöra om och när en person ska dö. Min gamla mor har säkerligen önskat livet ur mig ett par gånger och kanske vore det en lättnad för henne att kunna få bestämma när jag ska vandra till de sälla jaktmarkerna… Jag vet inte om du tänkt på detta men det är ju så att vi inte kan bestämma när vi föds, inte heller in i vilken kontext, vilken slags familjemiljö, land, socialgrupp eller de serie händelser som vi måste uppleva eller genomleva av vilka många är mycket svåra och smärtsamma… med andra som kan både tillfoga oss detta men även ge oss stöd i detta, inte heller kan vi välja viljet kön vi föds med eller hur vi ser ut eller hur vår kropp är formad, inte vilken hårfärg vi har eller något faktiskt knappt alls – vi kan med nöd och näppe välja vem vi vill bli förälskade i för det brukar våra hormoner och den så berömda ”kemin” ta hand om – och vi ”dras med”. Men döden se den… den där efterlängtade dörren ut ur detta helvete till liv som vi inte själva valt det vill vi i alla fall ha kontrollen över? Varför? Och varför måste jag tvinga någon annan att ta mitt liv för ofta är det så att när jag väl tar livet av mig eller vill göra det är det ofta – när det gäller de fall som är fråga om euthanasia- någon som måste göra det åt mig. Assistera mig som det heter. Med vilken rätt tar jag mig denna frihet att tvinga andra att döda mig? Ja de tvingas ju inte för det finns alltid de som vill göra detta frivilligt så klart… men frågan är snarare besitter jag den rätten att bestämma över andra till den milda grad att jag kan göra så att de måste hjälpa mig att dö?
    Läkare har ju en slags funktion i att rädda liv inte ta livet av folk … och slutligen kommer nog lotten att falla på dem – som det också gör när det gäller föräldrar som inte vill ha barnen de väntar. Någon måste ju sköta det hela… med dödandet av de som inte är önskade eller vill leva mer för deras liv är så eländiga (kanske känner de sig också oönskade?). Min fråga är snarare är det inte oss det är fel på – som inte förmår bygga samhällen och ha samvaro med andra som gör att de trots alla hinder, svårigheter, handikapp eller lidande kan finna glädje i samvaro med andra trots detta? Är inte detta problemet? För jag som varit en mycket aktiv del på BRIS vet att unga människor, friska, vackra, dugliga med hela livet framför sig tar livet av sig som aldrig förr – de mår inte bra, äter deppresiva medel… är det inte våra samhällen det är fel på då? När inte folk vill leva längre?
    Bara tankar jag hade när jag läste inläggen… som jag hoppas kan få oss att kanske tänka lite längre – för allt som vi gör har alltid konsekvenser… för andra… också. Vi är inte öar bara, men när vi lever som vore vi det så gör vi våra samhällen till ställen ingen vill leva i och med rätta vill man då ta sig härifrån.

    Anna

    27 mars 2009 at 16:26


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: