Nonicoclolasos

Vad hände med Milton Friedman?

Jag är influerad av Milton Friedman qua metodolog. Det är en sida av honom som jag tror att få utanför vetenskapssamhället känner till, men 1953 publicerade han boken Essays in Positive Economics, som innehåller det inflytelserika kapitlet ”The Methodology of Positive Economics”. En av hans uppfattningar är att graden av realism i en teoris antaganden i sig är ointressant. På s. 15 skriver han:

milton_friedman

[T]he relevant question to ask about the ”assumptions” of a theory is not whether they are descriptively ”realistic,” for they never are, but whether they are sufficiently good approximations for the purpose in hand. And this question can be answered only by seeing whether the theory works, which means whether it yields sufficiently accurate predictions.

Detta är en poäng som en del av nationalekonomins kritiker inte har förstått så bra, enligt min uppfattning, men det är inte dem jag har i åtankte när jag skriver detta inlägg utan de många nationalekonomer som nu verkar överge Friedmans syn på detta område. Jag tänker främst på beteendeekonomin, som kritiserar annan nationalekonomi för att anta en typ av (rationella och egenintresserade) beslutsfattare som inte stämmer överens med hur verklighetens beslutsfattare har visat sig vara i diverse experiment. En sådan kritik kan, även med Friedmans syn, vara korrekt, men bara om de nya, ”mer realistiska” antagandena möjliggör bättre prediktioner av mänskligt beteende.

Det jag saknar är en metoddiskussion om detta. Varför är ”mer realistiska” antaganden att föredra? Är de att föredra, givet experimentella resultat?* Denna diskussion bör också föras runt litteraturen om labb– kontra fältexperiment. De senare anförs vara viktiga för att se om labbresultat håller ”i verkligheten”. Återigen ges här, verkar det som, ”realistiska” antaganden ett egenvärde, men det kanske är så att det finns en bakomliggande uppfattning, att sådana antaganden ger bättre prediktioner. Om det senare stämmer är allt gott och väl, med Friedmans syn, men endast då.

Det är i vilket fall enligt min mening dags att återuppliva Friedman som grund för en fördjupad vetenskapsteoretisk diskussion.

Se även Robert Östling om ”F53”.

______________________

*T.ex. anför en annan ekonomipristagare, Vernon Smith, följande:

Why is it that human subjects in the laboratory frequently violate the canons of rational choice when tested as isolated individuals but, in the social context of exchange, institutions serve up decisions that are consistent (as if by magic) with predictive models based on individual rationality?

Om det är så att beslutsfattare under normala omständigheter beter sig som om de vore rationella, är det då självklart att de ska antas vara irrationella?

Written by Niclas Berggren

24 april 2009 den 11:35

29 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Friedman har förstås en poäng i att vi ska bråka om prediktioner snarare än om antaganden, men i övrigt är han ute och cyklar. Men han bortser verkar bortse från att vi också är intresserade av att förklara världen. Det finns en oändlig mängd teorier som kan förklara en given mängd empiriska fakta. Det finns alltså en massa tänkbara teorier som bygger på helt galna antaganden som kan ge rätt prediktioner. När vi ska välja mellan olika teorier måste vi därför använda något annat kriterium… och då förefaller det som om teorier som bygger på mer realistiska antaganden har bättre förklaringskraft än de som inte gör det (givet att de har lika god förutsägelseförmåga).

    I nationalekonomi finns en tendens att föredra teoretiska förklaringar som bygger på rationalitet och egoism. Detta görs ofta inte på basis av hur väl förutsägelser teorin ger, utan för att man känner sig bekväm med den sortens antaganden. Finns det en rationell-egoist-förklaring till ett empiriska faktum och en mer beteendeekonomisk-förklaring till samma faktum, tenderar ekonomkåren att gilla de förstnämnda utan att ha några som helst goda skäl att göra det.

    För övrigt tror jag inte att någon seriös metodolog någonsin har försvarat Friedmans position, däremot går en massa nationalekonomiska amatör-metodologer (liksom jag själv!) runt å svamlar om Friedmans gamla artikel. Det är dags att glömma artikeln, eller att ta upp den till seriös metodologisk diskussion.

    Robert Östling

    24 april 2009 at 12:16

  2. Det är med Friedman som med Bondepraktikan. Den behöver inte vara genomrutten, fast den bygger på empirisk-praktisk observation.

    Kristian Grönqvist

    24 april 2009 at 12:30

  3. Robert: Jag tycker att dina negativa omdömen om Friedmans kapitel är något förhastade. Det fall Friedman i huvudsak diskuterar är inte det du tar upp, fallet där flera teorier har lika god prediktionsförmåga, utan fallet där flera teorier har olika god prediktionsförmåga. Antag att vi har två teorier, där den ena har mer realistiska antaganden och där den andra har bättre prediktionsförmåga. Det Friedman säger är att den senare är att föredra. Jag vet inte hur han skulle resonera om det fall du tar upp, måhända finns andra kriterier än antagandenas realism för att avgöra vilken teori som är att föredra (kanske ”parsimoniousness”).

    Som en rent positiv fråga är dessutom min känsla att de flesta nationalekonomer inte delar din syn om att Friedman ”är ute och cyklar” och ”svamlar”. (Även Thomas Mayer tycks göra samma bedömning.) Låt vara att få nationalekonomer är ”seriösa” metodologer.

    Jag tycker personligen inte, vilket ju är poängen med mitt inlägg, att kapitlet ska glömmas; däremot har jag sympati för din avslutande skrivning om att det bör tas med i en seriös metodologisk diskussion, som jag tycker saknas i hög grad i denna era av realismförtjusning.

    nonicoclolasos

    24 april 2009 at 16:12

  4. Niclas, jag erkänner villigt att det var längesen jag läste artikeln, jag borde kanske kika på den igen. Som jag minns den var det dock väldigt ensidigt fokus på att vi ska bedöma teorier efter prediktioner. Vi ska inte bara bry oss om antaganden, men vi bör bry oss om båda två. Om jag konstruerar en konjunkturteori utifrån gräsänders parningsmönster med bättre förutsägelseförmåga än state-of-the-art makromodeller, tycker du då att min gräsandsmodell är att föredra? Problemet med gräsandsmodellen är förstås att den bara ger förutsägelser, den hjälper oss inte att förstå eller förklara konjunkturcykler.

    Du missförstod min formulering om vad nationalekonomer tycker — jag menade precis som du att många nationalekonomer tycker att artikeln är vettig, medan inga metodologer tycker det.

    Robert Östling

    24 april 2009 at 17:01

  5. Det var som tusan… Har ekonomerna börjat förstå att människan inte är helt rationell? Plockat ned ikonen-bilden av homo economicus? Det trodde jag faktiskt inte att jag skulle få se än på ett tag.

    Karl

    24 april 2009 at 20:09

  6. ”Det finns en oändlig mängd teorier som kan förklara en given mängd empiriska fakta. Det finns alltså en massa tänkbara teorier som bygger på helt galna antaganden som kan ge rätt prediktioner. När vi ska välja mellan olika teorier måste vi därför använda något annat kriterium…”

    Så sägs det i en kommentar, men kom igen, detta kan bara vara sant för vissa triviala modeller. Gräsänder beteende för något helt annat, är ett Kalle Anka- exempel. Min tolkning av det ursprungliga problemet är lite av stilen – skall vi förkasta antagandena av typen rationalitet av det skälet att exempel kan tas fram som strider mot dessa (Kahneman, Tversky …). Jag hade en gång i tiden just dessa problem framför mig vad gäller spelteori och den dynamik som kunde vara tillämpbar. Det var på den tiden då ekonomer hade börjat intressera sig för evolutionär spelteori med tillhörande replikatordynamik som av ekonomer och andra ansågs för grov, vilket ju var sant i en banal mening. Tillämpbar är nog dynamiken ändå, även om den är allför förenklad och svår att översätta i termer av betingningsteori och annat.

    reidar

    24 april 2009 at 21:39

  7. Karl: Det gäller att hänga med i svängarna. Men det är inte alla nationalekonomer som gillar den utvecklingen.

    nonicoclolasos

    24 april 2009 at 23:53

  8. Friedman var nyliberal, bättre att låta honom förbli begravd.

    Jens

    25 april 2009 at 9:50

  9. Friedman har gjort mer gott för denna värld än du nånsin kommer att göra, Jöns.

    Peter

    25 april 2009 at 11:17

  10. Det talar ju faktiskt för kvaliteten och sundheten inom ämnet att man förmår att svänga när det är nödvändigt utifrån förändringar i kunskapsläget. Ta det som en komplimang, för jag har intrycket att det gäller på det personliga planet också. :)

    Till skillnad ifrån exempelvis genus… *ryser*

    Karl

    25 april 2009 at 12:22

  11. Friedman talar knappt om att /förklara/ fenomen i uppsatsen. Han tycks sätta likhetstecken mellan att förklara och att beskriva regelbundenheter i hur ett fenomen uppträder. T.ex. ”förklara” formen på ett lövverk genom att beskriva regelbundenheter i de lövverk man hittar i träden.

    En annan vanlig uppfattning är annars att förklaringar också ska redogöra för en orsakskedja, en serie mekanismer, som visar /hur/ explanans förbinds med explanandum. Och prediktioner som följer av teorin är sedan en möjlighet att testa om beskrivningen av orsakskedjan är korrekt. Men det är den korrekta orsakskedjan man är ute efter, syftet med vetenskapen, inte den korrekta prediktionen. Det senare är bara ett instrument för att testa teorin. Friedman verkar vända på steken.

    Är begreppet spurious correlation meningsfullt med Friedmans metodologiska utgångspunkt? Prediktion som prediktion, eller?

    Peter Santesson-Wilson

    25 april 2009 at 23:04

  12. Peter: Jag tycker inte att detta är en riktigt rättvisande beskrivning av Friedmans syn. Han eftersträvar kunskap om sambandet mellan variabler, t.ex. vad händer med y om x ändras. Forskaren ska formulera en kausal teori om detta. x skulle kunna vara inkomstskattesats och y arbetsutbud, och syftet är att klargöra hur förändringar i inkomstskattesats påverkar arbetsutbudet. (Man kan tänka sig att man bedömer framtiden, eller använder teorin för att ”prediktera” historiska data, som redan existerar.) Det han säger är då att graden av realism i de antaganden som görs i teorin inte är det som avgör om teorin är bra utan hur bra den förmår prediktera. Om du har två konkurrerande teorier, där den ena har mer realistiska (men fortfarande orealistiska) antaganden (eftersom ingen teori per definition kan vara helt realistisk) men sämre prediktionsförmåga, vilken är då att föredra? Det är den fråga han berör.

    nonicoclolasos

    25 april 2009 at 23:56

  13. Friedmans syn på detta som utvecklas säkert vidare och förfinas i andra arbeten – det vet jag inte – men håller vi oss till vad han skriver i just den här uppsatsen så får jag nog envisas lite med dig. :-)

    Vi får skilja på samband och orsakssamband. Som jag läser uppsatsen är det just /kausalitet/ som han inte berör eller alls kräver av en teori – blott samband som kan ges enkla och generella beskrivningar. Säger han verkligen något annat om den saken? Se t.ex. hur han diskuterar just trädexemplet (tror det var på s. 20).

    Hans kritik mot ”realism” är förstås lätt att instämma i till största delen, men problemet är att han talar om ”realism” i en glidande betydelse genom uppsatsen – begreppet definieras inte, så vi får gissa.

    1. Naiv ”realism” – lätt att kritisera. Visst ska teorier vara reducerade. Enkla förklaringar till komplicerade fenomen, inte tvärtom. ‘Tjocka’ essentialistiska beskrivningar är en återvändsgränd.

    2. En mer gängse teoretisk realism – inte alls lika lätt att angripa. Uppfattningen att teorier handlar om orsakssamband i verkligheten, att de beskriver verkliga processer och fenomen (i avskalad, stiliserad form förstås). Att ”förklara” solförmörkelser med att månen rör sig framför solen är inte en bra förklaring /bara/ därför att den är enkel och ger korrekta prediktioner. Den är först och främst en bra förklaring därför att månen /faktiskt/ rör sig framför solen.

    Risken är att man kastar ut barnet med badvattnet. Kritiken mot tjocka beskrivningar och realism-(1) (t.ex. psykologisk realism i alla detaljer) är lätt att instämma i, men han verkar gå för långt och uppmärksammar inte möjligheten till realism-(2). Uppsatsen har en rad naturvetenskapliga exempel, och då blir det svårt att läsa hans argument som specifikt avgränsat till ekonomi. Han talar om vetenskapliga teorier i största allmänhet, och det är där han blir för svepande.

    Poppers uppsats Three views concerning human knowledge i Conjectures and Refutations rekommenderas varmt som en genomgång av problemet med den Friedmanska positionen.

    Peter Santesson-Wilson

    26 april 2009 at 0:35

  14. Återigen känner jag inte riktigt igen Friedman i din kritik. Se t.ex. vad han skriver på s. 24:

    ”More generally, a hypothesis or theory consists of an assertion that certain forces are, and by implication others are not, important for a particular class of phenomena and a specification of the manner of action of the forces it asserts to be important. We can regard the hypothesis as consisting of two parts: first, a conceptual world or abstract model simpler than the “real world” and containing only the forces that the hypothesis asserts to be important; second, a set of rules defining the class of phenomena for which the “model” can be taken to be an adequate representation of the “real world” and specifying the correspondence between the variables or entities in the model and observable phenomena.”

    En vidare fråga: Du talar om att formulera en teori i ”avskalad” form, dvs. att du accepterar ett mått av icke-realism. Om du på en kontinuerlig skala av realism från 0-x accepterar ½x, varför inte 0,2x?

    nonicoclolasos

    26 april 2009 at 1:00

  15. Först: förlåt att mina kommentarer blir så ohyggligt långa. Hinner inte skriva kortare. Bara dessa rader, så ska jag släppa detta sen.

    Det är en lustig situation. Först tänkte jag att vi kanske hittat en punkt där vi – jämte frågan om brevlådor – inte är överens. Men det tror jag nog att vi är även nu. Jag tror däremot inte att Friedman delar vår ståndpunkt i den där uppsatsen. Vi får väl gå igenom texten tillsammans vid tillfälle så kan jag peka ut vad jag reagerat på. :-D

    Det talande med trädexemplet är att Friedman där accepterar en förklaring som han vet är /helt fel/ i den postulerade mekanismen, därför att prediktionen är god. Visst, sedan säger han att det finns ett annat /ännu/ bättre alternativ, men min poäng är att han alltså kan acceptera teorier som är i grunden felaktiga i sin mekanism, men som ger korrekta prediktioner (dvs. ”as if”). Det är en mycket rimlig ståndpunkt om man har en instrumentell syn på teorier. Att de är verktyg för prediktioner som bara ska användas inom vissa domän där de visat sig fungera. Det är däremot knepigt om man, som jag, ser teorier som beskrivningar, avskalade förvisso, av verkliga mekanismer och orsakssamband.

    Jag ser inte riktigt din skala mellan realism och orealism. Som sagt, självfallet måste en teori vara stiliserad och utelämna allt som inte ingår i mekanismen som ”gör jobbet” i förklaringen. Men glidningen uppstår när man likställer approximation med ”orealism”. Det är inte samma sak, skulle jag säga.

    Tag solförmörkelsen. I den teorin gör vi två typer av förenklingar. Dels utelämnar vi allt som inte påverkar alls: ingenting om färger, namnet på himlakropparna eller vilken veckodag det är. Men dels accepterar vi också mer eller mindre grova ”mätfel” i våra data och modeller. Vi kanske räknar med att planeterna är perfekt sfäriska, struntar i vissa ytterst marginella effekter från solvind och gud vet vad. Det är inte värt priset att inkludera sådana detaljer. Visst påverkar de i strikt mening, men med approximerade ingångsvärden och ett approximerat kausalt förlopp får vi en god approximation av utfallet. Det är god ekonomi att skala av till den nivån, och den /intressanta/ och /centrala/ mekanismen framhävs. Och det är sådan approximation jag menar att rationalitetsantaganden utgör när rationella modeller används rätt. Inte ”as if”, utan cirka rätt. Individer är inte fullt rationella etc etc, men är däremot /tillräckligt/ rationella etc etc för att teorin ska ge en god approximation av de centrala förlopp vi är intresserade av. Högre detaljgrad skulle bara skymma väsentligheterna.

    I trädexemplet accepterar Friedman däremot en helt annan typ av ”orealism”. Där introducerar man mekanismer som /inte alls/ existerar. Inte bara att det är en halvdan approximation (säg, blad är egentligen ganska ointelligenta), utan det som får jobbet gjort i förklaringen (bladens beslutsfattande) /kan inte/ föreligga i verkligheten. Då har vi en teori som ger god prediktion men som faktiskt inte lär oss vad som /förklarar/ fenomenet. Det är ett utmärkt instrument, t.ex. för en arborist, men inte en god förklaring.

    Så det är skillnad på orealism och orealism, skulle jag säga.

    Men med det sagt tror jag att vi är rätt ense om att psykologiserande förklaringar av samhällsfenomen ofta grumlar vattnen mer än de klargör – skymmer de intressanta mekanismerna med en massa partikulärt krafs.

    Peter Santesson-Wilson

    26 april 2009 at 13:56

  16. F53, som den kallas bland metodologer :), är fortfarande mycket intressant för denna grupp. Se t.ex. följande kommande bok: http://www.cambridge.org/catalogue/catalogue.asp?isbn=9780521686860
    Att både F53 och realismbegreppet är mångbottnat belyses ypperligt av Uskali Mäki i diverse texter.
    Största problemet med många metodologiska diskussioner bland nationalekonomer är att man har inte hängt med vad som händer inom den ekonomiska metodologin (som varit ett ganska dynamiskt område de senaste 20 åren). Dock är detta inte bara nationalekonomernas fel utan också metodologernas som har svårt att skriva för en bredare publik.

    Fredrik Hansen

    26 april 2009 at 14:44

  17. Jag har under helgen läst de artiklar som du Niclas bifogade i inlägget om professor Mario Rizzo, speciellt intressant fann jag hans kritik av beteendeekonomin utifrån Hayeks ”Knowlegde problem”. Hur ska en upplyst beteendeekonom kunna förutse allas preferenser både över tid, plats och delvis inom sig själv.

    Jag har kommit fram till att de beteendeekonomer som kritiserar vad de vulgärt kallar Homo Economicus, de anser ju som Thaler och Sunstein uttrycker det att de flesta är Homer Simpson och därför har de skapat en ny figur Homo Illuminatus, den fullständigt upplyste, rationelle och oberoende av alla ”bias” dvs är en perfekt Homo Economicus.

    Sedan lider beteende ekonomer av en annan mycket värre metodologiskt problem, de är inte beteendepsykologer utan amatörpsykologer som i mina ögon vantolkar beteendepsykologisk forskning. De som är måhända är beteendepsykologer är i sin tur amatörekonomer.

    Det är konstigt hur det kan komma sig att den psykologiska grundforskning kan behandlas så styvmoderligt att man låter amatörer uttala sig som om de vore filosofie doktorer i beteendepsykologi? (Jag är inte själv psykolog utbildad.)

    Alex

    27 april 2009 at 3:33

  18. Fredrik och PSW: Tack för det mycket upplysande klargöranden om F53. Jag känner mig stärkt i min uppfattning att han är ute å cyklar, även om det kanske finns metodologer som genom en välvillig omtolkning försvarar honom. ;-)

    Alex, du pekar på något som är ett problem med all tvärvetenskap, men förhoppningsvis blir detta bättre med tiden. Sen bör det tilläggas att nationalekonomer som inte tar till sig någon psykologisk forskning är ÄNNU sämre amatörpsykologer. All teori som ska förklara samhälleliga fenomen utifrån mänskligt beteende kräver en teori om människans drivkrafter och psykologi. Den psykologi som har varit implicit i standardteorin är betydligt sämre än den som träder fram i beteendeekonomin, men beteendeekonomer har säkerligen långt kvar innan man går jämna steg med psykologerna.

    PSW, ledsen att jag använder ordet ”förklara” hela tiden — som du skriver är det snarare att hitta ”rimliga” kausala mekanismer som vi är ute efter.

    Robert Östling

    27 april 2009 at 10:11

  19. ”All teori som ska förklara samhälleliga fenomen utifrån mänskligt beteende kräver en teori om människans drivkrafter och psykologi.”

    Nu sysslar ju inte nationalekonomin, korrekt förstådd, med att förklara samhälleliga fenomen utifrån mänskligt beteende—det är möjligtvis vad socialpsykologer sysslar med. Nationalekonomin, korrekt förstådd, sysslar med att förklara egenskaper på systemnivå i system med interaktivt, decentraliserat beslutsfattande. Den behöver lika lite en teori om vad som sker i människors huvuden som evolutionär biologi behöver en teori om vad generna tycker och tänker.

    Baphomet

    27 april 2009 at 13:46

  20. Robert:

    Ja, du har i mina ögon helt rätt. Men det är lika farligt att använda en teori fel som att inte använda den alls. Problemet är att jag anser att även beteendeekonomer, jurister, i synnerhet Thaler och Sunstein utgår ifrån någon form av hybrid. Jag kan för lite om psykologisk teoribildning för att uttala mig generellt men eftersom jag starkt ogillar beteendeekonomins nuvarande ideologiska användningsområde ser jag ett försök att återskapa en intellektuell legitimitet för interventioner både i privatlivet och i samhällsekonomin, ett försök att återigen legitimera Keynes interventioner och den sociala ingenjörskonsten.

    Min övertygelse är att det är individen och inte gruppen som är utgångspunkten både ur ett ekonomiskt och psykologiskt perspektiv. Jag är därför anhängare av den österrikiska skolan, framför allt Hayek, och den radikal behavioristiska skolan, Skinner. Jag förstår mig inte på den Kognitiva psykologins idéer om tankar, kognitionen. (I mina ögon ett försök att kombinera Freud med Skinner, ungefär som att hitta att hitta en teori mellan en platt och en rund jord, en oval jord.) Det är ju hur individen agerar som är avgörande, inte hur denne tänker eller känner (80/20).

    Det grundläggande problemet med dem som vill använda beteende ekonomisk forskning för att styra samhället, ekonomin är att de tar avstånd ifrån Homo Economicus (en vulgär bild), samhället och människan måste då styras, petas i rätt riktning av en Homo Illuminatus som besitter all information i världen och all Homo Economicus rationalitet. Som Rizzo ovan visar är detta en omöjlighet på samhällsnivå.

    Det går endast att göra interventioner på individ nivå, där du känner bakgrundsfakta och det system individen lever i. Beteendeekonomi kan användas mellan individer, i avtal situationer men bör inte användas av samhället i stort, framför allt inte av byråkrater och politiker annat än för att hantera sina egen villfarelser, irrationaliteter.

    Alex

    27 april 2009 at 15:15

  21. Baphomet;

    Den neoklassiska ekonomiska skolan är lika mycket ute och cyklar. Den neoklassiska skolan utgår ifrån systemet i stort, samhället inte individen och skapar förenklade avskalade modeller för att göra försök, studera. Av dessa mycket små och fragmentariska bilder dras sedan generella slutsaster om hur samhället fungerar, gott och väl men sedan används den för att ge policy indikationer hur samhället ska fås att fungera individ och systemnivå.

    Inom både ekonomin och psykologin är det individen som agerar. Det är lika illa att bortse ifrån hur individen agerar ur ett beteendepsykologisk perspektiv som att tro att ett system kan förklara en (1)individs beteende.

    Nej, ekonomin är ett system men består av individer som agerar, inte grupper, system.

    Det behövs en teori on hur människor beter sig och det är Skinners och den österrikiska skolan, Hayek och Mises.

    Enlightened Self Interest

    27 april 2009 at 15:49

  22. Självklart kan det behövas teorier om hur människor beter sig—men nationalekonomin behöver ingen teori om hur människor beter sig. Nationalekonomin sysslar med aggregerade epifenomen som uppstår OAVSETT hur människor beter sig.

    Baphomet

    27 april 2009 at 16:07

  23. Karl Popper är ute och cyklar. Har ni läst Feyerabend, Hempel och Apel? Sokal och Bricmont? Visst är Friedman ute och cyklar, som någon lite lustigt uttryckte det, men det är Popper också. Läs lite modern metodologisk forskning innan ni uttalar er och tror att ni vet någonting.

    http://en.wikipedia.org/wiki/Falsifiability#Criticisms

    Fil stud

    27 april 2009 at 19:40

  24. Baphomet

    Du kan per defintion inte aggregera epifenomen (vad det nu är) eftersom det är individer de aggregerar. individen är utgångspunkten, inte aggregatet av individer.

    Anhängare av den österrikiska skolan håller definitivt inte med dig om påståendet om vad Nationalekonome gör, de studerar på individ nivå.

    Homo Illuminatus?

    27 april 2009 at 20:02

  25. Hayek påpekade i Mengers efterföljd att institutioner, ekonomiska såväl som samhälleliga mer generellt, evolverar via selektion. Det är därför naturligt att fokusera på selektionsmekanismen snarare än det råmaterial som selekteras. För att ta ett mer specifikt exempel: Alchian observerade att vi kan anta att företag maximerar sin vinst därför att företag som inte maximerar sin vinst slås ut av dem som gör det.

    Baphomet

    28 april 2009 at 21:18

  26. Alchian cyklar också Vätternrunda. Kortsiktig vinstmaximering kan ur ett längre perspektiv vara irrationellt (t.ex fiskeri vars verksamhet tar upp maximalt med fisk och därmed hindrar återväxt). En långsiktig överlevnadsstrategi torde vara främsta prioritet.

    Alan

    28 april 2009 at 23:31

  27. Jonas

    29 april 2009 at 8:26

  28. […] (jämvikt, ormalisering, kvantitativ empiri, falsifierbarhet, opolitisk forskning). Se även Niclas Berggrens inlägg om Milton Friedmans metodologiska position, och framförallt den efterföljande diskussionen mellan Peter Santesson-Wilson och Niclas […]

  29. Såg det här pappret om att Friedman och Popper inte stod så långt från varandra:
    http://www.er.uqam.ca/nobel/philuqam/dept/textes/Friedman%20and%20Popper.pdf

    Nek:are

    23 augusti 2009 at 10:57


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: