Nonicoclolasos

Experimentell politik

Det finns en stark politisk tradition av enhetstänkande i Sverige: en likadan politisk lösning ska gälla alla. Ett sådant tänkande utgår i regel från att vi redan vet vilka metoder som mest framgångsrikt uppfyller givna mål, liksom från att målen är just givna. Men om det finns goda skäl att anta att målen varierar människor, stadsdelar, kommuner, landsting, regioner etc. emellan, och om det finns goda skäl att anta att det råder osäkerhet om vilka metoder som mest framgångsrikt uppfyller givna mål, då finns det också anledning att vara öppen för pluralism och experimenterande. Olika politiska beslut bör då kunna gälla på olika platser, för att lättare kunna utvärdera olika metoder och se vilka som fungerar bäst. Det kan handla om att staten tillämpar olika politik och regelverk eller om att t.ex. kommuner tillåts välja olika politik och regelverk.

En sådan ansats föreslås av Len Burman med avseende på stimulansåtgärder, eftersom vi faktiskt vet ganska lite om hur olika sådana åtgärder fungerar:

What do we do in the face of our ignorance? At the national level, we probably should try lots of different things — kind of a diversification strategy. We’re doing that. But we should also encourage the states to experiment so we can learn what works, rather than mandate a one-size-fits-all approach. The ideal ”experiment” would assign different ”treatments” to different states. States that begin with A-E: tax credits, F-K: infrastructure, and so on. We could even have a control group that would get nothing.

Den politiska debatten motverkar denna öppna och vetenskapsvänliga syn på politik. I debatten ska man vara självsäker och låtsas veta allt. Det torde leda till sämre resultat än om alla ödmjukt erkände sin okunnighet i många frågor och att vi bör ta fram bättre kunskap om konsekvenser genom differentierad, experimentell politik. Det jag tror många är rädda för är att behöva överge gamla käpphästar — och att skillnaderna i olika ekonomiska utfall riskerar att öka. Själv tror jag att skillnader bör ses i ett dynamiskt perspektiv: de kan bli en drivkraft till reformer, men för att veta vilka som fungerar bäst behöver som sagt olika metoder prövas.

För en analys av grunder för kommunalt självstyre, se Gissur Ó. Erlingsson och Jörgen Ödalens artikel ”Kommunalt självstyre, demokrati och individuell autonomi”, publicerad i Tidskrift för politisk filosofi.

Annonser

Written by Niclas Berggren

28 januari 2010 den 8:00

13 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Instämmer försiktigt. Även om vi i viss mån redan har sådana skillnader länder emellan och frågan är om man särskillt ofta kan hitta två stater som är så för övrigt lika att experimentet blir meningsfullt.

    För övrigt tycker jag du sammanfattar det rätt bra i detta citatet:

    ”I debatten ska man vara självsäker och låtsas veta allt. Det torde leda till sämre resultat än om alla ödmjukt erkände sin okunnighet i många frågor”

    Marcus Linder

    28 januari 2010 at 10:19

  2. Marcus

    Jag tror nog man kan göra en rad bra utvärderingar av sådana här experiment, exempelvis med regression discontinuity-metoden.

    http://www.nber.org/papers/w14723

    Nek:are

    28 januari 2010 at 10:42

  3. Ett vanligt förekommande instans av detta enhetstänkande är att man i Sverige förväntas bli mycket upprörd över tidningsartiklar som visar att det ”råder stora skillnader” mellan landstingen, exempelvis i vården av diabetessjuka.

    Jag blir alltid lika förvånad över denna upprördhet. Sverige består av olika landsting, vars styre vi tillsätter i val. Om man nu i ett landsting har haft en opinion om att prioritera diabetessjuka, medan i ett annat lokaltidningarna har piskat upp en opinion om mer resurser till mödravård, är det då inte fullkomligt legitimt att detta får som konsekvens att kvaliteten på dessa vårdområden kommer att skilja sig åt mellan dessa landsting?

    Sjukvården kan väl för övrigt utgöra ett mycket lovande område för att utöva detta slags experimentella politik. Vill man förkorta köerna till höftledsoperation finns en mängd tänkbara strategier. Vill vi komma fram till vilken som är bäst bör olika landsting pröva olika alternativ. Då kommer skillnader uppstå.

    Blir man upprörd över sådana skillnader så beror det säkert på, som du säger, antagandet att vi redan vet vilka metoder som bäst främjar våra givna mål. Man undrar ju bara hur ett sådant antagande kan vara så vanligt förekommande? Det är väl fullkomligt självklart att vi, inte minst givet teknologiska förändringar, inte kan ta för givet att vår rådande ordning är optimal?!

    Björn

    28 januari 2010 at 10:57

  4. Björn: Jag instämmer till fullo.

    Nek:are: En intressant idé vore att utforma en del statlig politik i samarbete med forskare, för att göra förutsättningarna för rättvisande utvärderingar så goda som möjligt.

    nonicoclolasos

    28 januari 2010 at 11:10

  5. Hör ,hör en applåd till Dig N.

    Kristian Grönqvist

    28 januari 2010 at 11:58

  6. Alla människor har lika värde, varför i hela världen ska då vården vara olika i olika delar av landet? Har inte alla rätt till samma vård?! Om fattiga kommuner inte har råd har vi omfördelning mellan kommuner, så att rika är solidariska. Det ska vara mindre skillnader, inte större.

    Marie

    28 januari 2010 at 13:13

  7. Marie: Även om man ser till att alla kommuner är lika rika så kvarstår frågan om det ska vara en stockholmare, eller befolkningen i respektive kommun, som ska bestämma hur kommunen ska spendera sina pengar.

    David Bergkvist

    28 januari 2010 at 13:55

  8. Anders Björlund har skrivit en ledare i Ekonomisk Debatt (2003, årg 31, nr 1) på detta tema, ”Experimentera mera!”, även om Niclas och Len Burmans vinkel är lite annorlunda. Kan nedladdas här:

    http://www.ne.su.se/ed/pdf/#12003

    Johan Lagerlöf

    28 januari 2010 at 14:18

  9. Johan: Tack för länken! Jag har säkert läst den en gång i tiden men hade helt glömt bort den. En klok ledare!

    nonicoclolasos

    28 januari 2010 at 14:21

  10. När jag läste citatet från Burman kom jag att tänka på en annan metod, propensity score matching. Då jämför man behandlade och icke behandlade enheter som är så lika som möjligt. Bra att ha med den sista biten.

    Hannes

    28 januari 2010 at 14:24

  11. Det är lustigt att federalism är så baktalat i Sverige (för det är det väl?) att det kopplas samman med den centralisering som egentligen är dess motsats. Ratio hade väl ett projekt om institutionell konkurrens; behandlades sådana frågor som varför enhetstänkandet är så framträdande i Sverige?

    Dennis

    28 januari 2010 at 19:57

  12. Dennis: Nej, just det har ingen vid Ratio studerat, såvitt jag vet.

    Om man är intresserad av introduktioner till institutionell konkurrens kan man t.ex. ta del av detta Globaliseringsrådsalster eller denna antologi.

    nonicoclolasos

    29 januari 2010 at 9:22

  13. […] Niclas skrev häromdagen ett inlägg om experimentell politik. I Sverige är enhetstanken så framträdande att helst, särskilt när den offentliga sektorn är inblandad, ska exakt samma sak ske över hela landet. Förra året gick t.ex. Filippa Reinfeldt och Per Schlingmann ut och yrkade på lagstiftning så att alla fick samma vård. […]


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: