Nonicoclolasos

Allt försvinner

När jag i mitten av 1990-talet gick runt på en begravningsplats i London drabbades jag av en s.k. aha-upplevelse. Jag insåg helt plötsligt livets fundamentala meningslöshet. Jag tittade på gravstenar med namn på människor som dog på 1800-talet och som ingen längre minns. Varför anstränger man sig så den korta stund man lever? Vad tjänar det man gör egentligen till? Ja, det var tankar som trängde sig på (och som inte har lämnat mig sedan dess). Vissa besvarar frågor som dessa med att deras arv kommer att leva vidare, kanske i form av barn, kanske i form av intellektuella alster som bär deras namn. Marcel Proust gör, apropå detta med intellektuella alster, ett litet påpekande, i The Past Recaptured:

Doubtless my books also, like my earthly being, would finally some day die. But one must resign oneself to the idea of death. One accepts the idea that in ten years one’s self, and in a hundred years one’s books, will no longer exist. Eternal existence is not promised to books any more than to men.

Jag vill förresten inte ha någon gravsten.

Written by Niclas Berggren

17 april 2010 den 19:46

Publicerat i död, litteratur, mening, minne

22 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Var det Brompton Cemetery?

    Christopher Aqurette

    17 april 2010 at 20:44

  2. Christopher: Ja! Jag bodde på den tiden, som fattig doktorand, på ett billigt hotell vid Earl’s Court vid mina Londonbesök.

    Niclas Berggren

    17 april 2010 at 20:50

  3. Märkligt. Jag promenerade bland gravstenarna på denna begravningsplats för några år sedan och fick ungefär samma känsla som du. Kom genast att tänka på det när jag läste ditt blogginlägg.

    Christopher Aqurette

    17 april 2010 at 21:21

  4. ”Not only will you die, but the sun will eventually burn out, thus destroying any legacy that you left behind, and any ‘point’ that there was to your life whatsoever.”

    Enligt mig är det bäst att ta tillvara på den korta tid man har och passa på att ha kul. Möjligtvis inte särskilt utvecklande för mänskligheten men utan tvekan bäst för mig i nuläget.

    Stefan

    17 april 2010 at 23:38

  5. Inget försvinner. Substansen finns kvar och lär göra det för evigt. Kanske är det så att väldigt mycket förändras. Eller så är det så att inget förändras. Det beror lite på vad man tror om tiden, men att tiden tar sig fram som en skördetröska och tar död på historien är faktiskt inte en helt enkel tanke. Vi tror lätt på det, men jag vet inte vilken grund vi har för det. Bland fysiker är det ju populärt att tro på blocktiden, alltså att hela tidsdimensionen existerar samtidigt. Att det som existerar faktiskt existerar.

    Men ska jag ha kul nu? Kul är bra. Men vad är jag? Jag tvivlar starkt på alla världsbilder som talar om för oss vad vi är. Jag vet inte vad jag är och därmed har jag svårt att finns någon filosofisk grund för att jag ska ha kul just nu.

    Jag är förstås filosofiskt rubbad men jag har också blivit rubbad av att få barn. Idag projicerar jag min vilja att ha kul på mina barn. Det är något som biologin ser till men rent filosofiskt har jag inga invändningar.

    Livet går vidare. Och jag älskar dem som kommer efter oss. Jag anstränger mig.

    Jag har heller inga illusioner om att universum kommer dö. Kanske är det så, kanske inte.

    Daniel

    18 april 2010 at 7:23

  6. Ar det naivt att tro att den har sortens tankar kan ge en viss angest? Om sa, hur hanterar du den?

    pontus

    18 april 2010 at 8:19

  7. Pontus: Så är det väl. Det jag försöker göra är att tänka ungefär så här. Det man gör är förvisso meningslöst, men livet kan ändå bli ganska bra eftersom inget egentligen spelar någon roll, vilket minskar ”kravet” på att man ska prestera så mycket och göra en massa viktiga saker. Om det inte går så bra gör det inget, för allt är ändå bortglömt om hundra år. Den tankegången gör nog att det faktiskt går bättre, för jag slappnar av på något sätt. Ibland fungerar det att tänka så här. (Detta har påverkat min egen föresats att inte skaffa barn, ty det känns fel, för mig, att bringa nytt liv in i en i grunden meningslös tillvaro bara för att man själv ska känna att barnet ger en själv mening – notera problemet med infinit regress här.)

    Niclas Berggren

    18 april 2010 at 8:38

  8. Håller väl med i stora drag men gör skillnad på Mening och mening. Visst, livet har inte Mening. Men livet kan ändå ha mening. Man kan fylla det med människor, saker och upplevelser som gör en glad. Man kan satsa på sin karriär och få positiv bekräftelse från andra, ”fan, du är duktig”. Det ser jag som ett meningsfullt liv fastän det saknar Mening. Man UPPLEVER att det har mening fastän det inte har det. Ungefär så.

    Joakim

    18 april 2010 at 8:50

  9. Joakim: Det synsättet har jag också sympati för, fastän jag ibland har svårt att sluta tänka på ”den mer grundläggande nivån”, på det du kallar Mening. Dvs. jag har en tendens att uppfatta mening utan Mening som meningslös, men jag försöker låta bli.

    Niclas Berggren

    18 april 2010 at 8:58

  10. Vad krävs för att uppgradera mening till Mening?

    Räcker det att inte allt försvinner? Eller krävs det oändliga konsekvenser? Det tål att fundera på. Jag tror att våran mening kan vara Meningsfull. Världen finns ju där, och vår mening formar den.

    Att allt är förgängligt tror jag inte riktigt på. Det finns ingen grund för den tesen. Det verkar dock finnas mycket som är föränderligt.

    Daniel

    18 april 2010 at 9:51

  11. Det är inte konstigt att folk vänder sig till religionen.

    Ateismens värld är tom, hård och kall.

    Sann religion ger mening åt livet.

    Man är en del av Guds stora och kärleksfulla plan.

    Älskad för den man är, för evigt.

    Och man lever vidare efter döden!

    Man har allt att se fram emot.

    Något för dig att återupptäcka Niclas!!

    Kristian

    18 april 2010 at 10:17

  12. Kristian

    Du har helt fel om du tror att livet inte kan vara meningsfullt utan Gud. Bra bok om det: http://www.cambridge.org/uk/catalogue/catalogue.asp?isbn=0521607841 Del 1 handlar om mening utan Gud: 1.1 The meanings of life; 1.2 Four arguments that life lacks internal meaning without God; 1.3 Richard Taylor’s way out: creating your own meaning; 1.4 Peter Singer’s way out: meaning through eliminating pain; 1.5 Aristotle’s way out: intrinsically good activity.

    Thomas

    18 april 2010 at 10:53

  13. Vi talar kanske om olika substanser Daniel. I naturvetenskaplig mening är en substans en bestämd samling beståndsdelar och den blir inte kvar när Du dör. Däremot materian. Som omvandlas gång på gång.

    ”Att allt är förgängligt tror jag inte på”. OK.
    ”Det finns ingen grund för den tesen” Inte OK. Det är att blåljuga.

    Att Du tror så är helt i sin ordning och stundtals mycket intressant. Men att upphöja det till ”jag vet” är moralisk erosion och det är inte första gånger Du använder sådana dogmatiska argument.

    Jag förstår inte heller varför det skulle vara nödvändigt, folk tror vad de vill tro på och det är också OK.

    Kristian Grönqvist

    18 april 2010 at 11:45

  14. Till Kristian nr 2

    Du behäftas med samma fel som Daniel. Du säger att Du vet. Det gör Du inte. Du bara tror det. Du kommer med samma argument som knarkare.
    ”Livet utan heroin är meningslöst”
    ”livet utan kokain är för loosers”
    ”livet utan Gud är tomt och innehållslöst”
    Det är vad Du ”TROR” och det är helt OK. Men det har överhuvudtaget ingenting med sanning att göra.

    Kristian Grönqvist

    18 april 2010 at 12:19

  15. Kristian. Om det fanns en grund för tesen att allt är förgängligt så skulle jag tro på det. Men jag ser inte hur det finns en sådan grund, alltså tror jag på motsatsen, att allt inte är förgängligt.

    Du kanske tror att det finns en grund för tesen att allt är förgängligt, men jag ser det inte. Och jag ljuger inte.

    Om du räknar dina observationer av universum under 15 miljarders år tid som en filosofisk grund att stå på så står det för dig, jag tänker inte så. Vi har diskuterat evigheten förr och jag tänker i de perspektiven. I evigheten ser jag ingen grund för de idéer som uttrycks jämt och ständigt.

    Jag snackar ontologi, något annat är jag inte intresserad av.

    Daniel

    18 april 2010 at 12:30

  16. 1: Man kan se sig själv inifrån och tanklöst njuta av livets goda. 2: Eller utifrån; och inse att även det bästa i ens liv och ens jag är meningslösa.
    Men sedan då? Borde inte förnuftet fortsätta sin analys?
    Inte borde jag mig bry mig om hur mitt jag resonerar om sin egen mening?! Ingen slutsats är hållbar som mitt jag når fram till genom att relatera till sig självt (eller sina likar)!
    Här tar religionen et.c. vid. Eller också kan man, för enkelhetens eller ateismens skull, bara ge sig. För det är inte mer nära sanningen att inse att allt är meningslöst, än att hävda motsatsen. Både ettan och tvåan är sprungna ur människors jag och rör sig inte en centimeter längre än så.

    Camilla

    18 april 2010 at 22:01

  17. Det handlar inte om ontologi eller struntologi Daniel. Det handlar om att hävda, att man vet. Alltså begripa allt. När man inte gör det.
    Om Du formulerar om allt Du påstår till ”jag tror” så kommer jag aldrig mer att protestera mot vad Du skriver, så enkelt är det.
    Men så länge Du påstår att Du vet, när Du inte har en aning, så kommer jag att mota ”Olle i grind”
    Teorier är det intressantaste jag vet, lögner är den svages argument…

    Kristian Grönqvist

    19 april 2010 at 11:48

  18. Kristian,
    Om jag säger att det inte finns någon grund för påståendet att allt försvinner så betyder inte det att jag vet någonting. Det betyder att jag inte känner inte till en sådan grund.

    Betydelsen av att allt försvinner kanske ska förstås som en subjektiv upplevelse och då har jag egentligen ingenting att invända. Jag upplever samma sak. Nuet är det enda som finns verkar det som. Allt annat verkar vara borta.

    Man kan ju tro att om mamma inte syns så finns hon inte. Men ser lär vi oss att mamma finns även fast hon är i ett annat rum. Idén att nuet är det enda som finns behåller vi vanligtvis långt upp i vuxen ålder. Vi tänker att Nuet finns, allt annat är borta.

    Jag noterar att både filosofer och fysiker tvivlar på att nu finns överhuvudtaget. De tror ofta att hela tidsdimensionen finns samtidigt. Själv vet jag inte.

    Men jag ser hur folk uttrycker sina åsikter. Och jag ser inte deras grund för det. Men det beror inte på att jag vet någonting.

    Om man tror som ni, att allt är atomer o.s.v, och att det finns ett absolut nu, så lever vi naturligtvis i ett multiversum, det vore den klart bästa förklaringen. Och då finns allt. Inget försvinner.

    Ett begränsat cykliskt universum är samma sak. Allt förändras, inget försvinner, allt återuppstår.

    Den enda möjligheten för att allt ska försvinna är ett begränsat universum som dör inom en finit tid. Det kanske finns några enstaka personer som tror på det, men jag har aldrig tagit de på allvar. Kanske borde jag göra det?

    Själv är jag extremt skeptisk till att allt försvinner. Jag vill gärna uttrycka det utan att bli kallad lögnare. Men kalla mig gärna galen eller nåt.

    Daniel

    19 april 2010 at 16:36

  19. Daniel

    Själv ser jag det naturligtvis inte alls så. Det som gäller på ett ställe behöver nödvändigtvis inte gälla någon annanstans. När det gäller universum tex.
    Om en skog brinner upp i Brasilien, behöver naturligtvis inte alla skogar på jorden brinna upp. Att generalisera gäller inte alltid.
    För min del tror jag på ett enda cykliskt stabilt universum som omskapas med regelbundenhet samtidigt som det tidigare hela tiden förstörs. Då är det ändligt för den del av universum som vi exixterar i.
    Så vi försvinner inte egentligen, vi bara ombildas.

    Kristian Grönqvist

    19 april 2010 at 17:31

  20. Man skulle på så sätt slippa hela problematiken med Big Bang tillika problematiken med massan; det skulle bli ett slags pågående Big bang – Big cruch fast cykliskt utan början och utan slut. Tänk Dig processen runt en kort stavmagnet.

    Kristian Grönqvist

    19 april 2010 at 17:45

  21. Daniel,

    Vilka implikationer har detta för medvetandet? Om detta är en produkt av energi och kemi, borde det då ha en chans att återbildas?

    Suzy Q

    19 april 2010 at 20:04

  22. Kristian,
    Sådana processer är roliga att fundera omkring men det är då jag börjar fundera. Vi kan ju delvis förändra processen verkar det som, vi formar världen. Var går gränsen för våra förmågor? Kan vi skapa nya universum? Många fysiker tror det.

    Kan processen förändras i grunden? Eller ligger den för evigt bortom våra förmågor?

    Det lär vi kunna ta reda på. Om några tusen år kanske.

    Suzy Q,
    Jag tvivlar ganska så starkt på att medvetandet är en materiell produkt men om det är så lär det återbildas i all evighet. Finns det, eller kommer det finnas, en oändlig mängd strukturer, vilket de flesta rimliga teorier implicerar, så återbildas allt.

    Daniel

    19 april 2010 at 21:49


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: