Nonicoclolasos

Vad applåderar vi åt?

Witold Gombrowicz, denna mästare i social analys, påpekar att vi ofta applåderar av skäl som inte har med genuin uppskattning att göra. Men antag att vi befinner oss på en pianokonsert och faktiskt applåderar därför att vi innerst inne blev berörda. Hur mycket av den genuina uppskattningen har då med kompositören, dvs. med verket som framförs, att göra och hur mycket har med pianisten, dvs. med sättet på vilket verket framförs, att göra? Pianisten verkar nästan alltid tolka det som att applåderna gäller henne själv och det egna framförandet. Jag gissar att publiken vid pianokonserter i regel är så pass okunnig om de tekniska och tolkningsmässiga aspekterna av pianospel att de nästan aldrig applåderar pianisten själv. Antag två fall:

  1. En pianist spelar ett stycke, som publiken finner trist, på ett tekniskt och tolkningsmässigt förnämligt sätt.
  2. En pianist spelar ett stycke, som publiken finner uppiggande, på ett tekniskt och tolkningsmässigt undermåligt sätt.

I den mån applåder påverkas av genuin uppskattning och inte bara av sociala skäl, i vilket fall blir applåderna störst? Nästan alltid, skulle jag tro, i det andra fallet. Helt klart måste det vara mycket svårt för utomstående, t.ex. en pianist som bockar och bugar efter en konsert, att tolka grunden för applåder. Är grunden social? Är den genuin? Om den är genuin, har den med verket som sådant eller med framförandet att göra?

Det här stycket och det här framförandet får mina applåder! *klapp klapp*

Written by Niclas Berggren

18 april 2010 den 17:03

Publicerat i känslor, musik, normer

9 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Ditt resonemang verkar bygga på att folk mest av en slump ramlar in på pianoaftnar och liknande, utan att ha någon koll på vare sig vilka musikstycken som ska framföras eller på pianospel i allmänhet. Min erfarenhet är tvärtom att publiken ofta är mycket insatt och intresserad. Varför skulle de annars bemöda sig om att åka dit och betala inträde?

    Däremot klappas det naturligtvis av artighet även när framförandet är dåligt. Kanske är det mest ett uttryck för glädjen över att det äntligen är över?

    Spillulle

    18 april 2010 at 18:32

  2. Intressant med en så nedvärderande attityd till pianokonserter, som i de flesta fall är för de pianointresserade och som kan alla konserter utantill. De flesta går dit för att höra den speciella pianistens egna tolkning av stycket… Det finns naturligtvis de, som går dit av ren social plikt, men det måste ju vara lika underhållande som att se målfärg torka

    Kristian Grönqvist

    18 april 2010 at 18:52

  3. Kristian och Spillulle: Jag kan mycket väl ha fel om de flesta pianokonsertbesökares kunskapsnivå. Utmärkt, i så fall.

    Niclas Berggren

    18 april 2010 at 18:58

  4. Den genuina uppskattningen är ju också socialt konstituerad: som ung konsertbesökare har applåderna även en fostrande funktion. Genom dessa förstår man vad som hålls som gott och värdefullt. Men idag blir jag ibland mer berörd av publikens uppskattning än av själva framförandet eller uppträdandet

    Pierre

    18 april 2010 at 22:41

  5. Jag tror att de flesta människor är ganska konventionella när det gäller musik. De vill höra de klassiska tolkningarna som de är vana vid. Väldigt få människor uppskattar nog t.ex. denna tolkning, som jag själv finner väldigt intressant och uppfriskande, av Strauss ”Also sprach Zarathustra”

    guggebonds

    18 april 2010 at 23:22

  6. guggebonds: Jag fann den tolkningen stimulerande! (Den fick mig att tänka på Hindemiths variant av ouvertyren till Den flygande holländaren.)

    Niclas Berggren

    19 april 2010 at 6:47

  7. Guggebonds

    Det var ju bara introt, jag hade gärna hört resten också. Påminner mycket om juniorernas storband i … det gör detsamma förresten.

    Kristian Grönqvist

    19 april 2010 at 10:41

  8. Kristian. Det är den legendariska symfoniorkestern Portsmouth Sinfonia som ligger bakom. Stycket finns med på en LP från 74 – ”Portsmouth Sinfonia plays the Popular Classics”. De gjorde bl.a. en mycket omskriven konsert i Royal Albert Hall på 70-talet.

    Sunday Telegraph skriver om Portsmouth Sinfonia 2004:

    Listening to it again, one might be forgiven for thinking that Richard Strauss wrote Also Sprach Zarathustra with the Portsmouth Sinfonia in mind. Their interpretation of the William Tell overture is reputed to have changed Leonard Bernstein’s attitude to the piece for ever. By the time of the Albert Hall event, the orchestra’s ranks had swelled to 82 with a number of luminaries among them; Gavin Bryars was in the cellos, along with Michael Nyman (euphonium) and Brian Eno (clarinet). Lampard remembers the atmosphere as electric…

    guggebonds

    19 april 2010 at 13:12

  9. Jag reflekterade över det här med applåder härom veckan efter att jag varit på Stadsteatern och sett en i min mening medioker pjäs. Men alla applåderade för fullt, skådespelarna kallades in på scen igen och igen för att bocka och buga, men jag fick aldrig intrycket av att publiken var särskilt hänförd av någon del av pjäsen eller skådespeleriet.

    Det var som om det vore skådespelarnas rättighet att få applåder efter en föreställning. Jag tror inte att det finns något större samband mellan applåder och uppskattning i dessa tider av applådinflation.

    Wedérus

    20 april 2010 at 3:04


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: