Nonicoclolasos

Svagt argument mot dödsstraff

Justin E. H. Smith, i en debatt med Gerald Dworkin:

For me, one of the strongest arguments against CP [capital punishment] has not to do with what it does to the criminal who is punished, but what it does to those involved in the application of the punishment.

Detta argument kan tolkas på två sätt:

  1. De som avrättar ser dödande som en normal rutinuppgift, vilket är en attityd som sprids till andra människor och områden och leder till mer dödande. Därför bör dödsstraffet avskaffas.
  2. De som avrättar mår dåligt av sitt arbete, och av omsorg om dem bör dödsstraffet avskaffas.

Vad gäller den första tolkningen har jag inte empirisk kunskap om huruvida prediktionen om attityd- och beteendeförändringar stämmer. Jag betvivlar starkt att den gör det — frågan är dels varför dödande skulle accepteras av andra personer och i andra sammanhang bara för att vissa utför dödande av dömda brottslingar och dels varför den aggregerade effekten skulle vara märkbar, då antalet som utför sådant dödande är få. Men även om prediktionen skulle stämma är det inte självklart att det talar till dödsstraffets nackdel: det beror på vilken typ av dödande vi talar om. Om det t.ex. rör sig om ett möjliggörande av abort eller eutanasi kan effekten ses som positiv.

Vad gäller den andra tolkningen har jag heller inte där empirisk kunskap om huruvida prediktionen om avrättarnas försämrade välmående stämmer. Jag betvivlar starkt att den gör det. Det kan t.ex. vara så att vissa personer anser att dödsstraffet är befogat och att de utför en god handling genom att administrera detta straff. Det finns inget skäl att tro att de mår dåligt av sitt jobb.* Rent allmänt anser jag vuxna människor kapabla att själva bedöma om de önskar utföra en viss arbetsuppgift, och om de mår dåligt står det dem fritt att byta jobb. Man kan också tänka sig att erbjuda psykologisk expertis som stöd i fall av negativa reaktioner, vilket kan lindra eller eliminera problemet.

Själv motsätter jag mig dödsstraffet, men inte av det skäl Smith anför utan därför att det inte finns klara belägg för att det avskräcker allvarliga brott: se ”Det ineffektiva dödsstraffet” och ”Avskräcker dödsstraffet?”.

________________

*Jag har också mött ett snarlikt argument i debatter om eutanasi. Där är tanken att det är förkastligt att erbjuda någon läkare alls möjligheten att bistå en svårt sjuk patient som önskar dö, eftersom alla läkare kommer att må dåligt av en sådan sak. Men undersökningar visar att en relativt stor minoritet av läkare välkomnar dödshjälp, och om någon av dem som ser det som en god handling vill bistå, anser jag att de ska få göra det, med en förväntan om att detta inte kommer att inverka menligt på hur de mår. Lite statistik:
– En tredjedel av svenska läkare stödjer ett tillåtande av dödshjälp. (Ref.)
– Drygt en tredjedel av franska onkologer stödjer eutanasi som i Nederländerna. (Ref.)
– Mellan 11 och 27 procent av indiska och pakistanska läkare finner eutanasi acceptabel (dock små samples). (Ref.)
– 31 procent av läkare i England och Wales kan tänka sig att medverka till självvalt livsslut. (Ref.)
– En studie i Schweiz antyder att skillnader i inställning föreligger mellan onkologer, palliativa specialister och medicinstuderande. (Ref.)
– 22 procent av amerikanska onkologer stödjer läkarassisterat självmord. (Ref.)
– 36 procent av amerikanska läkare kan tänka sig att medverka till assisterat självmord (om det blir lagligt) och 24 procent till aktiv dödshjälp. (Ref.)

Written by Niclas Berggren

21 april 2010 den 11:34

Publicerat i död, debatt, psykologi, straff

18 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Ett alternativ du inte tar upp är möjligheten att låta robotar sköta hela ruljangsen.

    Vetenskapare

    21 april 2010 at 19:41

  2. Jag har svårt att fatta hur dödsstraff inte kan ha en avskräckande effekt. Kanske studierna kommer till sådana slutsatser för att man använder USA som studieobjekt där risken för att verkligen bli avrättad (trots dödsstraff) är minimal eller nästan obefintlig. Finns det inga studier där man testar dödsstraffets effektivitet då chansen för avrättning är medel till stor?

    Veronika

    21 april 2010 at 20:46

  3. Dödsstraff skulle självfallet ha en mycket avskräckande effekt om det dömdes ut vid andra brott än de allra grövsta.

    Peter

    21 april 2010 at 21:00

  4. Veronika: Du har rätt att dessa studier är USA-baserade. Jag känner inte till några andra, tyvärr, men instämmer i att sådana vore av intresse.

    Vetenskapare: En intressant tanke! Men kommer man undan problemet – någon måste ju programmera robotarna? Rimligen borde problemet (oavsett vilken tolkning man talar om) bli mindre, men det kanske inte helt försvinner.

    Peter: Frågan är vad som bestämmer straffens hårdhet mer allmänt. Om hårdare straff har en mer avskräckande effekt, och om de håller brottslingar borta från gatorna mer effektivt, vad talar emot hårdare straff? Det verkar finnas någon bedömning av straffens karaktär helt oberoende av deras effekter. Frågan är vad den bedömningen grundas på. Jag säger inte att den inte är tilltalande, jag har också intuitioner som vill begränsa straffens hårdhet, men jag är lite oklar över hur sådana kan och bör motiveras rationellt. Vad säger de med insikt i lagstiftning och juridisk doktrin?

    Niclas Berggren

    21 april 2010 at 21:01

  5. Du är ju inget stort fan av vedergällningsaspekter, men sådana spelar säkerligen stor roll för hur hårt straff som anses lämpligt för ett specifikt brott (i lagstiftnings- och rättsskipningssammanhang).

    Annars är det väl mer en fråga om hur gärna man vill stävja ett visst beteende. Om tjuvåkning på tunnelbanan bestraffades med döden skulle det problemet upphöra; men motiverar verkligen konsekvenserna av ett sådant beteende kostnaden det innebär att döda någon (i termer av lidande för anhöriga etc). Nja. Man har helt enkelt valt att värdera brotten – de brott som är mer kostsamma för samhället (och då menar jag inte bara ur ett ekonomiskt perspektiv) försöker man förhindra i större utsträckning än de brott som är mindre kostsamma. Narkotikasmuggling bestraffas därför (i Sverige) hårdare än brott som prima facie kan uppfattas som värre.

    Peter

    21 april 2010 at 22:01

  6. Peter: Vedergällningsmotivet talar väl snarast för just hårdare straff. Det jag undrar är varför straffen inte är hårdare än vad de är i absolut mening – och inte så mycket vad som förklarar relativ hårdhet när man jämför straff för olika typer av brott. Varför inte en avhuggen hand för en stöld? Vi ryggar alla tillbaka inför tanken, men varför gör vi det? Det kan förstås bero på att vi inte anser att ett sådant straff ger upphov till goda konsekvenser i termer av avskräckning. Men även om det skulle ge upphov till sådana konsekvenser torde få av oss förespråka sådana straff. Det jag undrar över är alltså grunden för vår inställning till straffens absoluta hårdhet. Har den verkligen att göra med en kalkyl av kostnader för samhället av stölder? (Hur kommer det sig i så fall att kalkylen skiljer sig åt mellan olika länder och mellan olika tidpunkter i samma land?)

    Behövs mer av optimalitetstänkande på detta område?

    Niclas Berggren

    21 april 2010 at 22:09

  7. Det beror på den intersubjektiva moralen. Den har biologisk grund. Kanske kan klimatet fungera som förklaringsmodell för skillnaderna mellan länder. ;-)

    Peter

    21 april 2010 at 22:39

  8. För mig är en annan anledning helt dominerande till att jag är emot dödsstraff – man kan aldrig garantera att inte oskyldiga blir dömda och dödade. Om man låser in en oskyldig så kan vederbörande bli frisläppt och kompenserad ifall friande bevis dyker upp – en död människa får inte tillbaka livet dock.

    Nicke

    21 april 2010 at 22:50

  9. Det skulle underlätta om man visste i vilken utsträckning brottslingen kalkylerade sin överträdelser. Men många våldsbrott är impulshandlingar, och då fungerar inte lagen avskräckande. Dessutom är okunskapen förmodligen hög angående vilka påföljder olika brott ger.

    Angående vedergällningstanken: Det är de anhöriga som lider av dödsstraffet. Den avrättade lider inte alls (utom möjligtvis i väntan på verkställandet).

    Suzy

    21 april 2010 at 23:53

  10. Ett ytterligare argument mot dödsstraff är att det skule kunna ha en förråande effekt på samhällsklimatet, vilket naturligtvis är lite oprecist uttryckt och dessutom svårt att mäta, men det har i alla fall en icke-försumbar tyng avseende varför jag själv är emot dödsstraff.

    Däremot håller jag inte med om argumentet som du framfört i en tidigare tråd Niclas om att straff som vedergällning inte kan motiveras eftersom gärningsmannen saknar fri vilja. Men om ingen har fri vilja så kan vi heller inte säga att det är fel att döma baserat på att någon har en fri vilja, eftersom personen som dömer ju också saknar fri vilja, och alltså inte kan rå för att han/hon dömer. Om människan har en fri vilja eller inte saknar alltså fullständigt, som jag ser det, normativa implikationer.

    Jag anser dock att man bör vara försiktig med att använda vedergällningsskäl, men även här motiverar jag detta med indirekta effekter på samhällsklimatet, som, tror jag, mår dåligt av att frågor om hämd och vedergällning får en ökad tyngd.

    Olof Johansson-Stenman

    22 april 2010 at 9:17

  11. Olof: Angående ditt mellanstycke håller jag förstås med om att den som lagstiftar och den som dömer inte kan klandras för straff motiverade med ett vedergällningsmotiv. Men därav följer, som jag ser det, inte att det är fel att säga att det vore önskvärt att de inte lagstiftade och dömde utifrån ett sådant motiv. De är ju så att säga inte fatalistiskt programmerade att tänka att det är rätt att lagstifta och döma så – utan de påverkas fortfarande av impulser från omgivningen (även om de inte väljer dessa eller hur de påverkar dem), och i vissa fall kan en kritik mot detta motiv få vissa att ändra sig. (Russell menar t.o.m. att de som tror vilja är inkonsekventa när de försöker påverka andra.)

    Niclas Berggren

    22 april 2010 at 9:27

  12. Lite märkligt ändå att att nationalekonomer inte förordar dödsstraff. Vi vet ju att personer sas är ett resultat av sina erfarenheter, alltså saknar fri vilja, som ni brukar uttrycka det och det skulle antyda att personen kommer att göra om det om samma givna situation uppträder.
    M.a.o. Personen är potentiellt farlig resten av sitt liv.
    Att spärra in den personen och sedan släppa ut en potentiell livsfarlig person är inte likt Er att resonera.
    Om man tog kål på personen med en gång, skulle han/hon dessutom bli betydligt billigare i hanteringen och säkert inte upprepa sin bedrift!
    Själva hämndfrågan är ju en mera känslomässig detalj och behöver naturligtvis inte påverka ställningstagandet överhuvudtaget.

    Kristian Grönqvist

    22 april 2010 at 10:31

  13. Niclas, du skriver: ”De är ju så att säga inte fatalistiskt programmerade att tänka att det är rätt att lagstifta och döma så”.

    Är de inte? Eftersom omgivningen också bestäms av kausala predeterminerade effekter så varför skulle inte detta gälla även hur en domare (eller vi, för den delen) tänker?

    Olof Johansson-Stenman

    22 april 2010 at 22:28

  14. Olof: Två klargöranden om detta: av Bob Miller och av Alan White.

    Niclas Berggren

    23 april 2010 at 6:09

  15. Niclas, tack för förtydligande. Jag svarade lite snabbt och oövertänkt. Den allmänt vedertagna betydelsen av ordet ”fatalism” verkar vara att oavsett om jag väljer alternativ A eller B så blir resultatet, som drivs av något externt mål, öde, eller liknande, ändå detsamma. Det var naturligtvis inte detta jag åsyftade.

    Ordet jag borde använt är nog ”determinism” (jag hoppas begreppet är tillräckligt precist för mina syften, även om jag vet att det finns olika varianter av determinism i litteraturen, och jag bortser t ex från eventuella implikationer av kvantmekanik och dyligt).

    Resonemanget blir då enligt följande: Du argumenterar för att man inte av moraliska skäl bör straffa någon som gjort fel eftersom personen saknar fri vilja. D v s vi kan inte säga till personen att ”det där borde du gjort annorlunda”, eftersom personen inte kunde ha gjort det annorlunda, eftersom han/hon var prediterminerad att göra det eftersom handlingarna bestämts av ett komplext system av kausala mekanismer (som innefattar personens illussion av i alla fall delvis fria val).

    Jag motsätter mig detta resonemang eftersom jag hävdar att man i så fall logiskt borde dra slutsatsen att domarna och lagstiftarna i lika hög grad saknar fri vilja. Om de har beslutat att använda vedergällning som ett skäl att döma någon till ett hårt straff så är det för att de varit predeterminerade till att göra så.

    Min slutsats är, som jag varit inne på i åtskilda kommentarer, att det inte finns några normativa implikationer av insikten att vi saknar fri vilja.

    Jag anser sålunda att vi bör utgå från att personer har en fri vilja (vilket inte betyder att våra handlingar inte bestäms alls av yttre omständigheter, såsom vår uppväxt, utan att vi i alla fall i någon omfattning har egna reella val som vi kan fatta) även om vi egentligen har en deterministisk världsbild.

    Olof Johansson-Stenman

    23 april 2010 at 7:39

  16. Olof: Tack för klargörandet, då förstår jag bättre vad du syftar på. Vi är uppenbarligen oense på en del fundamentala punkter, men i praktisk mening tror jag att vi är mindre oense än vad det i förstone kan verka.

    Jag vidhåller min invändning mot ditt resonemang. Om vi inte har fri vilja är vi inte moraliskt ansvariga för våra handlingar. Det gäller såväl brottslingar som lagstiftare och domare. Ingen kan i fundamental mening klandras för vad de ger, t.ex. om de mördar någon eller lagstifter med vedergällning som motiv. Men det är här skillnaden mellan fatalism och determinism blir central. Lagstiftaren kan påverkas av att jag säger till henne att jag anser det barockt att lagstifta utifrån ett vedergällningsmotiv. Hon är alltså inte i fatalistisk mening bestämd att lagstifta utifrån ett sådant motiv oberoende av vad som sker i världen. Därför anser jag att det kan vara rätt och riktigt (och kanske i bästa fall verkningsfullt) att motsätta sig straff baserade på vedergällningsmotiv och att kritisera dem som lagstiftar utifrån ett sådant motiv (precis som man kan straffa brottslingar av andra skäl än ett vedergällningsmotiv, även om de i fundamental mening inte är moraliskt ansvariga).

    I praktiken tror jag inte att vi skiljer oss åt så mycket, för jag tänker på de här frågorna på två nivåer (som ibland dessutom har kontakt med varandra: den ”fundamentala” nivån informerar den ”praktiska” nivån).

    I fundamental mening tror jag på determinismen; men på en praktisk nivå talar och agerar jag ibland som om handlingar inte är determinerade (och påverkar förstås i pågående interaktion andra, som agerar annorlunda än om jag inte hade konverserat med dem, också det helt determinerat). Den praktiska nivån är således i viss mån en fiktiv värld. Den praktiska nivån är förstås nödvändig, determinerad, den är en illusion, ett spel. Men den fundamentala nivån finns ändå där, för ingen kan vara sin egen orsak. Och det har etiska implikationer om skuld, som jag ser det (men också, enligt många, om egalitarianism/omfördelning).

    Niclas Berggren

    23 april 2010 at 9:50

  17. Jag rekommenderar denna intervju med filosofen Galen Strawson, som i hög grad handlar om det som här diskuteras. Jag håller med honom om i stort sett allt.

    Niclas Berggren

    23 april 2010 at 10:59

  18. :-D
    LOL!

    Emy

    26 oktober 2011 at 18:53


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: