Nonicoclolasos

Bryr sig arbetsgivare om högskoleprovet?

Joel ställer en befogad fråga:

Colleges care about applicants’ SAT scores. Employers don’t. What’s going on?

Jag förstår inte heller varför inte arbetsgivare skulle bry sig om resultat på (motsvarigheten till) högskoleprovet. Gör de inte det i Sverige heller? I så fall: What’s going on? Vill inte arbetsgivare ha smarta och kunniga anställda? Eller anser de sig kunna bedöma det utifrån annan information?

Written by Niclas Berggren

23 april 2010 den 12:32

27 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Det är så mycket mer som krävs för att passa för ett jobb. Det vore helt fel att utgå från högskoleprovet. En smart person kan till exempel ha en helt olämplig personlighet för ett jobb. Man måste utvärdera mer individuellt och inte förlita sig på enkla siffror.

    Susanne

    23 april 2010 at 12:40

  2. Susanne: Visst, jag håller förstås med om att en siffra inte ska vara allena utslagsgivande. Det jag däremot anser är att en siffra av det här slaget bör finnas med i bedömningen jämte andra bedömningsvariabler (och ges en rätt stor vikt).

    Niclas Berggren

    23 april 2010 at 12:41

  3. I min branch använder man istället universitetsbetyg (vilka ju är en smula mer aktuella) och IQ-test (i samband med anställningsintervjun). That’s what’s going on.

    Peter

    23 april 2010 at 12:50

  4. Peter: Det är bedömningskriterier som också faller mig i smaken.

    Niclas Berggren

    23 april 2010 at 12:51

  5. Är det någon som har erfarenhet av andra psykologiska tester i samband med anställning, bortsett från vanliga IQ-test (Raven-matriser, et c)? Det jag framför allt är skeptisk/frågande till är dessa konsultfirmor som utvecklar sina egna tester, men håller själva testerna hemliga, så inga oberoende forskare kan verifiera dem. Uppenbarligen säljer det ju eftersom konsultfirmorna går runt.

    Mr Profit

    23 april 2010 at 13:19

  6. Mycket intressant fråga, men jag är väl inte helt opartisk när jag själv fått ett relativt bra resultat på just högskoleprovet. Fast jag vet inte om jag håller med om hur viktigt resultatet ska vara som bedömningsvariabel. Det visar att man kan hantera högstadiematematik, läsa diagram, begripa basal engelska och är duktig på ordförståelse. Kan man kanske argumentera för en korelation med t.ex. hög IQ?

    Per

    23 april 2010 at 13:34

  7. Per: Nu vet jag inte hur SAT och Högskoleprovet förhåller sig till varandra, men SAT-resultat och IQ tycks högt korrelerade. Se förresten gärna också ett inlägg om IQ i olika akademiska ämnen utifrån GRE-resultat. (Jag förvånas inte över nek:s placering. :-)

    Niclas Berggren

    23 april 2010 at 13:47

  8. Fri spekulation om en faktor som nog påverkar fenomenet:

    Universitet ska ta in många personer billigt och vill veta deras utbildningsnivå och mental förmåga. Då är högskoleprovet en bra trade-off mellan kostnad och validitet. En arbetsgivare som vill anställa någon där utbildningsnivå och mental förmåga är avgörande faktorer ska inte ta in tusentals sådana personer om året på en begränsad budget. Snarare kommer arbetsgivaren förmodligen lägga ansenliga resurser på positionen som personen ska ha. Därmed blir det kostnadseffektivt att använda andra, mer kvalitativa metoder för att uppskatta utbildningsnivå och mentala förmågor hos ett avsevärt mycket mindre antal individer som söker sådana positioner på det enskilda företaget.

    Marcus Linder

    23 april 2010 at 15:52

  9. jag har jobbat en del med rekrytering, och använt olika tester från olika leverantörer. de flesta testerna handlar om ”personlighet” i nån bemärkelse, men även mera färdighetsinriktade test. generellt kan man säga att det inte funkar att bara förlita sig på testresultat; flera intervjuer med olika intervjuare, referenser och tester ger väl genomfört en bättre bild än bara ett test eller bara en intervju. OM man bara skulle använda en faktor så skulle det dock vara ett intelligenstest; allt annat lika så kommer en mer intelligent person oftast vara mer framgångsrik i vilket som helst tjänstemannajobb.

    hojo

    23 april 2010 at 17:22

  10. Mina tankar om några aspekter:

    o I mina erfarenheter (från softwarebranschen) är intelligensen den viktigaste enskilda faktorn som bestämmer om någon är lämpad för ett arbete, och jag håller någon form av intelligensprövning för en mycket god ide när man söker nya anställda. Intelligensen är dock inte automatiskt viktigare än summan av alla andra faktorer.

    o Till en viss mån vill arbetsgivare (eller kanske rättare: chefer) ha medarbetare som inte är för intelligenta. Framförallt tenderar de intelligenta till att ställa status quo i fråga, inte blint göra vad som chefen säger, osv. Också är de (av liknande grund) ofta mindre villiga till flitarbete. Detta ses mycket ogärna av en del chefer.

    o Många underskattar helt enkelt betydelsen av intelligens—framförallt de som inte själva är alltför intelligenta.

    o Både högskoleprovet och SAT har urvattnats i ”G loading” över åren, om jag förstår saken rätt.

    o I US är en anställning efter intelligenstester av olika slag olagligt. (Jmf. ”The Bell Curve”.)

    o Det är ofta fallet att senare kvalifikationer ges en mycket högre vikt än tidigare (om med rätta eller inte kan diskuteras). Här ersätts HP-resultatet med det diplom/betyg man får 4–5 år senare, dessa ersätts i sin tur av det första betyget från en arbetsgivare, som ersätts av nästa betyg, osv.

    michaeleriksson

    23 april 2010 at 19:14

  11. Men om SAT scores ar relevanta for antagning till universitet, sa ar din universitetsutbildning en ganska stark signal over ditt SAT. Men ocksa mycket annat.

    Dessutom haller jag nog med Marcus Linder ovan. GRE scores ar ofta viktiga for antagning till doktorandprogram, men dar jag doktorerade hade de intervjuer istallet. Valdigt dyrt forstas, men skattebetalarna tar glatt upp notan!

    Manga doktorander som totalt har maxat GRE klarar sig dessutom ratt daligt i programmen. GRE och SAT verkar darfor vara nodvandiga men inte tillrackliga villkor for en bra kandidat. En avslutad examen ar kanske da bade nodvandigt och tillrackligt.

    pontus

    23 april 2010 at 21:33

  12. Själv är jag förbluffad över att inte gymnasiebetygen används vid anställningar. Dessa fångar dels intelligens men även förmåga att arbeta flitigt mot långsiktiga mål. Dessutom är (eller var åtminstone) betygen en BETYDLIGT bättre prediktor på akademisk framgång än högskoleproven, troligen då de fångar fler aspekter av en persons förmåga.

    Så varför tittar man inte på dessa betyg?

    Jonas Vlachos

    23 april 2010 at 23:23

  13. Varför skulle man, när man har högskolebetygen?

    Därutöver är korrelationen mellan intelligens och gymnasiebetyg (också högskolebetyg i många ”mjuka” ämnen) svag, då flitarbete ofta är en viktigare faktor.

    Med en viss approximation testar högskoleprovet (IQ-tester ännu mera) förmåga, medan betygen visar hur förmågan omsätts.

    michaeleriksson

    24 april 2010 at 0:14

  14. haha nu fattar jag hur man kommenterar! :)

    visst skolbetygen kan säga en del om personen är fokuserad, målmedveten, dirven och ambitös eller motsatsen men ändå det är ju utifrån erfarenhet och kompetens för just yrket arbetsgivaren ska bedöma en. Egentligen har ju inte ens skolbetyg så mycket med ens jobb att göra… finns massor som gör ett bra jobb och har medel eller dåliga betyg.

    Michelle

    24 april 2010 at 4:19

  15. Korrelationen mellan gymnasiebetyg och iq-test är ca 0.46. Dessutom korrelerar gymnasiebetygen starkt med diverse icke-kognitiva egenskaper som visat sig vara viktigare än iq för framgång på arbetsmarknaden. Värdet av iq skiljer sig självfallet mellan yrken och branscher men jag är tämligen övertygad om att iq är en av de mest överskattade egenskaperna (därmed inte sagt att iq är oviktigt).

    Just det faktum att betygen innehåller resultat från många ämnen är det som gör dem värdefulla; de fångar personliga egenskaper på ett sätt som andra test har svårt att fånga. I viss utsträckning kanske universitetsbetygen kan spela samma roll för en arbetsgivare. Dock tror jag dessa är betydligt svårare att jämföra mellan olika ämnen och högskolor än gymnasiebetygen. Återigen beror det naturligtvis på; om alla aktuella kandidater har examen från likartade utbildningar högskolor är det lättare att använda sig av dessa.

    Jonas Vlachos

    24 april 2010 at 9:19

  16. Förresten: väldigt få utbildningar har särskilt mycket med senare arbetsuppgifter att göra.

    Jonas Vlachos

    24 april 2010 at 9:22

  17. Jaag har tidigare visat på att IQ- tester bara är bra på att visa att man är bra på IQ tester. I övrigt kan man fortfarande vara en sopa.

    Kristian Grönqvist

    24 april 2010 at 10:08

  18. Och självfallet är betyg vida bättre än ett högskoletest. Tycker man att högskoletest är bättre kan man visserligen ha högt IQ men förmodligen är inte den praktiska överblicken i klass med IQ:t :-)

    Kristian Grönqvist

    24 april 2010 at 10:12

  19. Jonas, kan inte den personliga mognaden för olika individer (killar) skilja sig betydligt åt under gymnasietiden samt att många mognar i kapp ett par år senare? I så fall bör universitet/konvuxsbetygen vara betydligt bättre för att bedöma en persons intelligens och flit.

    Martin

    24 april 2010 at 11:38

  20. Ett problem som många missar är att framgång i ett yrke inte är ett bevis att man är bra på detta yrke (och vice versa). Tex har nätverkande en mycket stark positiv effekt på framgång, men inte nödvändigtvis på hur produktiv man är, vilken kvalität man leverar, eller ens på hur man påverkar sitt team. I många fall kan nätverkande tom ha en negativ effekt genom att man fattar beslut baserande på vem man vill göra eller returnera en tjänst—inte på vilket beslut är bäst för firman/teamet.

    Tittar vi specifikt på intelligensen har den ofta negativa effekter på framgång genom sekundära mekanismer. Några grunder ger jag i den andra punkten i min första kommentar. En annan mycket viktig faktor är ”intelligenskompatibilitet”: När skillnad mellan den egna intelligensen och teamgenomsnittet blir ”för stor” uppstår problem med kommunikation av ideer och argumentation, prioriteter blir för olika, och liknande. Jag har hört påstått att gränsen går vid 20–30 punkter i IQ skillnad. (Bortsett från att jag inte kan kvantificera stämmer detta mycket bra med mina egna erfarenheter.)

    ”The Peter Principle” innehåller många goda exempel .

    michaeleriksson

    24 april 2010 at 16:03

  21. Kan man inte anta att personer, som har höga antal punkter på ett IQ-test, anser sig så överlägsna sina medarbetare, att det i sin tur utgör en försvårande omständighet för samarbete. Den rena intelligensen i sin tur borde ge vid handen att personen ifråga insåg betydelsen av samarbete för att nå ett resultat som överstiger medeltalets intelligens. Alltså borde själva kunskapen om IQ vara själva problemet.

    Kristian Grönqvist

    24 april 2010 at 22:57

  22. Intressant!

    Jag har aldrig listat HP-resultat på CV, ens när resultatet var färskt en gång i tiden, för det känns verkligen inte relevant överhuvudtaget. Å andra sidan: varje gång det dyker upp i konversation att man fått 2.0 på HP så brukar det röna en hel del intresse, och det verkar imponera på folk i allmänhet. Varför skulle det då inte imponera på en rekryterare? Kanske är dessa härdade eller mer objektiva, förstås.

    Danni

    24 april 2010 at 23:07

  23. Om jag minns rätt när jag läste om högskoleprovet för 5-6 år sedan är det en relativt (mycket) dålig prediktor för senare framgång i högskolestudier. Möjligtvis hade matematikdelen signifkant effekt på vissa typer av utbildningar (ingenjörer). För många utbildningsprogram har jag för mig att HP inte hade någon signifkant relation med avklarade poäng och/eller betyg över huvud taget. HP har säkerligen tappat rätt mycket av sin prediktionsförmåga för detta genom sin överbetoning på ordförståelse (som också är väldigt åldersrelaterat).

    Så varför skulle så många företag bry sig om detta? Jag håller med Jonas om att betygen då är avsevärt mer relevanta än HP (eftersom de bättre fångar upp sådana viktiga saker som uthållighet, ambition och flit). I många fall vill jag också anställa människor som i första hand är mycket kreativa.Jag vet inte hur det korrelerar med resultaten från IQ-test, men min egna anekdotiska erfarenhet är att den är svag.

    Sen är många företag sådana att man inte i första hand söker egenskaper som är viktiga för att bli professor på ett universitet, så varför bry sig alltför mycket om utbildningssektorns tester och betyg som i första hand premierar de som lämpar sig väl för sådana positioner?

    KM

    24 april 2010 at 23:17

  24. @Kristian Grönqvist

    Jag är inte helt säker på att jag förstår din andra och tredje mening i sammanhanget, men med motsvarande förbehåll för missförstånd:

    I min erfarenhet är problemet ett annat, nämligen att olika intelligensnivåer för till väldigt olika naturer, medan alltför få är medvetna om problemet i tillräckligt stor utsträckning. Tex är det så att många högintelligenta egentligen inte upplever sig själva som något märkvärdigt, utgår från att andra fattar samma saker lika fort, osv—och gång på gång blir negativt överraskade av dessa. Även de högintelligenta kan behöva åtskilligt med tid för att lära sig hur olika de är. (Framförallt eftersom de ofta observade mycket mindre skillnader på högskolan än i arbetslivet, genom att de tenderade att gå på vissa utbildningar på vissa skolar i en högre grad än andra.)

    En del av dessa tankar utvecklar jag under http://www.aswedeingermany.de/50CompanyLife/10TallDancer.html

    michaeleriksson

    25 april 2010 at 3:19

  25. Danni: Jag anställer ibland personer, och jag skulle definitivt rekommendera dem att inkludera resultatet på högskoleprovet på sina cv:n.

    Niclas Berggren

    25 april 2010 at 8:58

  26. Michael Eriksson

    Se andra och tredje meningen som ett intelligenstest. Tips:
    Jag har redan i tidigare diskussioner antytt att högt IQ-värde inte alls är ett mått på den rena intelligensen. Bara på att man är bra på IQ-tester.

    Kristian Grönqvist

    25 april 2010 at 9:55

  27. Du har rätt i att IQ tester är ett långt från perfekt mått på intelligens, dock är korrelationen mycket stark—betydligt starkare än mellan tex gymnasiebetyg och intelligens. Om två personer under samma förhållanden någorlunda konsistent landar på, tex, 120 och 140 är de nästan säkert i olika intelligensligor; om de har gymnasiebetygen 16 och 19 är en skillnad inte alls given—och kan tom gå i den motsatta riktningen. (Med förbehåll för min förståelse av den nya betygsskalan. På min tid hade vi 1–5 betyg.)

    michaeleriksson

    25 april 2010 at 15:56


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: