Nonicoclolasos

Har Johan Norberg rätt om överdoser?

Jag har inte sett Johan Norbergs nya film Överdos, men vad jag förstår predikterar den att de sätt på vilka den nuvarande krisen har bekämpats — särskilt den mycket expansiva penningpolitiken men även den expansiva finanspolitiken — kommer att resultera i en ny och troligen ännu större kris om några år. Jag har ingen anledning att ifrågasätta den prediktionen (även om jag inte brukar anse mig tillräckligt synsk för att alls uttala eller uttala mig om prediktioner). Den verkar rent allmänt vara baserad på resonemang hämtade från den österrikiska konjunkturcykelteorin. Det jag däremot vill ifrågasätta är att kraftiga, statliga kreditexpansioner av det slag vi nu har sett nödvändigtvis är negativa (netto). Det är å ena sidan sant att en sådan expansion riskerar att bygga upp obalanser och bubblor som förr eller senare briserar. I den delen är kreditexpansionen dålig. Men detta måste å andra sidan vägas mot den större uppgång i ekonomisk aktivitet som den expansiva politiken kan förväntas medföra. Över tid kanske alternativen ser ut så här (figuren är hämtad från ett tidigare inlägg):

Antingen väljer man en väg med en stabil och acyklisk penningpolitik, vilket stiliserat kan bidra till en utveckling som representeras av den raka linjen. Ekonomin växer över tid, lugnt och fint, utan några kriser. Eller så väljer man en aktiv och kontracyklisk penningpolitik, vilket bidrar till en utveckling som representeras av den svängande kurvan. Ekonomin växer snabbare i vissa perioder men kontrakterar i andra perioder (s.k. kriser), när anpassningar blir nödvändiga. Min poäng är att det inte bara går att säga att den senare typen av penningpolitik är dålig därför att den resulterar i kriser. Därutöver resulterar den i uppgångar som annars inte hade ägt rum, vars effekter måste vägas mot det som händer under nedgångarna. Jag är inte alls säker på att nettokalkylen utfallet till den raka linjens fördel, dvs. nyttan förknippad med områdena A1, A2 och A3 etc. kanske överstiger nyttan förknippad med områdena B1 och B2 etc. Detta skulle särskilt kunna vara fallet i ett dynamiskt perspektiv, där den ökade turbulens som den svängande kurvan representerar kan tänkas medföra mer av kreativ förstörelse som frigör resurser till satsningar på nya innovationer, vilka i sin tur bidrar till de på kriserna följande uppgångarna.

Jag säger inte att återkommande överdoser, för att använda det begreppet, nödvändigtvis är bra. Jag säger bara att det inte är a priori givet att de är dåliga. Min undran är, med andra ord, om ett system med återkommande kriser egentligen är så farligt, sett i ett dynamiskt perspektiv. Nu ser jag fram emot att dissas av överdosernas (och Lars E. O. Svenssons) fiender!

Filmen kan ses på TV4 Play. Se min kollega Andreas Berghs kommentar till filmen i SvD, där även Maria Eriksson ger ett tv-tips.

Written by Niclas Berggren

9 maj 2010 den 9:18

28 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Den här posten blev jag förvånad av.

    En detalj. LEO Svensson tänker inte som du. Han tror inte att den nuvarande politiken leder till en ny kris. Skulle han tro det skulle han inte förespråka den.

    Leopard

    9 maj 2010 at 10:18

  2. Rent principiellt finns det inga rätlinjiga processer i verkligheten. Bara i matematiken och ekonomin. Och bara i matematiken och ekonomin tycker man att de är önskvärda…

    Kristian Grönqvist

    9 maj 2010 at 10:22

  3. Vad är egentligen poängen med att uttala sig om nettoeffekten när det inte finns någon kontrafaktisk värld utan statliga kreditexpansioner som man kan jämföra med? Jag säger inte att kriser i sig är dåliga (de leder ju till kreativ förstörelse som du påpekar), men jag tror poängen är att det som är dåligt är det sätt kriserna skapas och hur staten sedan socialiserar krisernas effekter så att oskyldiga drabbas.

    För oavsett hur man ser på kriser så kan man tycka det är lite orättvist att vanliga människor ska stå för notan (via skattsedeln) när staten går in och räddar banker som är för stora för att krascha.

    Marcus

    9 maj 2010 at 11:39

  4. Marcus: Jag håller inte med om att man bara ska titta på kostnadssidan av överdoser. Ska även andra företeelser utvärderas på det sättet? Tag alkoholkonsumtion. Den framställs ofta som oerhört kostsam för samhället och ”vanliga människor” – samtidigt negligeras regelmässigt intäktssidan av alkoholkonsumtion. Det finns kostnader och det finns intäkter (i vid mening), och jag anser att båda ska beaktas (fastän det inte finns någon kontrafaktisk värld utan alkoholkonsumtion som man kan jämföra med). Jag håller förstås med om att kriser ger upphov till kostnader. Dessa ska enligt min uppfattning försöka minimeras (och jag är själv mycket tveksam till flera av de bankstöd som har delats ut); men faktum kvarstår att mot denna kostnadssida finns en intäktssida som också bör beaktas. Under kreditexpansionen har många jobb och mycket välstånd skapats som annars, under den aktuella tidsperioden, inte hade funnits där. De utgör den ”överdosfria” politikens alternativkostnad.

    Slutligen vill jag betona att jag inte alls är säker på att intäkterna av en ”överdospolitik” överstider kostnaderna. Min poäng är att kalkylen bör utföras innan man drar normativa slutsatser. Det duger inte att bara peka på kostnaders existens.

    Niclas Berggren

    9 maj 2010 at 11:49

  5. Själv föredrar jag att äta mat för 200 kr varje vecka framför att äta mat för 1000 kr varannan vecka och inte äta alls varannan.

    Likaledes skulle jag föredra att få advekvat sjukvård oavsett vilket år jag behöver den, framför att vid behov få tre gånger så dyr sjukvård jämna år och ingen sjukvård udda år.

    Av dessa skäl så håller jag med Norberg och föredrar jag den raka linjen framför den svängiga.

    Fast i själva verket så tror jag att efter ett tag kommer den svängiga kurvan antingen ligga helt under den raka, eller så kommer den ligga helt över, och då ska man naturligtvis välja den högsta oavsett om man gillar stabilitet eller högt genomsnitt.

    David Bergkvist

    9 maj 2010 at 12:11

  6. Problemet är väl egentligen inte att det blir kriser utan att det uppstår bubblor, dvs områdena A1, A2 och A3 i din figur. Dessa bubblor består enligt österrikisk konjunkturteori till stor del av felsatsningar som enbart ser attraktiva ut pga statlig stimulans. Krisen är sedan korrigeringen av bubblan då resurserna allokeras om till nyttig produktion och således något bra.

    Efterssom den staliga stimulansen sätter marknadsekonomin ut spel så är det troligt att den raka ostimulerade kurvan i ditt diagram bör stiga brantare än den med en sinusvåg på.

    Kristian

    9 maj 2010 at 12:18

  7. Kristian: Jag har problem med de normativa premisserna i resonemanget. Du talar om ”felsatsningar”, ”korrigeringen” och ”nyttig produktion” – och jag undrar på vilken grund du anser satsningarna fel, att beteenden korrigeras och att viss (men inte annan) produktion är nyttig. Min huvudpoäng är att detta kategoriska synsätt inte är tilltalande. Istället bör alternativa skeenden jämföras över tid i nyttotermer, anser jag. Det kan hända att vissa ekonomiska aktörers agerande vid expansiv penningpolitik (som syftar till att vara kontracyklisk) innefattar investeringar som leder till konkurs längre fram. (Man kan i och för sig fråga sig i vilken mån investeraren, snarare än staten, bör klandras, men låt oss bortse från den saken nu.) Under tiden från investeringens genomförande till konkursen ledde de dock till ökad produktion, arbeten och inkomster. Detta är en intäkt. Konkursens konsekvenser utgör en kostnad. Dessa bör enligt min uppfattning jämföras; det duger inte att bara säga att det handlar om en ”felinvestering”.

    (För övrigt undrar jag om du anser att felinvesteringar och ”onyttig” produktion kan äga rum utan att staten bedriver [expansiv] penningpolitik?)

    Niclas Berggren

    9 maj 2010 at 12:38

  8. Vad är det här österrikiska tjafset för något? Mig får det att tänka på det naturalistiska felslutet. Det finns något ”naturligt” som är bra därför att det är ”naturligt”. De kallar detta för marknaden. Om man sedan lägger sig i marknaden är det per def dåligt, för marknaden är ”naturlig”. Så kan man ju bara inte resonera år 2010!! Hallå, Hume levde för typ 300 år sen!! Själv är jag övertygad om att staten gör saken bättre. Hur sjutton skulle vi klarat oss i krisen med höga räntor?! Nu går det bra för Sverige igen för att staten fixade låga räntor så vi kunde satsa igen i en situation när ingen satsade.

    Emil

    9 maj 2010 at 12:50

  9. Jag ser att Gerald Celente medverkar i filmen. Här intervjuas han av rt.com:

    rt.com är en rysk statligt sanktionerad tv-kanal som har en intressant mix av diverse propagandanyheter. Celente förutspår en global krasch i år, när jag såg detta inslag för ett par dagar sedan så antog jag att det inte är något att ta på allvar..

    Nu är det ganska oroväckande att Norberg lierar sig med Celente. Då blir frågan definitivt mer aktuell, kan man lita på Celente? Eller är Celente en galning som tjänar pengar på folks oro?

    Daniel

    9 maj 2010 at 12:53

  10. Emil: Jag är inte alls säker på att ett system av det svängiga slaget är bättre än det med rak utveckling. Men jag ogillar, precis som du, att vissa tycks stipulera att det inte kan vara det.

    Niclas Berggren

    9 maj 2010 at 12:54

  11. Ett exempel på onyttig produktion kan väl tex vara saab cars. Där bedrivs verksamheten genom att staten allokerat om resurser från friska delar i ekonomin till saab. Dessa resurser skulle antagligen gjort mer nytta någon annanstans om de fått allokeras enligt marknadsekonomiska principer.

    Sen gör naturligtvis andra aktörer än staten felsatsningar och felallokerar därmed resurser, det sker hela tiden oavsett vilken politik staten än bedriver. Se tex hela dotcom-bubblan för ett praktexempel.

    Problemet är att felsatsningarna blir fler, överlever längre och konkurerar ut fler bra satsningar under en expansiv ekonomisk politik. Detta bör påverka inte bara sannolikheten för en korrigering/krasch utan även den långsiktiga tillväxten.

    Kristian

    9 maj 2010 at 13:03

  12. Kristian: Om en ”felsatsning” under en lång tidsperiod skapar jobb, produktion och inkomster, håller du med om att det är att betrakta som en intäkt mot vilken man får väga den kostnad som följer av att ”felsatsningen” inte är hållbar ad infinitum? Och i den mån en sådan kalkyl kommer fram till att intäkten överstiger kostnaden (och mer än alternativa satsningar), anser du den fortfarande vara en felsatsning? Mitt problem med terminologin här är alltså att du redan i språket verkar bygga in en slutsats, innan kalkylen är genomförd.

    Jag har också problem med din utgångspunkt, som jag tolkar den, att det är statens fel att privata finansiärer satsar i projekt som inte är långsiktigt hållbara. Tillåt mig att rekommendera Tyler Cowens och Bryan Caplans analys av den uppfattningen.

    Niclas Berggren

    9 maj 2010 at 13:26

  13. ”Jag håller inte med om att man bara ska titta på kostnadssidan av överdoser. ”

    Nej inte jag heller. Kanske var jag otydlig, men det var inte vad jag skrev heller vad jag kan se.

    ”Min poäng är att kalkylen bör utföras innan man drar normativa slutsatser. Det duger inte att bara peka på kostnaders existens.”

    Det håller jag med om, men min poäng var att det är tveksamt vad man kan dra för normativa slutsatser när det inte finns någon parallell värld utan statliga kreditexpansioner och statliga räddningspaket att jämföra med. Visst kan man med någon tjusig ekonomisk kalkyl komma fram till att vårat nuvarande system innebär ett nettoöverskott, samtidigt som man kan anse att dagens ordning inte är önskvärd, eftersom man tycker det är orättvist att vinster privatiseras och förluster socialiseras när bubblorna spricker.

    Marcus

    9 maj 2010 at 13:43

  14. Marcus: Då missförstod jag dig och är i nuläget inte riktigt klar över hur du menar. Det är klart att man inte kan veta vad som hade hänt om man hade betett sig annorlunda än vad man gjorde, men det gäller ju de flesta utvärderingar. Det man kan göra är att försöka studera effekterna av variation i förd politik, över tid och rum, och se om skillnader i utfall kan observeras. Men låt oss anta att vi inte anser tillgängliga utvärderingsmetoder pålitliga. Då kan vi ändå resonera principiellt om saken. Antag att vi kunde veta de kontrafaktiska scenarierna, skulle vi då vara eniga om att den samlade nyttan av alternativa handlingsalternativ ska jämföras och fälla avgörandet rörande vilken politik (eller frånvaro av politik) som är att föredra?

    Jag tolkar din sista mening som att vi du svarar nej på den frågan, och då är vi oense. Du verkar anse att det finns något slags ”rättvisa” här som gör att även om det svängiga scenariot skulle visas ha högre samlad nytta än det raka, så är det senare ändå att föredra. Jag förstår inte vad du menar med ”rättvisa” här.

    (I vilket fall är det förstås inte alls nödvändigt att i det svängiga scenariot ha statliga företagsstöd.)

    Niclas Berggren

    9 maj 2010 at 13:54

  15. Intressant som alltid Niclas! Min egen inställning är väl ungefär som följer:

    1)De flesta typer av nyttofunktioner som mäter nyttan som funktion av pengar/konsumtion är konkava vilket, om jag inte misstar mig, innebär att en jämn spridning av konsumtionen är att föredra framför en volatil (jfr livscykelhypotes och permanent inkomsthypotes). Det är väl egentligen den enda anledningen att vi faktiskt försöker motverka konjunktursvängningar? Frågan man måste ställa sig blir då i vilken utsträckning människor själva kan smeta ut sin konsumtion över tid, och i vilken mån de behöver hjälp pga att de är kreditbegränsade osv.

    2)Som du antyder visar dock de flesta beräkningar att kostnaderna av konjunktursvängningar är rätt låga. Några hundralappar per person och år, om jag inte missminner mig. Men…

    3)… skillnaden mellan ”naturliga” konjunktursvängningar, som kanske uppkommer för att folks förväntningar om framtiden visade sig vara felaktiga osv, jämfört med den typen av statligt skapade konjunkturcykler som Norberg varnar för är ju att i det första fallet så kan man argumentera för att de som drabbas ”får skylla sig själva”; de tog självmant risker, exponerade sig mot andra som tog risker osv. I det andra fallet, där stater perverterar incitament och relativpriser genom att trycka in nya pengar i delar av systemet drabbas ”oskyldiga”.

    Därför är jag i regel skeptisk till konjunkturpolitik i allmänhet, men tycker ändå att det är dumt att stater skapar nya, ”artificiella”, konjunktursvängningar. Hängde det där resonemanget ihop överhuvudtaget, eller var det bara förvirrat?

    Karl Malmqvist

    9 maj 2010 at 14:26

  16. Karl: Ja, jag tror att de flesta människor ogillar risk och är beredda att betala för att slippa stora variationer i sina inkomster. Den reducerade nytta som det svängiga scenariot därigenom medför är förvisso en kostnadspost som ska beaktas. Däremot ska dock vägas intäktssidan: fler jobb och högre inkomster under den tid den svängiga kurvan är över det raka strecket. Det är fel, anser jag, att inte beakta inäktssidan i en jämförelse, och när vi betakar även intäktssidan bör vi inte a priori fastslå att den är lägre än kostnadssidan.

    Nu tror jag, som du, nog att den är det, men det kräver noggranna analysförsök att klargöra och är inget vi kan ta för givet.

    Gällande ditt sista stycke har jag två problem med det. Det första gäller Cowens och Caplans kritik mot synsättet att det är statens fel att människor gör satsningar vid en viss penningspolitik som inte visar sig hållbara. Varför är det statens fel och inte de ekonomiska aktörernas fel? Staten tvingar väl ingen att ”felinvestera”?

    Slutligen har jag visst problem också med ditt språkbruk när du talar om ”naturliga” och ”artificiella” konjunktursvängningar. På vilken grund kan man göra en sådan distinktion? Finns det en stipulation gömd någonstans, att det finns en ren Rousseau-aktig naturtillvaro mot vilken den smutsiga verkligheten, som inbegriper staten, kan jämföras?

    Men i det stora hela tror jag att vi tänker ganska lika. Jag ska tillägga att jag inte är någon expert på dessa frågor: dessa tankar jag ganska raskt formulerat de senaste dagarna, och det är därför jag gillar sakliga men gärna hårda mothugg. Jag vill skärpa mitt eget (och möjligen också andras) tänkande.

    Niclas Berggren

    9 maj 2010 at 14:49

  17. Bra att denna diskussion lyfts.

    Det jag skulle vilja fråga dem som motsätter sig den expansiva penningpolitiken är hur de ser på 30-talsdepressionen. Om jag minns rätt menade Friedman och Schwartz att den till stor del berodde på en för restriktiv penningpolitik. Vad är lärdomen vi kan dra av det?

    Jag ser det som att en expansiv penningpolitik har varit helt rätt i den nuvarande krisen. Däremot kan man diskutera när man ska börja strama åt. Där är jag rädd för att Riksbanken dröjer lite väl länge.

    Nek:are

    9 maj 2010 at 14:56

  18. Blir fint det här.

    hpx83

    9 maj 2010 at 15:05

  19. Jag tycker att det finns två frågor som måste separeras. det ena är en expansiv penging- och finanspolitik mer allmänt, och det andra rör vad som händer med de banker och finansinstitut som tagit ”för stora” risker.

    Jag har inte sett Norbergs film, men av Andreas Berghs recension i SVD förefaller han främst kritisera en expansiv politk mer allmänt, och hävda att en sådan leder till en större framtida kris. Jag har svårt att se logiken tydligt här.

    Däremot kan man ju med fog säga att om staten finansiellt hjälper banker som hamnar på obestånd så sänder man ut en signal om att man nog kommer att göra det även vid nästa kris, vilket i sin tur förstärker den moral-hazard-problematik som följer av att bankernas risker kan vältras över på någon annan.

    Olof Johansson-Stenman

    9 maj 2010 at 17:59

  20. ”Antag att vi kunde veta de kontrafaktiska scenarierna, skulle vi då vara eniga om att den samlade nyttan av alternativa handlingsalternativ ska jämföras och fälla avgörandet rörande vilken politik (eller frånvaro av politik) som är att föredra? ”

    Jag är överens om att det är önskvärt att göra en sådan jämförelse, givet att vi kunde veta de kontrafaktiska scenarierna (ett antagande som jag iofsg är skeptisk till). Dock är jag inte lika övertygad om att man bör fälla ett avgörande baserat på enbart det scenario som vinner en sådan rent ”utilitaristisk” kalkyl och jämförelse. Eftersom det finns andra moraliska aspekter (som ej är grundade i utilitarism) att ta hänsyn till som jag förmodar skulle falla utanför en ren cost-benefit analys. Du kanske då invänder att man även kan ta hänsyn till sådana moraliska aspekter i en cost-benefit analys, och då går det förstås att fälla ett avgörande. Men i så fall kommer den analysens resultat vara starkt beroende på vilka andra aspekter man väljer att beakta och vilken vikt man väljer att lägga vid dem. En process som jag är rädd för i slutändan skulle lida av ett ganska stort mått av godtycke.

    ”Jag tolkar din sista mening som att vi du svarar nej på den frågan, och då är vi oense.”

    Nja, svarar jag nog. Det beror ju helt på vad man väljer att beakta i en sådan jämförelse (enligt mitt resonemang ovan).

    ”Du verkar anse att det finns något slags ”rättvisa” här som gör att även om det svängiga scenariot skulle visas ha högre samlad nytta än det raka, så är det senare ändå att föredra.”

    Nej jag måste ha varit otydlig, för det är inte alls så jag menar. Jag förespråkar inte raka scenarier och är inte heller motståndare till svängiga. Det jag anser är moraliskt relevant är det sätt vissa konsekvenser uppstår. Om svängningar uppstår som en effekt av fria människors val och handlingar på en marknad, och staten inte räddar massa företag och branscher som inte förtjänar att räddas för skattebetalarnas pengar, så har jag svårt att se det som särskilt hemskt. Om staten däremot är den aktör som skapar (eller bidrar till att skapa) svängningarna, genom kreditexpansioner och sen med skattebetalarnas pengar räddar diverse banker osv, vilket då också bidrar till moral hazard-problematiken så tycker jag det är betydligt värre.

    ” Jag förstår inte vad du menar med ”rättvisa” här.”

    Det jag tycker är orättvist är det jag beskriver ovan, bl a att bankernas förluster socialiseras via skattsedeln, samtidigt som de tillåts göra stora vinster. Det verkar orimligt. I vilken mån staten bidrar till dessa kriser är en vetenskaplig/empirisk fråga och även om jag tycker österrikarnas beskrivningar verkar ha sina poänger, så kan jag inte uttala mig om dessa teoriers vetenskapliga status. den enda poängen som verkar accepteras av mainstreamekonomer är den om moral hazard och att bankerna nu vet att de kan fortsätta att ta (för) stora risker.

    ”I vilket fall är det förstås inte alls nödvändigt att i det svängiga scenariot ha statliga företagsstöd.”

    nej precis. Det är inte svängningar i sig jag vänder mig mot, utan snarare statligt företagsstöd. Nu känner jag visserligen till motargumentet (från bl Krugman) att konsekvenserna skulle bli ännu värre om inte man genomfört dessa räddningspaket, men samtidigt får jag lite samma vibbar som när alkoholisten ska motiverar sin återställare dagen efter.

    Marcus

    9 maj 2010 at 18:45

  21. Marcus: Tack, äntligen börjar jag förstå. Jag är lite långsam ibland.

    Jag har inte så mycket att säga om annan etisk grund än konsekvensetik – tycker man om en annan grund så gör man det. Jag utgår från en sådan etik, och min kritik torde gälla andra som också gör det och som negligerar intäktssidan av konjunktursvängningar.

    Jag är också skeptisk mot och nästan alltid avvisande till företagsstöd.

    Det jag har svårt för, utöver våra olika etiska utgångspunkter, är detta att svängningar som uppstår ”som en effekt av fria människors val och handlingar på en marknad” skulle vara av en annan art än svängningar som staten ”skapar (eller bidrar till att skapa)”. Min poäng är att svängningar skapar intäkter och kostnader, helt oavsett vem eller vad som ger upphov till dem, och att dessa bör vägas mot varandra. Om de av staten skapade svängningarna ger upphov till intäkter som överstiger kostnaderna, och om den samlade nyttan är större än med den raka linjens scenario, varför är det problematiskt med de av staten orsakade svängningarna? (Jag säger inte att så är fallet, men antag att kalkylen utfaller så.) Det verkar återigen som du inte beaktar intäktssidan.

    Dessutom: Tycker du inte att Cowens och Caplans kritik av den österrikiska teorin stämmer? I så fall, är det vettigt att göra den här distinktionen mellan ”fria val på en marknad” och ”skapelser av staten”?

    Niclas Berggren

    9 maj 2010 at 19:06

  22. ”Tack, äntligen börjar jag förstå. Jag är lite långsam ibland.”

    Tror snarare det var jag som inte lyckades formulera min poäng särskilt väl inledningsvis. Huvudsaken att den gick fram till slut. :-)

    ”Jag utgår från en sådan etik, och min kritik torde gälla andra som också gör det och som negligerar intäktssidan av konjunktursvängningar.”

    Absolut. Men har du inga begränsningar för din utilitarism? Hur bemöter du exempelvis argumentet om ett lyckomonster med en exceptionell förmåga att känna lycka? Bör det vara din plikt då att enbart försöka tillfredsställa lyckomonstret? Om man tycker det argumentet är ”för filosofiskt”, skulle du anse att det var rätt att tortera människor givet att man kan visa att det skulle öka den totala nyttan? Själv kan jag inte se sådana kränkningar av mänskliga rättigheter som acceptabla helt oavsett vad nyttokalkylen kommer fram till.

    ”varför är det problematiskt med de av staten orsakade svängningarna? ”

    För att när staten skapar dem så är det inom ett system som du inte kan välja bort. Och det anser jag är moraliskt relevant. Hade vi haft ett fribanksystem och inte varit tvingade att sponsra bankernas överdrivna risktagande så hade det varit ok med mig.

    ”Det verkar återigen som du inte beaktar intäktssidan.”

    Hur då menar du?

    ”Tycker du inte att Cowens och Caplans kritik av den österrikiska teorin stämmer?”

    De har absolut sina poänger. Jag är verkligen inte någon övertygad eller dogmatisk österrikare (om du trodde det). Tvärtom så tycker jag Caplans längre artikel ”Why I´m not an Austrian Economist” väldigt väl visar på den österrikiska skolans allvarliga brister. Samtidigt så går Caplans motargument ut på att visa att entreprenörer förmodligen kan förutse och korrekt agera på ”government policy”. Det tror jag också, men samtidigt kan det vara sant att kreditexpansioner kan orsaka ”felinvesteringar”. Detta för att (1) husköpare exempelvis inte behöver vara lika duktiga att förutse ”government policies” som entreprenörer, och (2) husköpare kan ha andra incitament än att enbart tjäna pengar på sin ”investering” när de köper ett hus. De kanske inser att det inte är ekonomiskt rationellt med ett husköp, men värdesätter husköpet av andra orsaker. (3) Vad som är rationellt för enskilda husköpare, kan få oönskade effekter när tillräckligt många gör samma sak.

    ”I så fall, är det vettigt att göra den här distinktionen mellan ”fria val på en marknad” och ”skapelser av staten”?”

    I realiteten är den distinktionen problematisk förstås, eftersom det mesta som sker ute i verkligheten beror på en mix (i någon grad) av dessa saker. Samtidigt tycker jag det, i den mån det är möjligt, kan vara en moraliskt relevant distinktion.

    Marcus

    9 maj 2010 at 19:54

  23. Marcus: Jag har inte tid att här och nu utveckla hela min etiska grundsyn (i den mån jag har någon). Jag begränsar mig till att notera att jag i den aktuella frågan anser det riktigt att enbart utgå från konsekvensetiska bedömningar, och jag riktar mig till de som delar den synen. (För övrigt verkar du finna företagsstöd orättvist, och som jag tidigare har påpekat är ett sådant stöd inte alls en nödvändig del av ett svängande scenario.) När vi tycker olika kan det alltså vara för att vi har olika etiska synsätt – t.ex. när du talar om saker som ”moraliskt relevanta” på ett icke-konsekventialistiskt sätt, vilket jag alltså inte gör.

    Det jag försöker säga med att du inte beaktar intäktssidan – men det gör du kanske, bara det att du tycker att det som sker är ”moraliskt fel” även om intäkterna vore enorma – är att även om det är så att staten ”sponsrar bankers överdrivna risktagande” så har den utlåning detta rör skapat många positiva saker under ett flertal år: jobb, produktion och inkomster. Dessa hade inte ägt rum utan ”bankers överdrivna risktagande” (och jag noterar hur du bygger in normativa ställningstaganden före den för mig relevanta konsekvenskalkylen). Hur kan du a priori avvisa detta skeende utan att först ha beaktat hela bilden? Om det, återigen, är så att hela bilden inte är intressant därför att du har bestämt dig för att bankers ”överdrivna risktagande” är omoraliskt, punkt slut, då är det en sak, och då finns inget att diskutera, som sagt, pga. olika etiska utgångspunkter.

    Angående Cowen och Caplan är en viktig del av deras argumentation att det är ekonomiska aktörer som fattar beslut, medan österrikare tycks se dem som determinerade nickedockor som svarar på allt staten gör. Även om räntan är låg måste ekonomiska aktörer fatta investeringsbeslut. Alla vet att räntan går upp och ner – vem minns inte att räntan var hög bara för några år sedan? Det är mot den bakgrunden tveksamt att säga att det är staten som skapar problem.

    Men även om så vore är min huvudpoäng återigen att det du normativt kallar ”felinvesteringar” ger upphov till intäkter som bör vägas mot kostnader. Låg ränta ger högre ekonomisk aktivitet än hög ränta. Nedgångarna blir större, men det blir även uppgångarna.

    Nu känns det som om jag upprepar mig. Förhoppningsvis är min syn någorlunda klar vid det här laget.

    Niclas Berggren

    9 maj 2010 at 20:26

  24. ”Det jag försöker säga med att du inte beaktar intäktssidan – men det gör du kanske, bara det att du tycker att det som sker är ”moraliskt fel” även om intäkterna vore enorma – är att även om det är så att staten ”sponsrar bankers överdrivna risktagande” så har den utlåning detta rör skapat många positiva saker under ett flertal år: jobb, produktion och inkomster.”

    Jo och det förnekar jag inte. Jag tar alltså även det ”i beaktande” som du säger.

    ”Hur kan du a priori avvisa detta skeende utan att först ha beaktat hela bilden? ”

    Det här är svåra och komplexa frågor och det vore märlkigt att då tro sig sitta inne med några enkla svar. Om det jag skriver givit intrycket att det finns enkla och uppenbara svar, så har jag återigen misslyckats med att vara tillräckligt tydlig. Utan att ta någon slutgiltig ställning så kan man väl anse att det ligger något djupt problematiskt med att skattebetalare tvingas sponsra bankernas överdrivna risktagande helt oavsett slutresultatet i någon nyttokalkyl? Tycker man inte det är problematiskt, ja då är man förmodligen en fullfjädrad utilitarist. Och då har du rätt; våra skilda ståndpunkter (i den mån de ens är det i praktiken?) beror helt enkelt på att våra etiska utgångspunkter skiljer sig åt.

    ”Nu känns det som om jag upprepar mig. Förhoppningsvis är min syn någorlunda klar vid det här laget.”

    Absolut. Jag har hela tiden förstått vad du menar. Men jag verkar ha varit sämre på att uttrycka mina poänger på ett begripligt sätt i vår diskussion. :-)

    Marcus

    9 maj 2010 at 21:20

  25. Det är som ni konstaterat väldigt svårt att beräkna huruvida en investering hamnar på plus eller minus, speciellt om man tar med alternativkostanderna i beräkningen. I vissa fall träffar statliga stimulanser rätt och ibland fel. Jag känner mig dock säker på att en ekonomi driven av statliga stödåtgärder är mindre effektiv än en fullt kapitalistisk ekonomi.

    Jag har även läst den Caplan-artikel du länkade till och håller inte med honom om att rationella företagare alltid räknar in effekterna av statliga åtgärder i sin kalkyl. Ok, i det allra enklaste fallet där ett företag driver sin verksamhet med lånade pengar, där stämmer det säkert. Men i andra fall, tex när efterfrågan på företagets produkter är dopad av låga räntor eller andra åtgärder, är det inte fullt lika enkelt. Jag är övertygad om att statligt konjukturmanipulerande minskar effektiviteten i det kapitalistiska signalsystemet pris/efterfrågan.

    Annars håller jag egentligen med dig om att det är fel att säga att stimulanspaket alltid är dåliga på grund av att de blåser upp bubblor. Det skulle teoretiskt sett kunna finnas ”bra” statligt initierade bubblor precis som en totalt centralplanerad ekonomi teoretiskt sett skulle kunna fungera bra. Det är bara väldigt osannolikt.

    Kristian

    9 maj 2010 at 22:19

  26. […] Här väcker Niklas Berggren ett par intressanta synpunkter kring det filmen tar upp. Själv tycker jag att filmen är mycket sevärd, och jag rekommenderar varmt alla med ett intresse för samhället och den samtida (och framtida) omvärlden att se den. Filmen beskriver på ett väldigt enkelt sätt de tämligen komplicerade mekanismerna bakom den nuvarande finanskrisen, och knyter på ett lättförstått sätt samman orsak och verkan. […]

  27. […] set (där kan jag inte annat än hålla med). Sen göras också av en mycket bra kritiskt analys av denna person som utan sett film när han skrev inlägget ändå skrivit ett mycket bra inlägg varför det […]

  28. Jag håller med om att det inte növändigtvis är bättre med det krislösasystemet framför systemet med kriser ur ett ekonomiskt perspektiv.

    Min invänding emot systemet med kriser är rent moralisk, med vilken rätt får staten medvetet skapa kriser? Även om det på det stora hela skulle gynna flertalet så finns det alltid en grupp som får ett negativt resultat. Hur kan man försvara det?

    Tor

    16 maj 2010 at 13:07


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: