Nonicoclolasos

Viljan att omfördela

En del undersökningar av hur människor ser på inkomstskillnader fokuserar enbart på inkomstskillnaderna som sådana, inte på hur de har uppkommit. Men det förefaller t.ex. rimligt att inkomstskillnader som beror på att någon har arbetat hårdare än någon annan ses som mindre problematiska än skillnader som är helt godtyckliga, även om skillnaderna är lika stora. En ny experimentell studie, ”Redistributive Justice – Entitlements and Inequality in a Third-Party Dictator Game”, finner följande:

Using a third-party redistributive task, the design examines how impartial decision makers redistribute the income of an advantaged stakeholder to a disadvantaged stakeholder. The results show that redistribution significantly decreases when entitlements to income are legitimized either by having an endowed stakeholder earn the right to his advantageous position or by having him earn his income. When both rights and income are earned, however, redistribution does not decrease further.

Resultat som dessa tycker jag talar för att se mått på inkomstskillnader, t.ex. Ginikoefficienten, som ”insatsfaktorer” i rättvisebedömningar, inte som mått på rättvisa per se. (Om fri vilja inte existerar blir dock frågan om någon någonsin är mer förtjänt av en högre inkomst än någon annan, men experimentet tog inte upp sådana filosofiska djupsinnigheter.)

Written by Niclas Berggren

12 maj 2010 den 11:34

10 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Mitt intryck är att folk har mest problem med personer som via lön tjänar mellan 50% och 200% mer än dem själva. Minst problem har man med folk som

    1) via lotteri blir rika eller
    2) är så otroligt rika att jämförelser blir svåra

    Rent praktiskt kan vi, så långt jag förstår, se precis den effekten på hur beskattningslagarna ser ut.

    Marcus Linder

    12 maj 2010 at 11:44

  2. Marcus, nu är väl beskattningslagarna tänkta som så att de som tjänar mer, dvs är mer produktiva i någon mening och av någon orsak (t ex genom uppväxtvillkor el kognitiva funktioner), är med och bidrar mer-mer till välfärden (även genom relativt högre skattesats). (sedan kan man diskutera snedvridningar och hit och dit för höga marginalskattesatser och kapital och vinstskatt)

    Lagarna ser nog inte bara ut som dom gör för att människor har problem med andra människor. Men det menade du nog inte heller. Och visst är relativ position även viktig, den debatten har nog bara startat iom jämlikhetsanden.

    Martin

    12 maj 2010 at 12:26

  3. Martin: Debatten om relativ position startades väl långt innan 2009, då ”Jämlikhetsanden” kom ut? Såvitt jag kan minnas har jag hört gnäll över hur eländigt det är att klyftorna hela tiden växer, under hela mitt liv.

    David Bergkvist

    12 maj 2010 at 12:55

  4. Om folk blir ledsna av klyftor kan man göra två saker. Ta pengar från en del och ge till andra är den första. Påverka människors sätt att tänka så att de inte blir så ledsna är den andra. Varför satsas så lite på den andra?

    Ior

    12 maj 2010 at 13:22

  5. David, ja du har så klart rätt, men nationalekonomer har väl inte studerat detta så ingående som nu iom beteendeekonomins framfart.

    Ior, därför att statusjämförelser tenderar att ligga i vår natur, men försöka förändra detta går ju. Det är nog dock jobbigare för fattiga barn på skolgården än för fattiga vuxna, även om fattiga vuxna tycker att det är jobbigt för sina barns skull, men fattiga vuxna kanske inte bör vara egoistiska och skaffa barn på ren reflex. Jag är lite osäker här.

    Martin

    12 maj 2010 at 13:32

  6. Martin

    ”Fattiga vuxna kanske inte bör vara egoistiska och skaffa barn på ren reflex”.

    Vem tror Du har gjort dem fattiga månntro?

    Skulle de verkligen inte få skaffa barn?

    Det är en himla tur att ekonomer inte får styra allt…

    En del borde kanske inte få uttala sig på ren reflex…

    Kristian Grönqvist

    12 maj 2010 at 13:39

  7. Ah, jag visste väl att jag inte skulle uttryckt mig så slarvigt som ”har problem med”. Vad jag sökte förmedla var förstås något i stil med att ”många människor ser ojämlikhet i fördelningen av ekonomiska medel främst som ett problem när”. Därefter följer resten av mitt argument, bland annat då att många människor ser ojämlikhet i fördelningen av ekonomiska medel främst som ett problem när det handlar om personer som har inkomst från tjänst på run 50% till 200% högre än en själv. Jag erbjöd därefter skatterna som ett exempel.

    Martin menade därefter på att ”nu är väl beskattningslagarna tänkta som så att de som tjänar mer […] är med och bidrar mer-mer till välfärden.”

    Därefter nämner Martin ojämnlikhetsanden. Detta leder förstås till idén om att ojämlikhet i sig skapar problem. Vi tar alltså inte alls från vissa personer bara för att försörja välfärd, utan vi tar från vissa personer delvis för att minska skillnaderna i sig själva. Eftersom vi inte tar relativt mest från dem som har mest pengar, utan diskriminerar, så uppstår frågan varför vi beskattar som som vi gör. Varför beskattar vi lotterivinnare Sara lägre än läkare Knut? Det finns förstås många skäl till detta (bland annat att finansiellt kapital är lättrörligt), men jag påstår att ett viktigt skäl är att vi helt enkelt tycker sämre om att personer som vi kan identifiera oss med har något högre lön än oss själva än vi tycker illa om att folk är avsevärt rikare än oss själva.

    För att spekulera vidare: Ett skäl skulle t.ex. kunna vara att lön för många upplevs signalera hur mycket värde man skapar för andra människor och att det är väldigt provokativt för många människor att behöva inse att grannen skulle ”göra mer nytta” än en själv. Inte minst bland intellektuella och akademiker kan jag tänka mig att liknande känslor förekommer då och då.

    Marcus Linder

    12 maj 2010 at 14:37

  8. Kristian, jag har väl inte sagt att någon inte skall få skaffa barn. Att skaffa barn ligger väl också i människans natur som normalfördelad önskan (jag vill själv inte ha några, bara ofta praktisera den aktivitet som leder därtill, och är väl således biased). Vad jag menar är att vi i väst kanske bör sätta det ev barnet FÖRST och då kan det vara egoistiskt att skaffa barn om man har – eller kommer att få relativt små resurser genom detta – och familj och barn kan bli lidande (men så kanske inte genomsnittsmänniskan resonerar).

    Om det inte är synd om barn som inte öht föds, är det det? Men på totalen är min personliga åsikt att det vore trevligt med jämlikhet så att så många som möjligt har möjlighet att ge sina ev barn goda livsförutsättningar.

    Marcus, tack för lite förtydliganden, håller med om allt.

    Martin

    12 maj 2010 at 15:22

  9. All ojämlikhet är godtycklig! Också ansträngning är en funktion av godtyckliga variabler, t.ex. IQ (antagligen större avkastning på ansträngning givet högt IQ). Därför tycker jag det är helt meningslöst att skilja på ”rättvis” och ”orättvis” ojämlikhet. Istället kan man snacka om ojämlikhet som beror på mekanismer som gynnas tillväxt, och ojämlikhet som beror på mekanismer som inte gynnas tillväxt. (Där ett system som bygger på att det lönar sig att anstränga sig alltså ger upphov till en produktiv ojämlikhet)

    Veronika

    12 maj 2010 at 15:32

  10. Marcus Linder
    Apropå ”Varför beskattar vi lotterivinnare Sara lägre än läkare Knut? … jag påstår att ett viktigt skäl är att vi helt enkelt tycker sämre om att personer som vi kan identifiera oss med har något högre lön än oss själva än vi tycker illa om att folk är avsevärt rikare än oss själva.”

    Själv tror jag inte på detta. Vi har ju inga problem med att beskatta folk rejält som tjänar bra men på en kontinuerlig basis. Min teori: Progressiva skattesystem gynnar en viss typ av inkomsttagare: Sådana som tjänar ungefär lika bra från ett år till ett annat. Progressiva skattesystem missgynnar dom som har en variabel inkomst och går från att tjäna noll ett år till att tjäna skitmycket året därpå. Vi beskattar ju inte folk på deras livstidsinkomst utan på deras årliga inkomst, även om denna kan ligga långt ifrån den långsiktiga inkomstnivån. Alltså: En fattig person som plötsligt ett år tjänar skitmycket tvingas skatta lika mycket som en rik person som ett år tjänar mycket. Vi skulle nog, rent ideologiskt, vilka beskatta folk på basen av livstidsinkomst istället för på basen av årsinkomst, men detta är ju praktiskt omöjligt. Förutom i vissa enskilda fall: Lottovinster, arv, gåvor. Alla dessa inkomster är sådana som kan förväntas avvika från långsiktig inkomst (ingen vinner lottovinst varje vecka) alltså kan vi beskatta lägre dessa tillfällen.

    (sorry för det långa inlägget, och för alla upprepningarna)

    Veronika

    12 maj 2010 at 18:28


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: