Nonicoclolasos

Katastrofateism

Damon Linker beskriver en typ av ateism:

Let’s call it catastrophic atheism, in tribute to its first and greatest champion, Friedrich Nietzsche, who wrote in a head-spinning passage of the Genealogy of Morals that “unconditional, honest atheism is … the awe-inspiring catastrophe of two-thousand years of training in truthfulness that finally forbids itself the lie involved in belief in God.” For the catastrophic atheist, godlessness is both true and terrible.

Denna typ av ateist, som beklagar att ateismen är sann, påminner mig om det jag i en klassifikation kallar ”pro-teistiska ateister”, dvs. ateister som ser religion som något positivt. Som George Orwell också har påpekat kan ens inställning till en viss gud vara positiv eller negativ oberoende av om man tror att denne gud existerar eller ej. Själv är jag dock anti-teist.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

18 maj 2010 den 4:51

Publicerat i ateism

13 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Nja. ”Pro-teistisk” antyder en önskan om naivitet. Kalla det hellre absurd ateism — om du har läst Myten om Sisyfos, och det har du nog med tanke på hur ofta Camus figurerar här. Man inser verklighetens fruktansvärda meningslöshet, men vägrar såväl trösta sig med sagor som begå självmord.

    Skymning

    18 maj 2010 at 5:35

  2. Skymning: Jodå, jag har läst detta storslagna verk (se en del tidigare inlägg därom). Du har helt rätt i att en katastrofateist inte är detsamma som en pro-teistisk ateist: där den senare välkomnar religion trots en insikt om att den är falsk, väljer den förra att acceptera tillvarons upplevt hemska karaktär. Det jag tänkte på var att att en katastrofateist skulle kunna säga att en tillvaro med en gud vore att föredra framför en tillvaro utan en gud (”om man kan fantisera”) – vilket inte är detsamma som att inbilla sig (eller andra) att en gud existerar när en gud faktiskt inte existerar.

    Niclas Berggren

    18 maj 2010 at 6:05

  3. Grejen med Sisyfos är ju revolten. Han accepterar inte hopplösheten i sitt öde bara för att han inser den.

    Skymning

    18 maj 2010 at 7:19

  4. Ateism är i ett vetenskapsteoretiskt sammanhang bara FÖRMENT rationell, då den gärna används som en spröt som vetenskapsmän kan uttrycka sina känslor för en naturalistisk värld inför.

    Det finns inget i samhälls-, human- eller större delen av naturvetenskapen som skulle kunna stärka eller motbevisa en teistisk eller deistisk gud. Det är bara en känsla av att den figuren inte är sannolik och vetenskapligt användbar som blandas ihop med ett anti-gudsbevis.

    Jag tror inte att religiöst övertygade människor är mindre rationella än ateister. Men om man är en ”accomodationalist” (söka bygga broar mellan vetenskap och religion) , ”faitheist” eller min egen version ”hateist” (en mer rabiat rationalitetsdyrkare som gör det mesta för att även smäda religionens positiva delar) det spelar nog ingen roll.

    Möjligheten till dialog är vad vi alla egentligen är ute efter. Vi kan inte vinna en irrationellt färgad debatt med rationella argument.

    Robert Stasinski

    18 maj 2010 at 14:13

  5. Robert Stasinski

    Hur många gÅnger tror Du att Du kan slå en sexa på tärningen? Du kan inte bevisa att det inte går en miljon gånger. Men Du kan fastslå att det inte är troligt.
    Det är samma löjliga odds för gudsbeviset.

    Kristian Grönqvist

    18 maj 2010 at 19:40

  6. Absolut, det är sannolikt att gud inte finns. omvänt är det rätt osannolikt att det skulle existera liv i universum, det gör det nu ändå. fortfarande inget bevis bara indicier och därför ska vi vara rätt ödmjuka.

    jag vet inte hur min hjärna fungerar men jag tänker ju inte för den skull mystifiera den eller än värre leva under pretentionen att jag VET – för det gör jag inte.

    Robert Stasinski

    18 maj 2010 at 21:04

  7. Det måste vara bättre att vara katastrofateist än katastrofteist (dvs, anser att det finns en allsmäktig Gud, och beklaga detta faktum).

    David Bergkvist

    18 maj 2010 at 21:19

  8. Den Gud Nietzsche proklamerade död var en idol, en socialt konstruerad figur. Som kristen måste man välkomna en sådan tanke. Om Gud finns är han förmodligen så nära att vi inte kan få syn på honom, eller bara låter sig anas genom att beskrivas i negativa termer – i vad han inte är. Ty, inte skulle väl Gud låta sig fångas i ett av människor skapat begreppssystem? Nåväl, Nietzsches tankar omfattar även dagens nyateister.

    ”Dessa förnekare och avfällingar av idag, […] alla dessa bleklagda ateister, antikristna, immoralister, nihilister, dessa skeptiker, ephektiker, hektiker i anden […], dessa kunskapens sista idealister, som är de enda idag hos vilka det intellektuella samvetet finns i verklig mening, – dessa ‘fria, mycket fria andar’, tror sig i själva verket vara så frigjorda från det asketiska idealet som det bara är möjligt: och trots allt, om jag nu skall avslöja för dem vad de inte kan se – ty de är för nära inpå sig själva – detta ideal är också deras ideal”.

    Moralens genealogi, s. 307.

    ”Ni kallar det för Guds självupplösande: det är emellertid blott hans skinnömsning – han drar av sig sitt moraliska skinn! Och ni ska snart återse honom, bortom gott och ont.”.

    Naschgelassene Fragmente, s. 105.

    Pierre

    18 maj 2010 at 21:19

  9. Men Pierre, om Gud inte skulle låta sig ”fångas i ett av människor skapat begreppssystem”, hur skulle h-n då kunna kräva att bli tillbedd? På negativ väg, dvs ”du skall inte ha någon annan gud”? Problemet är det positiva ”jämte mig”.

    Konsekvenserna av ett sådant resonemang är att antingen är Gud en outtrycklig känsla, nåbar enbart via negativ hänvisning, och alla trossystem blott och bart maktmedel att förleda massorna samtidigt som de vet om det. Eller så finns ingen Gud, och alla trossystem reduceras till blotta maktmedel att förleda massorna med, samtidigt som de vet om det.

    Skymning

    19 maj 2010 at 7:51

  10. Jo, och den absurde klarar sig förövrigt utmärkt mot Nietzsches anklagelse. Faktum är att han var absurd själv: han insåg tillvarons fruktansvärda meningslöshet men revolterade mot den genom att bita sig fast i den. Insikten av det absurda i att ”mening”, ”värde” och ”moral” är subjektiva påhitt och inte objektiv verklighet behöver inte innebära ett gudsförnekande. Bara att någonting som ”Gud” är onåbart. Om man bekymrar sig om någonting strängt taget onåbart – dvs, vidmakthåller ett hopp om någonting bortom nuet – förlorar man också greppet om det absurda. Antingen börjar man drömma eller så tar man sig av daga.

    Skymning

    19 maj 2010 at 8:02

  11. Robert Stasinski”Hur vet Du att det är osannolikt med liv i Universum?”

    Det har ingen vetat före Dig.

    Det bör nästan räknas i samma kategori som att folk förutsatte i precolumbusisk tid att jorden var platt.

    Det är en semantisk grej. Om man tex sade att det finns liv i varje galax i universum, så skulle det ur ett annat perspektiv uppfattas som ganska vanligt.

    Eller för att förtydliga resonemanget. Om man säger:”det finns sandloppor här på sandstranden” så uppfattar man det som rätt vanligt att det finns sandloppor där. Men de finns inte på varje sandkorn, inte ens på vart hundratusende.

    Kristian Grönqvist

    19 maj 2010 at 10:21

  12. Skymning,

    Din invändning utgår från en slags biblicism som måste avskrivas. Söker man efter historisk sanning, utan att inse att myter har mer att ge, blir det kortslutning. I detta avseende är fundamentalismen svag.

    Dikotomin mellan Gud som känsla, eller att Gud inte existerar, utgår från samma premiss: att Gud inte överskrider människan utan är beroende av henne.

    Att påstå att tillvaron är meningslös är meningsfullt.

    Att hålla något för absurt utgår från en föreställning om det icke-absurda, vilket tycks vara en omedveten, men dock idealiserad metafysisk idé om kanske himlen. Kanske Gud.

    Pierre

    20 maj 2010 at 11:46

  13. Pierre: Jag vet att min invändning egentligen bara rör abrahamitiska religioner. Men poängen kvarstår: kan inte Gud fångas av mänskliga begrepp har Wittgenstein rätt: ”Det man inte kan tala om, därom måste man tiga.”

    Kanske skulle ha uttryckt saken så här: tillvaron är varken meningslös eller meningsfull. Den är tom. Det absurda är detsamma som förhållandet mellan medvetande och verklighet, dvs en motsättning. Det ”icke-absurda” är då sådant man kan kalla ”meningsfullt” eller ”meningslöst” och behöver varken ha någonting med ideal eller Gud att göra: den absurde håller sig kvar vid motsättningen och vägrar skymma över den med någonting i den stilen.

    Skymning

    20 maj 2010 at 14:29


Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: