Nonicoclolasos

Frank får mothugg om progressiv beskattning

Robert Frank argumenterar i NYT för progressiv beskattning för att dämpa det problem han upplever finns med höga inkomster: de utgör (eller möjliggör) statussignaler som gör personer med lägre inkomster olyckliga. David Friedman påpekar bl.a. denna svaghet i argumentationen:

But there are also negative externalities from low incomes and positive externalities from high incomes. Consider again the case of medicine. The cost of drugs is in large part the fixed cost of developing them. The more rich people there are who can afford cutting edge drugs, the lower their per unit cost and the wider the range of drugs available. Similarly for cutting edge surgical procedures and any other good where a substantial part of what is being produced is information. There is no reason in economic theory, and you offer no reason, to think that the net externalities run in the direction your argument requires—that making one person richer on net lowers the welfare of others. For all we know it raises it—in which case the consistent application of your arguments would require you to support redistribution from poor to rich.

Detta är i linje med argument som att det kan vara bra med statusjakt om den får dem som driver den ekonomiska utvecklingen att anstränga sig mer och om den leder till lyxkonsumtion som utgör ett första steg i spridandet av förbättrade produkter till det stora flertalet. I vilket fall torde det vara svårt att ta bort statusjakt genom beskattning. Tar den sig inte uttryck på ett sätt, tar den sig sannolikt uttryck på ett annat sätt. Kanske går det inte att få bort statusjakt ens om man skulle vilja utan att ta bort möjligheten till social rörlighet. Slutligen finns det tecken på att de relativa konsumtionseffekter som Frank utgår ifrån inte är så entydigt förekommande som han vill göra gällande. Jag känner mig inte övertygad av Franks argumentation.

About these ads

Written by Niclas Berggren

21 maj 2010 den 11:25

5 svar

Prenumerera på kommentarer via RSS.

  1. Ett fall där lite matematik för att klargöra giltigheten i de olika argumenten hade gjort gott…

    Olof Johansson-Stenman

    21 maj 2010 at 14:55

  2. Niclas
    Jag tror att priset på nya mediciner i de allra flesta fall har mycket lite med utvecklingskostnader att göra. Läkemedelsindustrin har bra känsla för att ta det pris som marknaden tål. Vi ser hela tiden hur en ny medicin som antas ha en fördel jämfört med en äldre lägger sig lagom högre i pris. Dvs argumentet slår tillbaka på Friedman. Vi har dyra mediciner därför att några är villiga att betala priset.

    Roland

    21 maj 2010 at 20:02

  3. Niclas
    Jag tror att priset på nya mediciner i de allra flesta fall har mycket lite med utvecklingskostnader att göra. Läkemedelsindustrin har bra känsla för att ta det pris som marknaden tål. Vi ser hela tiden hur en ny medicin som antas ha en fördel jämfört med en äldre lägger sig lagom högre i pris. Dvs argumentet slår tillbaka på Friedman. Vi har dyra mediciner därför att några är villiga ett högre pris.

    Roland

    21 maj 2010 at 20:03

  4. För stöd åt min förra (av misstag dubblerade) post – se här:

    http://www.nybooks.com/articles/archives/2004/jul/15/the-truth-about-the-drug-companies/

    Roland

    21 maj 2010 at 20:18

  5. OJS – Jag instammer helt. Det finns valfardsteorem som motsager Friedmans argument. Men i en varld med positionella varor, sa galler forstas endast theory of the second best, sa det ar oklart vad som haller och inte haller i argumentet.

    pontus

    21 maj 2010 at 20:33


Kommentarer inaktiverade.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 138 andra följare

%d bloggers like this: